27 februari 2020

Månen och Venus

Månen och Venus tillsammans på kvällshimlen var förstås en slående syn, som det iofs var stor tur att vädret släppte fram. Västhimlen var dock disigare än man förstod med blotta ögat, och jag hade inte planerat fotograferandet tillräckligt utan tog bara 17-85mm objektivet för att kunna välja utsnitt.

Den allra första 1s-exponeringen säger det mesta: måne med fint jordsken, men så mycket dis att den belysta skäran lyser upp en stor fläck runt ikring.

Längre brännvidd är ingen större vinst

och inte ens på 8 sekunder får man med mer än de ljusaste stjärnorna i närheten (i Fiskarna, Psc).

Jag hade inte riktat in iOptron-monteringen ordentligt, och ville inte exponera längre, men naturligtvis var det dumt att inte öka ISO-värdet (nu 800) med ett så ljussvagt objektiv (f/5,6).

Med vidvinkel (17mm f/4) får man bättre överblick, och ser tydligare hur exceptionellt ljusstarka månen och Venus är jämfört med ”vanliga stjärnor”.

Till sist inser jag också att eftersom jag tog en serie bilder med samma pekning (men exponeringar mellan  1/10 s och 3s) så går det att i mitt bildbehandlingsprogram göra en användbar ”HDR”(High Dynamic Range)-kompromiss. Detta visar nu bättre intrycket för ögat, dvs både månskära och jordsken samtidigt.

Och som sagt, att det var såpass klart andra dagen i rad får man denna vinter vara mycket nöjd med!

26 februari 2020

Månen och Venus

Kvällen var bara nästan klar, med en del molntrasor, men en nymåne under Venus lockade till lite övningsfilmning. Den stod så lågt att jag insåg att det inte kunde bli någon kvalitet, men med så smal (9%) fas har jag inte filmat förut, så jag försökte. Det blev sex bilder utan Barlow, som hopsatta ger den inressant smala skäran

Bara stora formationer är tydliga

men i söder har vi Langrenus och Petavius dramatiskt belysta

 

Sen siktade jag mot Venus, först utan Barlow. Den är så liten och ljusstark att man bara kan exponera 1/1000s och ändå måste minska känsligheten. Resultatet är detaljlöst, men man ser i alla fall en tydlig fas (64%).

Jag körde sedan två omgångar även med Barlow. För den första hade jag åter för hög känslighet så att detektorn blev helt övermättad på en del av skivan. Den andra serien blev bättre, och man ser både fasen och den minskande ljusstyrkan mot terminatorn.

Nu är jag alltså igång med detaljerade Venusobservationer. Även med årets hopplösa väder bör det väl bli ett antal fler tillfällen, särskilt som Venus snarast går bättre att observera på daghimmel (om man bara kan leta upp den). Det dröjer ännu en månad till största elongation och halv fas.

 

2 februari 2020

Orion och månen

De klara kvällarna är så få att det kändes obligatoriskt att göra något även om kvällen redan var sen efter häftig Mahlerkonsert i Jönköping. Halvmånen lockade i väster, så jag satte igång ‘stora’ teleskopet (SW200), men insåg att Orionnebulosan faktiskt också syntes ännu några minuter. Själva centralregionen med Trapetset är sen gammalt en favorit, så jag experimenterade med olika korta exponeringar. Här på en 4s-exponering syns de fyra huvudstjärnorna tydligt, även om seeing och fokus inte är perfekta

För stjärnorna räcker det med 2 sekunder, men där skakade det lite fult

Med lång brännvidd aktade jag mig för längre exponeringar, men redan på 15 sekunder ser man ganska mycket nebulosa

Sen kan man fuska med att öka ISO-värdet, här ovan 800 och här 3200,

men 15 sekunder är definitivt för lite, och även summan 2x15s. (Jämför Megrez-bilden från häromdan)

Månen hade redan sjunkit  betänkligt, men visade sin bästa halvfas

Jag hade insett att både tid och seeing talade för månfilming utan Barlowlins, men upptäckte att den kikarkoppling som passade för kameran inte gick att fokusera utan Barlow men däremot med. Så för att slippa leta rätt grejor körde jag en serie detaljfilmningar åtminstone av terminatorområdet. Seeingen var väntat usel, men jag är van vid bildbehandlingsmirakel och körde på. Men i detta fall visade det sig vara knepigare än vanligt, och första vändan med AutoStakkert gav oanvändbara resultat. Med mer manuell analys direkt i Registax ser det bättre ut, men tar en massa extra tid. Grundproblemet trodde jag först helt obegripligt (??) ligga i själva avi-filerna, som av okänd anledning måste gå igenom en extra läsning/skrivning med ett ytterligare program (VirtualDub) för att AS skulle fungera. Men när jag hållit på så ett tag kom jag på att jag kanske använde ett inaktuellt AutoStakkert, medan det riktiga inte alls hade problem. Det gick bättre, men enstaka filer fick jag ändå köra med VirtualDub…

Så analysen tog en massa extra tid, men gav med Autostich faktiskt en helt OK mosaik (utom att jag missade så mycket uppe till höger) av terminatorområdet. Förhållandena var dåliga, och jag är helt nöjd med detta

Intressanta detaljer är t.ex. Plato med långa skuggor och Alpdalen t.h.

Apenninerna och Eratosthenes

Raka Muren

samt Tycho och en skuggfylld Clavius

Det kvittar att jag filmat ‘nästan’ samma fas förut, skuggspelet är alltid lite annorlunda

 

 

 

8 januari 2020

Teleskopet OK, ny månfilm

Vädret klarnade upp, men med så starkt månsken att jag (igen) misslyckades att hitta ens Plejaderna (+Hygiea) med 200mm teleobjektiv. Venus var dock omöjlig att missa, den är redan framme vid delta (”fören”) av Stenbockens ”båt”.

Med 85 mm siktade jag mot det ganska anonyma stjärnfältet vid Uranus, men fokus blev lite dåligt, så asteroiden Metis (som också finns där) är för svag för att synas

Kvällens huvuduppgift var i alla fall att kolla skicket på SW200-teleskopet. Efter en ny vända av kollimering inomhus var jag spänd på att rikta det mot stjärnor, och första intrycket blev lyckligtvis positivt. Deneb såg fin och symmetrisk ut, även om seeingen var för dålig för att jag skulle kunna säga något definitivt.

Jag har inte filmat genom teleskopet sedan i maj förra året(!), och tyckte jag måste testa mot månen i alla fall. Terminatorområdet är alltid intressant, även vid 95% full fas, och man kan kontra seeingen med korta exponeringstider (1/100-1/200 s). Jag höll på en knapp timme, vilket gav 27 (normalt) 90s-filmer på totalt 55 Gb. Reduktionerna (Autostakkert+Registax+PaintShopPro) är tråkigt tidskrävande, men går numera ganska mycket på rutin. Från de 27 bilderna kan Autostitch lätt sätta ihop ett (bara lite deformerat) randområde

som jag här nedan har delat upp igen i fem delbilder. I norr har vi det vanliga landskapet med Plato och Regnbågsviken (S.Iridum), men den stora kratern Pythagoras är ovanligt väl synlig. Även det oftast osynliga låga bergsområdet M.Rümker är tydligt.

I nästa avsnitt är det Aristarchus med den slingrande Schröters dal som fascinerar mest

Vid randen av Stormarnas Ocean ligger de stora ringbergen Hevelius och Grimaldi dramatiskt belysta, medan Gassendi och Vitello avgränsar det lilla Mare Humorum. Den karakteristiskt mörkbottnade kratern Billy med det ljusa berget M.Hansteen bredvid la jag tidigt märke till när jag började titta på månen för 50+ år sen…

På nästa bild finns utom dubbelkratern Hainzel och den avlånga Schiller också en av de största kratrarna med svensk anknytning, Wargentin (1717-1783, astronom och statistiker). Vid denna belysning ser man att kraterbotten bildar nästan en högplatå i förhållande till nivån längre åt vänster.

Längst ner i söder dominerar Tycho med sitt system av ljusa strålar. Det stora ringberget Clavius är svårt att urskilja, liksom den karakteristiska Moretus, vilka båda syns mycket bättre innan månen blir så full.

Så, som sagt, teleskop och filmutrustning fungerar, det är bara vädret som fortsätter att vara rekorddåligt, någon förmörkelse den 10/1 lär inte bli synlig…

 

14 november 2019

Måne i diset

Det var definitivt inte väder för astronomi, med ett frostdis som kändes nästan som regn, men månen sken igenom, och jag kunde kolla hur jag skulle koppla kameran för att få 2000mm brännvidd till nästa försök på Uranus månar. Valet stod mellan att ha med eller inte den coma-korrektor som jag normalt använder i primärfokus, men att sen alltså ha en 2x-extender före kameran. Som jag märkt förut blir bilden med extender inte särskilt skarp, och ingen av varianterna utmärkte sig. Däremot märkte jag nu ffg att den effektiva fokallängden med coma-korrektorn inkluderad blev lite kortare, typ 1800 mm i stället för nominella 2000. (Jag får gå vidare och se om detta gäller även utan extender).

Synfältet är lite för litet för hela månen, så jag tog några bilder medan den drev genom synfältet (eftersom jag var lat och inte dragit ut el till drivningen). Sen satte jag ihop till hela månbilder med autostitch, och utan coma-korrektor blev det så här

Med korrektorn blev bilderna alltså 10% mindre, och inte märkbart av högre kvalitet

Det är ju detaljerna vid terminatorn som är mest intressanta, och inte heller här är det någon systematisk skillnad (övre raden utan korrektor, undre med), utan det kan bero på små skillnader i exponering och fokusering.

Jag fick i alla fall svar på hur jag ska gå vidare med Uranus: Båda sätten fungerar, men eftersom jag vill ha lång brännvidd kan jag lika gärna skippa korrektorn.

 

 

8 november

Test mot disig måne

Det går ibland länge mellan gångerna för viss optik, och nu ville jag inför Merkuriuspassagen 11/11 vara säker på att jag kan koppla en 2x extender efter Megrez-teleskopet. (Det är träd i vägen från min vanliga kikarplats, så det behövs något portabelt.) Vädret var mycket molnigt, men en måne skymtade i diset, och jag kunde konstatera att tanken fungerade. Utan coma-korrektor har Megrez en brännvidd på 427 mm, så jag förväntade mig 850mm effektiv brännvidd med 2x-extendern.  Bilderna är trist kontrastlösa

men genom att kolla månen diameter kunde jag faktiskt få fram nästan exakt f=850 mm, dvs så långt var det OK. Den lilla Mekurius täcker inte många pixlar, men borde gå att urskilja om det mot förmodan blir klart väder.

31 oktober 2019

Månen vid Jupiter

Precis när jag skulle gå ut och kolla detta möte i skymningen drog ett svart moln upp över horisonten. Jag fruktade att det skulle bli liggande, men  en kvart senare hade det dragit förbi, bara det att månen och Jupiter nu snabbt närmade sig horisonten. Jag hittade en trädlucka, snabbfokuserade och började ta bilder. Efter 2  minuter var Jupiter försvunnen, så man kan inte vänta sig några finbilder. Jag är mer än nöjd med att i alla fall ha fått några bilder, och antar att detta blir det sista jag ser av Jupiter för denna säsong.

Utom naturliga moln har man också problemet med kondensstrimmor från den täta flygtrafiken

Det är finast när man ser träden och jordskenet

annars skulle jag för att se detaljerna på skäran ha exponerat ännu kortare

Här försvinner Jupiter alltså för kvällen (och säsongen?)