Månen igen

Vädret fortsatte att vara kallt och klart, så jag fick ta ut kikaren denna kväll också. Det blev dock snabbt tydligt att seeingen var mycket sämre än i går, så jag nöjde mig med en kort serie bilder längs terminatorn. Som många gånger förut blir jag sedan förvånad hur bra bilder det blir i slutänden ändå, så här är nu Copernicus 1 dygn framåt, söndag klockan 22.42. Det i förstone oväntade är hur mycket 1 dygns ökning av fasen betyder. Copernicus ligger nu helt belyst, långt från terminatorn.

Tankefelet man gör är att inte inse hur relativt ‘snäll’ topografin egentligen är. Solen står fortfarande lågt, men skuggorna blir korta eftersom kraterväggen är låg. I går stod solen mycket lågt, och på den atmosfärslösa månen syntes de långa skuggorna.

Denna kväll är det främst Regnbågsviken som bokstavligen ‘sticker ut’…Den ursprungliga stora kratern har delvis översvämmats av Mare Imbriums lava, så att bara den västra kraterväggen består som ett av månens mest välkända landmärken. Jämfört med i går ser vi nu paret Helicon och Leverrier långt från terminatorn, och också hur toppen vid P.Laplace kastar en lång skugga.

I kanten av Mare Inbrium  ser vi en del mindre kratrar och berg, bl.a. det flertoppiga Mons Vinogradov. Vi ser också Caroline Herschels lilla krater på en låg bergsrygg.

I går syntes också bara randen av Bullialdus, som nu är väl synlig. Även sprickorna i kanten av Mare Humorum genom bl.a. Hippalus är tydliga.

Tycho och Clavius är fortfarande ett dominerande inslag i söder, men inte alls så dramatiskt belysta som i går.

Tredje gången gillt…

Jag vågade inte riktigt tro att det klara vädret skulle fortsätta, men inga stora moln dök upp, så jag drog igång ‘stora kikaren’ för månfilmning.  En 67% belyst måne stod högt i söder, så på det sättet var det en idealisk kväll. Å andra sidan var det -8 och kallnande, så det var jobbigt för fingrar och tår. Min vanliga standard för månen är 90-sekundersfilmer, vilket normalt blir 8-900 frames, oberoende av exponeringstid. Jag försökte täcka terminatorområdet, eftersom det är där skuggorna ändras snabbt, och efter en första 45-minutersomgång var det skönt att kunna ta paus, med hopp om en fortsättning. Två timmar senare var det fortfarande klart, så det blev en ny omgång då, med intressant stora förändringar just kring terminatorn.

Varje okomprimerad 90s-film är på nästan 2 Gb, och det tar tid bara att flytta data (70+ Gb för hela kvällen) från den lilla ‘observationsdatorn’ till en extern hårddisk och sen till min stationära dator. Sen kör Autostakkert trevligt automatiskt en grundreduktion av alla filer, innan jag övergår till  individuell hantering. Då lägger jag först på wavelet-korrektioner i Registax och bildbehandlar sedan i PaintShopPro. Längsta tiden tar identifiering och markering av kratrar, som jag också lägger i tabeller i ett Excelark för natten. Det är alltså mycket jobb att ta fram reducerade bilder, och i en första vända blir det ett miniurval. Det syns i alla fall genast att resultatet blev bättre än genomsnittligt, så det var värt de kalla fingrarna…

Det häftigaste med kvällen var att jag kunde följa soluppgången över Copernicus. På första bilden, från 18.42 är nästan hela det inre i skugga, och man anar bara lite av randen av Reinhold.

Efter paus, på en bild 21.46, lyser solen redan på centralbergets toppar och en del av kraterbotten

Sen gick det bara 46 minuter till den sista bilden, men man ser nya solbelysta toppar i M. Carpatus nordväst om Copernicus.

Seeingen var bäst under den första observationssessionen, och här ser man t.ex. 18.37 de små kratrarna på botten av Plato. Av Leverrier syns knappt hela randen.

En bild från 22.04 är lite suddigare, men framför allt har både leVerriers grannkrater Helicon och Regnbågsvikens yttersta utpost (P.Laplace) dykt upp!

En bild från 18.44 visarintressant många detaljer längs terminatorn på Mare Nubium.  Sprickdalen ut från kratern Hesiodus är tydlig, men Bullialdus ligger i skugga.

Nästa bild är från 21.50, och solen har nu nått tre nya kratrar (Darney, Lubiniezky och König).

I söder dominerar som vanligt Tycho och jättekratern Clavius, här först på en bild tagen 18.49

I höglandsområdena är det svårare att se terminatorn, men om man tittar noga är skuggorna i Tycho och Clavius en aning kortare på denna bild från 21.55

De välkända ‘rännorna’ öster om Triesnecker syns fint på denna bild, där också den bredare dalen vid Hyginus visar sig delvis bestå av en rad med små kratrar. Väggarna kring Hipparchus är svåra att urskilja, fast den på den dåliga bilden från i förrgår (22/2) var en tydlig krater.

Det är också rätt månfas att observera Raka Muren

Även om som sagt seeingen inte var så bra hela tiden var kvällen klart lyckad, och jag samlade på mig många trevliga bilder.

Väderklagan, men tröstbilder

SMHI hade lovat några klara kvällar denna vecka innan den viktiga fredagen med Aldebaran-ockultation, och med perfekt kommande måne hade jag tänkt att det skulle bli åtminstone något filmtillfälle. Men tji. I går (onsdag) drog jag ut ‘stora kikaren’ men fick bara se molnen tätna. I dag (torsdag) gjorde jag likadant, moln, moln. Vid 21.30-tiden tittade månen fram, jag tog ut dator och filmkamera, och precis när jag skulle komma igång tätnade det igen…Jag lät filmen gå i fem minuter men insåg det hopplösa och packade ihop.

Under den första minuten av filmen var det ett par klarare perioder, och Autostakkert+Registax lyckades faktiskt ändå få fram en månbild där man ser hur bra det kunde ha blivit med klart väder. Rännorna vid Triesnecker syns tydligt, liksom detaljer i Hipparchus och Albategnius centralberg. Det är öht stor skillnad att få något resultat från sina observationer än inget alls…

Ännu osannolikare var att det i slutet av filmen fanns en liten klarare lucka där jag också fick fram en bild. Drivningen var inte perfekt, så fältet är lite till höger om det förra. Kornigheten visar hur få delbilder som var användbara, men jämfört med nollresultat får jag ändå vara nöjd.

Nu (fredag e.m.) väntar jag på en mirakellucka i molnen för Aldebaran, men än ser jag den inte…