Månadsarkiv: oktober 2019

31 oktober 2019

av i Fast kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Månen vid Jupiter

Precis när jag skulle gå ut och kolla detta möte i skymningen drog ett svart moln upp över horisonten. Jag fruktade att det skulle bli liggande, men  en kvart senare hade det dragit förbi, bara det att månen och Jupiter nu snabbt närmade sig horisonten. Jag hittade en trädlucka, snabbfokuserade och började ta bilder. Efter 2  minuter var Jupiter försvunnen, så man kan inte vänta sig några finbilder. Jag är mer än nöjd med att i alla fall ha fått några bilder, och antar att detta blir det sista jag ser av Jupiter för denna säsong.

Utom naturliga moln har man också problemet med kondensstrimmor från den täta flygtrafiken

Det är finast när man ser träden och jordskenet

annars skulle jag för att se detaljerna på skäran ha exponerat ännu kortare

Här försvinner Jupiter alltså för kvällen (och säsongen?)

 

29 oktober 2019

av i Driven kamera, SW200 och märkt , , , | 2 kommentarer

Uranus månar ffg

Det var samma klara och frostdisiga väder, och jag kom ut i tid för att se Saturnus. Den är kvar under Teskeden, men är tydligt på väg åt vänster. (Nere till höger har vi det obligatoriska flygplanet…)

Sedan glappade drivningen på några bilder, så att alla ljusa stjärnor fick en liten extrakomponent till vänster. Det var hanterligt  här i Norra Kronan, där man ser att variabeln R CrB är kring magnitud 8, svagare än sitt maximum, men väl synlig.

Likaså går det bra att urskilja Barnards stjärna i Ormbäraren

Men när glappet kombinerades med en tydlig drift i det täta vintergatsfältet vid chi Cygni kändes bilden förlorad. Den räddas dock intressant nog av chi Cygnis extremt röda färg, som gör att den faktiskt går att urskilja i röran!

Sen kunde jag ta en glappfri bild upp mot norra delen av Svanen. Till höger om  xi (inte chi…) Cyg kan man svagt ana Nordamerikanebulosan, men det var egentligen 61 Cygni som jag siktade på, som det andra exemplet (efter Barnards) på stjärnor med stor egenrörelse. I denna bildskala ser man dock inte ens att 61 Cyg är dubbel, och uppgiften är förstås att ta bilder av båda med SW200

Sen gick jag in en stund, för att låta himlen vrida fram ny mål. Först en defokuserad bild av Algol vid normal ljusstyrka. Trots lite olika exponering är det tydligt att Algol var betydligt ljusare nu än vid gårdagens minimum.

Sen kunde jag ta en ny bild av Vesta, där jag till min förvåning fann att den inte hade rört sig? Det visade sig att jag hade slarvat med uppdateringen av Vestas banelement och därför markerat en stjärna som Vesta igår. Jag har nu korrigerat gårdagens bild och det är ingen tvekan om att Vesta rört sig

För nr 9 Metis var identifieringen korrekt, och även den har förstås rört sig ett litet stycke

Kvällens huvudplan var sen att (för första gången?!)  ta ordentliga stillbilder av Uranus med SW200. Jag hade startat teleskopet och justerat sökaren, så bortsett från is- och disproblem var jag beredd. Innan jag satte dit kameran skulle jag bara ta en översiktsbild med 85-mm objektivet, men bommade snöpligt eftersom jag inte hade några ljusstarka stjärnor att sikta mot. Som tröst finns Uranus faktiskt med i kanten av Metis-bilden

Med lite möda kunde jag (4 grader norrut från xi1 Cet) så småningom få in planeten visuellt i synfältet i SW200, men det krävdes 200x förstoring för att jag skulle vara säker på att jag var rätt. Uranus är liten, och jag fylls alltid av beundran för William Herschel som utan att ana vad han såg 1781 ändå kunde säga att det inte var en stjärna. Med kameran skulle jag alltså inte försöka upplösa den minimala skivan, utan målet var de svaga månarna (som inte syns visuellt i mina teleskop). Med alltför lång exponering riskerar man att de drunknar i den överexponerade skivan, men med för kort förblir de osynligt ljussvaga. Jag vred upp ISO-känsligheten tll 6400, och testade igenom ett antal exponeringstider. Det visade sig att redan 2 sekunder var tillräckligt för att se de två största (och yttersta) månarna, Titania och Oberon, och att de sedan syntes ungefär lika bra upp till 15 sekunder. Vid alla 4 exponeringstider ser man tre ”månar”, men bara två stämmer med efemeriderna, så den tredje bör vara en bakgrundsstjärna? Sättet att testa är förstås att ta nya bilder av stjärnfältet när Uranus flyttat sig, dvs nästa klara kväll. Bilderna här är från DeepSkyStacker som fått kombinera mina exponeringar

men man får snyggare resultat med bara en eller max två bilder kombinerade. Här t.ex. två 4s-bilder och enskilda 8s och 15s-exponeringar som igen tydligt visar tre ”månar”.

Det är också klart att 1000mm är för kort brännvidd för att man ska ha en chans på de inre månarna, dvs jag ska försöka använda kamerans 2x extender. Jag har bara använt den för månbilder och inte insett att den kan behövas även i ett sånt här fall. Fortsättning följer förhoppningsvis.

PS. Som avslutning på kvällen chansade jag med SW200-bilder mot chi Cygni, och trodde att jag (som ofta) missat. Med hjälp från det fantastiska astrometry.net visade det sig dock att chi Cygni visst var med på bilderna. De markerade TYC-stjärnorna närmast nedanför till höger har V-magniutder på 10,6 resp 9,2, så chi ligger kring magnitud 10 och ljusnande, så fortsättning följer här också

28 oktober 2019

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Småplaneter och nytt Algolminimum

Oktober har varit frustrerande grå, men efter mycket regnande kom nu äntligen en klar kväll. Luften var fuktdisig, och jag hade inte mer ambitioner än att ta några bilder med 85mm-objektivet på driven kamera. Mira har som sagt ett ovanligt ljusstarkt maximum, och fältet är det för mig så välbekanta, alltsedan mina första fotoförsök 1965. Den optiska dubbelkomponenten till vänster om Mira är nästan dränkt, men syns tydligt om man klickar på (förstorar) bilden.

Ovanför alfa i Fiskarna (Psc) finns småplaneten nr 9 Metis

och lite över gränsen mot Oxen(Tau) nr 4 Vesta, som ofta är ganska ljusstark

Sen passade jag på att apropå  omröstningen om namn på stjärnan HD102956 och dess planet ta en bild av Karlavagnens ”vagn”. Jämfört med hörnstjärnorna (där jag får erkänna att jag aldrig lagt namnet Phecda på minnet) ser HD-stjärnan (=HIP 57820) vid frågetecknet ganska oansenlig ut. Den är dock i verkligheten  både större (4,4 gånger i diameter) och ljusstarkare (10 gånger) än solen, så att den stackars planeten med ett ”år” på bara 6,5 dygn verkligen har det hett. Sett från planeten upptar stjärnan en vinkel på 30 grader, jämfört med vår sols 0,5 grader! Tillägg 17/12: Stjärnan heter nu officiellt Aniara, och planeten Isagel.

Sen slumpade det sig så konstigt att precis som den 5 oktober Algol befann sig nära minimum. Åtta  perioder för Algol är just 23 dygn minus 1,5 timme, dvs Algol förutsades vara vid minimum omkring 22.42. Jag var inte heller nu beredd att följa förmörkelsen i flera timmar, men tog i alla fall lite fler bilder och ska se om jag kan mäta på dem. För att inte få överexponering i cen trum av små stjärnbilder är det bra att defokusera, och här ser vi en bild från 22.54, nästan precis vid minimum, där Algol återigen är mest lik rho Per. Brännvidden 85 mm är i alla fall mycket lämpligare än de 200mm jag använde 5 oktober.

Jag ska uppdatera med eventuella resultat

 

5-6 oktober 2019

av i Fast kamera, SW200 och märkt , , | Lämna en kommentar

Klart men kallt!

Nu är det definitivt höst, och kvällarna kommer allt tidigare. Återigen var det friidrotten som försinkade mig, så när jag omsider gick iväg med teleobjektiv för att ta bilder av månen vid Saturnus hade de redan gått ner…Å andra sidan slapp jag då allt månsken, och himlen var mörk och klar. Jag fortsatte då att jobba med SW200-teleskopet, och kunde faktiskt få Telrad-sökaren i hyggligt läge igen. Å andra sidan vägrade den större sökaren att hålla inriktningen, så jag hade ändå problem att hitta på himlen. Och det blev inte bättre av kylan. Med minusgrader får man isbildning på sökarobjektiv, okular och kameraskärm och får andas försiktigt. Så under dessa förutsättningar är jag nöjd med bilder på några klassiska paradobjekt.

En av favoriterna är förstås Hantelnebulosan M27, som med 30s exponering gör skäl för sitt namn

En 6-bildssumma (3 minuter) ger en tydlig symmetriaxel i den vinkelräta ritningen och visar de spännande färgerna

Som kontrast till den stora M27 måste jag förstår även ta bilder av Ringnebulosan M57.  Bildskalan är densamma, och M57 är förstås mycket mindre

Fyra 30s-bilder tillsammans ger en ljusare, men inte vackrare, bild. Fältet fångar nu också den glesa dubbelstjärnan ADS 11834 uppe till vänster, vilken verkar vara fysisk trots att avståndet mellan komponenterna är minst 20000 a.e. Den ljusa stjärnan just utanför höger bildkant är förmörkelsevariabeln beta Lyrae.

Några bilder av Andromedagalaxen M31 hör förstås också till, men fyra 30s-bilder räcker inte alls för de yttre svaga spiralarmarna. (Den yttre satellitgalaxen NGC 205 fanns med bara på en av exponeringarna och är därför också extra svag).

Andromedagalaxen kan man förstår inte missa hur dåliga sökare man har, men när jag skulle ta bilder av chi Cygni i minimum blev det stopp. Jag har alltid problem att hitta i vintergatans stjärnmyller även med kortare brännvidder, men försöket nu hittade i alla fall 17 Cygni. Den är för blotta ögat en svag femte magnitudens stjärna, så man inser hur svaga stjärnor som kan fångas redan på 30 sekunder. Chi ligger bara ett halvt fält ovanför till vänster, men liksom vid harjakt räcker det inte med nära…

Sen försökte jag med lika dåligt resultat att hitta några geostationära satelliter. Här räcker det inte heller med ’nästan’, utan man måste sikta exakt på en satellit i det geostationära bandet. Här var jag först lite för lågt, men kunde med lite tur ha träffat på en satellit precis i bildens överkant.

Nästa bild är rätt i höjd, men oturligt nog var då ingen satellit precis här. Två minuter senare hade Eutelsat 10A ritat ett streck mitt emellan de markerade stjärnorna…

Sen märkte jag plötsligt att Mira var ovanligt ljusstark och att Algol var ovanligt ljussvag i ett minimum, och borde ha gått in efter ett någolunda vidvinkligt objektiv för att kunna ta översiktsbilder. Av lättja framhärdade jag med befintlig utrustning, dvs 1000 mm brännvidd med SW200 eller 200mm med teleobjektiv, och missade chansen till illustrativa bilder. Jag brassade på mot Mira med stora teleskopet, och det enda tydliga är att den är nära maximum. Med denna brännvidd är den optiska komponenten till vänster mycket väl upplöst, och kan inte förväxlas med den verkliga fysiska dubbelkomponenten 250 gånger närmare Mira.

Det kändes ännu meningslösare att ta bilder av Algol genom SW200, eftersom stjärnorna i närheten är så mycket ljussvagare. (Jag trodde ändå att jag tog en kortexponerad bild, och hade sen stora problem att identifiera grannstjärnorna. När jag till sist laddade upp bilden till astrometry.net visade det sig att jag hade siktat mot pi Persei i stället(!), se nedan).

Med 200mm teleobjektiv testade jag först att ta bilder mot söder utan drivning, och här syntes i alla fall direkt fyra geostationära satelliter, helt enligt förutsägelserna på theSky.

Synfältet mot Algol rymmer bara tre ljusa stjärnor utom Algol själv, och den ljusaste av dem, rho Per, är själv variabel

Om man defokuserar ser man också hur mycket rödare omega är, dvs även den är därför olämplig som jämförelsestjärna. Från en sån här bild kan man i alla fall  ungefärligt mäta att Algol var ca 1,40 magnituder svagare än pi, vilket ger en V-magnitud kring 3,3. Jag tog liknande bilder också av delta, epsilon och zeta Persei, och ska mäta lite på dem också. I alla fall kan jag direkt säga att Algol klockan 00.24 var nära minimum i ljusstyrka.

När jag kollade med Sky&Telescope listar de minimum till klockan 00.12, så det är inte konstigt att jag omkring 23.40 reagerade på den ovanliga svagheten. Om jag planerat bättre kunde jag ha försökt bestämma minimumtiden (genom fler observationer före och efter), men nu blev detta kvällens slutpunkt.

 

1 oktober 2019

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Hallå ISS!

När jag nu missade chansen att se Soyuz-kapseln på väg till ISS kändes det i alla fall som jag borde passa på att ta en aktuell bild av själva rymdstationen.  Kvällen var klar, så det gällde bara att slita sig från friidrotten och passa på ISS-passagen 20.38. Det hade blivit en finare bild om jag exponerat ännu längre, men jag var rädd för överexponering, så nu blev det de sista 80 sekunderna av passagen. Rymdstationen kommer alltså in från höger, och jag börjar inte exponera förrän den är en bra bit in på bilden. Sedan är det ett riktigt försvinnande in i jordskuggan längst till vänster. Till höger syns ljusen från ett flygplan, som i detta fall turligt nog inte förstörde bilden.

Jag fortsatte med att ta några fler vidvinkelbilder av vintergatan, men hade inte ro att ta många eller exponera länge, så resultatet är inte något att skryta med. Först här en horisontbild med lite stjärnidentifieringar.

Utom den välkända Örnen (Aquila, med Altair), ser man till höger den stora Ormbäraren (Ophiuchus) som bär ormen Serpens. (Serpens består lustigt nog av två separata områden på himlen: Det vi ser här är Ormens Svans, medan Ormens Huvud ligger mycket längre åt höger, nära Norra Kronan.)

Med Örnen mer i centrum på nästa bild kan man också se de små stjärnbilderna Delfinen och Pilen (Sagitta). Ovanför gamma i Pilen kan man om man förstorar bilden se en lustig grön prick. Det är den stora Hantelnebulosan (M27), som på färgbilder lätt avslöjar sig.

Nästa steg uppåt förstördes igen av ett flygplan, men man ser nu Vega uppe till höger

På nästa bild ser vi hela ”Sommartriangeln”, Altair i Örnen, Vega i Lyran och Deneb i Svanen. Svanen flyger för oss oftast med huvudet neråt, och där finns en av himlens vackraste dubbelstjärnor, Albireo.

Svanen syns bättre på nästa bild, men den är fortfarande för dåligt exponerad. Jag skyller på Armand Duplantis att jag inte stannade ute och tog fler bilder…