6 september 2020

Månen vid Mars

Jag visste att månen skulle stå nära Mars på morgonen den 6/9, så när jag ändå var vaken vid 5-tiden passade jag på att ta några hastiga bilder med 200mm teleobjektiv. Med blotta ögat var det en fin syn, och med Mars nästan av magnitud -2 var det inga problem att se den nära en såpass full måne. Det brukar vara värre att ta vettiga bilder av en sån här månkonjunktion, eftersom man både vill hålla exponeringen mycket kort för månen, och lite längre för en planet eller stjärna i närheten. Den här gången gick det dock ovanligt bra, och Mars syns tydligt redan på en kortexponerad (1/500 s) bild som visar detaljer på månskivan

Tre gånger längre exponering ger en tydligare Mars, och fortfarande inte helt överexponerad måne

medan månen på 1/60s nästan saknar detaljer

Man ser dock att molnen börjat komma, så jag var ute i sista minuten, men hade turen på min sida

Det är i såna här lägen man vill prova HDR(HighDynamicRange)-reduktioner, men eftersom jag använde ett rangligt stativ och pekade lite olika med olika exponeringar lyckades jag (med EasyHDR) inte få till något bättre än denna bild, där både Mars och månen blivit utsmetade.  Man förstår principen i alla fall, man ska kombinera en stark Mars och en detaljrik måne i samma bild.

 

 

8-9 juli 2020

Fin komet, men liten…

Denna natt var i stort sett helklar, och jag cyklade till ett ställe med helt fri sikt mot norr och komet NEOWISE. Det som störde mest var nu de täta och ljusstarka nattlysande molnen som också var koncentrerade lågt i norr. Jag hade glömt hur man använder Lumix-kameran för astronomi, men ett par vidvinkelbilder mot norr visar hur mycket ljusare de nattlysande molnen är än den redan ljusa himmelsbakgrunden.

På en bild med Lumixkamerans längsta brännvidd (34 mm) kan man ana kometen om man vet var man ska titta. Riktmärket ett tag till är Capella, som ju syns lätt även på ljus himmel.

För de ‘riktiga’ observationerna hade jag ett 200mm teleobjektiv på EOS-kameran, plus iOptron-monteringen som (i princip) följer himlens rörelse. På grund av de ljusa molnen kunde jag dock bara ta korta (<1 sekund!) exponeringar, och behövde inte försöka rikta in monteringen mot Polstjärnan (som knappast syntes på den ljusa himlen). Typiska singelbilder blev så här

men det är förstås intressantare att skära ut själva kometen

Detta var med bara 1s exponering, och man vill förstås addera flera bilder. Det finns dock inga stjärnor på bilderna, så mitt vanliga program för bildkombination fungerar inte. Eftersom jag tog bilder i tät följd gick det dock att bara addera rakt av i bildbehandlingsprogrammet. Här först en summa av sex 0,5s-bilder, där passningen inte verkar helt bra

Även för 1s-exponeringarna var det svårt med den exakta passningen, och bäst resultat är nog denna summa av fyra, där man tydligt ser att svansen är dubbel.

Natten var fin, och jag tittade lite på annat också.

Med 200mm brännvidd hamnar Saturnus utanför bild, men Jupiters månar är mycket påtagliga.

På en kort exponering syns alla på samma sida om planeten, om än i lite fel ordning

Precis när jag började spana efter kometen såg jag en vacker röd måne gå upp, men eftersom den var skymd av träd prioriterade jag kometen och försökte inte leta efter fri sikt mot månen också. Senare var den ju mer ‘vanlig’, en 85% avtagande måne bara. De iögonenfallande krararna uppe till höger är paret Atlas plus Hercules.

Jag inser nu att kometen behöver ett lite större instrument, typ Megrez-teleskopet. Jag får experimentera med trädluckorna hemma på Granbacken…

För att visa de nattlysande molnen i mer detalj  gjorde jag med Autostich ett 7-bilds panorama av 200mm-bilder. När de kanske snart försvinner blir det också lättare att observera kometen.

29 maj 2020

Fin halvmåne

Kvällen var så fin att jag tyckte jag måste utnyttja den till något, och då var det månen som stal showen. Tidigare på dagen hade jag med möda lyckats få in Venus i Megrez-synfältet, trots närheten till solen (8,4 grader) och passerande moln. När jag sedan skulle filma kunde jag dock inte hitta den på datorskärmen. Det är fokuseringen som i primärfokus (f/6) måste vara perfekt, och på den ljusa bakgrunden missade jag den smala skäran trots flitiga försök. Nu på kvällen tog jag revanch genom att i godan ro filma månen. Dvs inte helt i ro, eftersom de första myggen och knotten också hade kommit. Det var inte så illa som det kan vara, men jag nöjde mig med ganska få filmer. Vilka jag sedan inte kunde hitta på datorn?! Av någon anledning hade programmet backat till default-platser som jag aldrig använt, medan jag tippade på tillfälligt datorfel och trodde att filerna var helt borta. När inga filer skrevs även vid nästa filmsejour 31/5 gick jag till botten med saken och  ‘hittade’ dem på det konstiga stället. Så nu har jag filmer från båda tillfällena att reducera, men för månen gick det ganska lätt med en standardgång Autostakkert+Registax+PaintShopPro. Det spännande är om jag har lyckats täcka hela månen, så att Autostitch ger en fin mosaik? Svaret blev ja denna gången, inga fula hack…

För att vara tagna med lilla Megrez-teleskopet är även tre detaljförstoringar intressanta. I norr har vi t.ex. de stora kratrarna  Aristoteles och Posidonius, och vi ser Alpdalen preics på terminatorn. Berget Piton ute på Mare Imbrium är ensamt solbelyst.

På nästa avsnitt neråt kan vi lägga märke till trion Theophilus,Cyrillus och Catharina, vilka ännu syns tydligt väster om Mare Nectaris. Belysningen är också den rätta för den välkända ‘rännan’ förbi Hyginus

Librationen gynnar de södra delarna av månen, så att t.ex. kratrarna Scott och Demonax mot vanligheten syns tydligt. Från Piccolomini utgår den slingrande Altai-förkastningen, som man kan följa ände upp till Catharina (se bilden ovan).  Den stora kratern Stöfler känns lätt igen med sitt släta lavafyllda inre.

Även om jag observerat liknande faser med bättre upplösning (SW200) tidigare, så blev det trevliga månbilder att lägga till samlingarna.

3 maj 2020

Månen med gamla kameran

Denna kväll, med en fin måne att testa mot, ville Skyris-kameran inte alls starta. Det var likadant med båda de två styrprogrammen som jag använt, ”Kameran inkopplad, men ger ingen bild”….Jag har flera gånger innan haft detta problem, men då har det hjälpt att koppla ur och koppla in den igen, men alltså inte nu. Jag vet inte om jag ska skylla på kameran eller anslutningskabeln, eller att datorn börjar bli gammal, men när jag till sist provade med den gamla iNova-kameran fungerade allt som vanligt. Månen var fin, seeingen hyfsad, så jag försökte täcka ytan. Efter analys med Autostakkert/Registax och PaintShopPro fick jag 13 delbilder som Autostakkert kunde sätta ihop till en snygg mosaik (bortsett från ett retsamt hack i kanten…)

Eftersom filmningen trots allt gjordes bara genom det lilla Megrez-teleskopet (72mm öppning, 430mm brännvidd) kan man inte jämföra med mina ‘vanliga’ filmer genom SW200-teleskopet, men det kan ändå vara trevligt att se på lite mer detaljer.I norr har vi den vanliga vyn med Plato och Regnbågsviken (S. Iridum), men librationen är sådan att Meton och Scoresby hamnar när randen.

Mitt på skivan är Copernicus fortfarande mycket tydlig, liksom en skuggfylld Kepler. Strax bortanför Harbinger-bergen men ännu osynlig i skugga finns Aristarchus.

Längre söderut ser vi ”Vätskornas Hav” (Mare Humorum), med den stora kratern Gassendi vid randen. Bullialdus känns lätt igen på sina två mindre grannkratrar, och utnsittet når ner till Tycho.

Om librationen i norr var ogynnsam låter den i söder Clavius och Moretus synas bättre än vanligt, och visar t.ex. kratrarna Schomberger och Boguslawsky.

 

26 april 2020

Venus och månen

En fin nymåne stod denna kväll nära Venus på himlen. Tyvärr försvann den från min kikarplats långt innan sin nedgång, och bara för att ha testat försökte jag filma den (Megrez+Skyris) på en alldeles för ljus himmel. Venus har ju en extrem ytljusstyrka som gör att man utan vidare kan filma den på daghimlen, men en nymåne är mycket svagare, och kommer knappt fram ur himmelbakgrunden. Det var därför nätt och jämnt att jag såg månskäran på datorskärmen, och känsligt att välja exponering. Jag fick underexponera gravt för att inte allt skulle bli vitt, himmel som måne. (Här hade en färgkamera definitivt varit bättre!) Med Registax var det sen helt omöjligt att göra några reduktioner alls, men Autostakkert lyckades faktiskt få fram några detaljer.

Först här då hela skäran utan Barlow, där man urskiljer de stora formationerna ur bruset

Med Barlow blev det i förstone inte bättre

och när jag med extrem kontrastförstårkning fått fram lite mer detaljer, framträdde också en extrem mängd damm på detektorn (de runda fläckarna)

Efter manuell retuschering av de värsta fläckarna kan man med autostitch få en hel skära, men mer som kuriosum än som intressant observation. Jag anade att det inte var lönt att observera på så ljus himmel, och fick det bekräftat. Men en viktig prioritet år nu också att försöka få bort lite damm…(Som jag vet av tidigare erfarenheter kommer dammpartiklarnas mörka skuggor bara fram vid små bländartal. Utan Barlow jobbar man vid f/6, med Barlow vid f/15, därför blev det så mycket värre).

Kvällens behållning var sen månen och Venus tillsammans på en mörkare himmel.

Tyvärr rör sig Venus just nu långt ovanför ekliptikan och månen klart under, vilket gör att avståndet mellan dem är ganska stort även denna optimala kväll. Oxens hornspetsar beta och zeta brukar ibland kallas för ”ekliptikans port”, och vi ser här månen på väg mot det undre hornet och Venus mot det övre (fast den inte når det denna gång).

27 februari 2020

Månen och Venus

Månen och Venus tillsammans på kvällshimlen var förstås en slående syn, som det iofs var stor tur att vädret släppte fram. Västhimlen var dock disigare än man förstod med blotta ögat, och jag hade inte planerat fotograferandet tillräckligt utan tog bara 17-85mm objektivet för att kunna välja utsnitt.

Den allra första 1s-exponeringen säger det mesta: måne med fint jordsken, men så mycket dis att den belysta skäran lyser upp en stor fläck runt ikring.

Längre brännvidd är ingen större vinst

och inte ens på 8 sekunder får man med mer än de ljusaste stjärnorna i närheten (i Fiskarna, Psc).

Jag hade inte riktat in iOptron-monteringen ordentligt, och ville inte exponera längre, men naturligtvis var det dumt att inte öka ISO-värdet (nu 800) med ett så ljussvagt objektiv (f/5,6).

Med vidvinkel (17mm f/4) får man bättre överblick, och ser tydligare hur exceptionellt ljusstarka månen och Venus är jämfört med ”vanliga stjärnor”.

Till sist inser jag också att eftersom jag tog en serie bilder med samma pekning (men exponeringar mellan  1/10 s och 3s) så går det att i mitt bildbehandlingsprogram göra en användbar ”HDR”(High Dynamic Range)-kompromiss. Detta visar nu bättre intrycket för ögat, dvs både månskära och jordsken samtidigt.

Och som sagt, att det var såpass klart andra dagen i rad får man denna vinter vara mycket nöjd med!

26 februari 2020

Månen och Venus

Kvällen var bara nästan klar, med en del molntrasor, men en nymåne under Venus lockade till lite övningsfilmning. Den stod så lågt att jag insåg att det inte kunde bli någon kvalitet, men med så smal (9%) fas har jag inte filmat förut, så jag försökte. Det blev sex bilder utan Barlow, som hopsatta ger den inressant smala skäran

Bara stora formationer är tydliga

men i söder har vi Langrenus och Petavius dramatiskt belysta

 

Sen siktade jag mot Venus, först utan Barlow. Den är så liten och ljusstark att man bara kan exponera 1/1000s och ändå måste minska känsligheten. Resultatet är detaljlöst, men man ser i alla fall en tydlig fas (64%).

Jag körde sedan två omgångar även med Barlow. För den första hade jag åter för hög känslighet så att detektorn blev helt övermättad på en del av skivan. Den andra serien blev bättre, och man ser både fasen och den minskande ljusstyrkan mot terminatorn.

Nu är jag alltså igång med detaljerade Venusobservationer. Även med årets hopplösa väder bör det väl bli ett antal fler tillfällen, särskilt som Venus snarast går bättre att observera på daghimmel (om man bara kan leta upp den). Det dröjer ännu en månad till största elongation och halv fas.

 

2 februari 2020

Orion och månen

De klara kvällarna är så få att det kändes obligatoriskt att göra något även om kvällen redan var sen efter häftig Mahlerkonsert i Jönköping. Halvmånen lockade i väster, så jag satte igång ‘stora’ teleskopet (SW200), men insåg att Orionnebulosan faktiskt också syntes ännu några minuter. Själva centralregionen med Trapetset är sen gammalt en favorit, så jag experimenterade med olika korta exponeringar. Här på en 4s-exponering syns de fyra huvudstjärnorna tydligt, även om seeing och fokus inte är perfekta

För stjärnorna räcker det med 2 sekunder, men där skakade det lite fult

Med lång brännvidd aktade jag mig för längre exponeringar, men redan på 15 sekunder ser man ganska mycket nebulosa

Sen kan man fuska med att öka ISO-värdet, här ovan 800 och här 3200,

men 15 sekunder är definitivt för lite, och även summan 2x15s. (Jämför Megrez-bilden från häromdan)

Månen hade redan sjunkit  betänkligt, men visade sin bästa halvfas

Jag hade insett att både tid och seeing talade för månfilming utan Barlowlins, men upptäckte att den kikarkoppling som passade för kameran inte gick att fokusera utan Barlow men däremot med. Så för att slippa leta rätt grejor körde jag en serie detaljfilmningar åtminstone av terminatorområdet. Seeingen var väntat usel, men jag är van vid bildbehandlingsmirakel och körde på. Men i detta fall visade det sig vara knepigare än vanligt, och första vändan med AutoStakkert gav oanvändbara resultat. Med mer manuell analys direkt i Registax ser det bättre ut, men tar en massa extra tid. Grundproblemet trodde jag först helt obegripligt (??) ligga i själva avi-filerna, som av okänd anledning måste gå igenom en extra läsning/skrivning med ett ytterligare program (VirtualDub) för att AS skulle fungera. Men när jag hållit på så ett tag kom jag på att jag kanske använde ett inaktuellt AutoStakkert, medan det riktiga inte alls hade problem. Det gick bättre, men enstaka filer fick jag ändå köra med VirtualDub…

Så analysen tog en massa extra tid, men gav med Autostich faktiskt en helt OK mosaik (utom att jag missade så mycket uppe till höger) av terminatorområdet. Förhållandena var dåliga, och jag är helt nöjd med detta

Intressanta detaljer är t.ex. Plato med långa skuggor och Alpdalen t.h.

Apenninerna och Eratosthenes

Raka Muren

samt Tycho och en skuggfylld Clavius

Det kvittar att jag filmat ‘nästan’ samma fas förut, skuggspelet är alltid lite annorlunda

 

 

 

8 januari 2020

Teleskopet OK, ny månfilm

Vädret klarnade upp, men med så starkt månsken att jag (igen) misslyckades att hitta ens Plejaderna (+Hygiea) med 200mm teleobjektiv. Venus var dock omöjlig att missa, den är redan framme vid delta (”fören”) av Stenbockens ”båt”.

Med 85 mm siktade jag mot det ganska anonyma stjärnfältet vid Uranus, men fokus blev lite dåligt, så asteroiden Metis (som också finns där) är för svag för att synas

Kvällens huvuduppgift var i alla fall att kolla skicket på SW200-teleskopet. Efter en ny vända av kollimering inomhus var jag spänd på att rikta det mot stjärnor, och första intrycket blev lyckligtvis positivt. Deneb såg fin och symmetrisk ut, även om seeingen var för dålig för att jag skulle kunna säga något definitivt.

Jag har inte filmat genom teleskopet sedan i maj förra året(!), och tyckte jag måste testa mot månen i alla fall. Terminatorområdet är alltid intressant, även vid 95% full fas, och man kan kontra seeingen med korta exponeringstider (1/100-1/200 s). Jag höll på en knapp timme, vilket gav 27 (normalt) 90s-filmer på totalt 55 Gb. Reduktionerna (Autostakkert+Registax+PaintShopPro) är tråkigt tidskrävande, men går numera ganska mycket på rutin. Från de 27 bilderna kan Autostitch lätt sätta ihop ett (bara lite deformerat) randområde

som jag här nedan har delat upp igen i fem delbilder. I norr har vi det vanliga landskapet med Plato och Regnbågsviken (S.Iridum), men den stora kratern Pythagoras är ovanligt väl synlig. Även det oftast osynliga låga bergsområdet M.Rümker är tydligt.

I nästa avsnitt är det Aristarchus med den slingrande Schröters dal som fascinerar mest

Vid randen av Stormarnas Ocean ligger de stora ringbergen Hevelius och Grimaldi dramatiskt belysta, medan Gassendi och Vitello avgränsar det lilla Mare Humorum. Den karakteristiskt mörkbottnade kratern Billy med det ljusa berget M.Hansteen bredvid la jag tidigt märke till när jag började titta på månen för 50+ år sen…

På nästa bild finns utom dubbelkratern Hainzel och den avlånga Schiller också en av de största kratrarna med svensk anknytning, Wargentin (1717-1783, astronom och statistiker). Vid denna belysning ser man att kraterbotten bildar nästan en högplatå i förhållande till nivån längre åt vänster.

Längst ner i söder dominerar Tycho med sitt system av ljusa strålar. Det stora ringberget Clavius är svårt att urskilja, liksom den karakteristiska Moretus, vilka båda syns mycket bättre innan månen blir så full.

Så, som sagt, teleskop och filmutrustning fungerar, det är bara vädret som fortsätter att vara rekorddåligt, någon förmörkelse den 10/1 lär inte bli synlig…

 

14 november 2019

Måne i diset

Det var definitivt inte väder för astronomi, med ett frostdis som kändes nästan som regn, men månen sken igenom, och jag kunde kolla hur jag skulle koppla kameran för att få 2000mm brännvidd till nästa försök på Uranus månar. Valet stod mellan att ha med eller inte den coma-korrektor som jag normalt använder i primärfokus, men att sen alltså ha en 2x-extender före kameran. Som jag märkt förut blir bilden med extender inte särskilt skarp, och ingen av varianterna utmärkte sig. Däremot märkte jag nu ffg att den effektiva fokallängden med coma-korrektorn inkluderad blev lite kortare, typ 1800 mm i stället för nominella 2000. (Jag får gå vidare och se om detta gäller även utan extender).

Synfältet är lite för litet för hela månen, så jag tog några bilder medan den drev genom synfältet (eftersom jag var lat och inte dragit ut el till drivningen). Sen satte jag ihop till hela månbilder med autostitch, och utan coma-korrektor blev det så här

Med korrektorn blev bilderna alltså 10% mindre, och inte märkbart av högre kvalitet

Det är ju detaljerna vid terminatorn som är mest intressanta, och inte heller här är det någon systematisk skillnad (övre raden utan korrektor, undre med), utan det kan bero på små skillnader i exponering och fokusering.

Jag fick i alla fall svar på hur jag ska gå vidare med Uranus: Båda sätten fungerar, men eftersom jag vill ha lång brännvidd kan jag lika gärna skippa korrektorn.