Etikettarkiv: vintergatan

25 augusti 2025

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Fin fortsättning

Vädret var lika fint denna kväll, och nu packade jag i stället stativet i ryggsäck och kamera och fältkikare i cykelväskor. Gårdagens plats var i princip på en (2-husanavänd) bilväg, så nu cyklade jag vidare på en oländigare ”hästväg” där jag kunde vara mera ostörd. Innan jag hunnit packa upp stativ och kamera (omkring 22.45) fick jag se något konstigt nära Altair, en liten rektangel med flera ”fönster”. Jag fick upp fältkikaren och kunde se att det var en kompakt grupp av sju satelliter i formation, som rörde sig bort mot Pegasus. De var kanske vardera av magnitud kring 3, men jag var för överraskad för att titta ordentligt, och  la inte ens märke till hur de försvann (troligen i jordskugga). För ytterligare förvirring råkade ett kondensspår från ett flygplan hamna nästan precis efter satellitraden, men det var förstås bara en slump…På heavens-above hittar jag ingen identifiering, men det hela visar bara på hur den ohejdade kommersiella rymdverksamheten förstör natthimlen.

Min prio ett för kvällen var att ta andrabilder av gårdagens asteroider. Först nr 89 Julia som med magnitud 8,9 förstås direkt sticker ut

Den enda ”nya” asteroiden var sen nr 141 Lumen. Den är betydligt ljussvagare, men identifieras lätt på jämförelsebilden.

(De tre ”bonus”-asteroiderna ska också få jämförelsebilder så småningom, men får vänta lite…)

För Hebe siktade jag igen för lågt, men fick med den på tre bilder vilket räcker väl för en magnitud kring 7,5.

Däremot insåg jag plötsligt när jag såg de nya Hebe-bilderna att en konstig rund fläck ju är den stora planetariska nebulosan NGC7293! Så jag tog nu gårdagens och dagens bilder och kombinerade dem igen med DSS för att försöka få fram nebulosan bättre. Den är mycket ytljussvag, så reultatet är fortfarande (total exponering bara 160 s) ganska mediokert. Att ta fler och bättre bilder av denna spännande nebulosa står sen länge på min attgöra-lista!

Sen tog jag en stund bara bilder mot södra vintergatan som numera är helt osynlig hemifrån, och försöker nu med DSS sätta ihop det till större mosaiker. Det brukade jag ha problem med, men programmet har tydligt förbättrats, och det fungerade genast över förväntan. Med blotta ögat var dessa nedre delar av vintergatan knappt synliga, men på bilden ser man både Tekannan och ett antal kända Messierobjekt. Precis ovanför min (nu upptagna) ”observationsek” skymtar Trifidnebulosan M20, och högre upp ”Svan-” (M17) och ”Örn-” (M16) nebulosorna, alla tre tydligt röda av H-alfa strålning från vätgas. Klothopen M22 är en av himlens finaste, men tyvärr alltid så här lågt över horisonten

Man kan närma sig M16 och M17 norrifrån också. I denna skala ser M11 kompakt ut, men det är en rik öppen stjärnhop,

Jag pekar som vanligt sämre upp mot Svanen eftersom där är ”för många stjärnor”. Bilden på kameraskärmen visar bara ett myller, och det är omöjligt att bedöma om man är rätt eller inte. Båda pekningarna här fick med målet chi Cygni, men det kunde jag inte genast avgöra

Ett vridet och förstorat utsnitt av en 20s-exponering blir till sist den bild jag vill ha, även om chi saknar den röda färg man borde se.

Norra Kronan verkade helt skymd, men jag märkte plötsligt att den tittade fram i en trädlucka. Även om inget har hänt med variablerna blev det en ovanligt trevlig bild…

Själva bildtagningarna gjorde jag på 35 minuter, medan efterarbetet kan hålla på i dagar. Vettigt eller inte, det här småplanetsamlandet fångar mig uppenbarligen…

Tillägg 27/8: Det fanns ju ytterligare småplaneter i Lumen-fältet den 24/8, och för att säkert få med dem också 25/8 tog jag extraexponeringar till höger och vänster om huvudfältet. Med observationer från två nätter i rad kan man minska fältet rejält och ändå se rörelsen tydligt, så detta är idealfallet. (Med svenskt väder har jag dock oftare råkat ut för att få vänta en vecka och mer.) Men sen ska jag inte sticka under stol med att det är rejält pilligt att leta upp samma små fält på de två bilderna (från olika dagar) och identifiera asteroiden.

För nr 27 Euterpe var det egentligen inte nödvändigt med utvidgningen åt vänster, men jämförelsebilden vann på tillägget.

Inte heller högerutvidgningen behövdes för 129 Antigone, men igen gjorde den jämförelsen lite tydligare.

Nr 63 Ausonia hamnade under extraexponeringarna åt höger, men är änd väl synlig.

Så nu är det mesta i alla fall gjort för 25/8-observationerna, och jag kan ta lite paus från asteroiderna.

 

 

 

24 augusti 2025

av i Driven kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Planeter och småplaneter

För att få mer sikt måste jag numera gå lite längre bort från vårt hus som är omgivet av för hög skog. Den plats under en stor ek som jag hittade förra året är åter ockuperad av två hästar, så kvällen fick bli recognosering för ett alternativ. Även iOptronstativet är tungt att bära, så jag lastade det plus kamera och fältkikare i en gammal cykelvagn och drog iväg den för hand. Det visade sig att jag tänkt rätt och att jag efter nerförsbacke genom ett upplyst villaområde hade ganska bra mörker med fri sikt åt sydost. Där lyser nu Saturnus, som fick bli första motiv (4 x 15s exp). Inför oppositionen den 22/9 rör den sig sakta åt höger i Fiskarna ovanför en karakteristisk rektangel av stjärnor (27-33 Psc).

På en förstorad enkelbild syns den stora månen Titan tydligt

Även Neptunus finns faktiskt i samma fält, med opposition nästan samtidigt som Saturnus. Den är alltså också på väg åt höger, bara långsammare.

Norra Kronan fick förstås sina bilder, men inget händer…

Asteroiden nr 89 Julia har haft en gynnsam opposition i Vattumannen och är fortfarande ljusstark rakt ovanför Stenbocken. En 9-bilders summa visar den förstås tydligt.

Mer spännande var det om nr 141 Lumen skulle synas lite längre söderut, eftersom jag inte observerat den förut. Med magnitud ljusare än 11,5 borde det gå bra, och den fanns tydligt på sin beräknade plats. Intressant nog kunde man i samma fält också se  nr 27 Euterpe, nr 63 Ausonia  och nr 129 Antigone(!)

En ofta ljusstark asteroid är nr 6 Hebe, som dock vid denna opposition står opraktiskt lågt. Jag siktade ända ner mot horisonten, men Hebe klarade bildens överkant iaf

Alla bilderna hittills tog består av summerade 15s-observationer, vid ISO 800. Inspirerad av en artikel i Sky and Telescope brassade jag sen på mot vintergatan vid Altair med 20s vid ISO 3200, för att se ”Barnards E”, dvs hans två mörka nebulosor B142 och B143  som tillsammans nästan ser ut som bokstven E.  Där var satellittrafiken extrem, som t.ex. på denna 20s-bild, där man kan urskilja sex(!) störande spår.

En summa av fyra exponeringar med färre spår visar något vagt E-liknande till höger om gamma Aql, men det skulle behövts fler bilder. Man kan notera de kontrasterande färgerna på den blåare Altair (spektraltyp A) jämfört med den rödare gamma Aql (spektraltyp K).

Till sist siktade jag på ett stjärnliknande ljus vid horisonten bara för att säkert se att det var jordiskt. Det var det förstås, eftersom det blev ett spår medan stjärnorna under 20 sekunder följer stativets rörelse. Turligt nog pekade jag precis mot ”Tekannans handtag” i Skytten, så därför syns dessa ljusa stjärnor tydligt så lågt över horisonten, zeta Sgr bara 1,5 grader!

Att dra vagnen uppför vägen hem var tröttsammare, och ska man bara ha denna lilla utrustning bör det gå bra att ta på cykel utan vagn.

 

31 augusti-1 september 2024

av i Driven kamera och märkt , , , , | 2 kommentarer

Ny observationsplats, II.

Denna kväll rekognoserade jag per (el)cykel i närområdet och hittade snabbt en riktigt bra plats i kanten av en hästage. Utanför stallet 200 meter bort sitter en orimligt stark strålkastare, men jag kunde få skugga bakom en stor ek(?) och fri sikt åt öster nästan från norr till söder.

Första uppgiften var att få andrabilder av fem asteroider, i fält dels nära alfa i Stenbocken, dels nära Saturnus. Jag observerade med standardutrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen, och på denna plats var det fri sikt mot Polaris för att ställa in stativet.

Den första asteroiden i Stenbocken, nr 7 Iris, är så ljusstark att den syns direkt på 30s-bilder. Jämförelsebilden visar den förväntade retrograda rörelsen efter en opposition den 6 augusti.

Nr 74 Galatea ligger nära de andra, men formellt i Vattumannen. Den är betydligts svagare, men syns på 150s summabilder. Den var i opposition den 8/8, och rör sig också åt höger. På kvällens bild ligger den nära en svag stjärna, så identifieringen är inte helt självklar.

Jämfört med de andra ljusa stjärnorna på bilden var det en nere till vänster som såg aningen suddigare ut. Det visade sig vara klothopen NGC6981, som faktiskt också är ett Messierobjekt, M72! Denna hop ligger ca 55000 ljusår från solen, på andra sidan Vintergatan, långt bortom de flesta andra stjärnorna på bilden.

Den tredje asteroiden i Stenbocken är nr 16 Psyche, som liksom de andra hade opposition i början av augusti. Den är lätt att urskilja på summabilder, och gör samma retrograda rörelse.

De två övriga asteroiderna fanns i samma fält som Saturnus. Nr 194 Prokne är trots sitt höga nummer ljusare än 10 magnituden nära sin opposition den 3/9. Det går bra att använda enkla 30s-bilder kring lambda Aqr för jämförelsen.

Den sista asteroiden, nr 94 Aurora, är egentligen för svag för 85mm-bilder, men syns ändå rätt tveklöst på lite fula summabilder. Den kommer till opposition den 9/9.

Jag hade sen med mig ett vidvinkelobjektiv (10-20mm), och kunde ta bilder med en hyfsad vintergata, trots att den visuellt inte imponerade. De ljusaste delarna i Skytten har gått ner, så det är ”Scutum-molnet” som dominerar.  Slarvigt nog märkte jag inte flygplanet som förstörde även nästa bild.

Högre upp kommer vi till Örnen och Altair, och nu är det satelliter som ger streck

Här lyser Vega till höger, medan vi ser det fortsatt splittrade vintergatsbandet genom Svanen.

Vintergatsbilderna ovan var med 20mm brännvidd, men det blir ännu tydligare med 14mm

(Jag ska jobba på vintergatsmosaiker, men det brukar vara knepigt)

Mot norr har man så här års ”skolboksläget” av Karlavagnen och Lilla Bjönen relativt Polstjärnan, även det ganska optimalt med 14mm brännvidd.

I nordost kom Jupiter så småningom upp nedanför beta Tauri, Oxens ena horn. Den andra hornspetsen, zeta Tauri, är ännu under horisonten.

En förstoring från 85mm-objektivet blev en ovanlig landskapsbild med Jupiters månarpå himlen!

Med kortare exponering och ännu större förstoring kan man faktiskt urskilja alla fyra månarna

På en bild tagen  23.19  har även  Aldebaran kommit upp, så att man kan börja ana Jupiters speciella läge mitt i Oxen. Ännu måste man vänta till småtimmarna för att se det ordentligt.

Saturnus kommer faktiskt till opposition redan 8/9 och rör sig sakta åt höger på himlen mellan phi och psi i Vattumannen.

Den 28/8 syntes Titan tydligt till vänster om planeten, men nu har den rört sig så att den i samma skala bara anas, fortfarande till vänster. Även den nästa ljusaste månen, Rhea, syns lika nära till höger

Sen tog jag till sist några bilder av Norra Kronan, som dock blev konstigt svaga

Som det ibland händer hade jag råkat komma åt bländarinställningen, vilket tyvärr alltid bländar ner. På en 30s enkelbild syns i alla fall att R CrB är ljus som vanligt, medan jag man för T CrB får gå till en  90s summa. Ett utsnitt visar även här en normal magnitud kring 10.

Denna nya observationsplats är helt klart mycket användbar, problemet är att ta sig dit med all utrustning, cykel plus ryggsäck var inte optimalt jämfört med att tidigare bara behöva gå 100 meter från huset, så jag misstänker att det blir färre spontanobservationer.

 

 

mm

25 augusti 2022

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Öland_3

Tredje kvällen var molnen mer påtagliga, och jag gav snabbt upp. Just i Skytten (Tekannan) var det dock hyggligt en stund, och man kan igen se M8 och M22, först på en översiktsbild

och sedan på en 85mm-bild

På bilden av M16 och M17 är det fler (orangeaktiga) jordiska moln

medan bilden av stjärnhopen M11 i stället störs av ett fult satellitspår. Den variabla stjärnan V Aql är en kall och mycket röd s.k. kolstjärna.

Vid Saturnus var det klart, och på ett utnsitt från en 85mm-bild ser man månen Titan till vänster om planeten.

Frustrerande nog gick sedan ett smalt molnband precis över Vesta, så att den är nästan osynlig trots magnitud 6.

Eftersom jag haft fina kvällar innan och tagit många bilder var jag inte alltför ledsen och avslutade med detta.

24-25 augusti 2022

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Öland_2

Huvuddelen av observerandet gjorde jag alltså denna andra natt på Öland. Jag hade till sist fått igång självutlösaren, och lämnade 450-kameran på en stol vid huset  inställd på att ta minutlånga exponeringar med 75s luckor. Sen letade jag upp en plats med bra sydutsikt, och försökte överlista molnen. Här en bild med delta och zeta Sgr som gör mer av ”Tekannan” synlig än jag tidigare sett från Sverige. Klothopen M22 och den stora stjärnhopen/nebulosan M8 är också tydliga bland de rödupplysta jordiska molnen.

Lite senare hamnade just M22 och M8 i luckor sedan molnen tätnat ytterligare. Bilden ovan togs med ca 50 mm brännvidd, den här nedan med 85mm.

Rent allmänt ser jag nu på bilderna att det var mycket fler moln på himlen än jag märkte medan jag var ute, även högre upp på himlen. Här ser vi t.ex. de kända emissionsnebulosorna M16 och M17 lysa rödaktigt i vätets H-alfa spektrallinje, medan stora jordiska moln döljer himlen både uppe till höger och nere till vänster

Jag återkommer med fler vintergatsbilder, men vill först också beskriva planethimlen. Saturnus har vandrat åt höger ovanför gamma i Stenbocken (Cap), och nedanför till vänster finns småplaneten Vesta som under goda förhållanden från en sydligare ort skulle vara synlig med blotta ögat.

Molnen låg envist kvar, men på en 85mm-bild kan man utom Vesta också se den stora men ljussvaga planetariska nebulosan NGC 7293, som jag inte fått så tydligt i bild tidigare

Jupiter befinner sig i ett ovanligt ”tråkigt” område i Fiskarna, utan ljusa stjärnor i närheten. Här på bilden stör utom molnen också en satellit och två flygplan…

På ett uppförstorat utsnitt av en kortexponerad(1s) 85mm-bild ser man månarna snyggt uppradade i ordning

Planeten Mars rör sig fortsatt snabbt framåt i Oxen, och fanns denna kväll i ett snyggt läge precis under Plejaderna. Den går upp sent, och den dekorativa bilden (med väderkvarn…) är tagen precis vid midnatt.

Utom molnen på himlen upptäckte jag redan 23.30 att kameraobjektivet plötsligt hade immat igen. Det kom mycket oväntat, eftersom kvällen fortfarande var härligt ljum, med en gräshoppskör a la tropiska cikador. När jag väl insett problemet kunde jag kolla och torka av vid behov, men insåg också att den lämnade fisheyekameran var illa ute (se nedan).

Om vintergatan nere i söder var störd av moln så var det mest klart uppe i Svanen. Till vänster om Deneb anar man Nordamerikanebulosan, först på en översiktsbild med 29mm brännvidd

och här med 50mm

En DSS-summa av flera bilder visar förstås svagare stjärnor och nebulositet, men är estetiskt mycket fulare

En lite udda bild visar vintergatan i Cepheus och Cassiopeia tillsammans med Andromedagalaxen (M31). Jag är van att titta på M31 senare på hösten och från en mer upplyst plats, när man inte lägger märke till hur nära vintergatsplanet den faktiskt ligger.

Karlavagnen och Polstjärnan kan ses varje klar natt, men på vårkvällarna hamnar Karlavagnen i zenit och är jobbig att se ordentligt. På hösten är det mycket lättare, och vi ser här den klassiska vidvinkelbilden där man kan tänka sig linjen upp mot Polstjärnan. Det har här hunnit bli lite disigt nere mot horisonten, vilket gör Karlavagnens ljusa stjärnor extra tydliga.

Så småningom blev molnen allt tydligare när jag försökte ta vidvinkelbilder. Först Mars med både moln, flygplan och satellitspår

Sen igen Andromedagalaxen och vintergatan där man ser molnen komma in från höger

När molnen nådde också vintergatan ovanför Svanen gav jag upp för kvällen och packade ihop

Vid huset fanns den fixa fisheye-kameran, som jag också fick plocka in. De första bilderna blev som jag tänkt mig, med en lång vintergata upp från Skölden, över Örnen, Svanen, Cepheus, Cassiopeia fram till Perseus.

Klockan 22.51 la jag själv märke till ett ovanligt par av satelliter som rörde sig parallellt över himlen och korsade vintergatan i Cassiopeia. De var inte särskilt ljusstarka, men fångades fint av fisheyekameran! Enligt heavens-above är det ljusare spåret från ”Cosmos 1634 Rocket”, men där står inget om en parkomponent?

Ungefär 14 minuter senare kom ytterligare en satellit i mycket liknande bana, och gav en stark solreflex ifrån sig, inte heller den lätt identifierbar. (Den tycks av en slump precis vara på väg mot Andromedagalaxen M31..)

Omkring 23.30 börjar man ana imman på objektivet, och efter 23.40 är bilderna helt ointressanta, eftersom man bara ser de ljusaste stjärnorna

Trots allt var det en fin natt.

 

 

 

23 augusti 2022

av i Driven kamera och märkt | Lämna en kommentar

Öland_1

Under årets bästa tid för södra vintergatan kunde vi hälsa på i min svägerskas hus på norra Öland. Natthimlen var mörk och fin, horisonterna friare än hemma, och vädret samarbetade nästan. Jag hade med mig iOptronstativet, två kameror och tre objektiv, och tog många och blandade bilder. Molnen låg dock envist över horisonten i söder, och just där blev det inte riktigt de bilder jag hade planet.

Första kvällen var Jupiter och Saturnus störda av jordiska moln över havet  i sydost, men jag kunde konstatera en perfekt mörk himmel i vintergatsfälten högre upp. Den här bilden är exponerad 97 sekunder vid f /2,8, ISO 1600, vilket i Värnamo skulle varit helt omöjligt. Den ljusa stjärnan är Altair, och vi ser vintergatsbandet upp mot Svanen, genomkorsat av mörka interstellära moln.

Med lite längre brännvidd (29 mm i st. för 21 mm ovan) blir vyn mot Altair ännu tydligare, och vi ser asterismen ”klädhängaren” vid C och kan urskilja Hantelnebulosans (M27) gröna prick.

Jag stod denna första kväll precis utanför huset, så himlen mot söder skymdes av träd

Som jag tyvärr ofta märkt är programmet DeepSkyStacker inte bra på att kombinera vidvinkelbilder. Ett alternativ är autostitch, som dock lätt förvränger geometrin. De två bilderna härovan sammanfogar AS dock ganska bra, så att man bättre kan följa vintergatans här så komplicerade mörka moln.

I efterhand kan jag sen konstatera att himlen denna första kväll var allra finast, och att det var nära till en bättre observationsplats med sikt åt söder…I stället ägnade jag mycket tid åt att försöka programmera om självutlösaren för en ny serie fisheyebilder med 450-kameran. Den är notoriskt svår att programmera, med miniknappar som ibland reagerar ibland inte, så det misslyckades helt. Jag litade på väderrapporten som lovade en lika fin nästa natt, och nöjde mig med denna förövning.

 

5-6 augusti 2022

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Efter en molnig dag verkade himlen sen ändå klar, och jag gick ut med kameran på iOptronstativet, och med det vanliga 85mm-objektivet. Tio över elva var det inte särskilt mörkt, men jag passade på att ta en bild mot Norra Kronan. Där händer inget, R CrB är ljus och T CrB svag, men jag har i alla fall kollat.

Så tog jag bilder mot  två asteroider som jag observerade den 1 augusti. Här syns först nr 409 Aspasia i helbilden under theta Aquilae

och jämförelsen visar hur den rör sig ’bakåt’ (åt höger) efter oppositionen den 29juli

Sen har vi nr 704 Interamnia under Enif

och även den rör sig åt höger inför en opposition den 18 augusati

En anledning att vara ute tidigt var att få en bild av nr 41 Daphne (som med lågt nummer har hög prio i min kompletthetsjakt på nr 1-50). Här i Ormbäraren fanns ingen ljus stjärna att sikta mot, men den hamnade i stället i bild tillsammans med de två klothoparna M10 och M12

Som kuriosum kan man också på en bild lågt över horisonten skönja (svagt!) kometen C/2017 K2.

På en förstoring ser man att den suddiga kometen precis enligt förutsägelsen passerar till höger om en svag (mag 10) stjärna.

Kometen är tyvärr fortsatt på väg söderut på himlen, och går inte att se från min kikarplats.

Med Svanen högt på himlen tog jag också en bild mot chi Cygni som efter ett maximum i april kring magnitud 5 nu åter är 100 gånger svagare (kring magnitud 10). Den röda färgen avslöjar direkt chi i myllret av lika svaga stjärnor.

En 30s-bild högre upp mot Deneb börjar redan visa Nordamerikanebulosan, så jag kunde ha tagit fler och längre exponerade bilder

Perseidernas maximum är bara en vecka bort, och jag såg åtminstone en (svag) meteor på den halvtimme jag var ute. Jag testade också att ta zenitbilder med min gamla kamera med fisheye-objektiv. Jag hade dock förlagt självutlösaren med timer, och det blev inte så många manuella bilder. Ingen av dem visade några meteorspår, och jag hade av misstag bländat ner så att 30 sekunders exponering var lite knappt. Med DeepSkyStacker kan man lägga ihop till fula men intressanta summabilder med 3 resp 3,5 minuters total exponering. Vad man framför allt ser är att himlen bara är mörk rakt uppåt, medan horisonten är mycket ljusare varvet runt, inte bara mot Värnamo uppe t.v. Den första bilden är tagen 23.18, den andra 23.36, och man märker att det på den korta tiden har mörknat så att framför allt södra vintergatan framträder bättre. Solen var 12,5 resp. 13,5 grader under horisonten, och det är tydligt att det inte riktigt räcker.

Den enskilda fisheye-bilderna är av lite bättre kvalitet, och man kan se Capella i norr, den tredje ’extra starka’ stjärnan i bild.

4 september 2021

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Klar kväll med vintergata

En ny fin vintergatskväll, och jag håller mig nu till mitt favoritobjektiv med 85mm brännvidd. Skyttens Tekanna är i år skymd av många småbjörkar, medan Teskeden (pi,omi,xi2) är ostörd. Turligt nog skymtar också den stora klothopen M22 fram i en lucka.

 

 

 

 

 

Med DSS kunde jag sätta ihop fyra exponeringar till ett panorama över södra vintergatan, där man åtminstone kan ana de komplicerade mörka molnstrukturerna. I centrum av bilden syns ”stjärnmolnet” i Skölden, och den stora öppna stjärnhopen M11.

RS Ophiuchi syns fortfarande bra, här liksom 30/8 tillsammans med klothopen M14

 

 

 

Gårdagens miss i Vattumannen kunde jag reparera med en bild som visar både alfa och beta, inklusive klothopen M2 och asteroiden 89 Julia.

I denna skala är M2 stjärnlik, men det är alltså en klothop med hundratusentals stjärnor. Julias rörelse på 5 dygn visas här i detalj. (Observera att kameran den 30/8 skakat så att alla ljusa stjärnor ser dubbla ut…)

 

 

 

 

Det är hopplöst att sikta högt uppåt mot zenit, men på en bild fick jag Svanen fint  mellan eta och Albireo.

Till vänster om 17 Cyg finns den långperiodiska variabeln chi Cygni, som man på den förstorade bilden faktiskt kan urskilja svagt. Chi, som vid maximum syns för blotta ögat, är på väg mot ett minimum , och kräver snart ett större objektiv/teleskop.

Sen kunde jag faktiskt kombinera många av bilderna med Autostitch, utan att geometrin blev så konstig. Det visade sig alltså nu efteråt att jag hade pekat mer höger om Svanen än jag trodde.

 

Senare på kvällen fick jag för mig att ta en bild av vägen där jag står och tar bilder, och när den knappt syntes ändrade jag ISO från 1600 till 6400. När jag sen behöll det för vintergatsfälten i zenit var det lite av en uppenbarelse. Jag kunde plötsligt i många fall direkt identifiera de ljusa stjärnorna i bilden, och pekningen blev mycket mindre på måfå. Det kändes dock som vanligt som ”fusk” att dra upp ISO-talet så. och jag tog inte så många bilder innan jag sett resultaten mer i detalj. Här först en jämförelse mellan hur DSS och Autostitch sätter ihop tre bilder av området mellan Altair och Albireo. Först DSS

och sen samma scen med Autostitch

Så länge Autostitch inte deformerar mer än så här är den absolut att föredra eftersom den ger en mer sömlös slutbild. Man kan dock inte förutse vilka kombinationer av delbilder som det ska fungera för. Här kunde jag till exempel få en fin DSS-mosaik av norra Svanen, med Nordamerikanebulosan (NGC 7000) bredvid Deneb, och t.o.m en båge av supernovaresten Slöjnebulosan (NGC 6992) tydligt synlig.

Samma delbilder sätter Autostitch ihop med lite för deformerad geometri, så i detta fall är det DSS man ska använda

Även för området kring eta Cygni ger DSS en fin mosaik

Detaljbilden av chi Cygni visar dock inte så mycket svagare stjärnor än enkelbilden ovan, så ISO6400 är snarare en hjälp vid observerandet än en verklig förbättring.

 

 

 

Man kan fortsätta länge att  efterbehandla dessa bilder, men jag ska koncentrera mig på att göra bättre grundobservationer i stället….

3 september 2021

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Lovande kväll som kraschar snabbt

Himlen var till en början klar och fin, utan det dis som förstärker alla ljusföroreningar. Jag testade vidvinkelbilder av vintergatan (20 mm f/4), men fick direkt problem med en självutlösare så att jag (dumt nog) bara kunde ta 30s-exponeringar. Himmelsbakgrunden hade klarat längre exponeringar, så de enskilda bilderna är ganska torftiga. Idén var att göra mosaiker, antingen med DeepSkyStacker eller med autostitch. DSS har notoriskt svårt med vidvinkelbilder, och klarar ofta inte ens några få i taget, och jag tröttnade snabbt på att försöka. Autostitch fungerar ju ibland strålande, men med dessa underexponerade bilder fick också den problem. Inte ens när jag först bildbehandlade och förstärkte de enskilda bilderna klarade autostitch att identifiera stjärnorna rätt, och slutresultatet blev en himmel med mängder av falska dublettstjärnor.

Några enskilda bilder får illustrera i stället. Jupiter och Saturnus till vänster

 

och sen södra vintergatan med ett störande flygplan

och till sist den klassiska Sommartriangeln

 

Lärdom alltså bara: längre exponeringar krävs med detta objektiv!

Med så fin himmel tänkte jag sen också köra telebilder(135mm f/4), men så fort jag kom ut med det nya objektivet hade det dragit upp moln, och jag fick panikobservera utan att ge mig tid att rikta in iOptronstativet ordentligt.  Först förstås Jupiter, som vandrar bakåt  i Stenbocken. (Den 19/9 kommer den att passera nära under 45 Cap).

Med lite kortare exponering ser man månarna bättre, men Io och Europa är så nära varandra att de ändå sammanfaller

 

 

 

Saturnus rör sig långsammare, och i ett fält med svagare stjärnor, men kommer den 13/9 att passera intressant nära stjärnan HIP 101922, som är bara något ljusstarkare än månen Titan. (På bilden här är Titan för nära norr om planetskivan för att synas).

 

 

Sedan tabbade jag mig i brådskan och siktade mot beta i stället för alfa i Vattumannen, så att jag missade asteroiden 89 Julia. Däremot gick det bättre med 12 Victoria nära theta Aquilae och 6 Hebe nere i Sagittarius. Bildkvaliteten är usel både 30/8 och 3/9, men på dessa uppförstorade jämförelsebilder ser man tydligt asteroidernas rörelser under 4 dygn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillägg 10/9: Nära beta Aqr fanns faktiskt den ljusa asteroiden 43 Ariadne (som av någon anledning saknades i mitt kartprogram). Jag missade dock även den, både 3/9 och 4/9, men ska snarast ta fler bilder av trakten.

Sen tog jag några fler bilder mot södra vintergatan, hopfogade med DSS som nu fungerade bättre. Här först tre med M16 i nederkanten

och sen två sydligare med M16 och M17 tillsammans

Som vanligt ger det mersmak när enkla 30s kamerabilder visar såpass mycket. Om mitt stativ var bättre inställt skulle jag försöka ta bilder genom SW200, men får väl vara nöjd om jag kan använda Megrez.

Tillägg 10/9: Med lite envishet kan man få till användbara autostitch-mosaiker av vidvinkelbilderna, medan DSS får för stora problem.

Här t.ex. en bra översikt mot söder (hopsatt av fyra 20mm-bilder). Stjärnidentifieringarna visar t.ex. hur den stora Ormbäraren (Ophiuchus) håller upp Ormens svans (Serpens Cauda), som går i ett mörkt stråk av vintergatsbandet.

Vintergatan vidare upp genom Svanen och vidare mot Cepheus syns (för svagt) på denna fortsatta mosaik, där Sommartriangeln nu finns i sitt större sammanhang. Prototypen för de viktiga Cepheidvariablerna, delta Cephei, ligger nära vintergatsplanet.

 

Med lite andra bilder kommer man ända till Cassiopeia, och ser Pegasus och Andromeda (med galaxen M31!) nere till vänster.

Nästa mörkperiod ska jag göra längre exponeringar!

 

 

30 augusti 2021

av i Driven kamera och märkt , , , , , | 1 kommentar

Asteroider och vintergata

Kvällen var klar och fin, men jag orkade bara ta några snabba bilder med kamera och 85mm-objektiv på (slarvigt inställt) iOptronstativ. Först förstås Jupiter till vänster om gamma och delta i Stenbocken. Med bara 10s exponering ser man också några av månarna

 

Saturnus står längre till höger i stjärnbilden, under dubbelstjärnorna alfa och beta. Även här ser man den stora månen Titan till höger om planeten

 

Sen kan fortsatte jag att följa hur RS Ophiuchi både blivit rödare och minskat i ljusstyrka. På bilden syns också en tydligt ”suddig stjärna”, vilket Messier såg redan 1764,  klothopen M14.

Apropå avtagande novor har vi den extremt långsamma V1405 Cas. Bilden blev tyvärr av dålig kvalitet (med stjärnorna som spår), men det går lätt att ändå hitta novan som nu är i sjätte månaden(!) sedan utbrottet 18 mars.

En förstoring visar de fula spåren, men det är det lättare att jämföra med tidigare observationer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tog jag rutinbilden mot Norra Kronan, där varibeln R CrB som vanligt var ljusstark och den rekurrenta novan T CrB som vanligt inte hade utbrott. Om RS Oph haft 7 säkra utbrott sedan 1898 är T CrB ännu exlusivare med bara två, 1866 och 1946. Ett nytt kommer ganska säkert förr eller senare, så det är bäst att ha koll…

Sedan försökte jag observera asteroider i närheten av ljusstarka stjärnor (för att lätt hitta fältet), men jag var lite för optimistisk, så att flera var för ljussvaga för dessa 30s kamerabilder. Här syns i alla fall nummer 89 Julia tydligt nära alfa i Vattumannen

 

 

 

 

 

Kameran har skakat så att stjärnorna är lite dubbla, och samma sak hände när jag siktade mot theta i Örnen. Jag tror ändå jag kan identifiera asteroiden nr 12 Victoria, men är inte helt säker förrän jag tagit en ny bild om några dagar.

Inte heller nr 6 Hebe är helt lätt att identifiera säkert, lång nere i Sagittarius ”tesked”

 

 

Övriga asteroider var för svaga, men här i Triangelns stjärnbild kan man se både galaxen M33 och den stora öppna stjärnhopen NGC 752

I detta fält i Fiskarna kan man också se Neptunus

 

 

 

 

 

Sen tog jag ett antal bilder mot södra vintergatan, för att sen på något sätt pussla ihop till en mosaik. Med DSS får man som vanligt problem med dubbelbilder, och man får ta mindre områden separat. En summa av fem ger en hygglig bild av de komplicerade mörka stoftmolnen samt det kontasterande ljusa ”stjärnmolnet” i Scutum (Skölden), med den kompakta öppna stjärnhopen M11 centralt

Även ner mot den buskiga horisonten fungerade det ovanligt bra, och från åtta delbilder ser man bl.a. de karakteristiska gasnebulosornana M17 och M16.