29-30 november 2022

Dörrtitt

Jag kände mig såpass trött och förkyld att jag bara var glad när uppklarningen på kvällen bara var partiell. Efter midnatt vaknade jag dock och tittade ut på en häftig vinterhimmel med Mars som kronjuvelen. Jag insåg att jag inte skulle orka gå ut på riktigt, men kom så småningom på att jag kunde ta några vidvinkelbilder utan fokusering eller exakt inriktning genom att bara ställa stativet på trädäcket rakt utanför dörren från sovrummet. Sagt och gjort, med 30s exponering behövde jag bara starta, stänga dörren och kolla efter 30 sekunder vad det blev. Inga höjdarbilder förstås, men en påminnelse om vad som döljer sig bakom de envisa molnen.

Med horisontell kamera fick jag lite frustrerande välja mellan att få med Sirius (i en bra trädlucka) men missa Mars

eller få med Mars och missa Sirius

Jag skulle förstås ha tagit ett vidvinkligare objektiv, men nu hade jag valt det gamla Sigmaobjektivet 17-50 mm, och orkade inte byta. Med höjdformat får man med båda, men det var svårt att få rätt utsnitt. Kring Mars ser man hur mycket dis det är i luften, dis som ner mot horisonten ytterligare försvagar Sirius som redan kämpar med träden.

Det unika med denna himmel är trots allt den extremljusa Mars (magnitud -1,8) i Oxen. På sista bilden har Orion kommit fram lite bättre, men bältet ser konstigt snett ut eftersom det är sigma Ori man ser och inte zeta som fortfarande är dold i granen.

Det hade förstås varit fint att kunna ta lite fler bilder även med 85mm-objektivet, men det här var bättre än ingenting.

17 november 2022

Klart?

Efter så lång period med gråväder tar man alla chanser, och när det plötsligt verkade klart tvekade jag inte utan klädde på mig och gick ut. Det visade sig dock vara en kväll med mycket växlande dismolnighet, och den klara himlen fanns bara i mindre luckor. Jag hade standardutrustningen (kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen) och fick nöja mig med några få bilder mot de asteroider som jag fångade den 19 oktober.

Första intrycket av himlen var i alla fall att vintern börjat, med Orion på väg upp i sydost. Mars har börjat sin oppositionsslinga med att backa tillbaka genom ”Ekliptikans port”= Oxens hornspetsar, och lyser nu starkare än någon stjärna.

Sen var ju problemet att det gått nästan en månad sen de tidigare bilderna, vilket innebär att asteroiderna flyttat sig långt sen dess. Jag kunde ta nya bilder av nr 27 Euterpe, nr 30 Urania och nr 349 Dembowska, men det går ändå inte att få  jämförelsebilder: antingen saknas området där asteroiden nu finns på de gamla bilderna eller tvärtom. Nr 46 Hestia missade jag helt nu, och likaså hamnade Uranus bara precis i kanten av en bild med både Plejaderna och 27 Euterpe.

Den enda asteroid som jag fick på två överlappande bilder är nummer 63 Ausonia, men den är lite för ljussvag för att jämförelsen ska bli tydlig i ett så stort fält.

Det är bara att hoppas på fler klara kvällar lite fortare.

 

 

 

25 oktober 2022

Solförmörkelse genom moln

Jag väntade mig inte att se något alls av solförmörkelsen den 25/10, eftersom väderrapporterna bara talade om moln och regn. När klockan närmade sig 11 hade man dock kunnat se solglimtar flera gånger mellan molnen, och jag satte i alla fall upp Megrez-teleskopet på ett rejält stativ. (Först ställda jag stativet lite onödigt oländigt på taket av en jordkällare, senare insåg jag att redan garageuppfarten räckte för fri sikt mot solen).

Förmörkelsens början var hel skymd, men så småningom ökade molnluckorna. De snabbt förbidrivande molnen var ibland helt lagom tjocka så att man kunde se den förmörkade solskivan utan solfilter, och nästan aldrig var det en helt klar himmelsfläck så att jag i lugn och ro kunde fokusera teleskopet. Jag fick nöja mig med vad det blev, och tog bilder på måfå med solfilter plus lång exponeringstid. (De gånger jag försökte utan filter blev bilderna helt överexponerade).

Här följer ett urval användbara bilder som i alla fall visar huvuddragen i denna partiella förmörkelse. De första teleskopbilderna fick jag inte förrän 11.54 resp 11.56.

Nästa par är från 12.10 resp 12.12, omkring maximal förmörkelse

Dessa två är från 12.19

Sen var molnen täta fram till de sista bilderna från 12.59 och 13.01

Knappast någon enda ostörd bild alltså, men jämfört med förväntningarna är jag mycket nöjd att ha fått se något alls! (En timme senare kom häftiga regnskurar som lika gärna kunnat komma tidigare…)

19 oktober 2022

Lyckad kväll!

Det är glest mellan de fina kvällarna, men här var det plötsligt klart, lugnt och månfritt, så det var bara att plocka ut grejorna. Jag hade spanat in att Jupiter omkring 20.30 skulle visa en ovanligt spännande skiva med två månskuggor, så huvudmålet var att filma det genom SW200-tuben. Det snabbt kallare vädret trollade fram en massa fukt, men jag orkade inte försöka få igång något värmeband (som jag skaffat men inte testat), utan klarade det ändå. Att hitta Jupiter gick lätt, men sen hade jag problem med FireCapture som tappat mina gamla inställningar (och sparade onumrerade filer på fel ställe…). Det är som vanligt fokuseringen som är det svåraste, eftersom man måste balansera datorn nära ögat samtidigt som man vrider fokusratten utan att mer än nudda det stötkänsliga teleskopet. Jag gjorde så gott jag kunde, men redan efter trekvart började också datorns batteri krokna, så jag  fick gå in och värma upp mig inför kvällens andra huvuduppgift, 85mm-bilder av asteroidfält. Jag såg redan vid observationen de två månskuggorna, och med en kanske överdriven wavelet-reduktion i Registax får jag häftiga bilder av två månar (Europa och Ganymedes) och deras skuggor. Som extra bonus är också Röda fläcken perfekt synlig! Bilderna täcker precis de spännande minuterna när först Europa och sedan Ganymedes skugga lämnar Jupiterskivan. Här först 20.35 resp 20.43

och här 20.51 resp 20.58

Jag har slarvat så att kameran vridit sig mitt under observationerna, och borde väl vrida bilderna lika (kommer kanske i ännu en uppdatering?). Sen hände också något konstigt omkring 20.38. Jag märkte att datorn sparade mycket mindre film än vanligt, och det gick bara att få fram en svartvit resultatbild av ögonblicket när Europa lämnar Jupiterskivan.

Tillägg 27/10: Av en slump märkte jag att jag kunde få ännu mer slående bilder när jag först använde AutoStakkerts skärpningsrutin och sen applicerade Registax wavelets. (Här ovan skippade jag skärpesteget i AS). Här ser vi nu samma fyra bilder som ovan (också vridna till ungefär samma orientering). Färgerna är överdrivna och godtyckliga, men det spännande är ju att se igenkännbara (och alltså reella) detaljer från bild till bild.

 

Vid 22-tiden gick jag sen ut igen med standardutrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Jag hade en planering för ett antal bildfält, och tog snabba 30s-bilder under en knapp halvtimme. Efterarbetet tagit mycket längre tid…

Först de tre stora planeterna: Saturnus är nu nära vändpunkten i sin oppositionsslinga åt höger och kommer inte närmare stjärnan iota i Stenbocken än så här

Jupiter vandrar vidare åt höger mot 27 och 29 Psc, och i fältet finns igen den svaga asteroiden nr 65 Cybele. (Det har gått så länge sen förra Cybele-bilden (3/10) att jag hoppas på en ny snart.)

Den tredje ljusa planeten Mars har nu passerat (åt vänster) ”ekliptikans port” mellan Oxens hornspetsar beta och zeta Tauri. Den fortsätter ett litet stycke till, men kommer sedan att vända tillbaka igen mot sin opposition i december. Den är ljusstarkare än någon stjärna utom Sirius och ökar ytterligare vinterhimlens kommande glans.

Sen hade jag fyra småplaneter observerade 3/10: Nr 31 Euphrosyne observerade har rört sig ett bra stycke åt höger i Valfisken sen dess. Man får därför ta med ett stort himmelsområde på en jämförelsebild, men det fungerar ändå hjälpligt.

Högt ovanför ekliptikan nära epsilon Persei observerade jag den 3/10 också de lite ljusstarkare asteroiderna nr 115 Thyra och 324 Bamberga. De kommer inte till opposition förrän om en månad, och har fortfarande mest rört sig uppåt och åt vänster och lite saktare, så jämförelsebilderna är tydligare

Ytterligare en asteroid, 92 Undina, var detta en andraobservation av. Den finns i samma fält som Mira, och utom asteroidens rörelse visar bilden samtidgt hur Mira sakta avtar i ljusstyrka.

Några småplaneter fick förstabilder: Viktigast (lägst nummer) är nr 27 Euterpe. Bilden här är en ful 2-bildssumma bara för att visa läget nära Plejaderna

Också med lågt nummer är nr 30 Urania. Av en slump ligger också nr 349 Dembowska i samma fält till höger om beta Tauri.

I nummerordning följer sedan nr 46 Hestia. Den hamnade för lågt i bildkanten och kräver en snar ny bild…

Sen siktade jag för högt mot Uranus, men där fanns nr 63 Ausonia

Till sist har vi nr 230 Athamantis som råkade vara i en mycket gynnsam opposition i Väduren och var lätt att få i bild

Övrigt:Tidpunkten råkade också vara nästan precis så att Fomalhaut kulminerade i söder, men träden på kalygget har växt upp så att det är svårt att hitta en bra observationslucka.

Till sist apropå den mycket ljusstarka geostationära satellit jag observerade den 11/10 så kunde jag nu i samma område av himlen se flera andra. De är klart ljusstarkare än normalt, men inte som den ”speglande” från 11/10. Bilden är en ful DSS-summa av tre 30s-exponeringar, och geostationära satelliter blir streck när kameran följer stjärnhimlen.  (Jämfört med bilderna den 11/10 ligger stjärnan HIP4346 här vid azimut 151 grader mot då 141 grader, dvs det är andra satelliter som syns nu).

Slutsats alltså verkligen att jag fick mycket resultat av kanske egentligen bara 60 minuters effektiv observation!

 

11 oktober 2022

Omöjligt uppdrag med oväntade guldkorn

Medan jag grunnar vidare på filmproblemen ville jag utnyttja en halvklar himmel till att försöka ta fler asteroidbilder. MEN, där lyste förstås en fortfararande 96% belyst måne som förvandlade en lite disig himmel till mjölk. Det betydde dels att bara de allra ljusaste stjärnorna syntes, så att kamerapekandet fick ske med trial and error, dels att vanliga 30 sekunders exponeringar var uteslutna.

En kortexponering visar tre av Jupiters månar, även om Europa och Ganymedes nästan sammanfaller med denna korta (85mm) brännsidd.

En obehandlad bild (mot Jupiter) med 20 sekunders exponering fick mig sedan att inse läget

och även med 10 sekunder får man bildbehandla för att få det användbart. Som kuriosum kan man notera de två närbelägna stjärnorna med HIP-nummer 14 resp.  118307. De ligger alltså på varsin sida om gränsen RA(2000.0)=0, HIP 14 på 00h00m12s, HIP 118307 på 23h59m46s.

Jag tog sen några 10s-bilder på måfå tills jag kände igen trippeln psi Aqr, och fortsatte då med 11 likadana bilder till. En DSS-summa blev verkligen inte vacker

och bara med extrem bildbehandling kan man ana asteroiden nr 24 Themis. Liksom den tidigare jämförelsebilden från september (som jag faktiskt hade glömt att jag gjort…) är denna bara med tvekan godkänd just genom att den ena bilden i paret visar så mycket svagare stjärnor.

Asteroiden nr 23 Thalia stod lägre på himlen och närmare månen, och här fick jag korta exponeringstiden ytterligare till 6 sekunder. En DSS-summa av 11 bilder är ful men användbar

och det är inga problem att visa Thalias rörelse

På bilden ovan ser man också konstiga streck uppe till vänster.

Det är andra året i rad som jag ser ovanligt ljusstarka geostationära satelliter just kring denna tid i oktober när solens deklination kring -7 grader ökar chansen för speglingar i satelliternas solpaneler! När man tittar på enskilda bilder ser man att det är en grupp av fyra satelliter där två är ljusare än normat, en är mycket ljusare och den fjärde (G1) extremt ljusstark för att ligga i geostationär bana.

G1-satelliten är klart ljusstarkare än HIP-stjärnan av magnitud 5, dvs den kunde i princip (utan månsken) ses med blotta ögat. Jag var inte helt säker på att ha siktat mot Thalia, så jag tog några ytterligare bilder lite högre upp på himlen. Satelliterna är kvar i fältet, och här ser man igen att satelliten närmar sig iota Ceti(V=3,7) i ljusstyrka.

Om det blir fler luckor i molnen hoppas jag kunna följa upp dessa spånnande observationer under följande dagar.

Jag avslutade den korta (15 minuter!) men givande kvällen med ett par bilder av Mars mellan Oxens horn. Utan bildbehandling får man fina höstträd

men om man vill ha fram stjärnor får man offra träden. (Det är det dock knappast lönt att göra, eftersom ändå bara de ljusaste stjärnorna kommer med på en 6-sekunders kortexponering.)

 

 

8 oktober 2022

Nya filmförsök

Det vill sig inte längre för mig med planetfilmningen, och jag har svårt att se vad huvudproblemet är. Sedan sist har jag i alla fall ansträngt mig med att kollimera teleskopet, med tveksamt resultat eftersom alla justeringar snabbt verkar ändras igen. Enligt laserkollimeraren borde det vara bättre nu än innan i alla fall, eftersom den då pekade helt tokigt.

Efter en dag med många regnskurar klarnade det till kvällen, och det kändes ganska bra vädermässigt, om än mycket fuktigt. Jag satsade först på några fler filmer med Saturnus, som dock står otrevligt lågt, typ 13 grader över horisonten och med stark atmosfärisk dispersion. Sedan blev det förstås Jupiter ett antal filmer, där jag koncentreade mig på att hålla histogramvärdena kring 50%. Seeingen var även här dålig, men inte så extremt som de första resultaten tycktes visa.

Ett oväntat första problem kom direkt på morgonen den 9/10 när laptopen jag använt för observationerna plötsligt började scrolla själv. I ett Excelark bara körde den ostoppbart vidare åt höger, förbi 1-bokstaviga, 2-bokstaviga och till sist 3-bokstaviga kolumnetiketter…Kort sagt var datorn helt oanvändbar och jag var frågande och bekymrad. Jag trodde att tangentbordet kanske inte tålde den nattliga fukten, men efter några fler timmar inomhus hade problemet lyckligtvis löst sig själv. Senare återkom problemet, och jag kontaktade datortillverkaren. Det visade sig vara ett känt mjukvaruproblem knutet till Windows och inte alls något fel på hårdvaran…

Reduktionsresultaten var till en början usla, som jag redovisat här tidigare. När jag nu efter nya observationer den 19/10 börjat använda Registax för mer aggressiv wavelet-analys blev det dock mycket bättre, och jag visar här de nya reduktionerna i stället.

Saturnus utan Barlow försökte jag överexponera för att se Titan, men tänkte inte på hur svag den är jämfört med Jupitermånarna. Bara med extrem bildbehandling får man fram månen, som rört sig ett tredjedels varv från högerläget den 3/10 (synligt på 85mm-bild) till ett ovanför till vänster om planeten.

 

Med Barlow ser man planeten bättre, och man ser t.ex. planetens skugga på ringen (eftersom det nu är långt efter oppositionen.

För Jupiters månar har jag här filmat utan Barlow, och med överexponering av skivan fungerade det bra en andra gång. Fokus ligger precis i gränsen inåt för fokuseraren, och i det första försöket kom jag inte tillräckligt långt in.

Sen filmade jag med stort fält även med Barlow. Då kan man lättare få både detaljerna på skivan och månarna på samma bild.

Jag observerade lite för kort tid, men om man tittar nog kan man se att månen Ganymedes närmat sig Jupiter liksom molnformationerna rört sig en aning åt höger på den korta tiden mellan 22.29(vänster bild) och 22.40 (höger).

Planetskivans färg är svår att få realistisk, och Registax har för många parametrar att variera, så resultaten är alltid lite godtyckliga. Men jämfört med de tidigare resultaten är alla försök en stor vinst!

Hela kvällen stod en nästan full måne nära under Jupiter, och jag ville också ta en stillbild med 200mm objektiv. iOptronstativet visade sig för klent för tyngden av kamera plus teleobjektiv, men eftersom det bara gällde kortexponeringar räckte det att även stödja med handen. Det kom också moln, så jag stressade och tog bara några få bilder. Till och med med med kamerans kortaste exponeringstid 1/8000 sekund(!) blev månen överexponerad, och jag gav mig inte tid att ändra bländare eller ISO-inställning. Man kan ana de mörka ”haven”, och Jupiter syns, om än lite svagt.

Med fem gånger längre exponering är Jupiter tydligare, men man kan inte längre urskilja några detaljer på månskivan.

Som vanligt konstaterar man hur mycket bättre ögat är på att uppfatta ett sånt här motiv med stora kontraster. Bilderna här tjänar bara som påminnelser om hur fint det  egentligen såg ut…

3 oktober 2022

Planeter och asteroider

Kvällen var klar, och prio 1 var att ta några fler asteroidbilder innan månskenet dränker allt. Utrustningen är den enkla och snabba, kamera med 85mm objektiv plus iOptron-stativet. Om jag bara tar 30s-bilder räcker det till och med att bara höfta till riktningen mot polstjärnan, så slipper jag krypa och försöka sikta genom polsökaren.

Det var ett tag sen jag såg Saturnus, som dock ännu rör sig sakta åt höger i Stenbocken. Månen Titan syns precis till höger om planeten.

Även Jupiter rör sig åt höger bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids denna kväll helt normalt  i en stor cirkulär blaffa.

På en kortexponering ser vi Ganymedes(J3) och Callisto(J4) snyggt upplinjerade, medan Io och Europa är osynliga längre in. Stjärnorna är kring magnitud 9

Mars har fortsatt sin snabba väg framåt, och närmar sig nu ekliptikans port/Oxens hornspetsar (beta och zeta Tauri). Jag fick vänta lite (till 22.25) för att den skulle komma upp ordentligt.

Det var förstås allra viktigast att ta andrabilder av de två asteroider jag observerade senast. Nr 216 Kleopatra syntes lätt på en 30s-exponering vid  nedre högra hörnet av Pegasus (alf Peg)

medan nr 38 Leda vid nedre vänstra hörnet (gam Peg) är så svag att den bara syns på en summabild

Tillsammans med bilder från 29/9 blev det bra jämförelsebilder som visar hur båda asteroiderna rört sig åt höger nära sina oppositioner.

Sen fick jag flera nya förstabilder att följa upp. På Jupiterbilden finns både nr 48 Doris, som jag observerade redan för en månad sedan, och nr 65 Cybele

men jag var framför allt intresserad av de låga numren 23 Thalia och 24 Themis. Thalia syns direkt på en 30s-bild

medan jag för den svagare Themis igen fick göra en 3 minuters summabild. Observera  stråket med geostationära satelliter

Nära alfa i Fiskarna, men i Valfisken Cetus, fanns nr 31 Euphrosyne, svag men tydlig på en 30s-bild.

Lågt på himlen, i samma fält som Mira kunde man se nr 92 Undina

och högt uppe vid epsilon Persei råkade också två ljusa asteroider befinna sig, 115 Thyra och 324 Bamberga.

På den korta fotosejouren tog jag också en ny bild av Neptunus till höger om Jupiter.

och på en jämförelsebild ser man rörelsen på en månad

Det mest intressanta på den nya översiktsbilden är dock det ovanligt starka spåret av en geostationär satellit. Man ser många betydligt svagare spår, men här har vi tydligen en extra stark spegling i solpanelerna. Förra året den 12 oktober2021 såg jag ett ännu extremare ljusblänk, och jag misstänkte då att datumet var viktigt med solens deklination lika med det geostationära bandets. Jag hoppas kunna observera fler datum denna oktober.

Som sagt, en mycket givande sejour på bara 30 minuter! Problemet är nu att det verkar dröja till nästa klara kväll, så att månen hinner komma och förstöra utsikten.

29 september 2022

Asteroider och ovanligt dis

Efter en molnig dag syntes det på kvällen rätt mycket klar himmel, men jag anade att det inte var att lita på  och tog bara kameran med 85mm-objektivet för att eventuellt ta några bilder med asteroider. Det var mycket riktigt fullt med moln, men också helklara luckor däremellan. Jag stod en stund och försökte ta bilder i luckorna, men gav upp rätt snabbt.

Saturnus var helt molntäckt, och även vid Jupiter var det mycket moln. Diset kring själva planeten är underligt osymmetriskt i en stående oval som jag aldrig lagt märke till förut. Fenomenet verkar ganska ostuderat, men behandlas här

Den ovala formen syns tydligt på en kortexponering för att visa månarna

och kan även anas kring stjärnorna 27 och 29 Psc. Efter sin opposition vandrar Jupiter vidare åt höger och kommer inte att vända förrän i november ovanför den karakteristiska fyrhörningen 27,29,30,33 Psc.

Norra Kronan var nära en lucka, och som sedan ett bra tag nu är variabeln R CrB ljusstark och T CrB normalsvag.

Jag tyckte det var ganska klart också nära gamma Peg, men en summa av sex 30s-bilder visar att molnen fanns där också, liksom det ”ovala” diset.

Målet var den svaga asteroiden nr 38 Leda, och trots att den hamnade opraktiskt nära en stjärna är den väl synlig på ett litet utsnitt från ovanstående bild.

Den andra asteroiden jag siktade mot, 216 Kleopatra, var mycket ljusare, och lätt synlig trots mera moln i trakten.

20 september 2022

Forts Jupiter (och Saturnus…)

Kvällen blev klar och kall, och jag försökte igen filma med ASI-kameran genom SW200-tuben. Seeingen var lika dålig som sist, men jag hade lärt mig att FireCapture kan dämpa den värsta rörelsen så att det gick lite lättare att fokusera.

Jag började utan Barlow, och hittar turligt nog ett fokus precis utanför ändläget. (Med en annan koppling som jag trodde kunde fungera hamnar kameran så långt in att den inte går att fokusera ens i yttersta fokuseringsläget). De överexponerade månarna syns bra, men om man tittar noga ser man att de är små spektra, med blått uppåt och rött nedåt på grund av jordatmosfärens dispersion.

Med lite kortare exponering fick jag också en förvånansvärt bra bild av skiva plus månar. Av en slump har jag Röda fläcken i bild för tredje gången, 3/9, 15/9 och 20/9! (Fläckens omloppstid är ca 9h 56m vilket betyder att den efter 12 dygn ligger nästan precis vid samma longitud på Jupiter, efter 5 dygn ca 30 grader längre fram i sin rotation).

Med Barlow testade jag olika synfält och exponeringstider, och insåg framför allt att man måste undvika överexponering. Det histogram man får för ljusfördelningen i bilden får inte gå upp över 50%, vilket det gjorde för nästan alla filmerna. Då får man med månarna, men får inga detaljer alls på planetskivan

De två filmer där exponeringen var lite kortare visar detaljer, men egentligen inte mer än jag redan fick här ovan utan Barlow vilket känns märkligt.

Utom seeingen tror jag att även optiken är dåligt injusterad, annars tycker jag att det borde bli bättre när jag har tusentals bilder och exponeringstider kring 1/200 sekund?

Redan före klockan 23 hade också Saturnus kommit fram bakom träden, och med lite akrobatik fick jag planeten i kamerafältet. (Sökare och okular hamnr lågt och felriktat när man är lat och inte ”lägger om” tuben för Saturnus som passerat meridianen) . Precis då dog datorn, vars batteri tydligen inte alls gillade höstkylan. Hade jag haft nätkabeln till hands hade jag kunnat köra den en stund från kikarbatteriet, men nu fick det vara för kvällen.

Tillägg 22/9: Med min (för sällan använda!) laserkollimator märker jag hur pass grovt fel speglarna är justerade, och övertygas alltmer att detta är huvudproblemet. Jag får läsa på och  försöka göra det bättre innan nästa filmsession!

Tillägg 14/10: Jag tyckte faktiskt när jag ovan skrev att datorn dog innan jag observerat Saturnus att det var något som inte stämde, att jag faktiskt hade observerat Saturnus? Och med de nya observationerna av Saturnus i förra veckan insåg jag att FireCapture ”gömt” bilderna från 20/9 som faktiskt fanns!

Så alltså, med rejäl överexponering en tydlig Titan

utan Barlow bara suddiga mini-Saturnusar

 

och sen även en bild med Barlow, från 628 frames innan datorn dog

Bedrövliga bilder, men i alla fall Saturnus…

Tillägg 27/10, med wavelets i Registax kan jag få en mycket skarpare bild men med konstiga färger, skuggan på ringen helt realistisk!

15 september 2022

Ny kamera, nya problem

När jag inte fick igång min gamla (Inova PLB C2) filmkamera bestämde jag mig ju för att skaffa en ny. Det blev en ZWO ASI485 MC, med många små pixlar, och trots halvdant väder måste jag ju testa den. Jupiter strålade lagom över trädtopparna, men det blev en kväll med nya förhinder…

Min utlokaliserade observationsplats är oländig och för dagen mycket hal av vått gräs, så där fick jag först halka omkring för att montera upp teleskopet och plocka fram övriga grejor. Sen märkte jag att att min laptop var helt urladdad, så att jag fick köra den också från det batteri som matar teleskopdrivningen, vilket faktiskt fungerade. Att hitta Jupiter i teleskopet gick också bra, men bara med okularhållaren helt inskruvad kunde jag hitta ett rimligt fokus. (Det ska gå att fixa med den ring jag häromsistens inte behövde…). Problemet var att bilden var svartvit. Jag har förut bara använt FireCapture för min monokamera, och tänkte väl att den efter att ha identifierat kameran korrekt borde förstått att det var färg som gällde. För överexponerade bilder av månarna betyder ju färgen inte så mycket, men när jag sen filmade med Barlow började jag leta efter någon missad inställning. Så småningom hittade jag den också, och inser nu efteråt att programmet helt korrekt spelat in i färg hela tiden, och att det bara var på datorskärmen det blev svartvitt…

Utan Barlow måste jag ändå ha kommit nästan till ett bra fokus, för bilderna är helt användbara. Först  överexponerat för att få fram månarna

och sedan mer lagom för planetskivan. Röda fläcken anas nästan på centralmeridianen.

Med 2,5x Barlow är sen resultaten otrevligt dåliga. Jag märkte ju att seeingen var usel, men filmning och bildbehandling brukar kunna plocka fram detaljer ändå.  Luften var mättad med fukt, vilket ibland är ett bra tecken, men i detta fall verkade det mer sudda ut alla detaljer. Kameran har ett avlångt 3840×2160 synfält, och om jag hade varit mer omsorgsfull hade alla fyra månarna fått plats även nu. Callisto ligger precis i vänsterkanten, synlig på de flesta delbilderna

Men detaljerna på skivan verkar sen nästan helt utsuddade, och den ökade brännvidden snarare till nackdel?

Jag ska försöka få till något bättre, men det känns inte lovande