20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.

 

31 juli-1 augusti 2020

Farväl till NEOWISE

Med en allt svagare komet plus en måne som går mot full gällde det att passa på när kvällen blev klar. Medan jag väntade på mer mörker tog jag först de vanliga bilderna av Jupiter och Saturnus, denna gång med starkt månsken från höger.

Jupiter har hamnat lite lustigt, så att man tycker där finns en extra måne i alldeles fel läge. Io(J1) och Ganymedes(J3) är för nära Jupiterskivan för att synas.

Här har jag försökt göra en mosaik där man ser den överexponerade månen i förhållande till planeterna

Sen var det huvuduppgiften, komet NEOWISE. Än var det inga problem att hitta den bland stjärnorna i Berenikes Hår (Coma Berenices, Com). Här först som en tydlig grön boll på ljus himmel, i fin kontrast mot den rödaktiga gam Com. Brännvidden är 85 mm, och de flesta stjärnorna på bilden tillhör den närbelägna (280 ljusår) öppna stjärnhopen  Melotte 111. Däremot är (precis som för Aldebaran och Hyaderna) den ljusaste stjärnan (gam Com) belägen hitom hopen.

En summa av åtta 10s-bilder visar en tydlig svans, men den fina trädkronan har förvandlats till mer av ett odjur..

Trots månen mörknade himlen märkbart på en halvtimme, och kometen försvinner snart i trädtopparna.

Summabilden (7x10s) är jämförbar med den tidigare, dvs svansen är tveklöst där

Innan jag packade ihop tog jag också en bild mot Norra Kronan, där variabeln R CrB är fortsatt ljusstark, och variabeln T CrB fortsatt svag. T har flammat upp två gånger, 1866 och 1946, så endera året är det kanske dags igen…

Som en intressant jämförelse tog jag (mellan första och sista serierna ovan) också bilder med min gamla EOS450-kamera plus ett större teleobjektiv. En summa av 14 10s-bilder med 100mm brännvidd visar åter en tydlig svans, men bakgrunden är fulare än med EOS 60-kameran.

Med 200mm brännvidd blir kometen mycket tydligare. Även om man inte ser så långs svans kan man ana att den just vid huvudet börjar som mycket smal. Bilden är en 2-minuters summa, tolv 10s-exponeringar.

Man kan säkert hitta NEOWISE ännu några dagar, men jag kan tänka mig att detta blir mina sista bilder av den. Den har verkligen förgyllt denna annars astronomifattiga juli.

22-23 juli 2020

Komet, komet…

Komet NEOWISE håller stilen, och blir allt bättre placerad på himlen. Kvällens första uppdrag var att ta den där bilden med hela Stora Björnen plus komet, och jag provade lite olika brännvidder. Den kortaste (13 mm) var egentligen bäst, men klockan 23.48 är himlen ännu otrevligt ljus, och man ser inte mycket av kometens svans.

Sen tog jag fyra bilder med 16mm brännvidd, och på summabilden kan man rita in en streckbjörn, som uppenbart har en komet mellan benen

Jag skulle sen ha tagit fler bilder med 14mm, eftersom det fortfarande var så ljust. En summa av två är fulare än denna 10s enkelbild från 23.53

Sen gjorde sig tröttheten påmind, när jag hade bytt till teleobjektiv och flyttat stativet utan att inse att det åtminstone måste peka mot norr. Många egentligen fina bilder med 135mm brännvidd är oanvändbara eftersom stativet inte följt rätt, utan stjärnor och komet redan på 10s blivit fula spår. (Det hade iofs varit helt OK att summera den diffusa kometen, men DeepSkyStacker fungerar inte utan rundare stjärnor).

Med minimibrännvidden 70 mm blev spåren korta nog för att DSS ska acceptera dem som stjärnor, och vi ser en fin komet redan med 10s exponering

En summa av fem sådana bilder (totalt 50s) gör svansen ännu tydligare

Inte förrän jag till sist försökte med 200mm brännvidd insåg jag att det inte var bara något glapp som gjorde stjärnorna till streck, och en enkel vridning av stativet ungefär mot Polstjärnan räckte för att bilderna skulle bli bra igen. Redan en enkelbild är fin

och en summa av 13 stycken (2m 10s) totalt ger en imponerande svans. (Med så många stjärnor är det svårt att retuschera bort några fula (mörka) fläckar från damm på detektorn. Jag klagar hela tiden, men gör inget åt det..).

Om man vet vad man ska titta efter kan man ana den mycket svaga raka ‘jonsvansen’ till vänster om den bredare ‘stoftsvansen’, men bara nätt och jämnt. Himlen mörknar i alla fall lite kväll för kväll, och detta är förhoppningvis inte de sista observationerna av NEOWISE, som fortsätter att fascinera.

 

 

20-21 juli 2020

Forts. NEOWISE, som man inte tröttnar på…

Jag orkade inte trassla mer med teleskopbilder, utan hade tänkt mig kamerabilder av kometen vid Stora Björnens fötter. Den vidvinkelbild av hela björnen jag tänkt mig fick dock fel bildutsnitt, mest för att jag inte ser något i kamerasökaren och knappt på de ljusa bilderna heller. Brännvidden blev för lång, och jag missade björnens framdel, som man ser på denna streckfigur

En 50s summabild visar i alla fall en fin komet och en igenkännlig Karlavagn.

Sen skulle jag zooma in med objektivet, men tappade fokus, så att DeepSkyStacker inte erkänner stjärnorna. För oss blir de i stället ovanligt tydliga, men man ser lite moln uppe till vänster

Märkligt nog fungerade DSS bättre med komprimerade(jpg) bilder än med originalen, och på denna summa av fyra 10s-bilder är kometen mycket tydlig. Nedanför till vänster om kometen syns ännu ett jordiskt moln, och det kändes att det var bråttom med fler bilder.

Ovanstående var med 50mm brännvidd, och jag bytte till sist till 85mm-objektivet för ännu ett snäpp tydligare bilder.  Med kometen i en lagom trädlucka blev det en fin summabild av åtta 10s-exponeringar, och jag var nöjd för kvällen!

 

 

16-17 juli 2020

NEOWISE igen

Efter trasslet med SW200 var det skönt att bara ta kamera med 85mm-objektiv och välja observationsplats fritt (med iOptron-stativet). Och när jag ändå var uppe sent så passade jag förstås på att ta bilder av Jupiter och Saturnus. De har båda backat lite nära sina oppositioner, som ses av läget i förhållande till 56 och 57 Sgr (jämfört med bilden från  7-8 juli). 

På en föstoring ser man tre av Jupiters månar, bara Io är dold (för) nära skivan t.h.

DeepSkyStacker brukar inte vara så bra på vidvinkelbilder, men här kunde jag kombinera två exponeringar så att  man tydligt ser Jupiter i relation till Skyttens ‘Tekanna’ och ‘Tesked’. Trots att exponeringen är bara 8s och himlen ljus kan man ana både den stora klothopen  M22 och  Lagunnebulosan M8, på varsin sida om Tekannans lock (lam Sgr).

Sen var det bara kometen som gällde, C/2020 F3 NEOWISE. Den har nu kommit mycket högre på himlen, och syntes direkt på den mycket ljusa himlen i norr, på väg mot, Stora Björnens framben, iota/kappa UMa, dit den kommer 18-19/7. Exponeringstiden är igen 8 sekunder, men himlen mycket ljusare än mot söder.

Med denna korta brännvidd (85mm) är det inga problem med kometrörelse, och en summa med totalt 60 s exponering visar ännu lite mer av en lång men svag svans som tyvärr (från vår nordliga latituder) drunknar i himmelsljuset.

Sen monterade jag Megrez-teleskopet på stativet i trädgården för fler bilder med längre brännvidd (360 mm). Vi det laget hade jag märkt att kvällen var så varm och fuktig att min tjocka observationsrock var helt fel klädsel, och när jag försökte lätta på den blev myggen nästan outhärdliga.  Fukten gjorde det svårt att sikta ordentligt genom sökare och kamera, men jag lyckades i alla fall få till en första omgång kometbilder. Sen råkade jag rubba fokuseringen, och när jag rättat till den kunde jag inte hitta kometen igen. I normala fall hade det förstås lyckats så småningom, men nu fick myggen mig att ge upp långt innan det var nödvändigt för synfältets skull.

En enskild 8s-bild ser (föstås) ut som en förstorad variant av 85mm-bilderna, och svansen försvinner snabbt in i himmelsbakgrunden.

Det man kan göra är att kombinera många exponeringar, och på en 137s summabild sträcker sig svansen klart längre, vilket man märker tydligt genom att jämföra med bakgrundsstjärnorna. Delbilderna är tagna inom ett 6-minutersintervall, vilket ungefär är gränsen för vad man kan tillåta med hänsyn till kometens rörelse. Om man jämför med bilderna från 11-12 och 13-14 juli så är svansen nu inte längre tudelad, utan verkar komma från hela kärnområdet.

13-14 juli 2020

Komet NEOWISE med SW200

Med ännu sämre väderutsikter för tisdag och onsdag ville jag ändå chansa på observationer när molnen tunnade ut framåt kvällen. Jag bar ut grejorna, och märkte genast att det var en kväll med mygg (som jag inte alls stördes av häromnatten). Jag hittade lätt Capella, och gick sedan runt med fältkikaren för att  försöka få syn på kometen innan den skulle bli synlig med teleskopet. Det misslyckades totalt, och jag fick ta flera vändor in till datorn för att kolla om jag verkligen läst rätt på positionen. Jag förstår inte riktigt varför jag inte hittade den, även om den verkade lite svagare än häromdan var den ju inte svag. I alla fall, precis när jag hade förutsett att den skulle synas från teleskopet så var den den i alla fall där, och jag började exponera med blandade exponeringstider, från 1 till 8 sekunder.

På 1s-bilder syns nästan bara den ljusa kärnan, medan man på 2s får en tydlig svans

En 4s-bild visar att det stora problemet fortfarande är himmelbakgrunden. För att få mer detaljer i svansen skulle man behöva exponera längre, men då blir himlen för ljus.

I bildbehandlingsprogrammet kan man dra ner ljusstyrkan, så att även 8s-bilder ser bra ut

Eftersom det finns stjärnor på bilderna kan man lägga dem på varandra i DeepSkyStacker, som här en serie av tolv 4s-bilder

Eftersom jag inte gör någon flatfältskorrigering blir bilderna mycket vinjetterade (mörka i hörnen), och man får erkänna att det mindre Megrez-teleskopet faktiskt ger vackrare bilder av NEOWISE.

Delbilderna till ovanstående summabild är tagna inom ett par minuter, men om det går mycket längre måste man också ta hänsyn till kometens rörelse relativt stjärnorna. Delexponeringarna till följande 78s-bild är tagna inom 5 minuter, men om man centrerar på kometen så blir stjärnorna ändå streck

Efter bildsummering är även färgbalansen ganska godtycklig, och jag har bara försökt få bakgrunden åt det blå hållet. På denna 132s-kombination från ett 10-minutersintervall är det kanske lite överdrivet blågult, men ganks snyggt…

Int ens en summa med över 3 minuters total exponering ger så mycket längre svans, och detaljerna blir svårtolkade på grund av vinjettering och skräp på detektorn. Jag har dragit ner på kontrasten, så att man lite tydligare ser ‘delningen’ inne vid kärnan. Stoft verkar komma i två strömmar, med en mörkare del längs mitten av svansen.

Om jag ska använda SW200-teleskopet igen måste jag anstränga mig och försöka ta flatfältsbilder, men en slutsats från denna kväll är kanske att Megrez-bilder kan bli minst lika bra.

 

11-12 juli 2020

Komet NEOWISE med Megrez

Genom att jag tidigare försökt hitta komet SWAN mot norr hade jag koll på vart jag kunde flytta mitt kikarstativ för att få en liten lucka där NEOWISE skulle synas. Jag ställde upp stativet i dagsljus, satte dit Megrez-teleskopet och väntade spänt på om jag tänkt rätt. Vid midnatt ungefär fick jag syn på kometen i fältkikare och såg att den faktiskt skulle bli synlig även i teleskopet. Himlen var klar, utan spår av de nattlysande molnen, och kometen en fin syn i fältkikaren. Lustigt nog var den sen inte alls lika imponerande visuellt i teleskopet, men jag ville ju mest ta bilder. Även utan nattlysande moln var himlen mycket ljus, och det var bara korta exponeringar (1-3 s) som gällde. Därför behövde jag inte vara orolig för en dålig polaxelinställning (där jag ännu inte hade hittat Polaris i polsökaren). Så sen var det bara att exponera på, med en fin komet på varje bild

Utom kometen visar dessa 1s-exponeringar också stjärnor, vilket nu gör det möjligt att addera dem i DeepSkyStacker. Redan denna summa av sex 2s-exponeringar visar mer av den svaga svansen, även om huvudintrycket är detsamma. (Det som ser ut som andäktiga betraktare nere t.h. är tallskott några meter från teleskopet…)

En bildserie (9×3 sekunder) tagen 10 minuter senare har tallen nere till vänster i stället och visar så mycket svans som det går. Kometkärnan börjar dock visa tecken på överexponering

och här har den fått en konstig ring som alltså inte är reell. De två ljusaste stjärnorna i fältet, 16 Lyn och psi7 Aur, är av magnitud 5, dvs kometen är uppenbart rejält ljusstark. Jag kunde trots den ljusa himlen ana den med blotta ögat.

På en summabild med totalt 52 sekunders exponering fick jag retuschera kärnan lite, men annars är väl detta kvällens lyckade resultat.

Men mycket vill ha mer, och nu siktar jag på observationer med SW200-teleskopet också. Det kräver ett inställt stativ, och när det var lite mörkare lyckades jag faktiskt hitta Polstjärnan i stativets polsökare, så nu är jag beredd. Det är vädret det hänger på…

8-9 juli 2020

Fin komet, men liten…

Denna natt var i stort sett helklar, och jag cyklade till ett ställe med helt fri sikt mot norr och komet NEOWISE. Det som störde mest var nu de täta och ljusstarka nattlysande molnen som också var koncentrerade lågt i norr. Jag hade glömt hur man använder Lumix-kameran för astronomi, men ett par vidvinkelbilder mot norr visar hur mycket ljusare de nattlysande molnen är än den redan ljusa himmelsbakgrunden.

På en bild med Lumixkamerans längsta brännvidd (34 mm) kan man ana kometen om man vet var man ska titta. Riktmärket ett tag till är Capella, som ju syns lätt även på ljus himmel.

För de ‘riktiga’ observationerna hade jag ett 200mm teleobjektiv på EOS-kameran, plus iOptron-monteringen som (i princip) följer himlens rörelse. På grund av de ljusa molnen kunde jag dock bara ta korta (<1 sekund!) exponeringar, och behövde inte försöka rikta in monteringen mot Polstjärnan (som knappast syntes på den ljusa himlen). Typiska singelbilder blev så här

men det är förstås intressantare att skära ut själva kometen

Detta var med bara 1s exponering, och man vill förstås addera flera bilder. Det finns dock inga stjärnor på bilderna, så mitt vanliga program för bildkombination fungerar inte. Eftersom jag tog bilder i tät följd gick det dock att bara addera rakt av i bildbehandlingsprogrammet. Här först en summa av sex 0,5s-bilder, där passningen inte verkar helt bra

Även för 1s-exponeringarna var det svårt med den exakta passningen, och bäst resultat är nog denna summa av fyra, där man tydligt ser att svansen är dubbel.

Natten var fin, och jag tittade lite på annat också.

Med 200mm brännvidd hamnar Saturnus utanför bild, men Jupiters månar är mycket påtagliga.

På en kort exponering syns alla på samma sida om planeten, om än i lite fel ordning

Precis när jag började spana efter kometen såg jag en vacker röd måne gå upp, men eftersom den var skymd av träd prioriterade jag kometen och försökte inte leta efter fri sikt mot månen också. Senare var den ju mer ‘vanlig’, en 85% avtagande måne bara. De iögonenfallande krararna uppe till höger är paret Atlas plus Hercules.

Jag inser nu att kometen behöver ett lite större instrument, typ Megrez-teleskopet. Jag får experimentera med trädluckorna hemma på Granbacken…

För att visa de nattlysande molnen i mer detalj  gjorde jag med Autostich ett 7-bilds panorama av 200mm-bilder. När de kanske snart försvinner blir det också lättare att observera kometen.

1-2 juni 2020

Inte ens en liten SWAN…

Liksom förra gången jag spanade efter komet SWAN (C/2020 F8) kändes det hopplöst på en så ljus himmel. Med fältkikare syntes få stjärnor, men jag ville i alla fall ta några bilder även med 200mm objektiv. Det var lätt att sikta mot Capella, turligt nog, för mygg och knott är nu rejält jobbiga. Ävern med lågt ISO-tal (400) och f/4 kan man knappast exponera  mer än några få sekunder på denna sommarhimmel. Första bilden är en typisk 3s-exponering, och det är uppenbart att här inte finns någon ‘blotta ögat-komet’ i området mellan Capella och epsilon Aurigae.

På en 30s DSS-summa kan man gå in i detaljerna, och faktiskt urskilja 10:e magnitudens stjärnor. Kometens beräknade position är vid den markerade cirkeln, och där finns alltså ingenting ens så ljusstarkt.

Eftersom det ändå är så fel säsong kanske man inte ska gråta för mycket, så nästa större komet får gärna vänta till höstern åtminstone..

23-24 maj 2020

Ingen komet SWAN!

Jag hade fortfarande lite hopp om att kunna se något av komet SWAN (C/2018 F8) när den väl kom över min trädrika nordhorisont. Det hoppet har jag nu släppt, efter att ha misslyckats både med att se den visuellt (10×50 fältkikare) eller på kamerabild. Grundproblemet är den ljusa himlen. Ännu 00.20 var solen bara 11,5 grader under horisonten i norr, med kometen nästan rakt ovanför. Med 85mm f/4 objektiv kunde jag bara exponera ungefär 3 sekunder, och fick då bilder med tydliga stjärnor ner till magnitud 6 ungefär.

Eftersom jag knappt såg några stjärnor alls i kameran var jag osäker på när sikten mot kometen skulle vara fri, och tog bilder med långa mellanrum. En summa av sex 3s-bilder visar därför trädtoppar i sex upplagor, men egentligen inte så mycket mer av himlen.

Kometen borde ha synts strax till vänster om HIP 17932, men där syns med denna utrustning ingenting. Om några dagar står den ännu lite högre, på sin väg mot Capella, som man ser här på en hopfogning av två bilder (med det så nyttiga Autostitch-programmet).

Jag ska försöka även med 200mm objektiv, men helt klart blev varken C/2019 Y4 ATLAS eller C/2020 F8 SWAN de ljusa kometer som man ett tag trodde.