Det enklaste sättet att ta bilder av stjärnhimlen är med en kamera på ett fast stativ. Då kan man använda långa exponeringstider utan att kameran skakar, men i stället har man problemet att jorden snurrar i förhållande till stjärnorna. Förvånansvärt snabbt når man gränsen där stjärnorna inte blir prickar på bilden, utan streck, och det är förstås värre ju längre brännvidd man använder. Som tumregel kan man säga att det går bra att exponera 10 sekunder med ‘normal’ brännvidd, medan ett maximum (för vidvinkelbilder) kanske ligger på 30 sekunder. Med teleobjektiv eller teleskop kortas tiderna dramatiskt, och det är bara i specialfall som man kan undvara en montering som följer himlens rörelse.
Före digitalkamerans tid var problemet betydligt större. När jag nyss börjat ta bilder av stjärnhimlen använde jag Agfas vanliga diafilm CT18, ISO 50, och även med ett ljusstarkt f/2 objektiv hade jag 30s som standardexponering för att alls få några stjärnor på bilderna. Exemplet här är från 20 december 1965, och vi känner lätt igen fältet med Hyaderna plus Plejaderna.
Med en digital systemkamera får man mycket mer på en bild, men jag har ont om exempel eftersom jag oftast använder kameravridaren (iOptron). Här ser vi Hyaderna och Plejaderna (plus en extremstark Venus) på en bild från 8 april 2015, med bara 5 sekunders exponering.
Med digitalkameran på ett fast stativ kan man lätt ta bilder som visar många fler stjärnor än man ser med blotta ögat, och man kan t.ex. följa planeternas vandringar mellan stjärnbilderna. Det är enklast med ett vidvinkligt objektiv, som här där vi ser både Hyaderna, Orion och Tvillingarna (med Jupiter ovanför en överexponerad måne). Bilden togs 28 september 2013 med ett 17 mm f/4 objektiv och bara 6 sekunders exponering, låt vara med ISO3200-inställning.
Orion ligger nära himmelsekvatorn, dvs den rör sig ‘snabbt’ åt höger hela tiden. Närmare himmelspolen blir rörelserna långsammare, vilket man dramatiskt ser om man riktar kameran mot området kring Polstjärnan.
Bilden här ovan är tagen 15 augusti 1974, och den lågkänsliga filmen är en bonus som gjorde att jag kunde exponera så länge som 12 minuter. Ju närmare norra himmelspolen stjärnorna ligger, desto kortare spår, och det ser ut som Polstjärnan (i svansspetsen av Lilla Björnen) är centrum för rörelsen. Om man använder ett långt teleobjektiv (300 mm) som på denna 7-minutersbild från 14 maj 1974 ser man dock att Polstjärnan (=den ljusstarka vita) ligger ungefär en grad från det verkliga rotationscentrum.
Att stjärnorna tycks röra sig saktare nära polen kan man utnyttja t.ex. om en komet passerar på hög deklination. Nedanstående bild från 27 mars 1996 visar komet Hyakutake ca 10 grader från Polstjärnan (med resten av Lilla Björnen skymd t.h. bakom träden). Det gick då bra att exponera 45 sekunder utan att stjärnorna blev spår, men stadens ljus (centrala Lund) lyser upp himlen så att man ändå inte ser den långa, svaga svansen.
För att återvända till nutid är alltså slutsatsen att om man bara är intresserad av ljusstarka stjärnor och planeter så räcker det att ställa upp en hyfsat bra digitalkamera på stativ och exponera några sekunder. Det finns dock ett återstående problem, nämligen fokuseringen. Om man har månen, Venus eller Jupiter på himlen kan man använda kamerans autofokus och sedan låsa på något sätt, men om man bara har svagare stjärnor går det oftast inte. Man måste då fokusera manuellt, och det kan krävas många testexponeringar innan man får det att stämma. Med min EOS 350 var detta ett problem, men från och med EOS 450 kan man fokusera med ‘LiveView’, vilket gör det mycket smidigare. Det krävs dock fortfarande att man riktar kameran mot någon av himlens ljusaste stjärnor, även om man sen kan använda detta fokus för följande bilder.