26 februari 2021

Fullmåne med detaljer

Kvällen var lugn och klar, med en fullmåne som effektivt dränkte det mesta av stjärnhimlen.  Jag var i förstone beredd att skippa även månobservationerna, men insåg att det ändå skulle finnas en smal terminator vid en intressant libration. Så det blev månfilm igen, först (vid 19-tiden) utan Barlow för att jag säkert skulle få en hel mosaik.  Månens extrema ljusstyrka och teleskopets f/5 gjorde det svårt att inte överexponera ens med 1/10000 sekund exponeringar(!), men med 8 bilder fick jag till en snygg (och komplett) måne.

Man ser intressanta detaljer längs hela randen neråt vänster, men när jag testade med Barlow var seeingen så dålig att det kändes onödigt att fortsätta innan månen kommit högre på himlen.

Vid 23 gick jag ut igen och började detaljfilma. Jag hade ingen ambition att täcka hela månytan, utan koncentrerade mig på den spännande randen. Datorn hade en del oväntade problem, men jag fick ihop mer än nog med film ändå, som det nu tar ett tag att reducera. En preliminär kantmosaik kan se ut så här, men jag återkommer med detaljer och identifieringar av vad man ser

Utanför Grimaldi och Riccioli ser vi ett par kratrar som kräver gynnsam libration för att ses, Vasco da Gama och Schlüter. En liten krater som sticker ut genom sin ljushet är också Glushko.

Söder om Schlüter kan man se långsträckta bergsformationer vilka egentligen är randbergen till det största ”havet” på månens baksida, Mare Orientale. På randen av Byrgius ligger den lilla men  iögonenfallande ljusa Byrgius A.

Längre söderut kan man för ovanlighets skull se hela Bailly, som faktiskt är den största kratern på månens framsida

Man kan se den sydliga kratern Scott, men inte den ännu sydligare Amundsen. Under nordranden av Scott och flera kratrar i närheten råder ständig skugga.

22 februari 2021

Nästan hela månen…

När vädret plötsligt slog om till vårvärme kunde jag inte låta bli att köra en filmsession på månen, trots att himlen var full av dismoln. Det usla vädret har gjort att jag inte kunnat testa Skyris-kameran plus ny laptop tillsammans mer än en gång förut (den 26 november), men tekniken fungerade helt OK, med firecapture som styrprogram. Seeingen var inte heldålig, men den varierande distjockleken gjorde det svårt att exponera lagom. (Trots att jag liksom vid förra försöket körde med ett rödfilter räckte några få millisekunders exponeringstid för denna ljusa månfas).

Jag filmade hela tiden med Barlowlins, och trodde att jag med 25 filmserier skulle kunna täcka hela månen. Efter reduktioner med Autostakkert och Registax lät jag Autostitch kombinera slutresultaten, men snopet nog hade jag missat ett litet område. Här har jag fuskat och fyllt i luckan med neutralt grått, så att den bara syns om man tittar noga…

Den ungefär trekvartsstora månfasen har jag ofta filmat, eftersom den är optimalt placerad på himlen på normal kvällstid, och med sin stora ljusstyrka lätt att filma. Beroende på libration blir förstås detaljerna längs terminatorn ändå olika, och jag kanske återkommer med detaljjämförelser(?). Bildkvaliteten är dock ”under normal”, och jag ska nog också kolla reduktionerna.

12 februari 2021

Klart och kallt!

Med bara få månfria dagar kvar kände jag att jag borde ta några fler Megrez-bilder av vinterobjekt, men förhållandena är jobbiga, med snö och kyla. Monteringen står under presenning en bit från huset, så steg ett var att sätta dit Megrez-teleskopet och få igång drivningen. Det gjorde jag innan det var helmörkt, men när jag sen väl hade provat och fokuserat kameran kändes det som jag direkt ville börja ta bilder. Orionnebulosan kom precis fram mellan två träd, så motivet var givet. För centrum är en 4s-exponering ganska lagom, även om Trapetset flutit ihop

Man kan nätt och jämnt se alla fyra stjärnorna med en kortare 1s exponering.

På 30s blir det ordentligt mycket nebulosa

(och till vänster är det trädgrenar och inte mörka interstellära moln man ser…)

Med fortfarande ljus himmel (solen -13,9 grader under horisonten) var 90s alldeles för lång exponering, och efter nerdragning  i bildbehandlingsprogrammet är bilden ganska lik den förra.

Beroende på hur man väljer parametrarna i DeespSkyStacker kan summabilden (5 min total exponering) se ganska olika ut, så

eller så

och man kan säkert få till något ännu bättre. Sedan tabbade jag mig när jag skulle leta upp Rosette-nebulosan, och hamnade med flera bilder i okända trakter. Tillbaka vid zeta Ori och Flame-nebulosan var kameran tyvärr med på bara en bild

Efter 18 sekunder på nästa dog batteriet kölddöd, och jag gav upp och tog en lång paus för fredags-TV.

Ute igen var Sirius och Stora Hunden bra placerade, och jag kunde ta detaljbilder av de tre stora stjärnhopar jag noterade på mina vidvinkelbilder den 5/2. Först här en 6 minuters summabild av M41, som är lätt att hitta 4 grader rakt under Sirius.

Googlar man kan man hitta avstånd mellan 2000 och 4000 ljusår för hopen , så jag bestämde mig för att kolla Gaia-katalogens ’facit’. Det är mycket instruktivt att välja ett litet område i hopens centrum och se stjärnor (ner till magnitud 20) på alla möjliga avstånd. Det krävs lite pyssel att leta fram en grupp ljusa stjärnor med gemensam parallax och egenrörelse, men man finner då parallaxvärdet 1,33 millibågsekunder. Avståndet är alltså 1000/1,33=752 pc, ca 2450 ljusår.

Sen passar synfältet med Megrez-telekopet precis lagom för att få med M46 och M47 på samma bild, och 9-minuterssumman visar den spännande kontrasten mellan hoparna.

Även här har jag hastigt kollat Gaia-avstånd för troliga hopmedlemmar, och finner att den vänstra hopen (M46) ligger ungefär 5400 ljusår bort, medan den högra (M47) ligger på 1550 ljusår. M46 är alltså verkligen en ovanligt stor och stjärnrik hop. Ovanför M47 syns en tredje hop, NGC 2423, som åter enligt Gaia ligger ca 3000 ljusår bort. Utom att vi i bilden har fältstjärnor på alla möjliga avstånd har vi alltså även tre hopar som bara skenbart hamnat på samma ställe på himlen.

När jag sen tänkte ta bilder även av de två stora hoparna i Kräftan, Praesepe och M67, var det för svårt att sikta högre uppåt på himlen, så det fick vara nog för kvällen.

7 februari 2021

Disig men godkänd repris

När jag inifrån kastade en blick på Orion trodde jag det var lika klart som häromdan, och tänkte göra en snabbrepris med 85mm-bilder. Väl ute insåg jag att det var mycket sämre väder, med stora sjok av dismoln som kom och gick över himlen. I stället för att snopet gå in igen framhärdade jag och tog bilder trots diset. Först blandade jag till och med ihop Mars med Aldebaran, men på den rätta bilden ser man att Mars förstås fortsatt framåt från pi Arieteis

Huvudmålet var igen trakten av Kräftan, och trots diset har det faktiskt gått bra att sätta ihop ett dussin bilder med Autostitch. Här först övre delen, från Praesepe och upp mot Pollux

och här undre delen inklusive en del av Hydran

Jag kunde sen zooma in i detalj på några ljusa steroider som syntes både 5/2 och 7/2. Området på himlen är inte så långt från ”antisol”-riktningen, dvs de har alla nyligen varit i opposition och är optimalt ljusstarka. Första exemplet är nr 14 Irene, ungefär 1,34 a.e. från jorden, magnitud 9,5, och vi ser att rörelsen som sig bör är retrograd (åt höger).

Nästa är nr 10 Hygiea, som rör sig nära under Praesepe. Den är här ca 2,22 a.e. från jorden, men eftersom den är så stor når den ändå magnitud 10,1.

Sen är det ännu roligare när både nr 18 Melpomene och nr 60 Echo finns i samma fält som den stora (och gamla) stjärnhopen M67. Melpomene är 1,44 a.e. från jorden, magnitud 9,5, medan Echo bara är 1,02 a.e. från jorden efter en ovanligt gynnsam opposition. Den är därför nu av magnitud 10,4 fast den (med sitt högre upptäcktsnummer) oftast är ljussvagare.

I motsats till Echo är asteroiden nr 21 Lutetia ganska långt från jorden vid sin opposition 1,83 a.e. fast det optimalt kan vara så kort som 1,04 a.e. Den är därför lite svagare, magnitud 11,4, men går ändå klart att identifiera på mina bilder. Den rör sig här nära ovanför Praesepe, vars karakteristiska centrum man ser nere till höger på bilderna.

Det här sättet att identifiera asteroider var oväntat effektivt, med tanke på att oservationerna var halvdana 30s-exponeringar med ett litet 85mm objektiv! Vi ser också att bilderna från 7/2 är av klart bättre kvalitet, trots dismolnen. Den 5/2 gjorde kylan att jag tydligen slarvade för mycket med stativinställningen, så att stjärnorna blev små streck.

5 februari 2021

För kallt för kameran…

Det var för kallt för att starta något teleskop, men jag tänkte i alla fall fortsätta med 85mm-bilder som häromdagen. Himlen var klar och fin och jag hade klätt mig varmt nog, men det ville sig inte riktigt. Först strejkade minneskortet så att jag fick formattera om det, och sen dog batteriet snabbt trots att jag hade satt in ett fulladdat innan jag gick ut. Det blev några bilder i alla fall, alla med bara 30s exponering. (Eftersom jag bara höftar till stativet följer det inte himlen perfekt, men med så kort exponering blir det användbart ändå…).

Först Mars nära stjärnan pi Arietis. Mars kommer att passera mellan rho och 45 Ari, och når fram till delta den 16/2.

Sen Orions huvud där asteroiden Lutetia flyttat sig ett litet stycke norrut sedan sist

som man kan se på den detaljerade jämförelsebilden.

Jag tog fler än en bild upp mot Gemini, och om man accepterar lite svajig geometri så kan man sätta ihop dem med autostitch för att få bättre överblick.

Nära chi2 Orionis befinner sig den ljussvaga småplaneten 52 Europa, och med stor förstoring kan man identifiera den säkert. Med samma utsnitt på bilderna från 2/2 blir det till sist en helt tydlig bild av rörelsen

Sen finns det några asteroider i trakten av Kräftan som jag också vill följa, där detta blir de första bilderna. En autostitch-kombination av fem bilder visar hela trakten från Hydrans huvud över Praesepe och upp mot Tvillingarna

men utsnitten med asteroiderna får vänta tills jag tar en ny serie bilder.

När kameran började krångla tog jag (om det fortfarande skulle fungera) bilder av Sirius och Stora Hunden, och även här får man med autostitch en bra mosaik. Nere till vänster är ljusen från Åminne och Hånger mycket störande, men bilden visar ändå tre stora öppna stjärnhopar, som jag vid tillfälle ska ta fler bilder av.

Ett påtvingat kort observationspass alltså, men med ganska mycket att jobba vidare med. Bland annat alltså insikten hur långt man kommer med bara ett 85mm-objektiv: Översikter med autostitch och ändå möjlighet att hitta 11 magnitudens asteroider.

 

 

2 februari 2021

Minisejour

Även om det var ganska klart var luften full av ett tunt isdis som gjorde himlen mjölkvit redan utan måne. Det var också ogästvänligt kallt, och jag tog bara några snabba kamerabilder (85 mm objektiv) för att hålla rutinerna någorlunda igång, denna hopplöst oastronomiska vinter. Orion visade att det var lite lönt att observera, om man mörkar ner himlen är en 30s-bild helt användbar.

Betelgeuze (t.v.) är i år normalt ljus, dvs överglänser rejält Bellatrix (t.h.)

Mellan dem och lite uppåt finns Orions huvud med lambda Orionis, och denna kväll råkade småplaneten nr 39 Laetitia befinna sig i närheten.

På mjölkhimlen missade jag nästan Mira, men en kombibild visar den vanliga skopan

och Mira med sin (optiska) följeslagare fanns bra med på den undre av bilderna.

Mars är redan långt förbi Uranus

Sen siktade jag lite snett i Tvillingarna också, på jakt efter småplaneten nr 52 Europa (ej att förväxla med Jupitermånen Europa…). Den första bilden har stjärnorna som små streck, och asteroiden går bara nätt och jämnt att urskilja. (Den stora stjärnhopen M35 syns dock bra).

En andra bild har lite bättre kvalitet, men Europa hamnade precis i kanten

Till sist blev det Orion igen (förstås), och den sammanlagda bilden 4x30s visar förstås mer av nebulositeterna.

Allt som allt var jag ute mindre än en kvart, men det räckte för att jag ska känna mig på banan…