19 april 2018

Månen och M51 på samma natt!

Månskäran i väster var nu synlig från min kikarplats, och jag började filma med min vanliga utrustning (SW200+Barlow+iNova-kamera). Med tanke på att skäran stod lågt var seeingen hygglig, och jag fick trevliga bilder av en fas där jag inte har så mycket tidigare. Några exempel, från norr till söder:

I nordost syns ännu bara Atlas av paret Atlas/Hercules, men Endymion med sina tre små kratrar på botten är förstås tydlig.

Längre ner ser vi en av få ”svenska” kratrar, Berzelius

innan vi når det karakteristiska Farornas Hav (Mare Crisium)

Sedan följer Fruktbarhetens Hav (M.Fecunditatis) med paret Messier/Messier A, och närmare randen den stora kratern Langrenus

Vidare neråt följer den ännu större Petaviusoch den ännu större Petavius

Vidare ner mot södra hornet syns Rheita vid en bred dal med samma namn, och det stora ringberget Janssen.

Månen hade nu nästan försvunnit bakom huset, och jag försummade att ta en helbild.

Dock var natten så härligt ljum att jag inte ville sluta observera. SW200-kikaren har en bra sökare, så det är full möjligt att stjärnhoppa sig fram till något spännande mål. Jag började med att fokusera mot dubbelstjärnan gamma i Lejonet, som med tillräckligt kort exponeringstid faktiskt kan ses som dubbel redan i primärfokus. (Separationen är drygt 4 bågsekunder vilket blir mindre än 5 pixlar på detektorn).

Med mer normala exponeringstider (30 s)  blir en så ljus stjärna bara stor blaffa (med ett dekorativt diffraktionskors från sekundärspegelns stag).

Tydligen råkade jag också nudda tuben så att alla stjärnor blev streck, men det kan faktiskt utnyttjas som ytterligare illustration. Om man förstorar bilden så syns det nämligen på de svagare stjärnorna att skakningen skapade små ”trippelstjärnor”. Separationen mellan de två tydligaste komponenterna råkade bli ungefär 11 bågsekunder, vilket även det är ganska omärkligt för den ljusa stjärnan. (Tittar man noga kan man dock se att det vertikala diffraktionsstrecket också blivit trefaldigt till skillnad från det horisontella…)

Detta var dock ett stickspår, kvällens huvudmål för mig var ”Malströmsgalaxen” M51, som jag inte har tagit någon bra bild av genom SW200. Jag hittade den ganska snabbt, och tog många 30 s-exponeringar (eftersom jag var rädd för avlånga stjärnbilder om jag exponerade längre). Egentligen är 30 s för kort, och jag lade till några på 45 och 60 sekunder också. Till min förvåning gick även de bra att använda, och 11-minuterssumman av allt blev följande häftiga DSS-bild. (Eftersom flera av bilderna har M51 i kanten ser man bara en lite ful begränsning neråt). Växelverkan mellan de två galaxerna ger upphov till ovanligt tydliga spiralarmar, som Lord Rosse 1845 lade märke till i sitt för tiden enorma teleskop (1,8 meters spegel). För att vara mitt första försök på M51 med detta teleskop är jag helt klart nöjd med bilden. Galaxen är mindre än Vintergatan och ligger omkring 25 miljoner ljusår bort. Den blå stjärnan (HIP 66004) är av magnitud 7,1, dvs den är inte synlig för blotta ögat.

18 april 2018

Nymåne och småplaneter

Gårdagens nymåne hade varit lite närmare Venus, men dagens var mycket lättare att se över trädtopparna. Med 1/4 sekunds exponering ser man landskapet och jordskenet utan att skäran blir helt överexponerad. Zoom-objektivet är på sin kortaste brännvidd (70 mm), vilket var precis vad som behövdes för att få med Venus i fältet.

Med maxbrännvidden (200 mm) kan man få lite mer detaljer på månen, men man får välja kort (1/500 s) eller lång (1/4 s) exponering beroende på vilken del av månen man vill se

 

Med 120 mm brännvidd och 1 s exponering ser man att månen inte heller är långt från Aldebaran och Hyaderna, liksom den var för en månad sedan( 22 mars).

När mörkret faller blir månen och Venus allt vackrare, här till sist en bild från 21.50

Senare fortsatte jag att ta bilder med 200 mm-objektivet för att försöka hitta Ceres och Kalliope igen. Den ljusstarka Ceres syntes lätt nära iota Cancri redan på en 30 s-bild, och med tre stycken kombinerade kan man jämföra med Megrez-bilden från den 13/4 och lätt se rörelsen.

Kalliope vid epsilon Virginis är nu bara nätt och jämnt synlig, och har rört sig över kanten av Megrez-bilden, så jämförelsen fungerar inte riktigt

Så småningom kom också Jupiter upp, men i kraftigt horisontdis, så att bara de starkaste stjärnorna lyste igenom. På en uppförstoring av en 30 s-bild kan man i alla fall se flera av månarna. (Jupiter rör sig i retrograd led och kommer den 3 maj att att passera nära ovanför nu Librae.)

 

28 mars 2018

Mer månobservationer

Hilmlen var inte vacker, med tunna moln och disstråk, men månen stod högt på himlen, så jag körde en runda med den vanliga filmningen genom SW200-teleskopet. Seeingen verkade som vanligt ganska dålig, men åtminstone första omgången med filmer gav fina bilder i slutänden. Månen var 90% full, så jag koncentrerade mig på terminatorområdet och lämnade den mer belysta delen oobserverad. Här följer en serie från norr till söder.

Librationen gynnade södra polområdet, men vi ser som vanligt de tydliga kratrarna Anaxagoras och Philolaus i norr

Sedan följer den lavafyllda Plato och som kontrast ett kraterfyllt och kuperat inre i John Herschel

Regnbågsviken är tydlig

och sedan följer ett område med mindre kratrar längre söderut på Mare Imbrium. Caroline Herschel får nöja sig med en högst oansenlig krater jämfört med sin brorson John (se ovan…)

Det spännande området väster om Aristarchus ligger ännu i skugga

medan man anar de många låga kullarna norr om Marius. Dessa anses vara av vulkaniskt ursprung, och just här ligger de ovanligt tätt.

Stormarnas Ocean är stor och tom på större kratrar

medan det blir mer spännande med sprickor både i den stora Gassendi och vid randen av Mare Humorum

 

Sedan är vi nere på de södra höglandet

med den väldiga Clavius, och Moretus med sitt centralberg

Denna första genomgång från norr till söder gjordes mellan 20.28 och 20.49, och sen började jag inte filma igen förrän 22.10. Då var seeingen klart sämre, och i huvudsak blev det förstås mycket liknande bilder. Precis vid terminatorn märks dock skillnaden, som syns av följande detaljjämförelser.

Eftersom jag både började och slutade i norr blev tidintervallet där nästan 2 timmar, eller ungefär en grad i solhöjd. Sydväst om Mairan (nära Sinus Iridum) ligger några kullar som tydligt kastar mycket längre skuggor vid den första tidpunkten. Man ser också fler solbelysta toppar på den högra (senare) bilden. Som måttstock kan man ta Mairan som är ganska prick 40 km i diameter.

För Aristarchus är seeingskillnaden uppenbar, men man ser också mycket mer av landskapet till vänster på den senare bilden

På en lite större skala ser vi här till sist hur en konstig inbuktning i terminatorn visar sig vara randen av det stora ringberget Schickard.

 

 

 

 

22 mars 2018

Månen i Hyaderna

Efter en mulen dag klarnade det faktiskt upp på kvällen (så att jag nu observerat varannan kväll sedan 14/3!) , men jag upptäckte det inte förrän efter 20. Med blotta ögat var det en fin syn med en 30% måne på väg mot Aldebaran, men med det vanliga problemet att få måne och stjärnor i bild samtidigt. Med 8 sekunders exponering känner man igen Plejaderna och Hyaderna, medan månen redan är gravt överexponerad

På 1 sekund kan man ana den jordskensbelysta vänstra månranden

men man får gå ner till 1/8 sekund (och längre brännvidd) för att se månen rimligt, och då är nästan alla stjärnor försvunna. Bilden togs 20.22, och man kan lägga märke till månens läge i förhållande till det karakteristiska paret theta1 och theta2 (Tauri)

Eftersom inga ljusare stjärnor skulle ockulteras koncentrerade jag mig på månen själv och satte igång SW200-teleskopet. Direktbilderna med kameran i primärfokus visar då antingen samma jordskensbild

eller, med mycket kortare exponeringstid, detaljer på den belysta skäran

Och eftersom det var detaljerna jag vill åt så började jag min vanliga filmning. Seeingen var dålig, och kvaliteten halvdan även efter de långa reduktionerna. Jag var också så ivrig att komma igång snabbt att jag lämnade kameran  konstigt vriden. Bilderna får norr uppåt om man vrider dem ungefär 45 grader åt höger…

I norr ser man låga åsar på Köldens Hav (Mare Frigoris)

och större på slätten (Solis Lacus) kring Bürg

Atlas, Hercules, Endymion och Humboldthavet är standardvyn i nordost

och längs terminatorn syns den vindlande åsen (Dorsa Smirnov)  på Klarhetens hav.

Kratern Plinius ligger som gränsmarkering  till Lugnets Hav, där man också nära terminatorn lägger märke till komplicerade åsar.

Går man mot den belysta kanten kommer man fram till Farornas Hav (Mare Crisium)

Nedanför Lugnets Hav ligger Nektarhavet, med den välkända kratertrion Theophilus, Cyrillus och Catharina. De låg optimalt belysta vid terminatorn och var det klart mest iögonenfallande området på månen denna kväll. Den allra första filmen gav den skarpaste bilden

medan en tagen två minuter senare är klart suddigare. Här syns också den intressanta slingrande förkastningen Rupes Altai som utgår från kratern Piccolomini lite längre söderut.

På höglandet i söder är det sedan gott om kratrar

Öster om Nektarhavet ligger Frukbarhetens Hav, med den välkända dubbelkratern Messier med sina ljusa strimmor

Närmare den ljusa randen ligger de två jättekratrarna Langrenus och Petavius, som dock syns ganska dåligt vid denna belysning.  

Efter mindre än en timme började molnen tätna, så jag fick ge upp filmningen innan jag täckt hela månen.

En ny kamerabild från 21.28 visar klart mer dis i luften, men man kan också se hur mycket månen rört sig i förhållande till theta1,2 Tauri. Det skulle ha dröjt till efter midnatt (när den strax skulle gå ner) innan månen nådde Aldebaran, så någon ockultation hade jag inte förväntat mig. Nu fick jag packa ihop tidigare än jag ville, men jag är ändå nöjd att ha fått så många månbilder.

 

20 mars 2018

Bara för att det är klart…

Först måste jag ju fånga den fina månskäran. Med Megrez-teleskopet (360 mm f/5) på fast stativ kan man med korta exponeringar (1/100 s resp 1/500 s) se en del detaljer på skäran

men det är jordskenet som är det fina. Här är exponeringstiden 1/4 s, så att själva månskäran förstås blir gravt överexponerad.

Eftersom månen är huvudmotivet är bilderna ovan kraftigt beskurna. En helbild med 1/2 sekunds exponering visar trots den ljusa kvällshimlen också en del stjärnor. Om några dagar är månen själv så ljusstark att den dränker stjärnorna i närheten.

Senare på kvällen drog jag igång SW200-teleskopet mest för att se att monteringen fortfarande var OK efter många köldnätter ute.  Det som inte var OK var rödpunktssökaren, där jag försummat att byta batterier. Den vanliga optiska sökaren har så litet synfält att det var klart svårt att hitta ens ljusstarka stjärnor (så att en bild av Castor visade sig vara Pollux…). På epsilon Geminorum kom jag rätt, och här finns nu småplaneten Flora redan en bra bit bort vidare ‘åt vänster’. Med 1000 mm brännvidd är synfältet så litet att man bara har några få dagar på sig om man vill se planeten en gång till.

Ett lättfunnet objekt i närheten är förstås den stora stjärnhopen M35. Denna gamla favorit passar precis i kikarens synfält, och som bonus får man med den mycket avlägsnare hopen NGC 2158. Bilden är en summa av sju 30 s-bilder, eftersom längre exponeringar riskerar att få avlånga stjärnbilder.

Den mycket närbelägnare hopen Praesepe är däremot för stor för denna utrustning och blir en mycket ointressantare grupp av ljusa stjärnor.

En tredje öppen stjärnhop som jag lätt hittade är den intressant gamla M67, med stjärnor av ungefär solens ålder och kemiska sammansättning.

Med dessa lite halvhjärtade tester nöjde jag mig för kvällen. Nu håller jag tummarna för klart väder även natten torsdag/fredag då månen passerar genom Hyaderna…

 

 

 

 

 

 

 

25 februari 2018

Månen igen

Vädret fortsatte att vara kallt och klart, så jag fick ta ut kikaren denna kväll också. Det blev dock snabbt tydligt att seeingen var mycket sämre än i går, så jag nöjde mig med en kort serie bilder längs terminatorn. Som många gånger förut blir jag sedan förvånad hur bra bilder det blir i slutänden ändå, så här är nu Copernicus 1 dygn framåt, söndag klockan 22.42. Det i förstone oväntade är hur mycket 1 dygns ökning av fasen betyder. Copernicus ligger nu helt belyst, långt från terminatorn.

Tankefelet man gör är att inte inse hur relativt ‘snäll’ topografin egentligen är. Solen står fortfarande lågt, men skuggorna blir korta eftersom kraterväggen är låg. I går stod solen mycket lågt, och på den atmosfärslösa månen syntes de långa skuggorna.

Denna kväll är det främst Regnbågsviken som bokstavligen ‘sticker ut’…Den ursprungliga stora kratern har delvis översvämmats av Mare Imbriums lava, så att bara den västra kraterväggen består som ett av månens mest välkända landmärken. Jämfört med i går ser vi nu paret Helicon och Leverrier långt från terminatorn, och också hur toppen vid P.Laplace kastar en lång skugga.

I kanten av Mare Inbrium  ser vi en del mindre kratrar och berg, bl.a. det flertoppiga Mons Vinogradov. Vi ser också Caroline Herschels lilla krater på en låg bergsrygg.

I går syntes också bara randen av Bullialdus, som nu är väl synlig. Även sprickorna i kanten av Mare Humorum genom bl.a. Hippalus är tydliga.

Tycho och Clavius är fortfarande ett dominerande inslag i söder, men inte alls så dramatiskt belysta som i går.

24 februari 2018

Tredje gången gillt…

Jag vågade inte riktigt tro att det klara vädret skulle fortsätta, men inga stora moln dök upp, så jag drog igång ‘stora kikaren’ för månfilmning.  En 67% belyst måne stod högt i söder, så på det sättet var det en idealisk kväll. Å andra sidan var det -8 och kallnande, så det var jobbigt för fingrar och tår. Min vanliga standard för månen är 90-sekundersfilmer, vilket normalt blir 8-900 frames, oberoende av exponeringstid. Jag försökte täcka terminatorområdet, eftersom det är där skuggorna ändras snabbt, och efter en första 45-minutersomgång var det skönt att kunna ta paus, med hopp om en fortsättning. Två timmar senare var det fortfarande klart, så det blev en ny omgång då, med intressant stora förändringar just kring terminatorn.

Varje okomprimerad 90s-film är på nästan 2 Gb, och det tar tid bara att flytta data (70+ Gb för hela kvällen) från den lilla ‘observationsdatorn’ till en extern hårddisk och sen till min stationära dator. Sen kör Autostakkert trevligt automatiskt en grundreduktion av alla filer, innan jag övergår till  individuell hantering. Då lägger jag först på wavelet-korrektioner i Registax och bildbehandlar sedan i PaintShopPro. Längsta tiden tar identifiering och markering av kratrar, som jag också lägger i tabeller i ett Excelark för natten. Det är alltså mycket jobb att ta fram reducerade bilder, och i en första vända blir det ett miniurval. Det syns i alla fall genast att resultatet blev bättre än genomsnittligt, så det var värt de kalla fingrarna…

Det häftigaste med kvällen var att jag kunde följa soluppgången över Copernicus. På första bilden, från 18.42 är nästan hela det inre i skugga, och man anar bara lite av randen av Reinhold.

Efter paus, på en bild 21.46, lyser solen redan på centralbergets toppar och en del av kraterbotten

Sen gick det bara 46 minuter till den sista bilden, men man ser nya solbelysta toppar i M. Carpatus nordväst om Copernicus.

Seeingen var bäst under den första observationssessionen, och här ser man t.ex. 18.37 de små kratrarna på botten av Plato. Av Leverrier syns knappt hela randen.

En bild från 22.04 är lite suddigare, men framför allt har både leVerriers grannkrater Helicon och Regnbågsvikens yttersta utpost (P.Laplace) dykt upp!

En bild från 18.44 visarintressant många detaljer längs terminatorn på Mare Nubium.  Sprickdalen ut från kratern Hesiodus är tydlig, men Bullialdus ligger i skugga.

Nästa bild är från 21.50, och solen har nu nått tre nya kratrar (Darney, Lubiniezky och König).

I söder dominerar som vanligt Tycho och jättekratern Clavius, här först på en bild tagen 18.49

I höglandsområdena är det svårare att se terminatorn, men om man tittar noga är skuggorna i Tycho och Clavius en aning kortare på denna bild från 21.55

De välkända ‘rännorna’ öster om Triesnecker syns fint på denna bild, där också den bredare dalen vid Hyginus visar sig delvis bestå av en rad med små kratrar. Väggarna kring Hipparchus är svåra att urskilja, fast den på den dåliga bilden från i förrgår (22/2) var en tydlig krater.

Det är också rätt månfas att observera Raka Muren

Även om som sagt seeingen inte var så bra hela tiden var kvällen klart lyckad, och jag samlade på mig många trevliga bilder.