25 januari 2025

ISS utan moln

Denna kväll hade det lagom klarnat upp, så jag körde en förbättrad repris på ISS-bilderna från i förrgår. Först Jupiter utan satellit, ganska vidvinkligt med 24mm objektiv, max 15s vid ISO800 pga fullmåne i öster.

Sen kom både ISS och ett flygplan, i ett väldigt typiskt sammanträffande, fortsatta 15s-bilder.

På nästa bild kommer en ytterligare satellit, men den verkar inte finnas med på Heavens-aboves listor?

Till sist siktade jag mot Orion och exponerade 44 sekunder (vid ISO 400) så att utslocknandet i jordens skugga syns tydligt.

Så nu är jag nöjd med ISS+Marcus Wandt, följande kvällar får det bli astronomi igen…

23 januari 2025

ISS bakom molnen

Medan Marcus Wandt är ombord känns det extra roligt att ta bilder av ISS, men idag kom molnen en halvtimme för tidigt. Jag framhärdade och chansade på luckor, och fick faktiskt ett par bilder med spår av ISS. Jag gick ut i god tid med 24mm objektiv på kameran som jag riktade mot Jupiter (som oftast skymtade bakom molnen). En bild från 17.52 visar planeten och flera stjärnor i omgivningen

Luckorna blev färre och färre, och normalt syntes bara Jupiter och ibland Aldebaran, som här 18.06, när satelliten strax ska komma in i fältet

Men med tur så skymtar den först här (15s exponering 18.07.10-25), utan att jag märkte något

och så även på nästa bild (18.07.30-45). Här såg jag tydligt att något passerade bakom molnen, men var inte helt säker på att det inte var ett flygplan

Sen blev det inga fler luckor, men strecken är helt klart ISS, perfekt enligt de aktuella förutsägelserna på heavens-above.  (Bortåt 9 minuter sent enligt min Aktuellt-sida, som man alltså inte alltid kan lita helt på. Nästan alltid skiftas dock förutsagda tider framåt, så man riskerar sällan att vara för sent ute…).

Men i alla fall, det är trevligt när man får med sig något litet resultat, lika väl som det hade kunnat vara helklart hade det kunnat vara heltjockt!

18 januari 2024

Månen+Jupiter

Jag vet ju hur mycket vackrare en sån här konjunktion är för ögat än för kameran, men naturligtvis tog jag ändå några hastiga bilder. Av lättja tog jag det objektiv som redan hade rätt fästplatta till stativet, 70-200mm zoom, och ändrade inte ens zoom-inställningen (så det hamnade på ca 175mm). Jag har sen alltid ambitionen att bildbehandla kombinerade långa och korta exponeringar, så jag tog hela serien mellan 2 s och 1/2000 s.  Och med f/4 och ISO 1600 var det senare inte kort nog, ännu här är månen överexponerad.

Bäst kompromiss är kanske 1/60 s exponering, när Jupiter syns ordentligt, och kanske lite antydan till jordsken också.

Vid 1/8 s ser vi Jupiters fyra månar, men månen ser inte alls längre ut som med blotta ögat.

Med utnsnitt som härovan döljs problemet med just detta (felvalda) objektiv, de extremt påtagliga inre reflexerna. Här är till sist en nästan oanvändbar 1 s-bild av hela fältet på grund av dessa reflexer. Utom Jupiters månar syns bara några få stjärnor, bara 19 Arietis nätt och jämnt synlig för blotta ögat.

 

18 november 2023

Klar stund, kass utrustning

När det efter mer än en månad åtminstone syntes en halvbra stjärnhimmel så strejkade iOptron-stativet…Jag hade laddat många timmar, men nu rörde det sig inte, utan Saturnusbilden med 30s-exponering blev med långa spår

Jag orkade inte sätta igång den stora kikarmonteringen, utan körde lite nödbilder med 4s exponering. (Jag borde ha hållit mig till 2 eller 3, men det fick alltså duga med 4). En 11-bilders summa är mycket fulare än vad en enkelbild hade varit, men bättre än första försöket ovan. Saturnus vände omkring 5/11 till direkt rörelse igen, och kommer kring 11 december att passera ovanför 42 Aqr igen.

Även på 4s hinner stjärnorna rita spår, som man ser på en uppförstorad bild av Jupiter med månarna på rad

Som syns av en 36s summabild var luften disig, och Jupiter får en extra ful halo. Nere till vänster syns stjärnan sigma Arietis som Jupiter passerade nära i september. Oppositionen var kring 2 november, och Jupiter fortsätter att röra sig åt höger året ut.

Nedanför Jupiter fanns asteroiderna nr 21 Lutetia och 119 Althaea.  De är svaga, men på förstorade utsnitt väl synliga.

Även Uranus har haft sin opposition (14/11). Den finns fortfarande bland oansenliga stjärnor i Väduren(Aries), men närmar sig de mer spännande  trakterna i Oxen (Taurus), se Plejaderna i kanten uppe till vänster…

I fältet ovan kan man också se asteroiden nr 144 Vibilia i en gynnsam opposition.  I ett lite förskjutet fält tog jag 15 bilder, och här finns även nr 182 Elsa och nr 65 Cybele. Cybele kan dock bara nätt och jämnt anas och får nog vänta.

Ett ytterligare fält visade igen Elsa och Vibilia, men tyvärr inte Cybele, så där fick jag inga fler observationer.

Mira har just gått upp bakom träden, fortfarande nära minimum i ljusstyrka. I det fältet finns asteroiden 287 Nephthys, även den ett gränsfall för synlighet.

Trots extrajobbet med en massa kortexponeringar är jag nöjd med några resultat från kvällen iaf. Frågan är om jag hinner få andrabilder av asteroiderna innan månen dränker allt? Det blir också spännande att se om jag lyckas med iOptron-batteriet nästa gång.  Förra säsongen fick jag med mycket krångel ersätta originalbatteriet, och det är illa om även det nya ger upp. Det signalerar nu att det är laddat, men sen vet man inte. Kyla är ett problem för både batterier och händer/fötter…

 

5 oktober 2023

För disigt

Om det hade varit klart nog hade jag velat söka efter solblänk i någon geostationär satellit. Den 12 oktober för två år sen och den 11 oktober förra året såg jag ju flera, och det är intressant att kolla nu dag för dag när spegelgeometrin närmar sig. Men molndiset hade redan dragit in, och man ser först inga spår av några geosatelliter där de (praktiskt nog) skulle synts nära theta Aqr rakt ovanför Saturnus.

När jag kollar nogare kan jag i alla fall urskilja två svaga spår, och med theSky kan jag (kanske) identifera G1 som Eutelsat 7B, G2 som överlappande spår av Eutelsat  Hotbird 13F+13G. I området finns många andra satelliter, och det är alltså ännu inte en geometri som ger solblänk i större skala.

Med kameran utan drivning ger stjärnorna spår, men orimligt många ’hot pixels’ gör det omöjligt att a priori urskilja de stationära satelliterna. Det går att identifiera fler när man har ’facit’, men det är inte värt besväret

Jupiter blev förstås bara till en fullmåne i diset

men på en kortexponering kan man i alla fall urskilja tre månar. Ganymedes (J3) är dold ännu närmare den överexponerade skivan

Det var som sagt fel väder för denna utflykt, men jag kunde (som väntat) utesluta spegeleffekter så här långt från de kritiska datumen 11-12 oktober.

13-14 augusti 2023

Planeter bakom molnen

Det hopplösa vädret fortsatte, och trots en solig dag var kvällshimlen full av moln. Det kändes ändå som en bra höstpremiär att se stjärnorna titta fram i luckorna, men jag upptäckte också på första testbilden av Saturnus att iOptron-stativet var urladdat, så att stjärnorna blev streck. Det fick bli kortexponeringar i stället, och här är Saturnus på en 6×4 sekunders summabild. Den står nu vid sin opposition (27/8) i Vattumannen, men fortfarande med så låg deklination (-10) att man får leta efter trädluckor.

Jupiter hade just gått upp i öster, och var ännu mer dold i horisontdis

Både på grund av stativet och molnen fick detta bli kvällens enda bilder, tagna på ett par minuter klockan 23.35

11-12 juli 2023

Jupiter nära månen

Natten den 11-12 juli befann jag mig på vårt finska sommarställe väster om Tammerfors. Där fanns även min svägerska Birgitta, och jag hade nämnt att man på natten kunde se Jupiter bredvid månen. Hon tog mig på orden och gick ut för att titta. Som exempel på hur bra mobilkameror är numera kan vi se hennes två iPhone-bilder från 02.20 och 02.23

Själv vaknade jag för sent, och klockan 03.12 var Jupiter nästan osynlig på en ännu ljusare himmel. På ett förstorat utsnitt syns den dock bra även med min mobilkamera. Brännvidden är bara 4,3 mm och exponeringstiden 1/50 s, så det stativ jag hade med mig behövdes inte ens.

Jag upptäckte sen att kameran faktiskt gick att ställa in manuellt, men lyckdes inte få till något bättre. Den vackra vyn över sjön Kulovesi fick tvärtom konstigt låg kontrast. Här syns bara månen.

23 april 2023

Måne+Venus

Efter regn var luften helt mättad av fuktigt dis, så det var ingen tanke på andra astroobservationer. Månen och Venus lyste dock fint över skogskanten, så jag tog några snabba bilder med 200 mm teleobjektiv.  Jag tog inga riktigt korta exponeringar (som skulle ha visat detaljer på månskäran men gett en för svag Venus). Denna, 1/20 s, är fortfarande för kort, eftersom man missar jordskenet

Med 1/4 s exponering blir det fint, men långt ifrån den verkliga upplevelsen (där skymningshimlen fortfarande var blå)

Gränsen uppåt innan månskäran blir för överexponerad  är ungefär 1 sekund. Kameran ger snygga strålar på Venus!

För att få snyggare bilder har jag lutat kameran ner åt höger, i verkligheten var månen mer båtlik ovanför Venus.

 

23 december 2022

Nya asteroider på listan

Jag har ju ett ständigt projekt att observera ljusstarka asteroider, men det frustrerande dåliga vädret denna höst har ställt till med extra problem. Det gälleratt ta två bilder ganska nära i tid, så att inte asteroiden hinner flytta sig för långt. Som jag beskrivit förut är asteroiden nr 27 Euterpe den sista som fattas för att jag ska ha bildpar av alla småplaneter mellan nr 1 och nr 45, ett helt oväsentligt men ändå trevligt delmål att ha uppfyllt. Jag har bilder av Euterpe från 19 oktober, 17 november och 13 december, men har på grund av vädret inte kunnat följa upp med en närliggande observation. När det alltså visade sig vara helt klart den 23 december försökte jag ta några snabba bilder som skulle visa även fältet från den 13 december. Utom julstök dan före dan hade jag också problem med ryggskott, så det blev en mycket kort utflykt till trädgården med kameran på iOptronstativet.

Jag märkte direkt att följningen inte fungerade, troligen för att batteriet inte tålt att stå länge i minusgrader (i vårt uterum). Bilden visar en rödaktig och ljusstark Mars som backat närmare Plejaderna, och vi ser hur förvånande mycket himlen tycks röra sig på bara 30 sekunder.

Lite ovanför detta fält fanns asteroiden nr 349 Dembowska, som trots att den blivit ett streck faktiskt går att urskilja tydligt.

Även den observerade jag den 13 december, och kan alltså göra en ful men användbar jämförelsebild.

Även Euterpe syntes svagt på en 30s-bild, liksom Uranus, men då hade jag insett att jag måste övergå till kortare exponeringar.

En summa av fyra 8s-bilder är påtagligt ful, men Euterpe är mycket tydlig, och jag får äntligen min saknade jämförelsebild.

Euterpe är nu så långt från oppositionen att den håller på att vända, dvs bakåtrörelsen på 10 dygn är ganska liten.

Med två bilder av Uranus kan man även se hur jämförelsevist snabbt den har rört sig åt höger. Oppositionen var den 10 november, och den fortsätter  i retrograd led ända fram till 20 januari nästa år.

Så här mycket intressant kunde jag alltså plocka fram från några få ganska misslyckade bilder, det väsentliga är att passa på tillfället!

 

 

 

7-8 december 2022

Marsockultation!

Dagarna fram mot ockultationen följde jag förstås väderrapporterna noga, och förutsägelsen var märkligt nog att just denna natt kunde bli klar fast dagarna var så mulna. Den skulle också bli kall, så jag valde tidigt bort att försöka filma, mest med tanke på datorn och potentiellt köldstopp i något känsligt läge. Jag förstår inte hur jag tänkte, men fick för mig att sikten från stativplatsen skulle gå genom ett glest träd, så jag övervägde att flytta ner stativet i trädgården. Men där var jag fortfarande osäker på riktningarna eftersom jag inte fick någon klar natt att testa på innan…Planen var nog mest att ta stillbilder genom Megrez-teleskopet, som jag kunde flytta runt till lämpligt läge.

Den tidiga kvällen den 7/12 var fortfarande helmulen, men efter 21 hade mycket av molnen försvunnit, och månen och Mars strålade högt på himlen. Jag tog en dåligt centrerad serie 85mm-bilder med olika exponering, men har ju aldrig riktigt fått kläm på HDR-reduktioner. Med fullmåne blir alla kompromisser svåra, och man får acceptera att om Mars ska synas så är månen en blaffa, här i alla fall med lite dekorativa moln

Det var i alla fall så bra väder att jag bar upp den stora kikaren till monteringen och körde lite testbilder. Månen är superljus, och blev bra med 1/2000 s exponering på allra lägsta ISO-värdet (100).

Med samma exponering var Mars väldigt oansenlig, en prick onödig att visa här. Med tanke på ljusstyrkan hos månen och Mars hade jag inte satt igång någon drivning på teleskopet, vilket visade sig när jag försökte ta bilder av Jupiter på väg ner i väster. Jag är ju van att ta kortexponeringar för att visa månarna, men med ISO100 krävdes flera sekunder som förstås utan drivning gav långa spår. Först när jag ökat till ISO800 kunde jag få en användbar månbild med 1s exponering (vilket redan det är för mycket).

Det fick räcka så med förberedelser, nu visste jag att jag kunde ta bilder genom teleskopet och fick försöka sova lite i väntan på att månen skulle komma närmare.

 

Vid 4-tiden var det helt klart, men sen tog det en bra stund innan jag fått kameran någorlunda inställd. Den hade hamnat i ett läge där jag inte kunde se genom sökaren och inte kunde se några inställningar, och jag fick känna mig fram på måfå och ta testbilder. Så småningom insåg jag att Liveview som jag normalt bara använder för fokusering nu var min sökare, där jag successivt kunde knuffa fram ett stycke så att både månen och Mars fanns i samma synfält. Den första vettiga bilden är från 04.40, exponering 1/2000s vid ISO 800 och fortfarande för ljus måne.

Kamerans kortaste exponering (1/8000s) var mer lagom, bilden från 04.54

(Jag kom inte åt att ställa om ISO-värdet, så det var tur att en så kort exponering öht fanns att tillgå. )

Rätt snart började sen hotfulla moln dra upp, här på slarviga bilder med EOS450-kameran. Klockan 05.02 skyms månen medan Capella lyser starkt i bildens överkant.

Klockan 05.12 hann jag bli riktigt nervös, när större delen av himlen täcktes

Det är dock skillnad på moln och moln, och dessa visade sig vara så gott som helt genomskinliga. Det behövdes bara ibland en gnutta ökad exponering, annars syntes månen och Mars lika bra som förut. Jag tog många bilder, men här är först ett urval för ungefär var tionde minut, utan försök att få orienteringen jämförlig. (Utom placeringen i bilden hade jag slarvat och inte fäst kameran ordentligt, så bilderna kan också vara vridna relativt varandra)

5.03

5.13

5.24

5.33

5.43

Nu var himlen helt klar igen, och jag följde spänt det vidare förloppet. Jag hade velat kolla fokuseringen lite bättre, men fann att mina frusna fingrar faktiskt hade tappat känseln så att jag inte lyckade hitta det förstorande reglaget. Lyckligtvis var det tydligen rätt bra ändå.

5.48.25

5.51.08

5.53.03

5.54.59

Första kontakt skedde omkring 5.55.39

här i utsnitt

Klockan 5 55. 58 är minst hälften borta

men 5.56.11 anas bara mycket lite

Tiderna är korrekta på ett par sekunder när, och det intressanta är att man faktiskt redan i primärfokus (f=1000 mm) kan följa försvinnande över en halv minut, trots Mars diminutiva 17″ skiva.

Utträdet var skymt av träd från teleskopplatsen, men jag hade ställt upp Megrezteleskopet i trädgården med bättre sikt. Sen fick jag två problem. Dels blev det en plötslig tätnande morgondimma, och dels hade fokus på något sätt glappat ur läge (vilket ofta har hänt mig med Megrez-teleskopet). I alla fall är Mars svår att urskilja, och själva utträdet omöjligt att följa. Man kan här i alla fall ana den utanför Mare Crisium på bilder från 6.50 resp 6.52

 

och här 6.53 resp 6.55

Den senare bilden krävde 1/4 s exponering (jämfört med 1/8000s förut med samma f/5 ljusstyrka), så diset var tjockt och blev strax omöjligt att se igenom.

Jag är i alla fall mycket nöjd med att ha kunnat följa hela ockultationen, i ett annars bedrövligt astroväder! Min ambition är att så småningom på något sätt animera bilderna, men det kräver jobb med att först ge alla samma orientering, så det kan dröja…

 

 

 

 

 

 

 

Annat

 

oanvändbar Jupiter var på nedgång i väster, och jag förstorad esp Mars för siggjorde lite test