21 augusti 2018

Komet m.m.

Kvällen var nu molnfri, men himlen trist grå med ett svagt dis upplyst av månen. Vintergatan kunde bara anas högt uppe i Svanen, men jag satsade på fler kometbilder. Komet 21P befinner sig bara 0,46 a.e. från jorden och rör sig snabbt över himlen, men sedan i går hade den inte kommit så långt. Den stod nu nära en trevlig (optisk) dubbelstjärna, och jag började liksom i går ta 30s-bilder.

Nitton exponeringar (9,5 minuter totalt) blev till följande summabild, och den täta satellittrafiken på himlen illustreras av streck på två av delbilderna (som bara täcker någon hundradels procent av himeln..). Genom att ta ’flatfältsbilder’ av himlen i skymningen har jag också fått bort det mesta av den fula vinjetteringen (se gårdagen).

Efter en stund tog jag ytterligare 18 bilder (9 minuter), och fick en liknande summabild

Jag kan också lägga ihop alla delbilder till kvällens slutresultat, som återigen visar en påtaglig färgskillnad mellan huvud (blågrönt) och svans (rödaktig). Den exakta färgbalansen beror dock på bildbehandlingen och är föga objektiv.

Kvällen var så lugn och trevlig att jag också passade på att ta bilder av två stjärnor med extrem egenrörelse. Den mest extrema, Barnards stjärna, är en av solens närmaste grannar och rör sig över himlen med 10 bågsekunder per år! Bilden jag tog för ett år sen är för dålig för att rörelsen till nu ska märkas, men jämfört med 2014 ser man hur stjärnan rört sig väldigt tydligt.

Den andra extremstjärnan är den glesa dubbeln 61 Cygni, känd för att vara den första stjärnan med ett uppmätt prallaxavstånd. Redan i början av 1800-talet hade man upptäckt den stora egenrörelsen (5 bågsekunder/år) vilket borde betyda att stjärnan låg nära solen. Många observatörer försökte sedan mäta en parallax, och F.W. Bessel kunde 1838 få fram ett rimligt säkert värde omkring 0,31 bågsekunder, dvs ett avstånd (1/0,31)*3,26=11 ljusår. Det moderna värdet är 0,286 bågsekunder.

Bilden från 2014 är tagen med det lilla Megrez-teleskopet (f=360 mm), och det är lite svårt att jämföra med dagens bild (med SW200). Ändå ser man tydligt att de båda stjärnorna i 61 Cyg har rört sig lite åt vänster. Även om vi nu (Gaia!) kan mäta egenrörelser som är en hundradels promille av 61 Cygnis tycker jag det är skojigt så här konkret se att ”fixstjärnor” faktiskt rör sig.

Ett favoritobjekt som jag inte kunde låta bli att ta några bilder av är ju också M57, Ringnebulosan. Här en 4 minuters summabild där man på förstoringen ser den heta centralstjärnan mitt i ringen, vars utkastade atmosfär nu bildat ett enormt (ca 1 ljusår!) skal.

Och när jag var ’på hållet’ blev det också en Albireobild, apropå Populär astronomis blänkare om att den bara skulle vara ett optiskt par. Jag tror kanske ännu att Gaia-mätningarna för så ljusa stjärnor kan vara problematiska och vill tro att den är fysisk…

 

20 augusti 2018

Komet 21P/Giacobini-Zinner

Det var (som vanligt) mer moln än SMHI hade förutsagt, men jag var ivrig att observera kometen med min ”stora” kikare (SW200, 20 cm öppning). Kometen låg denna kväll i ett område utan ljusa stjärnor, men den gick ändå ganska lätt att hitta på en linje vidare från två 4:e magnitudens stjärnor i Giraffens stjärnbild. Medan molnen tätnade satte jag igång att ta 30s-exponeringar som denna

En 4-minuterssumma visar mera färger, men sen störde molnen mera en stund

Tre bilder till var användbara, men man ser tydligt att kometen rört sig märkbart sedan den första serien

Stackningsprogrammet kan fås att centrera alla kometbilder, vilket i stället får stjärnorna att bli streck. Här alla 11 bilderna, 5,5 minuters exponering

En ’typisk’ komet alltså, där man anar att det med långa exponeringar på en mörk himmel skulle gå att följa svansen betydligt längre.

 

 

17-18 augusti 2018

Fin kväll!

Efter lite regn klarnade himlen, och jag tog bilder i flera omgångar med kamera på iOptron-stativet. Ett första mål var Jupiter under halvmånen, där också kvällens första ’UFO’ siktades, ett avlägset flygplan som råkade hänga med på flera bilder. Här först bilder från 21.47 resp 21.50, där vi ser Jupiter nära ovanför Zubenelgenubi (alf Lib).

Med 200 mm brännvidd kan man dels se 2+1 Jupitermånar, dels de två stjärnorna i alfa Librae.

Det lustiga var sedan att flygplanet långsamt hade svängt och fortfarande var kvar i bild när pekade mot månen 21.52. De två lanternorna som nu båda är synliga är det bästa beviset för att det verkligen var ett flygplan.

En kortexponering visar själva månlandskapet, men mycket suddigt både för att brännvidden är kort och för att fokuseringen är dålig

Sen väntade jag tills månen gått ner och det blivit riktigt mörkt innan jag fortsatte. Även om himlen fortfarande var molnfri var det mycket fuktigt, med dagg i gräset och en viss diskänsla. Vintergatan var fin, men inte så som den kan vara. Jag började med  vidvinkelbilder (10-20 mm objektiv). På sin låga höjd var Saturnus ganska blek, medan däremot Mars strålade när den tittade fram mellan träden. På denna bild syns också vad som enligt riktningen kunde varit en Perseid, men om man tittar noga ser man spåret fortsätta även ovanför det ljusaste avsnittet, så det är högst troligt en satellit, även om det inte riktigt stämmer med heavens-above. (Den häftiga ”nebulosan” nere till höger är ett jordiskt moln…)

På en annan bild stämmer det precis med förutsägelsen från heavens-above: Strecket tvärs över Örnen kommer från ”Cosmos 1943 Rocket”

Med 20 mm brännvidd i stället för 10 blir södra vintergatan lite tydligare, men det upplysta diset tar bort alla detaljer nära horisonten

Siktar man högre upp är Svanen (med Vega och Lyran t.h.) standardmotivet

Redan en summa av två sådana 90s-bilder visar förvånande många detaljer i vintergatans mörka moln

Två bilder av södra vintergatan kan också kombineras så att de mörka molnen framhävs

Sedan gick jag över till 100 mm teleobjektiv. Saturnus är nu mycket tydligare (med månen Titan t.v.), och syns här med tre välkända Messier-objekt: Gasnebulosan M17, den öppna stjärnhopen M25 och klothopen M22

När jag gjorde likadant med Mars fick jag först en oväntad överraskning, en liten nebulosa som enligt kartor och kataloger inte alls skall vara där?

Jag har ju använt detta objektiv mycket, och borde ha fattat direkt: Liksom kvällens första bilder har fula gröna reflexer av månen är det nu den superljusstarka Mars som gett en reflex symmetriskt på andra sidan bildcentrum. Det som lurade mig är det spännande utseendet med en liten stjärnlik kärna omgiven av nebulositet. Så liten som kärnan (eller ännu mindre!) är ju Mars egentligen, den stora blaffan är bara överexponering! Definitivt bevis ges av en senare bild tagen med ett annat objektiv.  Jag har märkt ut reflexens plats, och där finns förstås ingenting. Den täta flygtrafiken fortsatte också…

Sen visste jag att kometen 21P/Giacobini-Zinner borde gå att observera i trakten av Perseus/Cassiopeia, men frustrerande nog visade det sig omöjligt att rikta kameran ditåt med det stora teleobjektivet. Hur jag än vred så var själva kameravridaren i vägen, så jag fick ge upp och byta till ett mindre (85 mm) objektiv.  Kometen ligger i ett område med få ljusa stjärnor men många stjärnhopar och nebulosor, och jag är nöjd med att ha hittat rätt fält och fått den i bild.

Jag fick bara två användbara exponeringar, men en 86 s summabild visar en svag svans

Kometen är kortperiodisk (6,6 år), men denna solpassage är ur vår synpunkt ovanligt gynnsam. Den kommer att stå bra till en månad till, och jag hoppas kunna följa den vidare genom större instrument.

 

12-13 augusti 2018

Perseider trots moln

När jag tittade ut vid 2-tiden såg det oväntat klart ut, och jag tog fram iOptron-monteringen och kamera med vidvinkelobjektiv (10 mm f/3.5). Som vanligt är det frustrerande att se en fin Perseid åt ett håll medan kameran tittar åt ett annat, och jag såg faktiskt bara tre stycken visuellt under den halvtimme jag var ute. En av dem fångade jag i alla fall på bild ovanför Vega.

Sen är frågan om de två strecken på denna bild båda är Perseider. Trots att det var nästan den första bild jag tog la jag inte märke till någon av dem, men de illustrerar ju skolboksmässigt en riktning ut från radianten i Perseus. Men så är det ju alla satellitspårsom ställer till det… Efter att ha korrigerat en felaktig tid visade det sig till sist att  heavens-above faktiskt berättar att P2 är satelliten USA 32. Så det är bara P1 som (troligen) är en äkta Perseid…

Man ser en tydlig färgskillnad mellan den vita vintergatan och gulaktiga sjok av moln, och de störde nästan lika mycket som häromkvällen. Jag tog många enminutsbilder, men fångade inga fler Perseider, utan ’bara’ vintergata, moln och horisont

På en bild syns ett svagt spår vinkelrätt mot vintergatan (och alltså helt fel för en Perseid), och även det går via heavens-above att identifiera som ett raketsteg från Cosmos 1238

Det börjar ljusna i nordost, men Plejaderna och Hyaderna syns fint under Perseus

På den allra sista bilden mot sydväst, där Mars (i Stenbocken) gått ner, syns faktiskt igen en svag strimma med korrekt riktning (och ingen id på heavens-above), så jag säger väl tre Perseider på bild på en halvtimme, nytt rekord.

 

9 augusti 2018

För mycket moln!

Den åter mörka kvällen lockade, men det visade sig att himlen var långtifrån klar. De få bilder jag tog är intressanta bara som exempel på hur mycket kameran ser som man inte uppfattar med blotta ögat. Jag såg direkt Mars nere i söder, men saknade Saturnus. Ett foto visade hur mycket av himlen som egentligen var täckt av moln, så jag försökte sikta högre upp…

Svanen syntes först, men täcktes också den snabbt av moln

Med 10 mm brännvidd syntes en stund hela Sommartriangeln, men den var snart molntäckt igen

Mars sken vidare i söder, medan molnen över Saturnus envist låg kvar

I nordost skymtar Perseus, men med så mycket moln kändes det chanslöst att försöka fånga några Perseider på bild, så jag gick in igen efter en kvart…