3 september(kväll) 2018

Tveksamt väder, men stativet klarade sig

Efter en intressant isärtagning och soltorkning verkade HEQ5-stativet ha repat sig efter nattens kortslutning, men jag måste förstås testa med riktiga observationer. Himlen var full av dismoln, men med tillräckliga luckor för att det skulle kännas lönt att observera.

Först ville jag dock åt området kring Saturnus, som är oåtkomlig från kikarplatsen vid huset. Det blev den vanliga utrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen, som jag kan gå iväg ett stycke med tills jag får fri horisont åt sydväst. Det är en känslig avvägning mellan att himlen är för ljus och att området sjunker för lågt, och jag började lite för tidigt (21.27). På den ljusa himlen ser man i alla fall molnen tydligt. Saturnus rör sig på en intressant del av himlen, och man anar både Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna. Av en trevlig slump finns också den ljusstarka asteroiden Vesta i bild.

Medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag en bild av Norra Kronan, där den spännande variabeln R CrB nu är nära sin maximala ljusstyrka

Området kring Mars var tråkigt stört av moln

så jag återgick till Saturnus, där det var aningen bättre. Klockan 21.39 är det lite mörkare, men Vesta sjunker snabbt ner mot horisonten

Med lite tur kan man få de stora öppna stjärnhoparna M23 och M25 i molnluckor.

Med växlande molnighet i bildfältet blir summabilder med DSS ovanligt fula. Programmet kan förstås inte veta vad som är jordiska moln och vad som är mer astronomiskt intressanta objekt. Här har dessutom ett flygplan förstört tre av sju 30s-bilder. Att jag ändå visar kombinationsbilden är för att peka ut de astronomiska nebulosorna, inklusive Svannebulosan M17 i överkanten. (Det som nästan liknar en galax uppe till höger är bara stjärnan xi Serpentis sedd genom moln…)

Nu var det så dags för huvuduppgiften, att ta bilder genom SW200 monterad på HEQ5-stativet. Från kikarplatsen är det sydligaste jag når i vintergatan ungefär den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11 i Skytten. Motorn gick utan problem, och 30s-bild visar den kompakta hopen

Här fungerar DSS mycket bättre, och en 3-minuterssumma visar att även vintergatan kring hopen  är ovanligt stjärnrik. Hopen själv liknar mest en klothop, men åldern är bara 250 miljoner år, och hopens ljusstarkaste huvudseriestjärnor är blå (spektraltyp B8). Avståndet till M11 är omkring 6000 ljusår.

På väg mot M27 stannade jag till vid den ovanligt löst bundna klothopen M71 i stjärnbilden Pilen (Sagitta). På denna 90s summabild ser den jämfört med M11 ganska oansenlig ut. För att vara en klothop är den ovanligt närbelägen (12000 ljusår) och ovanligt ung (9-10 miljarder år)

Sen villade jag bort mig en lång stund innan jag hittade Hantelnebulosan M27, vilket är ganska skämmigt med tanke på att jag under nu snart 54 år (från hösten 1964) med jämna mellanrum letat upp den… Och när jag väl hittat rätt insåg jag att det nog var högst befogat att vrida upp ISO-känsligheten från 800

till 1600

Summabilden (2,5 minut) blir nu så intressant färggrann som man aldrig kan se den visuellt

Även med alla bilder (4 min) kombinerade ser man att nebulosans svagare partier skulle behöva längre exponering, men centralstjärnan framträder tydligt. Det är i princip den före detta röda jättens kärna, som efter att ha kastat av sig sina yttre delar nu är på väg att bli en vit dvärg.  Avståndet till M27 har varit osäkert på flera hundra ljusår, men enligt data från astrometrisatelliten Gaia kan det nu specificeras till 1230+-20 ljusår.

När jag nu nöjd konstaterat att min utrustning var oskadad såg jag att området kring Capella inte var helt molntäckt. Jag tog fram iOptron-stativet igen och tog tre snabba bilder med kamera+85mm-objektiv. Summabilden visar förstorade stjärnor i diset, men man kan även urskilja en svag komet 21P.

1 september 2018

Koll på kometen

Komet 21P är nu inte synlig för ”stora kikaren” förrän efter 1, men för att ha lite koll tog jag några bilder med kamera+85mm-objektiv. Himlen var mycket ljus av dis, stadsljus och precis uppgången måne, men jag visste att kometen var nära Capella, så det var lätt att sikta rätt. Det går att se kometen på en 30s-bild, men bara nätt och jämnt.

Fyra bilder kombinerat gör den lite tydligare, men man kan förstås inte vänta sig mer med bara ett litet kameraobjektiv.

Kometen fortsätter ‘neråt’, och nu gäller tidig morgon för fler teleskopbilder.

Som fokusbild använde jag Mars, som fortfarande lyser osannolikt starkt bland mer ”vanliga” stjärnor. Den rör sig nu åter åt vänster, och har precis lämnat Skytten (Sgr) och kommit in i Stenbocken (Cap).

21 augusti 2018

Komet m.m.

Kvällen var nu molnfri, men himlen trist grå med ett svagt dis upplyst av månen. Vintergatan kunde bara anas högt uppe i Svanen, men jag satsade på fler kometbilder. Komet 21P befinner sig bara 0,46 a.e. från jorden och rör sig snabbt över himlen, men sedan i går hade den inte kommit så långt. Den stod nu nära en trevlig (optisk) dubbelstjärna, och jag började liksom i går ta 30s-bilder.

Nitton exponeringar (9,5 minuter totalt) blev till följande summabild, och den täta satellittrafiken på himlen illustreras av streck på två av delbilderna (som bara täcker någon hundradels procent av himeln..). Genom att ta ‘flatfältsbilder’ av himlen i skymningen har jag också fått bort det mesta av den fula vinjetteringen (se gårdagen).

Efter en stund tog jag ytterligare 18 bilder (9 minuter), och fick en liknande summabild

Jag kan också lägga ihop alla delbilder till kvällens slutresultat, som återigen visar en påtaglig färgskillnad mellan huvud (blågrönt) och svans (rödaktig). Den exakta färgbalansen beror dock på bildbehandlingen och är föga objektiv.

Kvällen var så lugn och trevlig att jag också passade på att ta bilder av två stjärnor med extrem egenrörelse. Den mest extrema, Barnards stjärna, är en av solens närmaste grannar och rör sig över himlen med 10 bågsekunder per år! Bilden jag tog för ett år sen är för dålig för att rörelsen till nu ska märkas, men jämfört med 2014 ser man hur stjärnan rört sig väldigt tydligt.

Den andra extremstjärnan är den glesa dubbeln 61 Cygni, känd för att vara den första stjärnan med ett uppmätt prallaxavstånd. Redan i början av 1800-talet hade man upptäckt den stora egenrörelsen (5 bågsekunder/år) vilket borde betyda att stjärnan låg nära solen. Många observatörer försökte sedan mäta en parallax, och F.W. Bessel kunde 1838 få fram ett rimligt säkert värde omkring 0,31 bågsekunder, dvs ett avstånd (1/0,31)*3,26=11 ljusår. Det moderna värdet är 0,286 bågsekunder.

Bilden från 2014 är tagen med det lilla Megrez-teleskopet (f=360 mm), och det är lite svårt att jämföra med dagens bild (med SW200). Ändå ser man tydligt att de båda stjärnorna i 61 Cyg har rört sig lite åt vänster. Även om vi nu (Gaia!) kan mäta egenrörelser som är en hundradels promille av 61 Cygnis tycker jag det är skojigt så här konkret se att ”fixstjärnor” faktiskt rör sig.

Ett favoritobjekt som jag inte kunde låta bli att ta några bilder av är ju också M57, Ringnebulosan. Här en 4 minuters summabild där man på förstoringen ser den heta centralstjärnan mitt i ringen, vars utkastade atmosfär nu bildat ett enormt (ca 1 ljusår!) skal.

Och när jag var ‘på hållet’ blev det också en Albireobild, apropå Populär astronomis blänkare om att den bara skulle vara ett optiskt par. Jag tror kanske ännu att Gaia-mätningarna för så ljusa stjärnor kan vara problematiska och vill tro att den är fysisk…

 

20 augusti 2018

Komet 21P/Giacobini-Zinner

Det var (som vanligt) mer moln än SMHI hade förutsagt, men jag var ivrig att observera kometen med min ”stora” kikare (SW200, 20 cm öppning). Kometen låg denna kväll i ett område utan ljusa stjärnor, men den gick ändå ganska lätt att hitta på en linje vidare från två 4:e magnitudens stjärnor i Giraffens stjärnbild. Medan molnen tätnade satte jag igång att ta 30s-exponeringar som denna

En 4-minuterssumma visar mera färger, men sen störde molnen mera en stund

Tre bilder till var användbara, men man ser tydligt att kometen rört sig märkbart sedan den första serien

Stackningsprogrammet kan fås att centrera alla kometbilder, vilket i stället får stjärnorna att bli streck. Här alla 11 bilderna, 5,5 minuters exponering

En ‘typisk’ komet alltså, där man anar att det med långa exponeringar på en mörk himmel skulle gå att följa svansen betydligt längre.

 

 

17-18 augusti 2018

Fin kväll!

Efter lite regn klarnade himlen, och jag tog bilder i flera omgångar med kamera på iOptron-stativet. Ett första mål var Jupiter under halvmånen, där också kvällens första ‘UFO’ siktades, ett avlägset flygplan som råkade hänga med på flera bilder. Här först bilder från 21.47 resp 21.50, där vi ser Jupiter nära ovanför Zubenelgenubi (alf Lib).

Med 200 mm brännvidd kan man dels se 2+1 Jupitermånar, dels de två stjärnorna i alfa Librae.

Det lustiga var sedan att flygplanet långsamt hade svängt och fortfarande var kvar i bild när pekade mot månen 21.52. De två lanternorna som nu båda är synliga är det bästa beviset för att det verkligen var ett flygplan.

En kortexponering visar själva månlandskapet, men mycket suddigt både för att brännvidden är kort och för att fokuseringen är dålig

Sen väntade jag tills månen gått ner och det blivit riktigt mörkt innan jag fortsatte. Även om himlen fortfarande var molnfri var det mycket fuktigt, med dagg i gräset och en viss diskänsla. Vintergatan var fin, men inte så som den kan vara. Jag började med  vidvinkelbilder (10-20 mm objektiv). På sin låga höjd var Saturnus ganska blek, medan däremot Mars strålade när den tittade fram mellan träden. På denna bild syns också vad som enligt riktningen kunde varit en Perseid, men om man tittar noga ser man spåret fortsätta även ovanför det ljusaste avsnittet, så det är högst troligt en satellit, även om det inte riktigt stämmer med heavens-above. (Den häftiga ”nebulosan” nere till höger är ett jordiskt moln…)

På en annan bild stämmer det precis med förutsägelsen från heavens-above: Strecket tvärs över Örnen kommer från ”Cosmos 1943 Rocket”

Med 20 mm brännvidd i stället för 10 blir södra vintergatan lite tydligare, men det upplysta diset tar bort alla detaljer nära horisonten

Siktar man högre upp är Svanen (med Vega och Lyran t.h.) standardmotivet

Redan en summa av två sådana 90s-bilder visar förvånande många detaljer i vintergatans mörka moln

Två bilder av södra vintergatan kan också kombineras så att de mörka molnen framhävs

Sedan gick jag över till 100 mm teleobjektiv. Saturnus är nu mycket tydligare (med månen Titan t.v.), och syns här med tre välkända Messier-objekt: Gasnebulosan M17, den öppna stjärnhopen M25 och klothopen M22

När jag gjorde likadant med Mars fick jag först en oväntad överraskning, en liten nebulosa som enligt kartor och kataloger inte alls skall vara där?

Jag har ju använt detta objektiv mycket, och borde ha fattat direkt: Liksom kvällens första bilder har fula gröna reflexer av månen är det nu den superljusstarka Mars som gett en reflex symmetriskt på andra sidan bildcentrum. Det som lurade mig är det spännande utseendet med en liten stjärnlik kärna omgiven av nebulositet. Så liten som kärnan (eller ännu mindre!) är ju Mars egentligen, den stora blaffan är bara överexponering! Definitivt bevis ges av en senare bild tagen med ett annat objektiv.  Jag har märkt ut reflexens plats, och där finns förstås ingenting. Den täta flygtrafiken fortsatte också…

Sen visste jag att kometen 21P/Giacobini-Zinner borde gå att observera i trakten av Perseus/Cassiopeia, men frustrerande nog visade det sig omöjligt att rikta kameran ditåt med det stora teleobjektivet. Hur jag än vred så var själva kameravridaren i vägen, så jag fick ge upp och byta till ett mindre (85 mm) objektiv.  Kometen ligger i ett område med få ljusa stjärnor men många stjärnhopar och nebulosor, och jag är nöjd med att ha hittat rätt fält och fått den i bild.

Jag fick bara två användbara exponeringar, men en 86 s summabild visar en svag svans

Kometen är kortperiodisk (6,6 år), men denna solpassage är ur vår synpunkt ovanligt gynnsam. Den kommer att stå bra till en månad till, och jag hoppas kunna följa den vidare genom större instrument.

 

9 januari 2018

Monteringen igång igen

Häromdagen fick jag ju inte fram någon ström till min montering och fruktade något allvarligt. Det visade sig bara vara sladden från nätaggregatet som av någon mystisk anledning slutat fungera. Vädret var rimligt klart, och med en ny sladd kunde jag observera som vanligt. Jag använde för enkelhets skull bara det lilla Megrez-teleskopet (72 mm f/5) och tog först några bilder av Plejaderna. En DSS-summa med 6 minuters exponering visar den slående nebulositeten som alltså är helt verklig och inte (som det ser ut) beror på disigt väder(!)

Efter detta praktobjekt tog jag i förbigående en bild av Mira, som nu kring maximum är väldigt mycket ljusare än sin täta grannstjärna.

Kvällens huvudmål var annars den lilla komet C/2016 R2, som fortfarande befann sig nära gamma Tauri. Dvs jag siktade ganska snett, så att kometen hamnade precis i bildens kant…

Ett andra försök lite senare blev bättre centrerat, men himlen hade blivit disigare (se halon kring gamma Tauri) så att en drygt 11 minuters DSS-summa är snarast sämre än 8-minutersbilden ovan. (Båda bilderna har många fula mörka fläckar från damm på sensorn, att åtgärda…)

Om man med DSS kombinerar de båda bilderna så att stjärnorna sammanfaller får man två bilder av kometen som visar rörelsen på de två timmarna mellan klockan 18.55 och 20.23.

Om man sedan jämför med telebilden från 6/1 ser man att rörelsen stämmer precis, men att kometen snarare blivit ljussvagare sedan dess

 

 

6 januari 2018

Klar kväll efter många grå veckor!

På kvällen körde jag bara med kamera plus iOptron för att vara säker på att det skulle fungera även söndag morgon när jag ville ta bilder av Mars vid Jupiter. Med 85 mm-objektivet tog jag bilder av en ljus Mira

och sedan (förstås) av Orion. Med bländare 2,0 får man lite fula violetta ringar kring stjärnorna

men på en DSS summabild (405 s) är det inte längre framträdande. Ett större problem är den kraftiga vinjetteringen, dvs att bildkanterna är mycket svagare än centrum. Hästhuvudnebulosan är trots allt ganska tydlig nedanför den vänstra stjärnan i Orions bälte.

Jag tog också några bilder av Rosettenebulosan, men för få för att summabilden (285 s) skulle bli bra. Vinjetteringen stör väldigt mycket, eftersom nebulosan hamnat så långt till vänster om bildcentrum.

Jag var också nyfiken på kometen C/2016 R2, som skulle befinna sig i Hyaderna. På en 85 mm-bild kan jag marginellt skönja den

och med 190 mm blev det inte mycket tydligare

På ett utsnitt från en 5-minuters DSS-summa av 190 mm-bilder är det i alla fall ingen tvekan om att där finns en svag komet. Trots att den är 2,9 a.u. från solen visar bilder med större teleskop en tydlig svans, och kometen verkar innehålla ovanligt mycket frusen kolmonoxid (CO) som lätt sublimerar.