5-6 november 2017

Aldebaran-ockultation!

Även om månen var nästan full ville jag helst inte missa en sällsynt Aldebaran-ockultation som skulle vara väl synlig från min vanliga kikarplats. På kvällen låg diset tjockt, även om månen syntes igenom, så det var ingen tanke på att observera. Jag tog i alla fall ut kikaren (SW200) och hoppades på uppklarning till natten, eftersom inträdet bakom månen inte skulle ske förrän omkring 03.45. Jag vaknade i god tid, och såg månen lysa från en klar himmel, så det var bara att klä på sig varmt och gå ut med resten av grejorna. Jag var så inställd på filmning att jag bara satte igång med den  och inte insåg att jag skulle tagit några stillbilder först. (Det är den opraktiska omställningen, skruva bort massor av varv och skruva dit lika många, som ofta har fått mig att avstå, jag borde lärt mig att ändå framhärda…). Jag tittade i alla fall genom teleskopet och kunde se Aldebaran förvånansvärt lätt (medan den i fältkikare var osynlig i det starka månskenet).

På skärmen märktes att seeingen var ganska dålig, och det syntes oroande stråk av dimmoln. De kom sen och gick, utan att störa på allvar. Jag filmade direkt med Barlow (=stor förstoring) och insåg inte riktigt hur snabbt månen närmade sig, så det var nära att jag missat själva inträdet. När jag som vanligt gör en bild av den första 90 s filmsekvensen blir det så här, där det svaga strecket är Aldebaran som snabbt närmar sig månranden (eller förstås egentligen tvärtom). Bilderna med sämre seeing väljs bort av analysprogrammen, dvs det ganska suddiga Aldebaran-strecket får också stora luckor.

Jag hann bara precis sätta igång en ny sekvens så försvann stjärnan bakom månranden. De bästa bilderna har Aldebaran nästan fix nära randen, fast det egentligen borde se ut som en fortsättning av strecket ovan

Det går att visa filmen som film också, men eftersom den är filmad med ungefär 10 bilder/sekund och spelas upp med 30 b/s, så blir förloppet orealistiskt snabbt. Av någon (dator?) anledning tar också filmen slut innan Aldebaran är helt borta. (På råfilmen ser månen mycket grön ut, vilket jag korrigerar efteråt när jag gör det till stillbild)

Eftersom en del av filmen saknas är det svårt att bestämma den exakta tiden för ockultationen. Om man antar att filmen började på angiven tid och spelades in med 8-10 bilder per sekund får man en tid ungefär 03.45.49, vilket någorlunda stämmer med förutberäkningen (för Granbacken) 03.45.44.

 

Medan jag väntade på Aldebarans återutträde kunde jag filma längs terminatorn, där de stora kratrarna Langrenus och Petavius var nästan optimalt belysta.

I norr känner vi igen trion Atlas/Hercules/Endymion, med låg sol och långa skuggor i Endymion

Här finns också den ”svenska” kratern Berzelius

Ena randen av Mare Crisium är nästan i skugga, men man känner väl igen detta klassiska landmärke.

Söder om Mare Crisium kommer man strax ner igen till Langrenus med den lustiga skuggan av ett dubbelt centralberg.

Eftersom jag inte ville missa återutträdet vid en osynlig mörk rand ökade jag så småningom synfältet genom att ta bort Barlow-linsen. Här syns först övre delen av terminatorn, från Endymion till Mare Crisium

och här den undre delen, från Crisium till Furnerius

Jag visste att Aldebaran skulle dyka upp nära Petavius, så jag siktade ungefär där

Tidpunkten kan nu med bättre noggrannhet sättas till 04.43.07, nästan helt i överensstämmelse med förutberäkningen.

En stillbildssumma av utträdet blir så här, med ett kort Aldebaran-spår

Jag fortsatte att filma i 2 1/2 minut, åter med mycket variabel seeing, så att Aldebaran-spåret växlar i synbarhet

Inte heller nu efter ockultationen insåg jag att jag borde tagit stillbilder genom SW200(!) Jag hade i stället monterat kameran på Megrez-teleskopet, och tog bilder med varierande exponeringstider. Månen kräver egentligen så kort exponering att Aldebaran blir svår att se, medan en tydlig Aldebaran ger överexponerad måne. Här ser vi hur snabbt månen rör sig bort från stjärnan:

Med kortare exponeringstid blir månens detaljer tydliga, men Aldebaran syns fortfarande på 1/2500 sekund. Observera också att detta som sagt är starkt förstorade utsnitt från bilder tagna med f=360 mm, jag missade chansen med SW200..

Detta var en av de sista Aldebaran-ockultationerna i den pågående serien. Från Sverige blir det bara en till, den 23 februari nästa år.

 

10 april (kväll)

Hyadockultation!

Jag hade förstås hoppats på bra väder denna kväll, men utsikterna verkade så dåliga att jag steg upp på morgonen i stället (se ovan). Men ibland har man tur, och molnen lättade i lagom tid. Hyaderna var på väg ner i väster, och det enda som behövdes var att ställa kikaren en bit ut på gräsmattan i stället för på det vanliga stället nära huset.  På bilder med teleobjektiv tagna omkring 21.20 ser man Hyadernas V (definierat av Aldebaran samt gamma och epsilon Tauri) med månen på väg mot paret theta1/theta2.

CA5493

CA5492

Medan jag ordnade för filmning genom Megrez-teleskopet närmar sig månen alltmer, här bilder från 21.43 och 21.47

CA5494

CA5500

Genom Megrez kunde jag (utan Barlow) filma hela månskäran i ett stycke, vilket ger många detaljer på den belysta delen men förstås inget jordsken

N2981

Sen ökade jag exponeringstiden för att om möjligt få stjärnorna plus månranden belyst av jordsken. Med 0,1 s exponering per frame kan man ana månen, men inte mycket mer. Stjärnorna syns däremot mycket tydligt, den nere till höger är av magnitud 7,4. (Filmen tagen 21.32).

N2982

Med 0,25 s exponeringstid blir det lite bättre, bilden här från 21.40

N2985

Månen närmar sig alltmer, och under minuterna från 21.56 till första ockultation 21.59 ser man alltmer också av de belysta ”hornen”

N2986

N2987

N2988

Mellan 215838 och 215954 gick kameran med ungefär 3,9 0,25s-bilder per sekund, och uppspelat här med normala 30bilder/sekund ser man uppsnabbat hur först theta1 och sedan theta2 försvinner bakom månranden. (Bilden ska förstås också vridas 90 grader åt vänster för att bli jämförlig).

Efter ockultationen tar jag en ny film av månskäran som knappt skiljer sig från den första

N2989

En telebild från 22.03 visar att theta1 och theta2 nu saknas

CA5501

Om man vill se svagare stjärnor får man acceptera att den helt överexponerade månen ger fula reflexer, här en 15 s exponering klockan 22.06

CA5505

Hyaderna försvinner snart in i trädet, och jag försökte inte följa den längre eftersom jag nu hade observerat den ”roliga biten” av ockultationen.