Månadsarkiv: mars 2021

21 mars 2021

av i Driven kamera och märkt , | 1 kommentar

Slarvbilder

Himlen var inte riktigt klar, men jag ville åtminstone ta en bild av en ny nova i Cassiopeia. Så jag tog kameran med 85mm-objektiv och iOptron-stativet och gick ut i trädgården. Det var rimligt klart mot norr, och jag tog några bilder till höger om beta Cas. Novan, som nu har namnet V1405 Cas, ligger nära stjärnhopen M52, men den är inte särskilt ljusstark, och försvinner i det allmänna stjärnmyllret

Jag råkade dock ha tagit en bild av M52 med SW200-teleskopet  i september 2016, med novans läge precis innanför bildkanten. Novan kan vara ett utbrott av den svaga dubbelstjärna, som jag markerat på bilden. Den dåliga bilden från i kväll syns till höger, och man ser tydligt att novan, som 2016 var ungefär av magnitud 15, nu är ungefär som HIP 115661 (V=7,8).

Sen borde jag förstås ha orienterat kameran i höjdled för att få med Hyaderna bättre under Mars, men orkade inte anstränga mig. Aldebaran och Mars är lustigt lika varandra både till ljusstyrka och färg. Halvmånen är inte långt borta, och exponeringen är därför bara 20 sekunder.

Sen slarvade jag ännu mer när jag försökte ta bilder mot Lejonet (med asteroiden nr 113 Amalthea). Stativet var så felriktat att stjärnorna blev streck, och det är ingen chans att se den svaga Amalthea

 

7 mars 2021

av i Megrez och märkt | Lämna en kommentar

Murphy-kväll med Megrez

Jag hade ärligt talat inte planerat mer för kvällen än att lite för sent (21.30) försöka ta bilder av Rosette-nebulosan med Megrez-teleskopet. Det var kallt om fingrarna, och jag hade problem bara att hitta Betelgeuze varifrån jag sen skulle vrida +37 minuter i RA och -2,5 grader i deklination. När detta hade lyckats visade första bilden bara stjärnspår, och det visade sig att jag i mörkret trampat på en strömbrytare som stängt drivningen. Samma missöde lyckades jag upprepa en gång till(!), och pekade desperat mot zeta Ori och Flame-nebulosan i stället medan jag försökte flytta strömbrytaren till ett säkrare läge. Efter två bilder dör kamerabatteriet, som jag satt i fulladdat och nu börjar inse är trasigt på ngt sätt. Det andra (som jag använt två kvällar) fungerar, men stjärnorna är klart avlånga, och jag kastar för säkerhets skull en blick genom polsökaren där Polaris anas i kanten, minst tre grader fel. Stativet har stått på gräsmark utsatt för omväxlande +10 och -10 temperaturer, så det var ju  egentligen inte så konstigt. Två av tre ställskruvar för stativbenen hade dock fusit/rostat fast, så metoden att ändra pekningen blev att lägga dit olika tjocka underlägg och sen justera det tredje benet. Jag plockade ihop vad jag hittade i garaget (en träbit, en tjock plastbricka och ett litet plastlock) och lyckades till min förvåning få Polstjärnan hjälpligt centrerad, dvs inom en grad från polen. Klockan var nu bortåt 22.45, och tiden för Rosette-nebulosan klart ute. Bara för sakens skull tog jag ändå några bilder, och inte ens nu var problemen slut, eftersom några blivit oläsbara i kameran(?). Bara en bild blev egentligen rimligt användbar, och efter allt detta krångel känns resultatet som en stor seger…

När det blir klart nästa gång hoppas jag nu vara bättre förberedd.

Tillägg 9/3: Trots dålig följning kunde jag summera nästan 3 minuters exponering av Flame-nebulosan och Hästhuvudet, och det är ju här jag är så sugen att fortsätta

Med en stor del av bilden kapad pga kamerafel kunde jag också få 3 minuter på Rosette-nebulosan, också det en uppmuntran till fortsättning

 

5 mars 2021

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Asteroiduppföljning

Huvuduppgiften denna lika klara kväll som gårdagen var att ta nya bilder av de fyra asteroider jag observerade då. För Vesta är det så klart ”overkill” att observera med 85mm brännvidd, men hellre övertydlighet än tvekan, så här en första jämförelsebild

Näst i tydlighet kommer nr 29 Amphitrite, men den gillar tydligen sällskap och bildar dubbelpar med bakgrundsstjärnor båda dagarna

Asteroiden nr 26 Proserpina har saktat in efter sin oppositionsslinga och har på ett dygn inte flyttat sig långt, men om man förstorar tillräckligt så blir det ändå tydligt.

Till sist gällde det den svaga nr 36 Atalante, som är på gränsen för ljussvag för dessa enkla kamerabilder. Att den vid magnitud 12,5 tydligt syns på 60s-exponeringar genom en lins bara 21mm i diameterär för mig fortfarande ett under, i jämförelse med den analoga teknik jag förr var van vid.

Utom asteroiderna hade förstås även Mars flyttat sig, men den är fortfarande ett vackert par med Plejaderna.

Mellan några träd åt öster fick jag också syn på Norra Kronan, och kunde konstatera att R CrB är fortsatt ljusstark.

Jag tog också några fler bilder av Rosettenebulosan, men summabilden inklusive gårdagens (totalt 9,5 minuters exponering) är fortfarande inte särskilt vacker.  Nebulosan är ytljussvag och vintergatsfältet fullt av stjärnor, så kontrasten blir för svag. Återigen är det Megrez-bilder som behövs.

Tillägg 11/3: Jag hade missat att utom Vesta och Atalante fanns det två ytterligare asteroider i samma 85mm-fält som jag observerade 4/3 och 5/3! Nr 116 Sirona och nr 93 Minerva är båda ljusstarkare än nr 36 Atalante, och alltså lätt synliga på bilderna! (Ju svagare stjärnor man kan observera desto fler asteroider kan man också se. I ett fält som detta kan det finnas tusen kända asteroider, men de kräver då förstås större teleskop för att ses…)

Sirona är i en gynnsam perihelieopposition och är med magnitud 10,7 lätt att hitta. Jämförelsebilden visar den tydliga rörelsen

Nr 93 Minerva är en magnitud svagare, men syns även den tydligt på detaljförstoringarna

4 mars 2021

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Perfekt vinterhimmel

Trots lite moln på eftermiddagen klarnade det upp helt på kvällen, och jag gick ut en stund med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-monteringen. Ett första motiv var förstås Mars nära Plejaderna, finast på en enkelbild (56 s exponering).

Sen blev det förstås Orion, och nu börjar också jag klaga på Starlink-satelliterna som här har förfulat bilden med parallella streck.

Jag försökte mig också på den svaga Rosette-nebulosan, som här syns tydligt till vänster om Betelgeuze.

Jag är inte vän med DeepSkyStacker, och tycker motsvarande summabilder blir fula, även om de visar mer detaljer…

Det är roligare att jaga svaga asteroider, och nr 26 Proserpina fanns lättfunnet nära Pollux.

Den är nästan av 12 magnituden, och drunknar helt i vintergatans stjärnmyller, men jag hoppas på en ny bild snart som kan visa rörelsen. Ännu lättare att hitta var nr 29 Amphitrite som fanns nära Regulus, men det var nära att den hamnade precis på en ungefär lika ljus stjärna. Även här är det jämförelsebilder som krävs.

I Lejonet fanns också den allra ljusaste asteroiden, Vesta, som nu nära sin opposition nästan är synlig för blotta ögat.

Lite längre ner finns den svagaste av de asteroider jag försökte mig på, nr 36 Atalante. Den är i alla fall (svagt) synlig på en 3 minuters summabild, trots dis och upplysning mot horisonten.

I fältet finns också den s.k. Leo-tripletten, tre ljusstarka galaxer nära varandra. (Jag tog i maj 2016 en bild av dem med ”stora teleskopet”. )

Jag tog fler bilder av Orion, och en 12-minuters totalsumma visar Orions många nebulositeter, inklusive Hästhuvudet som en liten mörk inbuktning i det rosa under den vänstra bältesstjärnan.

I stort sett är detta så långt man kommer med det lilla 85mm-objektivet, och det är fler Megrez-bilder jag borde ta, men inte kommer till skott med.