Kort stund med klar himmel, sen ökande dis

Kamera  med teleobjektiv på “stora” monteringen, blandade kortexponeringar. Först med 135 mm brännvidd, där jag pekar för lågt och nästan missar Neptunus. (När jag siktade bättre blev bilden i stället misslyckad på grund av glapp någonstans…). Om man jämför med bilden från 6 september ser man hur Neptunus sakta rört sig åt höger.

Samma 30s-exponering visar lätt den betydligt ljusstarkare Uranus

Småplaneten nr 15 Eunomia har rört sig vidare i Pegasus

Likaså var nummer 29 Amphitrite lätt att hitta nära stjärnan eta i Fiskarna (Psc). På bilden anas också den notoriskt svårobserverade galaxen M74. I teleskop är den stor och ljussvag, men med så här kort brännvidd framträder den alltså med bara 30 sekunders exponering(!).

Jag fortsatte också att följa chi Cygnis långsamt minskande ljusstyrka. (Här mitt i vintergatan ser man avsevärt fler stjärnor än i Pegasus eller Fiskarna).

Sedan zoomade jag till 200mm brännvidd för att säkert kunna se Pallas, som blir allt ljussvagare. Denna småplanet kunde jag nu av en rolig slump fånga på samma bild som Barnards stjärna i Ormbäraren (Oph). Denna senare har ju extremt snabb egenrörelse (se ’28 augusti 2014′), men de 12 bågsekunder den flyttat sig på ett drygt år märks inte med denna korta brännvidd.

Kvällen var tydligt disig, som syns av denna 60s-exponering av Plejaderna. De verkliga nebulositeter som faktiskt finns kring Plejadernas ljusa stjärnor döljs nästan helt av ‘falska’ från spridning mot diset i jordatmosfären

Liknande falska nebulosor syns kring de ljusa stjärnorna på denna bild

Här syns småplaneten nummer 192 Nausikaa ovanligt tydligt eftersom den har sin opposition norr om ekliptikan samtidigt som den är nära periheliet i banan kring solen. Banexcentriciteten är nästan 0,25, så liksom för Mars är det stor skillnad på avståndet till jorden vid olika oppositioner. Avståndet är nu mindre än 1 astronomisk enhet, medan det nästa gång, våren 2017 kommer att vara över 2.