6 april 2020

Venus i Plejaderna, III

Kvällen bjöd på de sista 200mm-vyerna med Venus och Plejaderna i samma fält. Jag testade igen med ISO 5000, som trots kornigheten nog blev allra vackrast

Även med normalare ISO3200 är kompositionen slående, med de två huvudobjekten lagom separerade

När Venus fortsätter sin vandring får jag återgå till vidvinkligare bilder, och förhoppningsvis kanske höften nu tillåter att jag tar fram det vanliga drivna stativet igen(?)

3 april 2020

Venus i Plejaderna, II

Denna kväll var Venus som närmast hopens centrum och vädret  klart, så det var bara att sätta kameran på stativet och ta några bilder till. För att få helt runda stjärnor var t.o.m. 2 sekunder för lång exponeringstid, så 1,5 s fick räcka. Nedbländning (från max 2,8) till f/4 gav också en snyggare Venus, och för att få med svagare stjärnor testade jag att öka ISO-värdet. Det är en smaksak om detta (ISO5000, med mer bakgrundsbrus)

är bättre än detta (ISO3200), båda bilderna är vad jag kunde åstadkomma med bara ett fast stativ.

Med bländare 2,8 och 2s exponering får man med ännu lite svagare stjärnor, och trots att Venus nu förlorat sina dekorativa strålar är detta kanske ändå kvällens bästa bild.

Venus 8-årscykel är ovanligt exakt, som man ser av denna bild från den 3 april 2012

Nu dröjer det åtta år innan vi ser Venus i Plejaderna igen, och naturligtvis hoppas jag vara med då också…

 

2 april 2020

Venus i Plejaderna, I

Vart åttonde år passerar Venus genom Plejaderna, och i år gällde det att ha väder 2-4 april. Denna första kväll verkade ganska hopplös, med kall stark vind och bara små molnluckor, men det speciella motivet krävde ett försök, och jag satte kameran med 200mm objektiv på det förberedda stativet. Rätt snabbt fick jag en bild där man ser både Venus och Plejaderna genom molnen

men sen var det länge heltjockt. Trägen vinner dock, och jag fick till en lyckad bild med stjärnhopen i en lucka och Venus fortfarande väl synlig genom molnen. Med det kunde jag mycket nöjd retirera in i värmen igen…

27 mars 2020

Venus på väg mot Plejaderna

På kryckor kunde jag ta stegen ut till mitt förberedda stativ och få en bild med Venus och Plejaderna i samma 85mm-synfält, forts följer förhoppningsvis…

Bilden är tagen med bländare 2,8 (4s exponering). När jag försökte med bländare 2,0 visar sig objektivets svagare sidor, och man får fula violetta stick på de ljusa Plejadstjärnorna:

21 mars 2020

Observationspaus

Om inte Coronaviruset ställer till det i sista stund kommer jag att få en ny höftled på måndag 23/3. Detta kommer nog att hindra mer avancerade observationer för några veckor framåt, men jag har förberett ett fast stativ med fri sikt mot Plejaderna, inför Venus passage genom hopen 2-4/4. Här ser vi nu läget 21/3, med Venus på rask frammarsch mot stjärnhopen

14 mars 2020

Venus på daghimmel

Även med hyggliga inställningsskalor på teleskopmonteringen är det en liten utmaning att hitta Venus högt på daghimlen. När man väl hittat den i sökaren måste man också ha rimlig koll på fokuseringen av huvudteleskopet (SW200), och det hade jag nu inte, utan fick ta mitt största okular (32 mm) och grovfokusera mot avlägsna träd. Sen gick det bra att filma utan Barlow, med vettigt resultat. Första serien överexponerad, andra bättre, och fasen tydligt närmare halv än vid förra filmningen den 26/2.

Solen sken, och det var inte lätt att se något på dataskärmen, och att hitta planeten med Barlow visade sig ännu besvärligare. Fokus är helt annorlunda med Barlow, och det gäller att hitta den svaga ofokuserade fläcken i ett mycket litet synfält. Jag gav mig dock inte, och lyckades till sist få igång filmningen med lång brännvidd (2500 mm). Det blåste så att teleskopet skakade, och seeingen var dålig, så jag väntade mig inga superresultat. Jag har kört Registax med många olika parametrar, men resultaten är ganska oförändrade. Det är förvånande små skillnader i exponering mellan den klart överexponerade serien t.v. (3ms, gain 523) och den snarast underexponerade till höger (3ms, gain 390). Mittbilden verkar mest lagom, men med (4ms, gain 390) borde den vara lika exponerad som den vänstra?

 

13 mars 2020

Klart!

I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor

Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite ”skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är ”astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.

Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.

Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.

Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara ”blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken  i fel ordning, det vänstraste först.

Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).

Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden

Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än  Bellatrix.

Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av ”dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.

Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.

Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här

och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn

Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.

Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.

På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).