9 januari 2018

Monteringen igång igen

Häromdagen fick jag ju inte fram någon ström till min montering och fruktade något allvarligt. Det visade sig bara vara sladden från nätaggregatet som av någon mystisk anledning slutat fungera. Vädret var rimligt klart, och med en ny sladd kunde jag observera som vanligt. Jag använde för enkelhets skull bara det lilla Megrez-teleskopet (72 mm f/5) och tog först några bilder av Plejaderna. En DSS-summa med 6 minuters exponering visar den slående nebulositeten som alltså är helt verklig och inte (som det ser ut) beror på disigt väder(!)

Efter detta praktobjekt tog jag i förbigående en bild av Mira, som nu kring maximum är väldigt mycket ljusare än sin täta grannstjärna.

Kvällens huvudmål var annars den lilla komet C/2016 R2, som fortfarande befann sig nära gamma Tauri. Dvs jag siktade ganska snett, så att kometen hamnade precis i bildens kant…

Ett andra försök lite senare blev bättre centrerat, men himlen hade blivit disigare (se halon kring gamma Tauri) så att en drygt 11 minuters DSS-summa är snarast sämre än 8-minutersbilden ovan. (Båda bilderna har många fula mörka fläckar från damm på sensorn, att åtgärda…)

Om man med DSS kombinerar de båda bilderna så att stjärnorna sammanfaller får man två bilder av kometen som visar rörelsen på de två timmarna mellan klockan 18.55 och 20.23.

Om man sedan jämför med telebilden från 6/1 ser man att rörelsen stämmer precis, men att kometen snarare blivit ljussvagare sedan dess

 

 

6 januari 2018

Klar kväll efter många grå veckor!

På kvällen körde jag bara med kamera plus iOptron för att vara säker på att det skulle fungera även söndag morgon när jag ville ta bilder av Mars vid Jupiter. Med 85 mm-objektivet tog jag bilder av en ljus Mira

och sedan (förstås) av Orion. Med bländare 2,0 får man lite fula violetta ringar kring stjärnorna

men på en DSS summabild (405 s) är det inte längre framträdande. Ett större problem är den kraftiga vinjetteringen, dvs att bildkanterna är mycket svagare än centrum. Hästhuvudnebulosan är trots allt ganska tydlig nedanför den vänstra stjärnan i Orions bälte.

Jag tog också några bilder av Rosettenebulosan, men för få för att summabilden (285 s) skulle bli bra. Vinjetteringen stör väldigt mycket, eftersom nebulosan hamnat så långt till vänster om bildcentrum.

Jag var också nyfiken på kometen C/2016 R2, som skulle befinna sig i Hyaderna. På en 85 mm-bild kan jag marginellt skönja den

och med 190 mm blev det inte mycket tydligare

På ett utsnitt från en 5-minuters DSS-summa av 190 mm-bilder är det i alla fall ingen tvekan om att där finns en svag komet. Trots att den är 2,9 a.u. från solen visar bilder med större teleskop en tydlig svans, och kometen verkar innehålla ovanligt mycket frusen kolmonoxid (CO) som lätt sublimerar.

28 oktober 2017

Komet ASSASN med SW200

Vädret var klart en kort stund, och komet ASSASN (C/2017 O1) råkade lägligt befinna sig i samma synfält som 4:e magnitudens alfa i Giraffen (Camelopardalis). Jag kunde därför lätt hitta fältet i SW200 och ta några bilder. För att inte riskera dålig följning begränsade jag exponeringstiden till 30 sekunder, men körde för att se något på bilderna med ISO3200. Det gjorde att jag faktiskt anade kometen redan vid teleskopet, dvs var helt säker på att jag hade siktat på rätt stjärna. Molnen kom dock fort, och jag fick bara ihop knappt 9 minuters total exponering under 12 minuters observation. På summabilden har ändå kometen blivit lite utdragen när den rört sig norrut under dessa minuter

 

Om man tar bara de första 6 resp de sista 6 bilderna i serien kan man se hur kometens ”kärna” på bara 8 minuter rört sig i förhållande till de svaga bakgrundsstjärnorna. Kometen är nu mycket ljussvag, och det här är kanske min sista observation av den

23 oktober 2017

Liten komet och stor galax

Det var helmulet ännu vid 20-tiden, men efter 23 var himlen så gott som klar. Jag hoppades (lite väl optimistiskt) att stativet var någorlunda inställt och letade upp komet ASSASN med Megrez-teleskopet. Den stod i samma fält som en 4 magnitudens stjärna (beta i den oansenliga stjärnbilden Giraffen), så det gick utan större problem. Mina 75 s-exponeringar gav klart avlånga stjärnor, men DeepSkyStacker accepterade dem lyckligtvis. En 5-minuterssumma visar en tydlig komet, minst lika ljusstark som häromdagen

Sen siktade jag mot Mira, som jämfört med sin följeslagare blivit lite ljusstarkare sen 12/10

Nästa lätta mål blev lambda i Vattumannen, där jag visste att Neptunus håller till. Planeten råkar just passera en stjärna, så helbilden är lite ful. Där syns dock (som vanligt) ett tydligt och flera möjliga spår av geostationära satelliter

På en detaljförstoring ser man planet och stjärna bättre separerade (och att 66 s exponering redan det är för mycket)

På en klar och månfri höstkväll är det sedan svårt att inte ta ytterligare en bild av Andromedagalaxen…Megrez-teleskopet har precis lagom synfält, och jag fick ihop över 10 minuters exponering på 7 bilder. Summabilden är antagligen min hittills bästa M31(?)

Sen gick jag tillbaka till kometen, tyvärr med lite sämre fokus nu (det håller sig inte utan kontroll). Summabilden här är med 7 minuters exponering, och om man tittar noga ser man tydligt att kometen rört sig mellan 23.06 (första bilden) och 23.52

18 oktober 2017

Komet ASSASN med förhinder

Efter förra veckans telebilder av den svaga komet ASSASN (C/2017 O1) kände jag mig tvungen att nu försöka med Megrez-teleskopet. Det visade sig vara oväntat jobbigt, men en nyttig lärdom inför nästa försök, som förhoppningsvis kommer att bli med SW200.

Först insåg jag hur fel stativet stod, i stort sett orört sedan ett halvår, lyckligtvis ändå med Polaris anad i kanten av polsökarens synfält. Jag jobbade på med träplankor och klossar under benen tills jag åtminstone hade den centrerad (vilket den förstås inte ska vara), dvs inom en grad från polen. Så fokuserade jag utan stora problem och trodde att jag hade låst inställningen, dvs bekymrade mig inte mer för den så länge. Sen gällde det att hitta kometen, som faktiskt fanns på ett rimligt enkelt ställe att ‘stjärnhoppa’ till, med start vid Capella. Jag hade dock inte gjort något åt sökaren, lyckades inte ens säkert identifiera 6 magnitudens stjärnor och hamnade (som jag insåg) fel hela tiden. Det visade sig lättare att se stjärnor direkt i kamerasökaren, och framåt 22-tiden (från start 20.30) hade jag äntligen rätt stjärnfält och tyckte mig ana kometen på bilderna. Men säg den lycka…, nu kom dismolnen krypande, och jag beslöt efter fem bilder att pausa och prova vidare en timme senare. Då tycktes diset åtminstone ha flyttat sig bort från kometfältet, och jag tog tio bilder till innan jag packade ihop. Först när jag nu tittar ordentligt på bilderna ser jag hur dåligt fokuserade de är, vilket kunde ha passerat om det bara gällde utseendet (eftersom kometen ju är ett utsträckt objekt). Men det visar sig att DeepSkyStacker är kitslig även för detta, så att jag inte ens kan göra bra bildsammanslagningar…

Resultatet av kvällens möda blev alltså ett antal halvdana bilder, men tack vare molnproblemen fick jag en tidslucka så att kometens rörelse syns tydligt. Första summabilden (5,8 minuter) är från ungefär 22.01

En andra, bättre centrerad bild (5,3 minuter) är från ungefär 23.22

och man ser tydligt en liten skillnad i kometens läge relativt stjärnorna i närheten. Och om ovanstående bilder alltså inte är mycket att komma med så beror det faktiskt mest på kometen själv. Med tanke på instrumentuppgraderingen sedan förra veckan måste kometen faktiskt ha blivit klart ljussvagare, och jämfört med stjärnorna i närheten är den centrala kondensationen nu svagare än magnitud 11. En så liten komet brukar jag inte bry mig om, men när jag nu börjat följa den är den svår att släppa…

 

12 oktober 2017

Komet ASSASN, men svagt

Med månen borta och himlen klar testade jag igen med teleobjektiv (160 mm f/4) mot komet ASSASN (C/2017 O1). Jag såg inget genom fältkikare, och inget på bilderna medan jag tog dem, men kometen är precis där den ska i gränsområdet Auriga/Perseus. Här först på en 1-minuts enkelbild, där man också ser den öppna stjärnhopen NGC 1545

och här på en 6,5-minuters DSS-summa. Jag tog bilder med flera olika orienteringar/centreringar, och i detta fall klarade DSS inte att sammanföra dem utan att många stjärnor får dubbla bilder. Kometen har i alla fall blivit mycket tydligare

Jag visste att småplaneten nr 7 Iris skulle vara nära alfa i Väduren, och den hamnade precis innanför bildkanten

Jag lyckades också turligt fånga en svag Mira i en glugg mellan två träd

medan jag slarvade och siktade långt ovanför Uranus i Fiskarna. Där bredvid eta Psc ligger galaxen M74, som var så lik komet ASSASN att jag i första vändan försökte kombinera bilden med dem av kometen…

 

Sedan hade jag planerat för att filma månen tidig morgon, dvs jag hade ställt iordning SW200-teleskopet och steg upp klockan 5 med klar himmel. Då hade emellertid nätsladden till datorn halkat lite ur transformatorn utan att jag märkte det, så att datorn (med urladdat batteri) verkade mystiskt heldöd. Det blev alltså ingen månfilmning denna gång, tråkigt nog, eftersom jag nästan aldrig gjort goda observationer vid 46% avtagande fas…

5 oktober 2016

Fullmånehimmel

Mot bättre vetande försökte jag ta några bilder under en strålande fullmåne. Vid 20-tiden var det fortfarande tydliga moln i sydväst, men bara för saken skull tog jag en telebild (f=140 mm) med Saturnus ytterligare ett stycke längre åt vänster från xi Oph.

Det var klarast just vid horisonten, och lite till vänster om Saturnus hamnade jag precis på Tekannans lock (lam Sgr), med den stora klothopen M22 mycket lik en bit moln, och den lilla grannen M28 nästan osynlig. I månljuset är redan 15 sekunder för lång exponeringstid…

Medan jag väntade på att molnen eventuellt skulle försvinna från sydväst gjorde jag en avstickare upp till Norra Kronan. Variabeln R CrB har nu länge hållit sig ljusare än närbelägna HIP77373 med V-magnitud ca 7,4, och är nu nära sin maximala ljusstyrka kring 6,4. Den kan fortsätta så, men kan också med kort varsel svepas in i stoft och försvagas drastiskt.

Molnen i sydväst lättade inte, men jag siktade ungefär där Nova Scuti kunde ha synts, nära ovanför till vänster om gamma Sct.

Senare på kvällen hade molnen försvunnit, men himlen var ändå alldeles för upplyst för att man skulle kunna se en svag komet. Jag ville i alla fall ha försökt, och på den beräknade platsen för komet C/2017 O1 syntes i förstone ingenting

Jag tog tre bilder, och på en förstoring från DSS-summan (totalt 54 sekunders exponering) kan man kanske ändå ana något. Stjärnorna i paret P1 är av 10:e magnituden, i paret P2 av 12:e, och på en stjärnkarta finns inget så ljusstarkt på kometens beräknade plats. Jag tolkar det som att kometens stjärnlika innersta är synligt kring magnitud 11-12, men att resten försvunnit i månljuset.

Kvällens lärdom är alltså att man inte ska låta månen avskräcka. Stjärnor syns ändå, om än inte kometer.