11 mars 2019

Komet Iwamoto

Denna kväll var jag bättre förberedd för bildtagning genom SW200, men då kontrade vädret med mera dismoln. Plejadernas ljusa stjärnor ger runda disfläckar, medan man knappt anar de verkliga nebulositeterna. Detta var dock bara en 77s samma av två exponeringar, som övning inför den nya kometjakten.

Med fungerande sökare kunde jag så rätt snabbt leta mig fram till kometen och ta ett antal bilder. På en enkelbild (54 s exponering) är den mycket oansenlig

men med 12 minuter totalt är den definitivt där. Man skulle t.o.m. kunna säga att man anar en svans upp åt vänster.

Med denna bild är jag nog färdig med komet Iwamoto. Nu blir den allt svagare samtidigt som månen stör alltmer, och det är försent att försöka se några detaljer.

10 mars 2019

Månskära och kometsök

Kvällens huvuduppgift var att filma en fin 15% månskära. En så smal skära går att täcka även med full upplösning, så jag körde aldrig utan Barlow, utan koncentrerade mig på att ta tillräckligt många bilder och inte glömma någon liten bit. (Det är svårare än det låter, och jag har många bildserier med tråkiga hack i kanten …) Nu blev det i alla fall full täckning, och även om seeingen var ganska dålig är jag nöjd med resultatet.

För att se detaljerna ordentligt  får man dela upp bilden igen, och då ser man förstås bristerna tydligare. Tyvärr var också librationen i longitud ‘fel’, så att de formationer som syns bäst ligger förskjutna extra långt mot randen, tydligt t.ex. för Mare Crisium. Några identifieringar här då: I norr ligger Hercules fortfarande i skugga, medan Atlas är ganska precis halvt belyst

Mare Crisium är som sagt nära randen

Langrenus är ganska suddig, men vi ser här också det karakteristiska ‘nycklehålet’ Gutenberg, och dubbelkratern Messier

Petavius syns ännu

I söder är Janssen framträdande, liksom den breda dalgången till vänster om Rheita

 

Sen hade jag tänkt byta från film till stillbild för att ta bilder av komet Iwamoto, men fick för många praktiska problem och hittade den aldrig. Ett oväntat första problem var t.ex. när jag inte fick in kameran med coma-korrektor i fokuseraren. Grundproblemet måste ha varit den lilla temperaturskillnaden när teleskopet stått ute och blivit flera grader kallare, men inte ens senare gick det utan milt våld. Sedan var det sökaren, som måste ha fått sig en rejäl smäll vid något tillfälle så att den pekade gravt fel. Den robusta gamla rödpunktssökaren var som vanligt okej, och med hjälp av den kunde jag lätt få in t.ex. Plejaderna i huvudsynfältet. Trots att jag sedan skruvade loss alla fästskruvar så mycket jag kunde, lyckades jag frustrerande nog inte få in Plejaderna i sökaren. Jag var ivrig att komma igång, så jag förlitade mig på rödpunkten. Jag visste kometens ungefärliga läge i förhållande till iota Aurigae och försökte peka runt i trakten och ta 60s-bilder som borde visa kometen. Efter många fruktlösa försök gav jag mig på sökaren igen, och kunde (förstås) rikta in den till sist. Men då var jag för trött för att ta mer än en kort serie bilder. Lärdomen är förstås att jag inte borde ha chansat, utan i stället jobbat på att få sökaren rätt (eftersom det ju inte kunde vara helt omöjligt)..

Jag var ju inte helt ute och cyklade, och jag kom ganska nära visade det sig. DSS är uselt på att göra ‘mosaiker’ av flera bilder, och det blir ofta en massa ‘dubbelstjärnor’ där det inte passar ordentligt. Man kan i alla fall få en överblick, och från denna visade det sig att jag varit för långt söderut hela tiden.

På den norligaste bilden var kometen inom en tiondels grad ovanför kanten, 17 bågminuter ovanför till höger om HIP 22363. (För att identifiera mina stjärnfält ‘fuskade’ jag som vanligt med den extremt användbara tjänsten på astrometry.net. Man kan ladda upp vilket fält som helst, stort eller litet och får sen nästan på direkten svar vart man har pekat…)

Men nära räcker ju inte, så det är ‘back to the drawingboard’ om det blir klart i kväll igen…

Fälten där kometen rör sig nu är relativt stjärnfattiga jämfört med bilderna från 1 mars. Jag tog ett par bilder på måfå inne i centrala Auriga också, och hamnade här t.ex på den unga stjärnhopen NGC 1893

Som tröstbilder kunde jag ta några kortexponeringar av Orionnebulosan innan den gick ner. Med ett par sekunders exponering får man en bild med fyra stjärnor i Trapetset

Med 8 sekunders exponering blir nebulosan starkare

och på 30 sekunder börjar den breda ut sig. Utan bättre polaxelinställning kunde jag inte ta längre exponeringar utan att stjärnorna blev fult avlånga, och det var inte läge att fortsätta med fler korta

Trots att jag tagit många bilder av M42 genom åren tröttnar jag inte, och efter kometmissen blev det en bra tröst.

1 mars 2019

Komet Iwamoto igen

Det var klart även denna kväll, och jag tog bilder av kometens vidare färd i Auriga, nu med 200 mm teleobjektiv. Jag var trött och körde på full öppning (f/2,8), fast jag egentligen tänkt blända ner lite för att få bättre kvalitet. Och monteringen var forftfarande så felinställd att man fick utdragna stjärnor även med denna kortare brännvidd. Med detta sagt är jag ändå nöjd med resultatet, kometen i gårdagens fält men ett lagom stycke framåt i banan. En 57s enkelbild är snyggare än de längre exponeringar jag sedan tog.

Kometen har vandrat vidare åt höger, men vi ser fortfarande M36 till vänster och M38 uppe i mitten. Den påfallande röda stjärnan mitt i bilden är variabeln S Aurigae, en s.k ”kolstjärna”, vilka utmärker sig just genom sin djupröda färg.

Kombinationsbilden (12 minuter totalt) är inte vacker, S Aurigae märks knappt, men kometen framträder tydligare

Resten av kvällen försökte jag kolla den aktuella horisonten från kikarstativets nuvarande plats, med bilder utan krav. På en kan man i alla fall se att R Coronae Borealis är fortsatt av 6 magnituden.