Perfekt halvmåne med stor libration

Nytt bra tillfälle att filma månen, så jag började direkt och tänkte sen avsluta med en stillbild. Men på slutet frös jag så jag bara längtade in, så helbilden (av halvmånen…) får man tänka sig. Jag slarvade också med stativinställningen, så många bilder har fula streck i underkanten. Månen har under de två minuter jag normalt filmade drivit söderut, så det blir ett antal olika bildkanter när Registax kombinerar till en bild.

Eftersom månens banrörelse sker med olika vinkelhastighet i olika delar av en elliptisk bana medan rotationen kring axeln sker med jämn fart kan man se mer eller mindre ‘över kanten’ mot baksidan. Likaså lutar månens rotationsaxel mot banplanet så att man ibland ser norra polen bättre, ibland södra. Detta sammanfattas i två s.k. librationsvinklar, i longitud respektive latitud. När båda är noll ser man den genomsnittliga framsidan, annars ett antal grader mer i två olika ledder. Maximalt kan librationen i longitiud uppgå till ca 8 grader, i latitud över 7, och denna kväll var värdena 6,2 resp 7,5 grader. Det betyder att man såg långt över ‘kanten’ i norr och öster, vilket visar sig på bilderna.

Det krävs många bilder bara för att täcka en halv måne, och jag började längs terminatorn. Månens nordpol ligger i den skuggade kratern Peary, och man ser uppenbart lite bortom den. Nansen är en stor krater som ofta är osynlig, men här ser man tydligt den bortre randen.

Ett steg ner får vi en fin bild av den magnifika Aristoteles

och sedan finns både Luther och Linné i Klarhetens Hav

Här finns också Bessel, medan Plinius står som gränsmärke till Lugnets Hav

l

Den långa Ariadaeus-rännan syns tydligt, medan den ännu välkändare Hyginus-rännan är mer i skugga

Nu blir det alltmer “högland” med många kratrar

Mitt i smeten hittar vi Celsius, som här syns ovanligt tydligt

och sedan når snabbt södra randen där vi ser färre kratrar på grund av librationen som gynnade nordområdet

Uppe i nordost ser vi Humboldthavet optimalt, liksom en ofta osynlig stor krater Hayn. Uppe till vänster i Endymion syns tre små prickar som faktiskt är kratrar (som jag inte fångat på bild förut).

På östra sidan av Klarhetens Hav finns Posidonius

och här ser vi lite mer av övergången till Lugnets Hav

Sedan kommer vi till Nektarhavet, med de stora kratrarna Theophilus, Cyrillus och Catharina ovanför till vänster

Södra delen av Nektarhavet domineras av Fracastorius, och man ser en yttre ring markerad av en lång förkastningen ut från Piccolomini (Rupes Altai)

Längre ut mot den belysta randen är kratrarna redan mycket svårare att urskilja, t.ex. Gauss och Hahn

Mare Marginis och Mare Smythii syns på grund av librationen ovanligt tydligt utanför Mare Crisium

men sen är Langrenus och Petavius inte alls de dramatiska ringberg de var. Ännu syns de centrala topparna, medan särskilt för Petavius bergen runt om är svåra att urskilja.

Stevinus syns fortfarande som en krater, men blir med ökande månfas alltmer bara en mörkare del mellan två av månens ljusaste områden.

Rheita med sin dalgång finns närmare terminatorn, och syns ännu tydligt

Det är mycket efterarbete med dessa månbilder, men denna kväll var det definitivt värt mödan

Fjärde klara kvällen(!), mera månfilmning

Även denna kväll kunde man se månen på en nästan klar himmel. Jag filmade med lite mindre brådska, och allt kändes mera “normalt”. En direktbild ser ut så här om man exponerar för detaljerna längs terminatorn

men man kan fortfarande se jordsken om man överexponerar

Seeingen var hygglig, och det blev många intressanta bilder. I nordost är librationen gynnsam så att man bortom Endymion ser hela det cirkulära Humboldthavet, resten av ett stort nedslag för omkring 3,9 miljarder år sedan. Hitom Endymion lyser solen på kanten av Atlas, medan botten ligger kvar i skugga.

Om man följer terminatorn neråt hittar man bland annat kratern Berzelius, som vid denna belysning syns tydligt

Vidare neråt kommer vi till Farornas Hav (Mare Crisium)

Vid västra randen av Mare Crisium fick amatörastronomen John O’Neill 1953 syn på något som han upplevde som en väldig båge (20 km lång!)  med tomrum under, den s.k. “O’Neills Bridge” vid pilen. Det är dock bara en synvilla, vad man ser är en del av en kraterrand.

Söder om Mare Crisium kommer vi via den lilla kratern Webb ner till Fruktbarhetens Hav med de stora kratrarna Langrenus och Petavius

Ännu längre ner kommer vi till Stevinus och Rheita. Lägg märke till hur oansenlig Furnerius börjar verka, vilken liksom Petavius inte har några branta väggar som kan kasta skuggor.

Rheita ligger ju vid en bred dalgång (Vallis Rheita), men sedan är det inte mycket av intresse ner mot månens södra horn

ne

Då är Fruktbarheten hav roligare, med dubbelkratern Messier som senare under månaden visar en karakteristisk ljus “svans” åt vänster, och Med Colombo och Cook ovanför Petavius.

Smal måne

Det var rimligt klart på kvällen, och jag försökte filma månskäran i väster. Seeingen var dålig, och en månskära är så ljussvag att man måste använda långa exponeringstider. Till det kom lite datorproblem och en stigande bank av dismoln, så det blev inga kanonresultat. Men det var första gången öht jag fick några detaljbilder av en så ung måne, så jag är ändå mycket nöjd. Jag koncentrerade mig på filmningen och väntade för länge med att byta till kamera (eftersom det kräver byte av okularfäste och omfokusering, vilket skulle ta värdefull observationstid). Då hade dismolnen redan ställt till det, så det blev ingen vacker bild som gårdagens. (Jag hade bråttom och brydde mig inte om hur kameran var vriden, därför har jag också efteråt fått vrida bilden och fått ett fult avskuret hörn.) Här först en längre exponering som visar lite jordsken och moln

och sedan en kortare med detaljer på själva skäran

Filmbilderna visar avsevärt mer. Först i norr Endymion helt i skugga, men Humboldthavet väl synligt

Vidare neråt har vi en gynnsam libration för att se den stora kratern (snarare ringberget)  Gauss.

Randbergen kring Mare Crisium är solbelysta fastän slätten nedanför ligger i skugga. (Se det lustiga intrycket på jordskensbilden ovan).

Vidare mot söder når vi så de mest intressanta kratrarna vid denna belysning, Langrenus och Petavius

Furnerius är en stor krater som här syns mycket bättre än den brukar

Längre åt söder är det svårt att identifiera några kratrar alls

Som sagt, en lyckad premiär för filmning av en så smal månskära.