17 februari 2018

Fina testbilder

Efter en ny lång mulen period var himlen plötsligt klar, och jag ville akut kontrollera att ‘stora’ monteringen fortfarande fungerar. Jag har mot bättre vetande låtit den stå ute hela vintern bara under ett tunt plastskynke. Benen var fastfrusna i lite fel läge (enligt sikte mot Polstjärnan), men gick förvånande lätt att rucka rätt. Elektronik och motor verkade starta normalt, och med Megrez-teleskopet plus kamera monterat fokuserade jag mot Orions bälte. Himlen verkade inte särskilt klar, men jag tog ett antal bilder mot den vänstra stjärnan i bältet (Alnitak, zet Ori) där ‘flame’-nebulosan (NGC 2024) syntes tydligt

Om man vet vad man tittar efter kan man nere till vänster också ana den mörka Hästhuvudnebulosan, som på en 8 minuters DSS-summa blev förvånande tydlig. (Tyvärr är bilden också full av runda mörka fläckar åstadkomna av damm på detektorn…)

En vriden delförstoring ger ett lite bättre intryck, men kornigheten betyder att det egentligen behövs många fler bilder för så svag nebulositet. Jag måste dock vara nöjd med kvällens klarhet, lite dis i luften skulle gjort hästhuvudet helt osynligt.

Som andra motiv valde jag Krabbnebulosan (M1) , vilken ligger praktiskt nära Oxens undre hornspets (zeta Tauri). En 9 minuters DSS-summa visar den ganska lilla nebulosan, som för att komma till sin rätt kräver längre brännvidd.

Om man förstorar och vrider bilden lite känner man i alla fall igen den grundläggande S-formen från alla detaljbilder tagna med större instrument.

Krabbnebulosan ligger så nära ekliptikan att den kan ockulteras av månen.  På 1960-talet kunde man använda månockultationer för att visa att Krabbnebulosans röntgenstrålning kom från ett litet område i centrum av nebulosan. I röntgenastronomins barndom kunde man faktiskt inte ens vara säker på att den starka röntgenkälla som upptäckts i Oxens stjärnbild verkligen var Krabbnebulosan, även om den som supernovarest var starkt misstänkt.

Med dessa testobservationer kunde jag nöjd konstatera att monteringen var OK. Nu avvaktar jag med spänning fredagens (23/2) Aldebaran-ockultation. Det är nog sista gången gillt före 2034, så jag håller tummarna för bra väder.

5 februari 2018

Stjärnor och satelliter

Efter 4 veckor med som bäst några glimtar av månen i små molnluckor var himlen plötsligt helt klar(!). Men det var också kallt (-11), så jag tänkte nöja mig med några kamerabilder (EOS 60D)  av dels en ISS-passage och dels en Iridiumblixt. Det höll ändå på att bli fiasko, när jag med två minuter till godo för ISS upptäckte att minneskortet inte fungerade. Jag trodde först att jag förväxlat korten till två kameror, så jag fick i en hast byta. Jag stod  en bra bit från huset (för siktens skull), så det blev en rush fram och åter och ingen tid för fokusering eller bättre kamerainriktning. Det blev iaf  2 minuter ISS på fyra 30 s-exponeringar (på iOptron-stativ) som hopsatta visar en typisk passage. Objektivet är extra vidvinkligt (f=10 mm), och ger ett falskt intryck av kulle för det platta kalhygget till höger…

Jag fick vrida kameran för att fånga försvinnandet i jordskuggan, och det kom hastigt just efter en 30 s-exponerings slut.

Jag bytte nu objektiv till 85 mm f/2.8 och tog på chans ett par bilder av Svanen på väg ner bakom höga träd. Hoppet var att få med chi Cygni i bild, och turen var med här också. Det krävdes dock assistans av astrometry.net för att vara säker på identifieingen i ett fält fullt av halvstarka stjärnor. Chi är betydligt svagare nu än den 23 november, men fortfarande väl synlig. Det lilla suddet mitt i bild visade sig vara stjärnhopen NGC 6819, upptäckt 1784 av Caroline Herschel.

Den andra långperiodiska variabeln som jag försöker ha koll på är Mira, och den är nu betydligt starkare än den var den 23 november.

Utom ISS-passagen 18.17 berättade heavens-above om en Iridiumblixt klockan 19.06, som jag också ville ta en bild av. Jag har gått in för att kolla bilderna, men inser plöstligt att minneskortet är fullt och att jag inte vågar radera innan jag är säker på att allt finns i datorn. Så jag plockar fram EOS450-kameran med ett 35 mm 2.8 objektiv för Iridium. Det fungerade dock också utan problem, och vid rätt tid kom satelliten fram uppifrån Tvillingarna på väg ner mot Orion

Den plötsliga ljusstyrkeökningen skedde omkring 19.06.27 , helt konsistent med förutsägelsen 19.06.25 på heavens-above.

I efterhand märkte jag att jag inte alls hade blandat ihop minneskorten, och EOS 60-kameran vägrar fortfarande använda sitt. Med tanke på dessa problem är jag mycket nöjd med kvällens bilder. På morgonen (6/2) var det mulet igen när jag tänkte titta efter Mars och Jupiter.