25 februari 2018

Månen igen

Vädret fortsatte att vara kallt och klart, så jag fick ta ut kikaren denna kväll också. Det blev dock snabbt tydligt att seeingen var mycket sämre än i går, så jag nöjde mig med en kort serie bilder längs terminatorn. Som många gånger förut blir jag sedan förvånad hur bra bilder det blir i slutänden ändå, så här är nu Copernicus 1 dygn framåt, söndag klockan 22.42. Det i förstone oväntade är hur mycket 1 dygns ökning av fasen betyder. Copernicus ligger nu helt belyst, långt från terminatorn.

Tankefelet man gör är att inte inse hur relativt ’snäll’ topografin egentligen är. Solen står fortfarande lågt, men skuggorna blir korta eftersom kraterväggen är låg. I går stod solen mycket lågt, och på den atmosfärslösa månen syntes de långa skuggorna.

Denna kväll är det främst Regnbågsviken som bokstavligen ’sticker ut’…Den ursprungliga stora kratern har delvis översvämmats av Mare Imbriums lava, så att bara den västra kraterväggen består som ett av månens mest välkända landmärken. Jämfört med i går ser vi nu paret Helicon och Leverrier långt från terminatorn, och också hur toppen vid P.Laplace kastar en lång skugga.

I kanten av Mare Inbrium  ser vi en del mindre kratrar och berg, bl.a. det flertoppiga Mons Vinogradov. Vi ser också Caroline Herschels lilla krater på en låg bergsrygg.

I går syntes också bara randen av Bullialdus, som nu är väl synlig. Även sprickorna i kanten av Mare Humorum genom bl.a. Hippalus är tydliga.

Tycho och Clavius är fortfarande ett dominerande inslag i söder, men inte alls så dramatiskt belysta som i går.

24 februari 2018

Tredje gången gillt…

Jag vågade inte riktigt tro att det klara vädret skulle fortsätta, men inga stora moln dök upp, så jag drog igång ’stora kikaren’ för månfilmning.  En 67% belyst måne stod högt i söder, så på det sättet var det en idealisk kväll. Å andra sidan var det -8 och kallnande, så det var jobbigt för fingrar och tår. Min vanliga standard för månen är 90-sekundersfilmer, vilket normalt blir 8-900 frames, oberoende av exponeringstid. Jag försökte täcka terminatorområdet, eftersom det är där skuggorna ändras snabbt, och efter en första 45-minutersomgång var det skönt att kunna ta paus, med hopp om en fortsättning. Två timmar senare var det fortfarande klart, så det blev en ny omgång då, med intressant stora förändringar just kring terminatorn.

Varje okomprimerad 90s-film är på nästan 2 Gb, och det tar tid bara att flytta data (70+ Gb för hela kvällen) från den lilla ’observationsdatorn’ till en extern hårddisk och sen till min stationära dator. Sen kör Autostakkert trevligt automatiskt en grundreduktion av alla filer, innan jag övergår till  individuell hantering. Då lägger jag först på wavelet-korrektioner i Registax och bildbehandlar sedan i PaintShopPro. Längsta tiden tar identifiering och markering av kratrar, som jag också lägger i tabeller i ett Excelark för natten. Det är alltså mycket jobb att ta fram reducerade bilder, och i en första vända blir det ett miniurval. Det syns i alla fall genast att resultatet blev bättre än genomsnittligt, så det var värt de kalla fingrarna…

Det häftigaste med kvällen var att jag kunde följa soluppgången över Copernicus. På första bilden, från 18.42 är nästan hela det inre i skugga, och man anar bara lite av randen av Reinhold.

Efter paus, på en bild 21.46, lyser solen redan på centralbergets toppar och en del av kraterbotten

Sen gick det bara 46 minuter till den sista bilden, men man ser nya solbelysta toppar i M. Carpatus nordväst om Copernicus.

Seeingen var bäst under den första observationssessionen, och här ser man t.ex. 18.37 de små kratrarna på botten av Plato. Av Leverrier syns knappt hela randen.

En bild från 22.04 är lite suddigare, men framför allt har både leVerriers grannkrater Helicon och Regnbågsvikens yttersta utpost (P.Laplace) dykt upp!

En bild från 18.44 visarintressant många detaljer längs terminatorn på Mare Nubium.  Sprickdalen ut från kratern Hesiodus är tydlig, men Bullialdus ligger i skugga.

Nästa bild är från 21.50, och solen har nu nått tre nya kratrar (Darney, Lubiniezky och König).

I söder dominerar som vanligt Tycho och jättekratern Clavius, här först på en bild tagen 18.49

I höglandsområdena är det svårare att se terminatorn, men om man tittar noga är skuggorna i Tycho och Clavius en aning kortare på denna bild från 21.55

De välkända ’rännorna’ öster om Triesnecker syns fint på denna bild, där också den bredare dalen vid Hyginus visar sig delvis bestå av en rad med små kratrar. Väggarna kring Hipparchus är svåra att urskilja, fast den på den dåliga bilden från i förrgår (22/2) var en tydlig krater.

Det är också rätt månfas att observera Raka Muren

Även om som sagt seeingen inte var så bra hela tiden var kvällen klart lyckad, och jag samlade på mig många trevliga bilder.

22 februari 2018

Väderklagan, men tröstbilder

SMHI hade lovat några klara kvällar denna vecka innan den viktiga fredagen med Aldebaran-ockultation, och med perfekt kommande måne hade jag tänkt att det skulle bli åtminstone något filmtillfälle. Men tji. I går (onsdag) drog jag ut ’stora kikaren’ men fick bara se molnen tätna. I dag (torsdag) gjorde jag likadant, moln, moln. Vid 21.30-tiden tittade månen fram, jag tog ut dator och filmkamera, och precis när jag skulle komma igång tätnade det igen…Jag lät filmen gå i fem minuter men insåg det hopplösa och packade ihop.

Under den första minuten av filmen var det ett par klarare perioder, och Autostakkert+Registax lyckades faktiskt ändå få fram en månbild där man ser hur bra det kunde ha blivit med klart väder. Rännorna vid Triesnecker syns tydligt, liksom detaljer i Hipparchus och Albategnius centralberg. Det är öht stor skillnad att få något resultat från sina observationer än inget alls…

Ännu osannolikare var att det i slutet av filmen fanns en liten klarare lucka där jag också fick fram en bild. Drivningen var inte perfekt, så fältet är lite till höger om det förra. Kornigheten visar hur få delbilder som var användbara, men jämfört med nollresultat får jag ändå vara nöjd.

Nu (fredag e.m.) väntar jag på en mirakellucka i molnen för Aldebaran, men än ser jag den inte…

17 februari 2018

Fina testbilder

Efter en ny lång mulen period var himlen plötsligt klar, och jag ville akut kontrollera att ’stora’ monteringen fortfarande fungerar. Jag har mot bättre vetande låtit den stå ute hela vintern bara under ett tunt plastskynke. Benen var fastfrusna i lite fel läge (enligt sikte mot Polstjärnan), men gick förvånande lätt att rucka rätt. Elektronik och motor verkade starta normalt, och med Megrez-teleskopet plus kamera monterat fokuserade jag mot Orions bälte. Himlen verkade inte särskilt klar, men jag tog ett antal bilder mot den vänstra stjärnan i bältet (Alnitak, zet Ori) där ’flame’-nebulosan (NGC 2024) syntes tydligt

Om man vet vad man tittar efter kan man nere till vänster också ana den mörka Hästhuvudnebulosan, som på en 8 minuters DSS-summa blev förvånande tydlig. (Tyvärr är bilden också full av runda mörka fläckar åstadkomna av damm på detektorn…)

En vriden delförstoring ger ett lite bättre intryck, men kornigheten betyder att det egentligen behövs många fler bilder för så svag nebulositet. Jag måste dock vara nöjd med kvällens klarhet, lite dis i luften skulle gjort hästhuvudet helt osynligt.

Som andra motiv valde jag Krabbnebulosan (M1) , vilken ligger praktiskt nära Oxens undre hornspets (zeta Tauri). En 9 minuters DSS-summa visar den ganska lilla nebulosan, som för att komma till sin rätt kräver längre brännvidd.

Om man förstorar och vrider bilden lite känner man i alla fall igen den grundläggande S-formen från alla detaljbilder tagna med större instrument.

Krabbnebulosan ligger så nära ekliptikan att den kan ockulteras av månen.  På 1960-talet kunde man använda månockultationer för att visa att Krabbnebulosans röntgenstrålning kom från ett litet område i centrum av nebulosan. I röntgenastronomins barndom kunde man faktiskt inte ens vara säker på att den starka röntgenkälla som upptäckts i Oxens stjärnbild verkligen var Krabbnebulosan, även om den som supernovarest var starkt misstänkt.

Med dessa testobservationer kunde jag nöjd konstatera att monteringen var OK. Nu avvaktar jag med spänning fredagens (23/2) Aldebaran-ockultation. Det är nog sista gången gillt före 2034, så jag håller tummarna för bra väder.

5 februari 2018

Stjärnor och satelliter

Efter 4 veckor med som bäst några glimtar av månen i små molnluckor var himlen plötsligt helt klar(!). Men det var också kallt (-11), så jag tänkte nöja mig med några kamerabilder (EOS 60D)  av dels en ISS-passage och dels en Iridiumblixt. Det höll ändå på att bli fiasko, när jag med två minuter till godo för ISS upptäckte att minneskortet inte fungerade. Jag trodde först att jag förväxlat korten till två kameror, så jag fick i en hast byta. Jag stod  en bra bit från huset (för siktens skull), så det blev en rush fram och åter och ingen tid för fokusering eller bättre kamerainriktning. Det blev iaf  2 minuter ISS på fyra 30 s-exponeringar (på iOptron-stativ) som hopsatta visar en typisk passage. Objektivet är extra vidvinkligt (f=10 mm), och ger ett falskt intryck av kulle för det platta kalhygget till höger…

Jag fick vrida kameran för att fånga försvinnandet i jordskuggan, och det kom hastigt just efter en 30 s-exponerings slut.

Jag bytte nu objektiv till 85 mm f/2.8 och tog på chans ett par bilder av Svanen på väg ner bakom höga träd. Hoppet var att få med chi Cygni i bild, och turen var med här också. Det krävdes dock assistans av astrometry.net för att vara säker på identifieingen i ett fält fullt av halvstarka stjärnor. Chi är betydligt svagare nu än den 23 november, men fortfarande väl synlig. Det lilla suddet mitt i bild visade sig vara stjärnhopen NGC 6819, upptäckt 1784 av Caroline Herschel.

Den andra långperiodiska variabeln som jag försöker ha koll på är Mira, och den är nu betydligt starkare än den var den 23 november.

Utom ISS-passagen 18.17 berättade heavens-above om en Iridiumblixt klockan 19.06, som jag också ville ta en bild av. Jag har gått in för att kolla bilderna, men inser plöstligt att minneskortet är fullt och att jag inte vågar radera innan jag är säker på att allt finns i datorn. Så jag plockar fram EOS450-kameran med ett 35 mm 2.8 objektiv för Iridium. Det fungerade dock också utan problem, och vid rätt tid kom satelliten fram uppifrån Tvillingarna på väg ner mot Orion

Den plötsliga ljusstyrkeökningen skedde omkring 19.06.27 , helt konsistent med förutsägelsen 19.06.25 på heavens-above.

I efterhand märkte jag att jag inte alls hade blandat ihop minneskorten, och EOS 60-kameran vägrar fortfarande använda sitt. Med tanke på dessa problem är jag mycket nöjd med kvällens bilder. På morgonen (6/2) var det mulet igen när jag tänkte titta efter Mars och Jupiter.