13 maj 2019

En månserie till…

Trots att jag knappt reducerat färdigt filmerna från 11/5 kan jag inte låta bli att köra igen, med Copernicus som lockbete precis på terminatorn. Månen börjar komma ner i träden, och för att hinna startar jag direkt med Barlow, och utan att kunna täcka hela månytan. Seeingen är dålig, och fokuseringen känns hela tiden osäker. Reduktionerna gör dock som vanligt underverk, och en autostitch av 29 bilder visar det mest intressanta. (Det är förvånansvärt svårt att hålla reda på vad man observerat. Det hade gått att täcka hela månen på 29 bilder, men nu blev det många nästan dubletter eftersom jag vill undvika otäckta bitar…).Mer detaljer följer….

Från mosaiken kan man igen få detaljbilder. Här först den vanliga vyn med Plato och Mare Imbrium

Nästa bild visar Imbriums sydöstra randberg (Apenninerna), Eratosthenes och förstås Copernicus.  Förkastningarna vid Hyginus och Triesnecker ligger nu längre från terminatorn än den 11/5 och är mycket otydligare.

Nästa bild visar hur svårt det efter bara två dygn är att se den västra randen av Hipparchus (jmf 11/5!). Nere till vänster ser vi det välkända landmärket Raka Muren bredvid kratern Birt.

Här ser vi både Raka Muren och en lika rak ränna (R.Hesiodus) till vänster om Pitatus, innan vi är nere vid månens sydliga karaktärskrater Tycho.

Söder om Tycho finns den stora Clavius och Moretus med tydligt centralberg. Vid denna sydliga libration ser man också kratrar som Scott och Demonax som annars ofta är osynliga.

Eftersom jag höll på att filma i över en timme hann belysningen i Copernicus faktiskt ändra sig märkbart. Den första bilden här är tagen 22.00

och den sista 23.06. Både i själva kratern och (särskilt) till vänster ser man hur solen nått allt högre så att nya toppar belyses. Måndygnet är ju månadslångt, så solhöjden har bara ökat med en halv grad. Att det ändå märks så tydligt är för att den står mycket lägre än man naivt uppfattar. Månbergens dramatik är en synvilla…

De vidare försöken med Lumixkameran ledde inte så mycket längre. Även om jag kunde välja höga ISO-värden hade jag svårt att fokusera, och märkte dessutom att jag ofta skakade kameran när jag startade eller stoppade exponeringen. Här syns ett sådant fult litet skakstreck på Vega, medan det är omärkligt på svagare stjärnor. Med ISO 3200 blir den ljusa vårhimlen överexponerad redan på 5 sekunder (34 mm f/2,8).

En 5s-bild av Svanen med ISO1600 är snyggare

eller kanske en på 10s med ISO800, himlens rörelse är även nu nästan omärklig.

Jag är ju bortskämd med DSLR-bilder med ledd kamera, här är man tillbaka vid något som kan jämföras med det visuella intrycket.

 

 

11 maj 2019

Halvmåne igen

De spännande månfaserna (tunn skära) går fort förbi när vädret inte samarbetar. Nu hann månen bli nästan halv, och jag frågade mig om jag skulle observera eller inte. Den fina kvällen fick bestämma, lugnt och klart, och bara antydningar till årets första knott. Men solig dag kontra klar natt är en dålig kombination ur seeingsynpunkt, så i teleskopet såg det inte vackert ut. Jag vet dock hur långt Autostakkert+Registax kan kompensera och körde på både med och utan Barlow. Först här en 8 bilders översikt, sammanfogad med autostitch.

Sen envisades jag och tog sammanlagt 34 (90+ sekunders) filmer med Barlow för att täcka skivan även med det avsevärt mindre synfältet. Seeingen var markant dålig, och det krävdes ”aggressiv” wavelet-analys för att få användbara bilder. Täckningen lyckades i alla fall till 99% (har bara retuscherat bort två minimala hack i randen…) , och en autostitch av de 34 bilderna ser ut som den ovan, men har mycket större detaljupplösning.

Från den sammanlagda bilden kan man sen välja utsnitt friare, och få delbilder av valfritt område. Här t.ex. en serie längs terminatorn från norr till söder.

Seeingen var extra dålig i början, men vi ser Alpdalen och välkända kratrar som Aristoteles och Cassini. Librationen är mest sydlig, så man ser inte så mycket av området norr om Meton. Bergskedjan till höger om Cassini kallas M. Caucasus, och den långa skuggan visar en topp omkring 3700 m över slätten t.v.

Nästa bild visar förkastningarna kring Hyginus och Triesnecker

Det stora ringberget Hipparchus är med så här låg sol nästan lika tydligt som Albategnius, men det varar inte länge.

Av Walter ser man precis centralbergets topp belyst av solen, och längre ner Stöflers karakteristiska släta botten.

Månens sydpol ligger vid kratrarna Amundsen och Scott söder om Schomberger, men går inte att urskilja i detta komplicerade landskap. En lustighet är de tre kratrarna Clairaut, Pitiscus och Mutus som alla har två små kratrar inne i sig.

Ett annat välkänt område är Mare Nectaris, omgivet av trion Theophilus, Cyrillus och Catharina. Koncentriskt med havet finns längre ut den långa förkastningen ut från Piccolomini, Rupes Altai. Från Abulfeda startar också en lustig rad av små kratrar som går ända fram till R.Altai.

 

När det var rimligt mörkt efter midnatt tog jag också några premiärbilder med en ny liten kamera, Panasonic Lumix LX100, men utan att ha läst bruksanvisningen tillräckligt. Även med helt fel ISO-inställning (200!) blev det stjärnor på bilderna iaf, här först Jungfrun (Spica mitt i bild), med Korpens ”segel” nere t.h. Detta är maximal vidvinkel, så 25s exponering är tillåtet med fast stativ.

På 45s märks himlens rörelse mycket påtagligt, men man kan ana lite vintergata i Svanen.

Längsta brännvidd är 34 mm, och 28s exponering är förstås för långt. Vi känner igen Skorpionens huvud, men varken Antares eller Jupiter har ännu gått upp

Nästa klara kväll ska jag testa med större ISO!

16 april 2019

Sol och måne

På dagen tog jag nya bilder av solen med 200×2 mm teleobjektiv. Bilderna blev inte bättre än innan, men den (fortfarande ensamma) stora fläcken har nu roterat över mot högerranden.

På kvällen stod månen perfekt till, och jag försökte börja filma utan Barlow. Av någon anledning låste sig programmet efter en 90s-serie, och kom inte igång förrän jag stängt och startat om det. Detta upprepades flera gånger, och jag insåg att en snabb täckning av månskivan skulle bli svår. När jag i desperation började om (nu med Barlow för att åtminstone få några kvalitetsbilder) försvann problemet lika omotiverat. Temperaturen föll snabbt mot minus, och seeingen var ganska dålig, men jag tror jag täckte i alla fall terminatorområdet. Sen frös jag för mycket för att köra en översikt utan Barlow, men denna bild med teleobjektivet (200mm x2) visar fasen och de stora detaljerna. Man kan lägga märke till den vita pricken uppe till vänster, månens ljusaste krater Aristarchus.

En kombination av tre bilder utan Barlow hur bra en full mosaik kunde ha blivit (och eftersom den baserar sig på tusentals individuella filmrutor är det förstås mycket orättvist att jämföra med den enda telebilden ovan…)

Bilderna med full upplösning täcker sen inte hela månen, men åtminstone de mest intressanta (där solen fortfarande står lågt och ger tydliga skuggor).

Librationen gynnar månens södra del, men i norr ser vi den ikoniska Plato, med Alpdalen till höger

I norra kanten av Mare Imbrium finns den lika ikoniska Regnbågsviken (S.Iridum), och ute på ”havet” många mindre kratrar. Jag brukar kommentera Caroline Herschels påfallande lilla krater, liksom de intressanta bergsformationerna norr om Gruithuisen.

Utom en överexponerad Copernicus visar nästa bild det spännande området kring Aristarchus, med den vindlande ”Schröters dal” fram mot Herodotus. Kring Marius har man en stor koncentration av s.k. ”lunar domes”, låga upphöjningar som kan ha vulkaniskt ursprung.

Sydväst om Copernicus är det ont om stora kratrar, men närmare fullmåne lägger man märke till paret Hansteen/Billy, där Billy har en påtagligt mörk och slät botten. Mellan dem ligger det ”klolika” berget M.Hansteen, som i stället utmärker sig som en ljus fläck (som jag särskilt la märke till och försökte observera när jag nyss börjat med amatörastronomi).

Nu är vi nere vid Gassendi och Mare Humorum. Här ser man system av sprickor både i väster och i öster, som säkert hänger ihop med det stora nedslag som bildade havet.

Randbergen kring den stora Schickard kastar långa skuggor, och vi ser två karakteristiskt osymmetriska kratrar, Hainzel och Schiller.

Längst i söder har vi den karakteristiska trion Tycho, Clavius och Moretus.

Trots att seeingen såg typiskt dålig ut är jag mycket nöjd med slutresultatet. Möjligen blev det extra bra för att jag ansträngde mig lite och försökte kollimera teleskopet, dock bara genom att justera sekundärspegeln. Primärspegeln har jag bara rört en gång på 10 år, eftersom det var notoriskt bökigt…

 

 

 

9 april 2019

Kallt och klart och mindre slarv

Denna kväll var det klart redan 21.30, och jag började med att ta bilder av månen med tre olika objektiv (som förberedelser för solförmörkelse i Chile). Dels 200mm Canon-objektivet med 2x extender, effektivt 400 mm f/8, dels ”KalleAnka”-objektivet vid antingen f=420 mm f/8,3 eller f=600mm f/12. För stabilitetens skull körde jag med fast stativ, och tre bilder med kort exponering visade som väntat att det ‘riktiga’ objektivet gav bäst bild

KalleAnka med 420mm brännvidd ger fula färgstick

som intressant nog är nästan borta om man kör med f=600mm. Kontrasten i detaljerna är dock klart sämre än med Canon-objektivet

Även jordskensbilderna blir bättre med Canon-objektivet

än med KA420

eller KA600

För KA600 är också det fasta stativet en begränsning. Canon-objektivet visar med 2,5 s exponering ett antal stjärnor, men de är redan här tydligt avlånga på grund av himlens rörelse.

För att få samma ljusstyrka på jordskenet med KA600 får man exponera 5 sekunder, vilket suddar ut månen och gör stjärnorna till uppenbara streck

Detta senare är kanske just för solförmörkelsen av mindre intresse, eftersom man säkert kan hålla exponeringstiderna under 1 sekund, men KA-objektivet är nog definitivt bortvalt nu…

Jag fortsatte sedan med en del vidvinkelbilder från det fasta stativet. Himlen var fortfarande ljus i väster, och vi ser här huvudmotivet (månen, Aldebaran, Mars och Plejaderna) i sitt större sammanhang.

Sen är det det svårlösliga problemet med måne och stjärnor i samma bild. Om man vill ha en tydlig månskära får man hålla exponeringen så kort (0,5 s) att bara de ljusaste stjärnorna syns, i detta fall Mars och Aldebaran på en bild med f=85 mm

Med 4 sekunders exponering är månskäran redan svårigenkännlig och stjärnbakgrunden ändå fattig

Slutsatsen är att mån får acceptera månen som blaffa, mot att resten, här särskilt Plejaderna framträder. Brännvidden är nu 50 mm och exponeringen 30s på iOptronstativet

Med ISO 1600 i stället för 800 blir det ännu bättre

Med 85 mm brännvidd igen missar man Plejaderna, men får fler stjärnor i Hyaderna och kring Mars

21-22 mars 2019

Slarvbilder

Däckad av en förkylning missade jag gårdagens fullmåne som jag hade tänkt använda som testobjekt för några olika objektiv/teleskop, inför beslut om hur jag (i Chile) ska observera den totala solförmörkelsen 2 juli. Jag var fortfarande inte riktigt igång, och kom t.ex. aldrig på hur jag skulle koppla kameran till mitt minsta 90 mm Maksutov-teleskop. Också i övrigt blev det lite på måfå, när jag t.ex. inte tycks ha ställt in 70-200 mm objektivet på 200, utan bara ca 175. Jag körde så med 2x extender, och kunde iaf jämföra bilden med full öppning (f/4->f/8)

med en efter nedbländning till 5.6->11

Det är en klar skillnad, ännu tydligare om man bara jämför randen med Langrenus och Petavius

Sen gjorde jag samma sak med 200mm-objektivet, där testerna vid bl (2,8/5,6),(4/8),(5,6/11)

igen visar att nedbländning ett steg hjälper, men två steg kanske inte så mkt mer?

Kvällens överraskning var dock mitt gamla ‘KalleAnka’-objektiv (som jag kallar det för att det ser ut som taget ur en serietidning, bara ett långt utdragbart rör med f=420-800 mm). Det saknar bländare och arbetar alltid vid full öppning 50mm. Jag har använt det enstaka gånger, senast vid Venuspassagen 2012, så jag vet att det inte är helksst. Nu tog jag bilder med f=420(bl 8,3) och f=500 (bl10)

och det är slående bra vid f=420, medan ökningen till f=500 inte egentligen ger mer.

Bara på skoj plockade jag också fram min gamla C5:a (årsmodell 1972…), men fick problem med att hålla månen i synfältet med ett glappande stativ. En enda användbar bild (f=1250 mm) blev så här

Även om KalleAnka-bilden nedan (f=420 mm) är av jämförbar kvalitet i kantområdet är den (som sig bör) klart sämre på de mindre kontrastrika delarna av skivan i sin helhet. Man ser också tydliga blåstick (t.ex. vid norra randen) av okompenserad kromatisk aberration

På dagtid en 22 mars tog jag sen några solbilder också, eftersom det faktisk fanns en (dubbel) solfläck vid randen av en annars långvarigt fläcklös sol. Den syntes både med (70-) 200 mm objektivet med 2x extender (nedbländat av misstag till effektivt f/14)

och (igen bättre!) med ‘KalleAnka’ (f=420 mm, f/8,3)

Nu hade jag insett hur jag skulle koppla kameran till 90mm Maksutov-teleskopet, men kunde inte enkelt få dit solfiltret (som är avpassat för Megrez-teleskopet), utan körde med ett sekunda glasfilter för C5:an. (Jag reklamerade det en gång i tiden och fick ett bättre, som jag dock för några år sen tyvärr tappade så att det krossades). Problemet med filtret är att det ger svagt dubbla bilder, men bilderna nu visade dessutom extremt mycket damm någonstans i 90mm-teleskopet(?!).

Vi ser den riktiga fläcken t.h., men dessutom en massa dammprickar som gör bilden oanvändbar. Nästa uppgift är att försöka reda ut varför det blir så illa, och om det kan åtgärad på något sätt

 

10 mars 2019

Månskära och kometsök

Kvällens huvuduppgift var att filma en fin 15% månskära. En så smal skära går att täcka även med full upplösning, så jag körde aldrig utan Barlow, utan koncentrerade mig på att ta tillräckligt många bilder och inte glömma någon liten bit. (Det är svårare än det låter, och jag har många bildserier med tråkiga hack i kanten …) Nu blev det i alla fall full täckning, och även om seeingen var ganska dålig är jag nöjd med resultatet.

För att se detaljerna ordentligt  får man dela upp bilden igen, och då ser man förstås bristerna tydligare. Tyvärr var också librationen i longitud ‘fel’, så att de formationer som syns bäst ligger förskjutna extra långt mot randen, tydligt t.ex. för Mare Crisium. Några identifieringar här då: I norr ligger Hercules fortfarande i skugga, medan Atlas är ganska precis halvt belyst

Mare Crisium är som sagt nära randen

Langrenus är ganska suddig, men vi ser här också det karakteristiska ‘nycklehålet’ Gutenberg, och dubbelkratern Messier

Petavius syns ännu

I söder är Janssen framträdande, liksom den breda dalgången till vänster om Rheita

 

Sen hade jag tänkt byta från film till stillbild för att ta bilder av komet Iwamoto, men fick för många praktiska problem och hittade den aldrig. Ett oväntat första problem var t.ex. när jag inte fick in kameran med coma-korrektor i fokuseraren. Grundproblemet måste ha varit den lilla temperaturskillnaden när teleskopet stått ute och blivit flera grader kallare, men inte ens senare gick det utan milt våld. Sedan var det sökaren, som måste ha fått sig en rejäl smäll vid något tillfälle så att den pekade gravt fel. Den robusta gamla rödpunktssökaren var som vanligt okej, och med hjälp av den kunde jag lätt få in t.ex. Plejaderna i huvudsynfältet. Trots att jag sedan skruvade loss alla fästskruvar så mycket jag kunde, lyckades jag frustrerande nog inte få in Plejaderna i sökaren. Jag var ivrig att komma igång, så jag förlitade mig på rödpunkten. Jag visste kometens ungefärliga läge i förhållande till iota Aurigae och försökte peka runt i trakten och ta 60s-bilder som borde visa kometen. Efter många fruktlösa försök gav jag mig på sökaren igen, och kunde (förstås) rikta in den till sist. Men då var jag för trött för att ta mer än en kort serie bilder. Lärdomen är förstås att jag inte borde ha chansat, utan i stället jobbat på att få sökaren rätt (eftersom det ju inte kunde vara helt omöjligt)..

Jag var ju inte helt ute och cyklade, och jag kom ganska nära visade det sig. DSS är uselt på att göra ‘mosaiker’ av flera bilder, och det blir ofta en massa ‘dubbelstjärnor’ där det inte passar ordentligt. Man kan i alla fall få en överblick, och från denna visade det sig att jag varit för långt söderut hela tiden.

På den norligaste bilden var kometen inom en tiondels grad ovanför kanten, 17 bågminuter ovanför till höger om HIP 22363. (För att identifiera mina stjärnfält ‘fuskade’ jag som vanligt med den extremt användbara tjänsten på astrometry.net. Man kan ladda upp vilket fält som helst, stort eller litet och får sen nästan på direkten svar vart man har pekat…)

Men nära räcker ju inte, så det är ‘back to the drawingboard’ om det blir klart i kväll igen…

Fälten där kometen rör sig nu är relativt stjärnfattiga jämfört med bilderna från 1 mars. Jag tog ett par bilder på måfå inne i centrala Auriga också, och hamnade här t.ex på den unga stjärnhopen NGC 1893

Som tröstbilder kunde jag ta några kortexponeringar av Orionnebulosan innan den gick ner. Med ett par sekunders exponering får man en bild med fyra stjärnor i Trapetset

Med 8 sekunders exponering blir nebulosan starkare

och på 30 sekunder börjar den breda ut sig. Utan bättre polaxelinställning kunde jag inte ta längre exponeringar utan att stjärnorna blev fult avlånga, och det var inte läge att fortsätta med fler korta

Trots att jag tagit många bilder av M42 genom åren tröttnar jag inte, och efter kometmissen blev det en bra tröst.

15 februari 2019

Månen igen

Återigen en disig kväll med fin måne. Och som innan filmar jag först utan Barlow för att få en summabild. Ju större månfas, desto ljusare är månen, så man kan exponera kortare och får bättre kontrast mot himlen. En fin bild så långt m.a.o.

Sen fortsatte jag att filma med Barlow, med bättre seeing än den 13/2. Jag har så fäljt min nuvarande standardrutin att först framställa ett tjugotal mindre bilder och från dem (med autostitch) göra en sammanhängande mosaik. Från summabilden har jag så gjort större delbilder, så att man får ett bättre begrepp om helheten. Från norr alltså det välkända lanskapet med Plato, Regnbågsviken och Alpdalen. Librationen är positiv i norr, så att t.ex. Byrd är tydlig. (Klicka gärna på bilden så syns den i större upplösning, bakåtpil i webläsaren kommer tillbaka).

Nere på Mare Imbrium finns mest mindre kratrar

innan vi når paradexemplet Copernicus

Sedan är det åter stillsamt ner till nästa jättekrater, Gassendi

Mare Humorum har intressanta system av vallar och rännor (vid Hippalus), och vi ser Raka Muren t.h. om Birt

Nu är vi nere i sydänden med Tycho och Clavius. Den långsmala Schiller är extra framträdande vid denna belysning.

Det är väldigt mycket jobb bakom dessa månbilder, men en kväll som denna är resultatet värt mödan.