20 april 2022

Fem asteroider på fyra bilder

Med fortsatt klar himmel gick jag ut för att bara ta uppföljande bilder av gårdagens fem asteroider. Jag slarvade med  stativets polinställning, och bildkvaliteten är genomgående lite sämre.

Först ut nr 16 Psyche nära rho i Lejonet. På en helbild (se 19/4) är den oansenligt svag, men när man plockar ut ett litet utsnitt ser man betydligt svagare stjärnor. Eftersom oppositionen var redan i början av mars är högerrörelsen långsam, men klart märkbar om man jämför med de svagaste stjärnorna i närheten. (Psyche har nästan precis 5 års omloppstid runt solen, och jag observerade den på precis samma ställe på himlen i april 2017!)

Småplaneten nr 8 Flora är ljusstark och tydlig nära sin opposition (11/4). Den är lätt att hitta nära zeta i Jungfrun, och rörelsen uppenbar.

En exponering mot 51 Nemausa nära phi i Jungfrun blev denna gång mer lyckad, utan glapp och dubbelbilder.

På gårdagens utsnitt har jag retuscherat bort dubbelbilderna vid de ljusaste stjärnorna, vilket gör det helt användbart. Oppositionen inträffar den 24/4, dvs Nemausa rör sig snabbt åt höger.

Nära Spica fanns ju två asteroider i samma fält. Nr79 Euronyme är i svagaste laget för 85mm-objektivet, men på de förstorade utsnitten syns den utan problem. Oppositionen inträffade den 15/4 och Eurynome rör sig snabbt åt höger. (Lägg märke till spåren av geostationära satelliter nära 77 Vir).

Nr 82 Alkmene är lite ljusstarkare. Även den är nära sin opposition (17/4), och högerrörelsen snabb.

Med mycket plock efteråt fick jag alltså spännande resultat av fyra snabba (1 minuts exponering) kamerabilder.

19 april 2022

Det klara vädret från mars har hållit i sig så länge att klar kväll inte nödvändigtvis har betytt krav på observation. Så inte förrän den månljusa perioden nu är över har det blivit av för mig att åter tänka på stjärnor. Min enkla favoritutrustning är kamera med 85mm objektiv på iOptron-monteringen, bärbar till valfri plats med fri horisont.

Först ville jag spana in möjligheterna att observera Merkurius gynnsamma kvällssynlighet. Horisonten mot nordväst är helt skymd från nära vårt hus, men från ett öppet fält en bit bort syntes i alla fall Plejaderna bra. Om fem dagar (24/4) står Merkurius nära 63 Ari, men nu hade den redan försvunnit under trädhorisonten.

Den bästa horisonten fanns lite längre åt höger, och jag kan i princip gå lite längre in på fältet om det behövs.

 

Senare på kvällen var det dags för asteroidjakt igen. Nära Regulus finns just nu nr 16 Psyche, svagt men tydligt synlig.

Nummer 8 Flora är mycket ljusstarkare och lätt synlig nära zeta Virginis.

Sen blev det något glapp så att alla stjärnor på nästa bild har en svag kopia till höger om sig. För svagare stjärnor märks dock kopian knappt, och småplaneten nr 51 Nemausa går att hitta.

Spica stod ännu lågt, men man kan urskilja  nr 82 Alkmene och (svagt) nr 79 Eurynome. (I bildens överkant syns också spår av  några geostationära satelliter).

Som vanligt tog jag en bild av Norra Kronan bara för att konstatera att variabeln R CrB fortfarande är maximalt ljusstark medan T CrB inte fått något utbrott

Sen tog jag också några bilder mot Berenikes hår(Coma Berenices). Många av de ljusa stjärnorna under gamma Comae ingår i den närbelägna stjärnhopen Melotte 111(ca 280 ljusår från solen), men Coma är också känt som ett område med många galaxer. Med det lilla 85mm-objektivet kan de ljusaste av dessa bara anas, t.ex. NGC 4559, 4565 och 4725.  Avståndet till dessa är omkring 45 miljoner ljusår, dvs de ligger mer än 150000 gånger längre bort än hopstjärnorna…

Kameran strejkade för en av fyra bilder, men en begränsad summabild visar även galaxen M85 längre ner i fältet.

Lågt i söder ser man det karakteristiska ”storseglet” i Corvus (Korpen), med en svårbegriplig ordning på stjärnbeteckningarna. Åminnes ljus stör påtagligt.

 

24 mars 2022

Uppföljning

Med gårdagens bild 1 av 45 Eugenia och 49 Pales kändes det viktigt att också fixa bild 2, medan vädret stod sig. Himlen var disigare än i går, men känslan var fortfarande att det var helt klart, och jag körde en repris med Megrez-teleskopet. Medan jag väntade på att fältet skulle komma fritt från träden siktade jag mot Krabbnebulosan (M1), som förstås med Megrez är ganska oansenlig. En första 68s-bild blev helt användbar

medan lustigt nog stjärnorna på två följande blev spår. Det måste vara någon obalans som märks precis där på himlen, eftersom jag hade samma problem förut för iota Aurigae (som ligger ganska nära).  Lite högre upp vid M35 märktes i alla fall inget.

Sen letade jag mig via Pollux fram till asteroidfältet, där Eugenia syns lätt och även Pales ganska tydligt.

Jämfört med gårdagens bilder kan man lätt se rörelsen. Både Eugenia och Pales var i opposition redan i januari, så de rör sig nu snabbt i direkt led (åt vänster).

Pales ligger på bilden från 23/3 precis till höger om en svag stjärna, och det är den som fortfarande syns svagt på den nedre bilden.

Två ytterligare asteroider till ”samlingarna”, bra utdelning för en bild.

23 mars 2022

Perfekt vårkväll

Efter en klar helklar dag kom en helklar kväll/natt, och för första gången på länge blev det inte snabbt minusgrader. Jag försökte alltså först följa upp asteroidobservationerna med Megrez-teleskopet, men förstås med vissa förhinder…

Först visade det sig att bilderna av fältet med 96 Aegle vid iota Aurigae igen ( av okånd orsak) gav utdragna stjärnspå. Lyckligtvis kan man ändå urskilja Aegle

så det gick bra att göra en jämförelsebild

Aegle var i opposition redan i januari, och rör sig därför nu snabbt framåt (åt vänster).

Även för 33 Polyhymnia har jag nu bilder från två olika kvällar. Trots samma utgångspunkt vid beta Leonis hamnade fältet lägre än i förrgår, men den finns i alla fall tydligt i bild.

Polyhymnia är den ljussvagaste asteroid jag hittills observerat, nästan nere på magnitud 14, så för jämförelsebilden har jag använt summabilder med flera minuters exponering.

Oppositionen har precis varit (15/3), så Polyhymnia rör sig ”bakåt” (åt höger).

Sen ville jag göra ett nytt försök att få en bild med 45 Eugenia och 49 Pales i samma fält. Jag var nu ute så sent att pekningen från Pollux var långt från träden, och denna gången höll jag reda på plus och minus… Eugenia syns utan problem, men Pales har råkat hamna mycket nära en annan svag stjärna. På en förstorad detaljbild syns det nog tydligare, kommer om/när jag lyckas ta en andrabild.

Den fina kvällen lockade till fler observationer, och jag hade spanat in att jag kunde få galaxerna M95, M96 och M105 i fältet bara genom att vrida 37 minuter i rektascension från Regulus. Det lyckades direkt, och man ser tre ytterligare galaxer i den s.k. Leo I-hopen.

Jag tog fler exponeringar i två olika omgångar, och en 12 minuters summabild börjar (svagt) visa detaljer i de yttre delarna av M95 och M96. Galaxerna i Leo I-hopen ligger ca 37 miljoner ljusår från solen.

Till sist kom också Praesepe fri från träd, så jag slängde in ett par exponeringar där också. En 3 minuters summabild visar den närbelägna hopen. Avståndet är omkring 600 ljusår, dvs galaxerna här ovanför ligger 60000 gånger längre bort. Småplaneterna däremot ligger omkring 13 miljoner gånger närmare än Praesepe, så perspektivet svindlar lite…

En fin kväll som sagt!

21 mars 2022

Asteroidjakt

I min kompletthetsjakt på asteroiderna 1-40 har jag sett att nr 33 Polyhymnia är mycket för svag för 85mm-bilder vid sin nuvarande opposition, så jag ville testa med Megrez-teleskopet. Genom att sikta på Denebola och sen vrida med koordinatcirklarna på monteringen kom jag till rätt fält, och kan se Polyhymnia redan på en enkelbild.

Asteroiden nr 96 Aegle låg i samma fält som den ljusa stjärnan iota Aurigae, så där var pekningen inget problem. Däremot drog en för tung motvikt så att stjärnorna blev spår på två bilder. På en tredje syns dock asteroiden tydligt

Sen tabbade jag mig när jag skulle hitta ett fält med både 45 Eugenia och 49 Pales utgående från Pollux. Jag vred 15 minuter minus i stället för plus i rektascension, och där fanns förstås inga asteroider. Däremot ser man i förstone ovanligt många tydliga stjärnpar (d1-d5), som dock alla visar sig vara  s.k. ”optiska dubbelstjärnor”, dvs två helt orelaterade stjärnor på olika avstånd från oss.

Man ser också skymmande träd nere till vänster, så jag hade ändå fått vänta en halvtimmer innan det rätta fältet hade gått att observera.

Värnamos ljus blir som jag märker allt mer påträngande, men jag tyckte mig en stund ana en grön nyans av norrsken. Kameran visar dock att det var falsklarm, bara det vanliga himmelsljuset som dränker även de starkaste stjärnorna (Vega!).

Asteroidjakten får fortsätta nästa klara kväll.

12 mars 2022

Mera måne

Vädret är extremt, med klara nätter nästan hela mars hittills. Det blir för mycket data och reduktioner att filma månen varje kväll, men nu tyckte jag det var dags igen. Seeingen var lite sämre än den 9/3, men bilderna utan Barlow fungerade bra, så att det blev en fin översiktsmosaik.

Jag fortsatte med Barlow-bilder, tills datorn klagade att disken var full. Då hade jag faktiskt lyckats täcka hela månen med detaljbilder, som syns av denna 17-bilds detaljmosaik

I helbildsskala ser man kanske ingen större skillnad, men från detaljmosaiken kan man göra mycket mer detaljerade utsnitt. Först den mycket klassiska bilden med Plato och Alpdalen i norr, tyvärr överexponerad upptill.

Sedan den långa bergskedjan Apenninerna vid randen av Regnets Hav (till vänster). Uppe till höger ligger Klarhetens Hav och nere tillhöger det mindre Ångornas Hav. I nederkanten av bilden ser vi också Hyginus med sina berömda sprickdalar.

Vidare åt vänster från Eratosthenes kommer vi till en av månens mest imponerande kratrar, Copernicus. Belysningen är perfekt, så att man ser centralberget och de komplicerade detaljerna i området utanför kratern.

En annan isolerad krater på en slätt är Bullialdus på Molnens Hav. Till höger ser vi också den berömda förkastningen ”Raka muren” (Rupes Recta)

Närmare fullmåne utgår ett stort system av ljusa strålar från den unga kratern Tycho, medan den här inte utmärker sig särskilt. Clavius är en av månens största kratrar.

Som exempel på hur snabbt kratrars utseende förändras med belysningen kan vi se på området kring Nektarhavet. Det ser nu väldigt annorlunda ut än för 3 dagar sedan.

Även Janssen är helt försvunnen

Librationen visar lite mer i söder, t.ex. kratrarna Scott och Amundsen, men månens sydpol är ännu dold

Det finns som sagt mycket att titta på, men detta får räcka för nu.

9 mars 2022

Perfekt måne

I skymningen stod den 44%-iga månen högt i söder, och det kändes som ett måste att börja filma, trots hot om dis och dimma. Utan Barlow kan jag täcka månen med två filmer, och de två resulterande bilderna kombineras lätt med Autostitch.

Terminatorområdet blir dock onödigt mörkt, och med ett par mer exponerade filmer blir det lite bättre

Sedan körde jag vidare med Barlow, seeingen kändes fin, och de första resultaten såg mycket lovande ut. När jag nu samlat ihop alla bilderna råkar jag ut för det vanliga snopna att jag missat en liten bit, så att den fulla mosaiken ändå inte är riktigt full…

Från mosaiken kan man välja ut intressanta områden, och eftersom det känns länge sen gör jag lite utsnitt med identifikationer med början i norr:

Librationen gör Humboldthavet svårare att se, men seeingen var nu så bra att man kan ana de tre små kratrarna (svarta prickar) i norra änden av Endymion.

Nästa bild neråt längs terminatorn visar bl.a. den långa ”rännan” in från Ariadaeus samt låga slingrande åsar på både Klarhetens Hav (norr om Plinius) och Lugnets hav (söder om Plinius).

Det lilla Nektarhavet omges av den karakteristiska trippeln av kratrar, Theophilus, Cyrillus och Catharina. Som en yttre rand ligger sedan Altai-förkastningen, ugående från Piccolomini.

Norr om Farornas Hav (Mare Crisium) finns den ”svenska” kratern Berzelius som syns, men inte mycket mer. Den danske astronomen Ole Römer har en mer dramatisk formation med ett stort centralberg. Taruntius nere på Fruktbarhetens Hav är nu bara en ljus ring, jämför bilden den 6 mars.

 

Redan vid denna fas börjar de två stora kratrarna Langrenus och (särskilt) Petavius bli svåra att se som kratrar. I stället blir den lilla kratern Holden B allt ljusare, och Stevinus drunknar i ljuset från ”strålkastarna”

Höglandet  i söder är komplicerat belyst. Anders Celsius har fått en ganska liten krater, som i alla fall här syns tydligt.

Öster om Maurolycus kan vi också se den stora sexhörningen Janssen, och ännu ett stycke åt höger Rheita, med den breda Vallis Rheita ner åt vänster

Det finns mer att grotta ner sig i, men detta får räcka så länge (eftersom jag har en ny natts observationer att ta hand om…)

 

 

7 mars 2022

Kortfilm

Jag tänkte köra månfilm ungefär som igår, men vädret ville annorlunda. Jag hann ta fyra filmer utan Barlow, men sen kom molnen. Det blev en ny autostich-skära i alla fall, som vanligt förvånande olik gårdagens

Och för att baseras på 6 minuters filmande får jag vara helt nöjd!

 

6 mars 2022

Månfilm

En månskära på klar himmel, inom räckhåll för kikarens nuvarande plats vid huset, gick ju inte att går förbi. Jag filmade alltså med Skyris-kameran, först utan Barlow. Det är alltid problem med den stora skillnaden mellan terminatorområdet och den ljusa randen, men en kompromissmosaik visar i alla fall huvuddragen

Sen körde jag på med Barlow också, men problemet med ljusstyrkegradienterna finns hela tiden. Jag försökte överexponera för att få bättre terminatorområde, men det blev sällan bra. Jag har en misstanke att jag inte ännu använder FireCapture-programmet optimalt, och rent allmänt är nog teleskopet också ur kollimation. I alla fall är bilderna sämre än de borde vara…

Några exempel

I norr var librationen gynnsam så att man ser hela Mare Humboldtianum omgivet av berg, men de små kratrarna i Endymion är helt osynliga. Ljuset faller också så att man ovanligt tydligt ser randen av Berzelius.

Sen följer Mare Crisium med tydliga ringberg

Ett försök att överexponera visar i alla fall Taruntius som en tydlig krater. När den är mer belyst verkar den mer vara bara en ljus ring på Mare Fecunditatis.

De två stora och spännande kratrarna på en ung måne är Langrenus och Petavius, den senare med en karakteristisk ”ränna” på botten mellan centralberget och randen.

Vid denna belysning är det svårt att förstå att två områden på var sin sida om Stevinus närmare fullmåne är så ljusa att de kan kallas ”(bil)strålkastarna”

Det är avtagande månar jag saknar bilder av, men jag kunde alltså inte motstå en vårnymåne.

4 mars 2022

Kvällsmåne

En smal nymåne är alltid vacker, och jag tog bara kameran plus 200mm-objektiv på fast stativ för att ta några bilder. Månen var på väg ner mellan träden, och då vägrade plötsligt kameran att känna igen minneskortet. Efter omformattering gick det igen, men jag fick leta en stund efter en lucka med fri sikt. En trädinramning är egentligen bara extra snygg, men det var lite stressigt innan jag hittade den.

Det är jordskenet som är finessen, så själva skäran blir alltid överexponerad. Med lite för lång exponering även för jordskenet (1/4 s) kan man dock här se en 6 magnitudens stjärna (14 Ceti) precis till höger om månranden.

Ett steg kortare exponering (1/8 s) var ganska optimalt

medan ytterligare ett steg (1/15s) inte var lika fint

Även 1/6 s ger en fin bild, med tydlig 14 Ceti

Först med så kort exponering som 1/500s kan man ana detaljer på själva månskäran

Hur som helst har man inte lång tid på sig att ta horisontnära bilder i en skogstrakt som Värnamo…