5-6 november 2017

Aldebaran-ockultation!

Även om månen var nästan full ville jag helst inte missa en sällsynt Aldebaran-ockultation som skulle vara väl synlig från min vanliga kikarplats. På kvällen låg diset tjockt, även om månen syntes igenom, så det var ingen tanke på att observera. Jag tog i alla fall ut kikaren (SW200) och hoppades på uppklarning till natten, eftersom inträdet bakom månen inte skulle ske förrän omkring 03.45. Jag vaknade i god tid, och såg månen lysa från en klar himmel, så det var bara att klä på sig varmt och gå ut med resten av grejorna. Jag var så inställd på filmning att jag bara satte igång med den  och inte insåg att jag skulle tagit några stillbilder först. (Det är den opraktiska omställningen, skruva bort massor av varv och skruva dit lika många, som ofta har fått mig att avstå, jag borde lärt mig att ändå framhärda…). Jag tittade i alla fall genom teleskopet och kunde se Aldebaran förvånansvärt lätt (medan den i fältkikare var osynlig i det starka månskenet).

På skärmen märktes att seeingen var ganska dålig, och det syntes oroande stråk av dimmoln. De kom sen och gick, utan att störa på allvar. Jag filmade direkt med Barlow (=stor förstoring) och insåg inte riktigt hur snabbt månen närmade sig, så det var nära att jag missat själva inträdet. När jag som vanligt gör en bild av den första 90 s filmsekvensen blir det så här, där det svaga strecket är Aldebaran som snabbt närmar sig månranden (eller förstås egentligen tvärtom). Bilderna med sämre seeing väljs bort av analysprogrammen, dvs det ganska suddiga Aldebaran-strecket får också stora luckor.

Jag hann bara precis sätta igång en ny sekvens så försvann stjärnan bakom månranden. De bästa bilderna har Aldebaran nästan fix nära randen, fast det egentligen borde se ut som en fortsättning av strecket ovan

Det går att visa filmen som film också, men eftersom den är filmad med ungefär 10 bilder/sekund och spelas upp med 30 b/s, så blir förloppet orealistiskt snabbt. Av någon (dator?) anledning tar också filmen slut innan Aldebaran är helt borta. (På råfilmen ser månen mycket grön ut, vilket jag korrigerar efteråt när jag gör det till stillbild)

Eftersom en del av filmen saknas är det svårt att bestämma den exakta tiden för ockultationen. Om man antar att filmen började på angiven tid och spelades in med 8-10 bilder per sekund får man en tid ungefär 03.45.49, vilket någorlunda stämmer med förutberäkningen (för Granbacken) 03.45.44.

 

Medan jag väntade på Aldebarans återutträde kunde jag filma längs terminatorn, där de stora kratrarna Langrenus och Petavius var nästan optimalt belysta.

I norr känner vi igen trion Atlas/Hercules/Endymion, med låg sol och långa skuggor i Endymion

Här finns också den ”svenska” kratern Berzelius

Ena randen av Mare Crisium är nästan i skugga, men man känner väl igen detta klassiska landmärke.

Söder om Mare Crisium kommer man strax ner igen till Langrenus med den lustiga skuggan av ett dubbelt centralberg.

Eftersom jag inte ville missa återutträdet vid en osynlig mörk rand ökade jag så småningom synfältet genom att ta bort Barlow-linsen. Här syns först övre delen av terminatorn, från Endymion till Mare Crisium

och här den undre delen, från Crisium till Furnerius

Jag visste att Aldebaran skulle dyka upp nära Petavius, så jag siktade ungefär där

Tidpunkten kan nu med bättre noggrannhet sättas till 04.43.07, nästan helt i överensstämmelse med förutberäkningen.

En stillbildssumma av utträdet blir så här, med ett kort Aldebaran-spår

Jag fortsatte att filma i 2 1/2 minut, åter med mycket variabel seeing, så att Aldebaran-spåret växlar i synbarhet

Inte heller nu efter ockultationen insåg jag att jag borde tagit stillbilder genom SW200(!) Jag hade i stället monterat kameran på Megrez-teleskopet, och tog bilder med varierande exponeringstider. Månen kräver egentligen så kort exponering att Aldebaran blir svår att se, medan en tydlig Aldebaran ger överexponerad måne. Här ser vi hur snabbt månen rör sig bort från stjärnan:

Med kortare exponeringstid blir månens detaljer tydliga, men Aldebaran syns fortfarande på 1/2500 sekund. Observera också att detta som sagt är starkt förstorade utsnitt från bilder tagna med f=360 mm, jag missade chansen med SW200..

Detta var en av de sista Aldebaran-ockultationerna i den pågående serien. Från Sverige blir det bara en till, den 23 februari nästa år.

 

30 oktober 2017

Låg höstmåne mellan träden

På hösten kan man definitivt inte observera unga månar, och inte förrän den nått 77% belysning kunde jag observera en stund mellan träden i söder. Inte för att jag väntade mig några bra resultat, utan mest för att komma igång igen. Det var nästan ett halvår sedan jag observerade månen sist (5 maj), närmare bestämt sex (synodiska) månvarv, med månen 77% belyst då också(!). Däremot är librationen nästan precis motsatt, med västra randen ovanligt gynnad nu mot den östra då, så att skillnaden i belysning mellan då och nu för en viss krater motsvarar ungefär ett dygns månrörelse.

Seeingen var som väntat usel, men jag framhärdade med min vanliga typ av filmning genom SW200 (ca 1000 frames på 90 sekunder). Jag hann bara med områdena nära terminatorn, men man ser på denna bild av Mare Crisium att librationen missgynnar den belysta randen så att det åtminstone inte var någon miss att inte filma där.

Bilderna är alltså ganska halvdana, även efter AutoStakkert/Registax, men vi kan köra det vanliga varvet längs terminatorn från norr till söder:

Solen går upp över Philoaus (ett av de två centralbergen kan anas). Trots att den nordliga librationen är måttlig gör kombinationen med en stor västlig att de nordliga kratrarna Byrd och Peary syns tydligt.

För den karakteristiska Regnbågsviken är belysningen perfekt, och man ser de låga åsarna på Mare Imbrium.

En första bild av detta område lite ytterligare söderut tog jag omkring 19.34, och vi ser solen lysa upp Harbinger-bergen bortom terminatorn

En andra bild från 21.30 (i en annan trädlucka och med bättre seeing) visar tydligt hur solen nu når längre (ny topp i M.Harbinger, hela kraterranden i Gruithuisen)

Ett steg till neråt visar Copernicus långt från terminatorn, i stor kontrast till bilderna från 5 maj

Vi går vidare neråt

och kommer till en första bild av östra Mare Humorum med en halvt dold Gassendi, tagen 19.24

På en andra bild från 21.24 börjar resten av kraterranden inklusive ett centralberg också framträda, liksom fler små kratrar på Mare Humorum

Nästa bild är ovanligt dålig, och är med bara för att hålla kontinuiteten längs terminatorn, ner till Capuanus

och vidare ner på höglandet kring Tycho

där vi längst i söder har Clavius och Moretus

Jag avslutade med att försöka få en bättre bild av Copernicus, och här börjar man i alla fall ana storheten

 

25 september 2017

Månen, Saturnus och Nova Scuti

Vädret var lite speciellt, och den klara kvällen övergår snabbt i dis och dimma. Så jag skyndade mig ut, först med min gamla C5 från 1972 som jag inte använt på väldigt länge. Jag tänkte ta några månbilder, men fick inse att fokuseringen var ett problem. Utom att det behövs minimala justeringar är det så mycket glapp att det blev nästan omöjligt att hamna rätt.  Trots många försök kan jag inte säga att någon enda bild blev riktigt bra. Här först en med kraterdetaljer

och här en med tydligt jordsken

Jag hade C5:an på fast stativ, dvs kunde exponera maximalt ungefär 1/2 sekund för att rörelseoskärpan inte skulle bli för stor. En starkt förstorad Saturnusbild på 0,2 sekunder (ISO 800) visar i alla fall skiva plus ring, även om den atmosfäriska dispersionen är mycket störande 6,8 grader över horisonten.

Med 0,5 sekunders exponering (ISO 6400) blir bilden mycket suddigare, och det är bara med stor möda man kan urskilja Titan.

Jag övergick sedan till foton med teleobjektiv på (driven) iOptron-montering. Här ser vi att Saturnus åter börjat röra sig åt vänster, bort från xi Oph.

Om man förstorar bilden kan man faktiskt också se Titan mycket bättre än på C5-bilden, trots att brännvidden nu är bara 83 mm i stället för 1250. Det är ofta bara dumt att förstora för mycket, dvs i detta fall att använda för lång brännvidd!

Det var fortfarande inte mörkt, och 15 s exponeringar mot Nova Scuti visade inte så mycket.  På en 1-minuts summa av fyra sådana bilder framträder i alla fall nebulosorna M16 och M17 tydligt, medan novan (nära gamma Scuti) är suddig och otydlig.

Sen slarvade jag med fokuseringen med brännvidd 130 mm, men novan är i alla fall tydligt svagare (och rödare!) än för fyra dagar sedan. Det går förstås inte att göra ‘visuella’ skattningar från en sådan här bild, men novan tycks ligga ungefär mellan de två TYC-stjärnorna med visuella magnituder 9,5 resp 10,1.

När jag hade hittat fältet även med 200 mm brännvidd var dismolnen (som anas på Saturnusbilden) redan i bildens underkant.

En förstoring kring själva novan visar 12:e magnitudens stjärnor, så det kan gå att följa ljusavtagandet ytterligare en tid med denna enkla utrustning.

Tre minuter efter bilden ovan (20.50) var molnen så tjocka att jag gav upp vidare observationer

29 augusti 2017

Månen och Saturnus

Nu växer månen snabbt, och denna milda och disiga kväll syntes en gul halvmåne lågt över horisonten i sydväst. Jag tog bara några bilder med kameran på iOptron-stativet (teleobjektiv 70-200 mm), och man ser förstås inte mycket detaljer på månskivan

Saturnus var långt nere i diset, men på detta utsnitt av en 10s-bild kan man i alla fall se Titan, som på en vecka rört sig nästan ett halvt varv kring planeten (jmf 22 augusti!).

Månen blir förstås överexponerad med båda i bild samtidigt, men på 5s ser man fortfarande fasen

På 15 sekunder blir månen en enda blaffa (plus en grupp färgade reflexer precis vid xi Oph), men det är lättare att se svagare stjärnor

Bara för att Norra Kronan står så bra till tog jag en snabb bild. Variabeln R CrB är oförändrat ganska ljus

 

 

9-10 juli 2017

Saturnus

Jag har ju träd i vägen för Saturnus från mina kikarplatser nära huset, men det räcker att gå uppför en slänt och 50 meter bort för att se den. Förra gången jag försökte (1 juli) var det irriterande många moln som störde, nu var kvällen molnfri och fin. Det som störde var förstås knott och mygg, men inte så outhärdligt som ibland, så jag framhärdade. Jag började med några kamerabilder som visar hur planeten sakta rört sig åt höger jämfört med bilderna från 1 juli. Den första är tagen 23.43, den andra med samma exponering 00.07, så man ser att det mörknar.

Sedan baxade jag upp ett stadigt altazimut stativ med mitt lilla Megrez-teleskop för att se planeten visuellt. Seeingen var bra, men så lågt över horisonten får man stark ”atmosfärisk dispersion”, dvs överdelen av bilden blir blå och underdelen röd, eftersom blått ljus bryts starkare än rött i jordens atmosfär. Ringen är mycket öppen, dvs vi ser den snett ”uppifrån”. (Det var så roligt att se Saturnus att jag nu är bestämd på att nästa gynnsamma kväll baxa upp hela den vanliga filmutrustningen och köra dator och kikarmotor på batteri för en filmningsomgång…)

Nu hade jag alltså ingen drivning på kikaren, utan kunde bara ta kortexponeringar. På en sekund får man genom Megrez en bild av planeten och xi Ophiuchi samt en del svagare stjärnor. Saturnus är tydligt oval, och man ser den stora månen Titan nära ovanför till höger.

Det verkade ganska meningslöst att försöka se mer detaljer på planeten med så här kort brännvidd, men jag tog några ännu mycket kortare exponeringar (1/100 s resp. 1/200 s) som i hög förstoring i alla fall (oväntat bra) visar planet plus ring. (Saturnus med ring är inte mer än sju hundradels mm i fokalplanet, så i detta fall är det bra med små pixlar i kameran..)

 

Jag hade sen tänkt ta fler översiktsbilder när det nu var ännu mörkare, men knotten körde in mig. En nästan full måne krävde dock också en Megrez-bild. Den är en dag över full, och man ser lite skuggor längs högra randen

 

1-2 juli 2017

Moln, knott och en glimt av Saturnus

Efter en mulen dag såg jag plötsligt månen och Jupiter på väg ner i väster och hämtade optimistiskt kameran. Då var Jupiter dold i moln, och jag tog en överexponerad bild av månen. Objektivets brännvidd är bara 50 mm, så detta är ett starkt förstorat utsnitt.

Strax innan Jupiter försvann ner i skogen fick jag i alla fall paret på bild.

Söderhorisonten var ännu mer molntäckt, men jag ville så gärna se Saturnus att jag framhärdade, trots jobbiga knott. Medan jag tog en testbild på Altair passerade en ljus satellit. Exponeringstiden är bara 1,6 sekunder, men rörelsen är uppenbar

Jag tog två bilder till, och har nu kollat på heavens-above att det var Cosmos 1461 som passerade. Satelliten verkade dock klart ljusstarkare än den förutsagda magnitud 3,6.

Jag tog en lika kort exponering av Norra Kronan, där man på detta utsnitt faktiskt ändå kan ana R CrB kring magnitud 7

Molnen började till sist tunnas ut lite, och området kring beta Scorpii framträdde tydligt. Antares själv finns bara med på en enda bild, precis ovanför en molnkant.

Ovanför till vänster är molnen fortsatt täta, så det dröjde ytterligare en stund innan jag till sist fick syn på Saturnus. Då var Antares osynlig, men beta Sco syns till höger. Saturnus finns i Ormbäraren (Ophiuchus), som sticker ner ett litet område mellan Skorpionen och Skytten. Sedan den förra bilden 26 maj har den rört sig åt höger, bort från 58 Oph. (Jag borde förstås ha ökat exponeringstiden, eftersom vi nu är framme vid klockan 00.38 när det var nästan så mörkt det kan bli så här års!)

(För att kunna säga att jag verkligen sett Saturnus baxade jag till sist en kikare uppför kullen med sikt mot planeten, men då kom molnen tillbaka… Jag hann se en oval form, dvs öppna ringar, men kunde inte fullfölja observationerna.

5 maj 2017

Månen och Jupiter, dag 7!

Nu har jag observerat varje dag i en vecka och det börjar bli ganska jobbigt… Det blev även denna kväll bara filmning med SW200, eftersom bytet till kamera tar lite energi som jag inte hade. Reduktionerna har också tagit sin tid, men nu börjar jag bli färdig och kan uppdatera postningarna…

Jag började med månen, där 77% belysning är en allmänt trevlig fas. Seeingen var snarast bättre än tidigare, så här följer ganska många bilder. I norr är fortfarande Alpdalen tydlig till vänster om Aristoteles/Eudoxus

och till höger om Plato

Regnets Hav nedanför Plato är slätt och fint med få kratrar

men sedan kommer Karpaterna och månens kanske finaste ”paradkrater” Copernicus

Bergskedjan Apenninerna leder fram till Eratosthenes

som i sin tur åter ligger nära Copernicus

I kontrast till dessa spektakulära formationer ligger nedanför Copernicus ett mer lågmält landskap

Nere till höger känner vi dock igen två stora kratrar, och kommer via dem ner till Raka Muren

Närmare terminatorn ligger Bullialdus

och i söder Tycho, Clavius och Moretus

I öster ser man fortfarande Langrenus

medan Petavius är helt osynlig utan hjälplinjer! (Det ljusa området vid Holden B ser mer kraterlikt ut…)

Det blev fler bilder av månen än jag tänkt mig, så det dröjde innan jag till sist kunde börja filma Jupiter. Utan Barlow ser vi två månar. Io (J1) är dold bakom Jupiters skiva, och Callisto(J4) befinner sig långt till vänster utanför bildkanten.

Det blev till sist bara två bilder innan Jupiter försvann bakom ‘stora södergranen’ (och jag inte orkade vänta tills den kom fram igen). De visar i alla fall (för första gången på hela veckan) Röda Fläcken tydligt.