Månadsarkiv: september 2018

28-29 september 2018

av i SW200film och märkt | Lämna en kommentar

Avtagande måne

Min ambition för hösten är ju att filma månens avtagande faser, och denna kväll blev den första. Det var klart och kallt med dålig seeing, men jag filmade på som jag brukar genom SW200. Jag har dock insett hur lätt man kan göra ‘mosaiker’, så i stället för att ta en direktbild av månen med kameran i primärfokus filmade jag först utan Barlow för att kunna täcka hela månen rimligt snabbt. Detta gav tolv enskilda delbilder (med mycket överlappning), som man sedan kan mata in i programmet Autostitch. Nästan magiskt får man så utan att behöva göra något alls själv en slående fin helbild utan synliga skarvar:

Så ska jag hädanefter börja mina månfilmsessioner. Det tar kanske 20 minuter extra vid teleskopet (plus ett par timmars reduktioner…), men är absolut värt det!

När jag sen började filma med längre brännvidd märktes den dåliga seeingen mycket mer, och jag har i slutänden bara kunnat använda ungefär 100 frames av varje 75-sekundersfilm. Klockan var över midnatt, och jag orkade inte filma så länge som skulle ha behövts. Jag trodde att jag åtminstone hade täckt månranden, men när jag testade med Autostitch hängde den belysta sidan inte ihop

De enskilda bilderna är korniga på grund av för lite data, men visar ändå intressanta detaljer. Librationen gynnar de nordvästliga områdena, och i norr ser man t.ex. kratrarna Peary (med månens nord pol) och Hermite ovanligt bra

Den stora Pythagoras syns långt från randen, men också så långt från terminatorn att den är svår att urskilja ordentligt.

Terminatorsidan är intressantare, och vi kan följa den neråt

Det intressantaste området är väl de stora kratrarna vid Nektarhavet

liksom förkastningen Rupes Altai ut från Piccolomini

Nu är vi snart nere i söder

där Tycho och Clavius fortfarande syns väl

Som sagt  inga imponerande bilder, men ändå klart intressanta för fasens skull.

18 september 2018

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Vesta i månsken

Som ofta framgått av mina bilder tycker jag det är roligt att följa ljusa asteroiders vandringar mellan stjärnorna. Eftersom jag fick med Vesta på bilderna den 15/9 ville jag gärna ha bilder även från i kväll, men förhållandena var knepiga.  Även om det var nästan helt klart var luften disig, särskilt nere vid horisonten. Det stod också en 68% måne mindre än 20 grader bort, så att med berått mod försöka ta en bild av Vesta (vid -25 graders deklination) var en chansning. Första bilden (f=125 mm) med bara 15 sekunders exponering visar problemet, vitt vitt vitt…

Med ISO-inställningen ändrad från 1600 till 800 kunde man börja urskilja fler stjärnor

och en 6 bilders (90 s) DSS-summa blev förvånande tydlig. Det är inga problem alls att se Vesta ett bra stycke till vänster om läget häromkvällen

Med brännvidden ökad till 200 mm blev stjärnorna ännu tydligare, här en 7-bilders (105 s) DSS-summa. Saturnus stora måne Titan är långt från planeten och syns också tydligt.

En direkt jämförelsebild visar hur Vesta rört sig på 3 dygn. Den var i opposition redan i juni och blir snart omöjlig att se på kvällarna. Sedan blir den lika svår att se på morgnarna nästa vår, så det dröjer nog minst ett år innan jag ser den igen…

15-16 september 2018

av i Driven kamera och märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Klar natt till sist

På kvällen såg det nästan helt klart ut, och jag tog kamerabilder (f=125 mm) ner mot Saturnus i södra vintergatan. Där fanns också småplaneten Vesta, som pendlade mellan att synas och skymmas av kvarvarande moln vid horisonten.

Förbidrivande moln och ljus himmel är normalt ingen bra input till stackningsprogrammet (DSS), men en 6-minuters summabild blev oväntat bra. Jag ändrade kamerainriktningen flera gånger, men Saturnus och nebulosorna fanns hela tiden med och fick full exponering. (Som vanligt passerade ett flygplan och gjorde fula streck…). Lagunnebulosan (M8) är stor, och om man vet hur Trifidnebulosan (M20) ser ut kan man t.o.m. ana det blå ovanför det röda. Vesta syns tydligt, och jag hoppas hinna ta en ytterligare bild innan den försvinner för säsongen.

Mars ligger i en mycket tristare omgivning, men precis som förra gången gav detta objektiv en grön reflex som nu bildar en “dubbelstjärna” med stjärnan 62 Sgr.

Jag passade också på att ta en bild av Neptunus bland stjärnorna i Vattumannen. Den befinner sig fortfarande nära lambda Aquarii, som jag ofta siktat på för att få syn på geostationära satelliter. Denna gång är det bara en som ritat ett tydligt streck i höger bildkant, men man kan ana många svagare i ett band ner mot chi Aqr.

På en summa av fyra bilder har den geostationära satelliten successivt flyttat sig åt vänster (dvs den står kvar medan kameran följer stjärnorna åt höger…). Man kan ana tre ytterligare grupper av fyra bilder, men bara med möda.

Här bröt jag för kvällen, med planen att i stället stiga upp på morgonsidan för att passa på komet 21P nära M35.

Jag vaknade redan vid två, och eftersom det fortfarande var klart gick jag ut igen med samma miniutrustning (kamera+teleobjektiv på iOptron-stativet). Jag ökade till max brännvidd (200 mm), och började med bilder av chi Cygni. Den är på väg att ljusna, men syns ännu bara som en svag rödaktig stjärna i vintergatans myller.

Jag tog också en slarvig bild av M57 (Ringnebulosan) för att visa hur liten den är även med 200 mm brännvidd.

Huvudmålet var dock som sagt komet 21P i närheten av M35. En 8-minuters summabild visar utom den stora M35 två mindre stjärnhopar, samt kometen med tydlig svans. Objektivet lider av stark vinjettering (ljust centrum, mörk bildkant) som jag borde kunna korrigera bort med hjälp av flatfältsbilder.

Jag hade också spanat in att asteroiden nr 6 Hebe skulle finnas nära Betelgeuze, men hade inte riktigt tålamod att vänta tills den gick helt fri från träd. Turligt nog (!) är den ändå precis synlig i kanten av en grangren på denna 2-minuters summabild.

Sen ändrade jag brännvidd till 70 mm och tog min standardvy av Mira. Den är nära minimum men (liksom chi Cyg) på väg att ljusna

En detaljbild (100 mm brännvidd) visar tydligare att Mira är den högra (röda!) stjärnan i ett optiskt par

Inte så långt från Mira finns Uranus. Den befinner sig i Vädurens stjärnbild (Ari), men nära både Fiskarna(Psc) och Miras(=omi Cet) Valfisken(Cetus).

Himlen kändes nu mer disig och Värnamos ljus gjorde nog himlen gråaktig även en månfri natt? Jag tog några bilder mot Deneb, men Nordamerikanebulosan framträder bara mycket svagt även på en 4 minuters summabild. (Jag försökte också med 90 s exponeringar, men då blev stjärnorna för avlånga för att DSS ska godkänna dem, som vanligt mycket frustrerande…).

När jag återvände till kometen var det uppenbart att vädret var sämre. Trots att M35 nu stod högre över horisonten hade jag svårare att se den i kamerasökaren, och bilderna hamnade mycket ocentrerat och med stora tidsluckor. På summabilden (7 minuter totalt) ser man att kometen är mycket svagare, och den har också tydligt rört sig ‘neråt’ eftersom bilderna är utspridda över mer än 16 minuter.

Om jag bara tar de fem sista bilderna blir komethuvudet mer koncentrerat, och man kan jämföra med den tidigare bilden för att både se hur mycket sämre vädret blivit och hur snabbt kometen rört sig på en timme

Trots denna lite tristare avslutning var det en mycket givande observationskväll och natt!

3 september(kväll) 2018

av i Driven kamera, SW200 och märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Tveksamt väder, men stativet klarade sig

Efter en intressant isärtagning och soltorkning verkade HEQ5-stativet ha repat sig efter nattens kortslutning, men jag måste förstås testa med riktiga observationer. Himlen var full av dismoln, men med tillräckliga luckor för att det skulle kännas lönt att observera.

Först ville jag dock åt området kring Saturnus, som är oåtkomlig från kikarplatsen vid huset. Det blev den vanliga utrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen, som jag kan gå iväg ett stycke med tills jag får fri horisont åt sydväst. Det är en känslig avvägning mellan att himlen är för ljus och att området sjunker för lågt, och jag började lite för tidigt (21.27). På den ljusa himlen ser man i alla fall molnen tydligt. Saturnus rör sig på en intressant del av himlen, och man anar både Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna. Av en trevlig slump finns också den ljusstarka asteroiden Vesta i bild.

Medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag en bild av Norra Kronan, där den spännande variabeln R CrB nu är nära sin maximala ljusstyrka

Området kring Mars var tråkigt stört av moln

så jag återgick till Saturnus, där det var aningen bättre. Klockan 21.39 är det lite mörkare, men Vesta sjunker snabbt ner mot horisonten

Med lite tur kan man få de stora öppna stjärnhoparna M23 och M25 i molnluckor.

Med växlande molnighet i bildfältet blir summabilder med DSS ovanligt fula. Programmet kan förstås inte veta vad som är jordiska moln och vad som är mer astronomiskt intressanta objekt. Här har dessutom ett flygplan förstört tre av sju 30s-bilder. Att jag ändå visar kombinationsbilden är för att peka ut de astronomiska nebulosorna, inklusive Svannebulosan M17 i överkanten. (Det som nästan liknar en galax uppe till höger är bara stjärnan xi Serpentis sedd genom moln…)

Nu var det så dags för huvuduppgiften, att ta bilder genom SW200 monterad på HEQ5-stativet. Från kikarplatsen är det sydligaste jag når i vintergatan ungefär den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11 i Skytten. Motorn gick utan problem, och 30s-bild visar den kompakta hopen

Här fungerar DSS mycket bättre, och en 3-minuterssumma visar att även vintergatan kring hopen  är ovanligt stjärnrik. Hopen själv liknar mest en klothop, men åldern är bara 250 miljoner år, och hopens ljusstarkaste huvudseriestjärnor är blå (spektraltyp B8). Avståndet till M11 är omkring 6000 ljusår.

På väg mot M27 stannade jag till vid den ovanligt löst bundna klothopen M71 i stjärnbilden Pilen (Sagitta). På denna 90s summabild ser den jämfört med M11 ganska oansenlig ut. För att vara en klothop är den ovanligt närbelägen (12000 ljusår) och ovanligt ung (9-10 miljarder år)

Sen villade jag bort mig en lång stund innan jag hittade Hantelnebulosan M27, vilket är ganska skämmigt med tanke på att jag under nu snart 54 år (från hösten 1964) med jämna mellanrum letat upp den… Och när jag väl hittat rätt insåg jag att det nog var högst befogat att vrida upp ISO-känsligheten från 800

till 1600

Summabilden (2,5 minut) blir nu så intressant färggrann som man aldrig kan se den visuellt

Även med alla bilder (4 min) kombinerade ser man att nebulosans svagare partier skulle behöva längre exponering, men centralstjärnan framträder tydligt. Det är i princip den före detta röda jättens kärna, som efter att ha kastat av sig sina yttre delar nu är på väg att bli en vit dvärg.  Avståndet till M27 har varit osäkert på flera hundra ljusår, men enligt data från astrometrisatelliten Gaia kan det nu specificeras till 1230+-20 ljusår.

När jag nu nöjd konstaterat att min utrustning var oskadad såg jag att området kring Capella inte var helt molntäckt. Jag tog fram iOptron-stativet igen och tog tre snabba bilder med kamera+85mm-objektiv. Summabilden visar förstorade stjärnor i diset, men man kan även urskilja en svag komet 21P.

3 september(morgon) 2018

av i SW200 och märkt , | Lämna en kommentar

Månen och Aldebaran

Som jag anade låg diset tjockt vid 3-tiden, när månen skulle passera nära ovanför Aldebaran. Jag hade lämnat kikaren ute, och dumt nog inte låtit motorn gå som värmekälla. Nu dröp allt av fukt, och när jag slog på ström började det ryka i någon slags kortslutning. Jag vet inte om motorn är allvarligt skadad, men allt jag kunde göra i natt var att ta några kortexponeringar. Med tanke på hur det såg ut med blotta ögat (en stor ljusgård runt månen) är Aldebaran ovanligt tydlig på bilderna. Här först två bilder med överexponerad måne. För den första (03.00, 1/30 s) är fokusinställningen för dålig, på den andra bilden (03.03, 1/60 s) är det klart bättre

Om man vill ha tydligare detaljer på månen får man minska exponeringstiden ytterligare (03.04, 1/200 s), men Aldebaran blir då också mindre iögonenfallande.

 

 

 

1 september 2018

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Koll på kometen

Komet 21P är nu inte synlig för “stora kikaren” förrän efter 1, men för att ha lite koll tog jag några bilder med kamera+85mm-objektiv. Himlen var mycket ljus av dis, stadsljus och precis uppgången måne, men jag visste att kometen var nära Capella, så det var lätt att sikta rätt. Det går att se kometen på en 30s-bild, men bara nätt och jämnt.

Fyra bilder kombinerat gör den lite tydligare, men man kan förstås inte vänta sig mer med bara ett litet kameraobjektiv.

Kometen fortsätter ‘neråt’, och nu gäller tidig morgon för fler teleskopbilder.

Som fokusbild använde jag Mars, som fortfarande lyser osannolikt starkt bland mer “vanliga” stjärnor. Den rör sig nu åter åt vänster, och har precis lämnat Skytten (Sgr) och kommit in i Stenbocken (Cap).