Finland: 26-29 augusti 2019

Stjärnor över Sääksniemi

För ovanlighetens skull besökte vi vårt finska sommarhus så sent på sommaren att nätterna var mörka. Det är inga astronomiskt märkvärdiga bilder, men för mig ovanliga och spännande. Här först en kortexponering med det stora huset under stjärnor

Utsikten österut över vattnet (med näckrosblad) förgylls av Plejaderna på uppgång, men det är inte gryningsljus man ser, utan den kraftiga upplysningen från Nokia och Tammerfors ett par mil bort.

I sydväst är det Vammala som lyser upp molnen vid Saturnus, men man skymtar också lite vintergata på en 30s-exponering (lite utdragna stjärnor).

Saturnus var ju den tydliga kvällsplaneten, här på en lite tydligare bild från samma kväll (26/8)

Då var det för sent att se Jupiter, men den 27 augusti var jag ute en timme tidigare. Jag trodde ändå att jag missat den, men turligt nog har den på två bilder hamnat i en smal lucka mellan träden på Maijansaari. Här anas den först mycket svagt

men på en bild tagen 23 sekunder senare är den tydligt där, även om man verkligen inte direkt misstänker att det är Jupiter.  På nästa bild (ytterligare 17 sekunder senare) var den åter osynlig, så trädluckan var liten och siktningen turlig! Så här tidigt är kvällshimlen ljus, och man ser få stjärnor.

En stund senare senare syns Saturnus bättre, med en vacker spegling i den stilla sjön

Åt andra hållet kan man se kontrasten mellan den verkliga skymningshimlen till vänster och upplysningen från Tammerfors till höger i bild. Den starka stjärnan i överkanten till vänster är Capella.

Riktiga nattbilder blev det bara den 26 augusti, och jag är lite osäker på om ett antal bilder är försvunna från minneskortet, eller om kameran bara av någon anledning räknade fel… I öster har man alltså Tammerfors som stör, men vyn över sjön med Capella och Plejaderna är ändå slående

 

Vintergatan går att följa från Skölden och Örnen

genom Svanen

och vidare upp mot Cepheus

och man kan med Autostich få en mer sammanhängande bild som igen visar hur många mörka stoftmoln som skymmer i vintergatsplanet.

Återigen är det imponerande att det går att få så bra bilder med den lilla Lumix-kameran på fast stativ. Det krävs dock att man använder en hög ISO-inställning (3200), och av någon anledning gick jag sen över till 1600. Bilden av vintergatan över huset är dramatisk, men hade kunnat bli ännu mer imponerande…

 

En extra bonus var två klara morgnar med en avtagande månskära. Den 28 augusti i gryningen omkring 04.15 syntes månen (med starkt jordsken) i öster under Tvillingarna

Den 29 augusti var skäran mycket smalare, och jordskenet är försvunnet i himmelsljus klockan 05.15.

Så här års är det extra lätt att se den avtagande månskäran, men i gengäld ovanligt svårt att se den kommande. Därför blev jag glatt överraskad att från båten hem på kvällen den 2 september ändå få syn på en nymåne. Nu (6/9) är det den som ett par veckor kommer att ta över himlen och hindra fortsatta vintergatsstudier…

Chile 4-5 juli 2019

Mörk himmel till sist

För att kunna se stjärnhimlen bättre körde längs vägen mot ett närbeläget observatorium, men möttes av en låst grind. Så vi körde vidare längs en smal väg tills vi hittade en mörk plats där vi kunde stanna. Fågelvägen var det inte mer än 25 km från Coquimbo, så riktigt mörk blev himlen fortfarande inte, men fullt tillräckligt för att imponera.

Innan det blev mörkt kunde vi se en lite större nymåne än gårdagens gå ner bakom bergen.

Fast vi hade månen i en dal mellan högre berg var Merkurius och Mars redan försvunna

Åt andra hållet strålade Jupiter som vanligt under Antares, och redan innan det blivit helt mörkt såg man mycket vintergata i Skorpionen och Skytten redan på en 10s-bild (11mm f/2,8, ISO 3200)

Med längre exponering (30s) blev det mer imponerande, här vintergatan vidare upp mot Södra Korset

Som vanligt blir sammanlagda bilder (med DeepSkyStacker, totalt 60s) fulare, men visar ännu tydligare den komplicerade strukturen i vintergatans mörka moln

Vidare i vintergatan kommer man till den stora eta Carinae-nebulosan. Här först en 30s vidvinkelbild, störd av ett retsamt flygplan

DSS-summan (90s) ätr tydligare, men nere till höger är det fortfarande stadens ljus som tydligt lyser upp himlen

Eta Carinae är en instabil jättestjärna, som på 1840-talet var en av himlens ljusstarkaste, i början av 1900-talet osynlig för blotta ögat, men nu allt ljusstarkare. Den ligger i himlens största och ljusstarkaste gasnebulosa, som redan på en 10s-bild framträder tydligt. (Eftersom jag hade kameran på ett fixt stativ är detta ungefär den längsta tid man kan använda för att inte stjärnorna ska bli streck). Nebulosan utsänder starkt rött ljus (vätets H-alfa linje), som eftersom kameran inte är särskilt känslig där ‘späs ut’ till något rosaaktigt.

Fyra 10s-bilder kombinerade med DSS gör nebulosan tydligare

Efter en stund gick även Saturnus upp över bergshorisonten

Vintergatans centrum (Sgr A*) ligger i Skyttens stjärnbild, bakom tjocka interstellära moln. Bara radiovågor och långvågigt infrarött ljus kan tränga igenom, men genom sådana observationer vet vi att där ligger ett ”supermassivt svart hål” med över 4 miljoner gånger solens massa. På denna summabild (5×10 s) ser man också nere till vänster några kända nebulosor som kan observeras från Sverige, lågt i söder i augusti eller september.

Något som definitivt inte kan ses från Sverige är Vintergatans två små satellitgalaxer, Stora(LMC) och Lilla(SMC) Magellanska Molnet. Julikvällar i Chile är inte heller optimalt, men vi kunde se dem svagt, lågt över horisontens kaktusar. Här är det djup i bilden på många nivåer: närbelägna kaktusar mot avlägsnare berg, vintergatsstjärnor några hundra ljusår bort mot Magellanska molnen på 150-200000 ljusår!

Jag tog fler exponeringar, men DeepSkyStacker är notoriskt dåligt på att kombinera vidvinkelbilder. Ett försök att addera åtta olika bilder med totalt 3 minuters exponering ger hur jag än mixtrar en mängd falska dubbelstjärnor där överlagringen inte stämmer. Man kan i alla fall se vintergatans mörka molnformationer ganska tydligt

Som vi lärde oss på ett nästan stängt museum i La Serena hade den gamla inkakulturen namn på de mörka partierna i vintergatan, och en del av dem går direkt att identifiera!

Sen fick jag för mig att åtminstone testa mitt mirakelprogram för månmosaiker, ‘autostitch’ på dessa vintergatsbilder, och resultatet är lika slående här. Visserligen blir stjärnbilderna deformerade och stjärnorna utdragna, men man får själva grundupplevelsen av vintergatans båge över himlen utan störande bildskarvar.

Sen är det förstås utsikten mot vintergatans centrum som är mest fascinerande, dvs just nu området mellan Jupiter och Saturnus. Här syns det först på bilder med 20mm brännvidd

och här med maxbrännvidd 34 mm. Eftersom jag då bara kunde göra 10s-exponeringar baserar sig summabilden (jmf ovan) bara på 50s exponering totalt, dvs för astronomi extremt kort.

Det är lite svårt att exakt lokalisera vintergatans centrum (Sgr A*), men jag har igen försökt på en förstoring av bilden ovan. De mörka stoftmolnen släcker effektivt ljuset från stjärnor bortom några få tusen ljusår, medan det är över 25000 ljusår till det svartahålet i centrum av galaxen. För att observera detta spännande område måste man använda infrarött ljus som lättare tränger igenom stoftet.

Att det gick att få dessa bilder med den minimala Lumix-kameran var över förväntan, och jag kan bara tänka mig möjligheterna med bättre utrustning!

 

 

Chile 3 juli 2019

Nymåne plus Merkurius

Jag tog några bilder av den smala nymånen (bara 26 timmar efter förmörkelsen), och inser nu efteråt att ”stjärnan” rakt ovanför är Merkurius, och att faktiskt även en svag Mars kan anas.

Himlen är ljus, och det räcker med 1/15 s exponering

I öster syntes samtidigt Jupiter under Antares

och på en förstoring även 2 av månarna.

 

17 juni 2019

Kamp mot ljus, mygg och knott

Jag är ännu inte vän med Lumix-kameran, och kände att jag måste utnyttja den klara himlen trots mängder av knott och mygg. Det enda som syntes på den ljusa himlen klockan 23.15 var Jupiter och en fin fullmåne, men genom att blända ner och köra med ISO200 kunde jag prova även längre exponeringstider.  Först alltså vyer med bl 5,6 och 4-5 sekunders exponering

Med Jupiter centrerad får man med också en svag Antares, samt stjärnan eta i Ormbäraren.

Två stegs nedbländning (till bl 11) och 10 sekunders exponering ger en mörkare himmel, och man kan fortfarande knappt märka att stjärnorna blivit aningen ovala.

Med 15s exponering är driften däremot mycket uppenbar. Synfältet är flyttat med Jupiter till vänster och Antares i mitten

och en delförstoring av Antares med 20s exponering (bl 16) visar hur illa det egentligen är.

Fullmånen är på alla bilder förstås helt överexponerad, men på kortexponeringar ser man förvånansvärt många detaljer trots den korta brännvidden (bara 34 mm!)

 

Som ganska ofta så här års kunde man också se en del nattlysande moln, även om de säkert skulle synts bättre lite senare, med åtminstone något mörkare himmel.

 

 

13 maj 2019

En månserie till…

Trots att jag knappt reducerat färdigt filmerna från 11/5 kan jag inte låta bli att köra igen, med Copernicus som lockbete precis på terminatorn. Månen börjar komma ner i träden, och för att hinna startar jag direkt med Barlow, och utan att kunna täcka hela månytan. Seeingen är dålig, och fokuseringen känns hela tiden osäker. Reduktionerna gör dock som vanligt underverk, och en autostitch av 29 bilder visar det mest intressanta. (Det är förvånansvärt svårt att hålla reda på vad man observerat. Det hade gått att täcka hela månen på 29 bilder, men nu blev det många nästan dubletter eftersom jag vill undvika otäckta bitar…).Mer detaljer följer….

Från mosaiken kan man igen få detaljbilder. Här först den vanliga vyn med Plato och Mare Imbrium

Nästa bild visar Imbriums sydöstra randberg (Apenninerna), Eratosthenes och förstås Copernicus.  Förkastningarna vid Hyginus och Triesnecker ligger nu längre från terminatorn än den 11/5 och är mycket otydligare.

Nästa bild visar hur svårt det efter bara två dygn är att se den västra randen av Hipparchus (jmf 11/5!). Nere till vänster ser vi det välkända landmärket Raka Muren bredvid kratern Birt.

Här ser vi både Raka Muren och en lika rak ränna (R.Hesiodus) till vänster om Pitatus, innan vi är nere vid månens sydliga karaktärskrater Tycho.

Söder om Tycho finns den stora Clavius och Moretus med tydligt centralberg. Vid denna sydliga libration ser man också kratrar som Scott och Demonax som annars ofta är osynliga.

Eftersom jag höll på att filma i över en timme hann belysningen i Copernicus faktiskt ändra sig märkbart. Den första bilden här är tagen 22.00

och den sista 23.06. Både i själva kratern och (särskilt) till vänster ser man hur solen nått allt högre så att nya toppar belyses. Måndygnet är ju månadslångt, så solhöjden har bara ökat med en halv grad. Att det ändå märks så tydligt är för att den står mycket lägre än man naivt uppfattar. Månbergens dramatik är en synvilla…

De vidare försöken med Lumixkameran ledde inte så mycket längre. Även om jag kunde välja höga ISO-värden hade jag svårt att fokusera, och märkte dessutom att jag ofta skakade kameran när jag startade eller stoppade exponeringen. Här syns ett sådant fult litet skakstreck på Vega, medan det är omärkligt på svagare stjärnor. Med ISO 3200 blir den ljusa vårhimlen överexponerad redan på 5 sekunder (34 mm f/2,8).

En 5s-bild av Svanen med ISO1600 är snyggare

eller kanske en på 10s med ISO800, himlens rörelse är även nu nästan omärklig.

Jag är ju bortskämd med DSLR-bilder med ledd kamera, här är man tillbaka vid något som kan jämföras med det visuella intrycket.

 

 

11 maj 2019

Halvmåne igen

De spännande månfaserna (tunn skära) går fort förbi när vädret inte samarbetar. Nu hann månen bli nästan halv, och jag frågade mig om jag skulle observera eller inte. Den fina kvällen fick bestämma, lugnt och klart, och bara antydningar till årets första knott. Men solig dag kontra klar natt är en dålig kombination ur seeingsynpunkt, så i teleskopet såg det inte vackert ut. Jag vet dock hur långt Autostakkert+Registax kan kompensera och körde på både med och utan Barlow. Först här en 8 bilders översikt, sammanfogad med autostitch.

Sen envisades jag och tog sammanlagt 34 (90+ sekunders) filmer med Barlow för att täcka skivan även med det avsevärt mindre synfältet. Seeingen var markant dålig, och det krävdes ”aggressiv” wavelet-analys för att få användbara bilder. Täckningen lyckades i alla fall till 99% (har bara retuscherat bort två minimala hack i randen…) , och en autostitch av de 34 bilderna ser ut som den ovan, men har mycket större detaljupplösning.

Från den sammanlagda bilden kan man sen välja utsnitt friare, och få delbilder av valfritt område. Här t.ex. en serie längs terminatorn från norr till söder.

Seeingen var extra dålig i början, men vi ser Alpdalen och välkända kratrar som Aristoteles och Cassini. Librationen är mest sydlig, så man ser inte så mycket av området norr om Meton. Bergskedjan till höger om Cassini kallas M. Caucasus, och den långa skuggan visar en topp omkring 3700 m över slätten t.v.

Nästa bild visar förkastningarna kring Hyginus och Triesnecker

Det stora ringberget Hipparchus är med så här låg sol nästan lika tydligt som Albategnius, men det varar inte länge.

Av Walter ser man precis centralbergets topp belyst av solen, och längre ner Stöflers karakteristiska släta botten.

Månens sydpol ligger vid kratrarna Amundsen och Scott söder om Schomberger, men går inte att urskilja i detta komplicerade landskap. En lustighet är de tre kratrarna Clairaut, Pitiscus och Mutus som alla har två små kratrar inne i sig.

Ett annat välkänt område är Mare Nectaris, omgivet av trion Theophilus, Cyrillus och Catharina. Koncentriskt med havet finns längre ut den långa förkastningen ut från Piccolomini, Rupes Altai. Från Abulfeda startar också en lustig rad av små kratrar som går ända fram till R.Altai.

 

När det var rimligt mörkt efter midnatt tog jag också några premiärbilder med en ny liten kamera, Panasonic Lumix LX100, men utan att ha läst bruksanvisningen tillräckligt. Även med helt fel ISO-inställning (200!) blev det stjärnor på bilderna iaf, här först Jungfrun (Spica mitt i bild), med Korpens ”segel” nere t.h. Detta är maximal vidvinkel, så 25s exponering är tillåtet med fast stativ.

På 45s märks himlens rörelse mycket påtagligt, men man kan ana lite vintergata i Svanen.

Längsta brännvidd är 34 mm, och 28s exponering är förstås för långt. Vi känner igen Skorpionens huvud, men varken Antares eller Jupiter har ännu gått upp

Nästa klara kväll ska jag testa med större ISO!

16 april 2019

Sol och måne

På dagen tog jag nya bilder av solen med 200×2 mm teleobjektiv. Bilderna blev inte bättre än innan, men den (fortfarande ensamma) stora fläcken har nu roterat över mot högerranden.

På kvällen stod månen perfekt till, och jag försökte börja filma utan Barlow. Av någon anledning låste sig programmet efter en 90s-serie, och kom inte igång förrän jag stängt och startat om det. Detta upprepades flera gånger, och jag insåg att en snabb täckning av månskivan skulle bli svår. När jag i desperation började om (nu med Barlow för att åtminstone få några kvalitetsbilder) försvann problemet lika omotiverat. Temperaturen föll snabbt mot minus, och seeingen var ganska dålig, men jag tror jag täckte i alla fall terminatorområdet. Sen frös jag för mycket för att köra en översikt utan Barlow, men denna bild med teleobjektivet (200mm x2) visar fasen och de stora detaljerna. Man kan lägga märke till den vita pricken uppe till vänster, månens ljusaste krater Aristarchus.

En kombination av tre bilder utan Barlow hur bra en full mosaik kunde ha blivit (och eftersom den baserar sig på tusentals individuella filmrutor är det förstås mycket orättvist att jämföra med den enda telebilden ovan…)

Bilderna med full upplösning täcker sen inte hela månen, men åtminstone de mest intressanta (där solen fortfarande står lågt och ger tydliga skuggor).

Librationen gynnar månens södra del, men i norr ser vi den ikoniska Plato, med Alpdalen till höger

I norra kanten av Mare Imbrium finns den lika ikoniska Regnbågsviken (S.Iridum), och ute på ”havet” många mindre kratrar. Jag brukar kommentera Caroline Herschels påfallande lilla krater, liksom de intressanta bergsformationerna norr om Gruithuisen.

Utom en överexponerad Copernicus visar nästa bild det spännande området kring Aristarchus, med den vindlande ”Schröters dal” fram mot Herodotus. Kring Marius har man en stor koncentration av s.k. ”lunar domes”, låga upphöjningar som kan ha vulkaniskt ursprung.

Sydväst om Copernicus är det ont om stora kratrar, men närmare fullmåne lägger man märke till paret Hansteen/Billy, där Billy har en påtagligt mörk och slät botten. Mellan dem ligger det ”klolika” berget M.Hansteen, som i stället utmärker sig som en ljus fläck (som jag särskilt la märke till och försökte observera när jag nyss börjat med amatörastronomi).

Nu är vi nere vid Gassendi och Mare Humorum. Här ser man system av sprickor både i väster och i öster, som säkert hänger ihop med det stora nedslag som bildade havet.

Randbergen kring den stora Schickard kastar långa skuggor, och vi ser två karakteristiskt osymmetriska kratrar, Hainzel och Schiller.

Längst i söder har vi den karakteristiska trion Tycho, Clavius och Moretus.

Trots att seeingen såg typiskt dålig ut är jag mycket nöjd med slutresultatet. Möjligen blev det extra bra för att jag ansträngde mig lite och försökte kollimera teleskopet, dock bara genom att justera sekundärspegeln. Primärspegeln har jag bara rört en gång på 10 år, eftersom det var notoriskt bökigt…