10 januari 2020

Förmörkelse bakom moln

Man ska aldrig säga att läget är hopplöst förrän det verkligen är kört… Molnen verkade kompakta, men när jag tittade ut 20.10 kring maximum för kvällens penumbrala månförmörkelse såg jag att månen faktiskt ibland tittade fram genom tunnare moln. Så jag skyndade mig ut med kamera plus 200mm teleobjektiv, slarvade med fokuseringen, men fick ett antal bilder. Det var inga helklara molnluckor, dvs det är svårt att för varje enskild bild säga säkert att inte molnen också påverkade. Alla utom de två första är tagna med samma exponering, dvs molnens genomskinlighet varierar kraftigt. Bilderna sammantaget visar i alla fall systematiskt samma försvagning av området nere till höger, just där förmörkelsen borde synas.

Ännu vid 21-tiden var det samma tjocka moln, men två bilder där saknar den tydliga skuggningen

Omkring 22.18 var det helklart, och en överexponerad (trots 20 gånger mindre exponering!) bild visar en normal fullmåne.

Intressant tillägg:

Redan i antiken fann man att sol- och månförmörkelser tenderade att upprepa sig efter 18 år och 10 eller 11 dygn (beroende på skottåren) och 8 timmar, den s.k Saros-cykeln. De 8 timmarna gör att förmörkelserna förskjuts 8 tidszoner västerut från en Saros till nästa, men efter tre cykler (54 år och ca 1 månad) är tiden på dagen ungefär densamma, och man kan känna igen särskilt månförmörkelserna. Jag har nu varit amatörastronom längre än dessa 54 år, och det slumpade sig faktiskt så att jag observerade den penumbrala månförmörkelsen även för tre cykler sedan, den 8 december 1965! Jag har kvar skanningar av ett par primitiva diabilder tagna med 57mm brännvidd, och med lite god vilja kan man faktiskt ana samma skuggning nere till höger på den högra bilden (nära maximal förmörkelse) jämfört med den vänstra tagen 1 1/2 timme tidigare.

31 oktober 2019

Månen vid Jupiter

Precis när jag skulle gå ut och kolla detta möte i skymningen drog ett svart moln upp över horisonten. Jag fruktade att det skulle bli liggande, men  en kvart senare hade det dragit förbi, bara det att månen och Jupiter nu snabbt närmade sig horisonten. Jag hittade en trädlucka, snabbfokuserade och började ta bilder. Efter 2  minuter var Jupiter försvunnen, så man kan inte vänta sig några finbilder. Jag är mer än nöjd med att i alla fall ha fått några bilder, och antar att detta blir det sista jag ser av Jupiter för denna säsong.

Utom naturliga moln har man också problemet med kondensstrimmor från den täta flygtrafiken

Det är finast när man ser träden och jordskenet

annars skulle jag för att se detaljerna på skäran ha exponerat ännu kortare

Här försvinner Jupiter alltså för kvällen (och säsongen?)

 

5-6 oktober 2019

Klart men kallt!

Nu är det definitivt höst, och kvällarna kommer allt tidigare. Återigen var det friidrotten som försinkade mig, så när jag omsider gick iväg med teleobjektiv för att ta bilder av månen vid Saturnus hade de redan gått ner…Å andra sidan slapp jag då allt månsken, och himlen var mörk och klar. Jag fortsatte då att jobba med SW200-teleskopet, och kunde faktiskt få Telrad-sökaren i hyggligt läge igen. Å andra sidan vägrade den större sökaren att hålla inriktningen, så jag hade ändå problem att hitta på himlen. Och det blev inte bättre av kylan. Med minusgrader får man isbildning på sökarobjektiv, okular och kameraskärm och får andas försiktigt. Så under dessa förutsättningar är jag nöjd med bilder på några klassiska paradobjekt.

En av favoriterna är förstås Hantelnebulosan M27, som med 30s exponering gör skäl för sitt namn

En 6-bildssumma (3 minuter) ger en tydlig symmetriaxel i den vinkelräta ritningen och visar de spännande färgerna

Som kontrast till den stora M27 måste jag förstår även ta bilder av Ringnebulosan M57.  Bildskalan är densamma, och M57 är förstås mycket mindre

Fyra 30s-bilder tillsammans ger en ljusare, men inte vackrare, bild. Fältet fångar nu också den glesa dubbelstjärnan ADS 11834 uppe till vänster, vilken verkar vara fysisk trots att avståndet mellan komponenterna är minst 20000 a.e. Den ljusa stjärnan just utanför höger bildkant är förmörkelsevariabeln beta Lyrae.

Några bilder av Andromedagalaxen M31 hör förstås också till, men fyra 30s-bilder räcker inte alls för de yttre svaga spiralarmarna. (Den yttre satellitgalaxen NGC 205 fanns med bara på en av exponeringarna och är därför också extra svag).

Andromedagalaxen kan man förstår inte missa hur dåliga sökare man har, men när jag skulle ta bilder av chi Cygni i minimum blev det stopp. Jag har alltid problem att hitta i vintergatans stjärnmyller även med kortare brännvidder, men försöket nu hittade i alla fall 17 Cygni. Den är för blotta ögat en svag femte magnitudens stjärna, så man inser hur svaga stjärnor som kan fångas redan på 30 sekunder. Chi ligger bara ett halvt fält ovanför till vänster, men liksom vid harjakt räcker det inte med nära…

Sen försökte jag med lika dåligt resultat att hitta några geostationära satelliter. Här räcker det inte heller med ‘nästan’, utan man måste sikta exakt på en satellit i det geostationära bandet. Här var jag först lite för lågt, men kunde med lite tur ha träffat på en satellit precis i bildens överkant.

Nästa bild är rätt i höjd, men oturligt nog var då ingen satellit precis här. Två minuter senare hade Eutelsat 10A ritat ett streck mitt emellan de markerade stjärnorna…

Sen märkte jag plötsligt att Mira var ovanligt ljusstark och att Algol var ovanligt ljussvag i ett minimum, och borde ha gått in efter ett någolunda vidvinkligt objektiv för att kunna ta översiktsbilder. Av lättja framhärdade jag med befintlig utrustning, dvs 1000 mm brännvidd med SW200 eller 200mm med teleobjektiv, och missade chansen till illustrativa bilder. Jag brassade på mot Mira med stora teleskopet, och det enda tydliga är att den är nära maximum. Med denna brännvidd är den optiska komponenten till vänster mycket väl upplöst, och kan inte förväxlas med den verkliga fysiska dubbelkomponenten 250 gånger närmare Mira.

Det kändes ännu meningslösare att ta bilder av Algol genom SW200, eftersom stjärnorna i närheten är så mycket ljussvagare. (Jag trodde ändå att jag tog en kortexponerad bild, och hade sen stora problem att identifiera grannstjärnorna. När jag till sist laddade upp bilden till astrometry.net visade det sig att jag hade siktat mot pi Persei i stället(!), se nedan).

Med 200mm teleobjektiv testade jag först att ta bilder mot söder utan drivning, och här syntes i alla fall direkt fyra geostationära satelliter, helt enligt förutsägelserna på theSky.

Synfältet mot Algol rymmer bara tre ljusa stjärnor utom Algol själv, och den ljusaste av dem, rho Per, är själv variabel

Om man defokuserar ser man också hur mycket rödare omega är, dvs även den är därför olämplig som jämförelsestjärna. Från en sån här bild kan man i alla fall  ungefärligt mäta att Algol var ca 1,40 magnituder svagare än pi, vilket ger en V-magnitud kring 3,3. Jag tog liknande bilder också av delta, epsilon och zeta Persei, och ska mäta lite på dem också. I alla fall kan jag direkt säga att Algol klockan 00.24 var nära minimum i ljusstyrka.

När jag kollade med Sky&Telescope listar de minimum till klockan 00.12, så det är inte konstigt att jag omkring 23.40 reagerade på den ovanliga svagheten. Om jag planerat bättre kunde jag ha försökt bestämma minimumtiden (genom fler observationer före och efter), men nu blev detta kvällens slutpunkt.

 

Finland: 26-29 augusti 2019

Stjärnor över Sääksniemi

För ovanlighetens skull besökte vi vårt finska sommarhus så sent på sommaren att nätterna var mörka. Det är inga astronomiskt märkvärdiga bilder, men för mig ovanliga och spännande. Här först en kortexponering med det stora huset under stjärnor

Utsikten österut över vattnet (med näckrosblad) förgylls av Plejaderna på uppgång, men det är inte gryningsljus man ser, utan den kraftiga upplysningen från Nokia och Tammerfors ett par mil bort.

I sydväst är det Vammala som lyser upp molnen vid Saturnus, men man skymtar också lite vintergata på en 30s-exponering (lite utdragna stjärnor).

Saturnus var ju den tydliga kvällsplaneten, här på en lite tydligare bild från samma kväll (26/8)

Då var det för sent att se Jupiter, men den 27 augusti var jag ute en timme tidigare. Jag trodde ändå att jag missat den, men turligt nog har den på två bilder hamnat i en smal lucka mellan träden på Maijansaari. Här anas den först mycket svagt

men på en bild tagen 23 sekunder senare är den tydligt där, även om man verkligen inte direkt misstänker att det är Jupiter.  På nästa bild (ytterligare 17 sekunder senare) var den åter osynlig, så trädluckan var liten och siktningen turlig! Så här tidigt är kvällshimlen ljus, och man ser få stjärnor.

En stund senare senare syns Saturnus bättre, med en vacker spegling i den stilla sjön

Åt andra hållet kan man se kontrasten mellan den verkliga skymningshimlen till vänster och upplysningen från Tammerfors till höger i bild. Den starka stjärnan i överkanten till vänster är Capella.

Riktiga nattbilder blev det bara den 26 augusti, och jag är lite osäker på om ett antal bilder är försvunna från minneskortet, eller om kameran bara av någon anledning räknade fel… I öster har man alltså Tammerfors som stör, men vyn över sjön med Capella och Plejaderna är ändå slående

 

Vintergatan går att följa från Skölden och Örnen

genom Svanen

och vidare upp mot Cepheus

och man kan med Autostich få en mer sammanhängande bild som igen visar hur många mörka stoftmoln som skymmer i vintergatsplanet.

Återigen är det imponerande att det går att få så bra bilder med den lilla Lumix-kameran på fast stativ. Det krävs dock att man använder en hög ISO-inställning (3200), och av någon anledning gick jag sen över till 1600. Bilden av vintergatan över huset är dramatisk, men hade kunnat bli ännu mer imponerande…

 

En extra bonus var två klara morgnar med en avtagande månskära. Den 28 augusti i gryningen omkring 04.15 syntes månen (med starkt jordsken) i öster under Tvillingarna

Den 29 augusti var skäran mycket smalare, och jordskenet är försvunnet i himmelsljus klockan 05.15.

Så här års är det extra lätt att se den avtagande månskäran, men i gengäld ovanligt svårt att se den kommande. Därför blev jag glatt överraskad att från båten hem på kvällen den 2 september ändå få syn på en nymåne. Nu (6/9) är det den som ett par veckor kommer att ta över himlen och hindra fortsatta vintergatsstudier…

14-15 augusti 2019

Perseid och bolid utan observatör..

När det åter verkade bli hål i molnen var jag lat och la bara ut kameran pekande mot zenit och med automatiska exponeringar var 40:e sekund. Mycket obetänksamt hade jag liksom häromdan kopplat på den automatiska bruskompenseringen, dvs varje 15s exponering åtföljs av 15s mörkbild redan i kameran. För  övervakning är detta ju ovanligt dumt, eftersom man då missar mer än hälften (i detta fall 25/40=62%) av observationstiden! I alla fall tittade jag inte alls på himlen själv, utan satt inne i godan ro (och jobbade med bilderna från den 12/8…)

Bilderna från den 14/8 visar ungefär lika mycket (månbelysta) moln och satellitspår som mina tidigare försök. Här i alla fall för en gångs skull en säker identifiering av satelliten Landsat 4, som röde sig från Draken förbi Vega på en summa av två bilder från omkring 23.45

Omkring 23.28 syntes dock något som verkar vara en äkta Perseid. Den kommer från Perseus nere till höger, och är så ljusstark att det troligen är kameran som brutit och förkortat spåret. Till höger syns ett lättidentifierat flygplansspår, med blinkande lampor.

Lite senare (233127-42) fångade kameran en mycket ljusstarkare bolid, som av riktningen att döma inte härrör från Perseidsvärmen. Även här väntar man sig ett längre spår, dvs kameran har tyvärr brutit i förtid. På efterföljande bild (233207-22) syns ingenting.

 

Med DSS kan man lägga ihop bilder, men summabilderna visar mest bara hur molnen tätnar. Här först en tidig summa från omkring 23.26

20 minuter senare såg det ut så här

och efter ytterligare 10 minuter så här. Molnen är ändå ganska genomskinliga, som man kan se t.ex. på Capella som skiner igenom nere till höger

 

På de sista mycket molniga bilderna (omkring 00.03) lyckades DSS alltså ändå hitta stjärnor, och Cassiopeia och Lilla Björnen syns fortfarande i det mörkare området.

Som ett första experiment med oövervakad observation var detta en intressant övning, och visar på möjligheter som jag försummat när jag inte orkat förstå självutlösarens (faktiskt ganska enkla) bruksanvisning. Att jag missade boliden var dock lite frustrerande…

12-13 augusti 2019

Fortfarande för mycket moln!

Vädret började ganska klart och fint, och med fisheye-objektivet fick jag en bild av en trolig satellit.

Frustrerande nog kan jag inte identifiera ens detta ljusstarka spår, men det känns konstigt om det återigen var en icke Perseid-meteor just den 12 augusti?!

Molnen nedanför Arkturus börjar stiga högre, men det är fortfarande klart mot zenit

  Här kom kvällens troligen enda Perseidspår, tyvärr avklippt i bildkanten. Spåret till vänster är från en (oidentifierad…) satellit, eftersom det fortsätter uppåt på två följande bilder.

  Det blev fler satellitspår, här två på samma bild, en på väg uppåt, en på väg neråt (som framgår av föregående och följande bilder)

Bland tätnande moln hittar jag sen på en bild ett ”UFO”, en liten lustig krok som saknas på bilderna före och efter.

Förstorar man blir tolkningen lätt att det är någon slags blinkande ljus på ett flygande föremål

  men det konstiga är att den försvinner under nästan två minuter, för att sedan återkomma och åter försvinna.

  I stället för ett vanligt flygplan kanske man ska gissa på en liten hobbydrönare?

Med Lumixkameran började jag med att ta ett par överexponerade bilder av Jupiter innan den gick ner. Med max brännvidd (34 mm) får man inte med många stjärnor på den ljusa himlen. Jupiter är mycket försvagad av tjockt dis vid horisonten.

Sen lurade jag mig själv att blända ner till f/4 för att minska himmelbakgrunden även för vidvinkelbilder med f=11 mm. Resultatet blev oväntat trista bilder där den ljusa bakgrunden fortfarande dominerar eftersom själva stjärnorna tack vare nedbländningen är mindre. Jag hittar inga Perseider på någon bild, men ett lustigt satellitmöte omkring 23.10

 

Tidigare och senare bilder visar att båda spåren fortsätter, men en DSS-summa blir oanvändbar. Den enda satellit jag (nästan) kan identifiera är Terra, men det oregelbundet blinkande objekt som här passerar i Hercules omkring 23.14 kommer en minut för tidigt och ett par grader fnorr om banan enligt heavens-above.

 

Roligare än så blev det inte, bara fler svåridentifierade satellitspår. Saturnus stod i samma fält som månen, som förstås blir helt överexponerad redan på 1 sekund, medan ”Teskedens” stjärnor bara nätt och jämnt syns.

Jag såg under kvällen bara en Perseid ”live”, och den missade båda kamerorna. Med fortsatt dåligt väder börjar jag nu misströsta om att kunna observera fler.

11-12 augusti 2019

Perseidträning

Det var igen alldeles för många (månbelysta) moln för att observera på allvar, men jag testade mina automatiska självutlösare på två olika kameror, med tanke på bättre väder framåt. Dels körde jag Lumixkameran med 12s exponeringar var 30:e sekund, tyvärr med för stort ISO(3200) i detta månsken. Jag slarvade också med fokuseringen, så bilderna är inte vackra. De mest intressanta exponeringarna har spår, för det mesta från satelliter. Den första bilden här visar visar två svaga spår, och det ena fortsätter tydligt på nästa bild, från 30 s senare. Genom lite spårhundsarbete (bortom heavens-above) kunde jag identifera detta som satellitbildsföretaget Digital Globes ”WorldView-3”, medan det andra spåret på första bilden fortfarande är oidentifierat. (Det är dock så likt det första, att jag inte tvivlar på att det också kommer från en satellit).

 

 

 

 

Nästa bild visar något som jag först tog som en Perseid, med ungefär rätt riktning. Åter finns dock spåret på bilden innan (och t.o.m. bilden innan dess), så det hamnar igen som satellit. (Trots idogt sökande har jag inte heller här lyckats med identifieringen).

EOS-kameran med fisheye-objektiv la jag på en pall (pekande mot zenit), och tog via en automatisk självutlösare 25s-bilder var 30:e sekund. Inte heller här fanns det annat än enstaka svaga spår på bilderna, som detta till höger om Vega. Även om jag inte kunnat identifiera satelliten är det den troligaste tolkningen, och riktningen är i vart fall fel för en Perseid.

 

Molnigheten varierade, och här kan man identifiera både Sommartriangeln, Karlavagnen och Cassiopeia

 

 

Så småningom drev det in så mycket moln från sydväst att det inte var lönt att fortsätta. (Att molnen är så ljusa beror förstås på månskenet.)