21 september 2019

Fin kväll

För första gången på länge var det både klart och månfritt, och dessutom ovanligt milt, så jag gjorde ett tredje försök med kamera plus 85mm-objektiv. Nu kunde jag faktiskt se vart jag pekade, så utom vintergatsbilder blev det både fler asteroidbilder och en svag komet.

Först måste jag förstås ta en bild av Saturnus nere vid horisonten. Ett par flygplan ger fula streck, men man ser stjärnan Nunki (sig Sgr) i Tekannans handtag, och den stora klothopen M22. Även om Saturnus förstås är mycket överexponerad kan man ana att dess måne Titan tittar fram till vänster.

Sen tog jag en del vintergatsbilder, se nedan, men skyndade mig också att leta upp kometen C/2018 W2 Africano i Andromeda. Den har sitt perihelium långt utanför jordbanan, och kan därför ses bekvämt hela natten. I gengäld blir den inte ljusstarkare än ungefär magnitud 9, och syns bara som en minimal suddfläck på bilden.

En summa av 4 exponeringar (totalt 3 minuters exponering) ger en tydligare bild, men det är mest den typiska gröna färgen som avslöjar att det är fråga om en komet.

 

Sen siktade jag mot några småplaneter. Nr 16 Psyche kan åter ses nära ypsilon Cap, men på en förstoring ser man att den rört sig ett stycke sedan den 18/9. Man ser också hur mycket fler stjärnor som syns på bilden från i kväll med 30s exponering i stället för 10.

En annan asteroid som just nu syns i främre delen av Stenbocken är nr 38 Laetitia.

Nära ovanför Stenbocken finns också asteroiden nr 15 Eunomia, och i samma synfält ett antal geostationära satelliter

En summa av tre bilder visar hur satellitspåren förskjuts från bild till bild, men samtidigt minskar kontrasten så att det är svårt att se annat än de ljusaste av dem. Här är några typiska identifieringar via theSky

Även fältet med Neptunus har ju satellitspår

och här gjorde jag tricket att stänga av kameravridningen så att satelliterna blir prickar och stjärnorna spår. På bilden kan man räkna till 15 geostationära satelliter, där många (men inte den allra ljusaste längst till höger?) går att identifiera via theSky. Eftersom jag observerade tidigare på kvällen än den 18/9 är det andra satelliter som syns nu.

Sen var det vintergatsbilderna. Även om DeepSkyStacker inte är det idealiska programmet kan man i alla fall få en översiktlig mosaik av vintergatan mellan Örnen och Skytten.

Det blir bara marginellt snyggare om man delar upp det i två bilder. Med början vid Teskeden (med Saturnus just under kanten) har vi alltså uppåt höger de rödaktiga gasnebulosorna M16 (Örnnebulosan) och M17(Svannebulosan), som här totalt fått 3 minuters exponering. (De mystiska trädsilhuetterna med stjärnor under beror på kombinationen av exponeringar med fältet olika nära horisonten).

Högre upp har vi ett ”hål” i de mörka stoftmolnen så att man ser ovanligt många vintergatsstjärnor i Scutum(Skölden). De mörka molnen finns runtomkring i komplicerade mönster. Den öppna stjärnhopen M11 är en av himlens stjärnrikaste, men syns i denna skala bara som en ljus fläck.

Det är dock mest DeepSkyStacker som suddar till det, och en enda 30s-bild visar mycket mer detaljer

Men så kom jag igen ihåg alternativet Autostitch, som ger ett mycket snyggare skarvfritt panorama

Detaljerna är också kvar på ett helt annat sätt, som syns av detta utsnitt kring M11

 

På slutet tänkte jag ta fler bilder av komet Africano, men jag slarvade och fick till sist bara en enda överexponerad bild. Om man jämför kvällens två bilder ser man att kometen rört sig så att den hamnat nästan på en stjärna, och när dessutom följningen var dålig (så att stjärnorna blir streck) syns den knappt.

 

 

 

18 september 2019

Neptunus i mjölken

Jag gjorde ett nytt försök med kameran, och fick inse att månen plus dis fortfarande gjorde himlen mjölkvit. Nu såg jag i alla fall de ljusa stjärnorna i Pegasus och kunde sikta lite mer infomerat. Med Neptunus nära phi, som i sin tur finns rakt ovanför den karakteristiska trippeln psi i Vattumannen hittade jag dit ganska snabbt, men fick inse att det (på grund av den ljusa bakgrunden) inte kunde bli så mycket annat än en kortexponering på 10s. Som jag märkte förra året ligger planeten nära bandet av geostationära satelliter, och man ser här också ett tydligt spår av en av dem.

Med bara 10 sekunders exponering är spåret kort, men på en summa av tre bilder ser man rörelsen. Dvs egentligen är det ju satelliten som ligger stilla och kameran och stjärnfältet som rör sig…

Jag är ofta frustrerad över mitt astronomiprogram ”the Sky”, men när det gäller att identifiera de geostationära satelliterna fungerar det väldigt smidigt. Det är alltså den relativt moderna (2017) Hellas SAT3 som syns tydligast, medan man mycket svagt till vänster också kan ana den ryska Express-AM7. När månen tillåter längre exponeringar ska jag följa flera.

Trots att jag alltså bara tog 10s-exponeringar är det slående hur pass svaga stjärnor som ändå är synliga på bilderna. Asteroiden nr 16 Psyche finns just nu nära stjärnan ypsilon i Stenbocken, och även om den är nästan tio gånger ljussvagare än Neptunus kan man se den svagt på denna bild med (de optiska) dubbelstjärnorna alfa och beta.

Nu dröjer det inte så länge innan månen slutar störa, så jag återkommer även till Psyche.

 

 

 

4 december 2018

Komet 46P igen

Efter många regnskurar klarnade det faktiskt som det skulle på kvällen, och jag kunde konstatera att komet Wirtanen nu var lätt synlig i fältkikare, och troligen utan kikarhjälp för ett yngre öga. Den var dock fortfarande precis under min trädhorisont, dvs jag kunde bara ta bilder med kamera och teleobjektiv på iOptron-monteringen. Jag började med en bild av Mars på väg mot Neptunus, eftersom det ganska troligt inte kommer att vara klart vid den närmaste passgen 7/12. Lägg märke till den envisa reflexen av Mars i objektivet, ingen extra komet…

Sen siktade jag så på kometen, som syntes fint redan med en knapp minuts exponering. Den låg nu på gränsen mellan Cetus och Eridanus, deklination -13 grader.

Jag tog ett tiotal exponeringar innan jag nöjd gick in i värmen igen. En enkel DSS-summering med ca 8 minuters total exponeringstid blir lite tydligare, och om man är optimist kan man säga att man anar en smal svansstråle snett upp mot vänster.

Nästa steg blir bilder genom teleskop, 46P är helt klart en rolig bekantskap.

 

 

 

27 november 2018

Astronomisk helkväll

Kvällen var liksom dagen klar och lugn (och kall!), och jag gjorde lite varierade observationer. Först hittade jag en bra plats med sydutsikt och märkte att det inte alls var svårt att se Fomalhaut (alfa i Södra Fisken, PsA) , på deklination -29,6 grader. Den syns här 5 grader från sin meridianpassage (azimut 175 grader),  3 grader över horisonten, och det är ingen tvekan om att det är en första magnitudens stjärna. Optiken är ett 100 mm f/4 teleobjektiv, med kameran på iOptron-monteringen.

Mars rör sig snabbt vidare genom Fiskarna, och kommer den 7/12 att passera nära Neptunus. Den finns redan nu i samma telesynfält

Bara för sakens skull tog jag också en bild av Uranus som närmat sig stjärnan omikron i Fiskarna men fortfarande formellt är kvar i Valfisken (Cetus). Stjärnfältet är ovanligt tråkigt, utan ljusa stjärnor att sikta mot.

Sedan kollade jag Mira, som den 15 oktober inte var mycket ljusstarkare än sin närbelägna grannstjärna. Nu är bilden en helt annan, och man får anstränga sig för att se den svaga stjärnan bredvid.

Även den andra långperiodiska variabeln jag försöker följa, chi Cygni, har ljusnat, men inte alls lika fort. På en knapp minut får man i vintergatan ett tätt stjärnfält, här förvärrat av lite glapp i följningen. Variabeln är dock nu så ljusstark att den går lätt att hitta i stjärnmyllret. (Den mörka trädsilhuetten är ett verkligt träd, men på en längre exponering hade man kunnat se liknande mörka moln i vintergatan.)

Jag fick söka runt lite innan jag siktade rätt, och med så många stjärnor kan DSS-programmet sätta ihop bilderna till en vettig ‘mosaik’. Man ser nu tydligt hur stjärntätheten ökar dramatiskt från uppe till höger ner mot vintergatsplanet til vänster. Den öppna stjärnhopen NGC 6819 är tillräckligt långt från vintergatsplanet för att synas tydligt.

Efter att nyss ha läst om Seyfert-galaxen M77 kom jag på att den ju nästan ligger i Miras synfält, nära delta Ceti, men en 4-minuters summabild visar bara den ljusstarka galaxkärnan. Med denna korta brännvidd (100 mm) är den oskiljaktig från en stjärna, medan dess svaga granne NGC1055 är mer tydligt galaxlik.

 

Senare på kvällen gick jag ut igen, men nu hade månen gått upp och gjorde himmelsbakgrunden mycket ljusare. Målet var kometen 46/P Wirtanen, som verkar kunna bli synlig med blotta ögat senare i december. Den står ännu mycket lågt på himlen, och jag vågade knappast hoppas att den skulle vara synlig på en så ljus himmel. Precis över trädtopparna, nära stjärnan kappa i den sydliga stjärnbilden Smältugnen (Fornax) syntes dock det avslöjande gröna skenet från kometen redan på en 40-sekunders exponering.

En 6-minuters summa av nio bilder är inte vackrare, men visar kometen och stjärnfältet tydligare

Om någon vecka kan kometen vara en fin syn även i en mindre fältkikare.

Källan till det starka himmelsljuset, en stor avtagande måne, lockade nu även i sig själv, och jag böjade en omgång filmning genom SW200. Först filmade jag utan Barlow (f=1000 mm) så att jag kunde täcka hela månen. De reducerade bilderna kan sen sättas ihop med Autostitch till en fin helbild. (Inom parentes kan jag erkänna att jag som vanligt hade slarvat med täckningen så att det ändå blev ett ‘hack’ nere till vänster, vilket jag här helt fräckat har retuscherat bort…)

Seeingen var bättre än medel, och jag körde ett tjugotal filmer med Barlow (effektiv brännvidd f=2500 mm). Sedan jag fått fram de enskilda bilderna från dessa filmer satte jag ihop även dem med Autostitch och fick då ett sammanhängande terminatorområde i stor detalj. Sedan har jag delat upp denna storbild igen i sex mindre delar, större än de enskilda bilderna och lättare att orientera sig i (jämför med översiktsbilden ovan!).

Här först området i norr, med de stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus. Kratern Bürg ligger på en gammal igenfylld kraterbotten (Lacus Mortis), och längre till vänster ser vi Alpdalen och Plato.

Nästa bild visar Klarhetens Hav med slingrande åsar och den stora Posidonius precis på terminatorn. Bortanför Apenninerna ligger så Mare Imbrium till vänster, med den karakteristiska trion Archimedes, Aristillus och Autolycus.

Nedanför Plinius ligger i stället Lugnets Hav, och innanför till vänster syns de kända förkastningarna vid Ariadaeus och Hyginus.

Sedan kommer vi till det mest dramtiska området. Theophilus ligger helt i skugga, medan man ännu ser mer av Cyrillus och Catharina. Nedanför dessa tre ser man långa skuggor från den slingrande Altai-förkastningen. Från Abulfeda mot Altai sträcker sig en ovanlig rad av kratrar, som antagligen bildades i en sammanhängande serie av nedslag.

Sedan är vi nere i de kratertäta södra delarna av månens hitsida, med många stora kratrar

Vi ser Tycho, den stora Clavius, och längst ner i söder Moretus.

Allt i allt en mycket givande astronomikväll!

 

 

10 oktober 2018

Satelliter i Jönköping och Värnamo

Den tidiga kvällen tillbringade jag på Råslättsvägen i södra Jönköping, med en förstås mycket upplyst himmel. Ändå kan man även här fotografera stjärnor och andra himlakroppar: På denna 15 s vidvinkelbild syns både Andromedagalaxen M31 och (minst) två satellitspår

Genom att kolla på heavens-above kan man se att de är från ett kinesiskt raketsteg (CZ-2C R/B) och en rysk satellit (Resurs 1-3), och de finns båda med också på en bild tagen 40 sekunder senare

Det är de närmaste ljuskällorna som stör mest, och om man bara kan skärma bort dem finns både Mars och Saturnus att se mot söder

Kvällen var fortsatt klar, och kring midnatt tog jag en del bilder från Värnamo. Den dåliga fokuseringen på en bild av Neptunus (200 mm teleobjektiv) har som positiv bieffekt att man på en förstoring anar att planeten har en dragning åt grönt som de omgivande stjärnorna saknar

Huvudskälet att peka mot Neptunus var dock återigen att jag visste att bandet med geostationära satelliter syns precis här. Genom att helt simpelt stänga iOptron-drivningen framträder satelliterna som punktobjekt medan stjärnorna (och Neptunus) blir streck. Här syns minst 6 ‘stillastående’ satelliter, medan strecket t1 kan vara någon slags manöver på väg till geostationär bana.

Två ytterligare minutlånga exponeringar visar hur satelliterna ligger kvar medan stjärnorna driver förbi. (Objektet ‘t1’ rör sig snabbt och verkar också variera snabbt i ljusstyrka, som om det roterar utom kontroll).

Asteroiden nr 10 Hygiea har flyttat sig ytterligare ett stycke åt höger i trakten av TX Psc som syns av dessa lite omaka bilder

Sedan kollade jag bara himlens två kändaste variabler. Chi Cygni är ännu oansenlig, men avslöjar sig även i Svanens stjärnmyller genom sin röda färg

Inte heller Mira är nu annat än en svag röd stjärna

Så här dags började himlen kännas för disig för mera observerande så det fick vara allt

 

3 oktober 2018 (kväll)

Perfekt höstkväll

Natten 3-4 oktober förutsades bli helklar, och jag gick först ut på kvällen i ett par omgångar. Först lite hastigt för att hinna se ISS passera ovanför Mars och Saturnus, med vintergatan som snygg bakgrund. Kameran (med 20mm objektiv) är monterad på fast stativ, så stjärnorna är lite utdragna på 30 sekunders exponeringar. (Som vanligt passerar ocskå flyg och andra satelliter…)

Jag borde genast ha ordnat med iOptron-monteringen (som följer himlen), eftersom vintergatan var så fin, men tog bara några ytterligare kortexponerade (30 s) vidvinkelbilder, här med brännvidd 10 mm.

När jag senare kom igång med ordentlig följning blev det detaljbilder i stället, med 70-200 mm teleobjektiv. Mars är fortfarande så ljusstark att man med 200 mm får den lustiga gröna reflexen som jag varit ut för flera gånger. Planeten står (se bilden ovan) i en del av Stenbocken som saknar ljusa stjärnor, så kontrasten till Mars är extra stor

Först med objektivet utzoomat till 70 mm börjar det finnas igenkännligare stjärnor, och här ser vi uppe till höger de glesa dubblarna alfa och beta i Stenbocken, plus det vanliga störande flygplanet…

Sen siktade jag mot Neptunus där jag visste att man också kan se spåren av geostationära satelliter. Med bara 70 mm brännvidd syntes spåren dock bara svagt, här på tre kombinerade 30s-exponeringar

Om man i stället fixerar kameran blir satelliterna punktformiga medan alla stjärnor blir streck. På denna summa av tre minutlånga bilder kan man se ett tjugotal satelliter, längs ett smalt band på himlen. (Grovt sett kanske bilden täcker 10 grader av den geostationära cirkeln, så extrapolerat borde det bli omkring 700 geostationära satelliter totalt, vilket nog är en rimlig siffra)

Sedan ville jag ha igång stora SW200-teleskopet, eftersom jag tänkte filma månen på morgonen. Ett första motiv blev den kända dubbelstjärnan gamma Arietis (separation omkring 10 bågsekunder), som är väl upplöst redan utan Barlow (f=1000 mm).

Resultatet med längre brännvidd är inte bättre, eftersom man också måste öka exponeringstiden så att varje delbild får större seeingpåverkan.

Alltsedan jag såg Stockholmsamatören Peter Roséns bilder av Uranus och Neptunus har jag velat försöka filma åtminstone Uranus. Nu stod den lämpligt placerad, och jag fick oväntat in den i synfältet på första försöket. Även utan Barlow krävs exponeringstider kring 1/10 s, och seeingen suddar ut rejält. Bildskalan är dock identisk med den för gamma Arietis här ovan, så en apparent diameter för Uranus omkring 4 bågsekunder verkar rimligt. Den grönaktiga färgen finns redan i kameran, så även om den iofs är realistisk är det mest en slump…(Bilden av gamma Ari var lika grön innan jag godtyckligt ändrade färgbalansen)

Alla försök med längre brännvidd gav bara en större men lika suddig skiva, så eventuella fler försök får avvakta en kväll med bättre seeing.

1 oktober 2018

Oväntat klart

Himlen var så klar att jag i alla fall måste ta några bilder med teleobjektiv (200 mm) och kameran på iOptronstativet. Första mål var Neptunus i Vattumannen, och på köpet svaga streck från geostationära satelliter

Två bilder kombinerade (41 resp 57 s exponering) visar tydligt två grupper av streck, förskjutna åt vänster när kameran följt himlen åt höger.

Småplaneten nr 10 Hygiea befinner sig nära den röda variabeln TX i Fiskarna. Tyvärr var följningen lite dålig, men den är ändå lätt att identifiera. (Jag har ett gott öga till Hygiea alltsedan jag omkring 1969 gjorde en banbestämning för den med klassisk Gauss-metodik. Det var innan miniräknare slagit igenom, och jag minns att jag använde tjocka tabeller med logaritmer och trigonometriska funktioner…)

Följningen var dålig även när jag siktade mot chi Cygni. Den är ännu ljussvag (kring magnitud 9), men den röda färgen avslöjar att det är rätt stjärna i Svanens myller

Sen fortsatte jag med Nordamerikanebulosan. Den är lite jobbig att sikta mot när den står så högt på himlen, och jag fick ett antal snedpekningar innan den blev rätt placerad bredvid Deneb. De finare nyanserna anas egentligen bäst på en enkelbild (86 s exponering)

men den blir förstås mycket tydligare på en 10-minuters summabild

Här avbröt jag för att eventuellt kunna gå ut igen senare på natten och filma månen, men det blev i slutänden inget av med det