Astronomisk helkväll

Kvällen var liksom dagen klar och lugn (och kall!), och jag gjorde lite varierade observationer. Först hittade jag en bra plats med sydutsikt och märkte att det inte alls var svårt att se Fomalhaut (alfa i Södra Fisken, PsA) , på deklination -29,6 grader. Den syns här 5 grader från sin meridianpassage (azimut 175 grader),  3 grader över horisonten, och det är ingen tvekan om att det är en första magnitudens stjärna. Optiken är ett 100 mm f/4 teleobjektiv, med kameran på iOptron-monteringen.

Mars rör sig snabbt vidare genom Fiskarna, och kommer den 7/12 att passera nära Neptunus. Den finns redan nu i samma telesynfält

Bara för sakens skull tog jag också en bild av Uranus som närmat sig stjärnan omikron i Fiskarna men fortfarande formellt är kvar i Valfisken (Cetus). Stjärnfältet är ovanligt tråkigt, utan ljusa stjärnor att sikta mot.

Sedan kollade jag Mira, som den 15 oktober inte var mycket ljusstarkare än sin närbelägna grannstjärna. Nu är bilden en helt annan, och man får anstränga sig för att se den svaga stjärnan bredvid.

Även den andra långperiodiska variabeln jag försöker följa, chi Cygni, har ljusnat, men inte alls lika fort. På en knapp minut får man i vintergatan ett tätt stjärnfält, här förvärrat av lite glapp i följningen. Variabeln är dock nu så ljusstark att den går lätt att hitta i stjärnmyllret. (Den mörka trädsilhuetten är ett verkligt träd, men på en längre exponering hade man kunnat se liknande mörka moln i vintergatan.)

Jag fick söka runt lite innan jag siktade rätt, och med så många stjärnor kan DSS-programmet sätta ihop bilderna till en vettig ‘mosaik’. Man ser nu tydligt hur stjärntätheten ökar dramatiskt från uppe till höger ner mot vintergatsplanet til vänster. Den öppna stjärnhopen NGC 6819 är tillräckligt långt från vintergatsplanet för att synas tydligt.

Efter att nyss ha läst om Seyfert-galaxen M77 kom jag på att den ju nästan ligger i Miras synfält, nära delta Ceti, men en 4-minuters summabild visar bara den ljusstarka galaxkärnan. Med denna korta brännvidd (100 mm) är den oskiljaktig från en stjärna, medan dess svaga granne NGC1055 är mer tydligt galaxlik.

Senare på kvällen gick jag ut igen, men nu hade månen gått upp och gjorde himmelsbakgrunden mycket ljusare. Målet var kometen 46/P Wirtanen, som verkar kunna bli synlig med blotta ögat senare i december. Den står ännu mycket lågt på himlen, och jag vågade knappast hoppas att den skulle vara synlig på en så ljus himmel. Precis över trädtopparna, nära stjärnan kappa i den sydliga stjärnbilden Smältugnen (Fornax) syntes dock det avslöjande gröna skenet från kometen redan på en 40-sekunders exponering.

En 6-minuters summa av nio bilder är inte vackrare, men visar kometen och stjärnfältet tydligare

Om någon vecka kan kometen vara en fin syn även i en mindre fältkikare.

Källan till det starka himmelsljuset, en stor avtagande måne, lockade nu även i sig själv, och jag böjade en omgång filmning genom SW200. Först filmade jag utan Barlow (f=1000 mm) så att jag kunde täcka hela månen. De reducerade bilderna kan sen sättas ihop med Autostitch till en fin helbild. (Inom parentes kan jag erkänna att jag som vanligt hade slarvat med täckningen så att det ändå blev ett ‘hack’ nere till vänster, vilket jag här helt fräckat har retuscherat bort…)

Seeingen var bättre än medel, och jag körde ett tjugotal filmer med Barlow (effektiv brännvidd f=2500 mm). Sedan jag fått fram de enskilda bilderna från dessa filmer satte jag ihop även dem med Autostitch och fick då ett sammanhängande terminatorområde i stor detalj. Sedan har jag delat upp denna storbild igen i sex mindre delar, större än de enskilda bilderna och lättare att orientera sig i (jämför med översiktsbilden ovan!).

Här först området i norr, med de stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus. Kratern Bürg ligger på en gammal igenfylld kraterbotten (Lacus Mortis), och längre till vänster ser vi Alpdalen och Plato.

Nästa bild visar Klarhetens Hav med slingrande åsar och den stora Posidonius precis på terminatorn. Bortanför Apenninerna ligger så Mare Imbrium till vänster, med den karakteristiska trion Archimedes, Aristillus och Autolycus.

Nedanför Plinius ligger i stället Lugnets Hav, och innanför till vänster syns de kända förkastningarna vid Ariadaeus och Hyginus.

Sedan kommer vi till det mest dramtiska området. Theophilus ligger helt i skugga, medan man ännu ser mer av Cyrillus och Catharina. Nedanför dessa tre ser man långa skuggor från den slingrande Altai-förkastningen. Från Abulfeda mot Altai sträcker sig en ovanlig rad av kratrar, som antagligen bildades i en sammanhängande serie av nedslag.

Sedan är vi nere i de kratertäta södra delarna av månens hitsida, med många stora kratrar

Vi ser Tycho, den stora Clavius, och längst ner i söder Moretus.

Allt i allt en mycket givande astronomikväll!