19 februari 2026

Vacker kvällssyn

För ovanlighets skull var det faktiskt helt klart (men kallt!) så att jag kunde se ’mötet’ mellan månen, Saturnus och Merkurius. Jag hade till fots spanat in en plats med rimligt låg västhorisont, men det var i skymning och kyla lite för jobbigt att gå dit igen, så det blev för ovanlighets skull en kort biltur. Som ofta upplever man vinkelavstånden på den riktiga himlen mycket större än på en karta, särskilt lågt över horisonten. När jag väl konstaterat att alla himlakropparna syntes som planerat var alltså första intrycket att det var långt mellan månen och Saturnus och ännu längre ner till Merkurius. Jag var i alla fall från planeringen säker på att gruppen rymdes på 85mm-bilder, så det var bara att ställa upp kameran och börja fota. Skymningshimlen är ljus, och inte förrän jag minskat exponeringstiden till 1/2 sekund blev det vettiga bilder. Den första här är från klockan 18.19, med Merkurius 5,9 grader över horisonten och solen 9,5 grader under.

Åtta minuter senare ger samma exponering en ännu finare bild, Merkurius 4,9 grader över horisonten, solen 10,6 grader under. (Jag har flyttat kameran lite för att få Merkurius fri).

Klockan 18.33 börjar det bli svårt med skogskanten, Merkurius nu på höjd 4,1 grader, solen vid -11,4. Sånt är livet i Småland, den effektiva horisonten är alltid flera grader upp…

När Merkurius försvunnit tog jag några fler bilder av månen och Saturnus. Vid  1/8 s är jordskenet på väg att börja synas

men det är vackrare vid 1/4 s

Bilderna med Merkurius hade alla 1/2 s exponering, vilket fortfarande är fint, men kanske lite för mycket för den belysta delen av månskäran

Med 1 sekunds exponering börjar också några stjärnor att synas

och vid 4 sekunder kan man faktiskt urskilja även Neptunus. Himlen är dock ännu ljus (18.36), och jag borde ha väntat lite för att kunna öka exponeringen ytterligare, men var för frusen om fingrarna och bara längtade hem

Det är alltid mycket tillfredsställande när planering och väder samarbetar, vilket denna vinter har varit extremt sällsynt.

 

8 februari 2026

Äntligen klart

Luckorna i det grå vintervädret är få och korta, men nu fick vi en klar dag följd av en klar kväll, så jag gick ut med standardutrustningen (kamera med 85mm objektiv på iOptron-stativet) så fort det skymde. Första 20s-bilden av Saturnus är på ännu ljus himmel klockan 18.23. Det roliga är ju att Neptunus finns så nära. Båda planeterna rör sig åt vänster relativt stjärnbakgrunden, men Saturnus snabbare så att den kring 20/2 kommer att passerar förbi Neptunus för att sen inte återkomma förrän 2060.

Längre fram längs ekliptikan har vi Uranus, som sedan den 5/2 också vänt tillbaka åt vänster. Den är i den här skalan helt lik en oansenlig stjärna, och det är bifångsten Plejaderna som gör bilden sevärd.

Sen såg jag redan med blotta ögat att den berömda variabeln Mira verkar vara precis i maximum. Redan för 60 år sen kunde jag på den tidens okänsliga diafilm fånga den på bild, så just denna ’skopa’ är mycket välbekant för mig

En 20s enkelbild visar precis till vänster om Mira den svaga optiska följeslagaren som ungefär visar Miras ljusstyrka i minimum.

En småplanet som jag brukar försöka följa är nr 10 Hygiea. Oppositionen var redan 22/12 förra året, men på grund av det usla vädret kommer jag först nu till skott. Hygiea befinner sig i ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri, där man också ser hur ett närbeläget interstellärt moln tydligt skymmer bort avlägsnare vintergatsstjärnor. Hygiea går därmed ganska lätt att urskilja på denna 160-sekunders summabild

Ett plus med observationen så långt efter oppositionen är också att Hygiea nu är nära vändpunkten till direkt rörelse. Den rör sig därför ganska lite från dag till dag, så det gör inget om det dröjer till nästa klara kväll…

Jupiter rör sig ännu en månad bakåt (åt höger) i Tvillingarna, och vi ser här på en 20s-bild hur extremt ljusstark den är jämfört med Castor och Pollux

En summabild visar det ännu tydligare, och här ser vi också den tydliga färgskillnaden mellan den hetare och blåare Castor jämfört med den gulare Pollux.

En förstorad kortexponering visar att månarna Europa(J2) och Ganymedes(J3) nästan råkade sammanfalla, men man kan ana att bilden av dem är lite avlång jämfört med bilden av Callisto(J4)

På en mörkare himmel kunde jag ännu få några fler bilder av Saturnus innan den försvann bakom träd

På en förstoring syns som oftast med denna korta brännvidd bara månen Titan. Som kuriositet kan man se att de ljusa stjärnorna 27 och 29 Psc ligger nära rektascension 0, men på var sin sida. Hipparcos-satelliten observerade 118322 stjärnor med beteckningar i rektascensionsordning, dvs 27 Psc är en av de sista och 29 Psc en av de första i katalogen

Sen är det ju vinter och Orion lockade förstås. Himlen var inte helmörk, och mina fingrar vid det här laget väldigt kalla och fumliga, men jag tog ändå snabbt en serie bilder med lite olika utsnitt och trädstörningar där nio stycken kunde summeras till en 3-minuters totalexponering. Det är förstås långt ifrån någon höjdarbild, men den visar vad årstiden kan erbjuda om man anstränger sig bättre att hitta en fri horisont. (Det tråkiga är ju att detta är omöjligt från platsen där mitt stora teleskopstativ står, så det blir fortsatt observationer bara med små kameraobjektiv).

Det kändes som jag var ute länge, men hela sessionen varade faktiskt mindre än 45 minuter. Nu är jag i alla fall lite i fas med årstiden och kan hoppas att nästa klara kväll inte dröjer så extremt länge som denna.

 

26 december 2025

Äntligen stjärnor

Efter 39 mulna kvällar kunde jag idag se både måne och stjärnor, om än genom en del dis. Jag skyndade mig förstås ut med den vanliga utrustningen (EOS60D, 85 mm objektiv, iOptron-stativet) för att bota min stjärnabstinens. Jag var ute redan vid 18-tiden, med Saturnus fortfarande högt i söder, men tyvärr med en 39% belyst måne nära till höger. Det är en trevlig syn med blotta ögat, men svår att fotografera. För att få detaljer på månen är redan 1/250 s för lång exponering

medan Saturnus börjar synas först med hundra gånger längre exponering och Neptunus inte förrän vid bortåt 10 sekunder. Det betyder att månen på alla intressanta bilder bara är en stor ljus blaffa, som här på en 20s-bild.

På ett förstorat utsnitt från en 8s-bild ser vi månen Titan till höger om Saturnus och en nästan lika ljus stjärna nedanför till vänster. Saturnus rör sig nu åt vänster på himlen

Planeten Uranus var i opposition under Plejaderna redan 21/11, och jag hade planerat att ta bilder som vädret satte stopp för. Nu har den hunnit backa tillbaka ett stycke så att den bildar en lätt igenkännlig triangel med paret 13 och 14 Tauri. Ekliptikan går snett genom bilden, mellan 51 och 53 Tauri och rakt genom 13 Tauri

En småplanet som jag brukar följa är nr 16 Psyche. Denna opposition (7/12) fanns den nära Aldebaran, så den var ovanligt lätt att sikta mot. På en ful summa av tre 30s-bilder är den väl synlig, så det gäller bara att snart ta en ytterligare bild.

Till sist ville jag också ha en bild av Mira, och fick flytta mig lite för att få sikt mellan träden. En summa av två slarviga 30s-bilder visar en ljusstark Mira samt många svaga satellitspår. Sedan i november har Mira ljusnat snabbt, och närmar sig sitt maximum.

Vinterhimlen och Jupiter hade bara just börjat gå upp, och eftersom det är gott om tid för dem framåt nöjde jag mig med att i alla fall ha sett lite stjärnor igen.

17 november 2025

Lyckad repris

Jag behövde en omgång andrabilder för de asteroider jag fångaden den 14/11, och dagen var solig. När jag kollade 19.15 var dock himlen grå, likaså 20.00, så jag hade börjat ställa in mig på fiasko när jag tittade igen efter 21. Men trägen vinner, då lyste stjärnorna igen, och jag gick ut med de vanliga grejorna (85mm objektiv, Ioptron-stativ). Jag behövde i stort sett köra samma schema som den 14/11, och med lite mildare luft (avkylningen dämpad av molnen) gick det nu ganska lätt.

Först alltså 444 Gyptis i Saturnusfältet. Långt från oppositionen den 22/9 har den hunnit bli ganska ljussvag, men syns i alla fall tydligt på jämförelsebilderna. Rörelsen hade också (lite oväntat för mig) hunnit återgå till direkt (åt vänster).

På en kortexponering kan vi se att Saturnus själv rört sig lite åt höger jämfört med 14/11, men framför allt syns nu den stora månen Titan. På mina 85mm-bilder är den oftast synlig på ena eller andra sidan planeten, men 14/11 råkade den vara för nära och därmed försvunnen i bildens överexponerade skiva (som förstås är mycket större än den riktiga planeten).

Med en bra placerad bakgrundsstjärna ser vi också tydligt hur Neptunus rört sig på dessa tre dygn

Sen har vi Ceres där jämförelsebilden visar hur den rört sig från nedanför till vänster till ovanför till höger om en dubbelstjärna som man precis kan urskilja om man förstorar bilden från 17/11. Högerrörelsen är på väg att böja av i en sväng uppåt och sedan åt vänster eftersom oppositionen var redan 4/10

Med Svanen på väg neråt i nordväst passade jag på att ta några bilder mot den långperiodiska variabeln chi Cygni. På de tre månaderna sen 13/14 augusti har den alltså sjunkit rejält i ljusstyrka, och fallet kommer att fortsätta länge än.

Den roligaste av kvällens småplaneter är Eros vid M31, men också den svåraste att sikta mot (högt!).  Jag tog många bilder, och här ser vi M31 som man brukar leta upp den via beta, my och ny Andromedae.

För att säkert få med Eros fick jag sikta ännu lite högre

Jämförelsebilden visar tydligt hur Eros rört sig

Nr 471 Papagena är så ljusstark att det var ovanligt lätt att se rörelsen

I samma del av Valfisken finns den röda variabeln Mira, som efter sitt senaste minimum nu börjat öka i ljusstyrka

Den sista småplaneten 104 Klymene är den enda nya med ett nummer under 125, vilket kanske är ett realistiskt mål för en komplett samling(?). Med ett såpass svagt objekt är det alltid lite pyssel innan man hittar rätt  bildutsnitt, men här blev det ovanligt bra med några ljusa Vädursstjärnor som inramning.

Jupiter vandrar sakta vidare genom Tvillingarna

och dagens kortexponering visar åtminstone tre av månarna, Europa osynlig närmare skivan

Jag visste vad jag ville, och kunde utan missöden genomföra bildtagningen på  ungefär 40 minuter. Ibland blir det i alla fall som man tänker sig…

 

 

 

14 november 2025

Klart långt om länge

Det blev inga fler observationer av komet Lemmon, bara gråväder dag efter dag. Men så kom den klara kalluften till sist, och man inser plötsligt att det är vinterhalvår. Jag avstod klokt nog från att försöka sätta igång något teleskop, utan gick ut med miniutrustningen (85mm på iOptron). Det är lätt att klä sig varmt om kroppen, men redan vid -3 är fingrarna problemet. Första kvarten fungerar det, men sen är det en ständig kamp att värma upp dem, pilla på kameran och sen försöka värma dem igen. Det är inte bara obehagligt, utan köldstela fingrar klara helt enkelt inte små reglage. Slut på gnäll, det blev i alla fall ett antal bilder.

Planeten Neptunus finns fortfarande i samma 85mm-fält som Saturnus, och de rör sig båda fortfarande åt höger i förhållande till den karakteristiska rektangeln 27,29,30,32 Psc. Inte förrän i februari nästa år kommer Saturnus till sist att passera förbi Neptunus åt vänster igen.

För ovanlighets skull är månen Titan så nära Saturnus att den är osynlig på en kortexponerad detaljbild, och eftersom ringarna också bara är ett tunt streck ser Saturnus helt rund ut.

Nu var det också så roligt att man i Saturnusfältet också hittar småplaneten 444 Gyptis. Jag tog alltså flera bilder, och på en 4-minuters summa syns den tydligt trots att den bara är av 12:e magnituden.

Asteroid nr 1, numera dvärgplaneten Ceres var i opposition redan i början av oktober, men rör sig fortfarande bakåt i väständen av Valfisken. Det var också ganska nära Saturnus (jmf 30+33 Psc), men opraktiskt lågt, så att man får leta en trädlucka.

Sen hade jag en ytterligare asteroid med lågt nummer, nr 104 Klymene som jag ville försöka observera. På en summa av sju 30s-bilder mot Väduren går den bra att urskilja, och säkert lättare på förstoringar.

Nästa rolighet var att asteroiden nr 433 Eros skulle vara synlig i samma fält som Andromedagalaxen M31. Det var lite knepigt att sikta så högt med kameran (74 grader), men det gick bra till sist. Eros blev berömd år 1900 när den passerade bara 0,15 astronomiska enheter från jorden så att man skulle kunna bestämma ett bra parallaxavstånd till den, och därmed ett absolut värde på den astronmiska enheten. Avståndet vid den nuvarande oppositionen är kring 0,40 astronomiska enheter, dvs fortfarande ovanligt litet. Eros banplan lutar 10 grader mot ekliptikan, men när den kommer så nära ser vi den nu omkring 35 grader över ekliptikan, och alltså norr om M31.

Ytterligare en asteroid med högre nummer, nr 471 Papagena, har en gynnsam opposition nära andra änden av Valfisken. Här slarvade jag med pekningen, men Papagena hamnade lyckligtvis innanför bildkanten.

Utom Orion är det nu dags även för Jupiter. Den strålar starkare än alla stjärnor, under det karakteristiska tvillingparet Castor och Pollux, men här i ett lite anonymare fält. Den rör sig sakta åt höger, och kommer vid oppositionen 10 januari nästan ha hunnit fram till delta Geminorum

En kortexcponering visar bara två månar, eftersom Io och Ganymedes är för nära skivan för att synas.

Även om fingrarna frös fullföljde jag min planering, och är helt nöjd med bilderna. Nu är frågan när jag kan repetera för andrabilder, väderrapoorten talar om ökande molnighet.

 

22 september 2025

Klart, kallt och slarvigt!

Höstdagjämningen kom med en helklar och kall kväll (med frost på morgonen), och jag ville framför allt ha en ny bild av småplaneten nr 76 Freia. Det blev det nu inte kan jag besviket konstatera när jag tittar på kvällens bilder…

Jag började med 85mm-objektivet och kameran på iOptron-stativet. Saturnus syntes i sin trädlucka, precis i opposition just denna kväll, liksom även Neptunus. Utan omtanke körde jag 30s-exponeringar, vilket med slarvinställt stativ ger onödigt avlånga bilder.

På en kortare exponering (4 s) ser man tydligt månen Titan. Om man jämför med samma utsnitt den  14/9 ser man också hur Saturnus rört sig åt höger jämfört med HIP-stjärnan.

Sen tog jag tre bilder av Norra Kronan, med det vanliga resultatet. R CrB och T CrB har samma ljusstyrka som de haft i ett par år nu

I Svanen sjunker i stället chi Cygni snabbt i ljusstyrka, som jag såg genom fältkikare häromdagen.

Med 85mm-objketivet ville jag också ta en bild med asteroiden nr 179 Klytaemnestra, eftersom den skulle vara lätt att hitta nedanför alfa Peg. Den är ljussvag, men tydligt synlig, och ska snabbt få en andrabild.

Sen övergick jag till 200mm-objektivet som går att fästa på min ’stora’ montering. Jag hade de cirkelkorrektioner utgående från gamma Peg som jag använde häromdagen. och för nr 134 Sophrosyne fungerade det nätt och jämnt, i så mån att planeten kom väl med på den nya bilden,  men med det nya läget farligt nära kanten på bilden från 17/9. Det blev alltså till sist en jämförelsebild, om än inte optimal. (Ju längre brännvidd desto viktigare att snabbt få en andrabild…).

För nr 76 Freia fungerade det alltså INTE, den hamnade på den nya bilden precis utanför kanten av fältet så det inte gick att göra en bra jämförelsebild. Om jag är lite omsorgsfullare kanske jag i kväll 23/9 kan göra det bättre…

 

 

17 september 2025

Mer asteroider

Himlen var i alla fall hjälpligt klar, med dismoln här och där, och jag satte kameran med 200mm teleobjektiv på stora stativet. Saturnus var (lite för tidigt enligt min preliminära tidtabell) redan på väg in i träd, men syntes i alla fall fortfarande klockan 22.05. Genom en lycklig slump syns både Neptunus och den karakteristiska fyrhörningen 27,29,30,33 Psc i bild.

En kortexponering visar de två största månarna, Titan och Rhea, och om man ser på motsvarande bild 14/9 syns det att Saturnus sakta rört sig åt höger.

Sen gällde det att ta en andrabild av nr 779 Nina vid alfa And(som också är vänstra övre hörnet av Pegasuskvadraten. Med större objektiv och längre exponering blev förstås dagens bild av mycket högre kvalitet, men jämförelsebilden fungerar

Med fältkikaren hade jag konstaterat att inget dramtaiskt hade hänt i Norra Kronan, men den var ännu synlig i en gles trädtopp. Här visar sig nu problemet med 200 mm brännvidd i stället för mitt vanliga 85, att hitta rätt. Jag tog flera bilder men summerade visar de att jag  bara fick med högra halvan av stjärnbilden och inte den vänstra med T CrB. Variabeln R CrB har i alla fall inte minskat märkbart i ljusstyrka.

Jag försökte inte ens peka upp mot Cygnus, men kunde med fältkikaren konstatera att chi Cygni redan har passerat sin maxljusstyrka för denna gång och nu lyste klart svagare än 17 Cygni.

Sen hade jag spanat in två svagare asteroider som jag hoppades skulle vara synliga trots det lite disiga vädret. För att hitta rätt fält körde jag monteringens cirklar utgående från gamma Peg, vilket som oftast fungerade bra. Men utom röda ’hot pixels’ hade jag idag också problem med ’amp glow’, som yttrar sig som ett ljust band i ena bildkanten. För bilder av något ”snyggt” hade det varit ett stort problem, men för asteroidbilder kan jag ignorera det så länge. Även det är en effekt av varm kamera, men jag minns inte att jag råkat ut för det tidigare? [NOT: det kommer så sporadiskt på bilderna att det kanske i stället är slarv med reflexer från min pannlampa?] Den fula 2-minuters summabilden av fältet för nr 134 Sophrosyne ser ut så här

Sophrosyne ligger precis bredvid en ljusare stjärna, men på en förstoring går de att separera, så det bör fungera som förstabild. (Andrabilden måste dock komma inom en vecka!) Den andra asteroiden 76 Freia är jag ännu mer angelägen om, eftersom den är en av bara tre som jag saknar med nummer under 100. Den låg på lägre deklination, och går bara att observera i ”Saturnusluckan”. Jag fick vänta lite, men fick sen sju bra 30s-bilder. Freia är svag, men tydligt synlig, så det känns som det viktigaste med kvällen

På slutet försökte jag undersöka trädgränserna bättre, men det var ganska hopplöst med det lilla 200 mm synfältet eftersom jag oftast bara pekade in i träd. Jag tror dock att denna bild visar en lucka ner till deklination -6 grader där jag alltså också kan observera Saturnus vid -3 grader. Där är planeten nu inte förrän ca 01.40 (azimut 187 grader), men alltså vid 23-tiden precis när det 26/10 åter blir vintertid och 23 då plötsligt är 22.

Längre upp till vänster om detta fält, deklination -1 till +8  har jag delar av en grankant till vänster vid azimut ca 183 grader

 

14 september 2025

Snabbutryckning

Helt oväntat såg jag plötsligt stjärnor, och skyndade mig ut för att om möjligt få lite koll på en trädlucka där Saturnus verkar kunna observeras från mitt kikarstativ. Tiden var förbi, men från tre meter österut var Saturnus ännu väl synlig i luckan. Att jag satte igång så snabbt innebar att kameran fortfarande var varm, och bilderna därmed mycket mer översållade med röda ’hot pixels’ än vanligt. DeepSkyStacker är bra på att sålla bort sånt, och en summa av två 15s-bilder visar Saturnus och Neptunus samt att moln redan är på väg.

Sen pekade jag slarvigt från kikarstället, och kollade bara högra kanten av luckan. Saturnus bör ha varit synlig fram till ca 22.26 och i storleksordningen 30 minuter, så nu har jag något att gå efter om jag vill filma Saturnus (och det vill jag eftersom det är längesen nu!). Ett förstorat utsnitt visar att månen Titan nu som väntat är långt till vänster om planeten (eftersom den var långt till höger den 7/9 och omloppsperioden är omkring 16 dygn).

Högre upp kring alfa Andromedae verkade himlen klar, och jag passade på att ta bilder som eventuellt skulle visa asteroiden nr 779 Nina nästan precis vid alfa. En trebilder summa visar klar himmel

och på ett utnsitt kring alfa syns Nina tydligt

Min vanliga arbetsgång, 5 minuter ute ger mycket av intresse!

 

24 augusti 2025

Planeter och småplaneter

För att få mer sikt måste jag numera gå lite längre bort från vårt hus som är omgivet av för hög skog. Den plats under en stor ek som jag hittade förra året är åter ockuperad av två hästar, så kvällen fick bli recognosering för ett alternativ. Även iOptronstativet är tungt att bära, så jag lastade det plus kamera och fältkikare i en gammal cykelvagn och drog iväg den för hand. Det visade sig att jag tänkt rätt och att jag efter nerförsbacke genom ett upplyst villaområde hade ganska bra mörker med fri sikt åt sydost. Där lyser nu Saturnus, som fick bli första motiv (4 x 15s exp). Inför oppositionen den 22/9 rör den sig sakta åt höger i Fiskarna ovanför en karakteristisk rektangel av stjärnor (27-33 Psc).

På en förstorad enkelbild syns den stora månen Titan tydligt

Även Neptunus finns faktiskt i samma fält, med opposition nästan samtidigt som Saturnus. Den är alltså också på väg åt höger, bara långsammare.

Norra Kronan fick förstås sina bilder, men inget händer…

Asteroiden nr 89 Julia har haft en gynnsam opposition i Vattumannen och är fortfarande ljusstark rakt ovanför Stenbocken. En 9-bilders summa visar den förstås tydligt.

Mer spännande var det om nr 141 Lumen skulle synas lite längre söderut, eftersom jag inte observerat den förut. Med magnitud ljusare än 11,5 borde det gå bra, och den fanns tydligt på sin beräknade plats. Intressant nog kunde man i samma fält också se  nr 27 Euterpe, nr 63 Ausonia  och nr 129 Antigone(!)

En ofta ljusstark asteroid är nr 6 Hebe, som dock vid denna opposition står opraktiskt lågt. Jag siktade ända ner mot horisonten, men Hebe klarade bildens överkant iaf

Alla bilderna hittills tog består av summerade 15s-observationer, vid ISO 800. Inspirerad av en artikel i Sky and Telescope brassade jag sen på mot vintergatan vid Altair med 20s vid ISO 3200, för att se ”Barnards E”, dvs hans två mörka nebulosor B142 och B143  som tillsammans nästan ser ut som bokstven E.  Där var satellittrafiken extrem, som t.ex. på denna 20s-bild, där man kan urskilja sex(!) störande spår.

En summa av fyra exponeringar med färre spår visar något vagt E-liknande till höger om gamma Aql, men det skulle behövts fler bilder. Man kan notera de kontrasterande färgerna på den blåare Altair (spektraltyp A) jämfört med den rödare gamma Aql (spektraltyp K).

Till sist siktade jag på ett stjärnliknande ljus vid horisonten bara för att säkert se att det var jordiskt. Det var det förstås, eftersom det blev ett spår medan stjärnorna under 20 sekunder följer stativets rörelse. Turligt nog pekade jag precis mot ”Tekannans handtag” i Skytten, så därför syns dessa ljusa stjärnor tydligt så lågt över horisonten, zeta Sgr bara 1,5 grader!

Att dra vagnen uppför vägen hem var tröttsammare, och ska man bara ha denna lilla utrustning bör det gå bra att ta på cykel utan vagn.

 

3 oktober 2024

Nytt besök hos hästarna

Jag tycks inte få behålla min fina skugga bakom eken, utan de två hästarna har paxat platsen. Jag fick köra en kväll till på vägkanten, men det gick också bra. Himlen var klarare och jag började med 85mm-bilder. Den ljusa geostationära satellit som den 29/9 syntes mellan lam Aqr och Saturnus tycks nu ha rört sig till ett läge längre till vänster, men det är alltså stjärnhimlen som rört sig 4 grader åt höger eftersom jag är ute en kvart senare.

Eftersom Neptunus råkade ligga så nära en stjärna kan man faktiskt se hur den rört sig på bara fyra dygn, dvs det är mest jorden som har rört sig

Den 29/9 tog jag en för låg Neptunusbild, av området kring iota Ceti. Där visade det sig att det gick att urskilja asteroiden 196 Philomela, som jag nu avsiktligt siktade på

Jämförelsebilden visar den retrograda rörelsen efter en opposition 22/9.

Sen var det då nr 10 Hygiea som jag också kunde få en andrabild av. Den syns här lätt nära iota Ari.

Jag hade också sett att nr 109 Felicitas skulle vara synbar längre till höger, men pekade så fel att den hamnade precis i högerkanten av bilden. Det krävs nu en andrabild inom tre dagar för att det ska bi en godkänd jämförelse. Däremot syns på 106s summabilden galaxen M74 alldeles till vänster om eta Psc, liksom ett geosatellitspår långt ovanför det ekvatoriella bandet.

Jupiter har länge närmat sig alltmer till ”ekliptikans port”, Oxens hornspetsar beta och zeta Tauri, men rörelsen vänder nu åt höger nära stjärnan 109 Tauri.

Detaljbilden visar en liknande vy som den 29/9

Sista uppgiften med 85mm blev de vanliga bilderna av Norra Kronan, inget händer..

Sen hade jag tagit med ett 35mm-objektiv för att få luite bättre överblick. På denna bild ser man Saturnus nedanför Vattumannens kruka, och med Fiskarnas ”The circlet” turligt fångad uppe till vänster.

En pekning längre ner visar mer av den stora Vattumannen. Här råkar också den sydliga stjärnan Fomalhaut (deklination -29,5 grader) av en slump synas i en lagom lucka, medan jag annars har fått planera för att se den…

Himlen ärljus i nordost, men här ser vi nu Jupiter tydligare mellan Oxens horn, med Hyaderna och Aldebaran (Oxens öga) till höger.

Sen tog jag på skoj bara några bilder högre upp  mot M31 och M33. På en första dålig bild av M33 med glapp nånstans syns en ovanlig samling svaga satellitspår i samma riktining. Det bör vara en grupp SpaceX-satlliter eller liknande, men trots ivrigt sökande har jag inte kunnat identifiera dem.

Sen är det då så oväntat lätt att på 43 sekunder få en bild med Andromedagalaxen(M31) och Triangelgalaxen(M33) så tydligt synliga.  Den stora öppna stjärnhopen NGC 752 är också väldigt tydlig. Med blotta ögat kunde jag bara till nöds urskilja M31, och så visar kameran något helt annat! Då kör jag visserligen med objektivet vid f/2,5, som ger både stor vinjettering och en violett halo kring ljusa stjärnor, men i alla fall…

Alla bilderna togs på 30 minuter, som känns synnerligen väl använda.