12 mars 2022

Mera måne

Vädret är extremt, med klara nätter nästan hela mars hittills. Det blir för mycket data och reduktioner att filma månen varje kväll, men nu tyckte jag det var dags igen. Seeingen var lite sämre än den 9/3, men bilderna utan Barlow fungerade bra, så att det blev en fin översiktsmosaik.

Jag fortsatte med Barlow-bilder, tills datorn klagade att disken var full. Då hade jag faktiskt lyckats täcka hela månen med detaljbilder, som syns av denna 17-bilds detaljmosaik

I helbildsskala ser man kanske ingen större skillnad, men från detaljmosaiken kan man göra mycket mer detaljerade utsnitt. Först den mycket klassiska bilden med Plato och Alpdalen i norr, tyvärr överexponerad upptill.

Sedan den långa bergskedjan Apenninerna vid randen av Regnets Hav (till vänster). Uppe till höger ligger Klarhetens Hav och nere tillhöger det mindre Ångornas Hav. I nederkanten av bilden ser vi också Hyginus med sina berömda sprickdalar.

Vidare åt vänster från Eratosthenes kommer vi till en av månens mest imponerande kratrar, Copernicus. Belysningen är perfekt, så att man ser centralberget och de komplicerade detaljerna i området utanför kratern.

En annan isolerad krater på en slätt är Bullialdus på Molnens Hav. Till höger ser vi också den berömda förkastningen ”Raka muren” (Rupes Recta)

Närmare fullmåne utgår ett stort system av ljusa strålar från den unga kratern Tycho, medan den här inte utmärker sig särskilt. Clavius är en av månens största kratrar.

Som exempel på hur snabbt kratrars utseende förändras med belysningen kan vi se på området kring Nektarhavet. Det ser nu väldigt annorlunda ut än för 3 dagar sedan.

Även Janssen är helt försvunnen

Librationen visar lite mer i söder, t.ex. kratrarna Scott och Amundsen, men månens sydpol är ännu dold

Det finns som sagt mycket att titta på, men detta får räcka för nu.

9 mars 2022

Perfekt måne

I skymningen stod den 44%-iga månen högt i söder, och det kändes som ett måste att börja filma, trots hot om dis och dimma. Utan Barlow kan jag täcka månen med två filmer, och de två resulterande bilderna kombineras lätt med Autostitch.

Terminatorområdet blir dock onödigt mörkt, och med ett par mer exponerade filmer blir det lite bättre

Sedan körde jag vidare med Barlow, seeingen kändes fin, och de första resultaten såg mycket lovande ut. När jag nu samlat ihop alla bilderna råkar jag ut för det vanliga snopna att jag missat en liten bit, så att den fulla mosaiken ändå inte är riktigt full…

Från mosaiken kan man välja ut intressanta områden, och eftersom det känns länge sen gör jag lite utsnitt med identifikationer med början i norr:

Librationen gör Humboldthavet svårare att se, men seeingen var nu så bra att man kan ana de tre små kratrarna (svarta prickar) i norra änden av Endymion.

Nästa bild neråt längs terminatorn visar bl.a. den långa ”rännan” in från Ariadaeus samt låga slingrande åsar på både Klarhetens Hav (norr om Plinius) och Lugnets hav (söder om Plinius).

Det lilla Nektarhavet omges av den karakteristiska trippeln av kratrar, Theophilus, Cyrillus och Catharina. Som en yttre rand ligger sedan Altai-förkastningen, ugående från Piccolomini.

Norr om Farornas Hav (Mare Crisium) finns den ”svenska” kratern Berzelius som syns, men inte mycket mer. Den danske astronomen Ole Römer har en mer dramatisk formation med ett stort centralberg. Taruntius nere på Fruktbarhetens Hav är nu bara en ljus ring, jämför bilden den 6 mars.

 

Redan vid denna fas börjar de två stora kratrarna Langrenus och (särskilt) Petavius bli svåra att se som kratrar. I stället blir den lilla kratern Holden B allt ljusare, och Stevinus drunknar i ljuset från ”strålkastarna”

Höglandet  i söder är komplicerat belyst. Anders Celsius har fått en ganska liten krater, som i alla fall här syns tydligt.

Öster om Maurolycus kan vi också se den stora sexhörningen Janssen, och ännu ett stycke åt höger Rheita, med den breda Vallis Rheita ner åt vänster

Det finns mer att grotta ner sig i, men detta får räcka så länge (eftersom jag har en ny natts observationer att ta hand om…)

 

 

7 mars 2022

Kortfilm

Jag tänkte köra månfilm ungefär som igår, men vädret ville annorlunda. Jag hann ta fyra filmer utan Barlow, men sen kom molnen. Det blev en ny autostich-skära i alla fall, som vanligt förvånande olik gårdagens

Och för att baseras på 6 minuters filmande får jag vara helt nöjd!

 

6 mars 2022

Månfilm

En månskära på klar himmel, inom räckhåll för kikarens nuvarande plats vid huset, gick ju inte att går förbi. Jag filmade alltså med Skyris-kameran, först utan Barlow. Det är alltid problem med den stora skillnaden mellan terminatorområdet och den ljusa randen, men en kompromissmosaik visar i alla fall huvuddragen

Sen körde jag på med Barlow också, men problemet med ljusstyrkegradienterna finns hela tiden. Jag försökte överexponera för att få bättre terminatorområde, men det blev sällan bra. Jag har en misstanke att jag inte ännu använder FireCapture-programmet optimalt, och rent allmänt är nog teleskopet också ur kollimation. I alla fall är bilderna sämre än de borde vara…

Några exempel

I norr var librationen gynnsam så att man ser hela Mare Humboldtianum omgivet av berg, men de små kratrarna i Endymion är helt osynliga. Ljuset faller också så att man ovanligt tydligt ser randen av Berzelius.

Sen följer Mare Crisium med tydliga ringberg

Ett försök att överexponera visar i alla fall Taruntius som en tydlig krater. När den är mer belyst verkar den mer vara bara en ljus ring på Mare Fecunditatis.

De två stora och spännande kratrarna på en ung måne är Langrenus och Petavius, den senare med en karakteristisk ”ränna” på botten mellan centralberget och randen.

Vid denna belysning är det svårt att förstå att två områden på var sin sida om Stevinus närmare fullmåne är så ljusa att de kan kallas ”(bil)strålkastarna”

Det är avtagande månar jag saknar bilder av, men jag kunde alltså inte motstå en vårnymåne.

4 mars 2022

Kvällsmåne

En smal nymåne är alltid vacker, och jag tog bara kameran plus 200mm-objektiv på fast stativ för att ta några bilder. Månen var på väg ner mellan träden, och då vägrade plötsligt kameran att känna igen minneskortet. Efter omformattering gick det igen, men jag fick leta en stund efter en lucka med fri sikt. En trädinramning är egentligen bara extra snygg, men det var lite stressigt innan jag hittade den.

Det är jordskenet som är finessen, så själva skäran blir alltid överexponerad. Med lite för lång exponering även för jordskenet (1/4 s) kan man dock här se en 6 magnitudens stjärna (14 Ceti) precis till höger om månranden.

Ett steg kortare exponering (1/8 s) var ganska optimalt

medan ytterligare ett steg (1/15s) inte var lika fint

Även 1/6 s ger en fin bild, med tydlig 14 Ceti

Först med så kort exponering som 1/500s kan man ana detaljer på själva månskäran

Hur som helst har man inte lång tid på sig att ta horisontnära bilder i en skogstrakt som Värnamo…

9 februari 2022

Månen i molnluckor

Jag tvekade om det med så mycket moln var lönt att sätta upp kikaren (SW200), men gjorde det i alla fall. Jag började som vanligt utan Barlow, men av tio 90s-filmer var det bara en som var utan molnavbrott. Senare blev molnen bara tätare, och jag packade ihop utan att ha filmat något med Barlow.

Jag försökte redigera bort de värsta avbrotten och lät så Autostakkert köra på. Det blev helt användbara bilder, och en autostitch-kombination visar dramatiskt mycket mer detaljer än de Megrez-bilder jag tog den 7/2 och 8/2.

Jag ska jobba lite mer med detaljerna, men är så länge fullt nöjd med denna översiktsbild.

8 februari 2022

Andrabild av Pomona

Vädret höll på att slå om, och det var klart bara i luckor mellan snabbt förbidrivande dismoln. Jag ville väldigt gärna ha en andrabild av Pomona, så jag gjorde som i går med Megrez-teleskopet, utgick från Betelgeuze för att hitta fältet. Så passade jag på och exponerade i de klara luckorna, och fick ihop flera oväntat bra bilder där man lätt ser en 12 magnitudens Pomona.

Eftersom observationen dröjt sedan oppositionen vid nyår har Pomona saktat in för att snart börja röra sig åt vänster igen, men på de förstorade jämförelsebilderna ser man den lilla rörelsen uppåt höger sedan i går.

Pomonabilden var det viktiga, men naturligtvis tog jag också några bilder av den fina halvmånen. För allmänna detaljer är ca 0,003 s exponering lagom

men ökar man till 1/8 s kan man fortfarande ana den obelysta halvan som alltså lyses upp av det svaga skenet från den ”halvjord” som nu ses från månen.

 

 

 

7 februari 2022

Några Megrez-bilder

(Medan jag väntade på mer information om min frus hjärtinfarkt försökte jag skingra tankarna med astronomi, och redovisningen här fyller samma funktion…)

Under den stormvälta kikarmonteringen hade jag mirakulöst hittat den ursprungliga (cm-stora) elektriska kontakten, och när jag provade fungerade drivningen igen utan glapp. För att slippa börja om med polinställningen hade jag också flyttat stativhuvudet ner till den pelare jag har nära huset, och nu räckte det med några små knuffar så hade jag faktiskt Polaris i polsökarens synfält.

Med Megrez-teleskopet siktade jag först på månen, som redan närmar sig halv.

Vid ungefär denna fas går gränsen för när jordskenet är synligt, och skillnaden är radikal till den belysta delen

Månen lyste också upp himlen, så det var egentligen ingen kväll för nebulositeter. Ändå kunde jag inte låta bli att ta bilder av Plejaderna, här först en enkelbild på 45s (ISO1600)

och här en 4 minuters summabild, med mycket tydlig nebulositet

Ännu märkligare är det att  ”Flame”-nebulosan nära zeta Ori syntes så tydligt, och att till och med ”Hästhuvudet” anas, på en summabild med 4,5 minuters exponering. Det mörka området till vänster är skymmande träd.

Sen kollade jag ordentligt var 32 Pomona skulle befinna sig relativt Betelgeuze, och då var det inga problem att hitta rätt fält och en tydlig Pomona

Sen blev det inte mer denna konstiga kväll.

14 januari 2022

Månen och Merkurius(?)

Kvällen var helt klar, och jag chansade på att det kanske skulle gå att se Merkurius nära Saturnus en liten stund vid 17-tiden. Jag hade 200mm objektiv på kameran, fokuserade på månen, och tog sen måfåbilder nära horisonten utan att se några planeter. Jag insåg också snart att det fanns gott om skymmande träd, trots att jag försökte hitta bra siktlinjer. Jag gav snart upp, men på den sista bilden ser jag nu en tydlig ”stjärna” som borde vara Merkurius.

Problemet är att vid tidpunkten för bilden (17.04) befann sig Merkurius bara 2,8 grader över horisonten (inkl refraktion). Bildens synfält är ca 4×6 grader, dvs i så fall skulle bildens underkant ligga mindre än en halv grad  över horisonten, vilket inte stämmer med  trädtopparna? Saturnus befann sig en bra bit till vänster, dvs utanför bild, och inga andra  stjärnor syns, så på det sättet kan man inte verifiera saken. En förklaring kan vara att jag står högre än trädens bas, men jag har inte kollat ute i verkligheten…

Sen var det då ”stora teleskopet”s montering, med den saknade kontakten. I affären där jag köpt originalsladden kunde jag köpa ett nytt stort urval lösa kontakter, och en av dessa passade faktiskt i monteringen! Men nu inte i sladdänden!! Med lite våld kunde jag pressa ner den, och trodde det var bra så, men när jag nu körde teleskopet visade det sig att strömmen ofta bröts en kort sekund, tillräckligt för att kräva ny ”initialisering” av handkontrollen. Jag framhärdade denna kväll, men inser att jag måste fixa till det bättre till nästa gång.

Jag började med några direktbildergenom SW200. Först  månen, med intressanta men ganska otydliga detaljer längs terminatorn. En så här full (91%) måne är rejält ljusstark, och exponeringstiden är här bara 1/4000 sekund.

Jupiter stod nu bara 11 grader över horisonten, och på detaljustnitt ser man den starka atmosfäriska dispersionen. Ganymedes (J3) och Callisto (J4) syns nära varandra, men väl separerade på en 1/4s-bild.

Redan med 2s exponering försvinner Io (J1) i planetens överexponerade skiva, och det är svårt att skilja J3 och J4

Det finns inga ljusstarka stjärnor i fältet. De två Hipparcosstjärnorna har magnitud 7,8 och 7,9, och de svagaste stjärnorna som syns på en 15s-bild är kring magnitud 13.

Sen övergick jag till att försöka filma månen. Monteringens inställning mot himmelspolen  var av någon anledning ganska mycket rubbad, så utom att drivningen stannade opraktiskt ofta så drev bilden också mer än normalt. Seeingen var inte bra från början, och försämrades allteftersom, så jag väntade mig inte så mycket.

Utan Barlow (vid f/5) är månen som sagt extremt ljus, och jag kunde köra med exponeringstid 1/10000 sekund(!). Det räckte med fyra delbilder för att få till en fin mosaik, så så långt var det över förväntan.

Med Barlow ser det konstigt mycket sämre ut. Ingen av de sju filmserier jag fick ihop ger egentligen mer detaljer. Ett par exempel här, medan jag funderar på om det är jag som gör fel eller om det verkligen inte går att få fram mera…

(Med autostitch kan man sätta ihop till en större bild som skenbart ser lite bättre ut eftersom skalan minskar igen…)

6 januari 2022

Klar kväll, tekniska problem

Kvällen var helklar, med en 20% månskära fint placerad nära Jupiter, och jag tänkte kolla om monteringens handkontroll och hjärna verkligen var helt oanvändbar. (På juldagen skulle jag visa barnbarnen Venus och Jupiter genom SW200, och då verkade den helt stelfrusen och död). Nu visade det sig att jag trots försiktighet lyckats tappa nätkontaktens opraktiskt lösa spets. Jag hittade 10+ versioner i mina gömmor, men ingen verkade passa?! Så det föll redan där: för att kunna testa handkontrollen krävs ström, och för att få ström till monteringen krävs en liten ynka kontakt, forts följer…

Så det blev bara de vanliga slarvbilderna med 85mm-objektivet, nästan alla med avlånga stjärnor eftersom jag med dålig rygg inte klarar att sikta upp mot polstjärnan för att ställa in stativet ordentligt. Först bara en bild av Lyran, som stod lockande lågt och lätt att sikta mot. 85mm-objektivet är precis lagom för en så liten stjärnbild, och det är alltid nyttigt att kolla hur stjärnorna ligger.

Bredvid Lyran fanns så Svanen med varibeln chi Cygni som bara precis gick att ursklija på bilden från 6/12. På en månad har den ljusnat avsevärt och syns nu direkt, framför allt genom sin röda färg.

Det är extra tydligt på en detaljförstoring

Sen måste jag ju ta bilder av månen+Jupiter. Jag tog en hel serie exponeringar för eventuella HDR-experiment, men i grunden har man tre typiska exponeringstider att välja mellan. Kompromissbilden på 1/8 s visar Jupiter och tydligt jordsken, men inga stjärnor.

Om man vill se stjärnor blir förstås månen totalt överexponerad redan på 8 sekunder

För att se detaljer på skäran hade det krävts både  längre brännvidd och kortare exponeringar, men redan här med 85mm och 1/125 s kan man se en ojämn terminator med antydan till stora kratrar

Även en så här pass smal måne lyser upp himlen, och jag hade hela tiden problem att sikta rätt med kameran. Jag trodde att jag missat Mira när den inte bilde sin vanliga ”skopa”, men hade den med på flera bilder innan den blev uppenbar.

Den har i motsats till chi Cygni sjunkit  i ljusstyrka sedan förra bilden (29/11), men är fortfarande tydlig bredvid sin optiska följeslagare. (Exponeringstiden på detta utsnitt från en av sökbilderna är bara 8 sekunder, vilket ger lite rundare stjärnor).

Uranus ligger i södra Väduren (Ari), med få ljusa stjärnor att sikta mot, och jag fick den med i hörnet av bilden bara med tur…

Det är fortsatt asteroider jag försöker fånga, och nu helst  nummer 17 Thetis (eftersom jag har bilder på alla med lägre nummer…). Den fanns nu nära zeta Tauri, och min 30s helbild visar fint den stora stjärnhopen M35 vid mu och eta i Tvillingarna.

En detaljförstoring visar dock att bildkvaliteten inte räcker för att tveklöst visa Thetis. Det skulle snabbt behövts en uppföljningsbild, men vädret sätter stopp så länge.

Nr 32 Pomona är lite ljusare och syns ganska tydligt, åtminstone på detaljbilden. Även den ligger i ett vintergatsfält med många stjärnor,  i den flik av Orion som kommer upp till höger om Tvillingarna

Till sist chansade jag på 96 Aegle nära epsilon Persei, men den var klart utom räckhåll med detta lilla objektiv. Däremot anas (oväntat!) ovanför chi Persei lite av den s.k. ”Kaliforniennebulosan”, som jag alltså skulle kunna sikta lite bätte mot med längre exponeringar.