16 april 2019

Sol och måne

På dagen tog jag nya bilder av solen med 200×2 mm teleobjektiv. Bilderna blev inte bättre än innan, men den (fortfarande ensamma) stora fläcken har nu roterat över mot högerranden.

På kvällen stod månen perfekt till, och jag försökte börja filma utan Barlow. Av någon anledning låste sig programmet efter en 90s-serie, och kom inte igång förrän jag stängt och startat om det. Detta upprepades flera gånger, och jag insåg att en snabb täckning av månskivan skulle bli svår. När jag i desperation började om (nu med Barlow för att åtminstone få några kvalitetsbilder) försvann problemet lika omotiverat. Temperaturen föll snabbt mot minus, och seeingen var ganska dålig, men jag tror jag täckte i alla fall terminatorområdet. Sen frös jag för mycket för att köra en översikt utan Barlow, men denna bild med teleobjektivet (200mm x2) visar fasen och de stora detaljerna. Man kan lägga märke till den vita pricken uppe till vänster, månens ljusaste krater Aristarchus.

En kombination av tre bilder utan Barlow hur bra en full mosaik kunde ha blivit (och eftersom den baserar sig på tusentals individuella filmrutor är det förstås mycket orättvist att jämföra med den enda telebilden ovan…)

Bilderna med full upplösning täcker sen inte hela månen, men åtminstone de mest intressanta (där solen fortfarande står lågt och ger tydliga skuggor).

Librationen gynnar månens södra del, men i norr ser vi den ikoniska Plato, med Alpdalen till höger

I norra kanten av Mare Imbrium finns den lika ikoniska Regnbågsviken (S.Iridum), och ute på ”havet” många mindre kratrar. Jag brukar kommentera Caroline Herschels påfallande lilla krater, liksom de intressanta bergsformationerna norr om Gruithuisen.

Utom en överexponerad Copernicus visar nästa bild det spännande området kring Aristarchus, med den vindlande ”Schröters dal” fram mot Herodotus. Kring Marius har man en stor koncentration av s.k. ”lunar domes”, låga upphöjningar som kan ha vulkaniskt ursprung.

Sydväst om Copernicus är det ont om stora kratrar, men närmare fullmåne lägger man märke till paret Hansteen/Billy, där Billy har en påtagligt mörk och slät botten. Mellan dem ligger det ”klolika” berget M.Hansteen, som i stället utmärker sig som en ljus fläck (som jag särskilt la märke till och försökte observera när jag nyss börjat med amatörastronomi).

Nu är vi nere vid Gassendi och Mare Humorum. Här ser man system av sprickor både i väster och i öster, som säkert hänger ihop med det stora nedslag som bildade havet.

Randbergen kring den stora Schickard kastar långa skuggor, och vi ser två karakteristiskt osymmetriska kratrar, Hainzel och Schiller.

Längst i söder har vi den karakteristiska trion Tycho, Clavius och Moretus.

Trots att seeingen såg typiskt dålig ut är jag mycket nöjd med slutresultatet. Möjligen blev det extra bra för att jag ansträngde mig lite och försökte kollimera teleskopet, dock bara genom att justera sekundärspegeln. Primärspegeln har jag bara rört en gång på 10 år, eftersom det var notoriskt bökigt…

 

 

 

11(+12) april 2019

Mera tester

Sedan jag fått ett paket från Tyskland med lite nya astrogrejor var jag förstås sugen på att testa. En sak var ett nytt solfilter, som jag i förstone inte alls förstod vitsen med, en stor åbäkig ram kring det lilla filtret i mitten. Men så fort jag satt det på objektivet och började peka mot solen förstod jag att det fungerade också som bländningsskärm och i själva verket var mycket funktionellt! Det är ändå svårt att fokusera, och man behöver ytterligare ett skynke att gömma sig under, som forna tiders fotografer. Jag testade alltså 200mm-objektivet med 2x extender, först av ren slentrian med den vanliga ISO800-inställningen. Det blev vettiga bilder, där solen visade sig ha en stor fläck, efter månader av stiltje.

Sen insåg jag att jag förstås kunde köra också med ISO200 och ändå få korta exponeringstider. Skillnaden är påtaglig, med mycket mindre kornighet.

Jag tog solbilder också med KalleAnka-objektivet, men de var klart sämre.

 

På kvällen började jag med att ta månbilder vid ISO200, med olika bländare (och utan 2x-extendern). Slutsatsen är att bilden vid full öppning (f/2,8) är lite mjukare i konturerna

men att nedbländning redan till 5,6 räcker väl för att få full skärpa

(Jag har tyvärr ingen direkt jämförelse med ISO 800, som ju var det intressantare…)

Nästa nya grej var ett rödpunktssikte (egentligen för jakt) som går att sätta i kamerans blixtsko. Utom att rödpunkten även på minsta ljusstyrka (1 av 7) är alldeles för stark är den väldigt användbar. Att titta genom sökaren är ofta fysiskt svårt, och man är osäker på vad man egentligen ser. Nu är det bara att kolla rödpunkten så´vet man precis var man är, och jag ångrar att jag inte skaffat detta smarta hjälpmedel tidigare. Men det jag sett mest fram mot var en uppdaterad version av min iOptron kameravridare. Första intrycket blev dock inte så positivt. På den gamla har en lins fallit bort från polsökaren, så att den inte går att fokusera. Polstjärnan är dock så stark att jag lätt hittar den ändå (med lite vana). Den nya sökaren visade sig ha avancerade cirkelmönster där man med en app ska ställa Polstjärnan i rätt läge i förhållande till polen, MEN synfältet är så litet att det är jättesvårt att alls hitta den! Jag fick fuska och bara titta genom hålet utan kikare för att få något som fungerade för korta brännvidder. Det givna motivet var förstås Aldbaran, Mars och Plejaderna, som sjunker allt lägre mot horisonten kväll för kväl. Månljus och dis lyste upp himlen, och man kunde inte exponera mer än 30s ens med det ljussvagare 17-85mm objektivet vid f/5,6, brännvidd ca 50 mm.

För att se eventuella kvalitetsskillnader tog jag bilder också med ett ljusstarkare 17-50 mm objektiv. Här först en 10s exponering vid f/2,8

en 20s-exponering vid f/4

och till sist en 30s-exponering vid f/5

Slutsatsen är att alla bilderna är nästan lika bra, dvs att det ljusstarka objektivet är klart användbarast.

Nu hade det dragit in mera moln, och när jag äntligen lyckats hitta Polstjärnan med iOptron hade jag ingen nytta av det…Jag tog bara en sista bild mot Arkturus och eta Boo, utan att orka fokusera ordentligt. (De fina ”dubbelstjärnorna” är förstås blinkande flygplansljus).

Som kuriosum ser man att Pallas faktiskt syns även på denna mediokra bild, i par med en lika ljus stjärna. (Närpassagen av eta Boo den 10/4 missade jag som väntat på grund av mulet väder..).

Nästa dag (12 april) tog jag några fler solbilder med samma utrustning som ovan (200mm tele+2x extender), men de blev klart sämre. Det var såpass molnigt att det blev extra svårt att fokusera, och den bästa bilden är inte alls i klass med gårdagens. Den stora fläcken har i alla fall tydligt rört sig framåt över skivan.

Som intressant jämförelse tog jag några bilder också genom Megrez-teleskopet, med den vanliga coma-korrektorn som ger f=360 mm. Med kikaren stadigt på den stora monteringen var det lättare att fokusera i lugn och ro, och trots den kortare brännvidden blev bilderna klart skarpare.

9 april 2019

Kallt och klart och mindre slarv

Denna kväll var det klart redan 21.30, och jag började med att ta bilder av månen med tre olika objektiv (som förberedelser för solförmörkelse i Chile). Dels 200mm Canon-objektivet med 2x extender, effektivt 400 mm f/8, dels ”KalleAnka”-objektivet vid antingen f=420 mm f/8,3 eller f=600mm f/12. För stabilitetens skull körde jag med fast stativ, och tre bilder med kort exponering visade som väntat att det ‘riktiga’ objektivet gav bäst bild

KalleAnka med 420mm brännvidd ger fula färgstick

som intressant nog är nästan borta om man kör med f=600mm. Kontrasten i detaljerna är dock klart sämre än med Canon-objektivet

Även jordskensbilderna blir bättre med Canon-objektivet

än med KA420

eller KA600

För KA600 är också det fasta stativet en begränsning. Canon-objektivet visar med 2,5 s exponering ett antal stjärnor, men de är redan här tydligt avlånga på grund av himlens rörelse.

För att få samma ljusstyrka på jordskenet med KA600 får man exponera 5 sekunder, vilket suddar ut månen och gör stjärnorna till uppenbara streck

Detta senare är kanske just för solförmörkelsen av mindre intresse, eftersom man säkert kan hålla exponeringstiderna under 1 sekund, men KA-objektivet är nog definitivt bortvalt nu…

Jag fortsatte sedan med en del vidvinkelbilder från det fasta stativet. Himlen var fortfarande ljus i väster, och vi ser här huvudmotivet (månen, Aldebaran, Mars och Plejaderna) i sitt större sammanhang.

Sen är det det svårlösliga problemet med måne och stjärnor i samma bild. Om man vill ha en tydlig månskära får man hålla exponeringen så kort (0,5 s) att bara de ljusaste stjärnorna syns, i detta fall Mars och Aldebaran på en bild med f=85 mm

Med 4 sekunders exponering är månskäran redan svårigenkännlig och stjärnbakgrunden ändå fattig

Slutsatsen är att mån får acceptera månen som blaffa, mot att resten, här särskilt Plejaderna framträder. Brännvidden är nu 50 mm och exponeringen 30s på iOptronstativet

Med ISO 1600 i stället för 800 blir det ännu bättre

Med 85 mm brännvidd igen missar man Plejaderna, men får fler stjärnor i Hyaderna och kring Mars

8 april 2019

Slarviga bilder av en fin himmel

Det klarnade upp ganska sent, så jag missade precis den fina månskäran som bara förargligt glimtade till mellan träden i nordväst. Jag hade kameran med 200 mm teleobjektiv på iOptron, men hade (som ibland) stora problem med att undvika glapp i följningen, så nästan alla bilder fick fula stjärnspår. Bilden av Pallas är fullt användbar i alla fall, och på jämförelsen ser man hur småplaneten rör sig upp mot eta Boo. (Den 10/4 kommer den att passera bara 2 bågminuter från stjärnan, men det är väl förmätet att hoppas på bra väder då också…)

Bara för att jag pekade ungefär ditåt försökte jag sen ta en bild av R CrB, men den fick ännu fulare spår. Man ser i alla fall att stjärnan fortsatt lyser starkt, på gränsen till synbarhet för blotta ögat. Mörka kolstoftmoln (sot!)  i stjärnans atmosfär släcker av och till ut dess ljus, och senast för tre år sen var ljusstyrkan bara en tusendel av vad vi ser nu.

När jag siktade på dubbelhopen h+chi Per höll sig glappet under kontroll, och denna enkelbild har trevligt runda stjärnor. Den är dock lite underexponerad

och en summa av tre blir en mycket finare bild av detta välkända vintergatssmycke

När jag sen försökte mot Auriga var det kört igen, bara stjärnspår, så att det inte heller går att addera ihop bilderna jag tog av t.ex. stjärnhopen M36 (uppe t.v.)

Om man tittar noga på bilden ser man dock ett spår som sticker ut. Det är den ovanligt röda (och variabla) ”kolstjärnan” S Aurigae, som jag noterade också på bilderna av komet Iwamoto den 1 mars.

Jag bytte sedan till ett mycket vidvinkligare objektiv (10-20 mm), där följningen inte är något problem. Däremot hade jag nu svårt att få kameran att peka rimligt horisontellt (eftersom den kulled den sitter på bara ville ge rörelse i deklination), så bildutsnitten blev inte som jag ville. Med 10 mm brännvidd får man många stjärnbilder på en bild

Jag var också för sent ute för Aldebaran och Mars, som än den ena, än den andra skymdes i skogskanten. På denna bild kan man i alla fall ana båda samtidigt. Spåret är uppenbart från en satellit, men jag har inte lyckats identifiera den i listorna på heavens-above.

Karlavagnen står nästan i zenit, så pekningen blir återigen på måfå. En summa av två bilder ger en tydlig Stora Björnen, och man kan lätt ‘follow the arc to Arcturus’. (Jag har gjort himlen fult grå för att man ska se de stora träden  nere till vänster, med en lagom lucka för Arkturus).

Om man fyller i några schematiska streck blir det tydligt hur stor björnen är jämfört med Karlavagnen

Före och efter denna bildtagning med EOS60-kameran tog jag några bilder med EOS450+fisheye-objektiv. Den dåliga bildkvaliteten är ibland en bonus, eftersom de ljusstarka stjärnorna och därmed stjärnbildsmönstren framträder extra tydligt. Här har jag bara lagt kameran på en pall så att den pekar mot zenit och exponerat 30 sekunder. Stora Björnen är åter i centrum, men vi ser också flera av himlens starkaste stjärnor.

I slutet av kvällen la jag bara min pannlampa under kameran för att få en pekning lite snett uppåt. En bild mot öster visar Arkturus och Vega,

och en bild mot väster Capella och Betelgeuze.

Med minimal ansträngning ger sådana bilder ett mycket tydligt intryck av hur en stjärnklar aprilkväll kan gestalta sig.

21-22 mars 2019

Slarvbilder

Däckad av en förkylning missade jag gårdagens fullmåne som jag hade tänkt använda som testobjekt för några olika objektiv/teleskop, inför beslut om hur jag (i Chile) ska observera den totala solförmörkelsen 2 juli. Jag var fortfarande inte riktigt igång, och kom t.ex. aldrig på hur jag skulle koppla kameran till mitt minsta 90 mm Maksutov-teleskop. Också i övrigt blev det lite på måfå, när jag t.ex. inte tycks ha ställt in 70-200 mm objektivet på 200, utan bara ca 175. Jag körde så med 2x extender, och kunde iaf jämföra bilden med full öppning (f/4->f/8)

med en efter nedbländning till 5.6->11

Det är en klar skillnad, ännu tydligare om man bara jämför randen med Langrenus och Petavius

Sen gjorde jag samma sak med 200mm-objektivet, där testerna vid bl (2,8/5,6),(4/8),(5,6/11)

igen visar att nedbländning ett steg hjälper, men två steg kanske inte så mkt mer?

Kvällens överraskning var dock mitt gamla ‘KalleAnka’-objektiv (som jag kallar det för att det ser ut som taget ur en serietidning, bara ett långt utdragbart rör med f=420-800 mm). Det saknar bländare och arbetar alltid vid full öppning 50mm. Jag har använt det enstaka gånger, senast vid Venuspassagen 2012, så jag vet att det inte är helksst. Nu tog jag bilder med f=420(bl 8,3) och f=500 (bl10)

och det är slående bra vid f=420, medan ökningen till f=500 inte egentligen ger mer.

Bara på skoj plockade jag också fram min gamla C5:a (årsmodell 1972…), men fick problem med att hålla månen i synfältet med ett glappande stativ. En enda användbar bild (f=1250 mm) blev så här

Även om KalleAnka-bilden nedan (f=420 mm) är av jämförbar kvalitet i kantområdet är den (som sig bör) klart sämre på de mindre kontrastrika delarna av skivan i sin helhet. Man ser också tydliga blåstick (t.ex. vid norra randen) av okompenserad kromatisk aberration

På dagtid en 22 mars tog jag sen några solbilder också, eftersom det faktisk fanns en (dubbel) solfläck vid randen av en annars långvarigt fläcklös sol. Den syntes både med (70-) 200 mm objektivet med 2x extender (nedbländat av misstag till effektivt f/14)

och (igen bättre!) med ‘KalleAnka’ (f=420 mm, f/8,3)

Nu hade jag insett hur jag skulle koppla kameran till 90mm Maksutov-teleskopet, men kunde inte enkelt få dit solfiltret (som är avpassat för Megrez-teleskopet), utan körde med ett sekunda glasfilter för C5:an. (Jag reklamerade det en gång i tiden och fick ett bättre, som jag dock för några år sen tyvärr tappade så att det krossades). Problemet med filtret är att det ger svagt dubbla bilder, men bilderna nu visade dessutom extremt mycket damm någonstans i 90mm-teleskopet(?!).

Vi ser den riktiga fläcken t.h., men dessutom en massa dammprickar som gör bilden oanvändbar. Nästa uppgift är att försöka reda ut varför det blir så illa, och om det kan åtgärad på något sätt

 

10 oktober 2018

Satelliter i Jönköping och Värnamo

Den tidiga kvällen tillbringade jag på Råslättsvägen i södra Jönköping, med en förstås mycket upplyst himmel. Ändå kan man även här fotografera stjärnor och andra himlakroppar: På denna 15 s vidvinkelbild syns både Andromedagalaxen M31 och (minst) två satellitspår

Genom att kolla på heavens-above kan man se att de är från ett kinesiskt raketsteg (CZ-2C R/B) och en rysk satellit (Resurs 1-3), och de finns båda med också på en bild tagen 40 sekunder senare

Det är de närmaste ljuskällorna som stör mest, och om man bara kan skärma bort dem finns både Mars och Saturnus att se mot söder

Kvällen var fortsatt klar, och kring midnatt tog jag en del bilder från Värnamo. Den dåliga fokuseringen på en bild av Neptunus (200 mm teleobjektiv) har som positiv bieffekt att man på en förstoring anar att planeten har en dragning åt grönt som de omgivande stjärnorna saknar

Huvudskälet att peka mot Neptunus var dock återigen att jag visste att bandet med geostationära satelliter syns precis här. Genom att helt simpelt stänga iOptron-drivningen framträder satelliterna som punktobjekt medan stjärnorna (och Neptunus) blir streck. Här syns minst 6 ‘stillastående’ satelliter, medan strecket t1 kan vara någon slags manöver på väg till geostationär bana.

Två ytterligare minutlånga exponeringar visar hur satelliterna ligger kvar medan stjärnorna driver förbi. (Objektet ‘t1’ rör sig snabbt och verkar också variera snabbt i ljusstyrka, som om det roterar utom kontroll).

Asteroiden nr 10 Hygiea har flyttat sig ytterligare ett stycke åt höger i trakten av TX Psc som syns av dessa lite omaka bilder

Sedan kollade jag bara himlens två kändaste variabler. Chi Cygni är ännu oansenlig, men avslöjar sig även i Svanens stjärnmyller genom sin röda färg

Inte heller Mira är nu annat än en svag röd stjärna

Så här dags började himlen kännas för disig för mera observerande så det fick vara allt

 

3 oktober 2018 (kväll)

Perfekt höstkväll

Natten 3-4 oktober förutsades bli helklar, och jag gick först ut på kvällen i ett par omgångar. Först lite hastigt för att hinna se ISS passera ovanför Mars och Saturnus, med vintergatan som snygg bakgrund. Kameran (med 20mm objektiv) är monterad på fast stativ, så stjärnorna är lite utdragna på 30 sekunders exponeringar. (Som vanligt passerar ocskå flyg och andra satelliter…)

Jag borde genast ha ordnat med iOptron-monteringen (som följer himlen), eftersom vintergatan var så fin, men tog bara några ytterligare kortexponerade (30 s) vidvinkelbilder, här med brännvidd 10 mm.

När jag senare kom igång med ordentlig följning blev det detaljbilder i stället, med 70-200 mm teleobjektiv. Mars är fortfarande så ljusstark att man med 200 mm får den lustiga gröna reflexen som jag varit ut för flera gånger. Planeten står (se bilden ovan) i en del av Stenbocken som saknar ljusa stjärnor, så kontrasten till Mars är extra stor

Först med objektivet utzoomat till 70 mm börjar det finnas igenkännligare stjärnor, och här ser vi uppe till höger de glesa dubblarna alfa och beta i Stenbocken, plus det vanliga störande flygplanet…

Sen siktade jag mot Neptunus där jag visste att man också kan se spåren av geostationära satelliter. Med bara 70 mm brännvidd syntes spåren dock bara svagt, här på tre kombinerade 30s-exponeringar

Om man i stället fixerar kameran blir satelliterna punktformiga medan alla stjärnor blir streck. På denna summa av tre minutlånga bilder kan man se ett tjugotal satelliter, längs ett smalt band på himlen. (Grovt sett kanske bilden täcker 10 grader av den geostationära cirkeln, så extrapolerat borde det bli omkring 700 geostationära satelliter totalt, vilket nog är en rimlig siffra)

Sedan ville jag ha igång stora SW200-teleskopet, eftersom jag tänkte filma månen på morgonen. Ett första motiv blev den kända dubbelstjärnan gamma Arietis (separation omkring 10 bågsekunder), som är väl upplöst redan utan Barlow (f=1000 mm).

Resultatet med längre brännvidd är inte bättre, eftersom man också måste öka exponeringstiden så att varje delbild får större seeingpåverkan.

Alltsedan jag såg Stockholmsamatören Peter Roséns bilder av Uranus och Neptunus har jag velat försöka filma åtminstone Uranus. Nu stod den lämpligt placerad, och jag fick oväntat in den i synfältet på första försöket. Även utan Barlow krävs exponeringstider kring 1/10 s, och seeingen suddar ut rejält. Bildskalan är dock identisk med den för gamma Arietis här ovan, så en apparent diameter för Uranus omkring 4 bågsekunder verkar rimligt. Den grönaktiga färgen finns redan i kameran, så även om den iofs är realistisk är det mest en slump…(Bilden av gamma Ari var lika grön innan jag godtyckligt ändrade färgbalansen)

Alla försök med längre brännvidd gav bara en större men lika suddig skiva, så eventuella fler försök får avvakta en kväll med bättre seeing.