5-6 augusti 2022

Efter en molnig dag verkade himlen sen ändå klar, och jag gick ut med kameran på iOptronstativet, och med det vanliga 85mm-objektivet. Tio över elva var det inte särskilt mörkt, men jag passade på att ta en bild mot Norra Kronan. Där händer inget, R CrB är ljus och T CrB svag, men jag har i alla fall kollat.

Så tog jag bilder mot  två asteroider som jag observerade den 1 augusti. Här syns först nr 409 Aspasia i helbilden under theta Aquilae

och jämförelsen visar hur den rör sig ’bakåt’ (åt höger) efter oppositionen den 29juli

Sen har vi nr 704 Interamnia under Enif

och även den rör sig åt höger inför en opposition den 18 augusati

En anledning att vara ute tidigt var att få en bild av nr 41 Daphne (som med lågt nummer har hög prio i min kompletthetsjakt på nr 1-50). Här i Ormbäraren fanns ingen ljus stjärna att sikta mot, men den hamnade i stället i bild tillsammans med de två klothoparna M10 och M12

Som kuriosum kan man också på en bild lågt över horisonten skönja (svagt!) kometen C/2017 K2.

På en förstoring ser man att den suddiga kometen precis enligt förutsägelsen passerar till höger om en svag (mag 10) stjärna.

Kometen är tyvärr fortsatt på väg söderut på himlen, och går inte att se från min kikarplats.

Med Svanen högt på himlen tog jag också en bild mot chi Cygni som efter ett maximum i april kring magnitud 5 nu åter är 100 gånger svagare (kring magnitud 10). Den röda färgen avslöjar direkt chi i myllret av lika svaga stjärnor.

En 30s-bild högre upp mot Deneb börjar redan visa Nordamerikanebulosan, så jag kunde ha tagit fler och längre exponerade bilder

Perseidernas maximum är bara en vecka bort, och jag såg åtminstone en (svag) meteor på den halvtimme jag var ute. Jag testade också att ta zenitbilder med min gamla kamera med fisheye-objektiv. Jag hade dock förlagt självutlösaren med timer, och det blev inte så många manuella bilder. Ingen av dem visade några meteorspår, och jag hade av misstag bländat ner så att 30 sekunders exponering var lite knappt. Med DeepSkyStacker kan man lägga ihop till fula men intressanta summabilder med 3 resp 3,5 minuters total exponering. Vad man framför allt ser är att himlen bara är mörk rakt uppåt, medan horisonten är mycket ljusare varvet runt, inte bara mot Värnamo uppe t.v. Den första bilden är tagen 23.18, den andra 23.36, och man märker att det på den korta tiden har mörknat så att framför allt södra vintergatan framträder bättre. Solen var 12,5 resp. 13,5 grader under horisonten, och det är tydligt att det inte riktigt räcker.

Den enskilda fisheye-bilderna är av lite bättre kvalitet, och man kan se Capella i norr, den tredje ’extra starka’ stjärnan i bild.

3 mars 2022

Komet+fokusslarv

Vädret verkade stabilt klart, och jag satte igång Megrez-teleskopet bara för två korta uppgifter. Dels ville jag ta fler bilder av komet Borrelly, dels ville jag ta en andra bild av asteroiden 91 Aegina.

Eftersom kometen råkade ligga precis en timme väster om (och på precis samma deklination som!) Plejaderna startade jag där, och kunde förstås inte låta bli att ta fler Plejadbilder. Megrez-teleskopet har perfekt avpassat synfält, och i bra väder räcker en enkelbild för att visa den karakteristiska interstellära nebulositeten.

På en summabild (4,7 minuters exponering) blir det en mer dramatisk illustration till att rymden mellan stjärnorna inte överallt är tom. Hitom Plejaderna finns en interstellär ”stoftdimma” som lyses upp av Plejadstjärnorna, men som alltså inte hör till själva hopen.

Komet Borrelly syntes sedan som väntat en timme bort, men helt oväntat drog det upp en bank dismoln i väster, som tidvis skymde. De rörde sig dock ganska snabbt, och det gick att undvika de större sjoken. Redan en enkelbild (69 s exponering) av kometen visar en osymmetri och anad svans upp åt vänster

som på en 8,6 minuters summabild är helt uppenbar. Det stämmer ju också med att solen befinner sig neråt åt höger, relativt nyss nedgången. Det märkliga med kometer är ju att deras kärna är så liten, Borrellys som sagt typ 5 km i diameter. En asteroid av den storleken är hundratals gånger ljussvagare än de asteroider jag  tar bilder av, men tack vare en mängd solupplyst stoft runt kometkärnan blir den synlig.

Kvällens tabbe kom sen när jag skulle ta bilder av Aegina. Jag såg ju direkt att bilderna på kameraskärmen var konstiga, och började mistänka att monteringen vridit sig så att det var stjärnspår. Jag kunde dock se Polaris i polsökaren, och borde då ha förstått att det var fokus som rubbats. Det hade krävt en pekning tillbaka på Regulus, eftersom bara ljusa stjärnor går att fokusera, och sen flytt till Aegina-fältet igen, och jag var mot bättre vetande för lat för att ändra något. Bilderna blev alltså extremt ofokuserade, och jag trodde chansen var noll att se ett så svagt objekt som Aegina. När jag sen började titta i detalj fann jag till min förvåning att stjärnor av magnitud 12 visst kunde anas, och faktiskt Aegina också!

Det var faktiskt så att  en enkelbild från i går (med 85mm objektiv) visade färre stjärnor än den ofokuserade bilden här ovan, så för jämförelsen fick jag fixa en summabild för att få den tillräckligt tydlig. Det är inte vackert, men om man tittar noga är det helt tydligt att Aegina finns med och har rört sig mellan dagarna

2 mars 2022

Kort sejour med trevliga resultat

Himlen var klar, men jag tänkte bara ta några få bilder av Parthenope och Ianthe, så jag satte kameran med 85mm-objektivet på iOptron-monteringen. (När jag sen skulle ställa in det ordentligt mot Polstjärnan märkte jag dock att mekaniken låst sig, ny grej att åtgärda…)

Jag kunde peka hyggligt mot polen ändå, och drivningen fungerade, så bilder på 1 minut eller kortare blev helt OK. Och 85mm-objektivet är som sagt effektivt, redan en 36s-exponering visar 98 Ianthe i Lejonet. (I fältet finns också en stor galax, NGC 2903, omkring 30 miljoner ljusår från solen.)

Jämförelsebilden visar den tydliga bakåtrörelsen (opposition ca 16/2)

Nr 11 Parthenope syns även nu i samma fält som Praesepe, och lite nedanför kan man också ana den betydligt svagare nr 91 Aegina. Man lägger också märke till den ovanligt röda färgen hos variabeln T Cancri.

Även Parthenope har rört sig tydligt bakåt på 3 dygn, opposition ca 10/2.

Sen har jag ju börjat kolla kometer också, och fann att den kortperiodiska komet Borrelly möjligen kunde synas i Väduren. Jag pekade ditåt på måfå, och den fanns där mycket riktigt, till och med aningen ”kometgrön”. Kometen var i perihelium 1 februari, och står bra till på kvällshimlen några veckor till, dock snart störd av månsken. Rymdsonden Deep Space 1 flög 2001 förbi komet Borrelly, och det finns närbilder av en avlång kometkärna ca 4x4x8 km.

Så märkte jag ju häromsistens att ”California”-nebulosan, NGC 1499, faktiskt anades på några bilder, så jag testade igen bara för skoj skull. En minuts exponering ger ingen imponerande bild, men nebulosan syns i alla fall, som en rödaktig båge ovanför xi Persei.

En summabild (2,5 minuters exponering) är fulare, men tydligare

Vätgasen kring den mycket heta och ljusstarka O-stjärnan xi Persei joniseras, och när elektronerna åter fångas in utsänds bland annat ljus vid den röda H-alfa våglängden. Avståndet till stjärnan och nebulosan är omkring 1200 ljusår.

27 februari 2022

Uppföljning

Det var nästan lika klart som i går, och jag gick ut innan det blev frostkallt. Jag märkte i går att det fungerade bra med 70-200mm objektivet direktmonterat på stora stativet, och tänkte nu se hur långt det räckte.

Jag började med 200mm brännvidd för de svagaste objekten. Först asteroiden Leto till vänster om Castor, som syns tydligt

Den lilla kometen 67P var svag även med Megrez-teleskopet, så den är förstås svår med bara 200mm-objektivet. På ett utsnitt från en 6,5 minuters summabild är den emellertid uppenbar, och har flyttat sig neråt sedan gårdagens bild.

Bara som jämförelse siktade jag också mot kometen C/2019 L3 (ATLAS), som anas redan med 1 minuts exponering

Den är ovanlig genom ett perihelium så långt som 3,55 a.e. från solen (i januari), och måste vara ovanligt stor för att synas så här bra 3,00 a.e. från jorden. Av kartor framgår att det man ser på en förstorad summabild är själva kometen, tätt till höger om en 12 magnitudens  bakgrundsstjärna, och att den definitivt är ljusstarkare än förutsagda magnitud 9.

Sen var det bara att minska objektivets brännvidd till 85mm och fortsätta med samma uppställning. Småplaneten nr 20 Massalia är lätt synlig,  och i samma fina synfält (tillsammans med Praesepe och M67) finns faktiskt också nr 11 Parthenope

Under Regulus syns nr  19 Fortuna och (svagt) nr 34 Circe

Jag har fler exponeringar och får göra en summabild för jämförelserna. En bild i norra Lejonet visar svagt den missade nr 98 Ianthe

Bilden mot nr 7 Iris är väldigt lik gårdagens, eftersom Iris precis håller på att vända efter sin oppositionsslinga, men jag tror en detaljförstoring kan visa den lilla skillnaden

Jag har alltså nu material för flera jämförelsebilder, och publicerar nu preliminärt  bara för att det ska hamna under februari…

Fortsättning 1/3:

För asteroiden 68 Leto visar jämförelsen på dåligt fokus för Megrezbilden(26/2) och ful skakning(?) på dagens 200mm-bild. Rörelsen är i alla fall uppenbar.

Jag blev också nyfiken på dubbelstjärnan HIP 38317/38329, som faktiskt är ett fysiskt par ungefär 700 ljusår från solen. Separationen är minst 15000 a.e., dvs perioden i deras bana kring varandra är kanske 1 miljon år!

Bilderna av nr 19 Fortuna visar den tydliga retrograda rörelsen, och en intressant skillnad i gränsmagitud. Båda bilderna är tagna med ca 85mm brännvidd och knappt en minuts exponering, den vänstra med 85mm-objektivet, Bl 2,8, den högra med zoom 70-200, Bl 4,0. Det är klart större skillnad än ett bländarsteg, dvs jag bör fortsätta att hellre använda 85mm-objektivet än ett  zoom-objektiv med många linser som stjäl ljus.

Samma effekt syns i nästa jämförelsepar, för 34 Circe. Här har den högra bilden dubbelt så lång exponeringstid, vilket skulle kompensera för den mindre bländaren, men inte gör det.

Småplaneten nr 20 Massalia syns fint på följande bildpar

Apropå glesa dubbelstjärnor så verkar även omicron1/omicron2 Cancri vara ett  fysiskt par, med en separation på minst 60000 a.e. och en period på flera miljoner år! Den svaga dubbeln nedanför till vänster om Massala är däremot bara optisk, med komponenterna på helt olika avstånd från solen. I fältet finns också variabeln X Cancri, som är en ovanligt röd s.k. ”kolstjärna”.

Slutligen var det då nr 7 Iris som rör sig opraktiskt sakta just nu. Med rejäl förstoring kan man dock se rörelsen i förhållande till bågen av svaga bakgrundsstjärnor ovanför till vänster.

Nästa klara kväll får det bli uppföljning av Ianthe och Parthenope.

Extra 2/3: På extremt fula detaljbilder syns ännu tydligare hur kometen 67P rörde sig mellan 26/2 ocvh 27/2

26 februari 2022

Jobb för resultaten…

Kvällen var klar och fin, och jag satte igång Megrez-teleskopet. Några snabba testbilder av Orionnebulosan (inklusive geostationär satellit) blev bra, så jag var optimistisk och lämnade allt igång.

När jag sen äntligen fortsatte efter 22 var det minusgrader, med isbildning och allmänt jobbigare förhållanden. Jag hade optimistiskt tänkt mig att hitta några asteroidfält genom att utgå från ljusa stjärnor och sen vrida teleskopet via skalorna i rektascension och deklination. Skalorna är dock ganska grova när synfältet bara är ca 2,5×3,7 grader, och jag borde ha försökt kontrollera pekningen bättre. Jag utgick först från Regulus, och det visar sig nu när jag kollar bilderna (med hjälp från astrometry.net) att jag snopet nog missade både nr 98 Ianthe i norra delen av Lejonet och nr 34 Circe i södra. Sen var det som vanligt extra svårt att sikta högt på himlen, och det tog en bra stund att hitta Castor. Småplaneten nr 68 Leto fanns inte långt till vänster, och trots lite halvdant fokus  går den i alla fall lätt att hitta. (Med magnitud kring 12,0 är den på gränsen för 85mm-bilder).

När jag hittat Castor kunde jag komma ockå till Pollux. Därifrån räckte det med en vridning bara i rektascension för att komma till komet 67P/Churyumov-Gerasimenko. Detta är den berömda kometen runt vilken ESA:s Rosetta-sond 2014-16 gick i bana och tog närbilder, och där landaren Philae kraschlandade. Kometen nådde perihelium i augusti 2016 och sedan nästa gång i november 2021, och har sedan dess stått bra till på himlen. Jag har länge försummat att ta en bild, och nu kändes det som sista chansen. Avståndet från solen har växt från 1,21 till 1,83 a.e., men den är fortfarande bara 0,94 a.e. från jorden. En summa av tre bilder, total exponering 4,3 minuter, visar något som man anar är lite suddigt, men jag ska försöka få en bild till för att visa rörelsen.

Sen var det några ljusare asteroider som jag bara hade tänkt fota med det vanliga 85mm-objektivet, och jag borde kanske ha använt också den vanliga kameravridaren. Eftersom den stora monteringen var igång tänkte jag att den följde stjärnorna bättre, men då kunde jag plötsligt inte montera kameran vettigt. Den bra kulleden gick inte att skurva fast med fel skruv, två andra som jag testade satt inte heller fast ordentligt, men jag kunde i alla fall få en bild mot Regulus, så asteroiden nr 19 Fortuna blev tydlig. Fältet fungerade också för nr 34 Circe, så det gjorde faktikt inget att jag missade den med Megrez(!)

Sen övergick jag till det stora 70-200mm objektivet, som går bra att fästa stadigt. Jag ställde in brännvidd ca 100mm, men enligt EXIF blev det närmare 85.  Asteroiden nr 20 Massalia befinner sig nedanför till vänter om Praesepe. Jag hade inte tänkt på att bländaren minskat till 4 (från 2,8 med 85mm-objektivet), och förstod inte varför bilderna blev så mörka. Jag tog bara 20s-bilder, men Massalia syns i alla fall tydligt

Jag trodde som sagt det var något  konstigt med objektivet, men siktade ändå också mot nr 7 Iris i Tvillingarna. I verkligheten märktes inte mycket av träden, men jag märkte demju genast på bilderna. Turligt nog syns  Iris  precis.

Sen gav jag mig för kvällen, utan veta vad som hade fungerat. Egentligen var det ju bara 98 Ianthe som jag inte fick på bild, så i slutänden blev det ändå ganska bra.

20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.

 

31 juli-1 augusti 2020

Farväl till NEOWISE

Med en allt svagare komet plus en måne som går mot full gällde det att passa på när kvällen blev klar. Medan jag väntade på mer mörker tog jag först de vanliga bilderna av Jupiter och Saturnus, denna gång med starkt månsken från höger.

Jupiter har hamnat lite lustigt, så att man tycker där finns en extra måne i alldeles fel läge. Io(J1) och Ganymedes(J3) är för nära Jupiterskivan för att synas.

Här har jag försökt göra en mosaik där man ser den överexponerade månen i förhållande till planeterna

Sen var det huvuduppgiften, komet NEOWISE. Än var det inga problem att hitta den bland stjärnorna i Berenikes Hår (Coma Berenices, Com). Här först som en tydlig grön boll på ljus himmel, i fin kontrast mot den rödaktiga gam Com. Brännvidden är 85 mm, och de flesta stjärnorna på bilden tillhör den närbelägna (280 ljusår) öppna stjärnhopen  Melotte 111. Däremot är (precis som för Aldebaran och Hyaderna) den ljusaste stjärnan (gam Com) belägen hitom hopen.

En summa av åtta 10s-bilder visar en tydlig svans, men den fina trädkronan har förvandlats till mer av ett odjur..

Trots månen mörknade himlen märkbart på en halvtimme, och kometen försvinner snart i trädtopparna.

Summabilden (7x10s) är jämförbar med den tidigare, dvs svansen är tveklöst där

Innan jag packade ihop tog jag också en bild mot Norra Kronan, där variabeln R CrB är fortsatt ljusstark, och variabeln T CrB fortsatt svag. T har flammat upp två gånger, 1866 och 1946, så endera året är det kanske dags igen…

Som en intressant jämförelse tog jag (mellan första och sista serierna ovan) också bilder med min gamla EOS450-kamera plus ett större teleobjektiv. En summa av 14 10s-bilder med 100mm brännvidd visar åter en tydlig svans, men bakgrunden är fulare än med EOS 60-kameran.

Med 200mm brännvidd blir kometen mycket tydligare. Även om man inte ser så långs svans kan man ana att den just vid huvudet börjar som mycket smal. Bilden är en 2-minuters summa, tolv 10s-exponeringar.

Man kan säkert hitta NEOWISE ännu några dagar, men jag kan tänka mig att detta blir mina sista bilder av den. Den har verkligen förgyllt denna annars astronomifattiga juli.

22-23 juli 2020

Komet, komet…

Komet NEOWISE håller stilen, och blir allt bättre placerad på himlen. Kvällens första uppdrag var att ta den där bilden med hela Stora Björnen plus komet, och jag provade lite olika brännvidder. Den kortaste (13 mm) var egentligen bäst, men klockan 23.48 är himlen ännu otrevligt ljus, och man ser inte mycket av kometens svans.

Sen tog jag fyra bilder med 16mm brännvidd, och på summabilden kan man rita in en streckbjörn, som uppenbart har en komet mellan benen

Jag skulle sen ha tagit fler bilder med 14mm, eftersom det fortfarande var så ljust. En summa av två är fulare än denna 10s enkelbild från 23.53

Sen gjorde sig tröttheten påmind, när jag hade bytt till teleobjektiv och flyttat stativet utan att inse att det åtminstone måste peka mot norr. Många egentligen fina bilder med 135mm brännvidd är oanvändbara eftersom stativet inte följt rätt, utan stjärnor och komet redan på 10s blivit fula spår. (Det hade iofs varit helt OK att summera den diffusa kometen, men DeepSkyStacker fungerar inte utan rundare stjärnor).

Med minimibrännvidden 70 mm blev spåren korta nog för att DSS ska acceptera dem som stjärnor, och vi ser en fin komet redan med 10s exponering

En summa av fem sådana bilder (totalt 50s) gör svansen ännu tydligare

Inte förrän jag till sist försökte med 200mm brännvidd insåg jag att det inte var bara något glapp som gjorde stjärnorna till streck, och en enkel vridning av stativet ungefär mot Polstjärnan räckte för att bilderna skulle bli bra igen. Redan en enkelbild är fin

och en summa av 13 stycken (2m 10s) totalt ger en imponerande svans. (Med så många stjärnor är det svårt att retuschera bort några fula (mörka) fläckar från damm på detektorn. Jag klagar hela tiden, men gör inget åt det..).

Om man vet vad man ska titta efter kan man ana den mycket svaga raka ’jonsvansen’ till vänster om den bredare ’stoftsvansen’, men bara nätt och jämnt. Himlen mörknar i alla fall lite kväll för kväll, och detta är förhoppningvis inte de sista observationerna av NEOWISE, som fortsätter att fascinera.

 

 

20-21 juli 2020

Forts. NEOWISE, som man inte tröttnar på…

Jag orkade inte trassla mer med teleskopbilder, utan hade tänkt mig kamerabilder av kometen vid Stora Björnens fötter. Den vidvinkelbild av hela björnen jag tänkt mig fick dock fel bildutsnitt, mest för att jag inte ser något i kamerasökaren och knappt på de ljusa bilderna heller. Brännvidden blev för lång, och jag missade björnens framdel, som man ser på denna streckfigur

En 50s summabild visar i alla fall en fin komet och en igenkännlig Karlavagn.

Sen skulle jag zooma in med objektivet, men tappade fokus, så att DeepSkyStacker inte erkänner stjärnorna. För oss blir de i stället ovanligt tydliga, men man ser lite moln uppe till vänster

Märkligt nog fungerade DSS bättre med komprimerade(jpg) bilder än med originalen, och på denna summa av fyra 10s-bilder är kometen mycket tydlig. Nedanför till vänster om kometen syns ännu ett jordiskt moln, och det kändes att det var bråttom med fler bilder.

Ovanstående var med 50mm brännvidd, och jag bytte till sist till 85mm-objektivet för ännu ett snäpp tydligare bilder.  Med kometen i en lagom trädlucka blev det en fin summabild av åtta 10s-exponeringar, och jag var nöjd för kvällen!

 

 

16-17 juli 2020

NEOWISE igen

Efter trasslet med SW200 var det skönt att bara ta kamera med 85mm-objektiv och välja observationsplats fritt (med iOptron-stativet). Och när jag ändå var uppe sent så passade jag förstås på att ta bilder av Jupiter och Saturnus. De har båda backat lite nära sina oppositioner, som ses av läget i förhållande till 56 och 57 Sgr (jämfört med bilden från  7-8 juli). 

På en föstoring ser man tre av Jupiters månar, bara Io är dold (för) nära skivan t.h.

DeepSkyStacker brukar inte vara så bra på vidvinkelbilder, men här kunde jag kombinera två exponeringar så att  man tydligt ser Jupiter i relation till Skyttens ’Tekanna’ och ’Tesked’. Trots att exponeringen är bara 8s och himlen ljus kan man ana både den stora klothopen  M22 och  Lagunnebulosan M8, på varsin sida om Tekannans lock (lam Sgr).

Sen var det bara kometen som gällde, C/2020 F3 NEOWISE. Den har nu kommit mycket högre på himlen, och syntes direkt på den mycket ljusa himlen i norr, på väg mot, Stora Björnens framben, iota/kappa UMa, dit den kommer 18-19/7. Exponeringstiden är igen 8 sekunder, men himlen mycket ljusare än mot söder.

Med denna korta brännvidd (85mm) är det inga problem med kometrörelse, och en summa med totalt 60 s exponering visar ännu lite mer av en lång men svag svans som tyvärr (från vår nordliga latituder) drunknar i himmelsljuset.

Sen monterade jag Megrez-teleskopet på stativet i trädgården för fler bilder med längre brännvidd (360 mm). Vi det laget hade jag märkt att kvällen var så varm och fuktig att min tjocka observationsrock var helt fel klädsel, och när jag försökte lätta på den blev myggen nästan outhärdliga.  Fukten gjorde det svårt att sikta ordentligt genom sökare och kamera, men jag lyckades i alla fall få till en första omgång kometbilder. Sen råkade jag rubba fokuseringen, och när jag rättat till den kunde jag inte hitta kometen igen. I normala fall hade det förstås lyckats så småningom, men nu fick myggen mig att ge upp långt innan det var nödvändigt för synfältets skull.

En enskild 8s-bild ser (föstås) ut som en förstorad variant av 85mm-bilderna, och svansen försvinner snabbt in i himmelsbakgrunden.

Det man kan göra är att kombinera många exponeringar, och på en 137s summabild sträcker sig svansen klart längre, vilket man märker tydligt genom att jämföra med bakgrundsstjärnorna. Delbilderna är tagna inom ett 6-minutersintervall, vilket ungefär är gränsen för vad man kan tillåta med hänsyn till kometens rörelse. Om man jämför med bilderna från 11-12 och 13-14 juli så är svansen nu inte längre tudelad, utan verkar komma från hela kärnområdet.