Slarv, men trevlig komet

Den stora kikarmonteringen står under bara en tunn presenning, och i denna vinters snabba växlingar mellan snö och tö borde den inte må så bra. Nu kom en ensam klar kväll med bara strömoln, och för första gången sen september förra året satte jag dit Megrez-teleskopet och försökte köra igång. Det är lite glapp i handkontrollen så att man otrevligt ofta måste initiera om, men eftersom jag aldrig orkar göra det ordentligt går det snabbt.

Jag hade sett att det fanns två asteroider precis vid Pollux, men jag hade en osmart vertikal orientering och det visade sig att bara nr 71 Niobe kom med på bilderna, och bara precis i kanten. Eftersom den rör sig ”bakåt” var det i alla fall i rätt bildkant, så om det blir klart igen inom en vecka finns Niobe fortfarande i fältet.

Sen hade jag räknat ut att från Pollux gå till fältet för asteroiden nr 66 Maja genom att flytta teleskopet med inställningscirklarna. Det blir inte alltid så exakt, men om inte drivningen hade stannat så jag fick starta om hade det kunnat fungera. Nu ligger Maja snopet nära utanför till höger om bildkanten, där man alltså ändå inte hade kunnat följa den. Och som mera ”surt sa räven” kan man också se att bilden var för dåligt fokuserad för att visa Maja (magnitud 13) nära bredvid en stjärna av magnitud 9.

Som kvällens positiva överraskning kom sen att cirkelflyttningen fungerade bättre när jag startade vid beta Peg, så att jag faktiskt direkt fick kometen 12P/Pons-Brooks i bild. (Det fiffiga med kometer är att de lyser så tydligt grönt att man direkt ser att man pekat rätt). Många periodiska kometer infångade av Jupiter har ju perioder kring 6 år, medan Pons-Brooks är mer lik Halleys med en period på 71 år. Den är på väg mot ett perihelium i april, och kan bli ännu lite ljusstarkare. Redan nu är den i alla fall tydlig på en enkelbild

På en 5,9 minuters summabild anar man även en svans, och jag blir sugen att försöka observera även med SW200-teleskopet.

En vacker halvmåne (60% belyst) stod så högt på himlen att jag inte lätt kunde sikta mot den, men jag tog till sist  några Jupiterbilder.  För att se månarna var det lagom med 1/4 s exponering, men för att visa att detta fortfarande är grav överexponering för själva skivan har jag här lagt en bild med 1/2000 s exponering i samma skala.

Med längre exponering (här 15 s) blir Jupiter bara en stor blaffa bland de svaga stjärnorna i närheten.