5 september 2022

Fler teknikproblem

Medan månen ännu inte tagit över natthimlen tänkte jag ta några asteroidbilder med den enkla standardutrustningen, kamera med 85mm objektiv på iOptronstativet. Första 30s-bilden mot Jupiter visade dock att något var fel: ingen drivning och långa stjärnspår.

Det visade sig att jag efter Öland tydligen inte stängt av ordentligt, så att iOptron-batteriet nu var helt urladdat. Så jag fick snabbt ta fram en plan B, att ta många kortare exponeringar som jag sen kan kombinera med DSS eller något annat program. Jag chansade på att 6s skulle vara kort nog att nästan se stjärnlikt ut, och bara knäppte på. Först tänkte jag inte på att jag också kunde ändra ISO-värdet utan lät det vara kvar på 1600.

Med Jupiter i fältet ser den enskilda bilderna ganska trevliga ut, med Ganymedes urskiljbar till vänster om planeten. Stjärnorna är korta spår, men inte så det stör

DeepSkyStacker accepterar också denna orundhet och producerade från 8 bilder en ganska ful, men ändå mycket användbar summabild där småplaneten nr 48 Doris kan anas, trots en magnitud så svag som 11,8. Jag hoppas snart kunna ta en bättre bild av den för att se rörelsen.

Sen flyttade jag ett steg åt höger, där också Neptunus rör sig bland Fiskarnas många oansenliga stjärnor. Den syns tydligt redan med 6 sekunders exponering

men summan av 7 bilder visar förstås många fler svaga stjärnor. Det är Jupiter som skymtar i vänsterkanten.

Sen insåg jag att jag också kunde öka till ISO3200, för att nå ännu lite svagare stjärnor. Skillnaden är inte stor, men jag tycker jag borde ha kunnat se den svaga asteroiden nr 24 Themis, utredning pågår…

Ännu ett steg åt höger på himlen hamnar man vid den karakteristiska trippeln psi Aqr. På bilden finns också (utom den nästan osynliga Themis) asteroiderna nr 3 Juno och nr 5 Astraea.

Jämförelsebilder för asteroiderna kommer förhoppningsvis snart.

 

24-25 augusti 2022

Öland_2

Huvuddelen av observerandet gjorde jag alltså denna andra natt på Öland. Jag hade till sist fått igång självutlösaren, och lämnade 450-kameran på en stol vid huset  inställd på att ta minutlånga exponeringar med 75s luckor. Sen letade jag upp en plats med bra sydutsikt, och försökte överlista molnen. Här en bild med delta och zeta Sgr som gör mer av ”Tekannan” synlig än jag tidigare sett från Sverige. Klothopen M22 och den stora stjärnhopen/nebulosan M8 är också tydliga bland de rödupplysta jordiska molnen.

Lite senare hamnade just M22 och M8 i luckor sedan molnen tätnat ytterligare. Bilden ovan togs med ca 50 mm brännvidd, den här nedan med 85mm.

Rent allmänt ser jag nu på bilderna att det var mycket fler moln på himlen än jag märkte medan jag var ute, även högre upp på himlen. Här ser vi t.ex. de kända emissionsnebulosorna M16 och M17 lysa rödaktigt i vätets H-alfa spektrallinje, medan stora jordiska moln döljer himlen både uppe till höger och nere till vänster

Jag återkommer med fler vintergatsbilder, men vill först också beskriva planethimlen. Saturnus har vandrat åt höger ovanför gamma i Stenbocken (Cap), och nedanför till vänster finns småplaneten Vesta som under goda förhållanden från en sydligare ort skulle vara synlig med blotta ögat.

Molnen låg envist kvar, men på en 85mm-bild kan man utom Vesta också se den stora men ljussvaga planetariska nebulosan NGC 7293, som jag inte fått så tydligt i bild tidigare

Jupiter befinner sig i ett ovanligt ”tråkigt” område i Fiskarna, utan ljusa stjärnor i närheten. Här på bilden stör utom molnen också en satellit och två flygplan…

På ett uppförstorat utsnitt av en kortexponerad(1s) 85mm-bild ser man månarna snyggt uppradade i ordning

Planeten Mars rör sig fortsatt snabbt framåt i Oxen, och fanns denna kväll i ett snyggt läge precis under Plejaderna. Den går upp sent, och den dekorativa bilden (med väderkvarn…) är tagen precis vid midnatt.

Utom molnen på himlen upptäckte jag redan 23.30 att kameraobjektivet plötsligt hade immat igen. Det kom mycket oväntat, eftersom kvällen fortfarande var härligt ljum, med en gräshoppskör a la tropiska cikador. När jag väl insett problemet kunde jag kolla och torka av vid behov, men insåg också att den lämnade fisheyekameran var illa ute (se nedan).

Om vintergatan nere i söder var störd av moln så var det mest klart uppe i Svanen. Till vänster om Deneb anar man Nordamerikanebulosan, först på en översiktsbild med 29mm brännvidd

och här med 50mm

En DSS-summa av flera bilder visar förstås svagare stjärnor och nebulositet, men är estetiskt mycket fulare

En lite udda bild visar vintergatan i Cepheus och Cassiopeia tillsammans med Andromedagalaxen (M31). Jag är van att titta på M31 senare på hösten och från en mer upplyst plats, när man inte lägger märke till hur nära vintergatsplanet den faktiskt ligger.

Karlavagnen och Polstjärnan kan ses varje klar natt, men på vårkvällarna hamnar Karlavagnen i zenit och är jobbig att se ordentligt. På hösten är det mycket lättare, och vi ser här den klassiska vidvinkelbilden där man kan tänka sig linjen upp mot Polstjärnan. Det har här hunnit bli lite disigt nere mot horisonten, vilket gör Karlavagnens ljusa stjärnor extra tydliga.

Så småningom blev molnen allt tydligare när jag försökte ta vidvinkelbilder. Först Mars med både moln, flygplan och satellitspår

Sen igen Andromedagalaxen och vintergatan där man ser molnen komma in från höger

När molnen nådde också vintergatan ovanför Svanen gav jag upp för kvällen och packade ihop

Vid huset fanns den fixa fisheye-kameran, som jag också fick plocka in. De första bilderna blev som jag tänkt mig, med en lång vintergata upp från Skölden, över Örnen, Svanen, Cepheus, Cassiopeia fram till Perseus.

Klockan 22.51 la jag själv märke till ett ovanligt par av satelliter som rörde sig parallellt över himlen och korsade vintergatan i Cassiopeia. De var inte särskilt ljusstarka, men fångades fint av fisheyekameran! Enligt heavens-above är det ljusare spåret från ”Cosmos 1634 Rocket”, men där står inget om en parkomponent?

Ungefär 14 minuter senare kom ytterligare en satellit i mycket liknande bana, och gav en stark solreflex ifrån sig, inte heller den lätt identifierbar. (Den tycks av en slump precis vara på väg mot Andromedagalaxen M31..)

Omkring 23.30 börjar man ana imman på objektivet, och efter 23.40 är bilderna helt ointressanta, eftersom man bara ser de ljusaste stjärnorna

Trots allt var det en fin natt.

 

 

 

14-15 augusti 2022

Forts observationer utan observatör

Jag var lat, och tänkte göra ett nytt försök med oövervakad fisheye-kamera, styrd av en programmerbar självutlösare. Först skulle jag bara ta några 85mm-bilder av Saturnus på oppositionsdagen, eventuellt med Vesta i närheten. Där tycktes dock molnen ligga tjocka, och jag tog bara ett par bilder. Här ser vi att molnen var så tunna att nog även Vesta lyst igenom om jag försökt sikta lite lägre. Saturnus fortsätter att röra sig åt höger relativt gamma och delta i Stenbocken.

Månen och Jupiter låg i en klarare lucka, och med 1/15 s exponering kan man åtminstone ana att den (fortfarande gravt överexponerade) avtagande månen bara är 89% full.

Med  mer normal exponeringstid (8s) är månen förstås bara en jätteblaffa, men man kan urskilja några svaga stjärnor nära planeten som nu passerar ett hörn av Valfisken innan den åter kommer in i Fiskarna

Till vänster om planeten är två av månarna också uppenbara, och ett utsnitt av en 1s-bild visar tydligt tre. Europa(J2) syns också nästan, ovanför till vänster om Io(J1).

Sen gick jag in igen för kvällen, men lämnade som sagt lite lättsinnigt min äldre EOS450-kamera på en trädgårdsstol med fisheyeobjektivet pekande uppåt. Självutlösaren var inställd på att ta en 30s-bild var 45:e sekund, och allt jag behövde göra var att  rädda in kameran före soluppgången. Denna gång var det inga problem att läsa minneskortet, och batteriet hade räckt till över 360 bilder(!)

På den första testbilden (23.36) ser man flera flygplansspår och kanske en satellit , i vart fall inte en Perseidmeteor.

och så fortsätter det på drygt 100 bilder. De flesta är mycket lika varandra, med bara en långsam vridning av himlen, samt en ökande molnighet. Summor av tio bilder ger tydligare stjärnor, men också besvärlig kontrast mellan ljus himmel längs horisonten och mörkare uppåt. En första summabild är från ca 23.41. Tyvärr är kameran lite rubbad, så att bara Karalvagnens bakdel syns

En halvtimme senare (00.11) har Arkturus försvunnit bakom ett träd medan Vega kommit fram på allvar

Efter ytterligare en halvtimme (00.41) har himlen vridit sig lite till, och man kan ana Plejaderna nere till höger

På de enskilda bilderna hittar jag inga Perseider, men på tre stycken från omkring 23.57 passerar en intressant satellit. På den första bilden ser man ett spår uppifrån höger

På nästa bild (45 s senare) passerar spåret vintergatan, men satelliten ger också ifrån sig ett kortvarigt starkt blänk (vid frågetecknet, där det inte ligger någon stjärna)

På den tredje bilden (efter ytterligare 45 sekunder) ser vi ett blänk under Polaris, i det osynliga spårets förlängning.

Det finns ju ett antal ostyrbara satelliter som på detta sätt kan ge slumpmässiga solblänk, men den finns inte med på någon lista på heavens-above. Märkligt nog kom det sedan efter 5 minuter en ny satellit i nästan samma bana, nu utan extrablänk

Båda satelliterna rör sig ovanligt snabbt över himlen, så en spekulativ tolkning är att det rör sig om spionsatelliter (i låg bana över jordytan) som inte finns med på öppna listor(?)

Det är också intressant att försöka omvandla serien av stillbilder till film. Här har jag använt nättjänsten clideo.com och fått mp4-filmen nedan. Den visar stjärnornas (men mest molnens!) rörelser under ungeför 75 minuter, 23.38-00.54.

Som syntes tätnade molnen rätt snabbt, och redan från klockan 01.00 täcker diset hela himlen

Efter 01.30 är också objektivet immigt, och man kan nästan bara urskilja Vega och Capella, dvs de två starkaste stjärnorna.

Klockan 03.00 ser man Mars, och himlen börjar allmänt ljusna allt mer. Den konstiga bågen runt Vega är antagligen reflektion i en daggdroppe på objektivet

Klockan 03.33 lyste månen upp stolsryggen genom en ljucka i träden

och efter 04.00 (när denna bild är tagen) är himlen alldeles för ljus för astronomi, även utan dagg och dis

Nästa gång jag försöker mig på sådana här långserier ska himlen vara mörkare och vädret säkrare, så att man kan följa stjärnhimlens rotation under längre tid.

 

12-13 augusti 2022

För mycket månsken!

En måne bara ett dygn från full lyser mycket starkt, och med tunna dismoln på himlen blev det en mjölkvit bakgrund där det var väldigt svårt att uppfatta eventuella Perseidmeteorer.  Med blotta ögat såg jag ingen säkert på den knappa timme jag var ute, möjligen en som bara flammade upp hastigt och sen var borta. Jag hade vidvinkel(10-20 mm)-objektiv på EOS60-kameran och testade olika brännvidder och olika synfält. Överallt var himlen mycket ljus, och jag körde med ISO800 (i stället för 1600 som jag brukar) för att kunna exponera 30s vid f/3.5. Objektivets kortaste brännvidd (10mm) ger lite för konstig geometri i hörnen, så jag körde först med ca 12 mm och riktning Andromeda (med galaxen M31).

Sen testade jag mot Sommartriangeln, och på en bild från 23.49 finns ett spår som har rätt riktning för att vara en Perseid. Det är dock lite för likformigt, och är enligt  heavens-above rätt säkert spåret av ”Cosmos 1844 Rocket”.

Vidvinkel och stora skillnader i ljushet över fältet ger problem för DeepSkyStacker, så en stor summa av 14 bilder ger  inte mer vintergata än enkelbilden ovan (och är mycket fulare!)

Med 16mm brännvidd får man en bra bild av Stora och Lilla Björnen, och här fanns en till bild med ett möjligt  Perseidspår. På heavens-above finns ingen misstänkt satellit, så oddsen för att det är en Perseid är ganska bra, särskilt som båda ändarna av spåret verkar avsmalnande.

Månen var precis full och på en bild av Saturnus är den förstås helt överexponerad. På denna bild med objektivets största brännvidd (20mm) syns ändå de ljusare stjärnorna ganska bra.

Längre åt vänster finns Jupiter som är på väg åt höger i Fiskarna

Mot slutet riktade jag liksom i början kameran (12 mm brännvidd) mot Pegasus och Andromeda, nu även med Jupiter och månen vid horisonten, men utan fler Perseidspår.

Jag la också som förra gången den gamla EOS450-kameran (med fisheye-objektiv) på en sten riktad mot zenit, nu med programmerad självutlösare som tog en 45s-exponering varje minut. Jag hade dock problem när jag skulle läsa minneskortet, så bara en tredjedel av bilderna gick att rädda till datorn. Där fanns dock denna bild med ett Perseidliknande spår. En satellit kan ju vara ett alternativ, och heavens-above listade faktiskt ”H-2A Rocket booster”, precis med den riktningen och vid den tidpunkten (00.13). Den borde ha varit för ljussvag (mag 4) för att synas på bilden, men det är väl tänkbart med något extrastarkt blänk i detta japanska raketsteg, så jag får stryka även detta från Perseidlistan.

Redan på nästa bild finns dock en ny kandidat vid gamma i Draken som jag tror mer på. Inget på heavens-above, och klar ökning av ljussyrkan mot höger som man förväntar av en Perseid som här kommer från Perseus till vänster.

När jag gick in vid 1-tiden lämnade jag kameran på en stol utanför huset. Det är fler träd som skymmer runt horisonten, men det kändes betydligt mörkare med månen dold.

Intressant nog immade sedan objektivet igen när så småningom först Mars

och sedan även Jupiter kom över horisonten

Batteriet tog slut 02.14. Jupiter är åter försvunnen, men övriga stjärnor anas fortfarande på den sista bilden

5-6 augusti 2022

Efter en molnig dag verkade himlen sen ändå klar, och jag gick ut med kameran på iOptronstativet, och med det vanliga 85mm-objektivet. Tio över elva var det inte särskilt mörkt, men jag passade på att ta en bild mot Norra Kronan. Där händer inget, R CrB är ljus och T CrB svag, men jag har i alla fall kollat.

Så tog jag bilder mot  två asteroider som jag observerade den 1 augusti. Här syns först nr 409 Aspasia i helbilden under theta Aquilae

och jämförelsen visar hur den rör sig ’bakåt’ (åt höger) efter oppositionen den 29juli

Sen har vi nr 704 Interamnia under Enif

och även den rör sig åt höger inför en opposition den 18 augusati

En anledning att vara ute tidigt var att få en bild av nr 41 Daphne (som med lågt nummer har hög prio i min kompletthetsjakt på nr 1-50). Här i Ormbäraren fanns ingen ljus stjärna att sikta mot, men den hamnade i stället i bild tillsammans med de två klothoparna M10 och M12

Som kuriosum kan man också på en bild lågt över horisonten skönja (svagt!) kometen C/2017 K2.

På en förstoring ser man att den suddiga kometen precis enligt förutsägelsen passerar till höger om en svag (mag 10) stjärna.

Kometen är tyvärr fortsatt på väg söderut på himlen, och går inte att se från min kikarplats.

Med Svanen högt på himlen tog jag också en bild mot chi Cygni som efter ett maximum i april kring magnitud 5 nu åter är 100 gånger svagare (kring magnitud 10). Den röda färgen avslöjar direkt chi i myllret av lika svaga stjärnor.

En 30s-bild högre upp mot Deneb börjar redan visa Nordamerikanebulosan, så jag kunde ha tagit fler och längre exponerade bilder

Perseidernas maximum är bara en vecka bort, och jag såg åtminstone en (svag) meteor på den halvtimme jag var ute. Jag testade också att ta zenitbilder med min gamla kamera med fisheye-objektiv. Jag hade dock förlagt självutlösaren med timer, och det blev inte så många manuella bilder. Ingen av dem visade några meteorspår, och jag hade av misstag bländat ner så att 30 sekunders exponering var lite knappt. Med DeepSkyStacker kan man lägga ihop till fula men intressanta summabilder med 3 resp 3,5 minuters total exponering. Vad man framför allt ser är att himlen bara är mörk rakt uppåt, medan horisonten är mycket ljusare varvet runt, inte bara mot Värnamo uppe t.v. Den första bilden är tagen 23.18, den andra 23.36, och man märker att det på den korta tiden har mörknat så att framför allt södra vintergatan framträder bättre. Solen var 12,5 resp. 13,5 grader under horisonten, och det är tydligt att det inte riktigt räcker.

Den enskilda fisheye-bilderna är av lite bättre kvalitet, och man kan se Capella i norr, den tredje ’extra starka’ stjärnan i bild.

4 mars 2022

Kvällsmåne

En smal nymåne är alltid vacker, och jag tog bara kameran plus 200mm-objektiv på fast stativ för att ta några bilder. Månen var på väg ner mellan träden, och då vägrade plötsligt kameran att känna igen minneskortet. Efter omformattering gick det igen, men jag fick leta en stund efter en lucka med fri sikt. En trädinramning är egentligen bara extra snygg, men det var lite stressigt innan jag hittade den.

Det är jordskenet som är finessen, så själva skäran blir alltid överexponerad. Med lite för lång exponering även för jordskenet (1/4 s) kan man dock här se en 6 magnitudens stjärna (14 Ceti) precis till höger om månranden.

Ett steg kortare exponering (1/8 s) var ganska optimalt

medan ytterligare ett steg (1/15s) inte var lika fint

Även 1/6 s ger en fin bild, med tydlig 14 Ceti

Först med så kort exponering som 1/500s kan man ana detaljer på själva månskäran

Hur som helst har man inte lång tid på sig att ta horisontnära bilder i en skogstrakt som Värnamo…

13 september 2021

Saturnus med förhinder

Himlen var ganska klar, och jag satte igång SW200-teleskopet. Jag hade dock inte tänkt på att Saturnus i sin oppositionsslinga bakåt också minskar sin deklination, så den missade den första trädluckan och kom fram lite senare än jag optimistiskt räknat med. Jag hämtade så länge kameran med 135mm objektiv och tänkte ta stillbilder av Jupiter och Saturnus där de syntes bättre. Då visade det sig att batteriet iOptronvridaren var urladdat, dvs bara kortexponeringar blev rimliga. (En finess med min äldre vridare var att man då snabbt kunde sätta i nya batterier, den här ska laddas och det tar mer tid än man kan vänta…)

En 15s-exponering ger fula stjärnspår, men man ser i alla fall Jupiter vandra vidare fram mot 45 Cap.

En lite förstorad 2s-bild visar månarna 2-4. Io befinner sig osynligt framför planetskivan, och Europa och Ganymedes sammanfaller nästan

 

 

Saturnus rör sig bland svagare stjärnor, här med ännu längre spår på en 30s-exponering

En 4s-exponering är tråkigare

 

men om man förstorar den kan man precis invid planeten faktiskt urskilja både månen Titan och den lika ljusstarka stjärnan HIP 101922, om än bara som små streck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag återgick alltså snopen till teleskopet, där Saturnus nu var synlig fri från träd. Vis av datorproblemen vid förra filmingsförsöket  hade jag tagit den gamla datorn, men när jag väl skulle börja filma ville observationsprogrammet inte köra. Jag hade tydligen tagit bort den katalog där filmerna skulle sparas, och fick i en hast försöka skapa en ny. Det verkade lösa sig, och jag kunde ta några filmer både med och utan Barlow. Seeingen var dålig men på ett ’finkornigt’ sätt, dvs bilden var oväntat stabil. När jag sen för säkerhets skull ville kolla hittade jag varken den nya katalogen eller några filmer, och var beredd på att mödan återigen varit förspilld (men se nedan….).

Som tröst kunde jag i alla fall ta stillbilder av Saturnus genom teleskopet . Med bara 1/250s exponering syns det att det är Saturnus, men så lågt över horisonten att jordatmosfärens brytning färgar överkanten blå och underkanten röd.

 

 

 

 

 

Med 30 sekunders exponering ser man många svaga stjärnor, men HIP101922 försvinner nästan i den överexponerade planetskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det optimala var ungefär 4s exponering och rejäl förstoring av bilden. Vi ser nu dels den osannolika närpassagen av HIP 101922, och sen utom Titan ytterligare tre Saturnusmånar.  Thetys och Dione drunknar nästan i bakgrundsljuset, men är utan tvivel där.

 

 

Det hade nu blivit så sent att också Jupiter kommit fram bakom träden, och jag kunde ta motsvarande bilder. På 1/1000 s anar man ett mörkt band över planetskivan, men knappast mer.

 

 

 

 

 

 

 

På 15 sekunder är planeten gravt överexponerad, och av månarna syns bara Callisto.

En mer lagom exponeringstid för att visa månarna är 1 sekund, som ses här på en beskuren och vriden bild.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen kom den lyckliga upplösningen. I stället för de .avi-filmer jag letade efter fanns de i fomatet .ser, och jag kunde faktiskt rätt enkelt få fram en tydligare Saturnus med Autostakkert plus Registax. När jag senare (21/9) testade att bara använda Autostakkert blev det både enklare och bättre.

På så låg höjd över horisonten (ca 13 grader) kan man inte vänta sig så mycket, men redan i primärfokus kan man få en sån här bild

 

 

 

Vinsten med Barlowlins är i praktiken inte jättestor, men tre filmförsök gav bilder som klart överträffade mina förväntningar. Man ser tydligt planetens skugga på ringen så här 7 veckor efter oppositionen, samt skillnaden mellan den yttre A-ringen och den ljusare B-ringen.

Som sagt, en högst påtaglig Saturnus!

22 juli 2021

Stapplande början på den nya stjärnsäsongen…

Härom natten var jag kort ute och såg att Jupiter kunde synas i en trädlucka omkring 00.30-01.00. När kvällen nu såg klar och fin ut satte jag igång SW200-teleskopet bara för att snabbt inse att jag blandat ihop tiden och tänkt att det skulle gå att filma den redan från 23.30… Enligt ”surt sa räven”-modellen kan jag också skylla på de ettriga myggorna, men fick snällt packa ihop igen. För att få några astrobilder tog jag i stället EOS60-kameran med 17-85mm objektiv på fast stativ, med sikte på en ISS-passage klockan 23.56. Björkarna på vad som länge varit ett kalhygge har växt betänkligt, och jag fick leta för att få fri sikt mot en ovanligt låg måne i söder. Med bara 85mm brännvidd blir det förstås inga detaljer, men man ser att månen ännu inte är riktigt full.

Månen står i Skyttens stjärnbild, nere i Tekannans handtag, som man kan ana på en överexponerad 1s-bild.

Med kortare brännvidd och längre exponering ser man Teskeden också, liksom björkproblemet…

och med 17mm vidvinkel kan man urskilja den större omgivningen. Sommarhimmel och nästan full måne är dock inte optimala omständigheter för att avbilda  stjärnor, så bara de ljusaste syns

Det var ju Jupiter jag ursprungligen var ute efter, och på ett utsnitt (55 mm brännvidd) ser man den här lågt över träden till vänster om gamma och delta i Stenbocken. Ganymedes och Callisto sammanfaller nästan till vänster om planeten, medan man anar Europa till höger.

På en vidvinkligare bild syns även den betydligt ljussvagare Saturnus, samt månen längst till höger. Jag har dock fått söka upp en plats med fri sikt, långt från nuvarande kikarplats. En flytt av teleskopet hit vore förstås trevligt, men ett stort företag som man inte vill göra för ofta. Det är dock bra att veta att möjligheten finns, eftersom både montering och dator går att  köra på batteri.

Men på tal om batteri råkade jag sen ut för det dåliga kamerabatteriet som jag inte kasserat trots tidigare liknande missöden. Trots att det när man går ut indikerar full laddning kan det sedan plötsligt vara tomt, och det är vad som hände när jag till sist skulle ta bilder av ISS. Jag hann i alla fall ta fyra 4s-exponeringar som visar rörelsen in från höger.

Bilden är ett enkelt medelvärde av de fyra exponeringarna, och ISS-spåret blir i motsvarande grad försvagat. På de enskilda bilderna ser man att ISS är ett ljustarkt objekt

Det är snopet när utrustningen fallerar, men jag väljer att se det som turligt att jag i alla fall fick dessa bilder.

25 december 2020

Äntligen Jupiter+Saturnus!

Molnen har legat tjocka över Värnamo nästan en månad nu, och jag har frustrerat sett den 21/12 passera. Igår på julafton lär det ha varit klart här, medan ett molnlock hindrade sikten från Jönköping där vi firade jul. Idag låg det länge moln längs horisonten, men lagom vid halvfyratiden började de röra sig, och jag fick äntligen den klara sydvästhimmel jag så länge önskat mig. Jag skyndade mig att ta ut SW200-tuben till stativet som stått ute en månad (under presenning). Motvikterna som legat under stativet  hade frusit fast i marken, men de fyllde sin funktion trots vidhängande jordtuvor…Efter lite sökande hittade jag Jupiter på den ljusa himlen, och där var då faktiskt också Saturnus i samma 50x-fält! Jag monterade dit kameran, och tog många bilder med olika exponeringstid. Jag ska gå igenom bilderna ordentligare, men här med 1/90 s exponering ser man Jupiter med 3 månar och Saturnus med tydligt oval form ungefär 26 bågminuter från varandra. Det är inte de rekordnära 6 bågminuterna den 21/12, men ändå betydligt närmare än de kom varandra när man senast kunde se dem tillsammans 1980-81. Nästa gång de kommer riktigt nära igen blir inte förrän i mars 2080.

När himlen blev mörkare lönade det sig också att ta bilder med teleobjektiv, här först med 70mm brännvidd

och här med 200mm

Himlen mörknar samtidigt som planeterna går ner, så de sista bilderna blir bäst

Om Jupiter och Saturnus ska synas tydligt kan man dock bara exponera 1/3 sekund, och bara en enda stjärna syns på bilden, beta i Stenbocken (Capricornus).

På en (på 1 s!) överexponerad bild syns tre ytterligare stjärnor, alla andra har drunknat i himmelsbakgrunden.

I sydost lockade också en fin måne, men natten var kall, och jag var helt nöjd med att till sist ha fått se planeterna tillsammans!

16 september 2020

Snopen fotosession

Det var en helt annan typ av klar himmel än de senaste dagarnas milda dis, och jag gladde mig åt att kunna ta en serie 85mm-bilder av vintergatan (för att kanske sen sätta ihop till en mosaik). Jag tar iOptron-stativet och kameran och går iväg till ett ställe med bra sikt mot Jupiter och Saturnus. Redan på den lilla kameraskärmen ser jag att stjärnorna är spår, dvs motorn verkar inte gå.

Jag kollar förstås strömbrytaren som visar sig vara avslagen, trots att jag vet att jag satt på den. Den trista förklaringen är att den har stått kvar i på-läge sen jag var ute sist vid Perseiderna i augusti. Nu är batteriet tomt, laddning tar minst en halvtimme, och det är nu jag vill observera, inte kul…

För att utnyttja den fina himlen byter jag till ett 20mm objektiv, men även nu blir stjärnorna spår på 30 sekunder, och det blir bara tråkigt halvdana bilder. Att det hade gått att få fina vintergatsbilder syns i alla fall, här först med Jupiter och Saturnus nere i sydväst

och här längre upp mot zenit, mot en skymmande trädkrona

Jag kollar också som vanligt att RCrB är ljus, men sen har jag tappat sugen för kvällen