Etikettarkiv: Neptunus

obs av Neptunus

21 september 2023

av i Driven kamera, Megrez, Megrezfilm och märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Aktuellt diverse

På dagen försökte jag (ffg sedan i maj) filma solen genom Megrez-teleskopet, men med många tekniska problem. Trots många försök ville FireCapture-programmet inte godkänna ASI färgkameran, bara tvärstopp direkt. Med monokameran (Skyris) kom jag i alla fall igång, men som vanligt med stora problem att se datorskärmen i solskenet. Jag kröp till sist i gräset på marken bakom en stubbe och lyckades (tror jag) ta tre filmer av en solskiva med många fläckar. Men jag har ännu inte hittat filerna på datorn, och bearbetningen kan dröja…

Med EOS-kameran har man samma problem med fokusering i solsken, och det blev  en suddig bild där man bara anar de mindre fläckarna

Tillägg 24/9: Jag hittade till sist fyra filmer, och reducerade snabbt och slarvigt (med programmet Astrosurface som jag upptäckte i våras) till förvånande bra bilder (särskilt jämfört med EOS-bilden ovan!). Utan Barlow blir bilden överexponerad hur man än gör, men ändå helt användbar. (Jag trodde inte ens jag filmade, och hade därför solen i kanten av fältet..)

Med Barlow blev det mycket bättre, och detta är alltså helt ooptimerade reduktioner(!)

 

På kvällen var molnen på ingång, och det var spännande att se vad jag kunde hinna observera. Strax före klockan 22 kunde jag få in Jupiter i Megrez-teleskopet. Den har nu passerat sigma Arietis på väg mot höger, jämför bilden från 15/9

En kortexponering visar tre månar, med Ganymedes(J3) dold för nära skivan till höger

Jag ville sen ta en lite vidvinkligare bild (35 mm brännvidd) av Saturnus i Vattumannen, men hann knappt innan molnen drog in från höger. Vid oppositionen den 27/8 stod  Saturnus nära sigma Aqr, men högerrörelsen vänder i början av november innan den nått tillbaka till iota Aqr.

Min viktigaste uppgift var dock att få andrabilder av 55 Pandora och 97 Klotho, som jag hade bilder av redan från den 13/9. De har hunnit röra sig ganska långt, men liksom 13/9 finns de (samt Neptunus) med i samma 85mm-fält, ännu inte dolda av moln

Med lite pyssel fick jag alltså fram jämförelsebilder för de två asteroiderna, 55 Pandora

och 97 Klotho

och listan växer.

Neptunus var precis i opposition (20/9) och bakåtrörelsen tätt förbi 20 Piscium syns tydligt.

Jag kunde sen avsluta med en vidvinkelbild (35 mm) också av Jupiter. Det är lätt att glömma att Väduren är mer än asterismen alfa/beta/gamma. Ekliptikan går mycket längre ner, ungefär mellan 29Ari och 53 Ari. Uranus råkade också komma med på bilden, och man kunde tro att Jupiter snart “kör om”. Jupiter har dock presis vänt til retrograd rörelse, och kommer successivt allt längre ifrån Uranus. Den vänder inte förrän vid årsskiftet, väl till höger om xi Ari, och hinner sen inte ifatt Uranus förrän på tidig kvällshimmel den 20 april nästa år.

Hade molnen kommit en timme tidigare hade jag missat det mesta, så jag är nöjd med kvällen!

13 september 2023

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Planetmånar och asteroider

Jag förväntade mig långt om länge en normalt klar höstkväll, och hade tänkt ta kamerabilder av några nya asteroider på min lista. Nummer 77 Frigga skulle vara lätt att hitta nära delta i Stenbocken, men med magnitud 12,5 tänkte jag att det var bäst att dra till med 200mm-objektivet. Jag hade dock knappt kommit ut förrän molnen började dra in. Jag hann också återigen märka hur lätt det är att rubba fokus på objektivet, men det blev till sist ett par användbara Saturnusbilder. Månen Titan har gjort ett halvt varv sen sist, och syns nu till vänster om planeten. Den näst största månen, Rhea, råkar befinna sig som längst åt höger, och syns också på denna förstoring av en 8s-bild.

Stjärnfältet i Vattumannen innehåller inga starka stjärnor, och Saturnus kommer fram till 2 november att bara sakta röra sig vidare åt höger.

Med 200 mm brännvidd syns Frigga vid delta Cap redan på en 30s enkelbild, och jag fick flera bilder ganska fria från moln.

Asteroiden nr 81 Terpsichore var lite ljusstarkare, och kan återigen ses i molnluckor på enkelbilder

Jag lärde mig ingenting av fokusrubbningen vid Saturnus, utan gjorde likadant vid Jupiter… (Kameran med 200 mm objektiv är otympligt tung, och det gäller att,  i mörkret,  skruva åt många skruvar för att den inte ska glappa på monteringen. Det är då lätt hänt att av misstag rubba fokuseringen.) En kortexponering (1 s) visar hur sigma Arietis förvillar bland månarna

medan en 15s-bild visar de fortsatta molnproblemen

I detta läge gick jag in och bytte till 85mm-objektivet, och molnen skingrades också lite oväntat. Nr 69 Hesperia skulle finnas nedanför till vänster om Vattumannens karakteristiska “vattenkrus”-asterism (gamma, zeta, eta och pi)

Den är för svag för att synas på en enkelbild, men finns här på ett utnsitt av en 4-bilds summa.

Sen trodde jag att precis missade nr 88 Thisbe, men den fanns med i underkanten av ett par bilder

Kring “rektangelasterismen” 27,29,30,33 Psc var det slutligen så trevligt ordnat att där förutom Neptunus fanns både 55 Pandora och 97 Klotho. Det är ingen tvekan om identifieringarna och blir lätt att göra detaljbilder av var och en i samband med ytterligare observationer.

Efter den första besvikelsen över molnen visade det sig alltså att jag fick alla de sex planerade asteroiderna på bild trots allt, så jag kan nöjt vänta på nästa fillfälle att ta upföjnngsbilder.

3 oktober 2022

av i Driven kamera och märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Planeter och asteroider

Kvällen var klar, och prio 1 var att ta några fler asteroidbilder innan månskenet dränker allt. Utrustningen är den enkla och snabba, kamera med 85mm objektiv plus iOptron-stativet. Om jag bara tar 30s-bilder räcker det till och med att bara höfta till riktningen mot polstjärnan, så slipper jag krypa och försöka sikta genom polsökaren.

Det var ett tag sen jag såg Saturnus, som dock ännu rör sig sakta åt höger i Stenbocken. Månen Titan syns precis till höger om planeten.

Även Jupiter rör sig åt höger bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids denna kväll helt normalt  i en stor cirkulär blaffa.

På en kortexponering ser vi Ganymedes(J3) och Callisto(J4) snyggt upplinjerade, medan Io och Europa är osynliga längre in. Stjärnorna är kring magnitud 9

Mars har fortsatt sin snabba väg framåt, och närmar sig nu ekliptikans port/Oxens hornspetsar (beta och zeta Tauri). Jag fick vänta lite (till 22.25) för att den skulle komma upp ordentligt.

Det var förstås allra viktigast att ta andrabilder av de två asteroider jag observerade senast. Nr 216 Kleopatra syntes lätt på en 30s-exponering vid  nedre högra hörnet av Pegasus (alf Peg)

medan nr 38 Leda vid nedre vänstra hörnet (gam Peg) är så svag att den bara syns på en summabild

Tillsammans med bilder från 29/9 blev det bra jämförelsebilder som visar hur båda asteroiderna rört sig åt höger nära sina oppositioner.

Sen fick jag flera nya förstabilder att följa upp. På Jupiterbilden finns både nr 48 Doris, som jag observerade redan för en månad sedan, och nr 65 Cybele

men jag var framför allt intresserad av de låga numren 23 Thalia och 24 Themis. Thalia syns direkt på en 30s-bild

medan jag för den svagare Themis igen fick göra en 3 minuters summabild. Observera  stråket med geostationära satelliter

Nära alfa i Fiskarna, men i Valfisken Cetus, fanns nr 31 Euphrosyne, svag men tydlig på en 30s-bild.

Lågt på himlen, i samma fält som Mira kunde man se nr 92 Undina

och högt uppe vid epsilon Persei råkade också två ljusa asteroider befinna sig, 115 Thyra och 324 Bamberga.

På den korta fotosejouren tog jag också en ny bild av Neptunus till höger om Jupiter.

och på en jämförelsebild ser man rörelsen på en månad

Det mest intressanta på den nya översiktsbilden är dock det ovanligt starka spåret av en geostationär satellit. Man ser många betydligt svagare spår, men här har vi tydligen en extra stark spegling i solpanelerna. Förra året den 12 oktober2021 såg jag ett ännu extremare ljusblänk, och jag misstänkte då att datumet var viktigt med solens deklination lika med det geostationära bandets. Jag hoppas kunna observera fler datum denna oktober.

Som sagt, en mycket givande sejour på bara 30 minuter! Problemet är nu att det verkar dröja till nästa klara kväll, så att månen hinner komma och förstöra utsikten.

11 oktober 2021

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Kort himmelskoll

Inifrån såg det klart ut, men så fort jag kom ut i mörkret såg jag att nästan halva himlen var täckt av stora dismoln. Det ändrade sig dock hela tiden, och jag kunde utnyttja luckorna till några kamerabilder (85mm objektiv). Jupiter vandrar ännu sakta åt höger i Stenbocken

Bara två månar syns på en fortfarande överexponerad 4s-bild.

Saturnus är precis i vändpunkten i sin oppositionsslinga, kvar under alfa och beta i Stenbocken.

Detaljförstoringen visar närpassagestjärnan HIP 101922 och månen Titan till vänster om planeten. (Det vertikala strecket genom Saturnus beror på skakning och är inget reellt).

Neptunus hamnade precis i trädtopparna, men man ser den ändå ett stycke till höger om HIP 116106 som den befann sig nära den 30 augusti. Den fortsätter att röra sig åt höger ända fram till 1 december.

Sen försökte jag ta bilder av småplaneter (att följa upp nästa klara kväll). Först nr 2 Pallas, som ovanligt nog syns nära ekliptikan vid lambda i Vattumannen.

Sen siktade jag nära beta Aqr, där det fanns flera kandidater kring magnitud 11. Med bara 30s exponering blev både nr 80 Sappho och nummer 43 Ariadne tydligt synliga, och jag kunde också observera  nr 25 Phocaea i östra delen av Fiskarna, nära Väduren.

När jag tagit en andra bild av Pallas, Sappho, Ariadne resp Phocaea kan jag visa tydligare bilder. Här slutade den korta kvällen, men det visade sig vara 10 väl använda minuter!

30 augusti 2021

av i Driven kamera och märkt , , , , , | 1 kommentar

Asteroider och vintergata

Kvällen var klar och fin, men jag orkade bara ta några snabba bilder med kamera och 85mm-objektiv på (slarvigt inställt) iOptronstativ. Först förstås Jupiter till vänster om gamma och delta i Stenbocken. Med bara 10s exponering ser man också några av månarna

 

Saturnus står längre till höger i stjärnbilden, under dubbelstjärnorna alfa och beta. Även här ser man den stora månen Titan till höger om planeten

 

Sen kan fortsatte jag att följa hur RS Ophiuchi både blivit rödare och minskat i ljusstyrka. På bilden syns också en tydligt “suddig stjärna”, vilket Messier såg redan 1764,  klothopen M14.

Apropå avtagande novor har vi den extremt långsamma V1405 Cas. Bilden blev tyvärr av dålig kvalitet (med stjärnorna som spår), men det går lätt att ändå hitta novan som nu är i sjätte månaden(!) sedan utbrottet 18 mars.

En förstoring visar de fula spåren, men det är det lättare att jämföra med tidigare observationer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tog jag rutinbilden mot Norra Kronan, där varibeln R CrB som vanligt var ljusstark och den rekurrenta novan T CrB som vanligt inte hade utbrott. Om RS Oph haft 7 säkra utbrott sedan 1898 är T CrB ännu exlusivare med bara två, 1866 och 1946. Ett nytt kommer ganska säkert förr eller senare, så det är bäst att ha koll…

Sedan försökte jag observera asteroider i närheten av ljusstarka stjärnor (för att lätt hitta fältet), men jag var lite för optimistisk, så att flera var för ljussvaga för dessa 30s kamerabilder. Här syns i alla fall nummer 89 Julia tydligt nära alfa i Vattumannen

 

 

 

 

 

Kameran har skakat så att stjärnorna är lite dubbla, och samma sak hände när jag siktade mot theta i Örnen. Jag tror ändå jag kan identifiera asteroiden nr 12 Victoria, men är inte helt säker förrän jag tagit en ny bild om några dagar.

Inte heller nr 6 Hebe är helt lätt att identifiera säkert, lång nere i Sagittarius “tesked”

 

 

Övriga asteroider var för svaga, men här i Triangelns stjärnbild kan man se både galaxen M33 och den stora öppna stjärnhopen NGC 752

I detta fält i Fiskarna kan man också se Neptunus

 

 

 

 

 

Sen tog jag ett antal bilder mot södra vintergatan, för att sen på något sätt pussla ihop till en mosaik. Med DSS får man som vanligt problem med dubbelbilder, och man får ta mindre områden separat. En summa av fem ger en hygglig bild av de komplicerade mörka stoftmolnen samt det kontasterande ljusa “stjärnmolnet” i Scutum (Skölden), med den kompakta öppna stjärnhopen M11 centralt

Även ner mot den buskiga horisonten fungerade det ovanligt bra, och från åtta delbilder ser man bl.a. de karakteristiska gasnebulosornana M17 och M16.

 

 

19 november 2020

av i Driven kamera och märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Kallt och klart

Mycket lägligt klarnade det upp en stund just denna kväll, och man kunde se månen tillsammans med Jupiter och Saturnus. En enskild 0,5s-bild är en möjlig kompromiss

men Jupiter och Saturnus kommer bättre till sin rätt på en 8s-exponering

Det behövs HDR-teknik, men jag lyckas sällanfå programmen att göra som jag vill. Nu blev det t.ex. plötsligt en vinterbild, långt från verkligheten…

 

Sen siktade jag på fältet i Vattumannen där Ceres nu befinner sig nära den stora planetariska nebulosan NGC7293. Nebulosan är stor som halva fullmånen, men står lågt på himlen med låg ytljusstyrka, så att den alltid är svår att få på bild. En 30s enkelbild visar en antydan till nebulosa

och inte ens på summan av nio sådana bilder är den särskilt tydlig.

Högre upp i Vattumannen finns Neptunus, som lätt syns på en 30s enkelbild

På en 3 minuters summabild ser man svagare stjärnor, men bara svagt småplaneten nr 19 Fortuna.

Den röda variabeln Mira (omicron Ceti) är fortfarande ljusstark

Stjärnbilden Fiskarna är stor och oformlig, och som historisk rest finns stjärnan 51 Ceti (som på Flamsteeds tid alltså räknades till Valfisken) i Fiskarnas nuvarande område

Bilderna vid alfa Piscium tog jag på jakt efter småplaneten nr 11 Parthenope, som syns svagt.

Det blåste starkt och iskallt, och jag flydde in efter en halvtimme för att prova igen senare. Då var himlen övertäckt av moln, och jag var mest lättad att slippa ge mig ut igen…

14 november 2020

av i Driven kamera och märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Dimsyner…

Efter all gråmulenhet måste jag ju chansa när det faktiskt syntes stjärnor på himlen, men det kändes hopplöst när jag märkte den våta dimman, och hur varje utandning adderade ett nytt jättemoln.  Jag använde min favoritutrustning för snabba bilder, EOS60-kameran med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Om man håller exponeringstiderna väl under en minut kan man bara höfta till monteringens inställning och behöver inte försöka sikta mot Polstjärnan, vilket är ett knepigare företag.

Förvånande nog syntes Jupiter och Saturnus bra nere vid horisonten, sakta på väg allt närmare varandra.

På detaljbilden av Jupiter ser man tre av månarna, som faktiskt (även J2) denna kväll alla råkade synas på samma sida av planetskivan,

Sen siktade jag på måfå nere i Vattumannen, men diset låg tätt, och inte ens på en summa av fyra 30s-bilder kan man mer än mycket marginellt urskilja dvärgplaneten Ceres. Den ligger nu långt från både jorden och solen, och är inte ljusare än ungefär magnitud 8,9.  Inte heller den stora planetariska nebulosan NGC 7293 syns fast den också ligger precis i närheten.

Lite högre upp på himlen kunde man i alla fall se Neptunus till vänster om phi Aqr (där den förra året syntes till höger). Diset är för tjockt för att man ska se spåren av de geostationära satelliter som brukar synas mellan psi och phi Aqr

Mars blir förstås en stor blaffa i diset. Den börjar precis vända uppåt och åt vänster när det nu är slut på oppositionsslingan. Den kommer att passera ovanför zeta Piscium ungefär 12 december.

Uppåt Svanen var himlen klarare, men det är hopplöst att försöka sikta så högt genom kamerasökaren. Jag tog bilder på måfå, och kunde sen med Autostitch känna igen Svanen och se vartåt jag pekat

Ett av målen med att ta bilder i Svanen var ju den långperiodiska variabeln chi Cygni, som senast jag tog en bild var för ljussvag för att synas. Trots dålig bildkvalitet (avlånga stjärnor) har den nu precis ljusnat nog för att åter (marginellt) vara synlig.

Slutbilden fick bli Vega och Lyran, åter med lyckad måfåpekning.

Allt i allt en häpnadsväckande lyckad kväll med tanke på förutsättningarna!

19 januari 2020

av i Driven kamera och märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Klart och milt, ingen vinter

Eftersom träden söder om huset växt år för år är det inte riktigt roligt att sätta igång ett teleskop när så mycket är skymt. Mitt vanligare observationssätt har i stället blivit att ta kameran plus iOptronmonteringen 100 m bort längs vägen, där det är mycket bättre utsikt.

Ett första mål var förstås Venus, men med lite dis i luften blir det absurda bilder där man tror det är en fullmåne som syns.

Som syns är Venus inte så långt från Neptunus, och den kommer att vandra tätt förbi redan 27/1. Om mötet hade skett idag hade man förstås inte kunnat urskilja båda planeterna, men problemet är både dis och kort brännvidd (85mm). En bild från ikväll med 200mm tele visar att det nog kan fungera, men att man kanske måste se till att Neptunus inte hamnar precis på en av strålarna (åstadkomna av kamerans kantiga bländare).

Jag fick också skynda mig att ta bilder av den långperiodiska variabeln chi Cygni på väg ner bland träden i nordväst. Den ökar stadigt i ljusstyrka och är nu lätt att hitta på bilden.

Prototypvariabeln Mira minskar i stället, men är fortfarande också lätt synlig i botten av den “skål” där jag av tradition vill se den.

Sen slumpar det sig så att småplaneten nr 9 Metis rör sig nära Uranus på himlen, och jag tänkte mig bilder med  200mm brännvidd. Problemet är att Uranus ligger långt från någon ljus stjärna, så att jag hade stora problem att hitta den. Här på en ful mosaikbild med 85mm-objektivet ser man omgivningarna

och på en förstoring även Metis

I efterhand ser jag att Uranus finns med på några 200mm-bilder, men ingen av dem lyckad. Här har något glappat så att det finns dubbla bilder av alla ljusa stjärnor. För de svagare är extrabilden osynligt svag, och Metis syns ungefär lika bra som på kombinationsbilden härovan.

Jag insåg också i efterhand att även småplaneten Vesta fanns nära mu Ceti, i kanten av mina bilder mot Uranus.

När Orion syns är det svårt att inte sikta ditåt. Den stora nebulosan var först skymd, men jag fick några bilder av “Flame”-nebulosan (NGC 2024) bredvid bältet. På 30s syns den svagt

men redan på en summa av tre sådana bilder anar man också Hästhuvudneulosan. Stjärnfältet kring den lilla reflektionsnbulosan M78 är skymt av mörka stoftmoln, och det var antagligen denna kontrast som gjorde att den upptäcktes redan 1780.

Med 85mm-objektivet får man bättre överblick, med den stora nebulosan (M42) nere i svärdet. Diset ger falska nebulosar också kring de ljusa stjärnorna i bältet.

För ännu bättre överblick över hela Orion har jag kombinerat tre 85mm-bilder. (Det hade varit smartare att byta till ett vidvinkligare objektiv, men jag var lat och ville inte trassla med fler objektivbyten). Man ser att Betelgeuze fortfarande är ovanligt ljussvag och mer lik Bellatrix (övre högra hörnet) snarare än den ljusa Rigel (nedre högra hörnet).

Med större bländare och längre exponering (totalt 2 minuter) blir nebulosorna lite tydligare, men också diset i luften.

Även om Orions nebulosor alltid imponerar blev resultatet av ett par timmar under stjärnorna ganska magert. En anledning är att det går för länge mellan de klara kvällarna, så att jag hinner glömma lämpliga inställningar och handgrepp, en annan min tilltagande fysiska skröplighet. För att sikta måste man  ner på marken bredvid stativet, och för att ställa in tid och bländare måste man upp igen, och varje gång är det på gränsen att det går utan att jag rubbar stativet (som måste vara inställt mot Polstjärnan)…

 

 

 

 

 

 

 

21 september 2019

av i Driven kamera och märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Fin kväll

För första gången på länge var det både klart och månfritt, och dessutom ovanligt milt, så jag gjorde ett tredje försök med kamera plus 85mm-objektiv. Nu kunde jag faktiskt se vart jag pekade, så utom vintergatsbilder blev det både fler asteroidbilder och en svag komet.

Först måste jag förstås ta en bild av Saturnus nere vid horisonten. Ett par flygplan ger fula streck, men man ser stjärnan Nunki (sig Sgr) i Tekannans handtag, och den stora klothopen M22. Även om Saturnus förstås är mycket överexponerad kan man ana att dess måne Titan tittar fram till vänster.

Sen tog jag en del vintergatsbilder, se nedan, men skyndade mig också att leta upp kometen C/2018 W2 Africano i Andromeda. Den har sitt perihelium långt utanför jordbanan, och kan därför ses bekvämt hela natten. I gengäld blir den inte ljusstarkare än ungefär magnitud 9, och syns bara som en minimal suddfläck på bilden.

En summa av 4 exponeringar (totalt 3 minuters exponering) ger en tydligare bild, men det är mest den typiska gröna färgen som avslöjar att det är fråga om en komet.

 

Sen siktade jag mot några småplaneter. Nr 16 Psyche kan åter ses nära ypsilon Cap, men på en förstoring ser man att den rört sig ett stycke sedan den 18/9. Man ser också hur mycket fler stjärnor som syns på bilden från i kväll med 30s exponering i stället för 10.

En annan asteroid som just nu syns i främre delen av Stenbocken är nr 38 Laetitia.

Nära ovanför Stenbocken finns också asteroiden nr 15 Eunomia, och i samma synfält ett antal geostationära satelliter

En summa av tre bilder visar hur satellitspåren förskjuts från bild till bild, men samtidigt minskar kontrasten så att det är svårt att se annat än de ljusaste av dem. Här är några typiska identifieringar via theSky

Även fältet med Neptunus har ju satellitspår

och här gjorde jag tricket att stänga av kameravridningen så att satelliterna blir prickar och stjärnorna spår. På bilden kan man räkna till 15 geostationära satelliter, där många (men inte den allra ljusaste längst till höger?) går att identifiera via theSky. Eftersom jag observerade tidigare på kvällen än den 18/9 är det andra satelliter som syns nu.

Sen var det vintergatsbilderna. Även om DeepSkyStacker inte är det idealiska programmet kan man i alla fall få en översiktlig mosaik av vintergatan mellan Örnen och Skytten.

Det blir bara marginellt snyggare om man delar upp det i två bilder. Med början vid Teskeden (med Saturnus just under kanten) har vi alltså uppåt höger de rödaktiga gasnebulosorna M16 (Örnnebulosan) och M17(Svannebulosan), som här totalt fått 3 minuters exponering. (De mystiska trädsilhuetterna med stjärnor under beror på kombinationen av exponeringar med fältet olika nära horisonten).

Högre upp har vi ett “hål” i de mörka stoftmolnen så att man ser ovanligt många vintergatsstjärnor i Scutum(Skölden). De mörka molnen finns runtomkring i komplicerade mönster. Den öppna stjärnhopen M11 är en av himlens stjärnrikaste, men syns i denna skala bara som en ljus fläck.

Det är dock mest DeepSkyStacker som suddar till det, och en enda 30s-bild visar mycket mer detaljer

Men så kom jag igen ihåg alternativet Autostitch, som ger ett mycket snyggare skarvfritt panorama

Detaljerna är också kvar på ett helt annat sätt, som syns av detta utsnitt kring M11

 

På slutet tänkte jag ta fler bilder av komet Africano, men jag slarvade och fick till sist bara en enda överexponerad bild. Om man jämför kvällens två bilder ser man att kometen rört sig så att den hamnat nästan på en stjärna, och när dessutom följningen var dålig (så att stjärnorna blir streck) syns den knappt.

 

 

 

18 september 2019

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Neptunus i mjölken

Jag gjorde ett nytt försök med kameran, och fick inse att månen plus dis fortfarande gjorde himlen mjölkvit. Nu såg jag i alla fall de ljusa stjärnorna i Pegasus och kunde sikta lite mer infomerat. Med Neptunus nära phi, som i sin tur finns rakt ovanför den karakteristiska trippeln psi i Vattumannen hittade jag dit ganska snabbt, men fick inse att det (på grund av den ljusa bakgrunden) inte kunde bli så mycket annat än en kortexponering på 10s. Som jag märkte förra året ligger planeten nära bandet av geostationära satelliter, och man ser här också ett tydligt spår av en av dem.

Med bara 10 sekunders exponering är spåret kort, men på en summa av tre bilder ser man rörelsen. Dvs egentligen är det ju satelliten som ligger stilla och kameran och stjärnfältet som rör sig…

Jag är ofta frustrerad över mitt astronomiprogram “the Sky”, men när det gäller att identifiera de geostationära satelliterna fungerar det väldigt smidigt. Det är alltså den relativt moderna (2017) Hellas SAT3 som syns tydligast, medan man mycket svagt till vänster också kan ana den ryska Express-AM7. När månen tillåter längre exponeringar ska jag följa flera.

Trots att jag alltså bara tog 10s-exponeringar är det slående hur pass svaga stjärnor som ändå är synliga på bilderna. Asteroiden nr 16 Psyche finns just nu nära stjärnan ypsilon i Stenbocken, och även om den är nästan tio gånger ljussvagare än Neptunus kan man se den svagt på denna bild med (de optiska) dubbelstjärnorna alfa och beta.

Nu dröjer det inte så länge innan månen slutar störa, så jag återkommer även till Psyche.