29 mars 2016

Moln direkt…

Jag såg genast att dismolnen var på gång, så jag ställde inte ens ut något teleskop. Med tanke på att jag någon morgon snart borde stiga upp och titta på Mars och Saturnus letade jag fram iOptron-stativet för att träna, eftersom det var länge sen jag använde det. En 30s-bild av Jupiter bland stjärnor (85mm f/5,6) gick bra, och man ser hur planeten vandrat vidare från sigma Leonis fram mot chi som kommer att passeras omkring 7 april

CA5423

Sedan fumlade jag så att ett par längre exponeringar fick fula dubbelbilder. I stället skyndade jag mig bara att ta några vidvinkelvyer mot resterna av vinterhimlen i sydväst. Det är mycket moln, men man kan identifiera ljusa stjärnor och en del stora stjärnhopar

CA5428

Efter en stund blev det ganska meningslöst, så observationskvällen var över på en halvtimme

CA5430

20 mars 2016

Lite måne och mera Jupiter

Det var liknande väder som i går, men seeingen aningen bättre, så jag filmade åter månen och Jupiter genom SW200-teleskopet. Månen skymdes dock strax av träd så det blev inte många bilder. I norr har inte mycket hänt sedan i går

N2963

N2964

N2965

Men bredvid Harbinger-bergen har nu Aristarchus och Herodotus kommit fram, med den berömda slingrande Schröters dal

N2966

Längre söderut börjar man se kratrar bortom Mare Humorum

N2967

men den intressanta Wargentin är ännu i skugga utanför Schickard

N2968

Sista bilden har Registax problem med, men återigen inte stor skillnad sedan gårdagen

N2969

Jupiters fjärde måne (Callisto) är ofta så långt från planeten att den inte kommer med på filmerna, och vi ser åter de tre innersta, om än i andra lägen än i går. Nere till vänster på planetskivan ser man att Röda Fläcken precis börjar komma fram, och jag fortsatte att ta bilder tills den syntes helt

N2970

Liksom i går är jag förbryllad över att inte fler delbilder (via mindre synfält) ger bättre kvalitet i slutänden, men det blev inte sämre iaf. Först två bilder tagna 23.27 resp. 23.29, med antingen Io till höger eller Europa+Ganymedes till vänster

N2972N2973

och här två motsvarande bilder från 23.44 resp 23.47

N2979

N2980

Det är ingen tvekan om att Röda Fläcken och andra markeringar roterat fram ett stycke på bara drygt en kvart.  Jupiter gör ju ett helt varv på bara 10 timmar.

 

 

19 mars 2016

Dålig film…

Månen och Jupiter lockade igen på himlen, men seeingen visade sig vara usel, och det blev mycket sämre resultat av filmningen än de senaste gångerna. (Jämfört med hur det såg ut på skärmen medan jag filmade är dock bilderna oväntat bra…). Jag höll mig längs terminatorn på månen, och såg det gamla vanliga. I norr det strävsamma paret Anaxagoras plus Philolaus

N2951

sedan Plato

N2950

och Sinus Iridum (Regnbågsviken)

N2949

De dramatiskt belysta Harbinger(=”förebuds”)-bergen ”förebådar” Aristarchus, som ännu ligger i skugga

N2948

Kepler ligger lagom nära randen, medan Copernicus redan är lite för belyst (dessutom för dåligt observerad pga datortrassel)

N2953

N2954

Sen är det ganska tomt innan vi når Gassendi och Mare Humorum

N2955

N2956

Längst i söder finns så till sist Tycho och Clavius

N2957

N2958

Långt från terminatorn kastar månens berg och kratrar inga skuggor, utan landskapet definieras av komplicerade variationer i reflektionsförmåga (albedo). Det är svårt att känna igen sig, här t.ex. Petavius där bara centralberget syns som ett ljusare område. På ömse sidor om Stevinus finns två små kratrar, Stevinus A och Furnerius A, med omfattande ljusa strålsystem. (De är så ljusa att de ibland kallats ”Strålkastarna”…)

N2959

Sedan övergick jag till Jupiter, och fick först en fin bild med tre månar från bara 1300 råbilder (som för månen)

N2960

Sedan begränsade jag synfältet till bara planetskivan, och tog 2300 eller 3600 råbilder som jag trodde skulle ge ännu mer detaljer. Konstigt nog blev det dock bara sämre, trots många försök med inställningarna i Registax.

N2961N2962

Jag vet inte om seeingen plötsligt blev sämre, eller om månarna på något sätt hjälpte till (fast jag inte aktivt använde dem).

 

 

 

15 mars 2016

Perfekt halvmåne med stor libration

Nytt bra tillfälle att filma månen, så jag började direkt och tänkte sen avsluta med en stillbild. Men på slutet frös jag så jag bara längtade in, så helbilden (av halvmånen…) får man tänka sig. Jag slarvade också med stativinställningen, så många bilder har fula streck i underkanten. Månen har under de två minuter jag normalt filmade drivit söderut, så det blir ett antal olika bildkanter när Registax kombinerar till en bild.

Eftersom månens banrörelse sker med olika vinkelhastighet i olika delar av en elliptisk bana medan rotationen kring axeln sker med jämn fart kan man se mer eller mindre ‘över kanten’ mot baksidan. Likaså lutar månens rotationsaxel mot banplanet så att man ibland ser norra polen bättre, ibland södra. Detta sammanfattas i två s.k. librationsvinklar, i longitud respektive latitud. När båda är noll ser man den genomsnittliga framsidan, annars ett antal grader mer i två olika ledder. Maximalt kan librationen i longitiud uppgå till ca 8 grader, i latitud över 7, och denna kväll var värdena 6,2 resp 7,5 grader. Det betyder att man såg långt över ‘kanten’ i norr och öster, vilket visar sig på bilderna.

Det krävs många bilder bara för att täcka en halv måne, och jag började längs terminatorn. Månens nordpol ligger i den skuggade kratern Peary, och man ser uppenbart lite bortom den. Nansen är en stor krater som ofta är osynlig, men här ser man tydligt den bortre randen.

N2924

Ett steg ner får vi en fin bild av den magnifika AristotelesN2925

och sedan finns både Luther och Linné i Klarhetens Hav

N2926

Här finns också Bessel, medan Plinius står som gränsmärke till Lugnets Hav

N2927l

Den långa Ariadaeus-rännan syns tydligt, medan den ännu välkändare Hyginus-rännan är mer i skugga

N2928

Nu blir det alltmer ”högland” med många kratrar

N2929

N2930

Mitt i smeten hittar vi Celsius, som här syns ovanligt tydligt

N2931

och sedan når snabbt södra randen där vi ser färre kratrar på grund av librationen som gynnade nordområdet

N2932

Uppe i nordost ser vi Humboldthavet optimalt, liksom en ofta osynlig stor krater Hayn. Uppe till vänster i Endymion syns tre små prickar som faktiskt är kratrar (som jag inte fångat på bild förut).

N2939

På östra sidan av Klarhetens Hav finns Posidonius

N2938

och här ser vi lite mer av övergången till Lugnets Hav

N2937

N2936

Sedan kommer vi till Nektarhavet, med de stora kratrarna Theophilus, Cyrillus och Catharina ovanför till vänster

N2935

Södra delen av Nektarhavet domineras av Fracastorius, och man ser en yttre ring markerad av en lång förkastningen ut från Piccolomini (Rupes Altai)

N2934

Längre ut mot den belysta randen är kratrarna redan mycket svårare att urskilja, t.ex. Gauss och Hahn

N2941

Mare Marginis och Mare Smythii syns på grund av librationen ovanligt tydligt utanför Mare Crisium

N2943

N2944

men sen är Langrenus och Petavius inte alls de dramatiska ringberg de var. Ännu syns de centrala topparna, medan särskilt för Petavius bergen runt om är svåra att urskilja.

N2945

N2946

Stevinus syns fortfarande som en krater, men blir med ökande månfas alltmer bara en mörkare del mellan två av månens ljusaste områden.

N2947

Rheita med sin dalgång finns närmare terminatorn, och syns ännu tydligt

N2933

Det är mycket efterarbete med dessa månbilder, men denna kväll var det definitivt värt mödan

12 mars 2016

Fjärde klara kvällen(!), mera månfilmning

Även denna kväll kunde man se månen på en nästan klar himmel. Jag filmade med lite mindre brådska, och allt kändes mera ”normalt”. En direktbild ser ut så här om man exponerar för detaljerna längs terminatorn

CA5412

men man kan fortfarande se jordsken om man överexponerar

CA5416

Seeingen var hygglig, och det blev många intressanta bilder. I nordost är librationen gynnsam så att man bortom Endymion ser hela det cirkulära Humboldthavet, resten av ett stort nedslag för omkring 3,9 miljarder år sedan. Hitom Endymion lyser solen på kanten av Atlas, medan botten ligger kvar i skugga.

N2900

Om man följer terminatorn neråt hittar man bland annat kratern Berzelius, som vid denna belysning syns tydligt

N2903

Vidare neråt kommer vi till Farornas Hav (Mare Crisium)

N2915

Vid västra randen av Mare Crisium fick amatörastronomen John O’Neill 1953 syn på något som han upplevde som en väldig båge (20 km lång!)  med tomrum under, den s.k. ”O’Neills Bridge” vid pilen. Det är dock bara en synvilla, vad man ser är en del av en kraterrand.

N2914

Söder om Mare Crisium kommer vi via den lilla kratern Webb ner till Fruktbarhetens Hav med de stora kratrarna Langrenus och Petavius

N2906

N2907

N2908

Ännu längre ner kommer vi till Stevinus och Rheita. Lägg märke till hur oansenlig Furnerius börjar verka, vilken liksom Petavius inte har några branta väggar som kan kasta skuggor.

N2910

Rheita ligger ju vid en bred dalgång (Vallis Rheita), men sedan är det inte mycket av intresse ner mot månens södra horn

N2911ne

N2912

Då är Fruktbarheten hav roligare, med dubbelkratern Messier som senare under månaden visar en karakteristisk ljus ”svans” åt vänster, och Med Colombo och Cook ovanför Petavius.

N2913

N2909

11 mars 2016

Smal måne

Det var rimligt klart på kvällen, och jag försökte filma månskäran i väster. Seeingen var dålig, och en månskära är så ljussvag att man måste använda långa exponeringstider. Till det kom lite datorproblem och en stigande bank av dismoln, så det blev inga kanonresultat. Men det var första gången öht jag fick några detaljbilder av en så ung måne, så jag är ändå mycket nöjd. Jag koncentrerade mig på filmningen och väntade för länge med att byta till kamera (eftersom det kräver byte av okularfäste och omfokusering, vilket skulle ta värdefull observationstid). Då hade dismolnen redan ställt till det, så det blev ingen vacker bild som gårdagens. (Jag hade bråttom och brydde mig inte om hur kameran var vriden, därför har jag också efteråt fått vrida bilden och fått ett fult avskuret hörn.) Här först en längre exponering som visar lite jordsken och moln

CA5404

och sedan en kortare med detaljer på själva skäran

CA5406

Filmbilderna visar avsevärt mer. Först i norr Endymion helt i skugga, men Humboldthavet väl synligt

N2891

Vidare neråt har vi en gynnsam libration för att se den stora kratern (snarare ringberget)  Gauss.

N2893

N2894

Randbergen kring Mare Crisium är solbelysta fastän slätten nedanför ligger i skugga. (Se det lustiga intrycket på jordskensbilden ovan).

N2896

Vidare mot söder når vi så de mest intressanta kratrarna vid denna belysning, Langrenus och Petavius

N2884

N2898

N2899

Furnerius är en stor krater som här syns mycket bättre än den brukarN2888

Längre åt söder är det svårt att identifiera några kratrar alls

N2890

Som sagt, en lyckad premiär för filmning av en så smal månskära.

10 mars 2016

Nymåne och asteroider

Jag hann precis rota fram 30cm teleobjektivet och springa ut på vägen när jag väl upptäckt att det var klart vid horisonten så att den fina nymånen syntes över skogskanten. Inom 5 minuter hade den gått ner, men det blev några trevliga bilder.

CA5385

CA5386

 

När jag senare på kvällen skulle ta några nya telebilder a la gårdagens märkte jag att det var mycket disigare och ansträngde mig inte med några längre exponeringar (av galaxer t.ex). Det som lockade var att jag för en gångs skull hade chansen att visa planetrörelse från en kväll till nästa. Det brukar alltid vara många mulna dagar emellan, så att stjärnfältet är ett helt annat vid nästa tillfälle. Men nu fick jag några bilder där man kan se vad som händer på ett dygn.

Först Jupiter och Fides, som båda rört sig åt höger jämfört med gårdagens bild.

CA5391

För att göra det tydligare har jag gjort två delförstoringar där det blir tydligare. Bilderna är tagna med olika brännvidd och av olika kvalitet, men det är inga problem att se rörelsen.

Fidesmot

Jupmot

Vid iota Leo har vi så Bellona, som även den har rört sig lite högerut jämfört med i går. Här först dagens bild

CA5392

och här detaljjämförelsen

Bellonamot

Stativet var dåligt inställt, och Hebe-fältet har fult avlånga stjärnor även om de stora galaxerna fortfarande är tydliga

CA5393

Hebemov

Småplaneten ser ut att befinna sig nära spiralgalaxen NGC 4216, men skenet bedrar verkligen. Galaxen ligger som sagt i Virgo-hopen, 55 miljoner ljusår bort, och är betydligt större än vår egen Vintergata. Asteroiden Hebe är en av de större (ca 200 km i diameter), och befinner sig just nu nära sin opposition, ‘bara’ 280 miljoner kilometer bort. Detta avstånd tar det ljuset ca en kvart att gå, så jämfört med de 55 miljoner åren till NGC 4216 är det faktiskt bara!

I Lejonets framdel missade jag Europa denna gång, men Astraea finns med på bilden, praktiskt nära den ljusa stjärnan 8 Leo

CA5395

astraeamov

Astraea är trots sitt låga upptäcktsnummer 5, närmast efter de fyra stora, ofta betydligt ljussvagare än så här. Banan är tydligt excentrisk, och råkar befinna sig nära sitt närmaste avstånd till solen vid denna ‘perihelopposition’.

9 mars 2016

Några telebilder innan kameran var full

Det var klart och fint, och jag började ta bilder med teleobjektiv. Vad jag missat var att minneskortet var nästan fullt, och när jag insåg det orkade jag inte byta. Det blev några stjärnfält med asteroider (och lite oväntat en massa galaxer…).

På en 135mm-bild ser vi att Jupiter nu har passerat sigma Leonis. Den är förstås gravt överexponerad, med två olika sorters reflexer i objektivet! Småplaneten nr 37 Fides, som jag förra året följde nära Uranus, finns lustigt nog nu under flera veckor i samma fält som Jupiter.

CA5377

Lite ovanför Jupiter finns iota Leonis, och där nära finns nu småplaneten nr 28 Bellona. Brännvidden är här 200mm, och vi ser kvällens oväntade tema med galaxen M66 precis i bildkanten.

CA5364

Det var när jag siktade mot asteroiden nr 6 Hebe som jag utan att tänka på saken också fick in en hel mängd galaxer i den s.k. Virgo-hopen. Här dels en 135mm-bild, dels en med 200mm som nästan missade småplaneten, men i gengäld fick med den berömda monstergalaxen M87. På en kortexponerad telebild är den bara ett litet sudd, men i verkligheten en av de allra tyngsta och största galaxer vi känner till. På bilder med större instrument ser man en 50000 ljusår lång stråle ut från ett svart hål i centrum, vilket bara det måste ha en massa flera miljarder gånger större än solens.

De ljusstarkare galaxerna har M-nummer, dvs de finns med på den lista som Charles Messier publicerade redan på 1700-talet, medan de något svagare finns i den mycket större New General Catalogue från 1888. Om man tittar noga kan man hitta flera galaxer till på bilderna, de flesta medlemmar i Virgohopen på drygt 50 miljoner ljusårs avstånd från oss. (Slutligen har förstås ett flygplan råkat passera över den ena bilden, vilket händer opraktiskt ofta…)

CA5376

CA5367

Till sist en 135mm-bild från Lejonets skära där jag med lite tur fick med både asteroid nr 5 Astrea och nummer 52 Europa

CA5370

29 februari(-1 mars) 2016

Komet, asteroider och Jupiter

Mycket fin kväll, klart och lugnt. Tog först några bilder med 135mm tele, men huvudnumret var Jupiterfilmning. (Försökte hinna publicera denna ingress innan 1 mars, men föll på mållinjen…).

Det har gått lite troll i mina försök att hitta Vesta innan den försvinner för säsongen. Man måste ta bilden lågt i väster innan det blivit riktigt, så pekningen blev därefter. Ingen Vesta, däremot Uranus igen (jmf 16/2!)

CA5345

Sen försökte jag tvärtom sikta högt upp där komet Catalina borde finnas, i ett område ganska tomt på ljusa stjärnor. Med 135mm brännvidd blir bilderna ungefär 6×10 grader, vilket bara är 1,4 promille av himlavalvet. Det är m.a.o. svårt att jämföra med en karta om man inte vet exakt var man är. Det var länge en sport för mig att ändå sakta luska fram vilken stjärna som är vilken, men numera finns ett suveränt hjälpmedel på webben (astrometry.net). Man kan ladda upp precis vilken bild som helst av stjärnhimlen, av ett stort eller litet område, och inom en minut eller så har man ett svar med identifierade stjärnor och andra objekt. Så det är vad jag nu ofta gör när jag inte direkt vet vad jag siktat på. Nu var jag rätt ute, och komet Catalina syns faktiskt fortfarande. På en DSS-summa av tre bilder syns t.o.m. en svag svans. IC 361 är en oansenlig öppen stjärnhop som råkade finnas i närheten.

CA534x

Med Jupiter i bild behöver man förstås inte tveka på var man är. På en kortexponering ser vi hur den kommer allt närmare stjärnan sigma Leonis. ”Stjärnan” nära nedanför till vänster om planeten är den största månen Ganymedes (J3).

CA5354

Sen tog jag fler fält med asteroider just i Lejonet, men bilderna är inte särskilt spännande. Jag visar bara den med nr 5 Astraea, som turligt nog hamnade innanför bildkanten. På samma bild finns åter den extremt röda variabeln R Leonis (jmf 16/2) .

CA5358

Det mest spännande för kvällen var i stället att jag hade god seeing genom 20cm-reflektorn, samtidigt som två satelliter och deras skuggor passerade över Jupiterskivan. Jag filmade med min vanliga teknik, och med Registax får man sen fina bilder. Utan Barlow ser man tre månar till vänster om planeten. Den fjärde (J2, Europa) är på skivan, men det är bara dess skugga som syns tydligt.

N2851

Jag ökade sedan ”förstoringen” med en 2,5x Barlowlins, och kunde följa förloppet i en knapp timme. Klockan 23.12 (22.12 UT) har vi utgångsläget med Europas skugga inne på skivan och Io (J1) på väg. Om bildkvaliteten varit bättre skulle man se även Europa själv lite till vänster om skuggan. Callisto (J4) befinner sig också på hitsidan av planeten, men rör sig mycket saktare och kom inte fram förrän på morgonen när Jupiter nästan gått ner.

N2852

Sen kan vi följa hur Io närmar sig, tills skuggan naggar sig in i kanten av planetskivan

Jup160229a

Av en slump är Europas hastighet i sin bana ungefär lika med Jupiterytans rotationshastighet, vilket gör att skuggan verkar ligga orörlig relativt molnformationerna vid ytan. Io rör sig snabbare än molnen, Ganymedes och Callisto långsammare, medan just Europa ger denna effekt.

Nästa sex bilder visar hur Io kommer in på skivan, ganska väl synlig till en början.

jup160229b

Efter midnatt (23 UT) blev seeingen klart sämre, och jag orkade inte följa Europas utträde. På bilden från 23.05 och en annan från 23.07 kan man ana även Europa som en svag ljus fläck.

N2880

Eftersom Europa går i en vidare bana än Io ligger dess skugga längre framför månen själv än Ios skugga framför Io. Innan Jupiter når sin opposition den 8 mars ligger skuggorna före månarna, men avstånden krymper tills skuggorna vid oppositionen hamnar bakom månarna själva. Efter oppositionen kommer månarna sedan successivt allt längre före sina skuggor.