11 mars 2019

Komet Iwamoto

Denna kväll var jag bättre förberedd för bildtagning genom SW200, men då kontrade vädret med mera dismoln. Plejadernas ljusa stjärnor ger runda disfläckar, medan man knappt anar de verkliga nebulositeterna. Detta var dock bara en 77s samma av två exponeringar, som övning inför den nya kometjakten.

Med fungerande sökare kunde jag så rätt snabbt leta mig fram till kometen och ta ett antal bilder. På en enkelbild (54 s exponering) är den mycket oansenlig

men med 12 minuter totalt är den definitivt där. Man skulle t.o.m. kunna säga att man anar en svans upp åt vänster.

Med denna bild är jag nog färdig med komet Iwamoto. Nu blir den allt svagare samtidigt som månen stör alltmer, och det är försent att försöka se några detaljer.

1 mars 2019

Komet Iwamoto igen

Det var klart även denna kväll, och jag tog bilder av kometens vidare färd i Auriga, nu med 200 mm teleobjektiv. Jag var trött och körde på full öppning (f/2,8), fast jag egentligen tänkt blända ner lite för att få bättre kvalitet. Och monteringen var forftfarande så felinställd att man fick utdragna stjärnor även med denna kortare brännvidd. Med detta sagt är jag ändå nöjd med resultatet, kometen i gårdagens fält men ett lagom stycke framåt i banan. En 57s enkelbild är snyggare än de längre exponeringar jag sedan tog.

Kometen har vandrat vidare åt höger, men vi ser fortfarande M36 till vänster och M38 uppe i mitten. Den påfallande röda stjärnan mitt i bilden är variabeln S Aurigae, en s.k ”kolstjärna”, vilka utmärker sig just genom sin djupröda färg.

Kombinationsbilden (12 minuter totalt) är inte vacker, S Aurigae märks knappt, men kometen framträder tydligare

Resten av kvällen försökte jag kolla den aktuella horisonten från kikarstativets nuvarande plats, med bilder utan krav. På en kan man i alla fall se att R Coronae Borealis är fortsatt av 6 magnituden.

28 februari 2019

Fin kväll för både kometer och annat

Målet för kvällen var framför allt komet 2018 Y1 Iwamoto, som skulle befinna sig nära stjärnhopen M38, men kanske även att se en sista glimt av 46P Wirtanen. Jag började med 85mm-objektiv och iOptron, och lyckades rätt enkelt hitta Iwamoto mitt i Auriga. Den syns redan på en 54 sekunders enkelbild

När jag sen använde DSS för att lägga ihop 4 bilder blev resultatet grötigare, eftersom programmet överlastas av de många stjärnorna. Man ser i alla fall nu också den rödaktiga nebulositeten NGC 405, ”flaming star nebula”.

Komet Wirtanen befinner sig i Stora Björnen, men helt osynlig på 1-minuts enkelbilder. På en DSS-summa av fyra bilder kan man inte heller ana den

utom på en detaljförstoring där man precis vet var den ska vara. Detektionen är marginell, och det krävs helt klart större instrument än  ett litet kameraobjektiv för att nu se den tidigare så fina kometen.

Sen försökte jag ta bilder genom Megrez-teleskopet (360 mm f/5). På grund av den usla sökaren hade jag problem redan med Iwamoto, men när jag till sist hittade rätt fält blev bilden klarare. En 82-sekunders enkelbild visar det intressanta området i Auriga med två större och en mindre (NGC 1907) stjärnhop, där kometen nu drar fram

Tyvärr kontrollerade jag inte heller polinställningen, så 2-minutersexponeringar gav tydligt avlånga stjärnor. På en 14 minuters summabild är det dock inget stort problem, utan vi har ett spännande fält med stjärnhopar, rödaktiga gasnebulosor (NGC 1931, IC 417, IC 410) och en liten grön komet. Kometen har rört sig åt höger, så att dess ljusa kärnparti blivit ett streck.

Med så stora problem i Auriga insåg jag att jag inte skulle hitta 46P med Megrez-teleskopet, utan nöjde mig med några andra av mina standardmotiv. Med 85mm-objektivet tog jag ett par kortexponerade bilder som kombinerade visar Mars som nu lämnat Uranus ordentligt bakom sig. Även Uranus är dock (långsammare) på väg åt vänster och passerar som närmast nedanför till vänster om 54 Ceti den 4 mars.

En annan 85mm-bild av Mira visar att den nu tydligt fallit i ljusstyrka, så att den inte helt överglänser grannen tätt intill

Men med Megrez-teleskopet igång och Orion i söder kunde jag förstås inte låta bli att sikta ditåt också. En enkelbild (82 s) visar ‘flame’-nebulosan (och antydan av Hästhuvudnebulosan) bredvid den vänstra bältesstjärnan (zeta Ori), men det lönar sig helt klart att ta fler bilder. Tyvärr ökade diset i luften märkbart när det gick mot minusgrader, men en 5-bildssumma (7,5 minuters exponering)

ger en mycket mer dramatisk bild. De stora blå reflektionerna kring de ljusaste stjärnorna beror på dis i jordatmosfären, men man ser även ‘äkta’ reflektionsnebulosor i fältet, t.ex. ovanför till vänster om Hästhuvudet.

Att man ser Hästhuvudnebulosan såpass bra visar att kvällens himmel var så fin som det kändes, och trots problemen har jag  anledning att vara nöjd.

2 januari 2019 (kväll)

Komet 46P (Wirtanen) med teleskop

På kvällen var det till en början helklart, och jag tog för första gången på länge ut den stora SW200-tuben. Det var längesen jag tog stillbilder genom den, så jag började med några testfält, först en ljusstark Castor i ett fält av betydligt svagare stjärnor

Plejaderna får knappt plats i synfältet, men är alltid en vacker syn, även med bara 30 sekunders exponering

Huvudmålet för kvällen var dock att äntligen få en bild av komet 46P genom SW200. Den fanns i ett område tomt på ljusa stjärnor, och jag letade upp den via Stora Björnens nos, varifrån det räckte att vrida kikaren en dryg timme i rektascension för att få den i sökaren. Jag tog sex 30s-exponeringar, och en DSS-summa visar en fin komet bland svaga stjärnor i stjärnbilden Lodjuret (Lynx). De markerade Hipparcosstjärnorna är av magnitud 9-10

Sen gjorde jag ett par timmars paus för att låta kometen komma ännu högre upp på himlen, och i bättre riktning bort från Värnamos ljus. Tyvärr hann det då också komma en del tunna moln, så förhållandena var långt ifrån optimala. Stormen Alfrida hade inte heller bedarrat helt, och det blev en jobbig session med iskall blåst. Jag samlade i alla fall ihop till 15 minuters ytterligare exponering, och summabilden visar hur kometen rört sig ett bra stycke åt vänster sedan den första serien.

Kärnan är också utdragen till ett streck (genom den fortsatta rörelsen under 20 minuter), och en summa av alla bilderna centrerat på kometkärnan ger en mer rättvisande bild. De centrala delarna är lite elliptiskt utdragna, allt omgivet av en stor tunn coma. Att den är så stor beror på att kometen (trots att den är på väg bort) fortfarande bara ligger 0,13 a.e. från jorden.

På bilden centrerad på stjärnorna syns intressant nog flera svaga galaxer i fältet. För att se både dem och kometen tydligt försökte jag använda funktionen i DeepSpaceStacker som centrerar både på komet och stjärnor, men det blev inte tillräckligt bra. Här är i stället versionen med två lägen för den suddiga kometen, men maximal exponering (18+ minuter) för stjärnor och galaxer. Här syns nu flera svaga galaxer, bland annat den tydliga spiralen UGC 03828, och man kan få en hisnande lektion i astronomiska avstånd: Kometen är ”nära” oss, ca 20 miljoner kilometer, en dryg ljusminut. Stjärnorna ligger typiskt några hundra ljusår bort, dvs mer än hundra miljoner gånger längre. Fem av de sex utmärkta galaxerna i bilden ligger ungefär 160 miljoner ljusår bort, den lilla PGC 21013 ungefär 370, dvs ytterligare nästan en miljon gånger längre. Detta är astronomi i ett nötskal, i samma bild finns allt i en viss riktning, från den närbelägna kometen till galaxer hundra miljoner miljoner gånger längre bort…

 

 

 

9 december 2018

Komet 46P ffg med teleskop

Komet Wirtanen är nu över min trädhorisont från teleskopplatsen, och jag väntade ivrigt på den utlovade uppklarningen. Ännu vid 20-tiden regnade det, vid 21 var halva himlen klar, och när jag till sist kom ut vid 22.30 var det helklart och fint. Problemet var bara att kometen nu snabbt närmade sig vår största gran som skymmer vyn åt  sydväst. För att få friare sigt mot öster hade jag flyttat kikaren, och nu gällde det att snabbt hitta kometen och börja ta bilder. Den stod bra till intill ett par ljusa stjärnor (94 och 95 Ceti), och trots en oanvändbar sökare kunde jag till min lättnad få den på bild genom Megrez-teleskopet (72 mm f/5 refraktor). Upp till 2 minuters exponering fungerade bra, och en sådan enkelbild visar den i stort sett runda coman utan tydlig svans

Jag fortsatte tills kometen försvann in i granen, och en 28 minuters DSS-summa centrerad på kometen visar hur snabbt den rör sig över himlen

Med bara de skarpaste bilderna (8 minuter totalt) blir den smala svansen upp åt vänster en aning tydligare

men det krävs nog bilder genom SW200-teleskopet för att se det tydligare.

4 december 2018

Komet 46P igen

Efter många regnskurar klarnade det faktiskt som det skulle på kvällen, och jag kunde konstatera att komet Wirtanen nu var lätt synlig i fältkikare, och troligen utan kikarhjälp för ett yngre öga. Den var dock fortfarande precis under min trädhorisont, dvs jag kunde bara ta bilder med kamera och teleobjektiv på iOptron-monteringen. Jag började med en bild av Mars på väg mot Neptunus, eftersom det ganska troligt inte kommer att vara klart vid den närmaste passgen 7/12. Lägg märke till den envisa reflexen av Mars i objektivet, ingen extra komet…

Sen siktade jag så på kometen, som syntes fint redan med en knapp minuts exponering. Den låg nu på gränsen mellan Cetus och Eridanus, deklination -13 grader.

Jag tog ett tiotal exponeringar innan jag nöjd gick in i värmen igen. En enkel DSS-summering med ca 8 minuters total exponeringstid blir lite tydligare, och om man är optimist kan man säga att man anar en smal svansstråle snett upp mot vänster.

Nästa steg blir bilder genom teleskop, 46P är helt klart en rolig bekantskap.

 

 

 

27 november 2018

Astronomisk helkväll

Kvällen var liksom dagen klar och lugn (och kall!), och jag gjorde lite varierade observationer. Först hittade jag en bra plats med sydutsikt och märkte att det inte alls var svårt att se Fomalhaut (alfa i Södra Fisken, PsA) , på deklination -29,6 grader. Den syns här 5 grader från sin meridianpassage (azimut 175 grader),  3 grader över horisonten, och det är ingen tvekan om att det är en första magnitudens stjärna. Optiken är ett 100 mm f/4 teleobjektiv, med kameran på iOptron-monteringen.

Mars rör sig snabbt vidare genom Fiskarna, och kommer den 7/12 att passera nära Neptunus. Den finns redan nu i samma telesynfält

Bara för sakens skull tog jag också en bild av Uranus som närmat sig stjärnan omikron i Fiskarna men fortfarande formellt är kvar i Valfisken (Cetus). Stjärnfältet är ovanligt tråkigt, utan ljusa stjärnor att sikta mot.

Sedan kollade jag Mira, som den 15 oktober inte var mycket ljusstarkare än sin närbelägna grannstjärna. Nu är bilden en helt annan, och man får anstränga sig för att se den svaga stjärnan bredvid.

Även den andra långperiodiska variabeln jag försöker följa, chi Cygni, har ljusnat, men inte alls lika fort. På en knapp minut får man i vintergatan ett tätt stjärnfält, här förvärrat av lite glapp i följningen. Variabeln är dock nu så ljusstark att den går lätt att hitta i stjärnmyllret. (Den mörka trädsilhuetten är ett verkligt träd, men på en längre exponering hade man kunnat se liknande mörka moln i vintergatan.)

Jag fick söka runt lite innan jag siktade rätt, och med så många stjärnor kan DSS-programmet sätta ihop bilderna till en vettig ‘mosaik’. Man ser nu tydligt hur stjärntätheten ökar dramatiskt från uppe till höger ner mot vintergatsplanet til vänster. Den öppna stjärnhopen NGC 6819 är tillräckligt långt från vintergatsplanet för att synas tydligt.

Efter att nyss ha läst om Seyfert-galaxen M77 kom jag på att den ju nästan ligger i Miras synfält, nära delta Ceti, men en 4-minuters summabild visar bara den ljusstarka galaxkärnan. Med denna korta brännvidd (100 mm) är den oskiljaktig från en stjärna, medan dess svaga granne NGC1055 är mer tydligt galaxlik.

 

Senare på kvällen gick jag ut igen, men nu hade månen gått upp och gjorde himmelsbakgrunden mycket ljusare. Målet var kometen 46/P Wirtanen, som verkar kunna bli synlig med blotta ögat senare i december. Den står ännu mycket lågt på himlen, och jag vågade knappast hoppas att den skulle vara synlig på en så ljus himmel. Precis över trädtopparna, nära stjärnan kappa i den sydliga stjärnbilden Smältugnen (Fornax) syntes dock det avslöjande gröna skenet från kometen redan på en 40-sekunders exponering.

En 6-minuters summa av nio bilder är inte vackrare, men visar kometen och stjärnfältet tydligare

Om någon vecka kan kometen vara en fin syn även i en mindre fältkikare.

Källan till det starka himmelsljuset, en stor avtagande måne, lockade nu även i sig själv, och jag böjade en omgång filmning genom SW200. Först filmade jag utan Barlow (f=1000 mm) så att jag kunde täcka hela månen. De reducerade bilderna kan sen sättas ihop med Autostitch till en fin helbild. (Inom parentes kan jag erkänna att jag som vanligt hade slarvat med täckningen så att det ändå blev ett ‘hack’ nere till vänster, vilket jag här helt fräckat har retuscherat bort…)

Seeingen var bättre än medel, och jag körde ett tjugotal filmer med Barlow (effektiv brännvidd f=2500 mm). Sedan jag fått fram de enskilda bilderna från dessa filmer satte jag ihop även dem med Autostitch och fick då ett sammanhängande terminatorområde i stor detalj. Sedan har jag delat upp denna storbild igen i sex mindre delar, större än de enskilda bilderna och lättare att orientera sig i (jämför med översiktsbilden ovan!).

Här först området i norr, med de stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus. Kratern Bürg ligger på en gammal igenfylld kraterbotten (Lacus Mortis), och längre till vänster ser vi Alpdalen och Plato.

Nästa bild visar Klarhetens Hav med slingrande åsar och den stora Posidonius precis på terminatorn. Bortanför Apenninerna ligger så Mare Imbrium till vänster, med den karakteristiska trion Archimedes, Aristillus och Autolycus.

Nedanför Plinius ligger i stället Lugnets Hav, och innanför till vänster syns de kända förkastningarna vid Ariadaeus och Hyginus.

Sedan kommer vi till det mest dramtiska området. Theophilus ligger helt i skugga, medan man ännu ser mer av Cyrillus och Catharina. Nedanför dessa tre ser man långa skuggor från den slingrande Altai-förkastningen. Från Abulfeda mot Altai sträcker sig en ovanlig rad av kratrar, som antagligen bildades i en sammanhängande serie av nedslag.

Sedan är vi nere i de kratertäta södra delarna av månens hitsida, med många stora kratrar

Vi ser Tycho, den stora Clavius, och längst ner i söder Moretus.

Allt i allt en mycket givande astronomikväll!