23 november 2017

2017-11-25 av staffastro i Driven kamera och märkt djuprymd, småplanet, Uranus, variabla stjärnor | 1 kommentar

Vinterhimmel

Efter snö och regn och gråväder klarnade det oväntat upp en stund på sen kväll, och Orion lockade förstås. Jag tog iOptron-stativet och kamera+85mm-objektiv och började med en bild av en (fortfarande ljusstark) chi Cygni innan den gick ner bakom skogskanten

Jag kan heller aldrig låta bli att ta en bild av Mira, som nu sakta ljusnar

Stjärnan 71 Cet är av 7 magnituden, så det är ungefär där Mira befinner sig

Jag har också länge försummat Uranus, som fortsätter i sin bakåtslinga efter oppositionen 20 oktober. Den rör sig i ett lite “tråkigt” himmelsområde, utan ljusa stjärnor att ta sikte på

Jag tog tidigare i höst en bild av den ljusa asteroiden Nr 7 Iris när den befann sig till vänster om Hamal (alf Ari). Nu ligger den till höger om gamma Arietis, och är fortfarande lätt att urskilja, åtminstone på detaljbilden

Kvällens huvudattraktion var dock Orion, och jag fick direkt fem användbara bilder, trots vissa problem med följningen. En DSS-summa (4,7 minuter) är inte vacker, men visar de många nebulositeterna nära Orions bälte. Själva Orionnebulosan (M42) är överexponerad, och det intressantaste området är kring zeta Ori.

På detaljbilden anas även Hästhuvudnebulosan, trots att himlen inte alls var så vinternattsklar som den kan vara

Jag ville också kolla vad man kunde se av Rosette-nebulosan (i Enhörningen, nedanför t.v. om Betelgeuze), som kanske kräver ännu mörkare himmel. När jag höll på att ta bilder av den också så märkte jag plötsligt att kameran var strömlös. Jag visste egentligen att batteriet var nästan slut, men hade glömt att byta…De fyra bilder jag hann med visar en svag men omisskänlig nebulosa på DSS-summan(4,7 minuter). Ovanför t.v. ligger den mycket unga stjärnhopen NGC 2264.

Jag hade lyckligtvis ett laddat extrabatteri, så det gick bra att börja igen efter en kort paus. Fem nya bilder gav nu denna 6-minuterssumma, med lite bättre (fast fortfarande fel) färgskala

När jag summerar alla nio Rosettebilderna (totalt 10,7 minuter) blir det förstås ännu en gnutta bättre, men bara en gnutta…

Till sist blev det Orion igen, nu tre bilder med lite längre exponering, totalt 4,2 minuter. Bilden är som väntat mycket lik den tidigare, bara med en pittoresk gran i kanten

Även i detta fall blir summan av alla åtta Orion-bilderna (8,9 min) bara marginellt bättre. För att få snygga bilder krävs många exponeringar!

Med mina mått är jag i alla fall mer än nöjd. För några år sen visste jag inte ens att jag kunde tänka på att ta sådana här bilder med bara ett litet kameraobjektiv. Nästa natt med bra väder ska jag använda något större, 200 mm teleobjektiv eller Megrez-teleskopet.

13 november 2017

2017-11-13 av staffastro i Driven kamera och märkt Jupiter, Mars, Venus | Lämna en kommentar

Venus nära Jupiter

Denna morgon skulle Jupiter och Venus kunna ses bara 15 bågminuter från varandra, vilket är så ovanligt att man inte får missa tillfället. Jag tog kameran och iOptronstativet på en liten cykeltur ner till ett ställe med friare utsikt åt öster, och hoppades på ett vädermirakel. I väster var det hyggligt klart, med Orion redan på nergång

medan molnen skockade sig i öster under en avtagande månskära. Gryningsljus och månsken ger ett helt annat intryck för denna bild, som är tagen med samma exponeringstid som den mot väster och ungefär samtidigt klockan 6.00. (Det blev på köpet den första Mars-bilden för säsongen.)

Sen var det bara att vänta. Molnen lättade inte, men i den smala glipan nära horisonten syntes plötsligt Venus (6.22.42)

en kort stund båda planeterna (6.23.21)

innan Venus doldes och bara Jupiter syntes (6.24.19)

Sen väntade jag igen, för att se om paret skulle komma fram ovanför det större molnsjoket. Och visst, trots den ljusa himlen kunde man lätt se dem båda (6.41)

Sista bilden tog jag 6.44, men planeterna syntes även senare med blotta ögat.

Jag hade väderturen med mig denna morgon, men mötet hade gjort sig mycket bättre på bild från en sydligare latitud med mörkare himmel. Här gjorde en fältkikare stor skillnad, och jag ångrar att jag inte tog med ett teleobjektiv.

PS. När jag skulle kolla bilderna från 24/11 hittade jag den verkligt sista bilden med Venus och Jupiter, tagen samtidigt som den här ovan, men med bara 1/100 s exponering i stället för 1/20 s. Gryningslandskapet är borta, men själva planetkonjunktionen syns tydligare på den mörkare himlen

5-6 november 2017

2017-11-06 av staffastro i Megrez, SW200film och märkt månen, månockultation | Lämna en kommentar

Aldebaran-ockultation!

Även om månen var nästan full ville jag helst inte missa en sällsynt Aldebaran-ockultation som skulle vara väl synlig från min vanliga kikarplats. På kvällen låg diset tjockt, även om månen syntes igenom, så det var ingen tanke på att observera. Jag tog i alla fall ut kikaren (SW200) och hoppades på uppklarning till natten, eftersom inträdet bakom månen inte skulle ske förrän omkring 03.45. Jag vaknade i god tid, och såg månen lysa från en klar himmel, så det var bara att klä på sig varmt och gå ut med resten av grejorna. Jag var så inställd på filmning att jag bara satte igång med den och inte insåg att jag skulle tagit några stillbilder först. (Det är den opraktiska omställningen, skruva bort massor av varv och skruva dit lika många, som ofta har fått mig att avstå, jag borde lärt mig att ändå framhärda…). Jag tittade i alla fall genom teleskopet och kunde se Aldebaran förvånansvärt lätt (medan den i fältkikare var osynlig i det starka månskenet).

På skärmen märktes att seeingen var ganska dålig, och det syntes oroande stråk av dimmoln. De kom sen och gick, utan att störa på allvar. Jag filmade direkt med Barlow (=stor förstoring) och insåg inte riktigt hur snabbt månen närmade sig, så det var nära att jag missat själva inträdet. När jag som vanligt gör en bild av den första 90 s filmsekvensen blir det så här, där det svaga strecket är Aldebaran som snabbt närmar sig månranden (eller förstås egentligen tvärtom). Bilderna med sämre seeing väljs bort av analysprogrammen, dvs det ganska suddiga Aldebaran-strecket får också stora luckor.

Jag hann bara precis sätta igång en ny sekvens så försvann stjärnan bakom månranden. De bästa bilderna har Aldebaran nästan fix nära randen, fast det egentligen borde se ut som en fortsättning av strecket ovan

Det går att visa filmen som film också, men eftersom den är filmad med ungefär 10 bilder/sekund och spelas upp med 30 b/s, så blir förloppet orealistiskt snabbt. Av någon (dator?) anledning tar också filmen slut innan Aldebaran är helt borta. (På råfilmen ser månen mycket grön ut, vilket jag korrigerar efteråt när jag gör det till stillbild)

Eftersom en del av filmen saknas är det svårt att bestämma den exakta tiden för ockultationen. Om man antar att filmen började på angiven tid och spelades in med 8-10 bilder per sekund får man en tid ungefär 03.45.49, vilket någorlunda stämmer med förutberäkningen (för Granbacken) 03.45.44.

Medan jag väntade på Aldebarans återutträde kunde jag filma längs terminatorn, där de stora kratrarna Langrenus och Petavius var nästan optimalt belysta.

I norr känner vi igen trion Atlas/Hercules/Endymion, med låg sol och långa skuggor i Endymion

Här finns också den “svenska” kratern Berzelius

Ena randen av Mare Crisium är nästan i skugga, men man känner väl igen detta klassiska landmärke.

Söder om Mare Crisium kommer man strax ner igen till Langrenus med den lustiga skuggan av ett dubbelt centralberg.

Eftersom jag inte ville missa återutträdet vid en osynlig mörk rand ökade jag så småningom synfältet genom att ta bort Barlow-linsen. Här syns först övre delen av terminatorn, från Endymion till Mare Crisium

och här den undre delen, från Crisium till Furnerius

Jag visste att Aldebaran skulle dyka upp nära Petavius, så jag siktade ungefär där

Tidpunkten kan nu med bättre noggrannhet sättas till 04.43.07, nästan helt i överensstämmelse med förutberäkningen.

En stillbildssumma av utträdet blir så här, med ett kort Aldebaran-spår

Jag fortsatte att filma i 2 1/2 minut, åter med mycket variabel seeing, så att Aldebaran-spåret växlar i synbarhet

Inte heller nu efter ockultationen insåg jag att jag borde tagit stillbilder genom SW200(!) Jag hade i stället monterat kameran på Megrez-teleskopet, och tog bilder med varierande exponeringstider. Månen kräver egentligen så kort exponering att Aldebaran blir svår att se, medan en tydlig Aldebaran ger överexponerad måne. Här ser vi hur snabbt månen rör sig bort från stjärnan:

Med kortare exponeringstid blir månens detaljer tydliga, men Aldebaran syns fortfarande på 1/2500 sekund. Observera också att detta som sagt är starkt förstorade utsnitt från bilder tagna med f=360 mm, jag missade chansen med SW200..

Detta var en av de sista Aldebaran-ockultationerna i den pågående serien. Från Sverige blir det bara en till, den 23 februari nästa år.

30 oktober 2017

2017-11-01 av staffastro i SW200film och märkt månen | Lämna en kommentar

Låg höstmåne mellan träden

På hösten kan man definitivt inte observera unga månar, och inte förrän den nått 77% belysning kunde jag observera en stund mellan träden i söder. Inte för att jag väntade mig några bra resultat, utan mest för att komma igång igen. Det var nästan ett halvår sedan jag observerade månen sist (5 maj), närmare bestämt sex (synodiska) månvarv, med månen 77% belyst då också(!). Däremot är librationen nästan precis motsatt, med västra randen ovanligt gynnad nu mot den östra då, så att skillnaden i belysning mellan då och nu för en viss krater motsvarar ungefär ett dygns månrörelse.

Seeingen var som väntat usel, men jag framhärdade med min vanliga typ av filmning genom SW200 (ca 1000 frames på 90 sekunder). Jag hann bara med områdena nära terminatorn, men man ser på denna bild av Mare Crisium att librationen missgynnar den belysta randen så att det åtminstone inte var någon miss att inte filma där.

Bilderna är alltså ganska halvdana, även efter AutoStakkert/Registax, men vi kan köra det vanliga varvet längs terminatorn från norr till söder:

Solen går upp över Philoaus (ett av de två centralbergen kan anas). Trots att den nordliga librationen är måttlig gör kombinationen med en stor västlig att de nordliga kratrarna Byrd och Peary syns tydligt.

För den karakteristiska Regnbågsviken är belysningen perfekt, och man ser de låga åsarna på Mare Imbrium.

En första bild av detta område lite ytterligare söderut tog jag omkring 19.34, och vi ser solen lysa upp Harbinger-bergen bortom terminatorn

En andra bild från 21.30 (i en annan trädlucka och med bättre seeing) visar tydligt hur solen nu når längre (ny topp i M.Harbinger, hela kraterranden i Gruithuisen)