10 oktober 2018

Satelliter i Jönköping och Värnamo

Den tidiga kvällen tillbringade jag på Råslättsvägen i södra Jönköping, med en förstås mycket upplyst himmel. Ändå kan man även här fotografera stjärnor och andra himlakroppar: På denna 15 s vidvinkelbild syns både Andromedagalaxen M31 och (minst) två satellitspår

Genom att kolla på heavens-above kan man se att de är från ett kinesiskt raketsteg (CZ-2C R/B) och en rysk satellit (Resurs 1-3), och de finns båda med också på en bild tagen 40 sekunder senare

Det är de närmaste ljuskällorna som stör mest, och om man bara kan skärma bort dem finns både Mars och Saturnus att se mot söder

Kvällen var fortsatt klar, och kring midnatt tog jag en del bilder från Värnamo. Den dåliga fokuseringen på en bild av Neptunus (200 mm teleobjektiv) har som positiv bieffekt att man på en förstoring anar att planeten har en dragning åt grönt som de omgivande stjärnorna saknar

Huvudskälet att peka mot Neptunus var dock återigen att jag visste att bandet med geostationära satelliter syns precis här. Genom att helt simpelt stänga iOptron-drivningen framträder satelliterna som punktobjekt medan stjärnorna (och Neptunus) blir streck. Här syns minst 6 ‘stillastående’ satelliter, medan strecket t1 kan vara någon slags manöver på väg till geostationär bana.

Två ytterligare minutlånga exponeringar visar hur satelliterna ligger kvar medan stjärnorna driver förbi. (Objektet ‘t1’ rör sig snabbt och verkar också variera snabbt i ljusstyrka, som om det roterar utom kontroll).

Asteroiden nr 10 Hygiea har flyttat sig ytterligare ett stycke åt höger i trakten av TX Psc som syns av dessa lite omaka bilder

Sedan kollade jag bara himlens två kändaste variabler. Chi Cygni är ännu oansenlig, men avslöjar sig även i Svanens stjärnmyller genom sin röda färg

Inte heller Mira är nu annat än en svag röd stjärna

Så här dags började himlen kännas för disig för mera observerande så det fick vara allt

 

3 oktober 2018 (kväll)

Perfekt höstkväll

Natten 3-4 oktober förutsades bli helklar, och jag gick först ut på kvällen i ett par omgångar. Först lite hastigt för att hinna se ISS passera ovanför Mars och Saturnus, med vintergatan som snygg bakgrund. Kameran (med 20mm objektiv) är monterad på fast stativ, så stjärnorna är lite utdragna på 30 sekunders exponeringar. (Som vanligt passerar ocskå flyg och andra satelliter…)

Jag borde genast ha ordnat med iOptron-monteringen (som följer himlen), eftersom vintergatan var så fin, men tog bara några ytterligare kortexponerade (30 s) vidvinkelbilder, här med brännvidd 10 mm.

När jag senare kom igång med ordentlig följning blev det detaljbilder i stället, med 70-200 mm teleobjektiv. Mars är fortfarande så ljusstark att man med 200 mm får den lustiga gröna reflexen som jag varit ut för flera gånger. Planeten står (se bilden ovan) i en del av Stenbocken som saknar ljusa stjärnor, så kontrasten till Mars är extra stor

Först med objektivet utzoomat till 70 mm börjar det finnas igenkännligare stjärnor, och här ser vi uppe till höger de glesa dubblarna alfa och beta i Stenbocken, plus det vanliga störande flygplanet…

Sen siktade jag mot Neptunus där jag visste att man också kan se spåren av geostationära satelliter. Med bara 70 mm brännvidd syntes spåren dock bara svagt, här på tre kombinerade 30s-exponeringar

Om man i stället fixerar kameran blir satelliterna punktformiga medan alla stjärnor blir streck. På denna summa av tre minutlånga bilder kan man se ett tjugotal satelliter, längs ett smalt band på himlen. (Grovt sett kanske bilden täcker 10 grader av den geostationära cirkeln, så extrapolerat borde det bli omkring 700 geostationära satelliter totalt, vilket nog är en rimlig siffra)

Sedan ville jag ha igång stora SW200-teleskopet, eftersom jag tänkte filma månen på morgonen. Ett första motiv blev den kända dubbelstjärnan gamma Arietis (separation omkring 10 bågsekunder), som är väl upplöst redan utan Barlow (f=1000 mm).

Resultatet med längre brännvidd är inte bättre, eftersom man också måste öka exponeringstiden så att varje delbild får större seeingpåverkan.

Alltsedan jag såg Stockholmsamatören Peter Roséns bilder av Uranus och Neptunus har jag velat försöka filma åtminstone Uranus. Nu stod den lämpligt placerad, och jag fick oväntat in den i synfältet på första försöket. Även utan Barlow krävs exponeringstider kring 1/10 s, och seeingen suddar ut rejält. Bildskalan är dock identisk med den för gamma Arietis här ovan, så en apparent diameter för Uranus omkring 4 bågsekunder verkar rimligt. Den grönaktiga färgen finns redan i kameran, så även om den iofs är realistisk är det mest en slump…(Bilden av gamma Ari var lika grön innan jag godtyckligt ändrade färgbalansen)

Alla försök med längre brännvidd gav bara en större men lika suddig skiva, så eventuella fler försök får avvakta en kväll med bättre seeing.

27-28 juli 2018

Finsk månförmörkelse

Under vår årliga Finlandssemester inföll denna gång en total månförmörkelse, och jag hade förstås packat med ett teleobjektiv. I sista stund ändrade jag mig dock med kameran, och glömde slarvigt nog trådutlösaren som alltid hänger med den andra. (Liten grej med stor betydelse, se nedan.) Natten verkade bli klar, men jag trodde inte den totalt förmörkade månen hade en chans på ljus sommarhimmel (latitud 61,5 grader), och trodde att bara utträdesfasen efter 00.13 skulle vara synlig. Jag visste dock att ISS skulle passera omkring 23.39 och tog korta (0,5 s) exponeringar (för att himlen var så ljus)  med vidvinkelobjektiv.  Nu efteråt ser jag på dessa bilder att den förmörkade månen visst syns även där! Här ett utsnitt med två exponeringar från 23.37.46 och 23.3749

och här en med bilder från 23.38.48 och 23.38.52

Inte förrän min dotter pekat ut månen för mig insåg jag att den faktiskt syntes, och började ta bilder med teleobjektivet. Första bilden är från 23.49, med 80 mm brännvidd, och månen är fortfarande så långt inne i jordskuggan att den är svår att se.

Med 200 mm bränndvidd är den tydligare, men fortfarande utan detaljer (23.52, 0,5 s exponering)

När jag sedan börjar ta bilder med 1 sekunds exponering märks den saknade trådutlösaren genom att de flesta bilderna är skakoskarpa. (Jag skulle förstås ha använt kamerans inbyggda självutlösare, men insåg inte att det behövdes…)

Här en bild från 20.56

och en från 23.07, när man ser hur månen närmar sig skuggans ljusare kant

Omkring 23.14 börjar utträdet

och redan 00.20 har man den starka kontrasten mellan en nästan normalt belyst del utanför och det svagt röda inne i kärnskuggan

Man får välja att exponera långt (1/8 s) eller kort (1/1000 s) och får då två mycket olika bilder av månen klockan 00.48. Ögat är mycket bättre på att hantera sådana kontraster, så det var ännu vackrare i verkligheten.

Klockan 01.03 såg det ut så här med 1/4 s exponering

och så här med 1/1250 s. Man ser att kärnskuggan övergår i en ljusare halvskugga (där solen sett från månen skulle vara delvis täckt av månen).

En extra rolighet med kvällen var ju att Mars befann sig i sin närmaste opposition på många år precis under den förmörkade månen. Här syns de med 70 mm brännvidd över Kulovesis vatten klockan 00.49 resp 00.55

För att få hela stämningen över landskapet bytte jag tillbaka till kamerans normalobjektiv. Här en bild från 01.09 med 40 mm brännvidd

och här en från 01.10 med 18 mm

Allt som allt en mycket lyckad kväll!

 

 

 

 

27 september 2017

Fint Iridiumbloss på ful bild

Det finns saker som är uppenbara och fina syner för ögat, men som är svåra att ta bilder av. Tidigt på kvällen såg jag på heavens-above att ett extra ljusstarkt Iridiumbloss strax skulle synas nära Polstjärnan. Med solen bara 5,7 grader under horisonten var himlen fortfarande väldigt ljus, så att en bild snabbt skulle bli överexponerad. Bara för sakens skull pekade jag i alla fall ett vidvinkelobjektiv (10 mm) mot zenit, bländade ner till f/9 och körde med lägsta känslighet (ISO 100). Även så blev himlen ljusblå på 5 sekunder, men jag testade att lita på förutsägelsen (19.25.04) och exponerade precis då. För blotta ögat var det som väntat en spännande syn, ett stjärnlikt uppflammande till magnitud -8 (25 gånger starkare än Venus) på några få sekunder. Den resulterande bilden är dock inte mycket att visa: en massa ‘dammskuggor’ över en ljus himmel med lite moln (och så jag själv nere t.v.). Själva det uppflammande blosset syns i alla fall, och att det rör sig så tydligt under exponeringens 6 sekunder. Problemet är att det om man tittar noga finns ett antal stjärnlika prickar på bilden. En del av dem är äkta och en del är ‘hot pixels’, och jag kan inte utan stor möda göra uppdelningen.

En av de starkaste prickarna är Vega, men jag kan inte få de svagare prickarna att stämma med andra ljusa stjärnor…Bilden är alltså mest ett bildbevis för en maximalt stark ‘Iridiumsolkatt’, den starkaste jag hittills sett.

29 april 2017

Lite astronomi mellan molnen

Kvällen såg ut att bli fin, och jag kunde ta bilder av en fin måne genom Megrez-teleskopet (placerat ute på gräsmattan för att få fri sikt). Som vanligt krävs kort exponering (1/200 s)  för detaljer på skäran och mycket längre (1/4 s) för jordskenet, medan man visuellt upplever båda i varje titt.

 

Stjärnan 130 Tauri är (svagt) synlig för blotta ögat, och det hade blivit en trevlig ockultation om inte månen gått ner innan den nådde fram till stjärnan

Jag satte så upp SW200 och valde bort Jupiterfilmning, eftersom inget särskilt spännande verkade hända med månarna. En kortexponerad kamerabild (tyvärr skakig) visar dem alla på rad.

En 30s-bild visar förstås en totalt överexponerad planet samt en del svaga stjärnor. Normalt finns ingen ljusstark stjärna i fältet, utan månarna är de ljusaste objekten utom Jupiter själv. Det unika på bilden är i stället det vertikala spåret av en svag satellit. Man får ju ofta störande satellitspår på sina bilder, men att den nu precis vid Jupiter också blinkade till (bredare spår) måste vara väldigt ovanligt. (Man kunde i förstone ta det för ett meteorspår, men då skulle blinkningen varit slutet när man nu i stället ser spåret fortsätta).

 

Jag tänkte i stället försöka hitta komet Johnson, men hann inte mer än leta upp den innan molnen började dra upp. Några bilder med fisheye-objektivet visar hur det såg ut

Jag kunde hjälpligt parera genom att bara exponera när kometen låg i en klar lucka, men var som vanligt för optimistisk med exponeringstiderna. Monteringen var inte så väl injusterad, och stjärnorna blev ibland så avlånga att DSS vägrar ta dem för stjärnor. Det blev i alla fall några användbara summabilder som åter klart visar en kort svans. Denna första är från ungefär 23.04

och denna sista från ungefär 23.54

Om man tittar noga ser man att kometen har rört sig ett litet stycke åt höger på dessa 50 minuter, men inte alls så snabbt som den mycket närbelägnare 41P.

Jag ska försöka få till en summa av alla bilderna, men det är lite pysseljobb och kan dröja…

Sen hade jag också tänkt köra galaxtricket med SW200 (måfåpekning), men de fyra bilder jag hann ta var alla helt ur fokus, så det får bli en annan gång.

22 april 2017

Några kamerabilder

Det blir mörkt så sent nu att jag inte orkade sätta upp något teleskop. Den klara himlen lockade i alla fall ut mig, och jag provade vidare med de nya kameraobjektiven. På iOptron-stativet (med drivning) placerade jag EOS60-kameran med 85 mm f/2, medan 450-kameran med 10 mm f/3.5 fick sitta på ett fast stativ. Jag tänkte väl naivt att med så kort brännvidd kommer inte himlens rörelse att märkas, men det var lite fel tänkt. Med 30 s blev det trevliga ‘hus under stjärnhimmel’-bilder

men när jag sedan brassade på med 90 s uppåt zenit blev himlens rörelse plötsligt väldigt påtaglig

Nära Polstjärnan är rörelsen liten, men ju längre åt höger (lägre deklination) desto längre stjärnspår. (Eftersom ett så vidvinkligt objektiv inte kan teckna perfekt ute i hörnen blir det effekter av det också…). Med blotta ögat hade jag sett ett par ”Lyrid”-meteorer (en svärm med maximum just nu), så det var därför jag ville ta dessa längre övervakningsbilder. Ingen Lyrid fastnade dock på film.

Om dessa bilder var lite av en besvikelse blev de få 85mm-bilderna mycket bättre. (Delvis beroende på att jag av misstag hade bländat ner objektivet till f/3.5, vilket bidrar till bildkvaliteten…). Huvudmålet var som vanligt kometen 41P, och en DSS-summa med 4,5 minuters total exponering vis.ar den fint under Drakens huvud (nu i norra Herkules). I förstone ser det ut att ligga en ljusstark stjärna i höger bildkant, men om man tittar noga saknar den de små ‘taggar’ som syns ut från beta och gamma Draconis. Det är alltså ingen stjärna, utan en miljon stjärnor i klothopen M92! För blotta ögat är den inte så ljusstark, men här blir den en lagom liten skiva som då ser ut som en ljusstark stjärna.

Småplaneten Vesta har gjort sin oppositionsslinga i Tvillingarna vid Castor och Pollux, och är nu på väg vidare mot Kräftan

Stjärnbilden Norra Kronan är lagom liten för att få plats på en 85 mm-bild, med variabeln R CrB just nu tydligt synlig (magnitud ca 7). Den är intressant oberäknelig och kan i månader vara så ljus som magnitud 6, och lika långa tider svagare än magnitud 13.

De geostationära satelliter som syntes bredvid Jupiter häromdagen låg flera grader ovanför huvudbandet. Jag gjorde nu experimentet att bara exponera en minut med fast kamera, vilket direkt visar en rad svaga prickar.

Här först helbilden, med spår av en ‘vanlig’ satellit.

Om man förstorar nederdelen av bilden ser man tydligt raden av geostationära satelliter

Det gick till och med att få DeepSkyStacker att godkänna satelliterna som stjärnor och addera två bilder. Summan är inte vacker, men den visar ännu tydligare att satelliterna ligger stilla medan stjärnorna rör sig förbi.

 

13 februari 2017

Venus och vinterhimmel

Äntligen en klar dag som övergår i en klar natt. Så jag började filma Venus (genom SW200) före solnedgången, och upptäckte att jag stod i solsken och försökte se något på datorskärmen. Med ”skynke över huvudet” löste det sig, och jag fick två långa filmsekvenser som blev två bilder där skäran är ytterligare lite mer utpräglad än häromdagen

n3350 n3351

Senare på kvällen tog jag några Venusbilder med EOS-kameran i primärfokus, och redan 1/1000 s exponering är uppenbarligen för mycket

ca6334

Skärformen syntes i alla fall, och ännu vid 1/30 s anas den på en lite osymmetrisk bild

ca6339

Vid 1 sekunds exponering är det bara den extrema ljusstyrkan som märks

ca6344

särskilt jämfört med ‘vanliga stjärnor’ i närheten, här till sist 8 sekunders exponering

ca6347

En motsvarande 8-sekundersbild av Mars visar skillnaden i ljusstyrka

ca6348

En vidvinkelbild av planeterna på himlen under kvadraten i Pegasus visar samma sak, och Venus kunde utan vidare tas för månen…Intressant nog syns också Uranus på bilden, liksom ett satellitspår. Mars är på väg mot Uranus, med ett tätt möte den 26/2ca6373

Bilden är tagen med kamera på iOptron-stativet, och jag märkte rätt snabbt att batterierna var slut så att den inte följde himlen. Det gör inget för vidvinkelbilder, här en där man ser den lilla Väduren samt variabeln Mira som nu är nära maximal ljusstyrka. Senast jag tog en bild var i november, då Mira lyste mycket svagare

ca6380

Däremot gick det ju inte alls med brännvidd 85 mm (Ett flygplan har just passerat, och man ser en svag kondensstrimma även så här på en nattbild. )

ca6378

Jag krånglade i nya batterier (notoriskt besvärligt, därför är de ofta slut när de behövs…) och tog några bilder av vinterhimlen. Här först en översiktsbild där man även ser några av de ljusa stjärnor som finns kring Orion

ca6384

Stora Hunden står alltid så lågt att jag bara brukar nöja mig med att notera Sirius. Här ser man att den öppna stjärnhopen M41 faktiskt är väldigt tydlig. (Dålig följning trots batteribyte, händer tyvärr rätt ofta…)

ca6386

Stjärnbilden Haren (Lepus) under Orion är också lätt att försumma

ca6387

En bättre bild av en ljusstark Mira med ett bildutsnitt jag känner väl igen från mina första astrofotoförsök för 50(!) år sen…

ca6388

I Tvillingarna kan man hitta den stora stjärnhopen M35, men just nu också den ljusstarka småplaneten Vesta

ca6389

Eftersom jag som vanligt inte orkat få igång GoTo-systemet blev bilderna genom teleskop av gamla vanliga paradobjekt, bara för att det går så lätt…

Orionnebulosan är ju extremt ljusstark i centrum, och det räcker med 1 sekunds exponering (ISO 3200) för att se Trapetsets fyra ljusa stjärnor.

ca6407

Med 15s/ISO800 får man en användbar kompromiss med både Trapetset och svagare delar av nebulosan

ca6355

Självklart vill man också se de yttre delarna, och med ISO3200 räcker 20 sekunders exponering, även om bilden blir ganska brusig.

ca6361

En DSS-summa av fem bilder (110s) är svår att få lika vacker

Picture saved with settings applied.

För Plejaderna blir nebulositeten kring de ljusa stjärnorna mer uppenbar med längre exponering. Här först en 30s enkelbild

ca6366

och här en 3-minuters DSS-summa. Jag var dock inte ute efter nebulosorna utan mer av hopens ljusa stjärnor som precis går in i synfältet. Det är tydligt att namnet Sjustjärnorna är skumt, eftersom 6 eller 8-9 vore mycket rimligare…

Picture saved with settings applied.

I kusken hamnade jag lite snett på M36,  och en 90s-summabild  visar en intressantare liten nebulositet (med stjärnor) till höger. Den har katalognumret NGC 1931 och har tydligen liknats vid en ”Orionnebulosa i miniatyr”, men då behövs ett större teleskop.

Picture saved with settings applied.

Sen återkommer jag också ofta till M35 i Tvillingarna, eftersom den dels är så lätt att hitta (se översiktsbilden ovan) och dels har precis rätt storlek för instrumentet. En 2,5 minuters summabild visar dels den stora hopen, dels den mycket avlägsnare NGC 2158 nere till höger. Det är alltid svårt att bestämma avstånd till stjärnor, men har man en hop är det lättare. Avståndet till M35 är ca 2700 ljusår, och till NGC 2158 ca 12000 ljusår. Den ljusstarka stjärnan till vänster är så närbelägen att man kan bestämma ett ”parallaxavstånd” på 1000 ljusår, så att vi här har ett snyggt kosmiskt ”tripp-trapp-trull” i avstånd.

Picture saved with settings applied.

Till sist visar jag en experimentbild av fältet med Hästhuvudnebulosan (nära under vänstra stjärnan i Orions bälte). Här krävs många och långa exponeringar för att få fram kontrasten mellan svag röd nebulositet och det hästhuvudformade mörka stoftmolnet. Det är i all fall skojigt att på 30 sekunder kunna ana var den ligger, även om en dammfläck syns mycket tydligare…

ca6403