31 juli-1 augusti 2020

Farväl till NEOWISE

Med en allt svagare komet plus en måne som går mot full gällde det att passa på när kvällen blev klar. Medan jag väntade på mer mörker tog jag först de vanliga bilderna av Jupiter och Saturnus, denna gång med starkt månsken från höger.

Jupiter har hamnat lite lustigt, så att man tycker där finns en extra måne i alldeles fel läge. Io(J1) och Ganymedes(J3) är för nära Jupiterskivan för att synas.

Här har jag försökt göra en mosaik där man ser den överexponerade månen i förhållande till planeterna

Sen var det huvuduppgiften, komet NEOWISE. Än var det inga problem att hitta den bland stjärnorna i Berenikes Hår (Coma Berenices, Com). Här först som en tydlig grön boll på ljus himmel, i fin kontrast mot den rödaktiga gam Com. Brännvidden är 85 mm, och de flesta stjärnorna på bilden tillhör den närbelägna (280 ljusår) öppna stjärnhopen  Melotte 111. Däremot är (precis som för Aldebaran och Hyaderna) den ljusaste stjärnan (gam Com) belägen hitom hopen.

En summa av åtta 10s-bilder visar en tydlig svans, men den fina trädkronan har förvandlats till mer av ett odjur..

Trots månen mörknade himlen märkbart på en halvtimme, och kometen försvinner snart i trädtopparna.

Summabilden (7x10s) är jämförbar med den tidigare, dvs svansen är tveklöst där

Innan jag packade ihop tog jag också en bild mot Norra Kronan, där variabeln R CrB är fortsatt ljusstark, och variabeln T CrB fortsatt svag. T har flammat upp två gånger, 1866 och 1946, så endera året är det kanske dags igen…

Som en intressant jämförelse tog jag (mellan första och sista serierna ovan) också bilder med min gamla EOS450-kamera plus ett större teleobjektiv. En summa av 14 10s-bilder med 100mm brännvidd visar åter en tydlig svans, men bakgrunden är fulare än med EOS 60-kameran.

Med 200mm brännvidd blir kometen mycket tydligare. Även om man inte ser så långs svans kan man ana att den just vid huvudet börjar som mycket smal. Bilden är en 2-minuters summa, tolv 10s-exponeringar.

Man kan säkert hitta NEOWISE ännu några dagar, men jag kan tänka mig att detta blir mina sista bilder av den. Den har verkligen förgyllt denna annars astronomifattiga juli.

22-23 juli 2020

Komet, komet…

Komet NEOWISE håller stilen, och blir allt bättre placerad på himlen. Kvällens första uppdrag var att ta den där bilden med hela Stora Björnen plus komet, och jag provade lite olika brännvidder. Den kortaste (13 mm) var egentligen bäst, men klockan 23.48 är himlen ännu otrevligt ljus, och man ser inte mycket av kometens svans.

Sen tog jag fyra bilder med 16mm brännvidd, och på summabilden kan man rita in en streckbjörn, som uppenbart har en komet mellan benen

Jag skulle sen ha tagit fler bilder med 14mm, eftersom det fortfarande var så ljust. En summa av två är fulare än denna 10s enkelbild från 23.53

Sen gjorde sig tröttheten påmind, när jag hade bytt till teleobjektiv och flyttat stativet utan att inse att det åtminstone måste peka mot norr. Många egentligen fina bilder med 135mm brännvidd är oanvändbara eftersom stativet inte följt rätt, utan stjärnor och komet redan på 10s blivit fula spår. (Det hade iofs varit helt OK att summera den diffusa kometen, men DeepSkyStacker fungerar inte utan rundare stjärnor).

Med minimibrännvidden 70 mm blev spåren korta nog för att DSS ska acceptera dem som stjärnor, och vi ser en fin komet redan med 10s exponering

En summa av fem sådana bilder (totalt 50s) gör svansen ännu tydligare

Inte förrän jag till sist försökte med 200mm brännvidd insåg jag att det inte var bara något glapp som gjorde stjärnorna till streck, och en enkel vridning av stativet ungefär mot Polstjärnan räckte för att bilderna skulle bli bra igen. Redan en enkelbild är fin

och en summa av 13 stycken (2m 10s) totalt ger en imponerande svans. (Med så många stjärnor är det svårt att retuschera bort några fula (mörka) fläckar från damm på detektorn. Jag klagar hela tiden, men gör inget åt det..).

Om man vet vad man ska titta efter kan man ana den mycket svaga raka ‘jonsvansen’ till vänster om den bredare ‘stoftsvansen’, men bara nätt och jämnt. Himlen mörknar i alla fall lite kväll för kväll, och detta är förhoppningvis inte de sista observationerna av NEOWISE, som fortsätter att fascinera.

 

 

20-21 juli 2020

Forts. NEOWISE, som man inte tröttnar på…

Jag orkade inte trassla mer med teleskopbilder, utan hade tänkt mig kamerabilder av kometen vid Stora Björnens fötter. Den vidvinkelbild av hela björnen jag tänkt mig fick dock fel bildutsnitt, mest för att jag inte ser något i kamerasökaren och knappt på de ljusa bilderna heller. Brännvidden blev för lång, och jag missade björnens framdel, som man ser på denna streckfigur

En 50s summabild visar i alla fall en fin komet och en igenkännlig Karlavagn.

Sen skulle jag zooma in med objektivet, men tappade fokus, så att DeepSkyStacker inte erkänner stjärnorna. För oss blir de i stället ovanligt tydliga, men man ser lite moln uppe till vänster

Märkligt nog fungerade DSS bättre med komprimerade(jpg) bilder än med originalen, och på denna summa av fyra 10s-bilder är kometen mycket tydlig. Nedanför till vänster om kometen syns ännu ett jordiskt moln, och det kändes att det var bråttom med fler bilder.

Ovanstående var med 50mm brännvidd, och jag bytte till sist till 85mm-objektivet för ännu ett snäpp tydligare bilder.  Med kometen i en lagom trädlucka blev det en fin summabild av åtta 10s-exponeringar, och jag var nöjd för kvällen!

 

 

16-17 juli 2020

NEOWISE igen

Efter trasslet med SW200 var det skönt att bara ta kamera med 85mm-objektiv och välja observationsplats fritt (med iOptron-stativet). Och när jag ändå var uppe sent så passade jag förstås på att ta bilder av Jupiter och Saturnus. De har båda backat lite nära sina oppositioner, som ses av läget i förhållande till 56 och 57 Sgr (jämfört med bilden från  7-8 juli). 

På en föstoring ser man tre av Jupiters månar, bara Io är dold (för) nära skivan t.h.

DeepSkyStacker brukar inte vara så bra på vidvinkelbilder, men här kunde jag kombinera två exponeringar så att  man tydligt ser Jupiter i relation till Skyttens ‘Tekanna’ och ‘Tesked’. Trots att exponeringen är bara 8s och himlen ljus kan man ana både den stora klothopen  M22 och  Lagunnebulosan M8, på varsin sida om Tekannans lock (lam Sgr).

Sen var det bara kometen som gällde, C/2020 F3 NEOWISE. Den har nu kommit mycket högre på himlen, och syntes direkt på den mycket ljusa himlen i norr, på väg mot, Stora Björnens framben, iota/kappa UMa, dit den kommer 18-19/7. Exponeringstiden är igen 8 sekunder, men himlen mycket ljusare än mot söder.

Med denna korta brännvidd (85mm) är det inga problem med kometrörelse, och en summa med totalt 60 s exponering visar ännu lite mer av en lång men svag svans som tyvärr (från vår nordliga latituder) drunknar i himmelsljuset.

Sen monterade jag Megrez-teleskopet på stativet i trädgården för fler bilder med längre brännvidd (360 mm). Vi det laget hade jag märkt att kvällen var så varm och fuktig att min tjocka observationsrock var helt fel klädsel, och när jag försökte lätta på den blev myggen nästan outhärdliga.  Fukten gjorde det svårt att sikta ordentligt genom sökare och kamera, men jag lyckades i alla fall få till en första omgång kometbilder. Sen råkade jag rubba fokuseringen, och när jag rättat till den kunde jag inte hitta kometen igen. I normala fall hade det förstås lyckats så småningom, men nu fick myggen mig att ge upp långt innan det var nödvändigt för synfältets skull.

En enskild 8s-bild ser (föstås) ut som en förstorad variant av 85mm-bilderna, och svansen försvinner snabbt in i himmelsbakgrunden.

Det man kan göra är att kombinera många exponeringar, och på en 137s summabild sträcker sig svansen klart längre, vilket man märker tydligt genom att jämföra med bakgrundsstjärnorna. Delbilderna är tagna inom ett 6-minutersintervall, vilket ungefär är gränsen för vad man kan tillåta med hänsyn till kometens rörelse. Om man jämför med bilderna från 11-12 och 13-14 juli så är svansen nu inte längre tudelad, utan verkar komma från hela kärnområdet.

13-14 juli 2020

Komet NEOWISE med SW200

Med ännu sämre väderutsikter för tisdag och onsdag ville jag ändå chansa på observationer när molnen tunnade ut framåt kvällen. Jag bar ut grejorna, och märkte genast att det var en kväll med mygg (som jag inte alls stördes av häromnatten). Jag hittade lätt Capella, och gick sedan runt med fältkikaren för att  försöka få syn på kometen innan den skulle bli synlig med teleskopet. Det misslyckades totalt, och jag fick ta flera vändor in till datorn för att kolla om jag verkligen läst rätt på positionen. Jag förstår inte riktigt varför jag inte hittade den, även om den verkade lite svagare än häromdan var den ju inte svag. I alla fall, precis när jag hade förutsett att den skulle synas från teleskopet så var den den i alla fall där, och jag började exponera med blandade exponeringstider, från 1 till 8 sekunder.

På 1s-bilder syns nästan bara den ljusa kärnan, medan man på 2s får en tydlig svans

En 4s-bild visar att det stora problemet fortfarande är himmelbakgrunden. För att få mer detaljer i svansen skulle man behöva exponera längre, men då blir himlen för ljus.

I bildbehandlingsprogrammet kan man dra ner ljusstyrkan, så att även 8s-bilder ser bra ut

Eftersom det finns stjärnor på bilderna kan man lägga dem på varandra i DeepSkyStacker, som här en serie av tolv 4s-bilder

Eftersom jag inte gör någon flatfältskorrigering blir bilderna mycket vinjetterade (mörka i hörnen), och man får erkänna att det mindre Megrez-teleskopet faktiskt ger vackrare bilder av NEOWISE.

Delbilderna till ovanstående summabild är tagna inom ett par minuter, men om det går mycket längre måste man också ta hänsyn till kometens rörelse relativt stjärnorna. Delexponeringarna till följande 78s-bild är tagna inom 5 minuter, men om man centrerar på kometen så blir stjärnorna ändå streck

Efter bildsummering är även färgbalansen ganska godtycklig, och jag har bara försökt få bakgrunden åt det blå hållet. På denna 132s-kombination från ett 10-minutersintervall är det kanske lite överdrivet blågult, men ganks snyggt…

Int ens en summa med över 3 minuters total exponering ger så mycket längre svans, och detaljerna blir svårtolkade på grund av vinjettering och skräp på detektorn. Jag har dragit ner på kontrasten, så att man lite tydligare ser ‘delningen’ inne vid kärnan. Stoft verkar komma i två strömmar, med en mörkare del längs mitten av svansen.

Om jag ska använda SW200-teleskopet igen måste jag anstränga mig och försöka ta flatfältsbilder, men en slutsats från denna kväll är kanske att Megrez-bilder kan bli minst lika bra.

 

11-12 juli 2020

Komet NEOWISE med Megrez

Genom att jag tidigare försökt hitta komet SWAN mot norr hade jag koll på vart jag kunde flytta mitt kikarstativ för att få en liten lucka där NEOWISE skulle synas. Jag ställde upp stativet i dagsljus, satte dit Megrez-teleskopet och väntade spänt på om jag tänkt rätt. Vid midnatt ungefär fick jag syn på kometen i fältkikare och såg att den faktiskt skulle bli synlig även i teleskopet. Himlen var klar, utan spår av de nattlysande molnen, och kometen en fin syn i fältkikaren. Lustigt nog var den sen inte alls lika imponerande visuellt i teleskopet, men jag ville ju mest ta bilder. Även utan nattlysande moln var himlen mycket ljus, och det var bara korta exponeringar (1-3 s) som gällde. Därför behövde jag inte vara orolig för en dålig polaxelinställning (där jag ännu inte hade hittat Polaris i polsökaren). Så sen var det bara att exponera på, med en fin komet på varje bild

Utom kometen visar dessa 1s-exponeringar också stjärnor, vilket nu gör det möjligt att addera dem i DeepSkyStacker. Redan denna summa av sex 2s-exponeringar visar mer av den svaga svansen, även om huvudintrycket är detsamma. (Det som ser ut som andäktiga betraktare nere t.h. är tallskott några meter från teleskopet…)

En bildserie (9×3 sekunder) tagen 10 minuter senare har tallen nere till vänster i stället och visar så mycket svans som det går. Kometkärnan börjar dock visa tecken på överexponering

och här har den fått en konstig ring som alltså inte är reell. De två ljusaste stjärnorna i fältet, 16 Lyn och psi7 Aur, är av magnitud 5, dvs kometen är uppenbart rejält ljusstark. Jag kunde trots den ljusa himlen ana den med blotta ögat.

På en summabild med totalt 52 sekunders exponering fick jag retuschera kärnan lite, men annars är väl detta kvällens lyckade resultat.

Men mycket vill ha mer, och nu siktar jag på observationer med SW200-teleskopet också. Det kräver ett inställt stativ, och när det var lite mörkare lyckades jag faktiskt hitta Polstjärnan i stativets polsökare, så nu är jag beredd. Det är vädret det hänger på…

8-9 juli 2020

Fin komet, men liten…

Denna natt var i stort sett helklar, och jag cyklade till ett ställe med helt fri sikt mot norr och komet NEOWISE. Det som störde mest var nu de täta och ljusstarka nattlysande molnen som också var koncentrerade lågt i norr. Jag hade glömt hur man använder Lumix-kameran för astronomi, men ett par vidvinkelbilder mot norr visar hur mycket ljusare de nattlysande molnen är än den redan ljusa himmelsbakgrunden.

På en bild med Lumixkamerans längsta brännvidd (34 mm) kan man ana kometen om man vet var man ska titta. Riktmärket ett tag till är Capella, som ju syns lätt även på ljus himmel.

För de ‘riktiga’ observationerna hade jag ett 200mm teleobjektiv på EOS-kameran, plus iOptron-monteringen som (i princip) följer himlens rörelse. På grund av de ljusa molnen kunde jag dock bara ta korta (<1 sekund!) exponeringar, och behövde inte försöka rikta in monteringen mot Polstjärnan (som knappast syntes på den ljusa himlen). Typiska singelbilder blev så här

men det är förstås intressantare att skära ut själva kometen

Detta var med bara 1s exponering, och man vill förstås addera flera bilder. Det finns dock inga stjärnor på bilderna, så mitt vanliga program för bildkombination fungerar inte. Eftersom jag tog bilder i tät följd gick det dock att bara addera rakt av i bildbehandlingsprogrammet. Här först en summa av sex 0,5s-bilder, där passningen inte verkar helt bra

Även för 1s-exponeringarna var det svårt med den exakta passningen, och bäst resultat är nog denna summa av fyra, där man tydligt ser att svansen är dubbel.

Natten var fin, och jag tittade lite på annat också.

Med 200mm brännvidd hamnar Saturnus utanför bild, men Jupiters månar är mycket påtagliga.

På en kort exponering syns alla på samma sida om planeten, om än i lite fel ordning

Precis när jag började spana efter kometen såg jag en vacker röd måne gå upp, men eftersom den var skymd av träd prioriterade jag kometen och försökte inte leta efter fri sikt mot månen också. Senare var den ju mer ‘vanlig’, en 85% avtagande måne bara. De iögonenfallande krararna uppe till höger är paret Atlas plus Hercules.

Jag inser nu att kometen behöver ett lite större instrument, typ Megrez-teleskopet. Jag får experimentera med trädluckorna hemma på Granbacken…

För att visa de nattlysande molnen i mer detalj  gjorde jag med Autostich ett 7-bilds panorama av 200mm-bilder. När de kanske snart försvinner blir det också lättare att observera kometen.

1-2 juni 2020

Inte ens en liten SWAN…

Liksom förra gången jag spanade efter komet SWAN (C/2020 F8) kändes det hopplöst på en så ljus himmel. Med fältkikare syntes få stjärnor, men jag ville i alla fall ta några bilder även med 200mm objektiv. Det var lätt att sikta mot Capella, turligt nog, för mygg och knott är nu rejält jobbiga. Ävern med lågt ISO-tal (400) och f/4 kan man knappast exponera  mer än några få sekunder på denna sommarhimmel. Första bilden är en typisk 3s-exponering, och det är uppenbart att här inte finns någon ‘blotta ögat-komet’ i området mellan Capella och epsilon Aurigae.

På en 30s DSS-summa kan man gå in i detaljerna, och faktiskt urskilja 10:e magnitudens stjärnor. Kometens beräknade position är vid den markerade cirkeln, och där finns alltså ingenting ens så ljusstarkt.

Eftersom det ändå är så fel säsong kanske man inte ska gråta för mycket, så nästa större komet får gärna vänta till höstern åtminstone..

23-24 maj 2020

Ingen komet SWAN!

Jag hade fortfarande lite hopp om att kunna se något av komet SWAN (C/2018 F8) när den väl kom över min trädrika nordhorisont. Det hoppet har jag nu släppt, efter att ha misslyckats både med att se den visuellt (10×50 fältkikare) eller på kamerabild. Grundproblemet är den ljusa himlen. Ännu 00.20 var solen bara 11,5 grader under horisonten i norr, med kometen nästan rakt ovanför. Med 85mm f/4 objektiv kunde jag bara exponera ungefär 3 sekunder, och fick då bilder med tydliga stjärnor ner till magnitud 6 ungefär.

Eftersom jag knappt såg några stjärnor alls i kameran var jag osäker på när sikten mot kometen skulle vara fri, och tog bilder med långa mellanrum. En summa av sex 3s-bilder visar därför trädtoppar i sex upplagor, men egentligen inte så mycket mer av himlen.

Kometen borde ha synts strax till vänster om HIP 17932, men där syns med denna utrustning ingenting. Om några dagar står den ännu lite högre, på sin väg mot Capella, som man ser här på en hopfogning av två bilder (med det så nyttiga Autostitch-programmet).

Jag ska försöka även med 200mm objektiv, men helt klart blev varken C/2019 Y4 ATLAS eller C/2020 F8 SWAN de ljusa kometer som man ett tag trodde.

13 mars 2020

Klart!

I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor

Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite ”skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är ”astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.

Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.

Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.

Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara ”blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken  i fel ordning, det vänstraste först.

Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).

Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden

Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än  Bellatrix.

Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av ”dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.

Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.

Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här

och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn

Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.

Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.

På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).