30 augusti 2021

Asteroider och vintergata

Kvällen var klar och fin, men jag orkade bara ta några snabba bilder med kamera och 85mm-objektiv på (slarvigt inställt) iOptronstativ. Först förstås Jupiter till vänster om gamma och delta i Stenbocken. Med bara 10s exponering ser man också några av månarna

 

Saturnus står längre till höger i stjärnbilden, under dubbelstjärnorna alfa och beta. Även här ser man den stora månen Titan till höger om planeten

 

Sen kan fortsatte jag att följa hur RS Ophiuchi både blivit rödare och minskat i ljusstyrka. På bilden syns också en tydligt “suddig stjärna”, vilket Messier såg redan 1764,  klothopen M14.

Apropå avtagande novor har vi den extremt långsamma V1405 Cas. Bilden blev tyvärr av dålig kvalitet (med stjärnorna som spår), men det går lätt att ändå hitta novan som nu är i sjätte månaden(!) sedan utbrottet 18 mars.

En förstoring visar de fula spåren, men det är det lättare att jämföra med tidigare observationer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tog jag rutinbilden mot Norra Kronan, där varibeln R CrB som vanligt var ljusstark och den rekurrenta novan T CrB som vanligt inte hade utbrott. Om RS Oph haft 7 säkra utbrott sedan 1898 är T CrB ännu exlusivare med bara två, 1866 och 1946. Ett nytt kommer ganska säkert förr eller senare, så det är bäst att ha koll…

Sedan försökte jag observera asteroider i närheten av ljusstarka stjärnor (för att lätt hitta fältet), men jag var lite för optimistisk, så att flera var för ljussvaga för dessa 30s kamerabilder. Här syns i alla fall nummer 89 Julia tydligt nära alfa i Vattumannen

 

 

 

 

 

Kameran har skakat så att stjärnorna är lite dubbla, och samma sak hände när jag siktade mot theta i Örnen. Jag tror ändå jag kan identifiera asteroiden nr 12 Victoria, men är inte helt säker förrän jag tagit en ny bild om några dagar.

Inte heller nr 6 Hebe är helt lätt att identifiera säkert, lång nere i Sagittarius “tesked”

 

 

Övriga asteroider var för svaga, men här i Triangelns stjärnbild kan man se både galaxen M33 och den stora öppna stjärnhopen NGC 752

I detta fält i Fiskarna kan man också se Neptunus

 

 

 

 

 

Sen tog jag ett antal bilder mot södra vintergatan, för att sen på något sätt pussla ihop till en mosaik. Med DSS får man som vanligt problem med dubbelbilder, och man får ta mindre områden separat. En summa av fem ger en hygglig bild av de komplicerade mörka stoftmolnen samt det kontasterande ljusa “stjärnmolnet” i Scutum (Skölden), med den kompakta öppna stjärnhopen M11 centralt

Även ner mot den buskiga horisonten fungerade det ovanligt bra, och från åtta delbilder ser man bl.a. de karakteristiska gasnebulosornana M17 och M16.

 

 

23 augusti 2021

Blåst på konfekten

Bara för att ha testat satte jag igång SW200-teleskopet och var beredd att filma när Jupiter passerade den lilla trädluckan omkring 22.20. Det verkade gå bra, seeingen var hygglig med tanke på den låga höjden. Sen dröjde det över en timme innan månen skulle komma till samma lucka, men jag väntade snällt, eftersom det sen också var chans på Saturnus. Jag filmade månen några vändor innan jag omkring 23.50 plötsligt inser att det hela tiden står “saved frames 0”, och mycket riktigt, i datorn finns ingenting…

Jag anar inte vad som gick snett, men det är ju ett datorproblem. Eventuellt har jag inte kört programmet PlxCapture på den “nya” Windows10-laptopen, eftersom ingen planetfilmning varit aktuell sedan Marsoppositionen förra hösten? Hur som helst en frustrerande kväll!

PS. Medan jag väntade på att månen skulle komma fram försökta jag ta bilder med den lilla LUMIX-kameran som har så otroligt många inställningsmöjligheter att jag inte längre klarar att använda den annat än i Auto-läge… Här syns i alla fall teleskopet pekande mot månen bakom träden

 

 

Jupiter och Saturnus syns även på en kortexponering

och även Karlavagnen över vårt hus

 

20 augusti 2021

Mjölkhimmel och rubbat stativ

Jag var glad när det till sist blev en klar kväll, men jag hade glömt månen…Trots att den gömde sig under trädhorisonten lyste den upp den disiga luften till en mjölkvit dimma där bara de ljusaste stjärnorna syntes. Jag hade tänkte ta bilder genom Megrez-teleskopet, men planen att hitta via ljusa stjärnor fungerade dåligt när jag inte ens såg dessa i sökaren. En första huvuduppgift var dock också att kolla när man kunde se Jupiter. Jag trodde att den skulle vara synlig under 20-30 minuter i en trädlucka redan kring 22.30, men det visade sig att den fria luckan var mycket mindre än så…Klockan 22.24 och 22.27 såg man Jupiter, men bland trädgrenar

Först omkring 22.35 var sikten fri

men redan 22.40 är planeten åter på väg in bland täta träd

Det är alltså en mycket begränsad stund jag eventuellt har på mig att filma, men nu har jag koll på exakt när (men förstås 4 minuter tidigare varje kväll, det är bara relativt solen som dygnet är 24 timmar). Bilderna här ovan är tagna med 4 sekunders exponeringstid, och själva planetskivan är starkt överexponerad. Med bara 360mm brännvidd är Jupiters skiva minimal, men med 1/500 resp 1/1000 s kan man med lite god vilja ana både avplattning och molnband. Åtminstone ser man tydligt att övre randen ser blå ut och den undre röd, vilket alltså beror på färgspridningen  i jordatmosfären

För att se månarna bra behövs ytterligare andra exponeringstider. Med längre exponeringar tycker man sig se tre månar, men om man minskar till 1/4s eller 1/20s ser man att alla fyra är med, med Io och Europa så nära varandra att de nästan sammanfaller.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På den mjölkiga himlen var 15 sekunder nästan maximal exponeringstid, men Jupiter ligger nu (på sin oppositionskväll!) nästan på gränsen mellan Vattumannen(Aqr) och  Stenbocken(Cap), på väg tillbaka till Stenbocken.

Sen hade jag problem en lång stund. När jag äntligen hittat beta i Ormbäraren och via monteringens skalor flyttat mig till trakten av Barnards stjärna upptäckte jag att jag (som hänt förr) trampat på en strömbrytare så att drivningen stängts av. Med en ny vända pekning+flyttning hamnade jag i alla fall rätt till sist, men 30s-bilden fick mörkas ordentligt för att se vettig ut. Det dröjer ju år innan man ser stjärnans extrema egenrörelse (särskilt med denna korta brännvidd), men jag lägger bilden till lagret av tidigare.

Med samma utgångspunkt (beta Oph) försökte jag sen komma till den rekurrenta novan RS Oph, men hamnade i ännu fler cykler av avstängd drivning och ompekning. Till sist blev det rätt i alla fall, men RS är betydligt svagare nu än för nio dar sedan, och går inte längre att se med blotta ögat. Fältet är intressant, med Cepheiden Y Oph nära intill.

Man anar att RS är rödaktig, men skojigt nog kan man använda en misslyckad bild med stjärnspår för att visa färgen ännu tydligare!

Himmelbakgrunden är mörkare om man siktar högre upp på himlen, men det är också fysiskt mycket knepigare att sikta uppåt genom en rak sökare. Med lite tur fick jag in beta och gamma i Lyran i kamerafältet, där man ju mittemellan har Ringnebulosan M57.

Jag tog fler bilder, och en kombination (1m 45s total exponering)  med DeepSpace Stacker visar Ringnebulosan ännu tydligare

 

Ett stort problem med själva monteringen är att den står i växande gräs. I våras riktade jag in den hjälpligt mot Polstjärnan, men nu syntes denna inte längre genom polsökaren.  I så disigt väder var det chanslöst att försöka hitta den igen, och det blir nu nästa projekt för en månfriare natt. Om jag vill filma måne eller planeter är det inte så kritiskt, men hela grejen med en bra montering är ju att den ska följa stjärnorna, så fortsättning följer…

Saturnus står såpass mycket lägre än Jupiter att den missar alla tidiga trädluckor, och man får vänta tills den kommer fram där skogen tar slut åt sydsydväst. Det blev helt enligt plan strax efter 23.45, men diset hade tätnat, och redan en 3-sekundersbild är överexponerad. Man kan se några få stjärnor och Saturnus stora måne Titan till vänster om planeten.

 

 

Det är chanslöst att urskilja ringen med denna korta brännvidd, men med 1/15s exponering (fortfarande för mycket) ser man i alla fall tydligt den avlånga formen. Jag tittade också med okular, bara för att även i år ha sett Saturnus…

 

 

 

 

 

 

 

 

11 augusti 2021

Stjärnor, planeter och en Perseid, om än i dis

När månen snällt håller sig borta under årets Perseidvecka så är molnen täta i stället. Denna kväll verkade bli den enda på länge med stjärnor, så jag tog förstås ut kameran. Jupiter och Saturnus döljs bakom träd från min kikarplats, så det blev inga teleskopobservationer. Med kameran kunde jag hitta en friare horisont, och med 50mm brännvidd ser vi dem här på ljus himmel, inklusive spår från en satellit t.h. och ett flygplan nere i mitten. Jupitermånen Callisto syns som en stjärna till vänster om planeten, och man kan ana en osymmetri till höger av Ganymedes+Io.

Sen tog jag bilder mot Cassiopeia, där den extremt långsamma novan V1405 Cas fortfarande är nästan lika ljus som vid början av utbrottet i mars. Här först en översikt där man ser fem av Cassiopeias sex W-stjärnor

och sen ett utsnitt kring stjärnan 4 Cas där novan syns tydligare. På grund av den ljusa himlen är exponeringen är bara 8 sekunder, och man anar knappt stjärnhopen M52. Novan är rödare nu än 21 mars, men lyser efter 4 1/2 månad fortfarande ungefär lika starkt som grannstjärnan HIP 115661.

Med 50mm brännvidd och bara 8 sekunders exponering är chansen att fånga en Perseid minimal. Däremot vimlar ju himlen av jordsatelliter, och det är inte svårt att få med två på en bild

Flygplan kan ibland  ge liknande spår, och eftersom dessa två ljusstarka objekt (som följde varandra åt höger genom Karlavagnen) inte fanns med på heavens-above antar jag att de var mer jordbundna.

Jag kollade också att RCrB inte försvagats

och övergick sedan till lite Perseidövervakning med vidvinkelbilder (f=18 mm). Under tiden 23.xx-23.yy fastnade inget på bilder upp mot Vega

och jag återgick en stund till 50mm brännvidd. Det var mörkare nu, men diset hade tätnat, som man ser av blaffan kring Jupiter

En spännande s.k. rekurrent nova i Ormbäraren, RS Oph, har just nu ett av sina sällsynta utbrott. Senast stjärnan kunde ses med blotta ögat var 2006, och nu har det åter varit möjligt, för bara sjätte gången sedan upptäckten 1898. Ljusstyrkan minskar dock dag för dag, och här på bilden är den ungefär av magnitud 6, dvs standardgränsen för vad man kan se med blotta ögat.

En extra rolighet var nu att jag nu (23.25.18-23.25.48) fick kvällens enda Perseidspår på en ytterligare bild av RS Oph(!)

Den vidare övervakningen med vidvinkelbilder gav fler intressanta himmelsvyer, men inga fler Perseider. Den sydliga vintergatan anas, men försvinner ner i horisontdis.

Mot nordost stör Värnamos ljus så att det är meningslöst att sikta ditåt

Högre upp mot Cepheus ser det bättre ut, men inga Perseider passerade

Jupiter och Saturnus mer i sammanhang. Jupiter finns en bit in i Vattumannen (Aqr), medan Saturnus är kvar i Stenbocken (Cap).

Efter lite fler övervakningsbilder mot Örnen och Delfinen, och utan att totalt ha sett mer än tre perseider visuellt gav jag upp klockan 23.42

Kvällens stora behållning är förstås att stjärnhimlen är tillbaka på riktigt, även om det klara vädret tydligen låter vänta på sig