Månadsarkiv: augusti 2020

30 augusti 2020

av i Megrezfilm och märkt , | Lämna en kommentar

Jupiter och Saturnus

Att jag flyttat min observationsplats opraktiskt långt från huset är i första hand för att jag vill kunna filma Jupiter och Saturnus. Efter mycket trassel med en gammal pensionerad dator kunde jag till sist lägga in två vettiga kamerastyrningsprogram för mina två filmkameror, och tänkte nu prova genom att bara filma genom Megrez-teleskopet. När några envisa moln till sist släppt fram Jupiter fick jag dock hålla på länge för att öht få en bild på datorskärmen. Även en strålande Jupiter krävde mycket längre exponeringstider än jag räknat med, dvs jag fick inse att Megrez-teleskopet är litet. (Nästa gång blir observationerna med den stora SW200-tuben, det är bara lite mer jobb att få ut den också).

Den nyare monokameran (Skyris) är främst avsedd för sol och måne, men jag provade den alltså nu på Jupiter. Det var lätt att få vettiga bilder av månarna, i hela fältet (1600×1200 pixlar) utan Barlow

eller i ett mindre fält (1024×768) med Barlow

När jag sen försökte minska exponeringstiden för att få några detaljer på skivan blev det svårare, och bara med aggressiv wavelet-korrektion kan man se ett grovt bandmönster.

Sen övergick jag till Inova-kameran, som ger lite roligare bilder i färg. Jupiters månar i primärfokus liknar bilderna ovan, men man ser att separationen mellan Io och Europa har ökat lite

När jag sen skulle filma med Barlow missade jag att öka förstärkningen och körde med alldeles för lång exponeringstid, nästan 1/4 s, men förvånande nog kan Autostakkert+Registax ändå få fram en trevlig bild där t.o.m. Röda Fläcken kan anas.

Saturnus är liten och oansenlig, men en vackert öppen ring gör den ändå till det mest spännande motivet. Bara dessa primitiva bilder räcker för att kvällen ska kännas hellyckad.

 

24-25 augusti 2020

av i Megrez och märkt | Lämna en kommentar

Molnigt

Det var en sådan halvdan kväll med mycket moln när man normalt inte observerar, men jag var fortfarande frustrerad över att igen missa M8, så jag ville försöka innan månen kommer och förstör igen. Det låg ett moln just nere i sydväst, så jag började med några bilder av Barnards stjärna där himlen var klarare.

Den kräver egentligen längre brännvidd, men utsnittet från en summabild av tre exponeringar får duga för detta år. Trots stjärnans rekordstora egenrörelse (10″ per år) krävs bilder med många års mellanrum för att den ska bli tydlig, och detta är läget 2020.

Det var fortfarande moln över M8, så jag fortsatte med några bilder av M16. Det var ännu inte mörkt, så inte ens en 225s summabild visar särskilt mycket av nebulositeten

M8 är det näst ljusstarkaste nebulosaobjekt som kan ses från södra Sverige, och den är i verkligheten betydligt större än ettan Orionnebulosan och belägen tre gånger längre bort. Nu när molnen äntligen började tunnas ut närmade fältet sig de skymmande småträden som hindrade observationerna den 14/8. Det blev en kamp mot klockan, som jag denna kväll vann med knapp marginal. Totala exponeringstiden blev 210 sekunder, men molnen var säkert inte helt borta, och buskarna hotar till höger. Nebulositeten är betydligt större än som syns här, men den centrala stjärnhopen (NGC 6530) är tydlig. Stjärnorna är unga (några få miljoner år) och heta, och deras ultravioletta ljus exciterar vätgasen som sänder ut sitt röda Halfa-ljus. NGC 6544 nere till vänster är en liten men närbelägen klothop, i ett ovanligt läge nära vintergatsplanet.

Strax ovanför ligger Trifinebulosan M20, som försvann i träden redan efter 90s. Man ser i alla fall kontrasten mellan en röd emissionsnebulosa och en blå reflektionsnebulosa strax ovanför. Stjärnhopen M21 finns i samma fält.

Mer än så blev det inte denna kväll, men det känns bra att i allafall ha fått dessa bilder innan månen nu tar över ett par veckor.

14-15 augusti 2020

av i Fast kamera, Megrez och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Södra vintergatan

Kvällen var underligt varm och fuktig, och trots en del dismoln ville jag börja använda den nya platsen för teleskopstativet för att observera sydliga delar av vintergatan med Megrez-teleskopet. Jag har ofta tagit sådana bilder med telobjektiv och kameran på iOptron, men nu ville jag prova med teleskop. För att ha koll på Perseiderna lät jag igen 450-kameran ta fisheye-bilder i bakgrunden för sig själv.

Genom att utgå från Jupiter försökte jag leta mig fram via monteringens skalor i stället för att krångla med GoTo-systemet. Första anhalt var Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna, men besviket kunde jag konstatera att de trots att de var över skogshorisonten skymdes av halvavlägsen björksly. Bilden visar dock att det bara gäller att parera tiden, tio minuter tidigare hade fungerat…

Det gick bättre med den lika sydliga klothopen M22. Det är en närbelägen och stor klothop, men alltså på -24 graders deklination och aldrig möjlig att se ens 10 grader över horisonten. En summa av sju 30s-bilder visar vad man oftast missar

Lite högre upp på himlen ligger Svan(M17)- och Örn(M16)-nebulosorna. Det är trevligt med röda (väte-)emissionsnebulosor, som även med en “omoddad” kamera skiljer ut sig från bakgrunden. Bilden av M17 är med totalt 6,6 minuters exponering

medan M16 bara fick 3,3 minuter (eftersom jag först missade den).

Jag missade även den stora stjärnhopen M25, och fick bara en svag exponering (15s) av en mycket oansenligare hop, NGC6645. M25 ligger aningen längre södrut.

Jupiters månar syns bäst med kort exponering (1s). Redan här är J3 försvunnen bakom den överexponerade planetskivan

och på 15 sekunder har även J1 och J2 försvunnit. Jupiter fortsätter ytterligare tre veckor att röra sig åt höger, men vänder innan den når fram till i höjd med HIP 94494

När jag skulle ta liknande bilder av Saturnus hade jag tyvärr rubbat fokus, men de två ljusstarkaste månarna, Titan och Rhea kan i alla fall urskiljas på en 8s-bild

Titan syns även på 1s-bilden, och man ser tydligt (liksom ovan) att den överexponerade Saturnus är elliptisk. Ringen är mycket mindre, men avslöjas av den elliptiska konturen.

Även Saturnus stannar i detta Megrez-fält i många veckor framåt

När jag sen skulle ta en bild av den ovanligt röda variabeln V Aql märkte jag fokusfelet (som då blivit mycket värre), men här är det nästan en bonus, eftersom färgerna framträder extra tydligt på utsmetade skivor.

Mars små månar kräver ett stort teleskop, och bilden av stjärnfältet blir snabbt  inaktuell. Inom en vecka har Mars försvunnit utanför bildkanten neråt till vänster.

Mer än så blev det inte av Megrez-observationer, och eftersom jag var fullt sysselsatt hade jag inte märkt en enda Perseidmeteor på över en timme. En hastig koll av fisheye-bilderna visade bara en enda, men när jag tittat noggrannare har jag faktiskt hittat fyra stycken.

När man har kontinuerlig täckning går det lätt att skilja ett Perseidstreck från ett satellitspår. Utom att Perseiden förstås ska komma från radianten i Perseus så syns satelliten ofta också på föregående eller efterföljande bild. Här har vi exempel på båda i samma bild. (“Satelliten” kan förstås också vara ett flygplan, denna finns inte med på förutsägelserna från heavens-above. )

Mot slutet var dismolnen så tjocka att man knappt urskiljer Cassiopeia, och denna Perseid bör ha varit ganska ljusstark

De många bilderna kan också summeras, här till en bild med 30 minuters total exponeringstid. Åt nordost (uppåt i bild har man Värnamos ljus, som denna kväll med mycket dis blir extremt störande. I zenit och ner mot sydväst ser man dock förvånande tydligt vintergatans komlicerade detaljer. En klarare kväll kan det bli ännu bättre.

En ytterligare rolig biprodukt är att man kan sätta ihop bilderna till en animering som visar hur himlen tycks vrida sig kring Polstjärnan under en timme. Orienteringen är tvärtom mot summabilden ovan, med norr och Värnamo neråt i bild. Karlavagnen syns i trädtopparna nere till vänster, och Capella i nederkanten. Satelliter och flygplan passerar förbi, och mot slutet kommer allt mera moln

 

13-14 augusti 2020

av i Fast kamera och märkt | Lämna en kommentar

Planering

Jag funderade ju på Perseidövervakning med längre brännvidd än fisheye, och provade för skoj skull denna kväll att ta zenitbilder med 10mm och 14mm brännvidd. (På dessa 5 minuter passerade inga Perseider, så jag kan inte säga något ur den synpunkten. ) Problemet med korta brännvidder är ju annars den stora distorsionen i kanterna av fältet. Med fisheyeoptiken är det på något sätt helt OK och förväntat, medan det stör mig mer på 10mm-bilderna. För att kolla hur det egentligen fungerar har jag här försökt markera ett 10mm-fält på en fisheyebild.

Det man mest märker är hur stjärnorna i kanten av 10mm-fältet sväller upp och blir konstlat ljusstarka och svåridentifierade, medan de är mer realistiska på fisheyebilden. Trots att fisheyebrännvidden nominellt är 8 mm, tycks ju det effektiva synfältet vara dubbelt så stort som med 10mm, så det känns nog som man förlorar för mycket på att gå från fisheye till 10mm.

Med 14 mm förlorar man förstås ännu mer i fält, men man får avsevärt bättre detaljrikedom med igenkännliga bildkanter.

Bottom line: Om jag ska köra storskaligt med mer än fisheye så får det nog bli 14mm i stället för 10.

12-13 augusti 2020

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Perseider m.m.

Kvällen var mild och hyggligt klar, och jag försökte ha tre kameror igång för att kolla både Perseider och annat. Det var klart  överoptimistiskt, och blev nästan som “…mister hela stycket.” Först hade jag hittat en timer-inställning på  Lumix-kameran, men då försvann också fokus, så de bilderna blev helt oanvändbara.  På EOS60-kameran hände något när jag skulle läsa minneskortet, så att minst 15 bilder saknas(?!) Förhoppningsvis var det inget omistligt som försvann, men det visar vad som kan hända. Fisheye-övervakningen med 450-kameran fungerade bäst, men (som ofta! ) hade jag glömt att vrida motljusskyddet till rätt läge, vilket ger fula avskurna hörn på bilderna (se nedan).

Jag hade börjat med teleobjektiv på EOS 60 (135mm f/4), här först Jupiter vid Teskeden

Åter finns den med en stjärna som lustigt felplacerad “fjärde måne”, medan i verkligheten Europa(J2) befinner sig för nära planeten för att synas vid en överexponerad Jupiterskiva.

Sen tog jag några bilder av det sydliga vintergatsfältet vid M8 och M20, som på en 60s DSS-summa blev så här. Horisontdiset är påtagligt, men gasmolnens röda färg är verklig.

Längre norrut finns Svan( M17)- och  Örn(M16)-nebulosorna, och på denna 45s summabild är det mycket uppenbart hur oregelbundet stoftmolnen skymmer dessa delar av vintergatan

Jag hade inte ro att ta fler identiska bilder, utan fortsatte att peka runt lite på måfå (eftersom jag knappt såg något i kamerasökaren). Så såg jag plötsligt kvällens första Perseid och hann tänka “vad snopet nära kamerafältet”, innan jag såg strecket på kameraskärmen och förstod att den ändå hamnat rätt. Det blev kvällens bästa Perseidbild, och alltså osannolikt turligt med teleoptik och så litet synfält! Den hade ungefär följt vintergatsplanet från Perseus innan den flammade upp och slocknade här i gränsen mellan Scutum och Sagittarius

Sen övergick jag till 35 mm f/2 optik, ljusstark men av ganska dålig kvalitet, och tog igen bilder lite på måfå. Ett 15-tal bilder är alltså borta, men typiska bilder är sådana här av vintergatan i Svanen. Den första relativt ostörd

medan nästa, tagen en minut senare, har tre satellitspår. De skiljer sig från Perseidspår genom att vara mycket mer jämnljusa, medan meteorerna just flammar upp och slocknar med större variation

I Herkules, långt från vintergatan, har man betydligt färre stjärnor. Optikens dåliga kvalitet märks genom fula lilastick för de ljusare stjärnorna, men man kan lägga märke till en lika stor men mycket gulare prick. Det är den stora klothopen M13, som i denna skala inte är större än så, trotas att den kanske innehåller en miljon stjärnor…

Men ingen av de bevarade 35mm-bilderna har några Perseidspår, och jag trodde först att detsamma gällde serien med fisheye-bilder. Jag hade bara lämnat 450-kameran liggande på en pall riktad uppåt, med självutlösaren inställd på att ta en 30s-bild var 35:e sekund, dvs kameran var en flitig och samvetsgrann observatör under ca 45 minuter. Och när jag nu tittar igenom bilderna noggrannare ser jag att den fångat minst fyra(!) ytterligare Perseider:

Även detta till synes obetydliga spår måste ha varit väl synligt för blotta ögat

Nästa är snarast starkare, men ganska kort nära radianten

Här är ett längre spår längre från radianten

och här följer ytterligare en!

Visuellt såg jag på en timme inte mer än fyra Perseider, och här har jag alltså fem på bild, vilket framför allt visar vidvinkelobjektivets förmåga att övervaka hela himlen.  Trots en mängd problem visade sig kvällen alltså i slutänden bli ganska lyckad, med fler Perseider på bild än något tidigare år. Jag ska förhoppningsvis snart försöka upprepa övervakningen, kanske med 10mm-optik?

9 augusti 2020

av i Megrezfilm och märkt | Lämna en kommentar

Forts solfläck

Det var mera moln, men jag körde en omgång solfilmer även denna dag. Jag hade nu förstått att jag inte såg hela fältet igår, så nu hade jag lättare att peka rätt. Liksom igår är bildorienteringen på måfå, men enligt jämförelse med SOHO har alltså fläcken roterat fram till ungefär mitt på solskivan.

Detta var alltså bilden utan Barlow, medan jag ägnade mest tid åt filmning med, dvs med bättre upplösning men mindre synfält. Det leder till en del problem med Autostakkert-reduktionerna, som ibland utan anledning ger konstiga redultat. Ibland gick det bra iaf

och det går att se fina detaljer i fläcken

8 augusti 2020

av i Megrezfilm och märkt | Lämna en kommentar

Solexperiment

Den svartvita Skyris-kameran har hittills varit ett sorgebarn. Dels för att jag inte hittat något bra styrprogram, dels för att USB-kontakten med min vanliga ‘obsdator’ inte fungerat. Nu gjorde jag experimentet att installera Windows7 på en gammal Dell-laptop med Windows XP och trilskande hårddisk, och har fått den att fungera oftast iaf. Till den verkar USB-kontakten (igen oftast) fungera, och jag lyckades göra några observationsserier mot solen med Megrez-teleskopet. Solen hade nämligen (äntligen!) en liten fläck att fokusera mot och se detaljer i. Det är jobbigt att observera i full sol, man får gömma sig under ett skynke för att se datorskärmen. Styrprogrammet iCap gillar jag heller inte alls, främst för att den inte sparar någon logg av de inställningar (exponeringstid etc) man använder. Med möda fick jag i alla fall ett antal Gb sparade till hårddisken, vilket i sig kändes som en seger.

Med Autostakkert och Registax har jag sen reducerat fram några solbilder, och är efter omständigheterna nöjd. Utan Barlow får hela solen plats i synfältet, men av någon anledning har den hamnat väldigt snett. Fläcken syns tydligt iaf

Jag hade tänkt mig att solbilderna snarast skulle bli överexponerade, och hade därför satt på ett ganska mörkt gulgrönt filter. Detta tog dock oväntat mycket ljus, och med Barlowlins fick jag köra med långa (1/60 s) exponeringstider eller stor förstärkning. Den längsta exponeringen gav sämst resultat, och trots mycket brus verkar den kortaste tiden (1/300 s) ha fungerat bra. Det vertikala strecket tror jag är en artefakt av reduktionerna, men det är ju mest fäcken som är intressant

Förstoringen är från ‘mellersta’ försöket, exponeringstid ca 1/160 s, och visar samma fina detaljer.

Jag inser att jag behöver utveckla metodiken, men själva Skyris-kameran är det inget större fel på.

7-8 augusti 2020

av i Driven kamera, Fast kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Måne och moln, ingen bra kombination

Eftersom jag inte längre tänkte använda teleskop mot NEOWISE har jag nu flyttat upp min montering lite ovanför huset, där det så småningom blir chans att observera Jupiter och Saturnus. Uppgiften för kvällen var därför mest att kolla synfältet därifrån mer i detalj, samt (viktigt!) att försöka få in Polaris i monteringens polsökare. Det senare gick oförskämt lätt, och jag tog sen bilder av trädhorisonten i söder med 85mm objektiv. Här först den lägsta horisonten i sydsydväst, där jag med bättre väder bör kunna få fina bilder av M8 och M20

Med DeepSkyStacker kan man kombinera flera bilder för att få lite bättre överblick

Vidare åt vänster skymtar Jupiter bakom träden, så via dessa bilder kan jag se att Jupiter denna natt blev observerbar ca 00.10. (Sen blir det  4 minuter tidigare för varje dag, så snart behöver jag inte nattsudda så mycket…)

Ännu mer åt vänster skymtar alfa Cap, och det som på denna översikt ser ut som en ljus stjärna är klothopen M2 i Vattumannen

Planeten Mars håller sig ännu envist lågt i öster, under raden av stjärnor i Fiskarnas stjärnbild

Fiskarna är en stor stjärnbild, och fortsätter längs horisonten på denna mosaikbild

När jag så hade den nya horisonten klart för mig klart för mig gick jag längre bort med (något) bättre sikt mot Jupiter och Saturnus.

Jupiter är fortfarande i ett fält där några stjärnor kan misstas för månar, jmf 31 juli

Den rör sig vidare fram mot Teskeden (pi/omi/rho2 Sgr), men vänder åter åt vänster omkring 10/9

Mars rör sig ännu snabbt åt vänster, och står redan om en vecka nedanför mu Psc

Först ungefär 10/9 börjar den sin retrograda högerslinga, och vi får en ovanligt gynnsam opposition i oktober.

Inför Perseiderna testade jag också att lägga 450-kameran med fisheyeobjektiv på en pall för översiktsbilder. Trots månsken (nere t.v.) ser man en tydlig vintergata, men bara mycket ljusstarka meteorer (inga nu) kan eventuellt synas.

31 juli-1 augusti 2020

av i Driven kamera och märkt , , , | 1 kommentar

Farväl till NEOWISE

Med en allt svagare komet plus en måne som går mot full gällde det att passa på när kvällen blev klar. Medan jag väntade på mer mörker tog jag först de vanliga bilderna av Jupiter och Saturnus, denna gång med starkt månsken från höger.

Jupiter har hamnat lite lustigt, så att man tycker där finns en extra måne i alldeles fel läge. Io(J1) och Ganymedes(J3) är för nära Jupiterskivan för att synas.

Här har jag försökt göra en mosaik där man ser den överexponerade månen i förhållande till planeterna

Sen var det huvuduppgiften, komet NEOWISE. Än var det inga problem att hitta den bland stjärnorna i Berenikes Hår (Coma Berenices, Com). Här först som en tydlig grön boll på ljus himmel, i fin kontrast mot den rödaktiga gam Com. Brännvidden är 85 mm, och de flesta stjärnorna på bilden tillhör den närbelägna (280 ljusår) öppna stjärnhopen  Melotte 111. Däremot är (precis som för Aldebaran och Hyaderna) den ljusaste stjärnan (gam Com) belägen hitom hopen.

En summa av åtta 10s-bilder visar en tydlig svans, men den fina trädkronan har förvandlats till mer av ett odjur..

Trots månen mörknade himlen märkbart på en halvtimme, och kometen försvinner snart i trädtopparna.

Summabilden (7x10s) är jämförbar med den tidigare, dvs svansen är tveklöst där

Innan jag packade ihop tog jag också en bild mot Norra Kronan, där variabeln R CrB är fortsatt ljusstark, och variabeln T CrB fortsatt svag. T har flammat upp två gånger, 1866 och 1946, så endera året är det kanske dags igen…

Som en intressant jämförelse tog jag (mellan första och sista serierna ovan) också bilder med min gamla EOS450-kamera plus ett större teleobjektiv. En summa av 14 10s-bilder med 100mm brännvidd visar åter en tydlig svans, men bakgrunden är fulare än med EOS 60-kameran.

Med 200mm brännvidd blir kometen mycket tydligare. Även om man inte ser så långs svans kan man ana att den just vid huvudet börjar som mycket smal. Bilden är en 2-minuters summa, tolv 10s-exponeringar.

Man kan säkert hitta NEOWISE ännu några dagar, men jag kan tänka mig att detta blir mina sista bilder av den. Den har verkligen förgyllt denna annars astronomifattiga juli.