Plejadockultation!
Jag hade ju insett att min vanliga kikarplats bara fungerade fram till 21.30 ungefär, medan ockultationerna snarare skulle ske efter 23. Jag hade kunnat flytta stativet här hemma för att vinna en timmes synbarhet, men beslöt i stället att ta med kikaren några hundra meter bort till en äng som jag använt förut för att få sikt mot nordväst. Jag har ett stadigt men tungt (odrivet) stativ med fäste för Megrez-teleskopet, så planen var alltså att först använda telekopet på det vanliga stativet och sen ta med kikaren plus det andra stativet ner till ängen. Det är gångavstånd, men grejorna så pass tunga att jag fick dra dem i en gammal cykelvagn.
Hemifrån kunde jag alltså bara se månen en bra bit från Plejaderna, men ändå en spännande syn. Sen är det det vanliga problemet att foton inte alls gör det rättvisa. Månens detaljer blir snabbt överexponerade, och syns bäst med 1/1000 s exponering eller mindre

För att se Plejdstjärnorna krävs betydligt längre tider, medan månskäran samtidigt blir allmer överexponerad. På den ”obelysta” delen av månen framträder samtidigt det vackra jordskenet. Dessa bilder från ungefär 21.29 visar alltså samma scen, men skiljer sig m.a.p exponeringstiden. Med 1/10 s ser man bara nätt och jämnt Plejaderna

Vid 1/4 s är de tydligare

men först med 1 s exponering ser vi hopen tydligt, medan månen börjar bli obehagligt ljus

Om man direkt tittar på scenen genom teleskopet kan ögat lätt se både detaljerna på månskäran och stjärnorna, dvs det är vackert och spånnande!
Klockan 21.37 visar en 10s-exponering att scenen som väntat har hamnat bakom trädgrenar, och jag fick göra en längre paus

Framåt 23-tiden lastade jag min kärra och drog iväg ner till ängen på andra sidan stora vägen. Där hade jag fri sikt mot månen, och ställde upp stativ och kikare. Klockan 23.02 kunde jag konstatera att stjärnan Electra nere till höger nu försvunnit bakom månranden. (Och när man ser Plejaderna och månen samtidigt är det alltid fascinerande att se hur stor hopen är. När man vandrar runt bland månens detaljer är man spontant övertygad om att Plejaderna är mycket mindre, men här syns den objektiva sanningen).

Jag ville nu passa på att se åtminstone en ockultation visuellt, och väntade in Merope (nere till vänster). Försvinnandet var ögonblicligt,som från Värnamo försvann omkring 23.10.
Klockan 23.15 har vi månen i detta läge, med både Merope och Electra bakom månskivan.

Tio minuter senare såg det ut så här, just innan Electra kom fram igen vid den ljusa randenSom .

Som omväxling tog jag några bilder av Jupiter, men även med 0,5 s exponering gjorde någon vibration bilderna av månarna dubbla. En 2s-bild visade dem som spår, så den bästa kompromissen blev 1s-bilden. Europa och Ganymedes råkade ligga bara några få bågsekunder från varandra, så att bilden av dem flyter ihop till en.

Sen återgick jag till månen och Plejaderna, klockan 23.33 ser vi tydligt Electra igen, medan månen rör sig fram mot Alcyone

Här en bild från 23.37

Klockan 23.39.15 syns Alcyone

medan den 23.39.24 är försvunnen. (Enligt mitt vanliga TheSky-program borde det skett ca 23.39.30, vilket väl får räknas som godkänd noggrannhet).

Nu var jag såpass trött att jag packade ihop och gick hem. Jag hade kanske kunnat se även ockultationerna av Atlas och Pleione en halvtimme senare, men otrevligt lågt ner mot trädhorisonten. Hemma siktade jag halvhjärtat med 200mm-objektivet mot Virgo, men det jag fick i trädkanten var stjärnor vid ny Virginis. Det intressanta fältet vid beta Virginis var redan långt inne bland träden.
