29 december 2015

Svag komet i starkt månsken

Med snö på marken och dis i luften lyckades en 85% avtagande måne ändå lysa upp himlen till mjölk när jag efter fyra skulle spana efter komet Catalina. Visuellt var det chanslöst, men jag tog testbilder under Arkturus där jag visste att den skulle finnas, och kunde på bilderna se om där fanns något karakteristiskt grönt. På så sätt fick jag några bilder, men de visar förstås inga svaga svansar utan bara själva komethuvudet. Först (i verkligheten sist) en bild med 75mm brännvidd, där man ser kometen på sin väg mot Arkturus (närpassage 1 januari!)

En 45s-exponering med 200 mm brännvidd visar kometen tydligare. Stjärnorna 14 och 18 Boo (=Bootes, Björnvaktaren) är nätt och jämnt synliga för blotta ögat.

En bild med 300 mm visar mest objektivets dåliga kvalitet (vinjettering!). Nästa gång hoppas jag kunna använda Megrez-teleskopet, i morse orkade jag inte försöka…

Jag tog några fler bilder, och med DSS-programmet kan man få summerade bilder, först 4m 49s total exponering med 200mm-telet

sedan 4m 33s med 300mm, fortfarande med vinjettering och damm

I båda bilderna finns med god vilja(??) en svag antydan åtminstone av en bredare stoftsvans i riktning klockan 4

14 december 2015

Svag komet Catalina

Trodde inte det klara vädret skulle hålla i sig från gårdagskvällen, så jag hade ställt undan kikaren. När jag så tittade ut vid 6-tiden fick jag för mig att jag såg en tydlig komet ovanför Venus och fick bråttom ut. Det var dock ett misstag, och luften så disig att jag inte ens med fältkikare kunde hitta någon komet. På kamerans bildskärm brukar kometer också vara tydligt gröna, men jag var fortsatt osäker om exakt var den fanns, och vågade bara använda 100mm brännvidd. En typisk bild blev som denna

här med ett intressant spår av tumlande rester från en kinesisk satellituppskjutning 2012 (CZ-3B R/B). (Det röda till vänster är troligen reflexer från grannens juldekorationer…)

En summa av flera bilder blir lite tydligare, men kometens svaga svansar är helt osynliga

Morgonens trevligaste bild blev i stället den röda Mars tätt intill theta Virginis, i kontrast mot den blå Spica, färgerna förstärkta av diset i luften

13 december 2015

2015-12-14 av staffastro i Driven kamera, Megrez och märkt komet, månen, meteor, småplanet, variabla stjärnor | Lämna en kommentar

Fin Luciakväll med Geminider

Kvällen börjar helklar, och jag hann precis hitta en lucka där jag kunde ta en bild av den smala nymånen innan den gick ner. Jag hade Megrez-teleskopet på ett fast stativ, men en dryg sekunds exponering räckte, så himlen hann inte vrida sig så mycket. Jordskenet är starkt, och man ser en 4 magnitudens stjärna nära till vänster. Sedan är månen borta för resten av kvällen, dvs den stör inte om man vill kolla Geminidmeteorer

Jag tog först ett antal bilder med 135mm teleobjektiv, som lagom kompromiss mellan översikt och detaljer. Först ett par ljusa asteroider som jag försökt följa tidigare:

Vesta nere i Valfisken

och Eunomia nära nedre vänstra hörnet av Pegasuskvadraten (=gamma Peg)

Asteroiden nummer 192 Nausikaa är lite svagare, men finns precis där den ska på gränsen mellan Perseus och Väduren. Jag exponerade 90 sekunder och såg på bilden också ett konstigt sudd som visade sig vara en känd reflektionsnebulosa (NGC 1333) kring en het stjärna i Perseus

Jag fortsatte också att följa chi Cygnis avtagande ljusstyrka

medan Mira (nästan utanför bild) nog har börjat ljusna en aning sen sist. Precis ovanför syns också liksom sist spåret av en geostationär satellit

Sedan tog jag några längre exponeringar av vintergatan nära gamma Cygni, där det finns många röda vätgasmoln. Stativet var dåligt inställt, stjärnorna blev ganska avlånga, och DeepSkyStacker hade därför problem. En 90s enkelbild visar det komplicerade området

Plejadbilderna blev bättre, och med totalt 6 minuters exponering är nebulositeten kring hopen slående. Här är det verkligen interstellära moln i Plejaderna, medan man ibland får liknande effekter när det är disigt i vår egen atmosfär.

Delvis samtidigt, men även en lång stund efteråt försökte jag spana efter Geminidmeteorer. Med blotta ögat såg jag ett tiotal, men den övervakning jag ordnat med kamera fångade bara en enda. Fisheye-objektivet visar en stor del av himlen, men bara riktigt ljusstarka meteorer ger streck i bilden. Denna var iofs inte så stark, men jag såg hur den rörde sig påtagligt långsamt över himlen nära radianten (vid Castor), och anade att den skulle bli synlig på bild. Jag skymtar själv till höger, med fula röda streck är från min pannlampa…

7 december 2015

2015-12-07 av staffastro i Driven kamera och märkt Jupiter, komet, Mars, månen, Venus | Lämna en kommentar

För mycket moln!

Trots löften om en klar morgon var det mycket dismoln på himlen, men jag tog i alla fall ut kameran på iOptron-stativet. Molnen rörde sig hela tiden, och med månen mer skymd än Venus blev det en trevlig bild.

Spica fanns i samma synfält med 85mm-objektivet, och med lagom luckor både bland träd och moln kunde jag få en del bilder.

Ännu mer spännande var att komet Catalina, som nu börjar en lång synbarhetsperiod, faktiskt gick att ana ovanför till vänster om Venus när molnen höll sig borta.

På vidvinkelbilder ser man också Mars och Jupiter, dvs de fina täta grupperingarna från tidigare i höst har nu dragits ut rejält

Jupiter står i söder redan halv sju, så det är snart läge att börja observera igen

1 december 2015

2015-12-05 av staffastro i Driven kamera och märkt Neptunus, småplanet, Uranus, variabla stjärnor | Lämna en kommentar

Snabba kamerabilder när det nu var klart

Klar och fin himmel, så jag satte kameran på iOptron-stativet och tog några 30s-exponeringar. Dels för att se om horisonten hade påverkats av en nyfallen gran (stormen Gorms verk), dels några av allmänt intresse. Här först en nästan missad Neptunus

Jag siktade bättre mot Uranus, men stativet glappade så att stjärnorna blev utdragna

Den ljusstarkaste asteroiden, nr 4 Vesta, har stått lågt under sin opposition, men nu efteråt går det bättre att få bilder

Nummer 15 Eunomia har jag följt bättre, och den börjar nu åter närma sig nedre vänstra hörnet av Pegasuskvadraten (gamma Peg).

Som ytterligare exempel på bilder med 85mm-objektivet har vi de nu ganska ljussvagas variablerna chi Cygni

och Mira. Nedanför till höger om Mira syns också spåret av en geostationär satellit. Denna står egentligen stilla relativt jordytan, medan kameran under 30 sekunder följer den övriga stjärnhimlens rörelse.

Intressant nog ser man på en bild tagen 36 minuter senare Mira i en ny grantopp, och nu med spåret av en annan geostationär satellit. (Att det inte är den på förra bilden framgår ju av att den inte står kvar vid samma gran…)

Med vidvinkelobjektiv kan man få lite mer översikt. I sydväst syns Svanen och Lyran, den förra nu mycket mer lik sitt smeknamn Norra Korset. Detta var nog de två stjärnbilder jag lärde mig allra först, just för att de var så väl synliga hela hösten 1964.

Det visade sig också att den fallna granen stått helt bakom björkarna i förgrunden, så någon ny horisontlinje blev det inte

däremot så glest (vintertid…) att man kan se mycket rakt igenom

Astrobilder (mest) från Granbacken

Staffan Söderhjelms nattliga dagbok

Månadsarkiv: december 2015