Repris på Iridium+Venus+Jupiter från härom kvällen. Ännu ljusare himmel 22.59, men nu hade jag kameran på högkant och fick i alla fall med blixten denna gång…Annars förstås sämsta möjliga förutsättningar med så ljus himmel, och dessutom första kvällen för säsongen med _besvärliga_ mygg…Så, for the record, en fläckig bild med ett kort Iridiumblänk
Även om det var svårt med himmelsljuset tänkte jag ta en bild av en stark Iridiumblixt som skulle komma i en snygg triangel ovanför Venus och Jupiter. Jag räknade på himmelsljuset och kom fram till att en 15s exponering med bländare 22 och lägsta känslighet (ISO100) kunde fungera. Jag fokuserade på Venus, tog en testbild (50mm brännvidd) som verkade OK, och väntade på blixten. Klockan 23.05.10 skulle jag börja exponera, blixten kom som planerat, men mycket högre än jag räknat med, precis ovanför kamerans synfält…Efter den första förargelsen (fel på förutsägelsen?!) läste jag på heavens-above att ’för högt på himlen’ är ett vanligt klagomål, och började fundera lite. Rätt snabbt insåg jag nu att min tabbe var att jag tittat på en ’all-sky’-karta, med Jupiter och Venus nära horisonten. Projektionen av ett sfäriskt himlavalv på en cirkel deformerar ju geometrin vid horisonten, så att stjärnbilderna blir hoptryckta på höjden. Den ’liggande’ triangel jag tänkt mig var i verkligheten en stående, vilket jag med lite eftertanke före borde ha förutsett. Just denna typ av miss kommer jag iaf inte att göra igen!
Bilden ovan missade själva blixten, men man kan faktiskt se början av ett satellitspår som alltså sedan ljusnade ovanför bildkanten….(Den ovanligt lilla bländaren gör också alla dammkorn på detektorn extremt synliga, vilket signalerar att någon slags rengöring är nödvändigt!).
Ställde tidigt stora kikaren (SW200) mot ’Saturnusluckan’ mellan träden, vilket gjorde att jag bara hann ta en kort sekvens av Venus innan den försvann i träd. Ungefär som sist, men ännu närmare halv
Sen tog jag vidvinkelbilder av Venus+Jupiter, med en himmel så ljus att jag bara kunde exponera bråkdelar av sekunder, så att planeterna knappt syns. Mycket finare i verkligheten…
Jag visste att ISS skulle passera, och åter kunde jag för ljusets skull bara ta 1-sekunds exponeringar som denna. Satelliten är ljus som Jupiter och lämnar ett tydligt spår.
När man försöker addera flera blir himlen alldeles för ljus, men det går att få fula ’principbilder’
Kameran var monterad på iOptron-stativet som följde himlen, så härovan kan man faktiskt också urskilja Saturnus nere t.h.
Sen gick jag tillbaka till SW200-teleskopet och Saturnus. Den låga höjden och långa exponeringstiderna (1/7 s) gör det svårt att få fram detaljer, men Saturnus är Saturnus, och bilderna är ändå väldigt trevliga…
Med längre exponering och pressad bearbetning kan man precis se de två ljusaste månarna
På slutet gick jag upp på vägen igen, med fri sikt åt söder, nu plötsligt inseende att Antares inte alls är svår att se i Värnamo! En helt felaktig tanke som jag bara inte försökt att motbevisa förut…
