7 september 2023, morgon

Komet C/2023 P1, Nishimura

SMHI hade talat om morgondimma och dis, men jag hade satt mobilen på väckning för att i alla fall ha en chans att få en bild av kometen Nishimura.  Det låg dismoln längs horisonten, men kändes lönt att gå ut och försöka. Kometen skulle ligga nära en ljus stjärna (epsilon) i Lejonet, och jag satsade direkt på kamera med 200 mm objektiv. Problemet var dels diset, dels att jag inte var ute tidigt nog. Himlen nära horisonten var så ljus att jag inte kunde urskilja några stjärnor alls. Jag tog en bild från trädgården som visade stjärnor, men jag kunde inte identifiera dem och uppfattade inte att även kometen fanns där! Denna första 10s-bild blev även den bästa och visar ett litet grönaktigt huvud med en ovanligt smal svans.

Jag bangade ur och bytte till 85mm-objektivet, och även den första bilden där (från en annan plats i trädgården) visade utan att jag förstod det rätt synfält.

I efterhand ser jag alltså att jag dels borde ha behållit 200mm-objektiv, dels borde ha stannat på gräsmattan, så kunde jag ha fått ihop en trevlig serie bilder. Jag visste dock att kometen sedd från gårdagens observationslats skulle ligga ungefär där jag då hade månen och Plejaderna, så jag klättrade upp dit i stället. Det kändes säkert att också se Venus, som lyste till synes helt ensam nere över horisonten.

Med längre exponering och lite förstoring kan man se att Venus faktiskt ligger nära alfa i Kräftan och (den förstås nu helt osynliga) stjärnhopen M67.

Kometen skulle synas till vänster och lite högre än Venus, och den är med på nästan alla bilder jag tog. Dessa är dock så kortexponerade (typiskt 6 s) att det är svårt att summera med DeepSkyStacker. Programmet känner igen för få stjärnor på den ljusa bakgrunden, och jag får kämpa för att få till några summor. Ett första lyckat exempel är denna av 11 bilder med totalt 64 sekunders exponering

men efter fler försök (10/9) kunde jag till sist summera 20 bilder med drygt 2 minuters total exponering. Detta utsnitt från den summan är då ett helt godkänt slutresultat, med tanke på förutsättningarna

Hade inte molnen varit där hade svansen synts ännu bättre, men jag är nöjd att inte helt ha missat denna intressanta komet. Den befinner sig nu bara 0,42 a.e. från solen, på väg mot ett perihelium så nära som 0,23 a.e. den 17 september. Tyvärr blir den nu snabbt svårare att se från Sverige, så detta var nog sista chansen för min del.

 

 

21 februari 2023

Användbara slarvbilder

Jag trodde inte vädret skulle stå sig, men fick vid 22-tiden lite förvånat inse att det faktiskt var stjärnklart. Det jag behövde var egentligen bara tre andrabilder av tre småplaneter, samt en ny kometbild, så jag tog den vanliga utrustningen (85mm-objektiv, iOpton-stativet) och gick ut. Det var klart och kallt och bara att ta itu med uppdraget. Först alltså Pallas i det ovanliga läget nere under Sirius. Himlen är disig nere mot horisonten, men Pallas är ljusstark och syns tydligt.

Den svagaste småplaneten är nr 53 Kalypso, och jag tog för säkerhets skull tre 30s- exponeringar. Här ser vi på summabilden utom Kalypso både Praesepe och den avlägsnare och mycket äldre hopen M67

Den tredje småplaneten var nr 654 Zelinda, som också syns bra nere vid Alphard

För alla tre har jag sen pusslat ihop jämförelsebilder med rörelsen sedan den 18/2. Det är mer tidsödande än det låter, eftersom man ska hitta det lilla gemensamma himmelsområdet i ungefär samma orientering och så vara säker på identifieringarna. Utan ett bra program med aktuella asteroiddata (för min del theSky) hade det varit helt omöjligt. Nu gick det alltså bra som syns här. Läs gärna vidare på de individuella sidorna under Asteroider.

Till sist flyttade jag stativet ett stycke för att få fri sikt mot kometen. Den har fortsatt neråt från 88 Tauri och befinner sig till höger om Orions pilbåge, pi1-pi5 (bokstaven pi) Orionis.

Jag tycks tyvärr ha slarvat extra mycket med polinställningen, så att DeepSkyStacker inte vill kännas vid stjärnorna som stjärnor. Med lite extrajobb fick jag i alla fall till en 2 1/2 minuts summabild av det begränsade området kring kometen. Det är fortfarande den gröna färgen som avslöjar den, och den kan nog gå att följa ytterligare någon vecka.

Jag var ute mindre än en kvart och fick just de bilder jag behövde, men har sen jobbat många timmar med bearbetningen…

 

 

18 februari 2023

Komet m.m.

För tredje lördagen i rad kunde jag observera, denna gång under mycket trevliga förhållanden, lugnt och milt.

Jag började med 85mm-bilder, för att inte direkt bli frustrerad vid teleskopet. Det var klart ända ner till horisonten, och redan på 15 sekunder ser vi stjärnhopen M41 under en strålande Sirius. Mitt mål var dock småplaneten nr 2 Pallas som också syns tydligt.

Efter några Orionbilder måste jag så förstås kolla att kometen (C/2022 E3) gick att hitta söder om Aldebaran. Det var inga problem, en 2-minuters summabild visar den lätt, fortfarande med en anstrykning av grönt.

Ytterligare småplaneter i lättfunna lägen var först nr 53 Kalypso, nära Praesepe i Kräftan. Den är ganska ljussvag, men syns i alla fall på en summa av två 30s-bilder

Längre ner på himlen, till höger om Alphard (alfa i Hydran), fanns nr 654 Zelinda, turligt över grantoppen

Sen testade jag att ta några bilder av den svaga Rosette-nebulosan, i Enhörningen, till vänster om Betelgeuze. Den syns på en summa av fem 30s-bilder, men krävde överdriven bildbehandling för att man ska ana den röda färgen (från vätets Halfa-linje). Min himmel här i Värnamo lyses upp allt mer, och svaga nebulosor försvinner.

Den stora Orionnebulosan (M42+M43) syns förstås fortfarande bra, liksom även “Flame”(NGC 2024)- och “running man”(NGC 1977)-nebulosorna

Jag avslutade 85mm-bilderna med en ny serie av kometen. Med denna korta brännvidd märks knappt någon rörelse på de 15 minuterna sedan den förra bilden ovan.

Med denna skörd av 85mm-bilder satte jag igång med Megrez-teleskopet. På kometbilderna från 11/2 hade jag märkt en stark drift som tydde på att polaxeln pekade flera grader för långt åt väster, så jag försökte flytta stativbenen lite rejält. Jag lyckades till sist få in polstjärnan i underkanten av polsökarfältet, vilket borde ge klart mindre drift nära meridianen i alla fall. Det trevliga var ju att kometen hade nästan samma rektascension som Aldebaran men 6 grader sydligare, så jag hittade den nästan direkt. En summabild med 5,7 minuters exponeringstid ger samma intryck som för en vecka sedan, grön koma med en svag rödare stoftsvans. Den smala jonsvans som också finns är helt osynlig.

Sen blev det lite fler Orionbilder, nebulosan själv som vanligt imponerande redan på 2 minuter.

Flame-nebulosan är också fin bredvid den vänstra bältesstjärnan zeta Orionis, medan det mörka Hästhuvudet bara knappt anas. Totala exponeringstiden var bara 3 minuter, så jag är nöjd ändå.

Jag avslutade med fler bilder mot Enhörningen (kommer), och viktigast, jag lyckades justera stativet så att det åtminstone pekade mot Polstjärnan. Förhoppningsvis kan jag exponera längre under kommande nätter.

Tillägg1, 20/2: Ett par av mina 30s-bilder mot Enhörningen (Monoceros) råkade innehålla varsin halva av Rosettenebulosan, här sammanfogade (igen med överdriven bildbehandling).

 

11 februari 2023

Kometen vid Mars

Det blev ovänstat ganska klart just den lämpliga kvällen när den gröna kometen skulle passera nära den röda Mars. Jag gick ut tidigt, satte igång Megrez-teleskopet, och kunde igen ta en bild av Venus genom träden. De markerade stjärnorna är av magnitud 6-7, och venus lyser verkligen 10000 gånger starkare.

Nästa anhalt blev förstås Jupiter. Här först en kortexponering som visar tre månar (Io dold närmare skivan) och stjärnan 44 Psc där Jupiter befann sig för en vecka sen.

På denna 15s disiga överexponering syns i kanten också stjärnan HIP 2954 som planeten når den 21/2

Kvällens huvudmål var dock kometen (C/2022 E3), och den ideala placeringen bredvid en ljusstark Mars gjorde det trivialt att hitta rätt. Jag testade flera olika kombinationer av ISO-värden och exponeringstider, men alla bilder är i grunden ganska lika. (Monteringen står dock så dåligt inställd att redan 30s som här ger lite avlånga stjärnor).

Mars får en stor dishalo, kometen skiftar lite i grönt och man anar en kort svans. Med DeepSkyStacker har jag gjort många olika kombinationer, men de flesta får just en alldeles för dominerande halo kring Mars.

När man kombinerar data för mer än några få minuter måste man också kompensera för kometens rörelse. Här är en summabild där första och sista exponeringen är 15 minuter från varandra, så stjärnorna blir streck när man fixerar på kometen.

Jag ska göra fler försök med summabilder, men det roliga var att kometen råkade passera Mars och att det var väder så att jag kunde observera det!

4 februari 2023

Komet i månsken

Kvällen var kall och klar och en 99% full måne lyste upp snölandskapet och himlen. Jag ville i alla fall försöka hitta kometen, högt på himlen ovanför Capella, men bara med enklast möjliga utrustning, dvs kamera (85mm objektiv) på iOptronstativet. Jag gick ut tidigt, och kunde se Venus stråla nere bland träden i väster. På bilden lyser den fram som en måne bakom grenarna, och en del stjärnor går att identifiera.

Nästa stopp var Jupiter, dels ett kortexponerat utsnitt med tre månar

dels planeten bland stjärnor. Jupiter ligger nu mycket nära gränsen mellan Fiskarna (Psc) och Valfisken (Cet).

Mars vandrar vidare åt vänster uppe i Oxen (nära stjärnan tau Tauri, som får en lustig förkortning)

Jag visste kometens läge relativt Capella, och trots månskenet syns den tydligt redan på 8s-bilder.

Jag tog 10 likadana bilder innan jag för säkerhets skull gick in och kontrollerade att det var kometen på bilderna. DSS-summan blev så här, och man kan förstås inte vänta sig att se en svag svans i så starkt månsken. (Diset i luften gör att Capella också ser kometlik ut, men det är förstås inte på riktigt).

När jag var säker på att vara i rätt fält fortsatte jag bara med 30 nya  kortexponeringar, som tillsamman blir en 4 minuters summa, mycket lik den förra bilden.

Med kort brännvidd och totalt bara drygt 5 minuter mellan den första och den sista exponeringen är kometens rörelse knappt märkbar, men när jag lägger ihop alla 40 exponeringarna försöker jag kompensera också för detta. Det har ingen större effekt, och totalbilden liknar de båda andra bilderna här ovan. En  förstoring visar i alla fall att kometen fortfarande är osymmetrisk, med mer grönt på  “framsidan”, och mer detaljer än så kan man inte begära med denna begränsade observationsinsats.

Innan jag gick in tog jag sedan några vidvinkligare bilder från en vintrig trädgård i månljus.

 

 

30 januari 2023

Fin kväll!

Den tidiga kvällen var helt klar, med svag vind och plusgrader, och det var bara roligt att vara ute. Jag hade inte planerat något, men vågade mig på Megrez-teleskopet från start. Venus var på väg ner i västsydväst, och jag tog några bilder. Brännvidden är för kort för att visa en skiva, och planeten var skymd i träd, men en 2s-bild visar ett par stjärnor i närheten på den ljusa himlen.

Ett utsnitt av Jupiter med samma exponering visar tre månar plus ett antal (förvånansvärt väl synliga) svaga stjärnor

Med 8s exponering börjar himlen redan bli för ljus

Sen var jag lite mer systematisk när jag skulle leta upp kometen. Den låg nu på deklination 80 grader, och jag insåg att jag måste ligga ungefär rätt i rekatascension för att kunna vrida teleskopet rätt. I månskenet var jag osäker på om jag ens såg den diffusa kometen i en 10×50 fältkikare, dvs jag måste snarare ha koll på stjärnorna i närheten. När jag förstått  läget nära en magnitud 4-stjärna kunde jag så via sökaren (idag inte nedisad) rätt snabbt få den i kamerafältet, och sedan med teleskopets finrörelser justera till centralt läge.

Sen tog jag ett antal bilder med olika exponeringstid, de flesta med 30s. Det visade sig vara ett lagom val, för en 60s-bild gav tydliga stjärnspår på grund av det dåligt inställda stativet. (Tyvärr visade det sig också att alla bilder var för dåligt fokuserade. Jag har många gånger varit med om samma sak när jag pekar uppåt, någonstans “släpper” fokuslåsningen trots att jag tycker att alla skruvar är hårt åtdragna.)

Redan på denna enkelbild anar man den smala jonsvansen (neråt i bild), så den borde synas tydligt på summerade bilder. Här tillkommer dock problemet med kometens egen snabba rörelse relativt stjärnorna. En direkt summabild utan korrektion för detta ger gör komethuvudet till ett streck och suddar helt ut jonsvansen. DeepSkyStacker har en specialmetod för detta, men det är frustrerande svårt att i varje bild markera kometens precisa läge. Detta extrapyssel var nu klart värt besväret, och summabilden med totalt 12 minuters exponeringstid visar en oväntat lång (och anat dubbel) jonsvans.

Rent estetiskt är kometen tråkigt osymmetrisk både i färg och form, men att kunna få denna bild på en så månupplyst himmel var långt över mina förväntningar!

Jag hade fortfarande 70-200mm teleobjektivet parallellt med teleskopet, och passade på att ta en 70mm-bild där man ser hur nära Polstjärnan kometen ligger

En telebild med ca 135mm brännvidd (lämpligt uppskalad) jämförs här med en tidigare bild genom teleskopet, så att man igen ser kometens snabba rörelse.

Med 70mm brännvidd får man fler (svaga) stjärnor kring Jupiter

Det som också lockade för ett större synfält var månens konjunktion med Mars, för blotta ögat en trevlig syn. Med just detta objektiv anade jag dock att det skulle bli problem, eftersom det är extremt känsligt för reflexer. Med 1/15s exponering syns motivet i princip, en överexponerad måne och en underexponerad Mars, och redan en månreflex till vänster om Mars.

Med 1 sekunds exponering börjar stjärnorna framträda, och reflexen är rimligt tolerabel.

Utan denna successiva förklaring ser ju en 4s-bild helt obegriplig ut, fast synen med blotta ögat är en vacker kombination med bara månen och en ljusstark planet.

En förstorad 200mm-bild av månen blev rätt suddig, men exponeringstiden 1/8000 s (!) skvallrar om månens ljusstyrka ännu så här långt från full.

Jag var ute i nästan 1 1/2 timme, men det var tack vare vädret  bara ett nöje jämfört med den 26/1.

27 januari 2023

Komet och asteroider

Även den 27 januari höll det rimligt klara vädret i sig, men med mer dis och en 42% belyst måne var förhållandena klart sämre. Med tanke på det och med omtanke om ryggen var jag bestämd på att inte utmana ödet med nya teleskopförsök, utan gick bara ut en kort stund med kamera+85mm och iOptron-stativet.

Kometen hade som väntat flyttat sig  vidare uppåt, och syntes fortfarande inte med blotta ögat. På en 15s-bild ser man den grönaktiga nyansen, men också hur diset i luften ger en halo även kring de två ljusa stjärnorna i Lilla Björnen.

Jag tog totalt 15 sådana exponeringar, men den summerade bilden ger inte mycket mer. Dis och månsken döljer den smalare svans som troligen fortfarande varit  tydlig mot en mörkare himmel.

Det spännande är ju farten i förflyttningen över himlen, som beror på kometens närhet till jorden, just nu “bara” 50 miljoner kilometer (en tredjedels astronomisk enhet).

Utom kometen hade jag uppgiften att ta nya bilder av två asteroider. Nr 532 Herculina var igen lätt att peka på under Hyaderna, men man ser diset kring Aldebaran, och med en magnitud på 10,8 är Herculina inte helt lätt att identifiera.

När man har bilder från två närliggande dagar kan man dock förstora rejält, och här är nu jämförelsebilden ovanligt tydlig.

Däremot är nr 57 Mnemosyne så svag att det blev mer av ett gränsfall. Jag slarvade och fick bara två exponeringar av rätt fält, och Mnemosyne är bara nätt och jämnt urskiljbar på en DSS-summa. Lite onödigt gjorde jag en liknande summa  av två bilder från den 26/1 där den syns utan problem. (För att förtydliga har jag markerat stjärnorna a och b så man lätt ser rörelsen.)

Det var kvällens uppgifter, så efter en kvart avslutade jag nöjd.

 

 

 

 

26 januari 2023

Framgång och frustration

Väderleksrapporterna stämde, så att det efter klockan 20 faktiskt klarnade upp, så jag ville förstås fortsätta att observera kometen (C/2023 E3). Den syntes tydligt i en fältkikare men inte alls med (mina) blotta ögon, i en rätvinklig triangel med beta och gamma i Lilla Björnen. Med säkert väder och siktad komet kunde jag börja med några andra bilder, med den vanliga 85mm-utrustningen.

Den dominerande synen på himlen var en tjock månskära plus Jupiter på väg neråt i väster. Jag tog en serie med olika exponeringstider (för ev HDR-reduktion), men en kompromissbild med 1/15 s exponering visar i alla fall rimligt väl både månen och en svag Jupiter nere till höger.

Med tydligare Jupiter och stjärnor (4s exp) blir månen förstås helt överexponerad.

Sen tog jag några småplanetbilder. För nummer 64 Angelina blev det en bra andrabild, så här ser vi rörelsen på 6 dygn i ett litet fält i Tvillingarna.

Nummer 532 Herculina fanns i samma synfält som Hyaderna, och syns utan problem. Nr 57 Mnemosyne är mycket svagare, men ska nog gå att få fram på en summabild. Dessa båda finns nu på priolistan för en snar andrabild.

Sen var det dags för kometen. Det var ingen konst att hitta rätt, men den upplysta himlen (Värnamo+månsken+dis) gjorde alla bilder alldeles för ljusa. Med bildbehandling ser det vettigare ut, men 30s exponering var för mycket också på grund av stativinställningen. Tittar man noga är stjärnorna korta spår.

För att säkert få skarpa bilder nöjde jag mig sedan med 10s-exponeringar, men ökade (onödigt) samtidigt ISO-talet så att överexponeringen fortsatte. Jag fick ihop 17 kometbilder totalt, som jag sen får kombinera med DeepSkyStacker. Det finns många parametrar att variera, och det är svårt att få snygga summabilder. Här en summa av alla utom en av bilderna (totalt nästan 4 minuters exponering) som visar kometen precis ovanför det värsta diset. Den är tydligt osymmetrisk, med antydan till svansar åt två håll.

Sen ville jag förstås också observera kometen med teleskop, och valde det lilla Megrez (360mm f/5) just för att säkert hitta den. Men trots massor av försök så blev resultatet noll. Problemet är som vanligt mest en dålig sökare som både glappar i fästet och som dessutom snabbt immade igen. Men också kometens läge på hög deklination som gjorde det kontraintuitivt att vrida det ekvatoriella teleskopet (dessutom inte ens ordentligt polinställt…).

Jag hade fler problem med Megrez. De månbilder jag tog var slarvigt ofokuserade

och Jupiterbilderna sen fulla med konstigt bakgrundsljus (månsken spritt i frost på objektivet?). Tre månar syns i alla fall fint uppradade

Orionnebulosan var sig någorlunda lik, men det är tydligt att stativet är så felinställt att man kan exponera max 30 sekunder

medan redan en 45s-bild har tydligt avlånga stjärnor

Men det var kometsökandet som blev frustrerande omöjligt. Jag lyckades aldrig ens hitta beta eller gamma UMi som jag hade tänkt utgå från, utan tog till sist bara bild på bild på måfå där kometen “borde” vara. En bild visade lite konstigt sudd i överkanten, men det var (enligt astrometry.net som knäcker allt!) spritt ljus från M-stjärnan RR UMi, 4 grader från kometen. Jag fortsatte sen att ladda upp fler bilder dit, och hade tydligen antingen pekat för lågt, som i fältet kring RR UMi.

eller också för långt åt vänster, som kring gamma UMi (som jag alltså visst hade pekat mot utan att märka det!).

Detta är efterhandsutredningar som jag kan göra nu, men vid teleskopet märkte jag bara att jag hela tiden missade kometen.

Jag fick till sist bita i det sura äpplet och ge upp, men kom i stället på den goda idén att i stället använda mitt 70-200 mm teleobjektiv. Med 70mm brännvidd var det lätt att hitta kometen och jag kunde successivt justera stativet tills den var central i bild. Då var det bara att zooma till 200mm, i alla fall ett bra steg upp från 85mm. Himlen var fortfarande för ljus, så jag fortsatte att ta mest 10s-bilder, många dock med alldeles för högt ISO(6400). En 30s-bild visar bara en kort stoftsvans

medan en 160s DSS-summa visar en svag aning av den långa smala “jonsvans” som kan ses på bilder tagna under mörkare förhållanden. (Vinjetteringen i teleskopet ger ett nyckelhålsintryck som man förstås egentligen ska anstränga sig att få bort med flatfältsbilder)

Inklusive bilderna med ISO6400 fick jag följande totala summabild (5 min exponering), som minskar kornigheten men inte ger mer information.

Jag var ute i nästan 2 timmar, så att det till sist  bara blev några få minuters kometbilder kan på ett sätt ses som ett misslyckande. Jag väljer att ändå se det positivt, eftersom jag fick intressanta kometbilder med två olika brännvidder, plus nya och meningsfulla asteroidbilder.

Tillägg 30/1: Kometen rör sig ju snabbt över himlen, men på mina få minuters summabilder märks det knappast alls. Däremot har jag här jämfört en tidig och en sen enkelbild, den första med 85mm brännvidd, den andra med ca 125mm (fast minskat till samma skala), så att man väldigt tydligt ser rörelsen över ett längre tidsintervall

Tillägg 6/2: En intressant summa av 70mm-bilder visar kometen tillsammans med hela Lilla Björnen

 

20 januari 2023

Komet C/2022 E3

Vädret tillåter fortsatt bara korta glimtar av stjärnhimlen, och denna kväll var jag mest nyfiken på om jag kunde få en bild av den komet som nu förekommit flitigt även i radio/TV. Vid 19-tiden stod den lågt i norr, helt skymd från kikarplatsen och mina vanliga utsiktspunkter mot söder. Jag tog alltså min mobila standardutrustning, kamera+85mm objektiv+iOptorn kameravridare, och tänkte gå ett stycke till ett fält där jag har stått ibland för att få sikt åt väster. Redan efter 200 meter märkte jag dock att träden var lägre, så jag ställde mig, med uppsikt,  på vår lokala väg, och tog testbilder mot norr. Redan på första försöket såg jag något som inte var en stjärna, och kunde ta några bilder. Jag tyckte sen att jag hade monteringen felriktad och ändrade mig, men de nya bilderna blev alla sämre med stjärnspår. Jag insåg ju att så lågt på himlen och rakt mot Värnamos ljus kunde det inte bli annat än testbilder, så när jag fick flytta undan för grannens bil gav jag upp för tillfället. Här syns först hur turligt över trädtopparna kometen hunnit. Den befinner sig fortfarande i Björnvaktaren, men redan i morgon i Draken. HIP-stjärnorna är ungefär av magnitud 6, dvs från en mörk plats bör kometen vara synlig för blotta ögat.

Jag fick få användbara bilder, men en DSS-summa med 85 sekunders total exponeringstid visar i alla fall tydligt en kort svans.

Jag gick sen 200 meter åt andra hållet längs vägen för att få bättre sikt åt söder och väster, men märkte direkt att det började dra upp moln. Efter mindre än en kvart var åtminstone kometfältet helt täckt, så jag hade turen med mig för en gångs skull…

Som ett led i mitt ständigt pågående asteroidprojekt kunde jag ta bilder av småplaneten nr 64 Angelina i Tvillingarna (att kompletteras nästa klara kväll). I ett vintergatsfält är det gott om stjärnor, så jag hoppas jag snart kan få en andrabild innan Angelina försvinner i mängden. Stjärnhopen M35 är alltid tacksam, lätthittad nära paret eta och mu Gem.

Jupiter är ju absurt ljusstark jämfört med de många oansenliga stjärnorna i närheten. Den rör sig snabbt framåt (åt vänster) i Fiskarna (Pisces) men passerar 6-18/2 ett hörn av Valfisken (Cetus).

En kortexponering visar bara två månar, eftersom Io och Ganymedes var nära eller på planetskivan.

Sen var himlen som sagt full av molnsjok, men jag var helt nöjd med kometbilderna.

5-6 augusti 2022

Efter en molnig dag verkade himlen sen ändå klar, och jag gick ut med kameran på iOptronstativet, och med det vanliga 85mm-objektivet. Tio över elva var det inte särskilt mörkt, men jag passade på att ta en bild mot Norra Kronan. Där händer inget, R CrB är ljus och T CrB svag, men jag har i alla fall kollat.

Så tog jag bilder mot  två asteroider som jag observerade den 1 augusti. Här syns först nr 409 Aspasia i helbilden under theta Aquilae

och jämförelsen visar hur den rör sig ‘bakåt’ (åt höger) efter oppositionen den 29juli

Sen har vi nr 704 Interamnia under Enif

och även den rör sig åt höger inför en opposition den 18 augusati

En anledning att vara ute tidigt var att få en bild av nr 41 Daphne (som med lågt nummer har hög prio i min kompletthetsjakt på nr 1-50). Här i Ormbäraren fanns ingen ljus stjärna att sikta mot, men den hamnade i stället i bild tillsammans med de två klothoparna M10 och M12

Som kuriosum kan man också på en bild lågt över horisonten skönja (svagt!) kometen C/2017 K2.

På en förstoring ser man att den suddiga kometen precis enligt förutsägelsen passerar till höger om en svag (mag 10) stjärna.

Kometen är tyvärr fortsatt på väg söderut på himlen, och går inte att se från min kikarplats.

Med Svanen högt på himlen tog jag också en bild mot chi Cygni som efter ett maximum i april kring magnitud 5 nu åter är 100 gånger svagare (kring magnitud 10). Den röda färgen avslöjar direkt chi i myllret av lika svaga stjärnor.

En 30s-bild högre upp mot Deneb börjar redan visa Nordamerikanebulosan, så jag kunde ha tagit fler och längre exponerade bilder

Perseidernas maximum är bara en vecka bort, och jag såg åtminstone en (svag) meteor på den halvtimme jag var ute. Jag testade också att ta zenitbilder med min gamla kamera med fisheye-objektiv. Jag hade dock förlagt självutlösaren med timer, och det blev inte så många manuella bilder. Ingen av dem visade några meteorspår, och jag hade av misstag bländat ner så att 30 sekunders exponering var lite knappt. Med DeepSkyStacker kan man lägga ihop till fula men intressanta summabilder med 3 resp 3,5 minuters total exponering. Vad man framför allt ser är att himlen bara är mörk rakt uppåt, medan horisonten är mycket ljusare varvet runt, inte bara mot Värnamo uppe t.v. Den första bilden är tagen 23.18, den andra 23.36, och man märker att det på den korta tiden har mörknat så att framför allt södra vintergatan framträder bättre. Solen var 12,5 resp. 13,5 grader under horisonten, och det är tydligt att det inte riktigt räcker.

Den enskilda fisheye-bilderna är av lite bättre kvalitet, och man kan se Capella i norr, den tredje ‘extra starka’ stjärnan i bild.