14-15 augusti 2019

Perseid och bolid utan observatör..

När det åter verkade bli hål i molnen var jag lat och la bara ut kameran pekande mot zenit och med automatiska exponeringar var 40:e sekund. Mycket obetänksamt hade jag liksom häromdan kopplat på den automatiska bruskompenseringen, dvs varje 15s exponering åtföljs av 15s mörkbild redan i kameran. För  övervakning är detta ju ovanligt dumt, eftersom man då missar mer än hälften (i detta fall 25/40=62%) av observationstiden! I alla fall tittade jag inte alls på himlen själv, utan satt inne i godan ro (och jobbade med bilderna från den 12/8…)

Bilderna från den 14/8 visar ungefär lika mycket (månbelysta) moln och satellitspår som mina tidigare försök. Här i alla fall för en gångs skull en säker identifiering av satelliten Landsat 4, som röde sig från Draken förbi Vega på en summa av två bilder från omkring 23.45

Omkring 23.28 syntes dock något som verkar vara en äkta Perseid. Den kommer från Perseus nere till höger, och är så ljusstark att det troligen är kameran som brutit och förkortat spåret. Till höger syns ett lättidentifierat flygplansspår, med blinkande lampor.

Lite senare (233127-42) fångade kameran en mycket ljusstarkare bolid, som av riktningen att döma inte härrör från Perseidsvärmen. Även här väntar man sig ett längre spår, dvs kameran har tyvärr brutit i förtid. På efterföljande bild (233207-22) syns ingenting.

 

Med DSS kan man lägga ihop bilder, men summabilderna visar mest bara hur molnen tätnar. Här först en tidig summa från omkring 23.26

20 minuter senare såg det ut så här

och efter ytterligare 10 minuter så här. Molnen är ändå ganska genomskinliga, som man kan se t.ex. på Capella som skiner igenom nere till höger

 

På de sista mycket molniga bilderna (omkring 00.03) lyckades DSS alltså ändå hitta stjärnor, och Cassiopeia och Lilla Björnen syns fortfarande i det mörkare området.

Som ett första experiment med oövervakad observation var detta en intressant övning, och visar på möjligheter som jag försummat när jag inte orkat förstå självutlösarens (faktiskt ganska enkla) bruksanvisning. Att jag missade boliden var dock lite frustrerande…

12-13 augusti 2019

Fortfarande för mycket moln!

Vädret började ganska klart och fint, och med fisheye-objektivet fick jag en bild av en trolig satellit.

Frustrerande nog kan jag inte identifiera ens detta ljusstarka spår, men det känns konstigt om det återigen var en icke Perseid-meteor just den 12 augusti?!

Molnen nedanför Arkturus börjar stiga högre, men det är fortfarande klart mot zenit

  Här kom kvällens troligen enda Perseidspår, tyvärr avklippt i bildkanten. Spåret till vänster är från en (oidentifierad…) satellit, eftersom det fortsätter uppåt på två följande bilder.

  Det blev fler satellitspår, här två på samma bild, en på väg uppåt, en på väg neråt (som framgår av föregående och följande bilder)

Bland tätnande moln hittar jag sen på en bild ett ”UFO”, en liten lustig krok som saknas på bilderna före och efter.

Förstorar man blir tolkningen lätt att det är någon slags blinkande ljus på ett flygande föremål

  men det konstiga är att den försvinner under nästan två minuter, för att sedan återkomma och åter försvinna.

  I stället för ett vanligt flygplan kanske man ska gissa på en liten hobbydrönare?

Med Lumixkameran började jag med att ta ett par överexponerade bilder av Jupiter innan den gick ner. Med max brännvidd (34 mm) får man inte med många stjärnor på den ljusa himlen. Jupiter är mycket försvagad av tjockt dis vid horisonten.

Sen lurade jag mig själv att blända ner till f/4 för att minska himmelbakgrunden även för vidvinkelbilder med f=11 mm. Resultatet blev oväntat trista bilder där den ljusa bakgrunden fortfarande dominerar eftersom själva stjärnorna tack vare nedbländningen är mindre. Jag hittar inga Perseider på någon bild, men ett lustigt satellitmöte omkring 23.10

 

Tidigare och senare bilder visar att båda spåren fortsätter, men en DSS-summa blir oanvändbar. Den enda satellit jag (nästan) kan identifiera är Terra, men det oregelbundet blinkande objekt som här passerar i Hercules omkring 23.14 kommer en minut för tidigt och ett par grader fnorr om banan enligt heavens-above.

 

Roligare än så blev det inte, bara fler svåridentifierade satellitspår. Saturnus stod i samma fält som månen, som förstås blir helt överexponerad redan på 1 sekund, medan ”Teskedens” stjärnor bara nätt och jämnt syns.

Jag såg under kvällen bara en Perseid ”live”, och den missade båda kamerorna. Med fortsatt dåligt väder börjar jag nu misströsta om att kunna observera fler.

11-12 augusti 2019

Perseidträning

Det var igen alldeles för många (månbelysta) moln för att observera på allvar, men jag testade mina automatiska självutlösare på två olika kameror, med tanke på bättre väder framåt. Dels körde jag Lumixkameran med 12s exponeringar var 30:e sekund, tyvärr med för stort ISO(3200) i detta månsken. Jag slarvade också med fokuseringen, så bilderna är inte vackra. De mest intressanta exponeringarna har spår, för det mesta från satelliter. Den första bilden här visar visar två svaga spår, och det ena fortsätter tydligt på nästa bild, från 30 s senare. Genom lite spårhundsarbete (bortom heavens-above) kunde jag identifera detta som satellitbildsföretaget Digital Globes ”WorldView-3”, medan det andra spåret på första bilden fortfarande är oidentifierat. (Det är dock så likt det första, att jag inte tvivlar på att det också kommer från en satellit).

 

 

 

 

Nästa bild visar något som jag först tog som en Perseid, med ungefär rätt riktning. Åter finns dock spåret på bilden innan (och t.o.m. bilden innan dess), så det hamnar igen som satellit. (Trots idogt sökande har jag inte heller här lyckats med identifieringen).

EOS-kameran med fisheye-objektiv la jag på en pall (pekande mot zenit), och tog via en automatisk självutlösare 25s-bilder var 30:e sekund. Inte heller här fanns det annat än enstaka svaga spår på bilderna, som detta till höger om Vega. Även om jag inte kunnat identifiera satelliten är det den troligaste tolkningen, och riktningen är i vart fall fel för en Perseid.

 

Molnigheten varierade, och här kan man identifiera både Sommartriangeln, Karlavagnen och Cassiopeia

 

 

Så småningom drev det in så mycket moln från sydväst att det inte var lönt att fortsätta. (Att molnen är så ljusa beror förstås på månskenet.)

6-7 augusti 2019

Meteor men inte Perseid…

Väderutsikterna framåt är inte uppmuntrande, så trots att det fortfarande var mycket moln på himlen försökte jag spana lite efter Perseider. Lumixkameran har ett praktiskt multiexponeringsläge där den fortsätter att ta bild efter bild, vilket betydde att jag inte nödvändigtvis måste titta dit kameran var riktad. Resultatet blev att kameran faktiskt fångade en meteor på bild, medan jag inte märkte någon enda. Det lustiga är dock att det inte var en Perseid.

Bilden visar ett vintergatsfält med Svanen och Lyran, och meteoren kommer tydligt in nerifrån vänster. Perseus ligger dock nästan i vintergatsplanet, långt utanför bild, och en Perseid skulle alltså kommit uppifrån vänster i stället, ungefär som  detta streck

Detta är dock bara den ryska satelliten RESURS DK-1, som framgår av heavens-above, och av en bild tagen 30s tidigare

 

Medan jag väntade på att molnen skulle lätta tog jag några bilder mot Saturnus, som alltså fortsätter fram under Teskeden. Uppe till vänster syns den välkända (optiska) dubbelstjärnan alfa i Stenbocken

Även om det alltså inte blev några Perseider var det trevligt att se stjärnor på mörk himmel. Förhoppningsvis kan det bli någon mer kväll innan månen saboterar helt.

25-26 juli 2019

Åter Sverige, ISS-passage

I Sverige är det sommar och ljus himmel, och man får nöja sig med att se bara de ljusaste stjärnorna. Från teleskopplatsen är både Jupiter och Saturnus dolda bakom träd, och det är för jobbigt (och myggigt!) att göra en stor flytt. Jag passade bara på att t några bilder med LUMIX-kameran när ISS klockan 23.49 passerade ovanför Jupiter och Saturnus. Vidvinkelbilden med 2s exponeringstid visar som sagt bara ljusa stjärnor, och Antares och Skorpionen har redan gått ner till höger om Jupiter.

 

Sen kom ISS enligt tidtabell, och på 2 sekunder blir den förstås ett litet streck (till höger i bild)

 

Jag fortsatte att ta 2-sekundersbilder under hela passagen, och det vanliga sättet att redovisa är att summera bilderna i DeepSkyStacker. Bilden blir inte vacker, men man ser hur ISS rör sig innan den försvinner in i jordens skugga. (Jag använde onödigt nog största bländare f/1,8, och vinjetteringen är påtaglig).

Ett ännu roligare sätt att redovisa ISS-passagen är som rörlig bild, ”animerad gif”. (Man kan bara ladda upp sina bilder, så finns det sidor på nätet som gör om det till en rörlig bild). Tittar man noga ser man att också stjärnhimlen rör sig sakta åt höger.

En förstoring av bildens nedre vänstra del visar Saturnus och några stjärnor i Skytten, men bleka i ljus och dis.

Man förstår bättre vad man ser om man jämför med vyn från Chile den 4/7, roterad så att ”Tekannan” får rätt hällande orientering. De tre stjärnorna pi, omicron och xi liknas ibland vid bladet av en ”Tesked”, och Saturnus rör sig alltså nu åt höger under Teskeden, som den ska kring sin opposition.

 

 

 

 

Chile 4-5 juli 2019

Mörk himmel till sist

För att kunna se stjärnhimlen bättre körde längs vägen mot ett närbeläget observatorium, men möttes av en låst grind. Så vi körde vidare längs en smal väg tills vi hittade en mörk plats där vi kunde stanna. Fågelvägen var det inte mer än 25 km från Coquimbo, så riktigt mörk blev himlen fortfarande inte, men fullt tillräckligt för att imponera.

Innan det blev mörkt kunde vi se en lite större nymåne än gårdagens gå ner bakom bergen.

Fast vi hade månen i en dal mellan högre berg var Merkurius och Mars redan försvunna

Åt andra hållet strålade Jupiter som vanligt under Antares, och redan innan det blivit helt mörkt såg man mycket vintergata i Skorpionen och Skytten redan på en 10s-bild (11mm f/2,8, ISO 3200)

Med längre exponering (30s) blev det mer imponerande, här vintergatan vidare upp mot Södra Korset

Som vanligt blir sammanlagda bilder (med DeepSkyStacker, totalt 60s) fulare, men visar ännu tydligare den komplicerade strukturen i vintergatans mörka moln

Vidare i vintergatan kommer man till den stora eta Carinae-nebulosan. Här först en 30s vidvinkelbild, störd av ett retsamt flygplan

DSS-summan (90s) ätr tydligare, men nere till höger är det fortfarande stadens ljus som tydligt lyser upp himlen

Eta Carinae är en instabil jättestjärna, som på 1840-talet var en av himlens ljusstarkaste, i början av 1900-talet osynlig för blotta ögat, men nu allt ljusstarkare. Den ligger i himlens största och ljusstarkaste gasnebulosa, som redan på en 10s-bild framträder tydligt. (Eftersom jag hade kameran på ett fixt stativ är detta ungefär den längsta tid man kan använda för att inte stjärnorna ska bli streck). Nebulosan utsänder starkt rött ljus (vätets H-alfa linje), som eftersom kameran inte är särskilt känslig där ‘späs ut’ till något rosaaktigt.

Fyra 10s-bilder kombinerade med DSS gör nebulosan tydligare

Efter en stund gick även Saturnus upp över bergshorisonten

Vintergatans centrum (Sgr A*) ligger i Skyttens stjärnbild, bakom tjocka interstellära moln. Bara radiovågor och långvågigt infrarött ljus kan tränga igenom, men genom sådana observationer vet vi att där ligger ett ”supermassivt svart hål” med över 4 miljoner gånger solens massa. På denna summabild (5×10 s) ser man också nere till vänster några kända nebulosor som kan observeras från Sverige, lågt i söder i augusti eller september.

Något som definitivt inte kan ses från Sverige är Vintergatans två små satellitgalaxer, Stora(LMC) och Lilla(SMC) Magellanska Molnet. Julikvällar i Chile är inte heller optimalt, men vi kunde se dem svagt, lågt över horisontens kaktusar. Här är det djup i bilden på många nivåer: närbelägna kaktusar mot avlägsnare berg, vintergatsstjärnor några hundra ljusår bort mot Magellanska molnen på 150-200000 ljusår!

Jag tog fler exponeringar, men DeepSkyStacker är notoriskt dåligt på att kombinera vidvinkelbilder. Ett försök att addera åtta olika bilder med totalt 3 minuters exponering ger hur jag än mixtrar en mängd falska dubbelstjärnor där överlagringen inte stämmer. Man kan i alla fall se vintergatans mörka molnformationer ganska tydligt

Som vi lärde oss på ett nästan stängt museum i La Serena hade den gamla inkakulturen namn på de mörka partierna i vintergatan, och en del av dem går direkt att identifiera!

Sen fick jag för mig att åtminstone testa mitt mirakelprogram för månmosaiker, ‘autostitch’ på dessa vintergatsbilder, och resultatet är lika slående här. Visserligen blir stjärnbilderna deformerade och stjärnorna utdragna, men man får själva grundupplevelsen av vintergatans båge över himlen utan störande bildskarvar.

Sen är det förstås utsikten mot vintergatans centrum som är mest fascinerande, dvs just nu området mellan Jupiter och Saturnus. Här syns det först på bilder med 20mm brännvidd

och här med maxbrännvidd 34 mm. Eftersom jag då bara kunde göra 10s-exponeringar baserar sig summabilden (jmf ovan) bara på 50s exponering totalt, dvs för astronomi extremt kort.

Det är lite svårt att exakt lokalisera vintergatans centrum (Sgr A*), men jag har igen försökt på en förstoring av bilden ovan. De mörka stoftmolnen släcker effektivt ljuset från stjärnor bortom några få tusen ljusår, medan det är över 25000 ljusår till det svartahålet i centrum av galaxen. För att observera detta spännande område måste man använda infrarött ljus som lättare tränger igenom stoftet.

Att det gick att få dessa bilder med den minimala Lumix-kameran var över förväntan, och jag kan bara tänka mig möjligheterna med bättre utrustning!

 

 

Chile 3 juli 2019

Nymåne plus Merkurius

Jag tog några bilder av den smala nymånen (bara 26 timmar efter förmörkelsen), och inser nu efteråt att ”stjärnan” rakt ovanför är Merkurius, och att faktiskt även en svag Mars kan anas.

Himlen är ljus, och det räcker med 1/15 s exponering

I öster syntes samtidigt Jupiter under Antares

och på en förstoring även 2 av månarna.