17 oktober 2026

Slarv men tur

När det hade fungerat så bra med enkvällsobservationer för Maria och Gaussia tänkte jag slå till med en likadan omgång för nr 99 Dike, den näst sista kvarvarande med nummer under 100 (sist ut blir nr 62 Erato). Kvällen var höstklar och kall, men jag fick problem direkt med monteringen som stoppade flera gånger. Därför var jag inte tillräckligt uppmärksam på fokuseringen, som också plötsligt kom ur läge. Min första serie med Dike var med grovt ofokuserade bilder där det är chanslöst att se något med magnitud 14. MEN när jag kollar två tidiga bilder där jag var osäker på pekningen visar det sig att Dike faktiskt syns tydligt med bara en minuts total exponering

Sen ville jag också revanschera mig med M33, så nu var jag noggrannare och tog fler bilder bara när jag hade sett att M33 fanns i fältet. En summa av 13 bilder (6,5 minuters exponering) visar nu en tydlig galax. M33 ligger lika nära som Andromedagalaxen (2,5 miljoner ljusår) men är mindre och svagare. (På min felpekade bild från 14/10  syntes dubbelstjärnan STT30, så det var snopet nära).

Så observerade jag Dike igen, nu helt säker på pekningen med xi1 Ceti nere till höger i fältet.

Det är bara 51 minuter mellan bilderna, men på det förstorade utsnittet är högerrörelsen ändå uppenbar

Jag avslutade med några Saturnusbilder. På hebilden ser vi (jämför 14/10) att Saturnus fortsatt röra sig åt höger i förhållande till stjärnorna, som den kommer att göra ända fram till Lucia

På en detaljbild syns denna kväll bara tre månar tydligt, och i helt olika lägen mot sist, medan Enceladus och Dione är dolda nära skivan

Som sagt, en natt som med lite tur gav precis det resultat jag ville ha.

Tillägg 21/10:

Bara på skoj tog jag fram summabilden av Dike med fel fokus och ser till min förvåning att den syns även här, så även om fokuseringen är kosmetiskt viktig så kan man få fram rätt mycket ändå!

 

14 oktober 2026

Testobservationer

Kvällen var inte kyligt höstklar, men praktiskt varm och i  alla fall användbar. För att slippa vänta på en repriskväll tänkte jag köra tricket att vänta ett par timmar mellan två asteroidobservationer och se rörelsen på det tidsintervallet. Det fordrar rimligt lång brännvidd, i detta fall Megrez-teleskopets 360mm, och synlighet över de höga träden hemifrån. I praktiken hade jag bara två mål, asteroiderna nr 170 Maria och nr 1001 Gaussia. Båda två låg rimligt nära alfa Pegasi på himlen, så jag siktade först mot den, och vred sen teleskopet via de grova inställningscirklarna på monteringen. Det känns som det bör fungera, men i praktiken kan man lätt komma flera grader fel.

Det spännande objektet var 1001 Gaussia, eftersom den är den första asteroiden med ett nummer över 1000 som jag har försökt mig på. Vid de första observationerna omkring 20.15 hamnade den långt i kanten av bilden, men i alla fall i fältet (puh), och när jag snabbt kollar är den med även på bilderna från 2 timmar senare. En summa av tio 30s-bilder visar stjärnor svagare än magnitud 15, så det är inga problem med Gaussia vid 14,3. Här är först hela Megrez-fältet från 20.19, med några identifieringar

Nästa försök kring 20.13 hamnade lite bättre, och på jämförelseutsnitten ser man nästan övertydligt hur Gaussia rört sig relativt den svaga stjärnan i närheten. Helt klart över förväntan, och förstås den metodik jag bör använda för asteroider som syns hemifrån!

Den andra asteroiden var alltså 170 Maria, som på den första bilden kring 20.31 kom med bara med ett nödrop, också nästan dold vid en ljusare stjärna

På den andra bilden 22.24 var den bättre centrerad, och jämförelsebilden är igen tydlig och bra

När Saturnus tittade fram testade jag med många olika exponeringstider. Vid 1/250 s är fortfarande själva skivan lite överexponerad, men vi ser en förvånande tydlig Saturnus med ring. Sen blir det bara sämre tills vi vid 1 sekund börjar se svagae månar än den ljusa Titan

Vid 2,5 sekunder anas en femte måne, så detta var ungefär optimalt för att se Saturnus månar

På en 30s-bild syns bara Titan bredvid den överexponerade planeten

Sen testade jag för skoj skull att ta många exponeringar mot galaxen M33. Den är iofs mycket ytljussvag, men jag blev ändå chockad när inte ett spår av den syntes ens efter 10 minuters exponering, och fick för mig att himmelsbakgrunden verkligen var så upplyst. Det visade sig dock bara vara ett slarvfel från min sida, jag hade skrivit upp att jag skulle vrida 12,5 minuter i rektascension, men när jag nu kollar skulle det varit 24,1 minuter, oklart hur det kunde bli så fel…Så om jag hade pekat rätt hade jag nog sett något, nu blev det observationer av ett ganska anonymt fält. (Dubelstjärnan STT30 är ett glest fysiskt par omkring 200 ljusår från solen, där stjärnorna i paret tar mer än 100000 år för att göra ett varv kring varandra).

Jag är helt nöjd med asteroidobservationerna i alla fall, fler sådana bör följa ( i vart fall för de med deklinationer över +10 grader som klarar träden…)

 

3 oktober 2026

Uppföljning

Det var ju nödvändigt att snabbt få nya bilder av Helena och Loreley, och när himlen visade sig bli rimligt klar var det bara att försöka. Jag var trött och fumlig med ’stora stativet’, där jag hade 200mm-objektivet faststatt liksom 30/9, fast jag nu åter hade laddat batteri i R10-kameran. Med 200 mm bränvidd är det svårt att hitta om man inte direkt har ljusa stjärnor att sikta efter, och jag i Norra Kronan hamnade jag först uppe vid theta och pi innan jag fick in det rätta fältet. Men där är allt sig likt, inne på tredje året av väntan nu på T CrB:s förutsagda utbrott…

Saturnus skymtade fram mellan träden, nu med Titan väl synlig till vänster om planeten

På en kortexponering syns också den näst största månen Rhea på sitt maxavstånd till höger om planeten. Saturnus är precis i opposition (4/10) och rör sig åt höger på himlen, sedan 30/9 förbi stjärnan HIP 3535.

Men det viktiga var de två småplaneterna. Det var lätt att peka mot gamma Peg, och nr 165 Loreley gick bra att se på en 2-minuters summabild. (För att få samma bildskala på jämförelsebilden fick jag dock justera storleken med ca 17%, eftersom EOS60-kameran har 5184 x 3456 pixlar och R10-kameran 6000 x 4000).För en såpass svag asteroid var det bra att det inte gick längre än 4 dygn mellan bilderna. (Som en lustighet kan man notera att fältet ligger kring rekatscension 0 grader, med HIP-nummer som går från de sista till de första i katalogen).

Mot Väduren var himlen mycket ljusare, men beta och gamma var lätta att hitta, så det var inga problem här heller att komma ungefär rätt. Sen är det alltid knepigt att få de båda jämförelsefälten i samma orientering (och som här nu i samma skala), men det är bara att vara ihärdig med jämförelsen mellan karta och observation.

Med dessa observationer var jag helt nöjd.

30 september 2026

Problem och lösningar

Utom att himlen var så disig att även en 80% belyst måne gör den mjölkvit ville det sig inte för mig med tekniken. Först var alltså batteriet i R10-kameran helt urladdat (bara av att kameran legat oanvänd i tre veckor?). Jag hade satt igång stora monteringen och till och med hittat Polaris i polsökaren, och tänkte ta några bilder med 200mm tele. Men som sagt inget batteri, så första tanken var EOS450-kameran som ju i alla fall skulle ge bilder. Den ville dock inte alls fungera (trots OK batteri), fast jag ju använt den senast i augusti för Perseider. Som sista utväg plockade jag fram 60D-kameran som jag trott var oanvändbar. Underligt nog verkade den nu helt normal, utom att den svaga sökarskärmen (jämfört med R10) gjorde det svårt att hitta något alls. Och jag var så glad att den alls fungerade att jag inte fixade en trådutlösare, så några exponeringar fick dubbelbilder av skakningen när jag tryckte av.

Kvällens sevärdhet var månen som nyss passerat förbi Plejaderna (inklusive ockultationer), men med det vanliga kontrastproblemet. Med månfasen fortfarande tydlig ser man med 1/30 s exponering knappt alls Plejadernas ganska svaga stjärnor

När man ökar exponeringen för att se Plejaderna blir i stället månen allt mer dominerande, här 1/4s exponering

och här 2 sekunder, vilket nu är klart för mycket

För att se detaljer på månskivan räcker 1/2000 s exponering….

Saturnus syntes nu hemifrån i en trädlucka, nästan framme vid sin opposition den 4/10.

Månen Titan som flera gånger synts tydligt med bara 85mm brännvidd stod nu mycket närmare planeten, och kan bara nätt och jämnt anas på en 4s-exponering

Med den gamla 60D-kameran hade jag haft svårt att sikta rätt mot svaga stjärnor på mjölkvit himmel, men jag hade som tur var förberett observation mot småplaneten 165 Loreley nära gamma Pegasi. På en 150s summabild syns Loreley tydligt, lustigt nära galaxen NGC 7814 som i större teleskop är en sevärdhet (”little Sombrero”).

Ännu viktigare (lägre nummer) kändes småplaneten nr 101 Helena, som befann sig nära beta och gamma i Väduren. Där var månskenet starkare, och mina 30s-exponeringar väldigt överexponerade, men Helena syns i alla fall på en 2-minuters summabild.

Idealet vore nu om det blir klar i kväll (1/10) också, men jag vet hur vädret kan ställa till det, observationerna den 10/9 blev aldirg uppföljda…

10 september 2026

Småplaneter m.m.

Efter många molniga kvällar kom en liten lucka, så med månen ur vägen cyklade jag till mitt ställe med bra sydostutsikt. Vädret var kyligt men fuktigt, och nere vid horisonten låg tydliga dismoln. Mot Norra Kronan var i alla fall sikten klar, men R och T frustrerande konstanta.

När jag sedan pekade mot Stenbocken mycket lägre på himlen är molnslöjorna mycket tydligare. Målet är asteroiden nr 306 Unitas som normalt borde synts bra vid magnitud 11,4. Nu hamnade den i tunna moln, men går att urskilja på en 100 s summabild.

Sen pekade jag mot ett fält i Vattumannen där både nr 5 Astraea och nr 117 Lomia borde synas. Lomia är dock ljussvag (mag 12,3) och jag tog åtta 25s-exponeringar. Båda två hamnade turligt nog en bit från de värsta molnen och syns tydligt på summabilden.

Småplaneten nr 9 Metis råkar just nu passera nära den spännande planetariska nebulosan NGC 7294. Denna är stor men ytljussvag och står lågt på himlen, och kräver bättre himmel för att ses bra. Jag tog nu bara tre 25s-exponeringar mot Metis, och nebulosan kan bara mycket marginellt anas som en svag ring störd av moln. Metis själv är relativt ljusstark och syns lätt.

Även kring Saturnus låg det moln

På ett utsnitt syns igen månen Titan i nästan samma läge som tidigare, eftersom fototillfällena (8 augusti, 24 augusti och nu 10 september) råkar skilja sig bara med nästan precis en Titan-period på 16 dygn.

Till sist tog jag några bilder mot Neptunus

En jämförelsebild sen förra gången visar den tydliga rörelsen

Det blev ingen lång utflykt, men tillräcklig för att jag ska känna att jag har lite koll på stjärnhimlen. Nu behövs då en ny klar kväll för uppföljning av asteroiderna.

 

 

25 augusti 2026

Sämre andraföreställning

Enligt heavens-above skulle gårdagens Starlink-uppträdande repriseras klockan 22.40, med bara lite ändrad bana över himlen, och jag insåg att jag kunde få fri sikt från närmare hemma. Jag valde mitt vidvinkligaste objektiv (10 mm) och gjorde mig beredd att få intressanta bilder. Satelliterna var dock klart ljussvagare denna kväll, och mer utspridda, så intrycket både visuellt och på bilderna är inte så imponerande. Inte förrän jag ökat ISO till 3200 blev spåren vettigt starka, men trots det vida synfältet syns aldrig mer än 4 eller 5 samtidigt. De kommer fram under Karlavagnens tistelstång och försvinner i jordskuggan i Herkules, mitt emallan Vega och alf Oph. Här tre liknande bilder från 22.34.26, 22.34.52 resp 22.35.25, var och en med 5 sekunders exponering. Man ser bara att spåret sakta sjunker

Bakgrundsstjärnorna syns inte ordentligt förrän jag ökad exponeringen till 10 sekunder, när man fortfarande urskiljer de enskilda satelliterna, 20.36.10

Jag hade glömt att min röda pannlampa kan peka lite var som helst, och när jag sen till sist kom fram till en bra kombination (6s, ISO 6400) har jag låtit lampan ge fula reflexer, 20.38.14

Det var intressant att se den stora skillnaden mot gårdagen. Det är bara nära uppskjutningen som vi ser satelliterna ljusstarka och nära varandra, sen styrs de långsamt till högre banor och blir successivt allt ljussvagare och mer separerade. Det går att se gruppen även i kväll, men jag tror inte jag ids passa på dem.

Eftersom vädret var rimligt klart bytte jag sen till 85mm-objektivet och tog bilder mot alfa Pegasi och 198 Ampella. Dagens summabild (5×15 s ) är ganska ful med månsken nere till höger

men jämförelsebilden har ett idealiskt tidsavstånd, där man lätt ser Ampellas rörelse på ett dygn

 

24 augusti 2026

Spännande trots månsken

Dagen var helklar, och jag hade väntat mig bättre himmel när jag per cykel tog mig ner till mitt nya standardställe med sydostutsikt. Månen stod visserligen lågt i Skytten, men den lyste starkt, och visade hur pass disigt det var. Jag höll just på att försöka fokusera mot Saturnus när jag märkte hur en rad Starlink-satelliter steg upp bakom en lucka mellan träden. Inte den osynliga sorten som jag fått tiodigare på mina bilder, utan nu en lång rad med andra magnitudens objekt, bara 3-4 grader från varandra. Jag riktade kameran mot dem, och fotade med lite olika exponeringstid, men det var helhetsupplevelsen som var märklig, trots att jag genast insåg vad det var jag såg. Det var väl ca 25 satelliter i raden, och de slockande successivt när de nådde jordens skugga i trakten av eta Cygni. På heavens-above ser jag att det var satelliterna från uppsändningen G15-20 jag såg, ca 2 1/2 dygn efter uppsändningen från Kalifornien den 22/8. Jag hann inte alls planera, men turligt nog var de första bilderna med 10s exponering så att man ser stjärnbakgrunden i den också mycket turliga luckan mellan träden

Sen minskade jag exponeringstiden först till 4 s

och sen till 1,6 sekunder

utan att tänka på att stjärnorna skulle bli svårare att se. Jag hann inte rikta om kameran mot utslocknandena i Cygnus innan det hela var över.  Trots alla problem med de absurt många Starlink-satelliterna var det i alla fall roligt att en gång få se en sån här ljusstark rad passera.

I Norra Kronan händer som vanligt ingenting, här på en 2-minuters summabild

En summabild av Saturnus har fått en lustig solarisering, och utom stjärnorna i Fiskarna kan vi se småplaneten Nausikaa som också fanns med på en bild från den 8/8.

Det är ovanligt långt mellan observationstidpunkterna, men Nausikaa är på väg att vända till retrograd rörelse, så det blev en bra jämförelsebild ändå

På en 20s enkelbild syns också som vanligt Saturnus måne Titan

Nära Saturnus på himlen finns också Neptunus

Precis under den nedre högra stjärnan i Pegasuskvadraten (alf Peg) hade jag också spanat in att småplaneten nr 198 Ampella skulle befinna sig, något ljusare än magnitud 11, så ovanligt lätt att hitta alltså. En 1-minuts summabild visar den tydligt, så nu hoppas jag på att snabbt kunna ta en andrabild

Till sist måste jag förstås ta några bilder mot den bländande månen. Med 4 sekunders exponering (liksom med 1 sekund) kan man urskilja några stjärnor i närheten (pi Sgr alltså en liten bit av ’Teskeden’), men månskenet dränker det mesta.

Inte förrän med 1/2000 s visar månen några detaljer, här mycket förstorad

13-14 augusti 2026

Perseidpatrull 2

Det är fortfarande möjligt att se Perseider, och med åtminstone halvklar himmel passade jag på att lägga ut 450-kameran igen, nu också med en ’delay’ så att den inte skulle ta första bilden förrän kring midnatt. När jag tittade närmare på mitt värmeband häromdan visade det sig tyvärr att det inte var kontakten det var fel på, utan den ’mellanstation’ där kontakten skulle sitta var strömlös med skadad kabel. Jag ska försöka reparera, men som nödlösning kom jag nu på att lägga en handvärmare (järnpulversorten) på ena sidan objektivet. Jag flyttade också till en annan plats i trädgården, längre från de högsta träden.

Den första bilden från 00.05 visar en tydlig vintergata från Svanen genom Cassiopeia bort till Perseus, men också tunna dismoln.

Elva minuter senare tittar Altair fram tydligare, och vi ser ett typiskt satellitspår förbi Deneb

Klockan 00.27 syns ett troligt meteorspår, men riktningen säger att det inte var en Perseid

Flygplansspår avslöjar sig oftast genom färgade lampor

Klockan 00.48 syns ett svagt spår i rätt riktning för att vara en Perseid

Men sen redan innan klockan 01 börjar man se spår av imma i centrum av bilderna, som en allmän utsuddning som inte är så definierad som molnen på himlen.

Här en bild från 00.54 där en del av zenit-området är nästan borta

Det är också riktiga moln i samma område, men mot horisonten lyser stjärnorna igenom mera, 01.05.

Klockan 01.14 syns en stark uppflammande meteor, men inte heller den ser ut att komma från Perseus

Imman lägger sig alltmer över objektivet, här en bild från 01.40, men klart mindre (i överkanten) på den sida värmepåsen ligger

KLockan 02.06 kommer den enda säkra Perseiden, rätt rikting och typiskt uppflammande, men tyvärr mest utanför synfältet

Med mest imma på bilderna är det roligare att bara titta på den ljusnande himlen i öster. Klockan 02.30 syns Plejaderna och Capella tydligt med Perseus mellan sig

Klockan 02.45 syns också Aldebaran och Hyaderna

klockan 03.00 har det ljusnat lite till

och klockan 03.15  börjar gryningshimlen se blå ut fast solen ännu är 14 grader under horisonten

Klockan 03.30 tycks det väldigt ljust, men mest för att exponeringstiden fortsatt är 60 sekunder. Solen är ännu 12,7 grader under horisonten, ungefär där jag brukar tycka att man kan fotografera stjärnor

Kamerans batteri gav upp klockan 03.43 med följande sista helbild

Det är imma på objektivet, men solen är ännu 11,7 grader under horisonten, och de ljusa stjärnorna syns trots grav överexponering. Det blev magert Perseidresultat, men med bättre kontroll av imman kanske jag kan göra fler långkörningar, batteriet räckte över 3 1/2 timme, nytt rekord en ovanligt mild natt…

12 augusti 2026

Solförmörkelse bakom moln

Väderleksrapporten hade talat om moln mot kvällen, men ganska länge kunde man hålla hoppet uppe. Det hade dragit upp slöjmoln, men var stora luckor mellan de tjockare molnen. Men när det sen väl var dags vid 19-tiden låg en tjock molnbank i väster, och jag insåg nog att vi inte skulle kunna se hela förmörkelsen. Platsen på den närbelägna ängen visade sig inte heller vara så välvald, och vi försökte följa markägarens råd att hålla oss i kanten.

Utrustningen var alltså R10-kameran med 2x extender efter Megrez-teleskopet, monterat på ett stadigt fast stativ. Redan från början sken solen genom dismoln, och exponeringstiden var en faktor fyra längre än vid gårdagens tester. Jag tog många bilder för att inte missa förmörkelsens början, och kunde konstatera att det nu fanns tre små solfläckar på skivan (vilket varit trevligt om vädret varit bättre).

Klockan 190745 syntes till sist en liten tillplattning av solranden

Redan 13 sekunder senare är det mycket tydligare

och efter ytterligare en minut kunde man se förmörkelsen med blotta ögat (bakom solfilter)

Efter ytterligare två minuter börjar molnen redan tätna

och redan klockan 19.14 tog jag den sista bilden med hela solskivan i bild

Sen försvann solen ner i den tjocka molnbanken, och 19.36 och 19.39 fick jag ett par dramatiska bilder innan det blev heltjockt

Till sist blev det helt omöjligt att ens grovfokusera så 19.41 gav jag upp. Inte värre än vanligt kanske, något är alltid mycket bättre än ingenting

11 augusti 2026

Soltest och asteroiduppföljning

På dagen ville jag inför solförmörkelsen 12/8 kolla  att jag kunde lura även R10-kameran med lite tejp på objektivkontakterna. Nu kan jag ha 2x-extendern inkopplad utan att få ’err 01’ vid varje exponering, vilket underlättar betydligt. Tråkigt nog är solen nästan men inte helt fläcklös, med bara en liten fläck vid den kommande randen. Megrez-teleskopet med extender får öppning ca f/12, så det är ganska svårt att fokusera. Jag gjorde bara några få försök, och här (1/1250 s exponering) syns i alla fall den lilla fläcken

På kvällen var det fortsatt klart och jag ville få andrabilder av de fem asteroiderna från den 8/8. Jag märkte då att jag nog inte borde cykla i mörkret, utan tog mig nu till min observationsplats till fots. Det kändes drygt men gick på mindre än en kvart. Sen gick själva observerandet utan större problem. Jag började med horisontbilderna mot Skytten, där jag tyckte 30s exponering gav en för ljus bild, så att jag bytte till 15 sekunder, vilket kändes mer lagom. (Först i efterhand har jag förstått att objektivet antagligen var fullt öppet vid f/1,8, medan jag brukar blända ner till f/4. De övertejpade kontakterna gör att jag inte vet säkert.) För en nordbo är det alltid spännande att se Skyttens ”Tekanna” lågt över horisontdiset i söder, idag utan några diskreta moln.

Det är svårt att observera på så låga deklinationer, men här fungerade det alltså fint för småplaneten nr 8 Flora, som rört sig ’lagom’ på 3 dygn.

Sen tog jag fältet i Scutum, där vintergatan anas redan på 15 sekunder, men där nästan varje bild också är full av satellitspår.

I ett så här tätt vintergatsfält skulle jag behövt blända ner objektivet för att få tydligare bilder. Nu är det lite svårt att urskilja asteroiden bland de många bakgrundsstjärnorna.  Utsnitten kring delta Scuti visar i alla fall rimligt tydligt hur nr 409 Aspasia rört sig mellan dagarna, men också hur mycket skarpare optiken är vid f/4 än vid (troligen) f/1,8

Även högre upp i Örnen vimlade det av satelliter

men på en summabild stör de inte nämnvärt. Däremot ser man objektivets besvärande stora vinjettering (mörkt mot kanterna) vid full öppning.

I det lilla fältet kring asteroiden nr 3 Juno märks inget. Den är så ljusstark att jämförelsebilden är tydlig trots lite felorientering och sämre skärpa.

Sen var det då asteroiden nr 354 Eleonora som står så trevligt till i en av de tydligaste asterismerna längs hela ekliptikan. Stjärnan 42 Cap ligger bara 0,2 grader, och delta och gamma bara ca 2,5 grader söder om ekliptikan, så måne och planeter passerar ofta förbi.

Så var jag helt säker på att jag tagit bilder av Saturnus (med småplaneten 192 Nausikaa) men kunde inte hitta rätt utsnitt av bilden för småplaneten. Saturnus såg också konstigt blå ut, och det visade sig att jag pekat helt fel mot gamma Pegasi i stället?! Så går det om man känner sig för säker och bara trycker av bilder..

Jag avslutade med Norra Kronan där R och T lyser precis som förut…