27 februari 2022

Uppföljning

Det var nästan lika klart som i går, och jag gick ut innan det blev frostkallt. Jag märkte i går att det fungerade bra med 70-200mm objektivet direktmonterat på stora stativet, och tänkte nu se hur långt det räckte.

Jag började med 200mm brännvidd för de svagaste objekten. Först asteroiden Leto till vänster om Castor, som syns tydligt

Den lilla kometen 67P var svag även med Megrez-teleskopet, så den är förstås svår med bara 200mm-objektivet. På ett utsnitt från en 6,5 minuters summabild är den emellertid uppenbar, och har flyttat sig neråt sedan gårdagens bild.

Bara som jämförelse siktade jag också mot kometen C/2019 L3 (ATLAS), som anas redan med 1 minuts exponering

Den är ovanlig genom ett perihelium så långt som 3,55 a.e. från solen (i januari), och måste vara ovanligt stor för att synas så här bra 3,00 a.e. från jorden. Av kartor framgår att det man ser på en förstorad summabild är själva kometen, tätt till höger om en 12 magnitudens  bakgrundsstjärna, och att den definitivt är ljusstarkare än förutsagda magnitud 9.

Sen var det bara att minska objektivets brännvidd till 85mm och fortsätta med samma uppställning. Småplaneten nr 20 Massalia är lätt synlig,  och i samma fina synfält (tillsammans med Praesepe och M67) finns faktiskt också nr 11 Parthenope

Under Regulus syns nr  19 Fortuna och (svagt) nr 34 Circe

Jag har fler exponeringar och får göra en summabild för jämförelserna. En bild i norra Lejonet visar svagt den missade nr 98 Ianthe

Bilden mot nr 7 Iris är väldigt lik gårdagens, eftersom Iris precis håller på att vända efter sin oppositionsslinga, men jag tror en detaljförstoring kan visa den lilla skillnaden

Jag har alltså nu material för flera jämförelsebilder, och publicerar nu preliminärt  bara för att det ska hamna under februari…

Fortsättning 1/3:

För asteroiden 68 Leto visar jämförelsen på dåligt fokus för Megrezbilden(26/2) och ful skakning(?) på dagens 200mm-bild. Rörelsen är i alla fall uppenbar.

Jag blev också nyfiken på dubbelstjärnan HIP 38317/38329, som faktiskt är ett fysiskt par ungefär 700 ljusår från solen. Separationen är minst 15000 a.e., dvs perioden i deras bana kring varandra är kanske 1 miljon år!

Bilderna av nr 19 Fortuna visar den tydliga retrograda rörelsen, och en intressant skillnad i gränsmagitud. Båda bilderna är tagna med ca 85mm brännvidd och knappt en minuts exponering, den vänstra med 85mm-objektivet, Bl 2,8, den högra med zoom 70-200, Bl 4,0. Det är klart större skillnad än ett bländarsteg, dvs jag bör fortsätta att hellre använda 85mm-objektivet än ett  zoom-objektiv med många linser som stjäl ljus.

Samma effekt syns i nästa jämförelsepar, för 34 Circe. Här har den högra bilden dubbelt så lång exponeringstid, vilket skulle kompensera för den mindre bländaren, men inte gör det.

Småplaneten nr 20 Massalia syns fint på följande bildpar

Apropå glesa dubbelstjärnor så verkar även omicron1/omicron2 Cancri vara ett  fysiskt par, med en separation på minst 60000 a.e. och en period på flera miljoner år! Den svaga dubbeln nedanför till vänster om Massala är däremot bara optisk, med komponenterna på helt olika avstånd från solen. I fältet finns också variabeln X Cancri, som är en ovanligt röd s.k. ”kolstjärna”.

Slutligen var det då nr 7 Iris som rör sig opraktiskt sakta just nu. Med rejäl förstoring kan man dock se rörelsen i förhållande till bågen av svaga bakgrundsstjärnor ovanför till vänster.

Nästa klara kväll får det bli uppföljning av Ianthe och Parthenope.

Extra 2/3: På extremt fula detaljbilder syns ännu tydligare hur kometen 67P rörde sig mellan 26/2 ocvh 27/2

26 februari 2022

Jobb för resultaten…

Kvällen var klar och fin, och jag satte igång Megrez-teleskopet. Några snabba testbilder av Orionnebulosan (inklusive geostationär satellit) blev bra, så jag var optimistisk och lämnade allt igång.

När jag sen äntligen fortsatte efter 22 var det minusgrader, med isbildning och allmänt jobbigare förhållanden. Jag hade optimistiskt tänkt mig att hitta några asteroidfält genom att utgå från ljusa stjärnor och sen vrida teleskopet via skalorna i rektascension och deklination. Skalorna är dock ganska grova när synfältet bara är ca 2,5×3,7 grader, och jag borde ha försökt kontrollera pekningen bättre. Jag utgick först från Regulus, och det visar sig nu när jag kollar bilderna (med hjälp från astrometry.net) att jag snopet nog missade både nr 98 Ianthe i norra delen av Lejonet och nr 34 Circe i södra. Sen var det som vanligt extra svårt att sikta högt på himlen, och det tog en bra stund att hitta Castor. Småplaneten nr 68 Leto fanns inte långt till vänster, och trots lite halvdant fokus  går den i alla fall lätt att hitta. (Med magnitud kring 12,0 är den på gränsen för 85mm-bilder).

När jag hittat Castor kunde jag komma ockå till Pollux. Därifrån räckte det med en vridning bara i rektascension för att komma till komet 67P/Churyumov-Gerasimenko. Detta är den berömda kometen runt vilken ESA:s Rosetta-sond 2014-16 gick i bana och tog närbilder, och där landaren Philae kraschlandade. Kometen nådde perihelium i augusti 2016 och sedan nästa gång i november 2021, och har sedan dess stått bra till på himlen. Jag har länge försummat att ta en bild, och nu kändes det som sista chansen. Avståndet från solen har växt från 1,21 till 1,83 a.e., men den är fortfarande bara 0,94 a.e. från jorden. En summa av tre bilder, total exponering 4,3 minuter, visar något som man anar är lite suddigt, men jag ska försöka få en bild till för att visa rörelsen.

Sen var det några ljusare asteroider som jag bara hade tänkt fota med det vanliga 85mm-objektivet, och jag borde kanske ha använt också den vanliga kameravridaren. Eftersom den stora monteringen var igång tänkte jag att den följde stjärnorna bättre, men då kunde jag plötsligt inte montera kameran vettigt. Den bra kulleden gick inte att skurva fast med fel skruv, två andra som jag testade satt inte heller fast ordentligt, men jag kunde i alla fall få en bild mot Regulus, så asteroiden nr 19 Fortuna blev tydlig. Fältet fungerade också för nr 34 Circe, så det gjorde faktikt inget att jag missade den med Megrez(!)

Sen övergick jag till det stora 70-200mm objektivet, som går bra att fästa stadigt. Jag ställde in brännvidd ca 100mm, men enligt EXIF blev det närmare 85.  Asteroiden nr 20 Massalia befinner sig nedanför till vänter om Praesepe. Jag hade inte tänkt på att bländaren minskat till 4 (från 2,8 med 85mm-objektivet), och förstod inte varför bilderna blev så mörka. Jag tog bara 20s-bilder, men Massalia syns i alla fall tydligt

Jag trodde som sagt det var något  konstigt med objektivet, men siktade ändå också mot nr 7 Iris i Tvillingarna. I verkligheten märktes inte mycket av träden, men jag märkte demju genast på bilderna. Turligt nog syns  Iris  precis.

Sen gav jag mig för kvällen, utan veta vad som hade fungerat. Egentligen var det ju bara 98 Ianthe som jag inte fick på bild, så i slutänden blev det ändå ganska bra.

11 februari 2022

Månsken och kamerafel

Jag tänkte bara ta några snabba 85mm-bilder, och märkte igen hur redan en 78% full måne hindrade sikten. Med hjälp av beta och gamma i Väduren (placerade i övre högra hörnet av bilden) hittade jag i alla fall Uranus, som nu rört sig märkbart sedan den 30 januari.

En detaljjämförelse visar den tydliga rörelsen i direkt led (åt vänster) efter en opposition redan 5 november förra året. (Notera att den högra bilden tagen med bara 85mm brännvidd är betydligt snyggare än den slarvigare vänstra, med 200mm).

Mira är ganska oansenlig nära minimum, men är lätt att hitta i relation till ljusare stjärnor

Här ser vi den mer i detalj, fortfarande mycket ljusare än sin optiska följeslagare

Jag insåg sedan att jag inte skulle hitta asteroiden nr 7 Iris i Tvillingarna såpass nära månen, men chansade på nr 20 Massalia i området mellan Praesepe och Regulus. När jag nu ska kolla visar det sig att minneskortet plötsligt är oläsligt, och jag får alltså inte fram någon bild! Kvällens resultat var alltså snopet klent, men det kommer fler kvällar…

9 februari 2022

Månen i molnluckor

Jag tvekade om det med så mycket moln var lönt att sätta upp kikaren (SW200), men gjorde det i alla fall. Jag började som vanligt utan Barlow, men av tio 90s-filmer var det bara en som var utan molnavbrott. Senare blev molnen bara tätare, och jag packade ihop utan att ha filmat något med Barlow.

Jag försökte redigera bort de värsta avbrotten och lät så Autostakkert köra på. Det blev helt användbara bilder, och en autostitch-kombination visar dramatiskt mycket mer detaljer än de Megrez-bilder jag tog den 7/2 och 8/2.

Jag ska jobba lite mer med detaljerna, men är så länge fullt nöjd med denna översiktsbild.

8 februari 2022

Andrabild av Pomona

Vädret höll på att slå om, och det var klart bara i luckor mellan snabbt förbidrivande dismoln. Jag ville väldigt gärna ha en andrabild av Pomona, så jag gjorde som i går med Megrez-teleskopet, utgick från Betelgeuze för att hitta fältet. Så passade jag på och exponerade i de klara luckorna, och fick ihop flera oväntat bra bilder där man lätt ser en 12 magnitudens Pomona.

Eftersom observationen dröjt sedan oppositionen vid nyår har Pomona saktat in för att snart börja röra sig åt vänster igen, men på de förstorade jämförelsebilderna ser man den lilla rörelsen uppåt höger sedan i går.

Pomonabilden var det viktiga, men naturligtvis tog jag också några bilder av den fina halvmånen. För allmänna detaljer är ca 0,003 s exponering lagom

men ökar man till 1/8 s kan man fortfarande ana den obelysta halvan som alltså lyses upp av det svaga skenet från den ”halvjord” som nu ses från månen.

 

 

 

7 februari 2022

Några Megrez-bilder

(Medan jag väntade på mer information om min frus hjärtinfarkt försökte jag skingra tankarna med astronomi, och redovisningen här fyller samma funktion…)

Under den stormvälta kikarmonteringen hade jag mirakulöst hittat den ursprungliga (cm-stora) elektriska kontakten, och när jag provade fungerade drivningen igen utan glapp. För att slippa börja om med polinställningen hade jag också flyttat stativhuvudet ner till den pelare jag har nära huset, och nu räckte det med några små knuffar så hade jag faktiskt Polaris i polsökarens synfält.

Med Megrez-teleskopet siktade jag först på månen, som redan närmar sig halv.

Vid ungefär denna fas går gränsen för när jordskenet är synligt, och skillnaden är radikal till den belysta delen

Månen lyste också upp himlen, så det var egentligen ingen kväll för nebulositeter. Ändå kunde jag inte låta bli att ta bilder av Plejaderna, här först en enkelbild på 45s (ISO1600)

och här en 4 minuters summabild, med mycket tydlig nebulositet

Ännu märkligare är det att  ”Flame”-nebulosan nära zeta Ori syntes så tydligt, och att till och med ”Hästhuvudet” anas, på en summabild med 4,5 minuters exponering. Det mörka området till vänster är skymmande träd.

Sen kollade jag ordentligt var 32 Pomona skulle befinna sig relativt Betelgeuze, och då var det inga problem att hitta rätt fält och en tydlig Pomona

Sen blev det inte mer denna konstiga kväll.