27 november 2018

Astronomisk helkväll

Kvällen var liksom dagen klar och lugn (och kall!), och jag gjorde lite varierade observationer. Först hittade jag en bra plats med sydutsikt och märkte att det inte alls var svårt att se Fomalhaut (alfa i Södra Fisken, PsA) , på deklination -29,6 grader. Den syns här 5 grader från sin meridianpassage (azimut 175 grader),  3 grader över horisonten, och det är ingen tvekan om att det är en första magnitudens stjärna. Optiken är ett 100 mm f/4 teleobjektiv, med kameran på iOptron-monteringen.

Mars rör sig snabbt vidare genom Fiskarna, och kommer den 7/12 att passera nära Neptunus. Den finns redan nu i samma telesynfält

Bara för sakens skull tog jag också en bild av Uranus som närmat sig stjärnan omikron i Fiskarna men fortfarande formellt är kvar i Valfisken (Cetus). Stjärnfältet är ovanligt tråkigt, utan ljusa stjärnor att sikta mot.

Sedan kollade jag Mira, som den 15 oktober inte var mycket ljusstarkare än sin närbelägna grannstjärna. Nu är bilden en helt annan, och man får anstränga sig för att se den svaga stjärnan bredvid.

Även den andra långperiodiska variabeln jag försöker följa, chi Cygni, har ljusnat, men inte alls lika fort. På en knapp minut får man i vintergatan ett tätt stjärnfält, här förvärrat av lite glapp i följningen. Variabeln är dock nu så ljusstark att den går lätt att hitta i stjärnmyllret. (Den mörka trädsilhuetten är ett verkligt träd, men på en längre exponering hade man kunnat se liknande mörka moln i vintergatan.)

Jag fick söka runt lite innan jag siktade rätt, och med så många stjärnor kan DSS-programmet sätta ihop bilderna till en vettig ‘mosaik’. Man ser nu tydligt hur stjärntätheten ökar dramatiskt från uppe till höger ner mot vintergatsplanet til vänster. Den öppna stjärnhopen NGC 6819 är tillräckligt långt från vintergatsplanet för att synas tydligt.

Efter att nyss ha läst om Seyfert-galaxen M77 kom jag på att den ju nästan ligger i Miras synfält, nära delta Ceti, men en 4-minuters summabild visar bara den ljusstarka galaxkärnan. Med denna korta brännvidd (100 mm) är den oskiljaktig från en stjärna, medan dess svaga granne NGC1055 är mer tydligt galaxlik.

 

Senare på kvällen gick jag ut igen, men nu hade månen gått upp och gjorde himmelsbakgrunden mycket ljusare. Målet var kometen 46/P Wirtanen, som verkar kunna bli synlig med blotta ögat senare i december. Den står ännu mycket lågt på himlen, och jag vågade knappast hoppas att den skulle vara synlig på en så ljus himmel. Precis över trädtopparna, nära stjärnan kappa i den sydliga stjärnbilden Smältugnen (Fornax) syntes dock det avslöjande gröna skenet från kometen redan på en 40-sekunders exponering.

En 6-minuters summa av nio bilder är inte vackrare, men visar kometen och stjärnfältet tydligare

Om någon vecka kan kometen vara en fin syn även i en mindre fältkikare.

Källan till det starka himmelsljuset, en stor avtagande måne, lockade nu även i sig själv, och jag böjade en omgång filmning genom SW200. Först filmade jag utan Barlow (f=1000 mm) så att jag kunde täcka hela månen. De reducerade bilderna kan sen sättas ihop med Autostitch till en fin helbild. (Inom parentes kan jag erkänna att jag som vanligt hade slarvat med täckningen så att det ändå blev ett ‘hack’ nere till vänster, vilket jag här helt fräckat har retuscherat bort…)

Seeingen var bättre än medel, och jag körde ett tjugotal filmer med Barlow (effektiv brännvidd f=2500 mm). Sedan jag fått fram de enskilda bilderna från dessa filmer satte jag ihop även dem med Autostitch och fick då ett sammanhängande terminatorområde i stor detalj. Sedan har jag delat upp denna storbild igen i sex mindre delar, större än de enskilda bilderna och lättare att orientera sig i (jämför med översiktsbilden ovan!).

Här först området i norr, med de stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus. Kratern Bürg ligger på en gammal igenfylld kraterbotten (Lacus Mortis), och längre till vänster ser vi Alpdalen och Plato.

Nästa bild visar Klarhetens Hav med slingrande åsar och den stora Posidonius precis på terminatorn. Bortanför Apenninerna ligger så Mare Imbrium till vänster, med den karakteristiska trion Archimedes, Aristillus och Autolycus.

Nedanför Plinius ligger i stället Lugnets Hav, och innanför till vänster syns de kända förkastningarna vid Ariadaeus och Hyginus.

Sedan kommer vi till det mest dramtiska området. Theophilus ligger helt i skugga, medan man ännu ser mer av Cyrillus och Catharina. Nedanför dessa tre ser man långa skuggor från den slingrande Altai-förkastningen. Från Abulfeda mot Altai sträcker sig en ovanlig rad av kratrar, som antagligen bildades i en sammanhängande serie av nedslag.

Sedan är vi nere i de kratertäta södra delarna av månens hitsida, med många stora kratrar

Vi ser Tycho, den stora Clavius, och längst ner i söder Moretus.

Allt i allt en mycket givande astronomikväll!

 

 

16 november 2018

Klar lucka i det novembergrå

Den tidiga kvällen var i stort sett klar, och en fin halvmåne syntes nära Mars i sydost, lustigt lika vyn den 18 oktober. Det har gått 29 dygn, dvs bara aningen mindre än en full ‘fas’-månad (29,5 dygn), men Mars har rört sig framåt i banan, så att det behövdes mer än den ‘sideriska’ månadens 27,3 dygn för att månen skulle komma i samma läge. Jag tog en serie bilder med 100 mm teleobjektiv, med exponeringar från 1/2000 s för månens detaljer

till 8 sekunder för bakgrundens stjärnor. Objektivets reflexer är ovanligt besvärliga, men här är det bara Mars och stjärnorna i Vattumannen (Aqr) som är intressanta, så man får ta dem på köpet…

Den bästa kompromissen (där man ser både månens fas och Mars) är med 1/4 s exponering

Jag är ännu inte vän med mitt HDR-program, som kräver helt manuell centrering av bilderna. När jag centrerade på månen blev det multipla bilder av Mars

så jag försökte centrera på Mars i stället, vilket blev mycket bättre (jag har också manuellt retuscherat bort de fula reflexerna). En sån här bild kommer närmare vad man ser med blotta ögat, men inte ända fram…

Lite senare passerade månen en delvis fri trädlucka sett från kikarplatsen, och jag tog tio 75s-filmer med kameran i primärfokus för SW200 (f=1000 mm). Dessa kan man så addera med Autostitch till en mycket detaljerad helbild, som skulle vara omöjlig att ta som en enda exponering med annat än ett mycket stort teleskop på en plats med perfekt seeing. (Eftersom terminatorområdena blev lite underexponerade har vänsterkanten av bilden en del grå partier som borde varit svarta. Jordskenet är mycket för svagt för att synas).

Trädluckan var egentligen för liten för att fortsätta filmningen, och seeingen mycket dålig, men jag försökte ändå ta filmer även med Barlowlins (f=2500 mm). Det blev en kort sejour, och förstås inga höjdarbilder, men som vanligt mycket bättre än man kan ana från utgångsfilmerna! I stället för att som vanligt visa några enskilda bilder provar jag här ffg ett nytt sätt att redovisa. Jag lät först Autostitch sätta ihop bilderna (vilket fungerar häpnadsväckande helautomatiskt) till en ofullständig remsa längs terminatorn. Jag delade sen upp denna i fem bitar, som då var och en består av data från flera individuella filmer. Även om kvaliteten växlar mycket tycker jag det är en stor fördel att kunna se lite större områden i taget. (Man kan också jämföra med helbilden ovan.)

Här först området i nordost. Månens nordpol ligger i kratern Peary, som genom en gynnsam libration här syns i sin helhet. De stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus blev tyvärr ganska suddiga just på denna bild.

Nästa bild visar det välkända landskapet kring östra halvan av Mare Imbrium. På ”havet” ligger trion Archimedes,Aristillus och Autolycus, och närmare terminatorn Timocharis. I nordost har vi Plato och Alpdalen, och kan sedan följa randbergen Apenninerna fram till den dramatiskt belysta Eratosthenes.

Söder om Eratosthenes kan man se ‘spökkratern’ Stadius, som bara framträder när den är så här nära terminatorn. Till höger (med sämre upplösning) syns den välkända Hyginus-förkastningen

Vidare söderut kommer vi förbi den berömda Raka Muren till höger om Birt, men bildkvaliteten är ganska trist.

I söder är Tycho helt skuggfylld, och Clavius anas bara som en stor inbuktning i terminatorn. Moretus känns igen på sin ljusa prick till centralberg.

På grund av de dåliga förutsättningarna är nattens månbilder egentligen inget att visa, men metodiken med Autostitch-hopfogning och ny uppdelning är något jag troligen kommer att fortsätta med.

25 oktober 2018

Månen på olika sätt

Den nästan fulla månen var tidvis i moln, tidvis på helklar himmel, och jag observerade hela tiden genom SW200 (20 cm Newton). Men som en intressant illustration till hur observationstekniken bestämmer resultatet kan jag redovisa fyra olika metoder:

Först har vi den enkla kamerabilden i primärfokusde (f=1000 mm). Den är lite molnstörd, men man ser ju se stora dragen, med en tydlig terminator uppe till höger, drygt ett dygn efter exakt fullmåne

Som ett bättre alternativ har vi direktbild med den 2x brännviddsförlängare jag sällan använder. Då får man inte hela månen i bild, utan får ta norra och södra delen separat. Med Autostitch kan man så foga ihop det till en bild, som i förstone inte ser uppenbart bättre ut än den enkla första bilden

Om man förstorar detaljer ser man dock klara skillnader, här vid Endymion

och här ännu tydligare vid Langrenus och Petavius (underexponerade på första bilden)

Båda bilderna är dock trist detaljlösa om man jämför med min normala filmteknik. Det är samma teleskop, men i stället för en bild får man flera hundra under typiskt 75 sekunder. Jag började i primärfokus, utan Barlow, och försökte se till att täcka hela månskivan (vilket är svårare än det låter, se nedan..).

Lustigt nog passerade ett flygplan tvärs över månen redan på första filmen! Jag har varit ute för det bara en eller två gånger tidigare, och denna gång blev det en ovanligt tydlig silhuett. Fullmånen är så ljusstark att man kan använda 1/1000 sekunds exponering, så planet är bokstavligen fångat i flykten, propellerblad och allt! Det ser dramatiskt nära ut, men ur vinkelutsträckningen kan man uppskatta avståndet till ca 350 gånger planets längd, dvs omkring 10 km. (Månen stod 31 grader över horisonten, så höjden över marken blir då omkring 5000 m, vilket också verkar rimligt).

Vinsten med filmning är att man får så många bilder att man kan välja ut och addera bara de som är tagna i ögonblick av bra seeing. Sedan kan man ytterligare skärpa dem med så kallad wavelet-korrektion, så att slutresultatet blir mycket bättre än på enkelbilderna ovan. Här ser vi Langrenus och Petavius igen, med precis samma teleskop och ändå så mycket tydligare…

Det roliga är så att man från de olika delbilderna igen kan låta Autostich framställa en (nästan) hel månkiva. Trots att jag tog 13 delbilder fast 10 borde ha räckt har jag snopet nog missat en liten kil som sticker i ögonen nere till vänster. Slutbilden är dock av en helt annan klass än de båda tidigare, framför allt för att den baserar sig på ca 7500 enskilda bilder i stället för en eller två…Att ta filmerna tog mindre än 25 minuter, men att reducera dem fram till slutbild kanske 3 timmar koncentrerat arbete, kvalitet är inte gratis…

Och detta är inte sista ordet. För att få bästa möjliga upplösning på filmerna bör man öka brännvidden, och jag filmar oftast med en Barlowlins framför kameran, så att den effektiva brännvidden är ungefär 2500 mm. Bildfältet blir i motsvarande grad mindre, och det går inte att täcka en fullmåne på rimlig tid. Jag koncentrerade mig på terminatorområdena till höger, men tyvärr blev molnen besvärliga innan jag hann färdigt i söder, så jag fick avbryta i förtid. Med Autostich kan man se vad som finns på bild

och man kan sen gå in på detaljbilderna. Librationen är gynnsam i norr, och man ser tydligt kratern Peary där månens nordpol ligger

Här ser vi igen området kring Endymion, så som det blev med kvällens bästa kvalitet. (Jämför med de suddiga direktbilderna ovan!) Med bättre seeing kan det sen bli ännu ett snäpp bättre.

Mare Crisium (Farornas Hav) ser ut som en stor krabba, med två kratrar som ögon. Vid denna belysning verkar det (skenbart) vara omgivet av branta berg.

Sen ångrade jag att jag inte började med att filma de spännande stora kratrarna Langrenus och Petavius. Trots att molnen hann komma innan jag fått några bra sekvenser är resultatet bättre än på bilden ovan utan Barlow

Även om jag alltså inte kunde observera allt jag ville var det en fin kväll under fullmånen. Nu hoppas jag på någon morgon framåt med en smalare avtagande måne.

 

 

 

 

 

 

4 oktober 2018 (morgon)

Avtagande månskära

Efter Uranus-försöken under gårdagskvällen lämnade jag SW200-teleskopet igång, och på morgonen omkring 04.45 fortsatte jag nattens observationer. Teleskopet var fortfarande fullt användbart, trots minusgrader i luften. Det var som sagt den avtagande månskäran som lockade, och jag började med fem 75s-filmer utan Barlow. Reducerade till fem stillbilder kan man så ge dem till Autostitch som kombinerar till en detaljrik skära

Ett estetiskt problem är att bakgrunden blir så ojämn, men om man accepterar att lite av terminatorn blir underexponerad kan man låta mer bli helsvart i bildbehandlingen

Sen var det bara att köra på med Barlow för att om möjligt få mer detaljer. Seeingen var fortfarande rätt dålig, och med bara 25% av 75s-sekvenser använda blev bilderna återigen ganska korniga. Med en ganska aggressiv ‘wavelet’-korrektion visar de ändå förvånansvärt mycket detaljer:

I norr ser vi dubbeltoppen i Philolaus och den stora Pythagoras

Belysningen är sådan att man ser de låga höjdryggarna på Mare Imbrium

Schröters dal vid Aristarchus syns tydligt

Till höger om T.Mayer ligger Copernicus helt i skugga, medan Kepler visar ett ljust strålsystem

Till vänster och nedanför Kepler breder Stormarnas Ocean ut sig. Det lustiga mönstret till vänster om Reiner kan ha att göra med en magetisk anomali som hindrat solvinden att färga månytan mörk.

Närmare terminatorn kastar Riphaeus-bergen långa spännande skuggor

Vi är nu nere vid Gassendi och Mare Humorum. Den lilla (4 km) kratern uppkallad efter Wilhelm Scheele  syns knappt i denna upplösning

På och kring Mare Humorum finns åsar och förkastningar, särskilt tydligt vid Hippalus

Vidare söderut är Hainzel och Schiller tydliga landmärken

medan det är svårt att se detaljerna neråt månens södra horn

Alla detaljbilder går också att kombinera med Autostitch, till en detaljrik mosaik som tål att förstoras. (Som vanligt är där också frustrerande luckor..)

Alldeles på slutet tog jag några bilder med 200 mm teleobjektiv. Månen var nära stjärnhopen Praesepe, men det är som vanligt svårt att få vettiga bilder av en mycket ljus måne bredvid svaga stjärnor. Jag hade (av misstag) kvar inställningen ISO 3200, så även med 1/5000 s blev bilden nästan överexponerad

En 250 gånger längre exponering (1/20 s) visar det starka jordskenet, samt en 6 magnitudens stjärna som ovanligt och turligt råkar befinna sig nära.

Med samma exponering och månen i kanten kan man också ana de ljusaste stjärnorna i Praesepe

Ytterligare 40 gånger längre exponering (2 s) gör månen till en helt rund överexponerad blaffa, och det är bara på den gröna reflexen man ser att den egentligen är en skära. Många stjärnor i Praesepe är nu synliga, där den så snyggt ligger mitt i triangeln delta, gamma, eta Cancri.

28-29 september 2018

Avtagande måne

Min ambition för hösten är ju att filma månens avtagande faser, och denna kväll blev den första. Det var klart och kallt med dålig seeing, men jag filmade på som jag brukar genom SW200. Jag har dock insett hur lätt man kan göra ‘mosaiker’, så i stället för att ta en direktbild av månen med kameran i primärfokus filmade jag först utan Barlow för att kunna täcka hela månen rimligt snabbt. Detta gav tolv enskilda delbilder (med mycket överlappning), som man sedan kan mata in i programmet Autostitch. Nästan magiskt får man så utan att behöva göra något alls själv en slående fin helbild utan synliga skarvar:

Så ska jag hädanefter börja mina månfilmsessioner. Det tar kanske 20 minuter extra vid teleskopet (plus ett par timmars reduktioner…), men är absolut värt det!

När jag sen började filma med längre brännvidd märktes den dåliga seeingen mycket mer, och jag har i slutänden bara kunnat använda ungefär 100 frames av varje 75-sekundersfilm. Klockan var över midnatt, och jag orkade inte filma så länge som skulle ha behövts. Jag trodde att jag åtminstone hade täckt månranden, men när jag testade med Autostitch hängde den belysta sidan inte ihop

De enskilda bilderna är korniga på grund av för lite data, men visar ändå intressanta detaljer. Librationen gynnar de nordvästliga områdena, och i norr ser man t.ex. kratrarna Peary (med månens nord pol) och Hermite ovanligt bra

Den stora Pythagoras syns långt från randen, men också så långt från terminatorn att den är svår att urskilja ordentligt.

Terminatorsidan är intressantare, och vi kan följa den neråt

Det intressantaste området är väl de stora kratrarna vid Nektarhavet

liksom förkastningen Rupes Altai ut från Piccolomini

Nu är vi snart nere i söder

där Tycho och Clavius fortfarande syns väl

Som sagt  inga imponerande bilder, men ändå klart intressanta för fasens skull.

3 september(morgon) 2018

Månen och Aldebaran

Som jag anade låg diset tjockt vid 3-tiden, när månen skulle passera nära ovanför Aldebaran. Jag hade lämnat kikaren ute, och dumt nog inte låtit motorn gå som värmekälla. Nu dröp allt av fukt, och när jag slog på ström började det ryka i någon slags kortslutning. Jag vet inte om motorn är allvarligt skadad, men allt jag kunde göra i natt var att ta några kortexponeringar. Med tanke på hur det såg ut med blotta ögat (en stor ljusgård runt månen) är Aldebaran ovanligt tydlig på bilderna. Här först två bilder med överexponerad måne. För den första (03.00, 1/30 s) är fokusinställningen för dålig, på den andra bilden (03.03, 1/60 s) är det klart bättre

Om man vill ha tydligare detaljer på månen får man minska exponeringstiden ytterligare (03.04, 1/200 s), men Aldebaran blir då också mindre iögonenfallande.

 

 

 

19-20 juli 2018

Jupiter och månen

Lite mot bättre vetande försökte jag igen filma Jupiter. Fast klockan var över 22 var det skjortärmsvarmt, men mygg och knott tvingade på mig jacka med huva. En ganska exakt halvmåne lockade också, men nästan lika lågt på himlen som Jupiter. Seeingen var lika usel som häromkvällen, och jag insåg (fast försent) att filmning i primärfokus (utan Barlow) var det enda rätta.

Jupiter hade alla fyra månarna i en kompakt grupp på ena sidan, och med överexponering kan man se dem tydligt. Här bilder från 22.36 resp. 23.20 där det är ganska tydligt att avståndet mellan J2 och J3 har minskat lite.

Motsvarande bilder med rätt exponering för skivan visar hur seeingen hela tiden försämras (när Jupiter sjunker mot horisonten), men på den första ser man i alla fall detaljer i ekvatorsbältena

 

Bilderna med Barlow blev inte bättre, bara suddigare

 

Lika onödigt var det att köra månbilder med Barlow, som syns av detta exempel

I slutänden blev kvällens behållning en serie månbilder tagna utan Barlow, och som jag här (med en testversion av ‘autostitch’) satt ihop till en ‘mosaik’. Även om upplösningen är långt från vad man kan göra i bra väder är denna bild avsevärt finare än varje direktbild med kamera!