26 april 2020

Venus och månen

En fin nymåne stod denna kväll nära Venus på himlen. Tyvärr försvann den från min kikarplats långt innan sin nedgång, och bara för att ha testat försökte jag filma den (Megrez+Skyris) på en alldeles för ljus himmel. Venus har ju en extrem ytljusstyrka som gör att man utan vidare kan filma den på daghimlen, men en nymåne är mycket svagare, och kommer knappt fram ur himmelbakgrunden. Det var därför nätt och jämnt att jag såg månskäran på datorskärmen, och känsligt att välja exponering. Jag fick underexponera gravt för att inte allt skulle bli vitt, himmel som måne. (Här hade en färgkamera definitivt varit bättre!) Med Registax var det sen helt omöjligt att göra några reduktioner alls, men Autostakkert lyckades faktiskt få fram några detaljer.

Först här då hela skäran utan Barlow, där man urskiljer de stora formationerna ur bruset

Med Barlow blev det i förstone inte bättre

och när jag med extrem kontrastförstårkning fått fram lite mer detaljer, framträdde också en extrem mängd damm på detektorn (de runda fläckarna)

Efter manuell retuschering av de värsta fläckarna kan man med autostitch få en hel skära, men mer som kuriosum än som intressant observation. Jag anade att det inte var lönt att observera på så ljus himmel, och fick det bekräftat. Men en viktig prioritet år nu också att försöka få bort lite damm…(Som jag vet av tidigare erfarenheter kommer dammpartiklarnas mörka skuggor bara fram vid små bländartal. Utan Barlow jobbar man vid f/6, med Barlow vid f/15, därför blev det så mycket värre).

Kvällens behållning var sen månen och Venus tillsammans på en mörkare himmel.

Tyvärr rör sig Venus just nu långt ovanför ekliptikan och månen klart under, vilket gör att avståndet mellan dem är ganska stort även denna optimala kväll. Oxens hornspetsar beta och zeta brukar ibland kallas för ”ekliptikans port”, och vi ser här månen på väg mot det undre hornet och Venus mot det övre (fast den inte når det denna gång).

21 april 2020 (natt)

Från Starlink till galaxer

Jag räknade med att se några Starlinksatelliter även denna kväll, men började med att försöka få en sista glimt av Aldebaran över skogskanten. Tyvärr doldes den på en bättre exponerad bild och framträder här bara på en underexponerad (Bländare 8 för att minska ner Venus). Här har man i alla fall lite koll på Oxens huvud, med ögat(Aldebaran) och hornspetsarna (beta och zeta Tauri).

Sen blev jag tagen på sängen när jag plötsligt såg flera Starlinksatelliter i rad, och försökte snabbt rikta kameran ditåt

En halv minut senare hade den första redan försvunnit

Medan jag var kvar i trädgården, med för många träd ivägen, såg jag sen bara max två Starlink-satelliter samtidigt, även om de ibland (som här) kom tätt efter varandra

Jag chansade på att de skulle fortsätta att komma tätt, och gav mig ivär uppåt vägen med friare utsikt. Då var det dock slut på det roliga, och jag såg bara enstaka. Här är en summa av fyra bilder där man ser en Starlink-satellit passera under Lejonet

På en sista bild mot väster när jag är tillbaka i trädgården igen ser man ytterligare ett svagt Starlink-spår längs samma stråk under Regulus som de tidigare.

Sen bestämde jag mig för att utnyttja den stora monteringen (som utan extra injustering följer himlens rörelse) för några bilder med 200mm teleobjektiv. Första mål var gårdagens två asteroider som praktiskt nog fanns vid varsin ljus stjärna i Jungfrun, och som jag därför lätt kunde hitta. Jag tog två 30s-bilder mot varje och kombinerade dem i DeepSkyStacker. Jämfört med gårdagens 50mm-bilder blev det förstås nu mycket bättre, och med lite pyssel har jag fått fram följande jämförelser. Vid delta Virginis rör sig asteroiden nr 3 Juno, och man kan lätt övertyga sig om identifieringen på de båda delbilderna. (Nära där Juno befann sig den 20/4 ser man på den högra bilden en ovanligt röd stjärna. Det är den långperiodiska variabeln RU Vir, en s.k. kolstjärna).

Nära epsilon Virginis finns asteroiden nr 6 Hebe. Trots den dåliga kvaliteten på gårdagens bild kan man även här säkert  identifiera småplaneten.

På den högra bilden anar man ett litet sudd, och detta är faktiskt i verkligheten en stor spiralgalax, NGC5020. Vårhimlen är ju galaxernas, och som jag brukar göra siktade jag på måfå lite mera åt höger från epsilon Virginis och tog tre 30s-bilder. DSS-summan är i förstone inte så uppseendeväckande, men jag pekade ganska optimalt in mot Virgohopens centrum. Var och en av dessa ‘suddfläckar’ är alltså en stor galax, samlade i en stor hop ungefär 55 miljoner ljusår bort. Jag har identifierat de ljusaste, varav alltså tio(!) är Messier-objekt, men där det också finns många mindre och svagare. Nära hopens centrum ligger den enorma elliptiska galaxen M87, som väl är mest berömd för sitt centrala svarta hål, som blev det första man kunde avbilda med interkontinentala radioobservationer 2019.

Jag avslutar med samma bild utan etiketter, för vidare kontemplation (klicka för förstoring). Var och en av de små suddfläckarna är alltså en galax med miljarder stjärnor och planeter, och varför inte här och där några varelser som också funderar på sin plats i kosmos. Så långt som till Virgohopen lär vi aldrig kunna skicka några meddelanden, och om vi kunde är det stor risk att mänskligheten var borta innan vi om 100 miljoner år fick ett svar…

Det slutar inte att fascinera mig att man på 1 1/2 minut med ett enkelt teleobjektiv faktiskt kan få fram en sådan bild. På samma kväll har jag alltså avbildat Starlinksatelliter typ 100 mil bort, och sedan asteroiderna 30 miljoner(3×10^7) mil bort, en faktor 300000 gånger längre. Sen kommer det stora språnget ut till vintergatans stjärnor, som typiskt ligger 10^15 mil bort. Det är alltså 30 miljoner gånger längre än asteroidernas 30 miljoner mil! Sen är det ‘bara’ att hoppa 50000 gånger längre igen så är vi ute vid Virgohopen, 50000000000000000000 (5×10^19) mil bort…

 

 

 

 

 

21 april 2020 (dag)

Venusfilm igen…

Jag fortsatte att filma solen och Venus även denna dag, och lyckades kontrollera utrustningen (Megrez+Skyris-kameran) lite bättre. Solen är fortfarande fläcklös, och det är svårt för Registax eller Autostakkert att lägga delbilderna korrekt över varandra. Utan Barlow kan man i alla fall få en rimlig om än suddig helsol

Med Barlow har man bara en del av randen, och programmen har det ännu svårare

Så fort solen får fläckar igen tror jag dock det kan bli mycket bättre…

Jag tog sen många Venusfilmer, men i slutänden blev alla bilder ganska lika varandra. Jag ska göra reduktionerna lite omsorgsfullare så småningom, men detta är Venus den 21/4, med klart bättre kvalitet än förra försöket (19/4).

 

 

20 april 2020

Mest satellitspår

Jag hade tyvärr missat gårdagens spännande syner, men ville i alla fall passa på att se lite ljusstarkare Starlinksatelliter än de jag hittills nätt och jämnt urskiljt med blotta ögat (se 13 mars). Jag valde en plats med fri sikt åt Lejonet i söder, men där Aldebaran och Hyaderna redan sjunkit bakom skogen, så att Venus nu bara syntes under Oxens hornspetsar (beta och zeta Tauri). Med lätt dis i luften blir den tyvärr på bild  en ful ‘måne’, inte alls lik den strålande ljuspunkt man ser med blotta ögat. Venus rör sig upp mot beta Tauri, där den om tre veckor vänder in mot solen.

Förutsägelserna för Stalink-satelliterna på heavens-above stämde dåligt, och jag såg aldrig mer än två samtidigt, men de var i alla fall lätt synliga med blotta ögat. Här ett sådant tydligt par under Lejonet på först en (8s-) exponering

och här en likadan en halv minut senare

På en vidvinkligare bild (där Lejonet syns tydligare) tagen ytterligare 40 sekunder senare syns bara den bakre av satelliterna.

Här har jag adderat två bilder, med b-bilden tagen 23 sekunder efter a-bilden. Man ser igen två Starlink-satelliter men där S1 nu är klart ljussvagare än S2. Banan går också lite längre under Lejonet

Min observationsplats i Värnamo ligger också nära trafikerade flygstråk, och man får ofta oönskade spår på sina bilder. På denna summa av tre bilder ser vi ett säkert flygspår (med rött och grönt) till höger, ett troligt flygspår diagonalt, en Starlink-satellit på rätt plats under Lejonet, och dessutom ett oväntat ljusstarkt geostationärt objekt nere till vänster.

När Norra Kronan är uppe brukar jag ta en bild för att kolla R CrB, som f.n. är lätt synlig (men som när som helt kan förmörkas av stoft och bli mycket ljussvagare.

Så ville jag också kolla ett par asteroider i Jungfrun, men råkade i stället fånga en Starlink-satellit när den försvinner in i jordens skugga och blir osynlig. Den kommer alltså från höger, och lyser sedan allt svagare när solen (sett från satelliten) sjunker under horisonten.

Asteroiderna är lite för ljussvaga för att synas bra på så här vidvinkliga bilder, men på en summa av två bilder kan man i alla fall lätt urskilja dem, kommer som jämförelsebilder efter fler obs i morgon.

 

 

19 april 2020

Fortsatta experiment

Hyfsat klart med Venus högt på himlen, bara att fortsätta Megrez-filmandet trodde jag. Men när jag återvände till iCapture-programmet (för att jag där kunde få ett litet ROI) förstod jag tydligen fortfarande inte hur jag skulle göra, utan bara höftade till ett rektangulärt fönster med musen. Nu visar det sig att avi-filerna ‘trodde’ att fönstret var kvadratiskt, dvs filmerna visar en mycket deformerad Venus, och är inte ens läsbara med AutoStakkert. Registax kan behandla filmerna, men slutresultatet är hoptryckta bilder som bara hjälpligt kan räddas genom att åter ‘dras ut’ i bildbehandlingsprogrammet:

Det var mer moln som drog förbi än jag hade räknat med, och seeingen var usel, så även med korrekt ROI-fönster hade det nog inte blivit så mycket bättre. Jag använde genomgående 0,4 ms exponeringstid, med lite för stort gain på bilden ovan. Sen blev det för svagt exponerat på nästa bild

Nästa serie borde varit den bästa, med nästan 2000 korrekt exponerade bilder, men resultatet är fortfarande knappt godkänt.

Två ytterligare serier var mer eller mindre molnstörda, med ungefär samma slutresultat

Snopet nog har jag alltså efter tre försöksdagar fortfarande inte lyckats göra optimala Venusbilder med Megrez+Skyris-kameran, men det är förstås en bra lärprocess att göra många misstag i början…

 

17 april 2020

Fortsatta filmförsök

Det var klart idag igen, så jag fortsatte Megrez-observerandet med den nya filmkameran, nu med en annan mjukvara (SharpCap). För att hitta Venus måste man börja med solen. som tyvärr är alldeles fläcklös (och därför svår att fokusera). Den befann sig också delvis bakom trädgrenar, men bara för att ha testat körde jag ett par filmer. Först utan Barlow, då man kan få hela solen (eller månen) i bild, men där Autostakkert+Registax inte lyckades åstadkomma mer än detta (plus en ännu fulare delbild tagen med Barlowlins=längre brännvidd).

Det egentliga målet, var dock Venus, men SharpCap-programmet var även det svåranvänt, och resultaten halvdana. Dels kunde jag inte minska ner till ett vettigt ROI (Region of interest), utan alla filmer blev med full upplösning 1600×1200 pixlar, vilket för den lilla Venus är helt onödigt. Dels hade jag problem med exponeringen, som ibland gav en överexponerad skiva (med en mörk solarisering)

och ibland en för svagt exponerad

De bästa bilderna blev inte bättre än så här, vilket förstås ändå (på gund av den 2,5 gånger längre brännvidden) är en markant förbättring jämfört med gårdagens.

Även om en monokamera visar det väsentliga är det intressant att jämföra med en extrabild som jag tog med min gamla (färg)kamera. Den lilla antydan till färg livar upp bilden oväntat mycket, även om den i detaljerna snarare är lite suddigare.

Jag kommer att göra om dessa preliminära reduktioner med lite mer omsorg, men i stort sett är detta nog så bra det blir. För nästa filmtillfälle kanske jag också återgår till iCapture-programmet, eftersom ROI-möjligheten ju är väldigt viktig just för planetobservationer.

16 april 2020

Ny filmkamera igång, men inte mer…

Precis innan jag med kort varsel fick besked om höftoperation hade jag köpt en begagnad astrofilmkamera, och inte förrän nu en månad senare kan jag börja prova den. Jag visste att den inte fungerade med min gamla programvara, men jag anade inte att det medföljande programmet ( iCap) skulle vara så bristfälligt. Jag klarar ännu inte att ställa upp min stora kikare (SW200), men det lilla Megrez-teleskopet är lätthanterligt, och jag kunde (via solen) leta upp Venus på daghimlen. Sen var det knöligt att hitta kontroller för exponering och filnamn (där jag lyckades skriva över en redan gjord inspelning av solen), men  i slutänden fick jag i alla fall två användbara filmer som jag kunde reducera med Registax. Eftersom jag aldrig kom igång med Barlow är brännvidden bara 430mm, och med tanke på detta är slutresultatet helt OK. Vi ser en Venus som nu tydligt börjar närma sig solen ”på insidan av jordbanan” och därför blir en smalare och smalare skära. (Kameran ger bara svartvit output, men för Venus är detta förstås helt tillräckligt).

Om man förstorar ser man de enskilda pixlarna i bilden, så naturligtvis krävs längre brännvidd. Jag ska fortsätta experimenten, helst också med någon annan mjukvara?

9 april 2020

Venus på kvällshimlen

Kvällen var åter klar, med bara några få dismoln, och jag tog för första gången på länge fram iOptron-stativet. Höften tillåter inte några längre utflykter, så jag höll mig nära huset med utsikt mot Venus. Jag kan förstås inte heller huka mig och sikta mot Polstjärnan, men bara en mycket grov inställning  räcker för att man ska kunna exponera 30s i stället för 5. Så här har vi nu vårens vanliga kvällsvy Aldebaran (med Hyaderna) plus Plejaderna, förskönad av en fullmånelik Venus

Med vidvinkelobjektiv får man lite mer överblick (inklusive några moln). Venus fortsätter att röra sig upp mot vänster, och når (10/5) nästan beta Tauri innan den snabbt vänder och försvinner in mot solen. Man kan också lägga märke till att Betelgeuze nu åter lyser normalstarkt efter sitt ovanliga ljusminimum tidigare i vinter.

Även om det inte blev många bilder var det här en rolig milstolpe efter operationen, som ger hopp om mera framåt!

6 april 2020

Venus i Plejaderna, III

Kvällen bjöd på de sista 200mm-vyerna med Venus och Plejaderna i samma fält. Jag testade igen med ISO 5000, som trots kornigheten nog blev allra vackrast

Även med normalare ISO3200 är kompositionen slående, med de två huvudobjekten lagom separerade

När Venus fortsätter sin vandring får jag återgå till vidvinkligare bilder, och förhoppningsvis kanske höften nu tillåter att jag tar fram det vanliga drivna stativet igen(?)

3 april 2020

Venus i Plejaderna, II

Denna kväll var Venus som närmast hopens centrum och vädret  klart, så det var bara att sätta kameran på stativet och ta några bilder till. För att få helt runda stjärnor var t.o.m. 2 sekunder för lång exponeringstid, så 1,5 s fick räcka. Nedbländning (från max 2,8) till f/4 gav också en snyggare Venus, och för att få med svagare stjärnor testade jag att öka ISO-värdet. Det är en smaksak om detta (ISO5000, med mer bakgrundsbrus)

är bättre än detta (ISO3200), båda bilderna är vad jag kunde åstadkomma med bara ett fast stativ.

Med bländare 2,8 och 2s exponering får man med ännu lite svagare stjärnor, och trots att Venus nu förlorat sina dekorativa strålar är detta kanske ändå kvällens bästa bild.

Venus 8-årscykel är ovanligt exakt, som man ser av denna bild från den 3 april 2012

Nu dröjer det åtta år innan vi ser Venus i Plejaderna igen, och naturligtvis hoppas jag vara med då också…