31 mars 2026

Testbilder med träd

När vädret samarbetar får jag fortsätta med fler tester av den nya kameran. Jag var upptagen på förmiddagen när solen syntes från min kikarplats, men satte på kvällen i alla fall igång Megrez-teleskopet och tog några fler bilder med träd i förgrunden. Här först med den vanliga coma-korrektorn som ger en effektiv brännvidd på 360 mm. Liksom häromdan är det gott om små fläckar som syns ganska tydligt trots skymmande kvistar i förgrunden.

Sen försökte jag öka brännvidden genom att koppla in en 2x extender, och trots att kameran säger ERROR tar den bilder. Vinsten med den längre brännvidden är dock marginell, men jag får testa vidare med solen högre på himlen

På kvällen är det sen Plejaderna och Uranus som försvinner i träd innan det är riktigt mörkt.

Uranus vandrar nu vidare åt vänster, och detta är antagligen sista bilden för denna säsong.

Bara för att jag lätt kunde sikta mot zeta Tauri  tog jag sen sex 30s-bilder av Krabbenbulosan (M1). Den syns bara svagt på en enkelbild

och jag hade som vanligt tänkt addera bilderna i DeepSkyStacker. Det gick dock inte alls, trots att filformatet från R10-kameran verkar läsas ok, att jobba vidare med alltså…Senare visade det sig att det bara behövdes en ny version av DSS, som då gav en vettigare summa. Det är dock fortfarande alldeles för kort totalexponering (3 minuter) för den svaga Krabbnebulosan

Även Jupiter var skymd bakom grenar i en trädtopp, men man ser månarna bra på en 2 s bild

medan en 30s-bild visar problemen tydligare

Jag fortsatte envist att trotsa träden när jag såg en chans för Orionnebulosan

På en 10s-bild kan man nästan urskilja de fyra stjärnorna i Oriontrapetset (theta1 Ori)

men de syns ännu tydligare på en 5s-bild

Här bröt jag för kvällen, med frusna fingrar

27 mars 2026

Ny kamera

Jag har länge varit nyfiken på helelektroniska kameror och när min EOS 60D gav upp beställde jag snabbt en Canon R10. Första intrycket är litet och plastigt, men med spännande möjligheter att se svagare stjärnor på skärmen. På eftermiddagen kunde jag (med Megrez-teleskopet) se solen bakom träd och moln, och tittar man noga syns ganska många solfläckar.

På tidig kväll var månen fin

En kortexponering visar fyra Jupitermånar

medan en längre var ganska meningslös på den molniga himlen

Det jag mest ville visa var Uranus rörelse relativt 13 och 14 Tauri, och då behövdes först Plejaderna som skymtade fram i diset

Därifrån kunde jag så komma ner till Uranus, som nu rört sig förbi även 14 Tauri

Molnen var så tjocka att det kändes meningslöst att testa något mer, men jag var helt nöjd så långt.

21 mars 2026

Kameraproblem

Denna kväll syntes månen från min kikarplats i trädgården, och jag gjorde i ordning SW200-teleskopet som jag inte använt sedan september förra året. Jag försökte inte filma (eftersom månen ganska snabbt skulle försvinna och det ofta blir datortrassel på något sätt), utan nöjde mig med att titta visuellt och ta bilder i primärfokus. När jag väl hittat rätt koppling för okular var det häftigt att se månen visuellt, där man upplever både jordsekenet och detaljerna längs skäran.

Som vanligt blir en kamerabild bara ett dåligt surrogat, men man vill ändå ha det där permanenta beviset på observationen. Efter en stund tillkom så det extra problemet att kamerans LCD-skärm bara blinkade till korta stunder och för det mesta förblev svart. Den fungerade för fokuseringen, men jag kunde sen inte se resultatet. Månen var i alla fall lätt att centrera i synfältet, och jag kan i efterhand välja de bästa bilderna. För att se detaljer på skäran räcker 1/250 eller (som här) 1/125 s exponering, men jämfört med den visuella bilden i teleskopet är det som sagt torftigt.

Vid 1/8 s exponering börjar den jordskensbelysta delen  framträda medan detaljerna redan är hopplöst överexponerade.

Med 1 sekunds exponering får man med några 9 magnitudens stjärnor, men den överexponerade skäran ger också en ful blå reflexbåge

Det var sen när jag skulle observera Uranus som det blev mer problem eftersom jag inte såg vart jag hade pekat. Sex 10s-exponeringar av Plejaderna visar att jag pekat för högt

och sen blev det likdant med Uranus, den hamnade för långt ner utan att jag märkte det. En summa av tio bilder med 6 eller 10s exponering, totalt 84 sekunder, visar den här i sällskap med paret 13/14 Tauri (och alltså idealiskt lätt att identifiera).

Det spännande är när man detaljförstorar och faktiskt tydligt kan se Uranus två största månar Titania och Oberon. Uranus ekvator och månarnas banplan är nästan vinkelräta mot vår synlinje, så vi ser alltid de två yttersta av Uranus stora månar väl separerade från planeten

Jag tog ju foton i blindo och visste inte om själva bildtagningen fungerade normalt, så efter dessa Uranusbilder avbröt jag observerandet i förtid. Nu inomhus fungerar kameran ena stunden normalt och sen igen inte, så jag vet inte riktigt vad jag bör göra. Kanske i första hand försöka ta tag i filmningen igen?

9 mars 2026

Stativinställning

Som jag märkte var ju stativet rejält felinställt. I bildsummeringsprogrammet kan man se hur mycket stjärnorna flyttar sig från bild till bild, och det rörde sig om typ 1 bågsekund per sekund, alltså 1/15 av den dagliga rörelsen. Storleksordningsmässigt pekade då polaxeln 1/15 radian ( ca 4 grader) från himmelspolen. Detta är utanför synfältet i polsökaren, så jag insåg att jag måste försöka vrida ’blint’ för att sen kunna titta efter polstjärnan i sökaren. Med lite möda kunde jag inse åt vilket håll jag måste vrida i azimut, och kunde med solobservationer bekräfta att jag var på rätt spår, jag trodde mig också märka att polaxelns höjd borde minskas, och väntade så spänt på natten.

Och Bingo, polstjärnan syntes i polsökaren om än fortfarande lite för högt.  Eftersom Orionnebulosan nu i skymningen gick fri från träd körde jag först en omgång bilder mot den, liksom några mot Jupiter innan jag lite senare försökte få injusteringen ännu bättre. Himlen var mycket ljus, och den första summabilden av Orion visar därför extra tydligt allt skräp på detektorn, liksom objektivets vinjettering, men också förvånande bra detaljer i nebulosan. OCH, driften är nere i 0,3 ”/s, precis som jag väntade mig.

En 135s-summa av Jupiterbilder är förstås mest löjlig, men jag ville igen kolla driften, som här är lite större, 0,45 ”/s, återigen mest i deklination

Teleskopet är inte särskilt bra optiskt, men på en kortexponering (1 s) av Jupiter ser man att månarna får en liten skarp kärna omgiven av en stor halo. Om man bara tittar på kärnorna kan man alltså faktiskt separera Io och Europa fast de just råkar passera bara 6 bågsekunder från varandra.

Jag fortsatte att ta bilder av Orionnebulosan som blev bättre medan himlen mörknade, här en beskuren 5,5 minuters summabild

 


Lite senare gick jag ut igen för att försöka få Polaris ännu bättre centrerad i polsökaren. (Eftersom Polaris inte ligger precis vid polen ska man i princip lägga den en bit ifrån, olika vid olika tidpunkter. Jag nöjer mig om den hamnar i centrum, dvs alltid inom en grad från polen). Kikaren står med ett par ben i mjuk mark, så all inställning är ganska kortlivad. Jag vred och skruvade på det ben som står på betongplattor, och lyckades få till en hygglig inställning, inte central, men inom ’mittcirkeln’. Polsökaren är säkert inte perfekt inställd efter mer än 15 års omild teleskopbehandling, så det är slutresultatet, driften, som räknas. Första test blev Plejaderna, långt från meridianen, så att fel både i azimut och höjd inverkar. Totaldriften var nu bara ca 0,2 ”/s, så det verkar som inställningen lyckades!

Fokus är åter ganska dåligt, och det är inte den roligaste Plejadbilden, total exponering 5,5 minuter. När jag var i trakten passade jag på att ta tre bilder av Uranus också, här summabilden (93 s).

Jag försökte förgäves fokusera bättre på Jupiter, där nu Io snabbt rört sig bort från Europa. I stället har den hamnat för nära den ljusa Jupiterskivan, men anas i alla fall

Summabilden av Jupiter bland stjärnor är  ju lika omöjlig som den härovan, men den visade igen en total drift kring 0,2 ”/s vilket var det viktiga. En 46 s enkelbild är mycket trevligare

Från och med 11/3 rör sig Jupiter nu åter i direkt led (åt vänster) på himlen, och kommer t.ex. att passera ovanför R Gem den 1/4.

Kvällens uppgift var att ställa in monteringen, och det är jag nöjd med att lyckats med.

4 mars 2026

Teleskopövning

Den kalla vintern har gjort att jag helt undvikit den stora monteringen, eftersom jag vet hur besvärlig handkontrollen blir i kyla (och eftersom jag själv har svårt att hålla händer och fötter varma). Nu har dagarna varit milda, men det blir ändå minusgrader en kall natt. I alla fall, trots nästan fullmåne och ganska ful himmel hade jag bestämt mig att i alla fall testa lite teleskop-observationer. Jag har så småningom insett att min lilla Megrez-tub (360 mm f/5) ger ganska dåliga bilder, men jag försökte nu i alla fall använda den för ett par svaga asteroider.

För att hitta dem måste jag utgå från Jupiter, och en 1-sekundsexponering visar den lustiga månkonfigurationen

En 30s-exponering visar stjärnfältet omkring, där planeten nu inom en vecka vänder rörelsen tillbaka åt vänter

Vi kan igen lägga märke till den långperiodiska vaiabeln R Geminorum som på grund av sin låga yttemperatur ser orangefärgad ut. I övre bildkanten syns också en mycket rödare (kallare) stjärna.

Utgående från Jupiter flyttade jag telsekopet söderut i deklination för att komma till ett fält med asteroiden nr 102 Miriam. Monteringen stod inte längre korrekt injusterad, så även 30s-exponeringar gav avlånga bilder. En summa av nio exponeringar är alltså ganska ful men det går i alla fall att svagt urskilja asteroiden i fältet nära stjärnan 45 Geminorum.

Det blev mer komplicerat med nästa asteroid, nr 126 Velleda (som av en slump ligger precis bredvid nr 138 Tolosa). Dels tappade plötsligt tuben fokus (som ofta händer), så att jag fick gå tillbaka till Jupiter och fokusera om, och sen när jag åter flyttat tuben till rätt område slutade slutade mnteringens drivning att fungera. Jag orkade inte köra hela cykeln om igen, utan chansade och försökte kompensera lite på en höft. Det visade sig att jag vred för låmgt, men Velleda och Tollosa hamnade med lite tur i alla fall innaför bildkanten.

Objektivet visar som synes en stark (och osymmetrisk?) vinjettering, så jag fruktade att det skulle vara svårt att hitta asteroiderna även på en detaljförstoring. De är dock lite ljusstarkare än Miriam och  syns faktiskt tydligt, så vad som behövs är bara en snar repris.

Till sist ville jag ha en bild av Uranus vid 13 och 14 Tau. Då var det nya problem med omfokusering av teleskopet efter omläggningmot väster. Här visade sig också monteringens felinställning ännu tydligare, som här på en 30s-bild av Plejaderna

En summa av två 15s-exponeringar ger en snyggare bild, och det blir intressant att nu följa Uranus vandring åt vänster förbi de två stjärnorna.

Det var lite kallt och besvärligt, men mycket tillfredsställande att se att grejorna går att använda iaf.

 

8 februari 2026

Äntligen klart

Luckorna i det grå vintervädret är få och korta, men nu fick vi en klar dag följd av en klar kväll, så jag gick ut med standardutrustningen (kamera med 85mm objektiv på iOptron-stativet) så fort det skymde. Första 20s-bilden av Saturnus är på ännu ljus himmel klockan 18.23. Det roliga är ju att Neptunus finns så nära. Båda planeterna rör sig åt vänster relativt stjärnbakgrunden, men Saturnus snabbare så att den kring 20/2 kommer att passerar förbi Neptunus för att sen inte återkomma förrän 2060.

Längre fram längs ekliptikan har vi Uranus, som sedan den 5/2 också vänt tillbaka åt vänster. Den är i den här skalan helt lik en oansenlig stjärna, och det är bifångsten Plejaderna som gör bilden sevärd.

Sen såg jag redan med blotta ögat att den berömda variabeln Mira verkar vara precis i maximum. Redan för 60 år sen kunde jag på den tidens okänsliga diafilm fånga den på bild, så just denna ’skopa’ är mycket välbekant för mig

En 20s enkelbild visar precis till vänster om Mira den svaga optiska följeslagaren som ungefär visar Miras ljusstyrka i minimum.

En småplanet som jag brukar försöka följa är nr 10 Hygiea. Oppositionen var redan 22/12 förra året, men på grund av det usla vädret kommer jag först nu till skott. Hygiea befinner sig i ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri, där man också ser hur ett närbeläget interstellärt moln tydligt skymmer bort avlägsnare vintergatsstjärnor. Hygiea går därmed ganska lätt att urskilja på denna 160-sekunders summabild

Ett plus med observationen så långt efter oppositionen är också att Hygiea nu är nära vändpunkten till direkt rörelse. Den rör sig därför ganska lite från dag till dag, så det gör inget om det dröjer till nästa klara kväll…

Jupiter rör sig ännu en månad bakåt (åt höger) i Tvillingarna, och vi ser här på en 20s-bild hur extremt ljusstark den är jämfört med Castor och Pollux

En summabild visar det ännu tydligare, och här ser vi också den tydliga färgskillnaden mellan den hetare och blåare Castor jämfört med den gulare Pollux.

En förstorad kortexponering visar att månarna Europa(J2) och Ganymedes(J3) nästan råkade sammanfalla, men man kan ana att bilden av dem är lite avlång jämfört med bilden av Callisto(J4)

På en mörkare himmel kunde jag ännu få några fler bilder av Saturnus innan den försvann bakom träd

På en förstoring syns som oftast med denna korta brännvidd bara månen Titan. Som kuriositet kan man se att de ljusa stjärnorna 27 och 29 Psc ligger nära rektascension 0, men på var sin sida. Hipparcos-satelliten observerade 118322 stjärnor med beteckningar i rektascensionsordning, dvs 27 Psc är en av de sista och 29 Psc en av de första i katalogen

Sen är det ju vinter och Orion lockade förstås. Himlen var inte helmörk, och mina fingrar vid det här laget väldigt kalla och fumliga, men jag tog ändå snabbt en serie bilder med lite olika utsnitt och trädstörningar där nio stycken kunde summeras till en 3-minuters totalexponering. Det är förstås långt ifrån någon höjdarbild, men den visar vad årstiden kan erbjuda om man anstränger sig bättre att hitta en fri horisont. (Det tråkiga är ju att detta är omöjligt från platsen där mitt stora teleskopstativ står, så det blir fortsatt observationer bara med små kameraobjektiv).

Det kändes som jag var ute länge, men hela sessionen varade faktiskt mindre än 45 minuter. Nu är jag i alla fall lite i fas med årstiden och kan hoppas att nästa klara kväll inte dröjer så extremt länge som denna.

 

29 december 2025

Kort uppföljning

Jag var klar över att jag behövde en andrabild av asteroiden Psyche, men kvällens jobbigt kalla nordanvind höll stjärnutflykten kort. Det var dis i luften även denna kväll, och månen lyser upp himlen åt höger på Hyadbilden (5 x 30s)

Tredygnsintervallet ger en precis lagom jämförelsebild där man direkt ser Psyches rörelse. I övre vänstra hörnet syns den öppna stjärnhopen NGC 1647, ca 1800 ljusår från solen.

Även Uranus rörelse går att se tydligt eftersom det finns bra jämförelsestjärnor.

En annan lågnummerasteroid som jag brukar följa är nr 10 Hygiea, i opposition 22/12 i ett tätt vintergatsfält inte långt från den stora stjärnhopen M35. Det krävs en snar andrabild för att man inte ska tappa bort den bland alla svaga grannstjärnor.

Längre fram i Tvillingarna strålar Jupiter. Den rör sig åt höger inför oppositionen 9/1, och passerar nära ovanför delta Geminorum den 19/1.

Även en 1-sekundsexponering visade sig för lång för att visa mer än tre månar tydligt, men Io(J1) kan möjligen anas.

Totalt bara en dryg kvart ute i kylan, men med vad jag behövde av bilder just nu.

 

26 december 2025

Äntligen stjärnor

Efter 39 mulna kvällar kunde jag idag se både måne och stjärnor, om än genom en del dis. Jag skyndade mig förstås ut med den vanliga utrustningen (EOS60D, 85 mm objektiv, iOptron-stativet) för att bota min stjärnabstinens. Jag var ute redan vid 18-tiden, med Saturnus fortfarande högt i söder, men tyvärr med en 39% belyst måne nära till höger. Det är en trevlig syn med blotta ögat, men svår att fotografera. För att få detaljer på månen är redan 1/250 s för lång exponering

medan Saturnus börjar synas först med hundra gånger längre exponering och Neptunus inte förrän vid bortåt 10 sekunder. Det betyder att månen på alla intressanta bilder bara är en stor ljus blaffa, som här på en 20s-bild.

På ett förstorat utsnitt från en 8s-bild ser vi månen Titan till höger om Saturnus och en nästan lika ljus stjärna nedanför till vänster. Saturnus rör sig nu åt vänster på himlen

Planeten Uranus var i opposition under Plejaderna redan 21/11, och jag hade planerat att ta bilder som vädret satte stopp för. Nu har den hunnit backa tillbaka ett stycke så att den bildar en lätt igenkännlig triangel med paret 13 och 14 Tauri. Ekliptikan går snett genom bilden, mellan 51 och 53 Tauri och rakt genom 13 Tauri

En småplanet som jag brukar följa är nr 16 Psyche. Denna opposition (7/12) fanns den nära Aldebaran, så den var ovanligt lätt att sikta mot. På en ful summa av tre 30s-bilder är den väl synlig, så det gäller bara att snart ta en ytterligare bild.

Till sist ville jag också ha en bild av Mira, och fick flytta mig lite för att få sikt mellan träden. En summa av två slarviga 30s-bilder visar en ljusstark Mira samt många svaga satellitspår. Sedan i november har Mira ljusnat snabbt, och närmar sig sitt maximum.

Vinterhimlen och Jupiter hade bara just börjat gå upp, och eftersom det är gott om tid för dem framåt nöjde jag mig med att i alla fall ha sett lite stjärnor igen.

21 november 2024

Kallt och klart

Kvällen var först ganska molnig, men klarnade mer och mer. När jag gick ut lite före 22 var det moln kvar kring den avtagande halvmånen i öster, men annars klart, stilla och kallt (-6). Jag försökte snabbt ta 85mm-bilder, som vanligt med lite för slarvig stativinställning. Stjärnorna blir små streck, som här på en förstorad bild av Mira.

Det viktiga var sen andrabilder av några småplaneter, eftersom det redan gått fjorton dagar sen sist, så att de hunnit röra sig ganska långt. På grund av stativslarvet blev de nya bilderna rätt dåliga, men för 201 Penelope blev det en vettig jämförelsebild.

Nr 87 Sylvia stod lägre på himlen, med mer upplyst himmelsbakgrund, men även den gick bra att spåra upp

Småplaneten 107 Camilla låg i gränsområdet mellan bilderna mot Sylvia respektive Penelope, men kan ändå med magnitud 12,7 bara nätt och jämnt urskiljas på summabilden.

(Och när jag mödosamt fixat med detta inser jag nu att jag gjorde en mycket bättre jämförelsebild redan 7/11!)

Nr 15 Eunomia är mycket ljusstarkare, men råkar ligga nästan på en annan stjärna, vilket knappast syns på översiktsbilden med Aurigas stjärnhopar

Detaljjämförelsen visar hur det ligger till

Sen tog jag några bilder av fältet vid lambda Tauri, där småplaneten nr 103 Hera precis råkar passera. Det behövs nu en andrabild, så detta står på listan för nästa klara kväll. Fältet är lätt att hitta precis till höger om Hyaderna.

Jupiter strålar mitt i Oxen, och kan med 85mm brännvidd antingen paras ihop med hornspetsarna

eller med Aldebaran och Hyaderna

På en kortexponering syns 3 månar, och vi ser att planeten nu rört sig en bra bit åt höger från 108 Tauri som för två veckor sedan kunde tas för en extramåne.

Uranus fortsätter sin obemärkta vandring bland svaga stjärnor

och det krävs en jämförelsebild som för asteroiderna för att det ska bli tydligare

Mars stod lågt på himlen och med en störande måne nedanför till vänster, men man ser i alla fall hur den närmat sig vändpunkten nära Praesepe innan oppositionsslingan åt höger i december/januari

Åt andra hållet var Saturnus på väg ner mellan träden. Där har rörelsen nu vänt åt vänster på himlen och om tre veckor kommer den att passera ovanför HIP 113583.

Jag var ute mindre än en halvtimme, men det har sedan tagit många timmar att producera detta bloginlägg.

 

 

7 november 2024

Oväntat fin kväll

I november väntar man sig att dimman ska lägga sig tjock om det klarnar upp, men ännu 21.30 var himlen fin, så jag gick ut för att fortsätta det jag började den 3/11.

Jupiter dominerar i Oxen, och lyser upp diset i en stor blaffa.

På en kortexponerad detaljbild syns dock igen hur stjärnan 108 Tauri blivit till en falsk Jupitermåne

Denna gången siktade jag bättre, så både 86 Semele och 107 Camilla fick nya summabilder där man ser den tydliga rörelsen sen 3/11

Även nr 11 Parthenope som råkade komma med sist fick en andrabild

Två asteroider som jag missade den 3/11 får nu förstabilder, så vi får hoppas på fortsatt bättre än normalt novemberväder om det inte ska gå för länge till bild 2. Nr 15 Eunomia fanns vid theta Aurigae, och bilden visar också de tre stora öppna stjärnhoparna med Messiernummer 36,37 och 38.

Nr 87 Sylvia fanns ganska nära under Semele och Camilla, i fältet denna gång faktiskt på sju exponeringar…

Nära Semele fanns också nr 201 Penelope, som också får en förstabild

Uranus finns nu i samma 85mm-fält som Plejaderna, men man måste veta var för att skilja den från grannstjärnorna. I samband med oppositionen den 16/11 backar den tillbaka mot HIP 16077 som den når om en månad ungefär.

Saturnus stod lågt i sydväst. Den vänder omkring 15/11 tillbaka till direkt rörelse, och kommer i december åter att passera HIP 113583.

I ostnordost var i stället Mars på väg upp. Den rör sig snabbt vidare åt vänster fram mot Praesepe, men vänder i början av december inför en opposition den 16 januari nästa år.