29 oktober 2021

Slarviga bilder innan diset

Soliga eftermiddagar garanterar inte klara kvällar. Efter att den 28/10 märkt hur tjocka dismolnen var efter klockan 22 gick jag denna kväll ut en stund redan före 19.30. Utan ordentlig planering och med iOptronstativet bara måfåinställt mot polen blev resultatet blandat.

Diset syns förstås tydligt på bilden av Jupiter i Stenbocken

En kortexponering visar bara en måne, med de övriga för nära planetskivan.

Jupiter rör sig nu åter åt vänster på himlen, och kommer att passera under 45 Cap den 14-15 november

Saturnusbilden fick fula spår när monteringen glappade

men sen hittade jag till sist småplaneten nr 40 Harmonia som jag missat flera gånger (och även nu på ett första försök). Det behövs nu en andra bild någon kommande kväll.

En andrabild av nr 50 Virginia var viktig, eftersom jag tog den första redan 12 oktober. De svaga stjärnorna i Fiskarna är svåra att sikta mot och svåra att identifiera på bilderna, så jag fuskade och använde det fantastiska astrometry.net som direkt säger vart man pekat. Virginia fanns med på ett par av bilderna, om än svagt.

Jämförelsebilden visar en lång bakåtrörelse på dessa två veckor, med en vändning först i mitten av november.

I Norra Kronan har inget hänt  med de två variablerna R och T CrB.

men RS Ophiuchi (som hade ett utbrott och var synlig med blotta ögat i augusti) är nu knappt synlig på kvällens bild.

(Jag tänkte också kolla V1405 Cas men missade grovt när jag siktade vinkelrätt i stället för längs med linjen alfa-beta Cas.)

Till sist sökte jag lite halvhjärtat efter den sydliga stjärnan Fomalhaut, men jag var alldeles för tidigt ute och den hade bara precis gått upp. Skogen har också växt, och det behövs en bättre lucka än denna. Stjärnan 86 Aqr har deklination -23,6 grader och syns här 5,3 grader över horisonten. När Fomalhaut står precis i söder (denna kväll inte förrän 21.30) är den 3,3 grader över horisonten.

22 oktober 2021

5 minuter i månsken

Min plan för kvällen var att observera Jupiter och kanske också månen med SW200-teleskopet efter klockan 22. För att möjligen också få några kamerabilder av t.ex. asteroiden nr 980 försökte jag gå ut innan månen kommit så högt (19.25), men det var egentligen kört, himlen var redan rejält upplyst. Med ett höstträd i förgrunden blev det ändå en dekorativ bild av Norra Kronan, där variablerna R och T inte ändrat sig sen förra kvällen (12/10).

Jupiterbilden blev lite skakig

Saturnus bättre

och sen var då frågan om en 15s-bild i månsken skulle räcka för Anacostia uppe i Pegasus. Det är på gränsen

men på detaljjämförelsen är det ingen större tvekan. Anacostia rör sig i en stor sväng neråt innan den i början av november återtar den direkta rörelsen (åt vänster på himlen).

Sedan försökte jag liksom 10/12 sikta mot nr 40 Harmonia, men såg ingenting i månskenet. (När jag efteråt kollat bilden visar den återigen fel fält, för högt på himlen.) Efter dessa 5 minuter gick jag in igen, med tanke på en fortsättning senare.

När jag efter 22 skulle sätta igång teleskopet hade dock molnen oväntat tjocknat. Det hade iofs gått att observera månen, men eftersom Jupiter var första prio tog jag det som en förevändning att inte ens fösöka, så kamerabilderna ovan blev kvällens resultat.

12 oktober 2021

Uppföljning+uppklarat UFO

Denna kväll var det molnfritt, men på väg mot kallt dis. Jag orkade inte heller denna kväll sätta igång något instrument, utan tog fler 85mm-bilder med slarvigt inställt iOptron-stativ. Ganska direkt tyckte jag att en stjärna i Vattumannen (the Aqr) lyste för starkt, och några bilder (21.29 resp 21.31) visade sen att det faktiskt var en geostationär satellit som nått så extrem ljusstyrka. Här är en summa av två 45s-bilder som visar de ljusa strecken från satelliten medan kameran följt himlen.

En satellit nära till vänster är också ovanligt ljus, medan man på originalbilderna bara anar en lång rad ytterligare svaga spår. Geometrin måste ha gett nästan perfekt spegelrflektion för den ljusaste satelliten, och lite sämre för den till vänster. När jag var ute trodde jag det var något ovanligt flygplan/drönare som gjorde spåret, så jag följde tyvärr inte upp ordentligt. En senare bild (21.42) mot eta Aqr visar en ljus och några svagare geostationära satelliter, så det värsta speglingsläget bör ha passerats.

När man kollar på nätet är det känt att man i sällsynta fall kan få denna ljusstyrka, men det är roligt att faktiskt själv ha sett det. Det krävs antagligen att solens deklination matchar satellitens, dvs fenomenet kan bara ses i början av oktober eller början av mars.

Det jag egentligen ville var ju att följa upp gårdagens asteroidobservationer. Jag exponerade lite längre och kollade inte alls polinställningen, så på de nya bilderna är stjärnorna lite fula spår. Pallas hamnade nästan på en svag stjärna, men jämförelsebilden visar den tydliga rörelsen. (På den högra bilden ser man svaga spår av geostationära satelliter nere till vänster, avsevärt svagare än extremexemplet ovan)

Även 25 Phocaea var tydligt synlig, och som bonus kan man också svagt ana galaxen M74 nära eta Psc

Jämfört med gårdagen har också Phocea flyttat sig som den ska

Jag trodde först inte att bilderna av nr 80 Sappho skulle bli så tydliga, men det är som synes ingen tvekan för den heller. Oppositionen var redan 25 augusti, och Sappho har just vänt och börjat röra sig åt vänster igen.

Nr 43 Ariadne är ännu lite svagare, men det är ingen tvekan om den heller. Den är ännu längre från sin opposition i början av augusti, och rör sig också i direkt led (åt vänster). Man ser också på dagens bild några normalsvaga spår av geostationära satelliter

Sen försökte jag fortsätta med fler asteroider, och lyckades hitta två stycken. Nr 50 Virginia fanns nära my i Fiskarna

medan jag långt över ekliptikan, mellan de två övre stjärnorna i Pegasuskvadraten kunde hitta nr 980 Anacostia. Trots sitt höga nummer är den just nu lätt observerbar i en gynnsam opposition.

Jag försökte också ta nya kortexponerade bilder av Jupiter och Saturnus, men de flesta blev helt misslyckade på grund av skakning eller glapp(?). På en Jupiterbild ser man i alla fall tre månar, medan Callisto befann sig bakom planetskivan.

Sen rubbade jag tydligen också fokus, så att en bild av vintergatan vid chi Cygni mest visade ”stjärngröt”. Bilden av Norra Kronan på nedgång är inte skarpare, men stjärnorna är glesare så att man lätt kan urskilja T CrB(svag) och R CrB(stark).

Totalt var jag ute mindre än en halvtimme, men fick alltså se det geostationära blänk som nog blir svårt att få se igen!

11 oktober 2021

Kort himmelskoll

Inifrån såg det klart ut, men så fort jag kom ut i mörkret såg jag att nästan halva himlen var täckt av stora dismoln. Det ändrade sig dock hela tiden, och jag kunde utnyttja luckorna till några kamerabilder (85mm objektiv). Jupiter vandrar ännu sakta åt höger i Stenbocken

Bara två månar syns på en fortfarande överexponerad 4s-bild.

Saturnus är precis i vändpunkten i sin oppositionsslinga, kvar under alfa och beta i Stenbocken.

Detaljförstoringen visar närpassagestjärnan HIP 101922 och månen Titan till vänster om planeten. (Det vertikala strecket genom Saturnus beror på skakning och är inget reellt).

Neptunus hamnade precis i trädtopparna, men man ser den ändå ett stycke till höger om HIP 116106 som den befann sig nära den 30 augusti. Den fortsätter att röra sig åt höger ända fram till 1 december.

Sen försökte jag ta bilder av småplaneter (att följa upp nästa klara kväll). Först nr 2 Pallas, som ovanligt nog syns nära ekliptikan vid lambda i Vattumannen.

Sen siktade jag nära beta Aqr, där det fanns flera kandidater kring magnitud 11. Med bara 30s exponering blev både nr 80 Sappho och nummer 43 Ariadne tydligt synliga, och jag kunde också observera  nr 25 Phocaea i östra delen av Fiskarna, nära Väduren.

När jag tagit en andra bild av Pallas, Sappho, Ariadne resp Phocaea kan jag visa tydligare bilder. Här slutade den korta kvällen, men det visade sig vara 10 väl använda minuter!