3 oktober 2018 (kväll)

Perfekt höstkväll

Natten 3-4 oktober förutsades bli helklar, och jag gick först ut på kvällen i ett par omgångar. Först lite hastigt för att hinna se ISS passera ovanför Mars och Saturnus, med vintergatan som snygg bakgrund. Kameran (med 20mm objektiv) är monterad på fast stativ, så stjärnorna är lite utdragna på 30 sekunders exponeringar. (Som vanligt passerar ocskå flyg och andra satelliter…)

Jag borde genast ha ordnat med iOptron-monteringen (som följer himlen), eftersom vintergatan var så fin, men tog bara några ytterligare kortexponerade (30 s) vidvinkelbilder, här med brännvidd 10 mm.

När jag senare kom igång med ordentlig följning blev det detaljbilder i stället, med 70-200 mm teleobjektiv. Mars är fortfarande så ljusstark att man med 200 mm får den lustiga gröna reflexen som jag varit ut för flera gånger. Planeten står (se bilden ovan) i en del av Stenbocken som saknar ljusa stjärnor, så kontrasten till Mars är extra stor

Först med objektivet utzoomat till 70 mm börjar det finnas igenkännligare stjärnor, och här ser vi uppe till höger de glesa dubblarna alfa och beta i Stenbocken, plus det vanliga störande flygplanet…

Sen siktade jag mot Neptunus där jag visste att man också kan se spåren av geostationära satelliter. Med bara 70 mm brännvidd syntes spåren dock bara svagt, här på tre kombinerade 30s-exponeringar

Om man i stället fixerar kameran blir satelliterna punktformiga medan alla stjärnor blir streck. På denna summa av tre minutlånga bilder kan man se ett tjugotal satelliter, längs ett smalt band på himlen. (Grovt sett kanske bilden täcker 10 grader av den geostationära cirkeln, så extrapolerat borde det bli omkring 700 geostationära satelliter totalt, vilket nog är en rimlig siffra)

Sedan ville jag ha igång stora SW200-teleskopet, eftersom jag tänkte filma månen på morgonen. Ett första motiv blev den kända dubbelstjärnan gamma Arietis (separation omkring 10 bågsekunder), som är väl upplöst redan utan Barlow (f=1000 mm).

Resultatet med längre brännvidd är inte bättre, eftersom man också måste öka exponeringstiden så att varje delbild får större seeingpåverkan.

Alltsedan jag såg Stockholmsamatören Peter Roséns bilder av Uranus och Neptunus har jag velat försöka filma åtminstone Uranus. Nu stod den lämpligt placerad, och jag fick oväntat in den i synfältet på första försöket. Även utan Barlow krävs exponeringstider kring 1/10 s, och seeingen suddar ut rejält. Bildskalan är dock identisk med den för gamma Arietis här ovan, så en apparent diameter för Uranus omkring 4 bågsekunder verkar rimligt. Den grönaktiga färgen finns redan i kameran, så även om den iofs är realistisk är det mest en slump…(Bilden av gamma Ari var lika grön innan jag godtyckligt ändrade färgbalansen)

Alla försök med längre brännvidd gav bara en större men lika suddig skiva, så eventuella fler försök får avvakta en kväll med bättre seeing.

17-18 augusti 2018

Fin kväll!

Efter lite regn klarnade himlen, och jag tog bilder i flera omgångar med kamera på iOptron-stativet. Ett första mål var Jupiter under halvmånen, där också kvällens första ‘UFO’ siktades, ett avlägset flygplan som råkade hänga med på flera bilder. Här först bilder från 21.47 resp 21.50, där vi ser Jupiter nära ovanför Zubenelgenubi (alf Lib).

Med 200 mm brännvidd kan man dels se 2+1 Jupitermånar, dels de två stjärnorna i alfa Librae.

Det lustiga var sedan att flygplanet långsamt hade svängt och fortfarande var kvar i bild när pekade mot månen 21.52. De två lanternorna som nu båda är synliga är det bästa beviset för att det verkligen var ett flygplan.

En kortexponering visar själva månlandskapet, men mycket suddigt både för att brännvidden är kort och för att fokuseringen är dålig

Sen väntade jag tills månen gått ner och det blivit riktigt mörkt innan jag fortsatte. Även om himlen fortfarande var molnfri var det mycket fuktigt, med dagg i gräset och en viss diskänsla. Vintergatan var fin, men inte så som den kan vara. Jag började med  vidvinkelbilder (10-20 mm objektiv). På sin låga höjd var Saturnus ganska blek, medan däremot Mars strålade när den tittade fram mellan träden. På denna bild syns också vad som enligt riktningen kunde varit en Perseid, men om man tittar noga ser man spåret fortsätta även ovanför det ljusaste avsnittet, så det är högst troligt en satellit, även om det inte riktigt stämmer med heavens-above. (Den häftiga ”nebulosan” nere till höger är ett jordiskt moln…)

På en annan bild stämmer det precis med förutsägelsen från heavens-above: Strecket tvärs över Örnen kommer från ”Cosmos 1943 Rocket”

Med 20 mm brännvidd i stället för 10 blir södra vintergatan lite tydligare, men det upplysta diset tar bort alla detaljer nära horisonten

Siktar man högre upp är Svanen (med Vega och Lyran t.h.) standardmotivet

Redan en summa av två sådana 90s-bilder visar förvånande många detaljer i vintergatans mörka moln

Två bilder av södra vintergatan kan också kombineras så att de mörka molnen framhävs

Sedan gick jag över till 100 mm teleobjektiv. Saturnus är nu mycket tydligare (med månen Titan t.v.), och syns här med tre välkända Messier-objekt: Gasnebulosan M17, den öppna stjärnhopen M25 och klothopen M22

När jag gjorde likadant med Mars fick jag först en oväntad överraskning, en liten nebulosa som enligt kartor och kataloger inte alls skall vara där?

Jag har ju använt detta objektiv mycket, och borde ha fattat direkt: Liksom kvällens första bilder har fula gröna reflexer av månen är det nu den superljusstarka Mars som gett en reflex symmetriskt på andra sidan bildcentrum. Det som lurade mig är det spännande utseendet med en liten stjärnlik kärna omgiven av nebulositet. Så liten som kärnan (eller ännu mindre!) är ju Mars egentligen, den stora blaffan är bara överexponering! Definitivt bevis ges av en senare bild tagen med ett annat objektiv.  Jag har märkt ut reflexens plats, och där finns förstås ingenting. Den täta flygtrafiken fortsatte också…

Sen visste jag att kometen 21P/Giacobini-Zinner borde gå att observera i trakten av Perseus/Cassiopeia, men frustrerande nog visade det sig omöjligt att rikta kameran ditåt med det stora teleobjektivet. Hur jag än vred så var själva kameravridaren i vägen, så jag fick ge upp och byta till ett mindre (85 mm) objektiv.  Kometen ligger i ett område med få ljusa stjärnor men många stjärnhopar och nebulosor, och jag är nöjd med att ha hittat rätt fält och fått den i bild.

Jag fick bara två användbara exponeringar, men en 86 s summabild visar en svag svans

Kometen är kortperiodisk (6,6 år), men denna solpassage är ur vår synpunkt ovanligt gynnsam. Den kommer att stå bra till en månad till, och jag hoppas kunna följa den vidare genom större instrument.

 

16 augusti 2017

Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot ”nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k ”kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)

3 oktober 2016

Spridda telebilder

Kvällen var så klar att jag måste utnyttja den till något, men jag hade inte energi att få igång GoTo-systemet utan försökte sikta genom kamerasökaren, vilket inte är så lätt…Redan vid 20-tiden passade jag i alla fall på Mars nere vid lambda Sgr. Jag körde med fast stativ, så det blev bara en 4-sekunders kortexponering (f=70 mm) där Mars ännu är väl till höger om stjärnan. (Det blir en närpassage 6/10, se Himlascener)

ca5972

Med kameran (f=135mm f/4) på stativet kan jag exponera längre, och ett uppenbart lockande motiv var förstås dubbelhopen h+chi i Perseus. (Av tekniska skäl har alla bilder ett lite opraktiskt höjdformat, också en eftergift åt minsta motståndets lag…)

ca5977

Jag tog flera vintergatsbilder nästan i zenit, där pekningen är som svårast, här t.ex. en bit av Cassiopeia

ca5980

och här cepheidprototypen delta Cephei. Den lilla ”asterismen” vid A är mycket iögonenfallande i en 20×80 kikare minns jag från mina första observationer på 1960-talet, och av nyfikenhet kollade jag parallaxer och egenrörelser i de nyss släppta Gaia-resultaten. Det är inte en verklig liten hop, utan stjärnor som bara råkar synas i samma riktning.

ca5993

Jag observerade fler fält utan att veta var jag siktade, vet inte om jag fångade något intressant…

Tillagt 29/10: En intressant sak var förstås planeten Uranus som hamnade i kanten av bilden. I denna skala (130mm teleobjektiv) är den förstås helt stjärnlik.

ca5990

En intressant stjärna (en av de största vi känner till) är den starkt röda my Cephei (ganska nära delta på himlen)

ca5994

Ett fält som t.o.m. tjänsten astrometry.net först fick problem med (på grund av den ovanligt jämna stjärnfördelningen) visade sig vara från stjärnbilden Ödlan (Lacerta).

ca5989

Fältet med chi Cygni hittade jag iaf, men då blev det något glapp så att alla stjärnor blev dubbla. Man ser att chi Cygni fortfarande är mycket ljusstark.

ca5987

Asteroiden Pallas som jag observerade i augusti har flyttat sig en bra bit samtidigt som den blivit ljussvagare. Den går dock fortfarande att identifiera nere i Vattumannen, söder om Lilla Hästen (Equleus)

ca5982

Neptunus rör sig betydligt långsammare, så den finns fortfarande nära lambda Aqr. Där finns också bandet med geostationära satelliter, och man ser utom flera enskilda spår en tydlig ansamling med fyra stycken tätt intill varandra.

ca5983

När jag 50 minuter senare riktade kameran mot den karakteristiska ”trippel”-stjärnan psi Aqr ser man också många geostationära spår, och faktiskt precis i bildkanten samma fyrgrupp som ovan. Om man tittar noga ser man att den ligger kvar ovanför samma gran, dvs det är bara himlen (=jorden) som rört sig i mellantiden.

ca6001

Med 135mm brännvidd ser Barnards stjärna ut att ligga ungefär där den låg i november 2015, men jämför man med augusti 2014 kan man kanske ana en liten rörelse norrut. På bloggen för 28 augusti 2014 finns en bild från 1978 som tydligt visar att denna stjärna faktiskt har en extremt stor (10″ per år) egenrörelse. Det beror på att den dels är mycket närbelägen (6 ljusår), dels verkligen har en hög transversalhastighet (90 km/s).

ca5988

5 september 2016

Repris på gårdagen, fast bättre…

Det var ännu bättre väder (mindre dis), och jag gick iväg i god tid för att se den sydliga vintergatan. I så god tid visade det sig att Mars oväntat fortfarande syntes i ett hack i horisonten. Jag hann inte fokusera kameran (50mm f/2,8), men man ser alltså tydligt Mars och Saturnus på väg ner under två ljusa stjärnor i Ormbäraren (Ophiuchus).

CA5838

En halv minut senare börjar Mars försvinna, men jag har i alla fall fokuserat hjälpligt. (Hade jag gått ut fem minuter senare hade jag inte sett någon av planeterna…)

CA5839

Målet var som sagt den sydliga vintergatan, här först med vidvinkel (18mm f/2,8) innan det blivit riktigt mörkt.

CA5842

Satellittrafiken är frustrerande tät på denna bild (50mm f/2,8). Enligt Heavens-above är det vänstra spåret från bärraketen för Cosmos 371, det högra från ett raketsteg för Cosmos 332, medan jag tills vidare inte kan identifiera mittspåret.  Messierobjekten är alla öppna stjärnhopar, men man ser tydligt lite extra rosa från röd vätgas i M16 och M17.

CA5848

På denna horisontbild är det mest flygplan som ger spår, men man ser tydligt den stora ”Lagunnebulosan” M8. Klothoparna M22 och M28 kan i denna skala knappast skiljas från stjärnor.

CA5852

Med samma 50mm-objektiv pekade jag mot Karlavagnens ”tistelstång” med det berömda paret Mizar/Alcor. När man vet var de finns kan man lätt urskilja de svaga galaxerna M101 och M51. Karlavagnen står nu på höstkvällarna i sitt lägsta läge på himlen, och från min kikarplats ligger M51 under ”takkanten”, och även M101 är svår att observera med teleskop.

ca5846

Som sista uppgift med 50mm-objektivet siktade jag mot lambda i Vattumannen där jag några tidigare kvällar sett spår från geostationära satelliter. Med detta lilla objektiv ser man ett tydligt och flera svagare spår, och när jag sedan gör tvärtom, håller kameran stationär, ritar alla stjärnor spår medan de geostationära satelliterna blir punkter! De ligger alla i en snygg rad, projektionen av den magiska cirkelbanan 35800 km över ekvatorn där omloppstiden för en satellit är exakt ett stjärndygn. (Jag ska försöka identifiera den extra starka, sedd också t.ex. 23/8)

ca5853

ca5854

Sen var jag framme vid observationerna genom SW200. Det gick inte lika smidigt som i går, och jag fick t.ex. göra om GoTo-inställningarna när instrumentet gick från väster till öster om meridianen. Jag kollade inte heller polinställningen, som nog hade ändrat sig lite till det sämre (att döma av de avlånga stjärnorna på några bilder). Men att öht kunna köra runt mellan Messierobjekt är en ny erfarenhet, och jag är helt nöjd med kvällen. Jag tog oftast flera exponeringar (för DSS-kombination), men redan en enda visade mycket, särskilt som jag drog upp känsligheten till ISO 3200.

Först den fantastiska öppna stjärnhopen M11, med så många stjärnor att den mest liknar en klothop. Här var det viktig att ha reda på den lokal horisonten, eftersom den ganska sydliga hopen försvann bakom träd redan 22.45.

ca5859

Hantelnebulosan M27 lockade även denna kväll, och den ökade känsligheten ger en ännu bättre 1-minutsbild

ca5864

Klothopen M71 ligger alldeles i närheten, vid stjärnan delta i Pilen. I jämnbredd med M27 försummar man den lätt, men den är alltså stor och tydlig!

ca5868

En mer välkänd klothop är M15 nära Enif i Pegasus. Den ligger snyggt placerad mellan en gul och en blå stjärna, vilka förstås båda ligger långt hitom hopen, några hundra ljusår jämfört med kanske 30000.

ca5870

På måfå valde jag sen den öppna stjärnhopen M52 på gränsen mellan Cassiopeia och Cepheus. På bilden finns lite röd vätgas nere till höger, vilket visar sig vara den berömda ”Bubbelnebulosan” (NGC 7635). Med större teleskop kan man här se nästan en ”såpbubbla” blåst av en intensiv stjärnvind från en het, ung stjärna.

ca5878

Till sist tog jag fler bilder av granngalaxen M33 (jmf i går), för att så småningom försöka få till en bra summabild.

ca5872

Jag tog ju lite fler exponeringar, och här följer några summerade exempelbilder med DSS. Först vintergatan med M16 och M17, där 3 minuters exponering ger en tydligare bild av ett mycket komplicerat himmelsområde.

Sen några teleskopbilder, där jag liksom i går experimenterat med ”flatfälts”-korrigeringar för att kompensera för den kraftiga vinjetteringen i teleskopet (centrum ljusare än kanterna). Även om det inte är perfekt blir det i vart fall bättre än det brukar.

Stjärnhopen M11 var imponerande redan på 1 minut, men en 3-minuterssumma visar ännu tydligare både hopens och det omgivande vintergatsfältets imponerande stjärnrikedom.

För M27 visar 3-minutersbilden intressant struktur i de svagare delarna av nebulosan

Galaxen M33 är den som vinner mest på längre exponeringstid. Här är DSS-summan av 5 bilder (6 minuters exponering), och man ser de oregelbundna spiralarmarna mycket längre ut från kärnan.

4 september 2016

Fint väder, stora kikaren igång…

Jag var lite för sent ute för att (bortifrån vägen) se de sydligaste delarna av vintergatan, men redan på en 30s-bild (35mm/2,8) kan man se ett antal kända Messierobjekt, hopar och nebulosor.

C_5147

Siktar man lite högre hamnar man i rika stjärnfält mellan Örnen och Svanen, men med en mycket iögonenfallande grön prick. Det är Hantelnebulosan M27 som med så här kort brännvidd bara avslöjas av färgen. Man kan möjligen också ana en diffus fläck i Pilens stjärnbild, klothopen M71.

C_5153

Sen ägnade jag en stund åt att ta fler ”horisontbilder” från min nya kikarplats. För att veta när olika objekt är observerbara är det viktigt att ha koll på luckor och hinder, och råmaterialet är förstås stjärnbilder tagna vid någon given tidpunkt. (Sen är det ett stort jobb att identifiera stjärnor och översätta till en höjd/azimut-kurva som jag till sist kan lägga in i mitt ”planetarie”-program i datorn.)

Kvällens huvudmål var dock att försöka få igång GoTo-systemet med ”stora kikaren” SW200 på stativet, och därmed kunna ta bilder genom den också. Det gick förvånansvärt smidigt, och här är först M27 med 1000 mm brännvidd. En minuts exponering är för lite, men man ser en grön ”hantel” med rödaktiga kanter, utkastad av en jättestjärna vars heta kompakta kärna anas i centrum.

CA5819

Av ”planetariska nebulosor” är M27 ovanligt stor, och den allra kändaste, ”Ringnebulosan” (M57) mer typisk. Här ser vi en motsvarande 1-minutsexponering av M57. Den ljusstarka stjärnan uppe till höger är beta Lyrae, i sig en intressant dubbelstjärna.

CA5826

Annars är det ju klothopar som gör sig allra bäst i bild, här först M13

CA5821

med den ofta förbisedda grannen M92

CA5823

Nära den uppenbara Andromedagalaxen (M31) på himlen finns ”Triangelgalaxen” M33, som dock är mycket svårare att se och kräver mörk himmel. Enminutsbilden visar svaga och oregelbundna spiralarmar, men man inser att den är ett stort och spännande objekt. Avståndet till M33 är ungefär som till M31, 2,5 miljoner ljusår. Vintergatan, M31 och M33 är de tre stora galaxerna i ”Lokala gruppen”, vilken annars innehåller många mindre galaxer.

CA5829

Jag har några fler exponeringar att jobba med i DeepSkyStacker, men för det mesta blir summabilderna inte särskilt snygga. Här i alla fall M27 på 2 minuter

På en 2-minuters M13-bild ser man nu lite tydligare en liten suddfläck ovanför till vänster. Det är galaxen NGC 6207, omkring 35 miljoner ljusår bort. Trots att M13 är en av de närmaste klothoparna ligger den drygt 20000 ljusår bort, medan de flesta stjärnor man ser på bilden ligger inom några få tusen ljusår.

Särskilt M33 blir tydligare på 2 minuter, även om bilden är rätt brusig.

11 augusti 2016

Fortfarande magert med Perseider

Det var klart även denna kväll, och jag började med att på den mycket ljusa himlen få en sista skymt av Mars under månen och Saturnus. Exponeringstiden är bara 2 sekunder, men de båda planeterna syntes tydligt ändå, omkring 22.13.

C_5128

En dryg timme senare började jag spana efter Perseider, men såg på mer än en halvtimme inte mer än fyra eller fem, ingen av dem särskilt ljusstark. Jag hade kamera med fisheye-objektiv igång nästan hela tiden, och de flesta streck på bilderna kommer från satelliter. På en 30s-exponering syns här en stor del av himlen, och jag har markerat Karlavagnen och Cassiopeia på var sin sida om Polstjärnan.

CA5717

På nästa bild syns dock utom den oidentifierade satelliten (heavens-above räcker inte alltid..)  en typisk ”sporadisk” meteor, dvs en av de otaliga stoftpartiklar som jorden hela tiden möter i sin rörelse runt solen. Rörelseriktningen på himlen är nästan vinkelrät mot riktningen till Perseus, så även om det nu är Perseidtid var detta ingen Perseid!

CA5724

På denna bild från 23.49 finns dock till sist (förutom två säkert identifierade satelliter) ett äkta Perseid-spår, med realistiskt ljusuppflammande och korrekt riktning. Tittar man noga ser man ovanför till vänster om Perseiden ytterligare en sporadisk meteor med fel riktning(!)

CA5741

Slutsatsen för min del var alltså att Perseiderna under dessa två kvällar (10 och 11 augusti) inte var aktivare än normalt, men maximum kan förstås ha kommit senare.

Som syns av de enskilda bilderna ovan men blir ännu tydligare på en 12-minuters sammanslagning (med DeepSkyStacker) så är min himmel åt centrala Värnamo till (uppåt vänster) mycket ljusförorenad. Så även om den horisonten är relativt fri från träd så går den inte att använda för att fotografera svaga objekt. Vintergatan i zenit och ner mot sydväst syns mycket bättre.

(Jag hade bättre sikt åt sydväst i går, se denna bild i repris…

Picture saved with settings applied.