20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.

 

19 november 2020

Kallt och klart

Mycket lägligt klarnade det upp en stund just denna kväll, och man kunde se månen tillsammans med Jupiter och Saturnus. En enskild 0,5s-bild är en möjlig kompromiss

men Jupiter och Saturnus kommer bättre till sin rätt på en 8s-exponering

Det behövs HDR-teknik, men jag lyckas sällanfå programmen att göra som jag vill. Nu blev det t.ex. plötsligt en vinterbild, långt från verkligheten…

 

Sen siktade jag på fältet i Vattumannen där Ceres nu befinner sig nära den stora planetariska nebulosan NGC7293. Nebulosan är stor som halva fullmånen, men står lågt på himlen med låg ytljusstyrka, så att den alltid är svår att få på bild. En 30s enkelbild visar en antydan till nebulosa

och inte ens på summan av nio sådana bilder är den särskilt tydlig.

Högre upp i Vattumannen finns Neptunus, som lätt syns på en 30s enkelbild

På en 3 minuters summabild ser man svagare stjärnor, men bara svagt småplaneten nr 19 Fortuna.

Den röda variabeln Mira (omicron Ceti) är fortfarande ljusstark

Stjärnbilden Fiskarna är stor och oformlig, och som historisk rest finns stjärnan 51 Ceti (som på Flamsteeds tid alltså räknades till Valfisken) i Fiskarnas nuvarande område

Bilderna vid alfa Piscium tog jag på jakt efter småplaneten nr 11 Parthenope, som syns svagt.

Det blåste starkt och iskallt, och jag flydde in efter en halvtimme för att prova igen senare. Då var himlen övertäckt av moln, och jag var mest lättad att slippa ge mig ut igen…

14 november 2020

Dimsyner…

Efter all gråmulenhet måste jag ju chansa när det faktiskt syntes stjärnor på himlen, men det kändes hopplöst när jag märkte den våta dimman, och hur varje utandning adderade ett nytt jättemoln.  Jag använde min favoritutrustning för snabba bilder, EOS60-kameran med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Om man håller exponeringstiderna väl under en minut kan man bara höfta till monteringens inställning och behöver inte försöka sikta mot Polstjärnan, vilket är ett knepigare företag.

Förvånande nog syntes Jupiter och Saturnus bra nere vid horisonten, sakta på väg allt närmare varandra.

På detaljbilden av Jupiter ser man tre av månarna, som faktiskt (även J2) denna kväll alla råkade synas på samma sida av planetskivan,

Sen siktade jag på måfå nere i Vattumannen, men diset låg tätt, och inte ens på en summa av fyra 30s-bilder kan man mer än mycket marginellt urskilja dvärgplaneten Ceres. Den ligger nu långt från både jorden och solen, och är inte ljusare än ungefär magnitud 8,9.  Inte heller den stora planetariska nebulosan NGC 7293 syns fast den också ligger precis i närheten.

Lite högre upp på himlen kunde man i alla fall se Neptunus till vänster om phi Aqr (där den förra året syntes till höger). Diset är för tjockt för att man ska se spåren av de geostationära satelliter som brukar synas mellan psi och phi Aqr

Mars blir förstås en stor blaffa i diset. Den börjar precis vända uppåt och åt vänster när det nu är slut på oppositionsslingan. Den kommer att passera ovanför zeta Piscium ungefär 12 december.

Uppåt Svanen var himlen klarare, men det är hopplöst att försöka sikta så högt genom kamerasökaren. Jag tog bilder på måfå, och kunde sen med Autostitch känna igen Svanen och se vartåt jag pekat

Ett av målen med att ta bilder i Svanen var ju den långperiodiska variabeln chi Cygni, som senast jag tog en bild var för ljussvag för att synas. Trots dålig bildkvalitet (avlånga stjärnor) har den nu precis ljusnat nog för att åter (marginellt) vara synlig.

Slutbilden fick bli Vega och Lyran, åter med lyckad måfåpekning.

Allt i allt en häpnadsväckande lyckad kväll med tanke på förutsättningarna!

3 november 2020

Mars och månen i diset

Kvällen var mild och extremt fuktig och disig. Bara de ljusaste stjärnorna syntes svagt, men också Mars och förstås månen. Med tanke på det långa uppehållet sen sist (10 oktober!) och det snabbt ökande avståndet till planeten var jag förstås mycket motiverad att filma Mars, och satte igång trots hotande moln. Jag fick några sekvenser i relativt klara luckor, innan sedan de synliga molnen drog förbi. Efter det blev det mer jämntjockt, och jag fick öka exponeringstiden från 15 till 50 ms. Seeingen var i alla fall (som ofta i disigt väder) ganska bra, men jag hade ändå (som vanligt) svårt att fokusera. Man måste hålla upp datorskärmen, täckt av imma och vattendroppar, nära ögat samtidigt som teleskopet darrar för minsta beröring när man vrider fokusratten, så man är alltid osäker.  Jag ändrade ofta, i hopp om att det skulle bli perfekt någon gång.

Trevligt nog syntes Mars tydligaste albedoformation Syrtis Major, och under de 90 minuter jag filmade ser man tydligt hur den ändrar läge. Bilderna här är tagna 20.27, 21.25 resp. 22.00

 

och jag ska göra en ännu tydligare serie så småningom.

Sen kunde jag ju inte låta bli att filma månen också. Med teleskopet riktat mot månen skulle jag behövt flytta datorn (inkl bord) för att kunna fokusera, men jag chansade och bara filmade vidare utan att kolla. Seeingen blev successivt sämre när jag följde terminatorn från söder mot norr, och på sista bilden kom det nya moln och störde. En Autostitch-mosaik visar i alla fall trevligt mycket detaljer, och det kommer detaljbilder så småningom

 

 

18 oktober 2020

Dis direkt

Med för mycket ryggskott för att våga teleskopobservationer(Mars!) tänkte jag ta enkla himmelsbilder med 85mm-objektivet, men kom ut en halvtimme för sent. Det var ännu rätt klart nere vid Jupiter och Saturnus, som bara långsamt rör sig åt vänster bland stjärnorna. Jupitermånen Callisto anas till höger om planeten

men Teskeden (med pi Sgr) hade hunnit försvinna i träden

Sen slarvade jag grovt, och trodde att jag pekade mot Fomalhaut (med Ceres i närheten) när det var Deneb Kaitos (beta Ceti) i stället. Där syntes ett par geostationära stelliter långt under huvudbältet, här som korta spår på två kombinerade 30s-bilder

Jag fortsatte med bilder högre upp på himlen, nu igen av en slump mot det geostationära huvudbältet. Det syns dock bara tre tydliga satelliter på denna summa av sex exponeringar. I bildens nederkant syns två längre spår, antagligen av en sond på väg ut mot geostationär bana.

Nu hade diset tjocknat betydligt, så att Mars blivit en stor skiva bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids mot de små vattendropparna i diset, och i princip kan man uppskatta dropparnas storleksfördelning från ljusfördelningen i skivan, ju mindre droppar desto större skiva.

En bild mot alfa Ceti fick på grund av något glapp fult avlånga stjärnbilder. Där finns småplaneten nr 8 Flora, som jag faktiskt också fick på bild den 14/10, och på denna jämförelse kan man se hur Flora rört sig, (”bakåt” nära sin opposition).

Nära alfa Psc fanns småplaneten nr 11 Parthenope, som här skymtar svagt  i diset. Jag ska snarast försöka få den på bild igen

Här ser vi till sist Uranus som fortfarande rör sig bland ganska svaga stjärnor i Väduren.

 

 

14 oktober 2014

Månen vid Venus

Turligt nog var morgonen nästan helklar, med Sirius och Orion i söder och en strålande Mars på väg ner bland träden i väster.

Trots träden kan man i alla fall identifiera stjärnorna i Fiskarna. Mars rör sig åt höger och kommer att befinna sig under 80 Psc omkring 27/10

Till vänster om samma träd, rödbelyst av min pannlampa, syntes också en ljusstark Mira, efter ett maximum i slutet av september.

Huvudmålet denna morgon var dock Venus och månen, som bildade ett iögonenfallande par i ostsydost. Här först på en bild med 85 mm brännvidd, där man genast lägger märke till hur mycket ”båt” månskäran verkar vara. Det är en kombination av ekliptikans vanliga lutning med månbanans 5 extra grader som gör vinkeln mot horisonten extra brant.

Exponeringstiden här ovan är 1/4 sekund, vilket är max för att inte skäran ska bli helt överexponerad. På 1 sekund börjar det synas stjärnor, så att man kan placera in fältet i Lejonet

Jag är inte vän med HDR-tekniken, men i princip kan man få till kompromiss med både stjärnor och snygg måne.

Med 200 mm objektiv får månen och Venus precis plats i samma synfält

Här visar en kortexponering detaljer på månskäran, medan jordskenet är osynligt.

Med HDR kan man kombinera korta och långa exponeringstider i en bild, men det är svårt att få det snyggt..

Det är lite lättare att använda HDR för de längre exponeringarna. Med 10s exponering ser man tydliga stjärnor, men månen blir då väldigt överexponerad och ful.

Då kan en HDR-version bli en bra kompromiss

Med mer vidvinklig optik får man ett bättre intryck av den verkliga synen, med Venus och månen som ett  slående par över ett mörkt hus under de bleka stjärnorna i Lejonet.

Här lyser min pannlampa upp våra mörka fönster, medan grannen är tidigt uppe (06.34).

10 oktober 2020

Mars nära opposition

Planeten Mars är nu som allra närmast jorden (0,42 a.e), och visar en skiva som är 22 bågsekunder i diameter. Oppositionen kommer den 14 oktober, men den var som allra närmast redan den 6 oktober. Det gäller alltså att passa på att observera, och när det efter en lång period av dåligt väder såg ut att klarna upp tog jag chansen och satte igång teleskopet (SW200). Nästan medsamma drog det dock upp moln, och jag försökte skynda igång med observationerna medan Mars ännu var i ett klart område. Då trasslade datorn i stället, så det blev en stund med både moln- och tekniska problem. Sen blev det större molnluckor igen, och jag fick till en del hela filmsekvenser. Seeingen var dock hela tiden så dålig att jag var osäker på fokus. Då är taktiken att fokusera om inför varje ny sekvens, så att åtminstone någon ska vara bra. 

Även om kvaliteten inte är så bra som man kunde önska, så blev det bilder. Preliminärt är dessa två de bästa, men jag ska experimentera lite mer med reduktionerna.

 

Diametern är över 20 bågsekunder fram till början av november, så det finns fortfarande goda möjligheter till fler observationer.

29 september 2020

Jupiter, månen och Mars

Det var klart även ner mot horisonten, så jag ville försöka igen med Jupiter, där jag hittills denna höst knappt fått ens halvdana observationer. Jag körde direkt med Barlowlins, och även om seeingen var lite bättre än förut så såg jag på skärmen inget spår av månen Europa eller dess skugga på skivan, som jag visste skulle finnas där. Jag filmade på, och efter den vanliga bildbehandlingen kommer som med trolleri detaljerna fram. På bilder från 20.24, 20.33 resp 20.40 ser man hur både fläckarna på Jupiter, månen, och månens skugga har rört sig lite åt höger.

För att visa alla fyra månarna tog jag också en överexponerad film utan Barlow

Sen råkade jag stöta till sökaren så att den hoppade helt ur läge, och efter det kunde jag inte ens få in Saturnus i synfältet. För att återställa fick jag utnyttja månen, och den lockade så till observation att jag tog sex filmer innan den försvann igen bakom träd. Den första bilden har precis rätt belysning för Aristarchus och Schröters dal t.v., men utan Barlow kan man inte utnyttja det riktigt.

Jag kunde sen också med det trogna Autostitch-programmet sätta ihop de sex delbilderna till en mosaik som  täcker den intressantaste halvan av månen. (Om inte månen försvunnit igen bakom träd hade jag förstås ansträngt mig att täcka hela…)

Månen var ett oplanerat stickspår, och det var nu för sent för Saturnus på nedgång. Mars är fortfarande huvudmotivet, och även här blev jag glatt överraskad av slutresultatet. Det är igen en ny sida av planeten vi ser, med många detaljer, så seeingen var inte så tokig trots allt.

27 september 2020

Mars

Med en svag vind var kvällen ovanligt trevlig för observatören, klar, mild och daggfri. Tyvärr var seeingen i stället så usel, så att jag efter bara en 90s-film var beredd att ge upp. Trekvart senare var det i stort sett lika illa, så jag nöjde mig med två korta filmserier till. Och hur illa det än ser ut vid teleskopet blir jag nästan alltid glatt överraskad av slutresultaten efter Autostakkert+Registax. I detta fall kan man också utnyttja tidsluckan till att visa Mars rotation. Det är igen Syrtis Major man ser på väg att rotera in på skivan.

 

Jämfört med bilderna 24/9 har Syrtis Major i stället ”roterat bakåt”, eftersom Mars rotationstid är lite längre än ett jorddygn (24h 37m).

En annan intressant sak är att södra polarkalotten nu är klart mindre än på de första bra bilderna 10/9. Mars vintersolstånd inträffade 3/9, och solen har nu töat bort den temporära större kolsyreis-kalotten, och vad som är kvar är en liten kalott av vattenis.

24 september 2020

Syrtis Major åtminstone

Jag hade räknat med dis (och därför ingen filmning av Jupiter eller Saturnus), men himlen var när jag skulle börja observera nästan helt övertäckt av moln. Mars glimtade bara till ibland, försvann igen, och det kändes som jag skulle behöva ge upp för andra kvällen i rad. Jag framhärdade dock, och efter 20 minuter blev det en mer varaktig lucka så att jag kunde ta tre hela 90s-filmer med iNova-kameran på SW200, med Barlow (f=2500 mm). Seeingen var usel, men jag insåg att Mars vände sin mest fotgeniska sida till, med Syrtis Major mitt på skivan. Det blev verkligen inga höjdarbilder, men med tanke på utgångsläget är jag nöjd.