26 april 2021

Sol, måne, planet och stjärnor

Solen börjar så smått ha fläckar, och jag försökte ta några bilder med Megrez-teleskopet och en 2x extender till kameran. Det ger en effektiv brännvidd ca 850mm, men det var omöjligt att fokusera på kamerans bildskärm i fullt solljus. Jag fick köra på måfå, vrida fokusratten i små steg fram och tillbaka kring ungefär rätt läge. Tricket fungerade någorlunda, om man accepterar 90% svinn…På de bästa bilderna ser man i alla fall tydligt en grupp små solfläckar.

 

Kvällen var klar men disig, och fullmånen dominerade bredvid Spica i sydost. Jag hade nu Megrez-teleskopet i den vanliga konfigurationen med f=360 mm, men månbilden är ändå ganska fin

Problemet är förstås att månsken plus dis ger en så stark himmelsbakgrund att alla försök till längre exponeringar blir meningslösa. Det jag ville visa var framför allt Mars som nu kommit fram till den stora stjärnhopen M35, och här räckte en 15s-exponering trots allt. Man ser tydligt hopens ljusare stjärnor nedanför till vänster om Mars i centrum.

Ett andra mål var novan i Cassiopeia (V1405 Cas), som inte alls verkar avta i ljusstyrka trots att det är mer än en månad sedan utbrottet. Jag hittade fältet genom att bara vrida kikaren i rektascension från gamma Cas, och novan är klart ljusare än jag sett den tidigare. (Det är mycket osäkert att uppskatta magnituder från färgkamerabilder, eftersom jämförelsestjärnorna har olika färg och novan starka emissionslinjer, men novan är helt klart ljusare än HIP 115661, V=7,9 och svagare än HIP 115991, V=6,6)

Det blev en kort kväll, men jag fick se vad jag ville.

OCH, tillägg: I såna här lägen är DeepSkyStacker oväntat användbart. Om jag lägger ihop mina korta exponeringar blev det plötsligt mycket normalare bilder. Fem exponeringar av Mars med totalt 90s exponeringstid visar nu M35 och den lilla grannhopen NGC5128. (Den fula snedlinjen kommer från en 30s- exponering med kameran i annan orientering).

Tre exponeringar av fältet i Cassiopeia (totalt 45 s) ger ingen vackrare bild, men klart fler stjärnor

20 april 2021

 

Månfilm dag 3

Vädret stod sig, och jag kunde filma igen, snarast med bättre seeing och en måne högt på himlen. Det kändes som jag hade lite rutin på observationerna, och även reduktionerna gick ganska smidigt. En mosaik av 26 bilder (från 26 filmsekvenser) visar att fasen nu är över halv (56%), jämfört med 46% i går och 36% i förrgår 18/4. Fasändringen är så stor att terminatorområdet är helt ”nytt” varje dag, och för att  se en viss formation optimalt krävs observationer vid många tillfällen. Det är därför man kan hålla på och observera år efter år, bara till synes samma gamla måne…

Även librationen ändrar sig ganska snabbt, men alla dessa tre observationskvällar har den varit starkt negativ i både longitud och latitud, så att Mare Crisium synts extra hoptryckt nära randen. De områden nere i sydväst som kunde ha synts extra bra har legat i skugga, så nettoeffekten har bara varit att flytta terminatorn lite åt vänster i förhållande till terrängen.

Om vi tittar på samma lilla område av månen på de tre observationskvällarna ser vi att vi först ser en stor förändring mellan den 18/4 och 19/4, när kratrar som Abulfeda eller Geber går från att vara nästan helt skuggade till en mycket måttligare skuggning. Mellan den 19/4 och 20/4 händer inte alls lika mycket, vilket också gäller t.ex. Theophilus för alla tre kvällarna. Förklaringen är att den tydliga skuggningen kräver en solhöjd under säg 4 grader, när varje höjd kastar en skugga som är bortåt femton gånger längre än höjden. Abulfeda är 62 km i diameter, med ca 3 km höga väggar, så detta motsvarar ungefär bilden den 18/4. Solen har sedan stigit 12 grader till nästa kväll, och skuggorna med solhöjd 16 grader blir kanske bara 10 km långa den 19/4. Den 20/4 är solhöjden redan 28 grader, och skuggorna bara dubbla höjden, 6 km.

Ett annat sätt att se terminatorns snabba svep över landskapet är följande bildserie centrerad på månens kändaste serie av sprickor och förkastningar. Den 18/4 syns bara början av Ariadaeus-sprickan, den 19/4 syns både de breda sprickorna vid Hyginus och de smala vid Triesnecker, och den 20/4 sker soluppgången ett avsevärt stycke vidare åt vänster.

Av enskilda formationer finns det mycket intressant att titta på även från de tidigare kvällarna, men jag nöjer mig med tre exempel från den 20/4. Här ser vi först bergskedjan Apenninerna som bildar gränsen för ”havet” Mare Imbrium nere till vänster

En annan ikonisk månformation är förkastningen ”Raka muren”(R. Recta) som syns som bäst ungefär vid denna belysning. Den är ungefär 110 km lång och 300m hög, men kanske 2-3 km bred, så det är inte alls den branta vägg man kan tro.

Till sist kan man vid denna belysning också se en av månens största kratrar, Clavius, ”sticka ut” på ett lustigt sätt. Clavius ligger nära en annan känd krater, Tycho. Det är en ung krater som vid sin bildning kastade ut stora mängder löst material som kring fullmåne syns som långa ljusa strålar ut från kratern. Tycho har ett centralberg vars topp här syns som en belyst prick i den annars helskuggade kratern.

Det finns som sagt mängder av spännande detaljer på månskivan, med ständigt olika utseende beroende på belysningen, men jag stoppar nu med detta.

19 april 2021

Månfilm dag 2

Himlen var snarast något klarare, dvs diset tunnare, så jag körde en ny omgång månfilm. Jag siktade på 1000 frames per serie, och det blev så många som 37 stycken, och ett stort reduktionsjobb. Denna mosaik kommer från de 18 senare filmerna, som verkar bättre än de tidigare(?), och visar det spännande landskapet.

Här finns många fina vyer längs terminatorn, först en av de mest ikoniska, nordöstra hörnet av Mare Imbrium, med Alpdalen och de tre stora kratrarna Archimedes, Aristillus och Autolycus

 

Lite längre ner kommer förkastningar och sprickor vid Hyginus och Triesnecker

Arzachel och Alphonsus ligger helt i skugga, men om man vrider upp ljusstyrkan kan man se de taggiga skuggorna på botten av Ptolemaeus.

Walters centralberg kastar en fin skugga, och så ser man för Huggins och Orontius hur bortre kraterväggar kan vara upplysta fast de främre är osynliga

Längst i söder blir det extra svårt att skilja ut olika formationer, eftersom man utom skuggningen också får en stark perspektiveffekt.

För fler jämförelsebilder, se 20 april

18 april 2021

Månfilm igen

Det var ett par månader sedan jag filmade månen, men denna kväll stod den så fint till att jag inte kunde låta bli att ta ut SW200-teleskopet och köra en omgång. Himlen var disig, vilket hade kunnat betyda god seeing, men trots ett allmänt intryck av stadighet var bilden otydligare än jag väntat mig, så att det var svårt att fokusera. Datorn hackade lite på en del filmer, men filerna verkar läsbara. Det tar ett tag att reducera allt, särskilt som jag nog kommer att observera även följande natt.

En insikt som nu börjar tränga in är att det större synfältet med Skyris-kameran (jämfört med iNova) inte enbart är av godo. Månlandskapet har vid terminatorn en stark gradient i ljushet, och ett Skyris-fält kan inte filmas effektivt med en enda exponeringstid. Så att köra ett stort fält med två olika exponeringar är egentligen inte värre än att ta två mindre fält med mer enhetlig ljushet. Det känns dessutom som Skyris-kameran har ovanligt liten dynamik, och det är svårt att göra terminatorområdet rättvisa. Den mosaik jag till sist har fått fram visar storformen, men för detaljerna tror jag att enskilda bilder är bättre. Jag återkommer när jag behandlat även observationerna från 19 april och 20 april…

Som jag visar den 20 april ändrar sig belysningen drastiskt från kväll till kväll, och en viss formation kan se helt olika ut beroende på tidpunkt och libration. Denna kväll befann sig t.ex. den stora kratern Aristoteles precis lagom på terminatorn så att den till hälften täcktes av skugga. Tyvärr var filmerna inte av högsta kvalitet, men man ser också en del rätlinjiga rännor och förkastningar på slätten kring kratern Bürg, med det suggestiva namnet Lacus Mortis (Dödens sjö).

 

Vid södra spetsen är det ett komplicerat bergland med många kratrar, och det är svårt att identifiera alla. Den ensamma ljuspricken syns kanske bara någon timme, och jag kan inte säga till vilken krater den hör.

 

 

En liten lustighet är till sist detta lite kattlika ”ansikte”. Det är kratern Sacrobosco, uppkallad efter en engelsk(?) lärd, verksam vid universitetet i Paris, även kallad John of Holywood. Sacrobosco utgav omkring 1230 en av medeltidens mest spridda astronomiska skrifter ”de Sphaera”.

17 april 2021

Småplaneten nr 511 Davida

Kvällens himmel var täckt av tjockt dis, upplyst av månen som redan var 27% belyst. Med kort exponeringstid (1/500 s) kan man se månens detaljer, här dock bara som ett utsnitt från en bild tagen med det vanliga 85mm-objektivet.

 

För att se Mars och stjärnor tydligt måste man exponera mycket längre (här 4s), och då blir månen bara en stor blaffa som lyser upp långt ikring sig. Stjärnhopen M35 är helt osynlig på denna ljusa himmel, men den ligger nära ovanför till höger om eta Geminorum.

 

Det som gjorde att jag ändå ville försöka observera var småplaneten nr 511 Davida, som jag hade fått en bild av den 15/4. Den var lätt att hitta nedanför Arkturus (som också blivit en stor blaffa i diset), och syntes svagt redan på första bilden

Med min standardutrustning (85 mm objektiv) är det en stor finess att observera en asteroid två gånger inom några få dagar, eftersom man då kan koncentrera sig på ett litet utsnitt av stjärnfältet. Här är vi dessutom långt från vintergatsplanet, så att stjärnorna är få och asteroiden lätt kan identifieras. (Naturligtvis har jag dock precisa efemerider och vet var den finns).

Nr 511 Davida är intressant genom att den trots ett ganska högt upptäcktsnummer ändå är en av solsystemets tio största asteroider. Se vidaredenna sida.

15 april 2021

Megrez igen

När man ser en vacker nymåne är det en bra påminnelse att redan i skymningen sätta upp teleskopet. Kameran verkade fungera, så jag körde på. För en måne med jordsken är det som vanligt svårt med exponeringstiderna, så jag körde hela vägen från 1/500 till 1 sekund (för att ha meterial för eventuella HDR-reduktioner). Här syns till vänster en del detaljer (1/500s) på skäran, medan högerbilden visar jordskenet (1/8 s)

Med 1s exponering ser man stjärnor, särskilt omega_2 Tauri av magnitud 5,0.

 

Så fick jag först en ingivelse att försöka observera M104 innan en 3-timmars trädridå säkert döljer den. Det var ett ganska fruktlöst företag, men galaxen skymtade i alla fall (väldigt turligt!) fram ett par gånger precis i botten av trädluckor. På denna bild kan man identifiera stjärnor 

och på denna, tagen 100 sekunder senare, anar man galaxen, som lika gärna kunde varit nätt och jämnt osynlig! Jag får inse att M104 nu får observeras till höger om trädridån, tidigast klockan 00.45.  

Som vanligt har jag problem med en dålig sökare på Megrez-teleskopet, och M104 hittade jag genom att utgå från Spica och sedan använda monteringens gradskalor. Jag gjorde sen samma trick med klothopen M53, fast då utgående från Arkturus. En summa av fyra bilder visar M53 och en antydan av den mycket oansenligare klothopen NGC 5053. De båda hoparna ligger på ungefär samma avstånd från solen, bortåt 60000 ljusår, men de ligger alltså ganska nära varandra i rymden. På djupexponeringar kan man se en materiebrygga mellan hoparna, som alltså bevisligen växelverkar med varandra.  Fokuseringen (som borde varit låst) hade börjat släppa, så stjärnan alfa Comae ser nästan ut som ett ytobjekt.

När jag sen (från Regulus) hade hittat fältet med galaxerna M95 och M96 var fokus oanvändbart dåligt och bilderna rejält suddiga. Jag ville inte flytta tillbaka kikaren mot någon ljus stjärna, utan skruvade lite på måfå på fokusratten. Det verkade bli bättre bild för bild, och en summa av de fyra bästa visar en fin samling av minst fem galaxer i vad som brukar kallas Leo I-gruppen. De ligger alla omkring 35 miljoner ljusår från solen.

Som avslutning tog jag den mer lättfunna Krabbnebulosan (som faktiskt kunnat anas svagt bredvid zeta Tauri på mina Marsbilder). Några av exponeringarna blev misslyckade när drivningen glappade, men en summa av tre visar den lilla men spännande supernovaresten.

Det fick räcka så med Megrez-bilder, men jag tog ytterligare några bilder med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-stativet. Jag lyckades direkt hitta fältet med småplaneten nr 511 Davida, som nu är svagt men otvetydigt synlig

Sen blev det en miss, med Bellona ovanför bilden, men räddat till nästa där både småplaneten och den stora klothopen M5 syns tydligt.

Detaljbilderna visar Bellonas tydliga rörelse sedan igår. (Den bruna himmelsbakgrunden visar att himlen var disigare och mera upplyst denna kväll, dvs att jag exponerade för länge.)

26 februari 2021

Fullmåne med detaljer

Kvällen var lugn och klar, med en fullmåne som effektivt dränkte det mesta av stjärnhimlen.  Jag var i förstone beredd att skippa även månobservationerna, men insåg att det ändå skulle finnas en smal terminator vid en intressant libration. Så det blev månfilm igen, först (vid 19-tiden) utan Barlow för att jag säkert skulle få en hel mosaik.  Månens extrema ljusstyrka och teleskopets f/5 gjorde det svårt att inte överexponera ens med 1/10000 sekund exponeringar(!), men med 8 bilder fick jag till en snygg (och komplett) måne.

Man ser intressanta detaljer längs hela randen neråt vänster, men när jag testade med Barlow var seeingen så dålig att det kändes onödigt att fortsätta innan månen kommit högre på himlen.

Vid 23 gick jag ut igen och började detaljfilma. Jag hade ingen ambition att täcka hela månytan, utan koncentrerade mig på den spännande randen. Datorn hade en del oväntade problem, men jag fick ihop mer än nog med film ändå, som det nu tar ett tag att reducera. En preliminär kantmosaik kan se ut så här, men jag återkommer med detaljer och identifieringar av vad man ser

Utanför Grimaldi och Riccioli ser vi ett par kratrar som kräver gynnsam libration för att ses, Vasco da Gama och Schlüter. En liten krater som sticker ut genom sin ljushet är också Glushko.

Söder om Schlüter kan man se långsträckta bergsformationer vilka egentligen är randbergen till det största ”havet” på månens baksida, Mare Orientale. På randen av Byrgius ligger den lilla men  iögonenfallande ljusa Byrgius A.

Längre söderut kan man för ovanlighets skull se hela Bailly, som faktiskt är den största kratern på månens framsida

Man kan se den sydliga kratern Scott, men inte den ännu sydligare Amundsen. Under nordranden av Scott och flera kratrar i närheten råder ständig skugga.

22 februari 2021

Nästan hela månen…

När vädret plötsligt slog om till vårvärme kunde jag inte låta bli att köra en filmsession på månen, trots att himlen var full av dismoln. Det usla vädret har gjort att jag inte kunnat testa Skyris-kameran plus ny laptop tillsammans mer än en gång förut (den 26 november), men tekniken fungerade helt OK, med firecapture som styrprogram. Seeingen var inte heldålig, men den varierande distjockleken gjorde det svårt att exponera lagom. (Trots att jag liksom vid förra försöket körde med ett rödfilter räckte några få millisekunders exponeringstid för denna ljusa månfas).

Jag filmade hela tiden med Barlowlins, och trodde att jag med 25 filmserier skulle kunna täcka hela månen. Efter reduktioner med Autostakkert och Registax lät jag Autostitch kombinera slutresultaten, men snopet nog hade jag missat ett litet område. Här har jag fuskat och fyllt i luckan med neutralt grått, så att den bara syns om man tittar noga…

Den ungefär trekvartsstora månfasen har jag ofta filmat, eftersom den är optimalt placerad på himlen på normal kvällstid, och med sin stora ljusstyrka lätt att filma. Beroende på libration blir förstås detaljerna längs terminatorn ändå olika, och jag kanske återkommer med detaljjämförelser(?). Bildkvaliteten är dock ”under normal”, och jag ska nog också kolla reduktionerna.

26 november 2020

Luckor i diset

Det är inte lätt att vara astronom i svenskt novemberväder, men den tidiga kvällen 26/11 var helt klar. Jag hade kamera med 85mm-objektiv, men månen lyste upp himlen så att det var svårt att sikta mot annat än de ljusaste stjärnorna. Jag började med att ta bilder av Jupiter och Saturnus, som under veckorna framåt alltmer blir till en ”dubbelplanet”.

På en kortexponerad detaljbild syns två tydliga Jupitermånar, medan Ganymedes(J3) precis kan anas närmare skivan.

Sen pekade jag på måfå uppåt Svanen och chi Cygni, men gick som vanligt vilse i stjärnmyllret. Först efteråt i lugn och ro kunde jag se på vilka av bilderna jag kunde hitta chi.

Efter en avstickare till ett par andra favoritvariabler i Corona Borealis (med stark R och svag T…)

gjorde jag ett försök mot Perseus, där en nova nyligen upptäckts. Trots den ljusa himlen kan man faktiskt lätt se novan på en 30s-exponering mot trakten av Capella

Det är ännu tydligare på en 90s summabild. Nova är uppenbart ljusare än grannstjärnan (TYC…) som har V-magnitud omkring 9,9.

Ännu lägre på himlen befann sig fältet med småplaneten nr 13 Egeria som jag observerade den 20/11. Förvånande nog kunde även den urskiljas svagt

och förstoringarna visar rörelsen

Sen lockade månen själv också som mål för filmning, och jag tänkte försöka observera med den gamla Dell-datorn innan jag kör igång med en ny. Programmet SharpCap har tidigare fungerat för både färgkameran (Inova PLB/C2) och mono-kameran (Skyris 274) och jag började vid 18-tiden med Inova. Det såg ut att fungera, men månen gick snabbt i moln, så jag hann inte mer än tre filmer. Nu efteråt visade det sig att ingen av filmerna var användbar, och det kanske bara var bra att jag avbröt.

Efter klockan 22 hade det oväntat klarnat upp igen, så att det nu var minusgrader och teleskopet täckt av rimfrost. Jag satte ändå igång att filma med Skyris-kameran, och datorn hängde (för det mesta) med. Ibland bröts kontakten dator/kamera utan orsak, men det var oftas bara att ansluta USB-kontakten igen för att få igång det. Jag hade på lite ingivelse satt ett rödfilter på kameran (som annar är känslig över ett stort våglängdsintervall) för att om möjligt förbättra seeingen, men den var ändå dålig, och det var svårt att fokusera. Skyris-kameran täcker ett lite större fält än Inova, och min plan var att försöka täcka hela månskivan, trots 2500mm brännvidd med Barlowlins.  Eftersom jag ännu använt kameran så lite hade jag svårt att få ordentlig täcking, och många bilder blev nära dubletter. När jag omkring 23.20 tagit 24 filmer  kom molnen tillbaka, och nu väldigt definitivt. Jag har så reducerat filmerna den vanliga vägen med Autostakkert, Registax och PaintShopPro, och låtit Autostitch sätta ihop dem till följande mosaik. Det saknas snopet mycket, men kvaliteten är helt godkänd. Månfasen är en som jag ofta filmat, så det mesta längs terminatorn är välbekant. Jag får se om jag lägger hit fler detaljbilder.

 

20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.