Klar och kall juldagskväll.
Vid 17.30-tiden hade man en vacker månskära i sydväst, med Mars under sig, och med ISS passerande för nästan sista gången denna synbarhetsperiod. Jag tog bara en 30s-bild där månen blivit en grav överexponerad blaffa utan spår av skärform, men där man ser Mars och ISS-spåret. Man kan faktiskt även urskilja Neptunus som är kvar i trakten av sigma Aqr men som jag inte sett sedan 15 september.

Senare på kvällen fotograferar jag genom Megrez-teleskopet. Huvudmålet är Orion, men jag börjar med att utnyttja det nya västsynfältet för några bilder av M33.

Med 4 90s-bilder summerade i DeepSkyStacker ser man tydligt spiralarmarna i denna granngalax. Den ligger ungefär lika långt från oss som Andromedagalaxen (M31), men är avsevärt mindre (M31 fyller med samma utrustning större delen av bildfältet).

Som vanligt blir kikarinriktningen lite på måfå, men Orionnebulosan (M42) går inte att missa. Den är fascinerande redan på en 90s-bild (ISO1600), och blir lätt överexponerad på summerade bilder (här 4 stycken= 6 minuter totalt).


Däremot vinner den svaga Hästhuvudnebulosan mycket på kombination av många bilder. Singelbilden (90s vid ISO3200) ger en bra antydan,

men med 9m40s total exponering blir det med mina mått häpnadsväckande bra. Den starkaste stjärnan på bilden är den vänstra stjärnan i Orions bälte och det lilla hästhuvudet syns som ett mörkt moln mitt i den röda vätgastunga som går neråt från stjärnan.

Strecken nere till vänster är spår av en geostationär satellit som råkat hamna i synfältet. När teleskopet följer himlens vanliga rotation blir förstås en stationär prick till ett streck…Det finns ett spår också nere till höger på bilden av M42, och när jag pekade lite fel på nebulosan fick jag in 7 geostationära satelliter som var och har ritat ett kort spår under 15s-exponeringen.

Kring midnatt tog jag några snabba bilder av Jupiter. Först med 4s exponeringstid, sedan med 30s.


Av en slump råkade det bli precis under de minuter när Jupiters måne Europa faktiskt tycktes passera rakt över Ganymedes! Om jag hade förberett mig bättre hade jag tagit en hel serie kortexponerade bilder och kanske kunnat se ljusstyrkeändringen under de 20 minuter ockultationen varade. Jorden befinner sig nu några månader framåt precis i Jupitermånarnas banplan, och man kan se inbördes ockultationer och förmörkelser. Det är dock få som är så enkelt observerbara som denna hade varit, och det var slarvigt att jag inte hade koll på den!
Jag hade också en andra kamera med fisheye-objektivet igång. Här ser man vinterns ljusa stjärnor i översikt, åt söder där skogen är kvar

Eftersom jag jobbade vid teleskopet med en röd lampa kan man se åtminstone mina ben också

Tillägg 29/12. Nu har jag summerat 28 bilder av Hästhuvudnebulosan, med totalt 34 minuters exponeringstid, och är mycket nöjd med resultatet!
