1-2 juni 2020

Inte ens en liten SWAN…

Liksom förra gången jag spanade efter komet SWAN (C/2020 F8) kändes det hopplöst på en så ljus himmel. Med fältkikare syntes få stjärnor, men jag ville i alla fall ta några bilder även med 200mm objektiv. Det var lätt att sikta mot Capella, turligt nog, för mygg och knott är nu rejält jobbiga. Ävern med lågt ISO-tal (400) och f/4 kan man knappast exponera  mer än några få sekunder på denna sommarhimmel. Första bilden är en typisk 3s-exponering, och det är uppenbart att här inte finns någon ‘blotta ögat-komet’ i området mellan Capella och epsilon Aurigae.

På en 30s DSS-summa kan man gå in i detaljerna, och faktiskt urskilja 10:e magnitudens stjärnor. Kometens beräknade position är vid den markerade cirkeln, och där finns alltså ingenting ens så ljusstarkt.

Eftersom det ändå är så fel säsong kanske man inte ska gråta för mycket, så nästa större komet får gärna vänta till höstern åtminstone..

23-24 maj 2020

Ingen komet SWAN!

Jag hade fortfarande lite hopp om att kunna se något av komet SWAN (C/2018 F8) när den väl kom över min trädrika nordhorisont. Det hoppet har jag nu släppt, efter att ha misslyckats både med att se den visuellt (10×50 fältkikare) eller på kamerabild. Grundproblemet är den ljusa himlen. Ännu 00.20 var solen bara 11,5 grader under horisonten i norr, med kometen nästan rakt ovanför. Med 85mm f/4 objektiv kunde jag bara exponera ungefär 3 sekunder, och fick då bilder med tydliga stjärnor ner till magnitud 6 ungefär.

Eftersom jag knappt såg några stjärnor alls i kameran var jag osäker på när sikten mot kometen skulle vara fri, och tog bilder med långa mellanrum. En summa av sex 3s-bilder visar därför trädtoppar i sex upplagor, men egentligen inte så mycket mer av himlen.

Kometen borde ha synts strax till vänster om HIP 17932, men där syns med denna utrustning ingenting. Om några dagar står den ännu lite högre, på sin väg mot Capella, som man ser här på en hopfogning av två bilder (med det så nyttiga Autostitch-programmet).

Jag ska försöka även med 200mm objektiv, men helt klart blev varken C/2019 Y4 ATLAS eller C/2020 F8 SWAN de ljusa kometer som man ett tag trodde.

13 mars 2020

Klart!

I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor

Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite ”skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är ”astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.

Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.

Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.

Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara ”blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken  i fel ordning, det vänstraste först.

Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).

Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden

Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än  Bellatrix.

Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av ”dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.

Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.

Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här

och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn

Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.

Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.

På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).

 

19 februari 2020

Klar kväll, från Venus till minikomet…

Denna extremblöta februari är klar natthimmel ett stilla mirakel, och jag vågade inte tro att den skulle vara så länge att det var lönt att sätta igång ett teleskop. Jag satte bara kameran (med 85mm objektiv) på iOptron-vridaren och tog några bilder, först av Venus som nu vandrar framåt i stjärnbilden Fiskarna. Jämfört med de ganska oansenliga stjärnorna är förstås Venus extremt ljusstark, och det är svårt att ta en rättvisande bild. Med Venus någorlunda snygg (15s f/4) är stjärnorna bleka

och med tydligare stjärnor (30s f/2,8) blir Venus en ful blaffa

Den röda Mira är fortfarande ganska ljusstark

medan Betelgeuze ännu är påtagligt svag. Kameran framhäver röda stjärnor, och visuellt är nu Betelgeuze inte ljusare än Bellatrix.

Sen ville jag ta en bild av asteroiden nr 512 Davida som befinner sig nära Tvillingarna Castor och Pollux. Den anas redan på en 30s-bild

men på en 2-minuters summa av fyra bilder blir det mycket tydligare. Här först hela bilden, där man nu tydligare ser fägskillnaden mellan Castor och Pollux

och här ett förstorat utsnitt. Utom Davida kan man lägga märke till en liten prick i en speciell grön färg som indikerar emissionslinjer av syre. Det är den planetariska nebulosan NGC2371 som egentligen är för liten och ljussvag för att synas på en sån här kamerabild, men som genom färgen sticker ut.

Samma gröna emissionslinjer brukar synas för kometer, och jag hoppades att C/2017 T2 skulle vara tydlig redan på en 30s-bild mellan Cassiopeias vänstra V och Dubbelhopen (h+chi Per)

Det var den inte, utan det krävdes en summa med 4 minuters totalexponering för att se den lilla gröna fläcken. I det stjärnrika vintergatsfältet vinner man mycket på att förstora bilden, men jämfört med den magnifika Dubbelhopen är detta en mycket ynklig liten komet. Det är dock den ljusstarkaste som varit synlig på flera månader, och det var roligt att nu få den på bild.

Jag gjorde sen en lång paus för att Stora Hunden och Sirius skulle komma över träden. Dismolnen hade  stigit så att horisonten var dold, men i stort sett var det fortfarande klart (och månfritt), så att jag kunde ta några vidvinkelbilder. Här ser man igen hur Betelgeuze uppe till vänster i Orion är mycket svagare än Aldebaran (uppe till höger vid Hyaderna), medan det normalt varit tvärtom. Sirius (nederst t.v.) är ostörd av horisontdiset.

Med 10mm brännvidd i stället för 20 får man med mera av himlen

och genom att sikta lite högre når man också Capella, dvs hela ”Vintersexhörningen”

Tillsist  ökade jag också ISO-talet, så att man ser att det finns lite vintergata även på vintern (fast inte alls så fin som sommarens och höstens).

 

21 september 2019

Fin kväll

För första gången på länge var det både klart och månfritt, och dessutom ovanligt milt, så jag gjorde ett tredje försök med kamera plus 85mm-objektiv. Nu kunde jag faktiskt se vart jag pekade, så utom vintergatsbilder blev det både fler asteroidbilder och en svag komet.

Först måste jag förstås ta en bild av Saturnus nere vid horisonten. Ett par flygplan ger fula streck, men man ser stjärnan Nunki (sig Sgr) i Tekannans handtag, och den stora klothopen M22. Även om Saturnus förstås är mycket överexponerad kan man ana att dess måne Titan tittar fram till vänster.

Sen tog jag en del vintergatsbilder, se nedan, men skyndade mig också att leta upp kometen C/2018 W2 Africano i Andromeda. Den har sitt perihelium långt utanför jordbanan, och kan därför ses bekvämt hela natten. I gengäld blir den inte ljusstarkare än ungefär magnitud 9, och syns bara som en minimal suddfläck på bilden.

En summa av 4 exponeringar (totalt 3 minuters exponering) ger en tydligare bild, men det är mest den typiska gröna färgen som avslöjar att det är fråga om en komet.

 

Sen siktade jag mot några småplaneter. Nr 16 Psyche kan åter ses nära ypsilon Cap, men på en förstoring ser man att den rört sig ett stycke sedan den 18/9. Man ser också hur mycket fler stjärnor som syns på bilden från i kväll med 30s exponering i stället för 10.

En annan asteroid som just nu syns i främre delen av Stenbocken är nr 38 Laetitia.

Nära ovanför Stenbocken finns också asteroiden nr 15 Eunomia, och i samma synfält ett antal geostationära satelliter

En summa av tre bilder visar hur satellitspåren förskjuts från bild till bild, men samtidigt minskar kontrasten så att det är svårt att se annat än de ljusaste av dem. Här är några typiska identifieringar via theSky

Även fältet med Neptunus har ju satellitspår

och här gjorde jag tricket att stänga av kameravridningen så att satelliterna blir prickar och stjärnorna spår. På bilden kan man räkna till 15 geostationära satelliter, där många (men inte den allra ljusaste längst till höger?) går att identifiera via theSky. Eftersom jag observerade tidigare på kvällen än den 18/9 är det andra satelliter som syns nu.

Sen var det vintergatsbilderna. Även om DeepSkyStacker inte är det idealiska programmet kan man i alla fall få en översiktlig mosaik av vintergatan mellan Örnen och Skytten.

Det blir bara marginellt snyggare om man delar upp det i två bilder. Med början vid Teskeden (med Saturnus just under kanten) har vi alltså uppåt höger de rödaktiga gasnebulosorna M16 (Örnnebulosan) och M17(Svannebulosan), som här totalt fått 3 minuters exponering. (De mystiska trädsilhuetterna med stjärnor under beror på kombinationen av exponeringar med fältet olika nära horisonten).

Högre upp har vi ett ”hål” i de mörka stoftmolnen så att man ser ovanligt många vintergatsstjärnor i Scutum(Skölden). De mörka molnen finns runtomkring i komplicerade mönster. Den öppna stjärnhopen M11 är en av himlens stjärnrikaste, men syns i denna skala bara som en ljus fläck.

Det är dock mest DeepSkyStacker som suddar till det, och en enda 30s-bild visar mycket mer detaljer

Men så kom jag igen ihåg alternativet Autostitch, som ger ett mycket snyggare skarvfritt panorama

Detaljerna är också kvar på ett helt annat sätt, som syns av detta utsnitt kring M11

 

På slutet tänkte jag ta fler bilder av komet Africano, men jag slarvade och fick till sist bara en enda överexponerad bild. Om man jämför kvällens två bilder ser man att kometen rört sig så att den hamnat nästan på en stjärna, och när dessutom följningen var dålig (så att stjärnorna blir streck) syns den knappt.

 

 

 

11 mars 2019

Komet Iwamoto

Denna kväll var jag bättre förberedd för bildtagning genom SW200, men då kontrade vädret med mera dismoln. Plejadernas ljusa stjärnor ger runda disfläckar, medan man knappt anar de verkliga nebulositeterna. Detta var dock bara en 77s samma av två exponeringar, som övning inför den nya kometjakten.

Med fungerande sökare kunde jag så rätt snabbt leta mig fram till kometen och ta ett antal bilder. På en enkelbild (54 s exponering) är den mycket oansenlig

men med 12 minuter totalt är den definitivt där. Man skulle t.o.m. kunna säga att man anar en svans upp åt vänster.

Med denna bild är jag nog färdig med komet Iwamoto. Nu blir den allt svagare samtidigt som månen stör alltmer, och det är försent att försöka se några detaljer.

1 mars 2019

Komet Iwamoto igen

Det var klart även denna kväll, och jag tog bilder av kometens vidare färd i Auriga, nu med 200 mm teleobjektiv. Jag var trött och körde på full öppning (f/2,8), fast jag egentligen tänkt blända ner lite för att få bättre kvalitet. Och monteringen var forftfarande så felinställd att man fick utdragna stjärnor även med denna kortare brännvidd. Med detta sagt är jag ändå nöjd med resultatet, kometen i gårdagens fält men ett lagom stycke framåt i banan. En 57s enkelbild är snyggare än de längre exponeringar jag sedan tog.

Kometen har vandrat vidare åt höger, men vi ser fortfarande M36 till vänster och M38 uppe i mitten. Den påfallande röda stjärnan mitt i bilden är variabeln S Aurigae, en s.k ”kolstjärna”, vilka utmärker sig just genom sin djupröda färg.

Kombinationsbilden (12 minuter totalt) är inte vacker, S Aurigae märks knappt, men kometen framträder tydligare

Resten av kvällen försökte jag kolla den aktuella horisonten från kikarstativets nuvarande plats, med bilder utan krav. På en kan man i alla fall se att R Coronae Borealis är fortsatt av 6 magnituden.

28 februari 2019

Fin kväll för både kometer och annat

Målet för kvällen var framför allt komet 2018 Y1 Iwamoto, som skulle befinna sig nära stjärnhopen M38, men kanske även att se en sista glimt av 46P Wirtanen. Jag började med 85mm-objektiv och iOptron, och lyckades rätt enkelt hitta Iwamoto mitt i Auriga. Den syns redan på en 54 sekunders enkelbild

När jag sen använde DSS för att lägga ihop 4 bilder blev resultatet grötigare, eftersom programmet överlastas av de många stjärnorna. Man ser i alla fall nu också den rödaktiga nebulositeten NGC 405, ”flaming star nebula”.

Komet Wirtanen befinner sig i Stora Björnen, men helt osynlig på 1-minuts enkelbilder. På en DSS-summa av fyra bilder kan man inte heller ana den

utom på en detaljförstoring där man precis vet var den ska vara. Detektionen är marginell, och det krävs helt klart större instrument än  ett litet kameraobjektiv för att nu se den tidigare så fina kometen.

Sen försökte jag ta bilder genom Megrez-teleskopet (360 mm f/5). På grund av den usla sökaren hade jag problem redan med Iwamoto, men när jag till sist hittade rätt fält blev bilden klarare. En 82-sekunders enkelbild visar det intressanta området i Auriga med två större och en mindre (NGC 1907) stjärnhop, där kometen nu drar fram

Tyvärr kontrollerade jag inte heller polinställningen, så 2-minutersexponeringar gav tydligt avlånga stjärnor. På en 14 minuters summabild är det dock inget stort problem, utan vi har ett spännande fält med stjärnhopar, rödaktiga gasnebulosor (NGC 1931, IC 417, IC 410) och en liten grön komet. Kometen har rört sig åt höger, så att dess ljusa kärnparti blivit ett streck.

Med så stora problem i Auriga insåg jag att jag inte skulle hitta 46P med Megrez-teleskopet, utan nöjde mig med några andra av mina standardmotiv. Med 85mm-objektivet tog jag ett par kortexponerade bilder som kombinerade visar Mars som nu lämnat Uranus ordentligt bakom sig. Även Uranus är dock (långsammare) på väg åt vänster och passerar som närmast nedanför till vänster om 54 Ceti den 4 mars.

En annan 85mm-bild av Mira visar att den nu tydligt fallit i ljusstyrka, så att den inte helt överglänser grannen tätt intill

Men med Megrez-teleskopet igång och Orion i söder kunde jag förstås inte låta bli att sikta ditåt också. En enkelbild (82 s) visar ‘flame’-nebulosan (och antydan av Hästhuvudnebulosan) bredvid den vänstra bältesstjärnan (zeta Ori), men det lönar sig helt klart att ta fler bilder. Tyvärr ökade diset i luften märkbart när det gick mot minusgrader, men en 5-bildssumma (7,5 minuters exponering)

ger en mycket mer dramatisk bild. De stora blå reflektionerna kring de ljusaste stjärnorna beror på dis i jordatmosfären, men man ser även ‘äkta’ reflektionsnebulosor i fältet, t.ex. ovanför till vänster om Hästhuvudet.

Att man ser Hästhuvudnebulosan såpass bra visar att kvällens himmel var så fin som det kändes, och trots problemen har jag  anledning att vara nöjd.

2 januari 2019 (kväll)

Komet 46P (Wirtanen) med teleskop

På kvällen var det till en början helklart, och jag tog för första gången på länge ut den stora SW200-tuben. Det var längesen jag tog stillbilder genom den, så jag började med några testfält, först en ljusstark Castor i ett fält av betydligt svagare stjärnor

Plejaderna får knappt plats i synfältet, men är alltid en vacker syn, även med bara 30 sekunders exponering

Huvudmålet för kvällen var dock att äntligen få en bild av komet 46P genom SW200. Den fanns i ett område tomt på ljusa stjärnor, och jag letade upp den via Stora Björnens nos, varifrån det räckte att vrida kikaren en dryg timme i rektascension för att få den i sökaren. Jag tog sex 30s-exponeringar, och en DSS-summa visar en fin komet bland svaga stjärnor i stjärnbilden Lodjuret (Lynx). De markerade Hipparcosstjärnorna är av magnitud 9-10

Sen gjorde jag ett par timmars paus för att låta kometen komma ännu högre upp på himlen, och i bättre riktning bort från Värnamos ljus. Tyvärr hann det då också komma en del tunna moln, så förhållandena var långt ifrån optimala. Stormen Alfrida hade inte heller bedarrat helt, och det blev en jobbig session med iskall blåst. Jag samlade i alla fall ihop till 15 minuters ytterligare exponering, och summabilden visar hur kometen rört sig ett bra stycke åt vänster sedan den första serien.

Kärnan är också utdragen till ett streck (genom den fortsatta rörelsen under 20 minuter), och en summa av alla bilderna centrerat på kometkärnan ger en mer rättvisande bild. De centrala delarna är lite elliptiskt utdragna, allt omgivet av en stor tunn coma. Att den är så stor beror på att kometen (trots att den är på väg bort) fortfarande bara ligger 0,13 a.e. från jorden.

På bilden centrerad på stjärnorna syns intressant nog flera svaga galaxer i fältet. För att se både dem och kometen tydligt försökte jag använda funktionen i DeepSpaceStacker som centrerar både på komet och stjärnor, men det blev inte tillräckligt bra. Här är i stället versionen med två lägen för den suddiga kometen, men maximal exponering (18+ minuter) för stjärnor och galaxer. Här syns nu flera svaga galaxer, bland annat den tydliga spiralen UGC 03828, och man kan få en hisnande lektion i astronomiska avstånd: Kometen är ”nära” oss, ca 20 miljoner kilometer, en dryg ljusminut. Stjärnorna ligger typiskt några hundra ljusår bort, dvs mer än hundra miljoner gånger längre. Fem av de sex utmärkta galaxerna i bilden ligger ungefär 160 miljoner ljusår bort, den lilla PGC 21013 ungefär 370, dvs ytterligare nästan en miljon gånger längre. Detta är astronomi i ett nötskal, i samma bild finns allt i en viss riktning, från den närbelägna kometen till galaxer hundra miljoner miljoner gånger längre bort…

 

 

 

9 december 2018

Komet 46P ffg med teleskop

Komet Wirtanen är nu över min trädhorisont från teleskopplatsen, och jag väntade ivrigt på den utlovade uppklarningen. Ännu vid 20-tiden regnade det, vid 21 var halva himlen klar, och när jag till sist kom ut vid 22.30 var det helklart och fint. Problemet var bara att kometen nu snabbt närmade sig vår största gran som skymmer vyn åt  sydväst. För att få friare sigt mot öster hade jag flyttat kikaren, och nu gällde det att snabbt hitta kometen och börja ta bilder. Den stod bra till intill ett par ljusa stjärnor (94 och 95 Ceti), och trots en oanvändbar sökare kunde jag till min lättnad få den på bild genom Megrez-teleskopet (72 mm f/5 refraktor). Upp till 2 minuters exponering fungerade bra, och en sådan enkelbild visar den i stort sett runda coman utan tydlig svans

Jag fortsatte tills kometen försvann in i granen, och en 28 minuters DSS-summa centrerad på kometen visar hur snabbt den rör sig över himlen

Med bara de skarpaste bilderna (8 minuter totalt) blir den smala svansen upp åt vänster en aning tydligare

men det krävs nog bilder genom SW200-teleskopet för att se det tydligare.