24 maj 2018

Måne med ‘bara’ myggproblem

Gårdagens observationer blev färre och sämre än planerat, men denna kväll fungerade allt (utom myggen) bättre. Seeingen var under medel, men aldrig riktigt dålig, så det blev i alla fall en liten serie bilder:

Här först den vanliga vyn av Plato och Alpdalen. Notera hur mycket kortare skuggorna är jämfört med gårdagens bild.

Jag slarvade sedan med kamerans vinkel i förhållande till kikaren, så man får på resten av bilderna tänka sig nord/sydlinjen vriden ca 30 grader motsols. I västra delen av Mare Imbrium finns få större kratrar. Berget Mons laHire väster om Lambert kastar en lång skugga

 Lite längre ner kommer sedan månens finaste paradobjekt,  Copernicus

Längre ner längs terminatorn passerar man Mare Nubium med den iögonenfallande Bullialdus

Vid södra randen av Mare Nubium finns en lång, rak spricka (Rima Hesiodus) mellan Hesiodus och Capuanus

Sedan är vi nere i det södra höglandet med Tycho och Clavius och längst i syd Moretus

Efter denna tur längs terminatorn tog jag också en del bilder längre till höger. I östra Mare Imbrium finns Archimedes med sällskap nära gränsbergen Apenninerna

Apenninerna når via Montes Wolff den stora Eratosthenes, och där innanför sprickområdena vid Hyginus och Triesnecker. Både dålig seeing och fel belysning gör att man inte ser så mycket av det.

Raka Muren syns även denna kväll

Myggplågan gjorde att jag gav upp snabbare än jag hade behövt, men nu efteråt känns kvällens observationer i alla fall värda mödan.

Tillägg september:

Sedan jag börjat använda programmet Autostitch kan jag inte låta bli att lägga in en kombinerad bild av alltihop. Man ser hur svårt det är att täcka in alla små områden som man tror man har täckt, men överblicken är mycket värd. (Tyvärr visas dock bilden antingen i för liten eller för stor skala..)

 

 

23 maj 2018

Månobservationer med förhinder…

Denna kväll satte nästan rekord i besvärligheter. Det värsta är mygg och knott, som nu är nästan omöjliga att stå ut med. Hade det bara fungerat bra i övrigt hade det säkert känts bra att ha trotsat dem, men det var alltså inte bara myggen som ställde till problem. Jag gick ut vid 22-tiden och hade en timme på mig att genom SW 200 filma månen innan den skulle försvinna bakom träd. Seeingen var usel, men jag kunde ta några användbara bilder:

I norr var flera stora kratrar (Plato, Epigenes, Goldschmidt)  plus berget Pico intressant belysta, med långa skuggor. Till höger om Plato ser vi också den karakteristiska Alpdalen (V.Alpes)

En ganska bra bild visar östra randen av Mare Imbrium. Den släta lavan fyller Archimedes, medan Aristillus har kvar ett tydligt centralberg. Havets rand markeras sedan av den iögonenfallande bergskedjan Apenninerna

Seeingen är tråkigt dålig på en annars intressant bild av ett område med många mindre formationer. Vi ser den oregelbundna kratern Schröter, vars namn från en tysk 1700-talsastronom man oftare associerar med Schröters dal vid Aristarchus.

Sedan var det (kan jag förstå i efterhand) tydligen platsbrist på hårddisken som fick filmprogrammet (Plx Capture) att plötsligt sluta fungera.  Jag trasslade länge med omstarter av datorn, men inte förrän jag (irriterad och myggbitan) installerat om programmet och raderat filer kunde jag till sist starta igen. Seeingen var dock nu lika dålig som härom kvällen, och månen närmade sig obönhörligt träden. Efteråt trodde jag ett tag att allt ändå varit förgäves, när jag inte hittade några filmfiler. Det var dock bara programmet som dels nollställt filnumreringen, dels lagrat i ett annat format (ser i stället för avi), dels lagt filerna på ett annat ställe i datorn. Efter lite detektivarbete blev det alltså några bilder till:

Först Sinus Medii-området öster om Schröter, med den välkända Hyginus-rännan. De smalare rännorna vid Triesnecker syns inte i denna dåliga seeing

Likaså syntes Raka Muren (Rupes Recta) fint, medan den finare rännan vid Birt bara kan anas.

Nere i söder har vi Tycho och den stora Clavius dramatiskt belysta

Längst i söder kan vi också se Moretus

och längst i norr som vanligt ‘klöverbladet’ Meton.  Till höger om Alpdalen finns de stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus

I slutänden fick jag i alla fall ut något av kvällen, men frågan är om det var värt alla myggbett…

20 maj 2018

Majmånen dag 2

Det klara vädret fortsatte, så jag körde månfilmning plus myggjakt även denna kväll. Seeingen var klart stabilare, så det blev bättre bilder än i går. Några exempel från norr till söder:

I nordost har vi standardvyn med Atlas och Hercules, men även Bürg på sin intressanta slätt Lacus Mortis har nu kommit fram.

Vidare ner längs terminatorn har vi Posidonius och de slingrande åsarna på Klarhetens Hav.

Kratern Plinius markerar gränsen till Lugnets Hav, som även det visar intrikata mönster vid låg solhöjd

Den lilla kratern Jansen (ett s) är uppkallad efter den holländske optikern Zacharias Janssen som nämns i samband med uppfinningen av kikare och mikroskop i början av 1600-talet. Den mycket större kratern Janssen (se nedan) har i stället sitt namn efter en fransk 1800-talsastronom.

Tillbaka norrut ser vi landskapet norr om Farornas Hav (Mare Crisium)

som här ses i helbild

Sydväst om Mare Crisium är vi tillbaka vid Lugnets Hav och förkastningarna vid Cauchy som syntes tydligare i går

Nedanför till höger om Taruntius finns Fruktbarhetens Hav, med den karakteristiska dubbelkratern  Messier/Messier A

och mer åt vänster igen kommer vi ner till Nektarhavet med de tre stora kratrarna Theophilus, Cyrillus och Catharina

Från Piccolomini utgår den slingrande förkastningen Rupes Altai som troligen bildades vid det stora nedslag som skapade Mare Nectaris.

Om vi återvänder till Fruktbarhetens Hav har vi den stora Langrenus

och lite längre söderut Petavius som redan är svår att urskilja tydligt.

Vi känner sedan igen Fracastorius och Piccolomini, och månskäran smalnar nu av.

Söder om Rheita finns en bred dalgång, och vi ser också den stora ‘sexhörningen’ Janssen(jmf ovan)

Sydväst om Pitiscus når vi slutligen mänskärans södra horn

19 maj 2018

Måne och mygg

Månen är ung på nytt, och jag filmar den igen, liksom för precis en månad sedan, genom SW200.  Den synodiska månaden är ungefär 29,5 dygn, så jämfört med 19 april är fasen ett halvt dygn större. Det som har tillkommit är mygg, men eftersom det är så torrt är de inte så många att det hindrar observationerna. Däremot var seeingen tidivis märkligt dålig. Först var den kanske ‘normaldålig’, vilket ändå brukar ge ganska bra slutresultat, men blev sedan utan yttre anledning helt hopplös, bland det värsta jag sett. Så småningom blev den bättre igen, men då var observationerna strax slut när månen försvann i ett träd. Några exempelbilder då:

I nordost syns det allra vanligaste motivet, kratrarna  Atlas, Hercules och Endymion

och lite längre ner kan vi  bl.a. se den oansenliga Berzelius

Via Macrobius når vi så ytterligare ett välkänt landmärke, Mare Crisium, Farornas Hav

Nära terminatorn ser vi förkastningarna på var sin sida om Cauchy, samt en tydlig Taruntius (vars låga randberg ofta syns bara som en ljus ring).

På Fruktbarhetens Hav finns det karakteristiska paret Messier/Messier A, samt vid dess kant “nyckelhålet” Gutenberg med många komplicerade sprickformationer.

Här blev seeingen plötsligt sämre, just när jag skulle få bilder med bra belysning på de två stora kratrarna Langrenus och Petavius

Sen blev det ännu mycket värre, som t.ex. på denna bild av dalen vid Rheita och den stora sexhörningen Janssen

eller denna av månskärans sydspets

Efter ett tag blev det lite bättre igen, men inte så bra som i början. Här syns norra hornet

och här den sista bilden när månen redan börjat skymmas i ett träd

Även om det var tråkigt många bilder som blev dåliga var det intressant att se hur snabbt och oväntat seeingen kan variera. Det finns förstås då även hopp om episoder med extra bra seeing i stället…

 

 

15 maj 2018

Nova Per

Mygg och knott har fortfarande inte slagit till för fullt, så jag tog chansen att observera V 392 Per en gång till. Jag körde samma utrustning (200 mm teleobjektiv och iOptron-drivning) som förut, och kunde tack vare Capella leta mig fram till rätt synfält. Himlen var förstås alldeles för ljus för att jag skulle kunna se något i kamerasökaren, men på en 5s-exponering klockan 23.22 kunde jag hitta den karakteristiska liksidiga triangeln av stjärnor under vilken jag visste att novan skulle finnas

Jag vågade inte försöka justera till en bättre centrering, utan fortsatte att under en kvart ta nya 5s-bilder. Bilden från 23.39 är redan mycket mörkare och visar novan tydligare

På ett förstorat utsnitt av en DSS-summa av 10 bilder blir det tydligast, men man ser en tydlig vinjettering: Novan är för långt mot högerkanten, medan objektivet framhäver mitten av bilden. Det är tydligt att novan fallit en hel del i ljusstyrka sedan den 6/5, och enligt de markerade V-magnituderna är den nu av ungefär magnitud 10.

Återstår att se om det blir fler observationer…

6 maj 2018 (Kväll)

Nova Persei

På kvällen var jag (efter morgonen) för trött för annat än en snabb observation av novan. Den är trevligt lätt att hitta, eftersom den med 200 mm brännvidd kan klämmas in i samma bildfält som Capella

Med lite bättre centrering tog jag fyra 15 s-exponeringar som kombinerade med DSS gav följande (beskurna) bild. Novan är bara lite svagare än 3/5, så avtagandet har tydligt saktat av.

 

 

6 maj 2018 (Morgon)

Morgonplaneter

För att möjligen se Mars nedanför månen gick jag ut i gryningen omkring 03.15. Jupiter var redan på väg neråt i sydväst medan Mars och Saturnus knappt var uppe i sydost. Jupiter är kvar nära ny Librae, och trots den ljusa himlen ser man tydligt hur den vandrar vidare mot alfa.

Detaljbilden blev lite skakig, men man ser tydligt tre månar plus de två närbelägna stjärnorna

Saturnus ligger bland ganska svaga stjärnor i Skytten (Sagittarius, Sgr).

Till vänster syns lite extra upplysning från månen, som på följande bild visar sig ha Mars nära nedanför till vänster. Den karakteristiska “teskeden” (pi, omikron och xi2, där omikron är skymd av träd på Saturnusbilden) syns tydligt till höger

Med ögat kan man lätt se både Mars och månen, men på foton får man som vanligt välja. Antingen en tydlig mars och en överexponerad måne (plus en grön reflex i optiken), exponeringstid 1/2 sekund

eller så en tydlig måne och inget spår av Mars (exponering 1/1250 s).

Mars finns dock med i bilden, vilket syns på det lite förstärkta utsnittet i samma skala som det av månen

 

 

 

3 maj 2018

Nova Per+Jupiter (forts.)

Himlen var klarare denna kväll, så jag fortsatte att ta bilder av novan, nu med objektivet på max zoom (200 mm). Den hade i vart fall inte minskat ytterligare i ljusstyrka, och är fortfarande lätt att urskilja genom sin rödaktiga färg

Ett utsnitt från en DSS-summa av 7 bilder (1,9 minuters exponering) visar många svaga stjärnor, så det bör gå att följa novans avtagande några veckor till med denna enkla utrustning. (I parentes kan man nämna att den “uppenbara” dubbelstjärnan HIP 21435/7  är ett optiskt par, två helt orelaterade stjärnor som bara råkat hamna i samma riktning. Enligt de helt färska Gaia-resultaten har HIP 21437 parallaxen 8,51+-0,05 millibågsekunder, vilket motsvarar ett avstånd (1000/8,51)=118 pc=383 ljusår, medan HIP 21435 ligger mycket längre bort med en parallax 1,18(+-0,05) mas, ca 2800 ljusår!)

Miravariabeln chi Cygni lyste i oktober nästan lika starkt som eta Cygni, men är nu ett knepigt objekt i ett tätt vintergatsfält. Jag tog bara ett par 20s-bilder mot eta Cygni där den mycket marginellt skymtar som en svag röd prick

Med de två exponeringarna kombinerade och förstorade blir det lite tydligare, men chi är nu av ungefär 11:e magnituden, dvs bortåt 1000 gånger svagare än i oktober 2017.

När det gäller Jupiter slarvade jag med en kort (5 sek) exponering som skulle visa alla månarna, men man ser i alla fall hur Jupiter rört sig ett snäpp åt höger sedan i går.

Jupiter är redan i samma 200 mm-fält som alfa1,2 Librae (Zubenelgenubi), så man har en bra fixpunkt för att följa rörelsen. Denna glesa dubbel är (tvärtemot vad man kunde tro) verkligen ett fysiskt par 76 ljusår bort, men omloppstiden i systemet kan vara en miljon år eller så.

Objektivet gick att zooma ut till 70 mm brännvidd, så att man får med de tre ljusaste stjärnorna i Vågen

Med detta större synfält kan man också få en bra bild av stjärnbilden Korpen (Corvus), som dock på de flesta moderna stjärnkartor avbildas som en båts storsegel. Den står alltid mycket lågt på himlen nedanför till höger om Spica, så det gäller att passa på nu innan den försvinner på en ljus sommarhimmel. (De grekiska bokstäverna verkar givna rätt på måfå, i vart fall är alfa-stjärnan påtagligt ljussvag..)

2 maj 2018

Nova Persei 2018

En tidigare känd variabel s.k. “dvärgnova” (V392 Per), vars normala utbrott nått kanske magnitud 14 har plötsligt flammat upp som en “riktig” nova. Vid upptäckten den 30 april var den av magnitud 6, men har sedan åter avtagit. När det nu var rimligt klart var jag förstås mycket sugen på att observera den. Jag använde kamera plus teleobjektiv (f=110 mm) på iOptronmonteringen, och hittade lätt rätt synfält nära Capella. Vid första försöket 22.25 var himlen dock alldeles för ljus, även om stjärnan kan anas på en 5-sekunders exponering

Medan jag väntade på mörkret försökte jag ta bilder av Jupiter nere bland molnen vid horisonten. Här först en bild med alfa Librae (Zubenelgenubi) fint synlig. Jupiter rör sig under maj allt närmare denna trevliga dubbel.

Tittar man på Jupiter själv ser det ut som att en måne ligger långt under de andra, men det är faktiskt stjärnan nu Librae. På en stark uppförstoring av en bild från 22.32 ser man tre månar och de två stjärnor som också syntes på en bild från 18 april. (Den fjärde månen Io (J1) passerar precis över Jupiter och är därför osynlig).

Jag kunde också konstatera att R CrB är fortsatt ljusstark

På en bild från 22.47 kan man sedan se novan betydligt tydligare. Den är tydligt rödaktig, vilket gör att den ser ljusare ut på bild än med ögat. Grovt sett får man säga att den är ungefär av magnitud 8, och i vart fall uppenbart ljusare än grannstjärnan strax till vänster (TYC 3347:1038, V=9,4).

Sedan började plötsligt iOptronmotorn att låta konstigt och stjärnorna bli spår i stället för punkter. Det var batterierna som var slut, och eftersom de är lite bökiga att byta var jag beredd att ge upp. Som sista utväg värmde jag batterierna lite med handen, och kunde få några exponeringar till. En DSS-summa med totalt 48 s exponering visar novafältet lite tydligare. Stjärnan HIP 21886 är en röd jätte med V-magnitud 8,1, och det är ungefär så ljusstark novan var denna kväll.

Jag hoppas kunna följa den lite till, även om den sjunker allt lägre mot en hög skogshorisont sett från Granbacken.