21 november 2021

Luckor i molnen

Återigen var förutsägelsen om en klar natt överdriven. Jag hade satt igång ’stora kikaren’ med tanke dels på Jupiter tidig kväll och månen efter 22 eller så, men det var moln i vägen för båda. Vid 19-tiden tog jag i alla fall den vanliga kameran (85mm objektiv) på iOptronstativet och försökte sikta i molngluggar. Det lyckades i alla fall delvis, och vi ser först Jupiter nu väl till vänster om 45 Cap.

På en förstoring anar man tre Jupitermånar,samt stjärnan HIP 107567 som Jupiter passerade åt andra hållet i september.

Sen var det lite luckor också nära Harmonia, och med lite tur kunde jag nu (efter många tidigare misslyckanden…) faktiskt få den på flera olika bilder, varav denna var den tydligaste.

På nästan 3 veckor sedan den första bilden kunde Harmonia ha rört sig otrevligt långt, men eftersom den just gjort svängen från retrograd till direkt rörelse efter oppositionen i slutet av september fanns den kvar i samma område så jämförelsebilden är tydlig

Saturnus har nästan försvunnit i horisontträden. Den rör sig bara sakta åt vänster bland stjärnorna i Stenbocken.

Den sista roligheten blev den sydliga stjärnan Fomalhaut (deklination -29,6 grader). Det har växt upp en massa björkar på kalhygget jag observerar ut över, men här syns stjärnan i alla fall tydligt.

Man kan jämföra med en bild tagen från ungefär samma plats i november 2018. Tallarna vid horisonten är desamma, men då var hygget ännu tomt.

Jag var igen inte ute mer än en kvart, men varje klar lucka i novembergråheten kan räcka långt.

17 november 2021

Månsken!

Jag såg förstås månen, och tog den som tecken på att det faktiskt klarnat upp mot kvällen som förutsagt. Planen var att i alla fall försöka ta den där bilden mot asteroiden nr 40 Harmonia, men när jag kom ut och såg den disljusa himlen insåg jag att det nog var kört. Jag tyckte ändå att jag skulle ta en bild mot Hyaderna (med Ceres), och kunde i alla fall med ögat urskilja och sikta mot Aldebaran. Kameran verkade först (orsak okänd??) alldeles död , och när sen första bilden kom fram som en helvit skärm var jag övertygad om att det var något gravt fel. Först när jag märkte att jag (efter att ha minskat exponeringstiden) faktiskt kunde urskilja Aldebaran i det vita förstod jag att det inte var kameran som var problemet utan verkligheten… En lite disig himmel upplyst av månsken är extremt ljus, även med mycket mindre än normal exponering.

Den praktiska frågan blir sen hur mycket information som finns dold bakom det första intrycket.  Här är den obehandlade första bilden (20s f/3.5)

och här en något vettigare (10s f/4), men fortfarande inte av en natthimmel!

I bildbehandlingsprogram är det dock lätt att minska ljusstyrkan och öka kontrasten, vilket ger fula men i alla fall användbara bilder där man känner igen Hyadernas V. Det är tydligt att månupplysningen kommer från höger.

På en förstoring hittar man lätt Ceres, och faktiskt stjärnor ner till magnitud 10,5.

Jämförelsebilden visar sen Ceres rörelse på 6 dygn, så kvällen var inte helt bortkastad.

Jag borde kanske ha försökt även på Harmonia, men problemet var att sikta rätt. När jag misslyckats flera gånger även på mörk himmel var chansen inte stor att jag kunnat hitta rätt i mjölken…

11 november 2021

Sen uppklarning

Jag hade hoppats kunna gå ut tidigare, men ännu vid 22-tiden låg det otrevligt dis längs horisonten och en bra bit upp. Så det blev igen bara några halvhjärtade kamerabilder, där jag missade den viktigaste, en andrabild av småplaneten nr 40 Harmonia. Precis som flera gånger tidigare siktade jag för högt, så att planeten hamnade under bildens nederkant. (Ändå försökte jag säkra genom att ta en andrabild lite lägre än den första…).

En bild som var omöjlig att missa var i alla fall Ceres mitt inne i Hyaderna

På en bild av Oxens vänstra hornspets (zeta Tauri) finns två svaga asteroider, nr 42 Isis och nr 44 Nysa, som jag får försöka få till lite bättre exponerade jämförelsebilder av så småningom. Det svaga suddet M1 är förstås den berömda Krabbnebulosan.

Jag var helt klart inte särskilt koncentrerad när jag tog mina få bilder, eftersom jag t.o.m. lyckades missa Uranus mellan Aries och alfa Ceti. (En bild med Aries, en bild i Cetus och miss på mellanläget…). En bild jag mer sällan missar blev till sist den röda variabeln Mira. Ljusstyrkan är på väg att minska, men den bör fortfarande vara synlig för blotta ögat på en mörk himmel.

Jag trodde som sagt att jag tagit bilder av både Harmonia och Uranus, och gick in igen efter mindre än 10 minuter. I efterhand märkte jag att jag borde ha framhärdat, eftersom uppklarningen tydligen fortsatte. När jag tittade ut vid 4-tiden var det helklart, och jag kunde se Sirius för första gången denna säsong.