Kategoriarkiv: Fast kamera

Obs med kamera på fast stativ

13-14 augusti 2023

av i Fast kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Planeter bakom molnen

Det hopplösa vädret fortsatte, och trots en solig dag var kvällshimlen full av moln. Det kändes ändå som en bra höstpremiär att se stjärnorna titta fram i luckorna, men jag upptäckte också på första testbilden av Saturnus att iOptron-stativet var urladdat, så att stjärnorna blev streck. Det fick bli kortexponeringar i stället, och här är Saturnus på en 6×4 sekunders summabild. Den står nu vid sin opposition (27/8) i Vattumannen, men fortfarande med så låg deklination (-10) att man får leta efter trädluckor.

Jupiter hade just gått upp i öster, och var ännu mer dold i horisontdis

Både på grund av stativet och molnen fick detta bli kvällens enda bilder, tagna på ett par minuter klockan 23.35

11-12 juli 2023

av i andras observationer, Fast kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Jupiter nära månen

Natten den 11-12 juli befann jag mig på vårt finska sommarställe väster om Tammerfors. Där fanns även min svägerska Birgitta, och jag hade nämnt att man på natten kunde se Jupiter bredvid månen. Hon tog mig på orden och gick ut för att titta. Som exempel på hur bra mobilkameror är numera kan vi se hennes två iPhone-bilder från 02.20 och 02.23

Själv vaknade jag för sent, och klockan 03.12 var Jupiter nästan osynlig på en ännu ljusare himmel. På ett förstorat utsnitt syns den dock bra även med min mobilkamera. Brännvidden är bara 4,3 mm och exponeringstiden 1/50 s, så det stativ jag hade med mig behövdes inte ens.

Jag upptäckte sen att kameran faktiskt gick att ställa in manuellt, men lyckdes inte få till något bättre. Den vackra vyn över sjön Kulovesi fick tvärtom konstigt låg kontrast. Här syns bara månen.

23 april 2023

av i Fast kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Måne+Venus

Efter regn var luften helt mättad av fuktigt dis, så det var ingen tanke på andra astroobservationer. Månen och Venus lyste dock fint över skogskanten, så jag tog några snabba bilder med 200 mm teleobjektiv.  Jag tog inga riktigt korta exponeringar (som skulle ha visat detaljer på månskäran men gett en för svag Venus). Denna, 1/20 s, är fortfarande för kort, eftersom man missar jordskenet

Med 1/4 s exponering blir det fint, men långt ifrån den verkliga upplevelsen (där skymningshimlen fortfarande var blå)

Gränsen uppåt innan månskäran blir för överexponerad  är ungefär 1 sekund. Kameran ger snygga strålar på Venus!

För att få snyggare bilder har jag lutat kameran ner åt höger, i verkligheten var månen mer båtlik ovanför Venus.

 

23 december 2022

av i Fast kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Nya asteroider på listan

Jag har ju ett ständigt projekt att observera ljusstarka asteroider, men det frustrerande dåliga vädret denna höst har ställt till med extra problem. Det gälleratt ta två bilder ganska nära i tid, så att inte asteroiden hinner flytta sig för långt. Som jag beskrivit förut är asteroiden nr 27 Euterpe den sista som fattas för att jag ska ha bildpar av alla småplaneter mellan nr 1 och nr 45, ett helt oväsentligt men ändå trevligt delmål att ha uppfyllt. Jag har bilder av Euterpe från 19 oktober, 17 november och 13 december, men har på grund av vädret inte kunnat följa upp med en närliggande observation. När det alltså visade sig vara helt klart den 23 december försökte jag ta några snabba bilder som skulle visa även fältet från den 13 december. Utom julstök dan före dan hade jag också problem med ryggskott, så det blev en mycket kort utflykt till trädgården med kameran på iOptronstativet.

Jag märkte direkt att följningen inte fungerade, troligen för att batteriet inte tålt att stå länge i minusgrader (i vårt uterum). Bilden visar en rödaktig och ljusstark Mars som backat närmare Plejaderna, och vi ser hur förvånande mycket himlen tycks röra sig på bara 30 sekunder.

Lite ovanför detta fält fanns asteroiden nr 349 Dembowska, som trots att den blivit ett streck faktiskt går att urskilja tydligt.

Även den observerade jag den 13 december, och kan alltså göra en ful men användbar jämförelsebild.

Även Euterpe syntes svagt på en 30s-bild, liksom Uranus, men då hade jag insett att jag måste övergå till kortare exponeringar.

En summa av fyra 8s-bilder är påtagligt ful, men Euterpe är mycket tydlig, och jag får äntligen min saknade jämförelsebild.

Euterpe är nu så långt från oppositionen att den håller på att vända, dvs bakåtrörelsen på 10 dygn är ganska liten.

Med två bilder av Uranus kan man även se hur jämförelsevist snabbt den har rört sig åt höger. Oppositionen var den 10 november, och den fortsätter  i retrograd led ända fram till 20 januari nästa år.

Så här mycket intressant kunde jag alltså plocka fram från några få ganska misslyckade bilder, det väsentliga är att passa på tillfället!

 

 

 

7-8 december 2022

av i Fast kamera, SW200 och märkt , | Lämna en kommentar

Marsockultation!

Dagarna fram mot ockultationen följde jag förstås väderrapporterna noga, och förutsägelsen var märkligt nog att just denna natt kunde bli klar fast dagarna var så mulna. Den skulle också bli kall, så jag valde tidigt bort att försöka filma, mest med tanke på datorn och potentiellt köldstopp i något känsligt läge. Jag förstår inte hur jag tänkte, men fick för mig att sikten från stativplatsen skulle gå genom ett glest träd, så jag övervägde att flytta ner stativet i trädgården. Men där var jag fortfarande osäker på riktningarna eftersom jag inte fick någon klar natt att testa på innan…Planen var nog mest att ta stillbilder genom Megrez-teleskopet, som jag kunde flytta runt till lämpligt läge.

Den tidiga kvällen den 7/12 var fortfarande helmulen, men efter 21 hade mycket av molnen försvunnit, och månen och Mars strålade högt på himlen. Jag tog en dåligt centrerad serie 85mm-bilder med olika exponering, men har ju aldrig riktigt fått kläm på HDR-reduktioner. Med fullmåne blir alla kompromisser svåra, och man får acceptera att om Mars ska synas så är månen en blaffa, här i alla fall med lite dekorativa moln

Det var i alla fall så bra väder att jag bar upp den stora kikaren till monteringen och körde lite testbilder. Månen är superljus, och blev bra med 1/2000 s exponering på allra lägsta ISO-värdet (100).

Med samma exponering var Mars väldigt oansenlig, en prick onödig att visa här. Med tanke på ljusstyrkan hos månen och Mars hade jag inte satt igång någon drivning på teleskopet, vilket visade sig när jag försökte ta bilder av Jupiter på väg ner i väster. Jag är ju van att ta kortexponeringar för att visa månarna, men med ISO100 krävdes flera sekunder som förstås utan drivning gav långa spår. Först när jag ökat till ISO800 kunde jag få en användbar månbild med 1s exponering (vilket redan det är för mycket).

Det fick räcka så med förberedelser, nu visste jag att jag kunde ta bilder genom teleskopet och fick försöka sova lite i väntan på att månen skulle komma närmare.

 

Vid 4-tiden var det helt klart, men sen tog det en bra stund innan jag fått kameran någorlunda inställd. Den hade hamnat i ett läge där jag inte kunde se genom sökaren och inte kunde se några inställningar, och jag fick känna mig fram på måfå och ta testbilder. Så småningom insåg jag att Liveview som jag normalt bara använder för fokusering nu var min sökare, där jag successivt kunde knuffa fram ett stycke så att både månen och Mars fanns i samma synfält. Den första vettiga bilden är från 04.40, exponering 1/2000s vid ISO 800 och fortfarande för ljus måne.

Kamerans kortaste exponering (1/8000s) var mer lagom, bilden från 04.54

(Jag kom inte åt att ställa om ISO-värdet, så det var tur att en så kort exponering öht fanns att tillgå. )

Rätt snart började sen hotfulla moln dra upp, här på slarviga bilder med EOS450-kameran. Klockan 05.02 skyms månen medan Capella lyser starkt i bildens överkant.

Klockan 05.12 hann jag bli riktigt nervös, när större delen av himlen täcktes

Det är dock skillnad på moln och moln, och dessa visade sig vara så gott som helt genomskinliga. Det behövdes bara ibland en gnutta ökad exponering, annars syntes månen och Mars lika bra som förut. Jag tog många bilder, men här är först ett urval för ungefär var tionde minut, utan försök att få orienteringen jämförlig. (Utom placeringen i bilden hade jag slarvat och inte fäst kameran ordentligt, så bilderna kan också vara vridna relativt varandra)

5.03

5.13

5.24

5.33

5.43

Nu var himlen helt klar igen, och jag följde spänt det vidare förloppet. Jag hade velat kolla fokuseringen lite bättre, men fann att mina frusna fingrar faktiskt hade tappat känseln så att jag inte lyckade hitta det förstorande reglaget. Lyckligtvis var det tydligen rätt bra ändå.

5.48.25

5.51.08

5.53.03

5.54.59

Första kontakt skedde omkring 5.55.39

här i utsnitt

Klockan 5 55. 58 är minst hälften borta

men 5.56.11 anas bara mycket lite

Tiderna är korrekta på ett par sekunder när, och det intressanta är att man faktiskt redan i primärfokus (f=1000 mm) kan följa försvinnande över en halv minut, trots Mars diminutiva 17″ skiva.

Utträdet var skymt av träd från teleskopplatsen, men jag hade ställt upp Megrezteleskopet i trädgården med bättre sikt. Sen fick jag två problem. Dels blev det en plötslig tätnande morgondimma, och dels hade fokus på något sätt glappat ur läge (vilket ofta har hänt mig med Megrez-teleskopet). I alla fall är Mars svår att urskilja, och själva utträdet omöjligt att följa. Man kan här i alla fall ana den utanför Mare Crisium på bilder från 6.50 resp 6.52

 

och här 6.53 resp 6.55

Den senare bilden krävde 1/4 s exponering (jämfört med 1/8000s förut med samma f/5 ljusstyrka), så diset var tjockt och blev strax omöjligt att se igenom.

Jag är i alla fall mycket nöjd med att ha kunnat följa hela ockultationen, i ett annars bedrövligt astroväder! Min ambition är att så småningom på något sätt animera bilderna, men det kräver jobb med att först ge alla samma orientering, så det kan dröja…

 

 

 

 

 

 

 

Annat

 

oanvändbar Jupiter var på nedgång i väster, och jag förstorad esp Mars för siggjorde lite test

8 oktober 2022

av i Fast kamera, SW200film och märkt , , | Lämna en kommentar

Nya filmförsök

Det vill sig inte längre för mig med planetfilmningen, och jag har svårt att se vad huvudproblemet är. Sedan sist har jag i alla fall ansträngt mig med att kollimera teleskopet, med tveksamt resultat eftersom alla justeringar snabbt verkar ändras igen. Enligt laserkollimeraren borde det vara bättre nu än innan i alla fall, eftersom den då pekade helt tokigt.

Efter en dag med många regnskurar klarnade det till kvällen, och det kändes ganska bra vädermässigt, om än mycket fuktigt. Jag satsade först på några fler filmer med Saturnus, som dock står otrevligt lågt, typ 13 grader över horisonten och med stark atmosfärisk dispersion. Sedan blev det förstås Jupiter ett antal filmer, där jag koncentreade mig på att hålla histogramvärdena kring 50%. Seeingen var även här dålig, men inte så extremt som de första resultaten tycktes visa.

Ett oväntat första problem kom direkt på morgonen den 9/10 när laptopen jag använt för observationerna plötsligt började scrolla själv. I ett Excelark bara körde den ostoppbart vidare åt höger, förbi 1-bokstaviga, 2-bokstaviga och till sist 3-bokstaviga kolumnetiketter…Kort sagt var datorn helt oanvändbar och jag var frågande och bekymrad. Jag trodde att tangentbordet kanske inte tålde den nattliga fukten, men efter några fler timmar inomhus hade problemet lyckligtvis löst sig själv. Senare återkom problemet, och jag kontaktade datortillverkaren. Det visade sig vara ett känt mjukvaruproblem knutet till Windows och inte alls något fel på hårdvaran…

Reduktionsresultaten var till en början usla, som jag redovisat här tidigare. När jag nu efter nya observationer den 19/10 börjat använda Registax för mer aggressiv wavelet-analys blev det dock mycket bättre, och jag visar här de nya reduktionerna i stället.

Saturnus utan Barlow försökte jag överexponera för att se Titan, men tänkte inte på hur svag den är jämfört med Jupitermånarna. Bara med extrem bildbehandling får man fram månen, som rört sig ett tredjedels varv från högerläget den 3/10 (synligt på 85mm-bild) till ett ovanför till vänster om planeten.

 

Med Barlow ser man planeten bättre, och man ser t.ex. planetens skugga på ringen (eftersom det nu är långt efter oppositionen.

För Jupiters månar har jag här filmat utan Barlow, och med överexponering av skivan fungerade det bra en andra gång. Fokus ligger precis i gränsen inåt för fokuseraren, och i det första försöket kom jag inte tillräckligt långt in.

Sen filmade jag med stort fält även med Barlow. Då kan man lättare få både detaljerna på skivan och månarna på samma bild.

Jag observerade lite för kort tid, men om man tittar nog kan man se att månen Ganymedes närmat sig Jupiter liksom molnformationerna rört sig en aning åt höger på den korta tiden mellan 22.29(vänster bild) och 22.40 (höger).

Planetskivans färg är svår att få realistisk, och Registax har för många parametrar att variera, så resultaten är alltid lite godtyckliga. Men jämfört med de tidigare resultaten är alla försök en stor vinst!

Hela kvällen stod en nästan full måne nära under Jupiter, och jag ville också ta en stillbild med 200mm objektiv. iOptronstativet visade sig för klent för tyngden av kamera plus teleobjektiv, men eftersom det bara gällde kortexponeringar räckte det att även stödja med handen. Det kom också moln, så jag stressade och tog bara några få bilder. Till och med med med kamerans kortaste exponeringstid 1/8000 sekund(!) blev månen överexponerad, och jag gav mig inte tid att ändra bländare eller ISO-inställning. Man kan ana de mörka “haven”, och Jupiter syns, om än lite svagt.

Med fem gånger längre exponering är Jupiter tydligare, men man kan inte längre urskilja några detaljer på månskivan.

Som vanligt konstaterar man hur mycket bättre ögat är på att uppfatta ett sånt här motiv med stora kontraster. Bilderna här tjänar bara som påminnelser om hur fint det  egentligen såg ut…

5 september 2022

av i Fast kamera och märkt | Lämna en kommentar

Fler teknikproblem

Medan månen ännu inte tagit över natthimlen tänkte jag ta några asteroidbilder med den enkla standardutrustningen, kamera med 85mm objektiv på iOptronstativet. Första 30s-bilden mot Jupiter visade dock att något var fel: ingen drivning och långa stjärnspår.

Det visade sig att jag efter Öland tydligen inte stängt av ordentligt, så att iOptron-batteriet nu var helt urladdat. Så jag fick snabbt ta fram en plan B, att ta många kortare exponeringar som jag sen kan kombinera med DSS eller något annat program. Jag chansade på att 6s skulle vara kort nog att nästan se stjärnlikt ut, och bara knäppte på. Först tänkte jag inte på att jag också kunde ändra ISO-värdet utan lät det vara kvar på 1600.

Med Jupiter i fältet ser den enskilda bilderna ganska trevliga ut, med Ganymedes urskiljbar till vänster om planeten. Stjärnorna är korta spår, men inte så det stör

DeepSkyStacker accepterar också denna orundhet och producerade från 8 bilder en ganska ful, men ändå mycket användbar summabild där småplaneten nr 48 Doris kan anas, trots en magnitud så svag som 11,8. Jag hoppas snart kunna ta en bättre bild av den för att se rörelsen.

Sen flyttade jag ett steg åt höger, där också Neptunus rör sig bland Fiskarnas många oansenliga stjärnor. Den syns tydligt redan med 6 sekunders exponering

men summan av 7 bilder visar förstås många fler svaga stjärnor. Det är Jupiter som skymtar i vänsterkanten.

Sen insåg jag att jag också kunde öka till ISO3200, för att nå ännu lite svagare stjärnor. Skillnaden är inte stor, men jag tycker jag borde ha kunnat se den svaga asteroiden nr 24 Themis, utredning pågår…

Ännu ett steg åt höger på himlen hamnar man vid den karakteristiska trippeln psi Aqr. På bilden finns också (utom den nästan osynliga Themis) asteroiderna nr 3 Juno och nr 5 Astraea.

Jämförelsebilder för asteroiderna kommer förhoppningsvis snart.

 

24-25 augusti 2022

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Öland_2

Huvuddelen av observerandet gjorde jag alltså denna andra natt på Öland. Jag hade till sist fått igång självutlösaren, och lämnade 450-kameran på en stol vid huset  inställd på att ta minutlånga exponeringar med 75s luckor. Sen letade jag upp en plats med bra sydutsikt, och försökte överlista molnen. Här en bild med delta och zeta Sgr som gör mer av “Tekannan” synlig än jag tidigare sett från Sverige. Klothopen M22 och den stora stjärnhopen/nebulosan M8 är också tydliga bland de rödupplysta jordiska molnen.

Lite senare hamnade just M22 och M8 i luckor sedan molnen tätnat ytterligare. Bilden ovan togs med ca 50 mm brännvidd, den här nedan med 85mm.

Rent allmänt ser jag nu på bilderna att det var mycket fler moln på himlen än jag märkte medan jag var ute, även högre upp på himlen. Här ser vi t.ex. de kända emissionsnebulosorna M16 och M17 lysa rödaktigt i vätets H-alfa spektrallinje, medan stora jordiska moln döljer himlen både uppe till höger och nere till vänster

Jag återkommer med fler vintergatsbilder, men vill först också beskriva planethimlen. Saturnus har vandrat åt höger ovanför gamma i Stenbocken (Cap), och nedanför till vänster finns småplaneten Vesta som under goda förhållanden från en sydligare ort skulle vara synlig med blotta ögat.

Molnen låg envist kvar, men på en 85mm-bild kan man utom Vesta också se den stora men ljussvaga planetariska nebulosan NGC 7293, som jag inte fått så tydligt i bild tidigare

Jupiter befinner sig i ett ovanligt “tråkigt” område i Fiskarna, utan ljusa stjärnor i närheten. Här på bilden stör utom molnen också en satellit och två flygplan…

På ett uppförstorat utsnitt av en kortexponerad(1s) 85mm-bild ser man månarna snyggt uppradade i ordning

Planeten Mars rör sig fortsatt snabbt framåt i Oxen, och fanns denna kväll i ett snyggt läge precis under Plejaderna. Den går upp sent, och den dekorativa bilden (med väderkvarn…) är tagen precis vid midnatt.

Utom molnen på himlen upptäckte jag redan 23.30 att kameraobjektivet plötsligt hade immat igen. Det kom mycket oväntat, eftersom kvällen fortfarande var härligt ljum, med en gräshoppskör a la tropiska cikador. När jag väl insett problemet kunde jag kolla och torka av vid behov, men insåg också att den lämnade fisheyekameran var illa ute (se nedan).

Om vintergatan nere i söder var störd av moln så var det mest klart uppe i Svanen. Till vänster om Deneb anar man Nordamerikanebulosan, först på en översiktsbild med 29mm brännvidd

och här med 50mm

En DSS-summa av flera bilder visar förstås svagare stjärnor och nebulositet, men är estetiskt mycket fulare

En lite udda bild visar vintergatan i Cepheus och Cassiopeia tillsammans med Andromedagalaxen (M31). Jag är van att titta på M31 senare på hösten och från en mer upplyst plats, när man inte lägger märke till hur nära vintergatsplanet den faktiskt ligger.

Karlavagnen och Polstjärnan kan ses varje klar natt, men på vårkvällarna hamnar Karlavagnen i zenit och är jobbig att se ordentligt. På hösten är det mycket lättare, och vi ser här den klassiska vidvinkelbilden där man kan tänka sig linjen upp mot Polstjärnan. Det har här hunnit bli lite disigt nere mot horisonten, vilket gör Karlavagnens ljusa stjärnor extra tydliga.

Så småningom blev molnen allt tydligare när jag försökte ta vidvinkelbilder. Först Mars med både moln, flygplan och satellitspår

Sen igen Andromedagalaxen och vintergatan där man ser molnen komma in från höger

När molnen nådde också vintergatan ovanför Svanen gav jag upp för kvällen och packade ihop

Vid huset fanns den fixa fisheye-kameran, som jag också fick plocka in. De första bilderna blev som jag tänkt mig, med en lång vintergata upp från Skölden, över Örnen, Svanen, Cepheus, Cassiopeia fram till Perseus.

Klockan 22.51 la jag själv märke till ett ovanligt par av satelliter som rörde sig parallellt över himlen och korsade vintergatan i Cassiopeia. De var inte särskilt ljusstarka, men fångades fint av fisheyekameran! Enligt heavens-above är det ljusare spåret från “Cosmos 1634 Rocket”, men där står inget om en parkomponent?

Ungefär 14 minuter senare kom ytterligare en satellit i mycket liknande bana, och gav en stark solreflex ifrån sig, inte heller den lätt identifierbar. (Den tycks av en slump precis vara på väg mot Andromedagalaxen M31..)

Omkring 23.30 börjar man ana imman på objektivet, och efter 23.40 är bilderna helt ointressanta, eftersom man bara ser de ljusaste stjärnorna

Trots allt var det en fin natt.

 

 

 

14-15 augusti 2022

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Forts observationer utan observatör

Jag var lat, och tänkte göra ett nytt försök med oövervakad fisheye-kamera, styrd av en programmerbar självutlösare. Först skulle jag bara ta några 85mm-bilder av Saturnus på oppositionsdagen, eventuellt med Vesta i närheten. Där tycktes dock molnen ligga tjocka, och jag tog bara ett par bilder. Här ser vi att molnen var så tunna att nog även Vesta lyst igenom om jag försökt sikta lite lägre. Saturnus fortsätter att röra sig åt höger relativt gamma och delta i Stenbocken.

Månen och Jupiter låg i en klarare lucka, och med 1/15 s exponering kan man åtminstone ana att den (fortfarande gravt överexponerade) avtagande månen bara är 89% full.

Med  mer normal exponeringstid (8s) är månen förstås bara en jätteblaffa, men man kan urskilja några svaga stjärnor nära planeten som nu passerar ett hörn av Valfisken innan den åter kommer in i Fiskarna

Till vänster om planeten är två av månarna också uppenbara, och ett utsnitt av en 1s-bild visar tydligt tre. Europa(J2) syns också nästan, ovanför till vänster om Io(J1).

Sen gick jag in igen för kvällen, men lämnade som sagt lite lättsinnigt min äldre EOS450-kamera på en trädgårdsstol med fisheyeobjektivet pekande uppåt. Självutlösaren var inställd på att ta en 30s-bild var 45:e sekund, och allt jag behövde göra var att  rädda in kameran före soluppgången. Denna gång var det inga problem att läsa minneskortet, och batteriet hade räckt till över 360 bilder(!)

På den första testbilden (23.36) ser man flera flygplansspår och kanske en satellit , i vart fall inte en Perseidmeteor.

och så fortsätter det på drygt 100 bilder. De flesta är mycket lika varandra, med bara en långsam vridning av himlen, samt en ökande molnighet. Summor av tio bilder ger tydligare stjärnor, men också besvärlig kontrast mellan ljus himmel längs horisonten och mörkare uppåt. En första summabild är från ca 23.41. Tyvärr är kameran lite rubbad, så att bara Karalvagnens bakdel syns

En halvtimme senare (00.11) har Arkturus försvunnit bakom ett träd medan Vega kommit fram på allvar

Efter ytterligare en halvtimme (00.41) har himlen vridit sig lite till, och man kan ana Plejaderna nere till höger

På de enskilda bilderna hittar jag inga Perseider, men på tre stycken från omkring 23.57 passerar en intressant satellit. På den första bilden ser man ett spår uppifrån höger

På nästa bild (45 s senare) passerar spåret vintergatan, men satelliten ger också ifrån sig ett kortvarigt starkt blänk (vid frågetecknet, där det inte ligger någon stjärna)

På den tredje bilden (efter ytterligare 45 sekunder) ser vi ett blänk under Polaris, i det osynliga spårets förlängning.

Det finns ju ett antal ostyrbara satelliter som på detta sätt kan ge slumpmässiga solblänk, men den finns inte med på någon lista på heavens-above. Märkligt nog kom det sedan efter 5 minuter en ny satellit i nästan samma bana, nu utan extrablänk

Båda satelliterna rör sig ovanligt snabbt över himlen, så en spekulativ tolkning är att det rör sig om spionsatelliter (i låg bana över jordytan) som inte finns med på öppna listor(?)

Det är också intressant att försöka omvandla serien av stillbilder till film. Här har jag använt nättjänsten clideo.com och fått mp4-filmen nedan. Den visar stjärnornas (men mest molnens!) rörelser under ungeför 75 minuter, 23.38-00.54.

Som syntes tätnade molnen rätt snabbt, och redan från klockan 01.00 täcker diset hela himlen

Efter 01.30 är också objektivet immigt, och man kan nästan bara urskilja Vega och Capella, dvs de två starkaste stjärnorna.

Klockan 03.00 ser man Mars, och himlen börjar allmänt ljusna allt mer. Den konstiga bågen runt Vega är antagligen reflektion i en daggdroppe på objektivet

Klockan 03.33 lyste månen upp stolsryggen genom en ljucka i träden

och efter 04.00 (när denna bild är tagen) är himlen alldeles för ljus för astronomi, även utan dagg och dis

Nästa gång jag försöker mig på sådana här långserier ska himlen vara mörkare och vädret säkrare, så att man kan följa stjärnhimlens rotation under längre tid.

 

12-13 augusti 2022

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

För mycket månsken!

En måne bara ett dygn från full lyser mycket starkt, och med tunna dismoln på himlen blev det en mjölkvit bakgrund där det var väldigt svårt att uppfatta eventuella Perseidmeteorer.  Med blotta ögat såg jag ingen säkert på den knappa timme jag var ute, möjligen en som bara flammade upp hastigt och sen var borta. Jag hade vidvinkel(10-20 mm)-objektiv på EOS60-kameran och testade olika brännvidder och olika synfält. Överallt var himlen mycket ljus, och jag körde med ISO800 (i stället för 1600 som jag brukar) för att kunna exponera 30s vid f/3.5. Objektivets kortaste brännvidd (10mm) ger lite för konstig geometri i hörnen, så jag körde först med ca 12 mm och riktning Andromeda (med galaxen M31).

Sen testade jag mot Sommartriangeln, och på en bild från 23.49 finns ett spår som har rätt riktning för att vara en Perseid. Det är dock lite för likformigt, och är enligt  heavens-above rätt säkert spåret av “Cosmos 1844 Rocket”.

Vidvinkel och stora skillnader i ljushet över fältet ger problem för DeepSkyStacker, så en stor summa av 14 bilder ger  inte mer vintergata än enkelbilden ovan (och är mycket fulare!)

Med 16mm brännvidd får man en bra bild av Stora och Lilla Björnen, och här fanns en till bild med ett möjligt  Perseidspår. På heavens-above finns ingen misstänkt satellit, så oddsen för att det är en Perseid är ganska bra, särskilt som båda ändarna av spåret verkar avsmalnande.

Månen var precis full och på en bild av Saturnus är den förstås helt överexponerad. På denna bild med objektivets största brännvidd (20mm) syns ändå de ljusare stjärnorna ganska bra.

Längre åt vänster finns Jupiter som är på väg åt höger i Fiskarna

Mot slutet riktade jag liksom i början kameran (12 mm brännvidd) mot Pegasus och Andromeda, nu även med Jupiter och månen vid horisonten, men utan fler Perseidspår.

Jag la också som förra gången den gamla EOS450-kameran (med fisheye-objektiv) på en sten riktad mot zenit, nu med programmerad självutlösare som tog en 45s-exponering varje minut. Jag hade dock problem när jag skulle läsa minneskortet, så bara en tredjedel av bilderna gick att rädda till datorn. Där fanns dock denna bild med ett Perseidliknande spår. En satellit kan ju vara ett alternativ, och heavens-above listade faktiskt “H-2A Rocket booster”, precis med den riktningen och vid den tidpunkten (00.13). Den borde ha varit för ljussvag (mag 4) för att synas på bilden, men det är väl tänkbart med något extrastarkt blänk i detta japanska raketsteg, så jag får stryka även detta från Perseidlistan.

Redan på nästa bild finns dock en ny kandidat vid gamma i Draken som jag tror mer på. Inget på heavens-above, och klar ökning av ljussyrkan mot höger som man förväntar av en Perseid som här kommer från Perseus till vänster.

När jag gick in vid 1-tiden lämnade jag kameran på en stol utanför huset. Det är fler träd som skymmer runt horisonten, men det kändes betydligt mörkare med månen dold.

Intressant nog immade sedan objektivet igen när så småningom först Mars

och sedan även Jupiter kom över horisonten

Batteriet tog slut 02.14. Jupiter är åter försvunnen, men övriga stjärnor anas fortfarande på den sista bilden