19 maj 2026

Vacker kvällssyn

Det var mulet den 18/5 när månskäran var smal och närmare Venus, men denna kväll var det också sevärt med månen mitt emellan Venus och Jupiter. Jag hade gått iväg ett stycke för att få fri sikt, med kameran plus 70-200 mm teleobjektiv på ett fast stativ. Den kortaste brännvidden räckte bara för antingen månen plus Venus

eller månen plus Jupiter

På den ljusa himlen räcker en exponeringstid på 1/15 sekund, och medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag bilder av månen med den längre brännvidden (200 mm). Som vanligt har man att välja på en kort tid (1/800 s) för att se detaljerna på skäran

eller en lång tid (0,1 s) för att se det vackra jordskenet men få skäran helt överexponerad

På så här ljus himmel syntes inte många stjärnor, men jag provade för skoj skull att exponera 1 sekund mot Arkturus med 200 mm brännvidd. De svaga stjärnorna kring 22 Boo är av magnitud 8-9.

Med 70 mm brännvidd tog jag pss (1 s exp) en helbild av Norra Kronan, där jag med blotta ögat inte ens urskiljde alfa. Vi ser att R CrB fortsätter att lysa oförändrat, och att T CrB ännu inte har sitt utbrott.

Det blev sakta mörkare, och en 0,2 s exponering mot månen visar nu också tydligt stjärnan Mebsuta (epsilon Geminorum).

Två nya 70mm-bilder (1/4 s exponering) visar några fler stjärnor i Tvillingarna mellan Venus och Jupiter

Jag insåg att jag varit lite för tidigt ute, men orkade inte vänta på mer mörker. Likaså ångrade jag  att jag inte tagit med mig ett vidvinkligare objektiv för helheten Venus-Jupiter-månen eftersom jag var för lat för att gå tillbaka för att hämta något. Men när jag skulle gå hem insåg jag pötsligt att jag ju hade min mobil i fickan. Frihandsbilder av natthimlen är förstås lite knepigt, och kamerans exponeringstidsval (0,3 s) gav rejäl skakoskärpa.

Sen hittade jag en möjlighet att korta exponeringen till 1/6 s som gjorde det lite bättre

Nedkortat till 1/20s blev bilden mycket mörk, men utsnittet av själva huvudmotivet fungerar

Här har vi nu Venus som under tre veckor rör sig fram mot Jupiter och deras möte den 8-9 juni.

 

24 april 2026

Experiment

Jag märker hur lite jag använt det ’stora’ SW200-teleskopet, eftersom jag då vill filma och jag vet hur mycket jobb det blir med reduktionerna. Jag har också haft en känsla att 2x-extendern för vanliga foton inte egentligen gav något, men nu ville jag testa igen när jag märkt att R10-kamerans felmeddelande inte hindrade att bilden i alla fall togs.

På dagen testade jag mot solen bara för att se hur jag skulle koppla, men med bara en 5cm-öppning för solfiltret blev det effektivt f/40 och helt omöjligt att fokusera. Det är svårt nog öht med solen på dagen, och nu kändes all fokusering helt på måfå eftersom solen också var skymd bakom trädgrenar.

Månen i dagsljus var lika illa, men jag var nöjd att ha principen klar, coma-korrektorn kvar närmast teleskopet, så 2x-extendern och kameran, fokusering OK utan någon förlängning.

På kvällen hade jag sen också fått idén att testa att observera småplaneten 133 Cyrene med så stor tidslucka att jag kunde se rörelsen direkt. Då körde jag utan extender, men slarvade (igen!) med fokuseringen. Jag hittade i alla fall rätt fält strax ovanför Jupiter och Cyrene finns med på en ful mosaik, totalt 60s exponering. (Det ljusa strecket är diffraktion pga Jupiter)

Två Jupitermånar befann sig nära skivan, Io på väg att försvinna och Europa på väg åt höger (med sin skugga på skivan), och krävde kort exponering för att synas. Exponeringstiden är här bara 1/60 s vid ISO 3200, medan t.ex  1/8s och 1/4 s gav skakoskärpa.

Sen kom jag till testerna med 2x-extendern, och problemet är då att kamerans ’error’ gör att man får bryta och börja om efter varje exponering och inte enkelt kan kolla bilderna förrän retroaktivt. Jag försökte ta bilder med så kort exponeringstid att även själva Jupiterskivan skulle bli lagom exponerad. Med ISO 800 gav 1/100 eller 1/200 s exponering bilder där de två ekvatorsbanden syns tydligt. Jupiter stod ganska lågt på himlen, och man ser en tydlig effekt av atmosfärisk dispersion, med blå överkant och röd underkant på skivan.

   

När jag sen ställde in längre exponeringstider bröt tydligen error-meddelandet ändå efter ungefär 1/100 s, så jag fick aldrig några bilder av månarna med längre brännvidd (om jag hade insett problemet skulle jag ha använt högre ISO). Bara för att testa tog jag också bilder av dubbelstjärnan gamma Leonis. Här är de inställda  exponeringstiderna från vänster 1/10s, 1/40s resp 1/160 s, men alla verkar ha hamnat kring 1/100s. Paret är väl upplöst (separation ca 5 bågsekunder) men magnitudskillnaden verkar mycket större än när man tittar genom teleskop

Med månen högt på himlen (om än bakom en del trädgrenar) måste jag förstås ta bilder av den också. Med extendern passar kamerans synfält väldigt lagom så länge fasen är bara måttligt över halv. Här var det dock extra frustrerande att inte se bilden innan man kunde ta en ny med annan exponeringstid, och jag underexponerade systematiskt. Detta blev den enda rimliga bilden, 1/250s exponering vid ISO 800, men den är inte särkilt skarp och verkar ha mycket spritt ljus. (Utom teleskopets två speglar passerar ljuset dels coma-korrektorn, dels 2x-extenderns många linser, så det är kanske inte så konstigt).

Så gick jag tillbaka till normal brännvidd (1000 mm), fokuserade noga och försökte hitta Cyrene-fältet igen. Nu räckte det med två 15s-exponeringar för att Cyrene skulle synas tydligt, och det roliga är att man faktiskt ser att Cyrene på 36 minuter rört sig tydligt åt vänster. Med småplaneter som är lätta att hitta nära någon ljus stjärna är detta alltså ett smidigt sätt att slippa en andra observationskväll.

Sen testade jag också att ta några Megrez-bilder mot Jupiter för att kolla de mystiska reflexerna som som väntat nu var borta igen. Förklaringen måste vara någon slags imma i teleskoptuben (som då varit ute ett par dygn under en presenning bara)

En kortexponering från 23.11 visar nu bara tre månar, sedan Io försvunnit bakom skivan

Jag flyttade Jupiter till nederkanten av bildfältet och tog en enda 15s-bild. Den visar faktiskt marginellt Cyrene, och helt klart hade bara några få extra exponeringar räckt bra för att visa den tydligt. Slutsatsen är att jag inte behöver krångla med det stora teleskopet för att göra fler ’enkvällsobservationer’. Och förvånande slött att jag inte ens tänkt tanken tidigare..

 

27 mars 2026

Ny kamera

Jag har länge varit nyfiken på helelektroniska kameror och när min EOS 60D gav upp beställde jag snabbt en Canon R10. Första intrycket är litet och plastigt, men med spännande möjligheter att se svagare stjärnor på skärmen. På eftermiddagen kunde jag (med Megrez-teleskopet) se solen bakom träd och moln, och tittar man noga syns ganska många solfläckar.

På tidig kväll var månen fin

En kortexponering visar fyra Jupitermånar

medan en längre var ganska meningslös på den molniga himlen

Det jag mest ville visa var Uranus rörelse relativt 13 och 14 Tauri, och då behövdes först Plejaderna som skymtade fram i diset

Därifrån kunde jag så komma ner till Uranus, som nu rört sig förbi även 14 Tauri

Molnen var så tjocka att det kändes meningslöst att testa något mer, men jag var helt nöjd så långt.

22 mars 2026

Filmning igen

I stället för att bråka mer med EOS-kameran gjorde jag i ordning SW200-teleskopet för filmning. Det var över ett år sen sist, men det gick över förväntan att bara få en månbild på datorskärmen. En massa inställningar i programmet (FireCapture) är opraktiska eller fel, men jag nöjde mig med att faktiskt kunna filma och se att datorn fylldes, dels med månfilmer och dels med några av Jupiter.

MEN sen är jag helt borta med reduktionerna. Jag vet att jag ska använda programmet AstroSurface, men gör det helt på måfå, och kan med wavelets få fram vilka konstiga Jupiterbilder som helst verkar det. Jag får prova mig fram och det kommer att ta tid, så här bara som aptitretare några exempel.

Först filmade jag månen utan Barlow, men lyckades inte få kameran att sitta fast i en vettig orientering. Här ett exempel (där man förstås hade velat göra det mer symmetriskt..) som i alla fall visar hur mycket längre man kommer med filmning än med stillbilder

Sen fortsatte jag med 2,5x Barlow för att få ännu tydligare detaljer, fortfarande i godtycklig orientering relativt N/S. Se vidare nedan.

Sen blev det Jupiterbilder i två omgångar med paus emellan, och om än detaljerna är lite godtyckliga så ser man här tydligt hur planeten har roterat. Först en bild från klockan 19.31

och här en från 20.15

På bara 45 minuter ser man hur långt dels den lilla mörka fläcken  i norra ekvatorsbandet, dels högeränden av det mörka stråket i söder, har roterat.

Fortsättning 25/3: Grundproblemet är att det tar sån tid med reduktionerna när jag inte har riktig koll på hur jag gör det smart. Hoppar så länge över månen utan Barlow, utan går på detaljobservationerna. Det som tar tid är själva grunden align/stack, och sen kan man snabbt experimentera med olika wavelet-inställningar. Jag har 7 filmer vilket lätt kunnat täcka hela skäran, men som vanligt visade det sig när jag ska sätta ihop till en mosaik att det fattades en stor bit. Först gällde det att komma ihåg namnet på mosaik-programmet, och jag hittade det till sist (på en sida från 2021…), Autostitch, nu ska jag inte glömma det på ett tag, men som synes hade jag missat grovt vid filmningen (kanske pga orienteringen som inte var i RA/dec-led och gjorde det svårare att bedöma var jag la fälten).

Den mest intressanta delbilden är kanske denna, med bl.a. Petavius och Vallis Rheita, men jag går inte in mera på måndetaljerna nu.

Jag har också kunnat sätta ihop fyra månfilmer utan Barlow till en komplett skära i lägre upplösning.

Sen hade jag då Jupiterfilmer att bearbeta bättre, och med wavelets kan man få fram förvånande många detaljer. Detaljerna har en grund i verkligheten (eftersom de är konsistenta från bild till bild), men kontrast och färg blir överdrivna och skivan får en orealistisk ljus rand. Så här igen då en första bild från klockan 19.27

och den med 3 månar från 19.31 med agressivare bildbehandling

och så bilderna från 20.15 resp 20.16

Jupiters snabba rotation visas tydligt av det helt olika läget för den lilla fläcken i norra ekvatorsbandet (som INTE är en månskugga) på bilderna kring 19.30 resp 20.15.

21 mars 2026

Kameraproblem

Denna kväll syntes månen från min kikarplats i trädgården, och jag gjorde i ordning SW200-teleskopet som jag inte använt sedan september förra året. Jag försökte inte filma (eftersom månen ganska snabbt skulle försvinna och det ofta blir datortrassel på något sätt), utan nöjde mig med att titta visuellt och ta bilder i primärfokus. När jag väl hittat rätt koppling för okular var det häftigt att se månen visuellt, där man upplever både jordsekenet och detaljerna längs skäran.

Som vanligt blir en kamerabild bara ett dåligt surrogat, men man vill ändå ha det där permanenta beviset på observationen. Efter en stund tillkom så det extra problemet att kamerans LCD-skärm bara blinkade till korta stunder och för det mesta förblev svart. Den fungerade för fokuseringen, men jag kunde sen inte se resultatet. Månen var i alla fall lätt att centrera i synfältet, och jag kan i efterhand välja de bästa bilderna. För att se detaljer på skäran räcker 1/250 eller (som här) 1/125 s exponering, men jämfört med den visuella bilden i teleskopet är det som sagt torftigt.

Vid 1/8 s exponering börjar den jordskensbelysta delen  framträda medan detaljerna redan är hopplöst överexponerade.

Med 1 sekunds exponering får man med några 9 magnitudens stjärnor, men den överexponerade skäran ger också en ful blå reflexbåge

Det var sen när jag skulle observera Uranus som det blev mer problem eftersom jag inte såg vart jag hade pekat. Sex 10s-exponeringar av Plejaderna visar att jag pekat för högt

och sen blev det likdant med Uranus, den hamnade för långt ner utan att jag märkte det. En summa av tio bilder med 6 eller 10s exponering, totalt 84 sekunder, visar den här i sällskap med paret 13/14 Tauri (och alltså idealiskt lätt att identifiera).

Det spännande är när man detaljförstorar och faktiskt tydligt kan se Uranus två största månar Titania och Oberon. Uranus ekvator och månarnas banplan är nästan vinkelräta mot vår synlinje, så vi ser alltid de två yttersta av Uranus stora månar väl separerade från planeten

Jag tog ju foton i blindo och visste inte om själva bildtagningen fungerade normalt, så efter dessa Uranusbilder avbröt jag observerandet i förtid. Nu inomhus fungerar kameran ena stunden normalt och sen igen inte, så jag vet inte riktigt vad jag bör göra. Kanske i första hand försöka ta tag i filmningen igen?

20 mars 2026

Månen och Venus

Jag visste att nymånen och Venus skulle bilda ett fint par på vårdagjämningens kväll, och turligt nog samarbetade vädret. Jag cyklade till samma plats där jag för en månad sen såg månen tillsammans med Saturnus och Merkurius, och kunde under en halvtimme följa deras nedgång. Jag hade EOS-kameran med zoom-objektiv (70-200mm) på fast stativ, eftersom ingen exponering behövde vara mer än en sekund.

Först var förstås himlen mycket ljus, och 19.05 räckte 1/15 s exponering för att visa den vackra scenen där jordskenet just börjar vara starkare än himmelsbakgrunden

Fyra minuter senare (och med lite längre brännvidd) såg det ut så här

och efter ytteligare 10 minuter (19.19) så här. Exponeringstiden är nu 1/8 s

Klockan 18.27 tog jag den sista bilden med denna brännvidd och orientering, nu med 1/3 s exponering.

Med horisontellt format får man klarare för sig hur det såg ut, och att det gäller att få en siktlinje mot den djupaste skogsluckan

Här klockan 19.34 är Venus precis 3 grader över horisonten, och man inser hur trevliga bilder man kunde fått t.ex. vid en havshorisont. Men efter de småländska omständigheterna är det bra nog, exponering nu 0,7 sekunder.

På slutet tog jag sen några bilder av bara månen, med zoomens maximala 200mm brännvidd

Med 1,4 s exponeringstid syns också några stjärnor, så nära månen som man vid större fas inte har någon chans att observera

7 mars 2025

Osannolik filmkväll

Mot kvällen blev den klara himlen disigare, och jag var osäker på om jag skulle orka dra igång filmutrustningen. Men eftersom Ios skugga skulle synas på Jupiter en stund till bestämde jag mig för att försöka. Så fort jag kom ut till kikaren insåg jag dock att det var nödvändigt att dra igång: I väster lyste Venus i en lagom lucka och högt i söder över träden fanns Jupiter, månen och Mars på rad. Fyra trevliga mål för filmning synliga samtidigt från kikarplatsen precis vid huset, och med många plusgrader i luften, nästan för osannolikt bra!

Så det var bara att sätta upp teleskopet, ta ut filmkamera och dator, och sätta igång. Det är som vanligt inte trivialt att få in objekten i synfältet eller få FireCapture att fungera, men det milda vädret gjorde allt mycket enklare. Venus är en stor skära, men jag nöjde mig med ett par filmer. Det kändes viktigare att komma igång med Jupiter, och jag kunde förhoppningsvis följa Io-skuggan även om jag inte såg den på datorskärmen. Månens terminator går inte att släppa, så det blev många filmer där också. Mars har jag ju försummat hela oppositionen, så det kändes viktigt att få någon enda film. Jag skulle velat ta flera, men var lite trött och slarvig, så när jag råkade knuffa den ur synfältet gav jag upp och gick in. Nu har jag 200 Gb film att reducera, vlket kommer att ta sin tid. Jag visar här en bild av varje objekt som första smakprov medan jag jobbar vidare.

Venus närmar sig nu snabbt undre konjunktion samtidigt som den blir allt svårare att se på kvällarna. Redan första försöket med AstroSurface visar vad gårdagens kamerabilder inte anade, att den redan är en stor skära. (Däremot har jag överkorrigerat med wavelets och får försöka få det snyggare i nya försök).

Redan den första filmen av Jupiter i helfältsläge visade precis det jag ville åt, Io:s skugga på skivan. Callisto har hamnat utanför fältet.

Med månen höll jag mig längs terminatorn, och lät högra delen av bilderna bli överexponerade. Det blir bara ett smalt band som blir lagom, kanske mer extremt än jag väntade mig

Till sist Mars då, med bara två filmer. Trots den minimala skivan, bara 10 bågsekunder i diameter, kan man urskilja en polarkalott och antydan till mörk markering. Det är tråkigt att detta antagligen blir den enda bilden från denna Marsopposition, men det har helt enkelt varit för kallt tidigare.

Men i alla fall, på mindre än 90 minuter film av fyra olika motiv, en kväll att minnas. Fler bilder kommer…

Forts 9/3: Jag inser för det första att mitt oengagerade försök att kollimera SW200-tuben inte hade någon effekt, bildkvaliteten är fortsatt klart sämre än den hade kunnat bli med mer ansträngning. Men med det sagt ska jag förstås göra vad jag kan av materialet…

Venusskäran blir inte bättre än så här. Jämfört med första versionen ovan har jag justerat till en lite mer realistisk (vitare) färg.

För Jupiter blev seeingen sämre när dismolnen tätnade, men här syns i alla fall tydligt att planeten roterat och Io och skuggan rört sig åt höger på de tio minuterna mellan vänstra bilden från 18.53 (t.v.) och högra bilden från 19.03.

En kort film från 19.20 visar att skuggan då helt lämnat skivan

Sedan satte jag igång att ta en serie månbilder, dumt nog utan att vrida kameran. Med långsidan vinkelrätt mot terminatorn fick jag hela tiden en stor överexponerad (och helt oanvändbar) del av bilden. Hela fältet (3840×2160 pixlar) kommer med i reduktionerna, som därför tar onödigt lång tid. Forts. följer…

Forts 11/3: Jupiterbilderna var bäst i början, här två från 18.56 resp 18.57

Den ljusa randen längs höger rand på Jupiter är en artefakt från rduktionerna som gör att månskuggan blir otydlig på de senare bilderna från 19.04 och 19.05. Skuggan lämnade inte skivan förrän omkring 19.12

Och sen månen då, där reduktionerna med AstroSurface tar lång tid. Men finessen med programmet är att man direkt i programmet kan experimentera med ’wavelets’ för att öka skärpan. Det är alltid nästan magiskt hur en till synes trist summa av filmens bästa delbilder plöstslig visar sig innehålla massor av detaljer. Som sagt bara för vänstra delen av varje fält, men sammanslaget till större mosaiker ändå som vanligt imponerande. Här ett första försök på hela terminatorn i ett stycke från tolv olika filmer.

Det är förstås lockande att sen försöka göra det bästa av varje litet område för sig, forts kanske så småningom

Forts 12/3: Men nu ville jag bara fullfölja med de två Marsfilmerna. Det visade sig att den andra var nästan oanvändbar, så att det bara blev en bild. Med lite mer wavelet-pulande ser den i alla fall helt Marslik ut, och jag ångrar att jag missade oppositionen

6 februari 2025

Filmförsök

Med klart väder, och månen, Jupiter och Mars perfekt placerade, kunde jag inte låta bli att dra igång SW200  och filmutrustningen. Problem nummr ett var som vanligt kylan, både för mig och för utrustningen. Rödpunktssökaren var utan batteri, den optiska sökaren isade igen, men månen hittar man förstås ändå. Jag förstår mig inte på filmprogrammet, men lyckade på något sätt ta fyra filmer av månens terminator. Seeingen var dålig och teleskopet okollimerat, och det kändes som jag fokuserade bara på måfå.

Sen blev det värre med Jupiter. Dels att öht hitta den (via visuell titt plus ofokuserad film utan Barlow), dels att placera den i ett mindre synfält. Det fulla fältet som är så trevligt för månen är alldeles för stort, men för att minska måste jag ha planeten under kontroll i fältet. Finrörelsen på teleskopet fungerade (på grund av kylan) bara i stora ryck, och efter tre filmer i helfält lyckades jag bara med stor möda ta en film med planeten i ett mer passande  fält. Med så stora problem redan för Jupiter insåg jag att det nog var hopplöst med lilla Mars (13 bågsekunder i diameter..), så där gav jag upp.

Det häftiga var sen vad Astrosurface kunde göra av detta. Från ganska suddiga summabilder kan man med wavelets få fram något helt annat. Här har jag sen med Autostitch lagt ihop de fyra grundbilderna till en hel terminator. Det finns roliga detaljer att titta på, som Raka Muren och en ”utstickande” Clavius, men det får vara just nu, månen är inte längre mitt huvudinstresse.

Jupiterfilmerna i det stora fältet gav egentligen bara dåliga bilder av månarna, och man ser här igen att teleskopet är gravt okollimerat

Det är därför över förväntan att den enda filmen med många bilder av skivan ger (igen med wavelets) en så intressant bild.

Med kollimerat teleskop kan det bli mycket bättre, så nu måste jag innan nästa filmsejour ta tag i det…

 

 

12 januari 2025

För kallt för experiment

När det väl blev klart var det dels rejält kallt (-7 och fallande), dels starkt månsken. Man glömmer mellan gångerna hur upplyst himlen kan bli, särskilt med snö på marken, och det var ingen chans att se annat än de ljusaste stjärnorna. Jag hade t.ex. tänkt ta en bild av Mira, men kunde inte se ens  alfa Ceti och alfa Piscium för att hitta rätt. Men fyra planeter pockade på uppmärksamhet, särskilt då Venus på väg mot Saturnus. En kortexponering (6s) visar kontrasten i ljusstyrka

medan ett utsnitt från en 20s-bild visar hur Saturnus snabbt rört sig bort från 83 Aqr där den syntes vid ockultationen den 4/1. Titan skymtar nära till höger om planeten.

Mars står så nära månen att även här en 6s-bild är nog. Den är nu nära sin opposition (15/1), men  nära aphelium, och når bara ungefär Sirius ljusstyrka.  Jämfört med Pollux lyser den förstås ändå påtagligt starkt.

Jupiter fortsätter ännu lite till fram mot Aldebaran, även här på en kortexponering i månskenet

En ännu kortare exponering visar tre månar och multipelstjärnan tau Tauri, där den ljusa komponenten består av tre stjärnor. Ett tätt par med 3 dygns period rör sig i en 58-årsbana med en ytterligare stjärna, och alla i sin tur hänger ihop med den svagare stjärna som syns på bilden. Omloppstiden i denna största bana måste vara minst några hundratusen år.

Sen höll jag länge och fruktlöst på att försöka koppla en 2x extender till Megrez-teleskopet. Jag har sällan använt den eftersom man måste tejpa över kontakter i kameran när den inte kopplas till ett kameraobjektiv. Nu hade jag skaffat simpla mellanringar som skulle ersätta tejpen, och i princip fungerar det, men fysiskt inte…Om jag kör rakt ut från okularhållaren blir det en lång och ostabil serie: förlängningsrör/kamerahållare/mellanringar/extender/kamera, och jag lyckades i kylan inte skruva fast allt och sen hitta ens månen. Och om jag kör med vinkelprisma (som blir mycket stabilare) visade det sig att det precis inte gick att komma tillräckligt långt in för att fokusera. Till sist gav jag bara frustrerad upp och tog några kortexponeringar med den vanliga coma-korrektorn på Megrez-teleskopet (eftersom jag inte satt igång drivningen på monteringen).

Brännvidden är alldeles för liten för att ge några detaljer på månen

men man kan känna igen några större kratrar i sydväst

Med 1 sekunds exponering (maximum utan drivning) är Mars bara en överexponerad ljuspunkt vid svagare stjärnor.

liksom Jupiterbilden bara är en förstoring av 85mm-bilden härovan, med månarna lite tydigare

Med både Mars och Jupiter så bra i läge skulle jag förstås ha filmat genom SW200, men varken datorn eller jag trivs i kyla. Det långa trixandet med extendern gav mest kalla fingrar, men förhoppningsvis några insikter för framtiden.

 

 

12 december 2024

Månen och Jupiter

Den kalla och  klara dagen övergick i en allt disigare natt, så jag insåg att de enda observationer jag skulle kunna göra måste vara av det som lyste igenom, dvs månen och Jupiter. Jag monterade stora SW200-tuben på monteringen och försökte starta, men handkontrollen vägrade. Den är alltid problematiskt långsam i kyla, men nu var den ”djupfryst” och fastnade i ett oändligt Warningggg...I desperation la jag den en stund i ugnen så att den blev någorunda varm, och trots att den ändå inte fungerade normalt lyckades jag få igång teleskopdrivningen, steg 1 fixat. Sen var det ju lätt att hitta månen, och lättare än jag trodde kunde jag koppla ZWO-kameran till datorn och få igång FireCapture. Jag filmade längs terminatorn, men var mer sugen på Jupiter, och lyckades precis få in den i synfältet när datorn dog, eftersom jag av lättja kört på batteri…Planeten var sen faktiskt kvar i fältet när jag startat om med sladd, och jag kunde filma ganska många filmer innan jag igen tvingades bryta, nu oundvikligt, hårddisken full…

Seeingen var enligt vad jag bedömde utmärkt, så jag väntar mig användbara resultat om/när jag lyckas reducera dem. Jag har bytt program och glömt de gamla utan att lära mig det nya (Astrosurface),  så det tar alldeles för mycket tid att få fram något öht. Men när jag till sist fick fram detta resultat från den första månfilmen måste jag förstås fortsätta, lite i taget.

Jag fick till sist fram 8 månbilder, och har här kombinerat dem med Autostitch till en spännande terminator. (När jag var som mest engagerad med månobservationer hade jag inte nöjt mig med en halv måne, utan försökt täcka hela, men nu kändes det som jag observerat många gånger med denna gynnsamma belysning, plus att Jupiter lockade mer).

Man kan förstås ta ut mindre områden att titta närmare på, för framtiden…

Jupiterbilderna visade sen att seeingen inte var så perfekt och/eller teleskopet inte tillräckligt kollimerat och fokuserat, vilket märks särskilt på de orunda bilderna av månarna. Jag reducerar med ganska måfå bildskärpning, och det går kanske att få det bättre. Det känns ändå länge sen jag fick ens så här bra bilder.

En första bild från 18.37 visar tre månar bredvid planeten, samt den tydliga skuggan av Io på skivan. Eftersom det är så nära efter oppositionen den 7/12 är Io själv nära till höger om skuggan, osynlig med denna bildkvalitet.

De flesta bilderna tog jag sen med mindre bildfält (utan Europa), och vi ser hur  Io och skuggan rör sig åt höger över skivan. Bilden till vänster från 18.44, till höger 19.03, med skuggan nära centralmeridianen

Sen två bilder från 19.08 och 19.13

Sista bilden 19.14 igen med alla månarna

Man kan som sagt bildbehandla mera, men det här får vara bra så länge. Innan jag filmar mer måste jag också kollimera teleskopet