19 januari 2020

Klart och milt, ingen vinter

Eftersom träden söder om huset växt år för år är det inte riktigt roligt att sätta igång ett teleskop när så mycket är skymt. Mitt vanligare observationssätt har i stället blivit att ta kameran plus iOptronmonteringen 100 m bort längs vägen, där det är mycket bättre utsikt.

Ett första mål var förstås Venus, men med lite dis i luften blir det absurda bilder där man tror det är en fullmåne som syns.

Som syns är Venus inte så långt från Neptunus, och den kommer att vandra tätt förbi redan 27/1. Om mötet hade skett idag hade man förstås inte kunnat urskilja båda planeterna, men problemet är både dis och kort brännvidd (85mm). En bild från ikväll med 200mm tele visar att det nog kan fungera, men att man kanske måste se till att Neptunus inte hamnar precis på en av strålarna (åstadkomna av kamerans kantiga bländare).

Jag fick också skynda mig att ta bilder av den långperiodiska variabeln chi Cygni på väg ner bland träden i nordväst. Den ökar stadigt i ljusstyrka och är nu lätt att hitta på bilden.

Prototypvariabeln Mira minskar i stället, men är fortfarande också lätt synlig i botten av den ”skål” där jag av tradition vill se den.

Sen slumpar det sig så att småplaneten nr 9 Metis rör sig nära Uranus på himlen, och jag tänkte mig bilder med  200mm brännvidd. Problemet är att Uranus ligger långt från någon ljus stjärna, så att jag hade stora problem att hitta den. Här på en ful mosaikbild med 85mm-objektivet ser man omgivningarna

och på en förstoring även Metis

I efterhand ser jag att Uranus finns med på några 200mm-bilder, men ingen av dem lyckad. Här har något glappat så att det finns dubbla bilder av alla ljusa stjärnor. För de svagare är extrabilden osynligt svag, och Metis syns ungefär lika bra som på kombinationsbilden härovan.

Jag insåg också i efterhand att även småplaneten Vesta fanns nära mu Ceti, i kanten av mina bilder mot Uranus.

När Orion syns är det svårt att inte sikta ditåt. Den stora nebulosan var först skymd, men jag fick några bilder av ”Flame”-nebulosan (NGC 2024) bredvid bältet. På 30s syns den svagt

men redan på en summa av tre sådana bilder anar man också Hästhuvudneulosan. Stjärnfältet kring den lilla reflektionsnbulosan M78 är skymt av mörka stoftmoln, och det var antagligen denna kontrast som gjorde att den upptäcktes redan 1780.

Med 85mm-objektivet får man bättre överblick, med den stora nebulosan (M42) nere i svärdet. Diset ger falska nebulosar också kring de ljusa stjärnorna i bältet.

För ännu bättre överblick över hela Orion har jag kombinerat tre 85mm-bilder. (Det hade varit smartare att byta till ett vidvinkligare objektiv, men jag var lat och ville inte trassla med fler objektivbyten). Man ser att Betelgeuze fortfarande är ovanligt ljussvag och mer lik Bellatrix (övre högra hörnet) snarare än den ljusa Rigel (nedre högra hörnet).

Med större bländare och längre exponering (totalt 2 minuter) blir nebulosorna lite tydligare, men också diset i luften.

Även om Orions nebulosor alltid imponerar blev resultatet av ett par timmar under stjärnorna ganska magert. En anledning är att det går för länge mellan de klara kvällarna, så att jag hinner glömma lämpliga inställningar och handgrepp, en annan min tilltagande fysiska skröplighet. För att sikta måste man  ner på marken bredvid stativet, och för att ställa in tid och bländare måste man upp igen, och varje gång är det på gränsen att det går utan att jag rubbar stativet (som måste vara inställt mot Polstjärnan)…

 

 

 

 

 

 

 

8 januari 2020

Teleskopet OK, ny månfilm

Vädret klarnade upp, men med så starkt månsken att jag (igen) misslyckades att hitta ens Plejaderna (+Hygiea) med 200mm teleobjektiv. Venus var dock omöjlig att missa, den är redan framme vid delta (”fören”) av Stenbockens ”båt”.

Med 85 mm siktade jag mot det ganska anonyma stjärnfältet vid Uranus, men fokus blev lite dåligt, så asteroiden Metis (som också finns där) är för svag för att synas

Kvällens huvuduppgift var i alla fall att kolla skicket på SW200-teleskopet. Efter en ny vända av kollimering inomhus var jag spänd på att rikta det mot stjärnor, och första intrycket blev lyckligtvis positivt. Deneb såg fin och symmetrisk ut, även om seeingen var för dålig för att jag skulle kunna säga något definitivt.

Jag har inte filmat genom teleskopet sedan i maj förra året(!), och tyckte jag måste testa mot månen i alla fall. Terminatorområdet är alltid intressant, även vid 95% full fas, och man kan kontra seeingen med korta exponeringstider (1/100-1/200 s). Jag höll på en knapp timme, vilket gav 27 (normalt) 90s-filmer på totalt 55 Gb. Reduktionerna (Autostakkert+Registax+PaintShopPro) är tråkigt tidskrävande, men går numera ganska mycket på rutin. Från de 27 bilderna kan Autostitch lätt sätta ihop ett (bara lite deformerat) randområde

som jag här nedan har delat upp igen i fem delbilder. I norr har vi det vanliga landskapet med Plato och Regnbågsviken (S.Iridum), men den stora kratern Pythagoras är ovanligt väl synlig. Även det oftast osynliga låga bergsområdet M.Rümker är tydligt.

I nästa avsnitt är det Aristarchus med den slingrande Schröters dal som fascinerar mest

Vid randen av Stormarnas Ocean ligger de stora ringbergen Hevelius och Grimaldi dramatiskt belysta, medan Gassendi och Vitello avgränsar det lilla Mare Humorum. Den karakteristiskt mörkbottnade kratern Billy med det ljusa berget M.Hansteen bredvid la jag tidigt märke till när jag började titta på månen för 50+ år sen…

På nästa bild finns utom dubbelkratern Hainzel och den avlånga Schiller också en av de största kratrarna med svensk anknytning, Wargentin (1717-1783, astronom och statistiker). Vid denna belysning ser man att kraterbotten bildar nästan en högplatå i förhållande till nivån längre åt vänster.

Längst ner i söder dominerar Tycho med sitt system av ljusa strålar. Det stora ringberget Clavius är svårt att urskilja, liksom den karakteristiska Moretus, vilka båda syns mycket bättre innan månen blir så full.

Så, som sagt, teleskop och filmutrustning fungerar, det är bara vädret som fortsätter att vara rekorddåligt, någon förmörkelse den 10/1 lär inte bli synlig…

 

29 oktober 2019

Uranus månar ffg

Det var samma klara och frostdisiga väder, och jag kom ut i tid för att se Saturnus. Den är kvar under Teskeden, men är tydligt på väg åt vänster. (Nere till höger har vi det obligatoriska flygplanet…)

Sedan glappade drivningen på några bilder, så att alla ljusa stjärnor fick en liten extrakomponent till vänster. Det var hanterligt  här i Norra Kronan, där man ser att variabeln R CrB är kring magnitud 8, svagare än sitt maximum, men väl synlig.

Likaså går det bra att urskilja Barnards stjärna i Ormbäraren

Men när glappet kombinerades med en tydlig drift i det täta vintergatsfältet vid chi Cygni kändes bilden förlorad. Den räddas dock intressant nog av chi Cygnis extremt röda färg, som gör att den faktiskt går att urskilja i röran!

Sen kunde jag ta en glappfri bild upp mot norra delen av Svanen. Till höger om  xi (inte chi…) Cyg kan man svagt ana Nordamerikanebulosan, men det var egentligen 61 Cygni som jag siktade på, som det andra exemplet (efter Barnards) på stjärnor med stor egenrörelse. I denna bildskala ser man dock inte ens att 61 Cyg är dubbel, och uppgiften är förstås att ta bilder av båda med SW200

Sen gick jag in en stund, för att låta himlen vrida fram ny mål. Först en defokuserad bild av Algol vid normal ljusstyrka. Trots lite olika exponering är det tydligt att Algol var betydligt ljusare nu än vid gårdagens minimum.

Sen kunde jag ta en ny bild av Vesta, där jag till min förvåning fann att den inte hade rört sig? Det visade sig att jag hade slarvat med uppdateringen av Vestas banelement och därför markerat en stjärna som Vesta igår. Jag har nu korrigerat gårdagens bild och det är ingen tvekan om att Vesta rört sig

För nr 9 Metis var identifieringen korrekt, och även den har förstås rört sig ett litet stycke

Kvällens huvudplan var sen att (för första gången?!)  ta ordentliga stillbilder av Uranus med SW200. Jag hade startat teleskopet och justerat sökaren, så bortsett från is- och disproblem var jag beredd. Innan jag satte dit kameran skulle jag bara ta en översiktsbild med 85-mm objektivet, men bommade snöpligt eftersom jag inte hade några ljusstarka stjärnor att sikta mot. Som tröst finns Uranus faktiskt med i kanten av Metis-bilden

Med lite möda kunde jag (4 grader norrut från xi1 Cet) så småningom få in planeten visuellt i synfältet i SW200, men det krävdes 200x förstoring för att jag skulle vara säker på att jag var rätt. Uranus är liten, och jag fylls alltid av beundran för William Herschel som utan att ana vad han såg 1781 ändå kunde säga att det inte var en stjärna. Med kameran skulle jag alltså inte försöka upplösa den minimala skivan, utan målet var de svaga månarna (som inte syns visuellt i mina teleskop). Med alltför lång exponering riskerar man att de drunknar i den överexponerade skivan, men med för kort förblir de osynligt ljussvaga. Jag vred upp ISO-känsligheten tll 6400, och testade igenom ett antal exponeringstider. Det visade sig att redan 2 sekunder var tillräckligt för att se de två största (och yttersta) månarna, Titania och Oberon, och att de sedan syntes ungefär lika bra upp till 15 sekunder. Vid alla 4 exponeringstider ser man tre ”månar”, men bara två stämmer med efemeriderna, så den tredje bör vara en bakgrundsstjärna? Sättet att testa är förstås att ta nya bilder av stjärnfältet när Uranus flyttat sig, dvs nästa klara kväll. Bilderna här är från DeepSkyStacker som fått kombinera mina exponeringar

men man får snyggare resultat med bara en eller max två bilder kombinerade. Här t.ex. två 4s-bilder och enskilda 8s och 15s-exponeringar som igen tydligt visar tre ”månar”.

Det är också klart att 1000mm är för kort brännvidd för att man ska ha en chans på de inre månarna, dvs jag ska försöka använda kamerans 2x extender. Jag har bara använt den för månbilder och inte insett att den kan behövas även i ett sånt här fall. Fortsättning följer förhoppningsvis.

PS. Som avslutning på kvällen chansade jag med SW200-bilder mot chi Cygni, och trodde att jag (som ofta) missat. Med hjälp från det fantastiska astrometry.net visade det sig dock att chi Cygni visst var med på bilderna. De markerade TYC-stjärnorna närmast nedanför till höger har V-magniutder på 10,6 resp 9,2, så chi ligger kring magnitud 10 och ljusnande, så fortsättning följer här också

28 februari 2019

Fin kväll för både kometer och annat

Målet för kvällen var framför allt komet 2018 Y1 Iwamoto, som skulle befinna sig nära stjärnhopen M38, men kanske även att se en sista glimt av 46P Wirtanen. Jag började med 85mm-objektiv och iOptron, och lyckades rätt enkelt hitta Iwamoto mitt i Auriga. Den syns redan på en 54 sekunders enkelbild

När jag sen använde DSS för att lägga ihop 4 bilder blev resultatet grötigare, eftersom programmet överlastas av de många stjärnorna. Man ser i alla fall nu också den rödaktiga nebulositeten NGC 405, ”flaming star nebula”.

Komet Wirtanen befinner sig i Stora Björnen, men helt osynlig på 1-minuts enkelbilder. På en DSS-summa av fyra bilder kan man inte heller ana den

utom på en detaljförstoring där man precis vet var den ska vara. Detektionen är marginell, och det krävs helt klart större instrument än  ett litet kameraobjektiv för att nu se den tidigare så fina kometen.

Sen försökte jag ta bilder genom Megrez-teleskopet (360 mm f/5). På grund av den usla sökaren hade jag problem redan med Iwamoto, men när jag till sist hittade rätt fält blev bilden klarare. En 82-sekunders enkelbild visar det intressanta området i Auriga med två större och en mindre (NGC 1907) stjärnhop, där kometen nu drar fram

Tyvärr kontrollerade jag inte heller polinställningen, så 2-minutersexponeringar gav tydligt avlånga stjärnor. På en 14 minuters summabild är det dock inget stort problem, utan vi har ett spännande fält med stjärnhopar, rödaktiga gasnebulosor (NGC 1931, IC 417, IC 410) och en liten grön komet. Kometen har rört sig åt höger, så att dess ljusa kärnparti blivit ett streck.

Med så stora problem i Auriga insåg jag att jag inte skulle hitta 46P med Megrez-teleskopet, utan nöjde mig med några andra av mina standardmotiv. Med 85mm-objektivet tog jag ett par kortexponerade bilder som kombinerade visar Mars som nu lämnat Uranus ordentligt bakom sig. Även Uranus är dock (långsammare) på väg åt vänster och passerar som närmast nedanför till vänster om 54 Ceti den 4 mars.

En annan 85mm-bild av Mira visar att den nu tydligt fallit i ljusstyrka, så att den inte helt överglänser grannen tätt intill

Men med Megrez-teleskopet igång och Orion i söder kunde jag förstås inte låta bli att sikta ditåt också. En enkelbild (82 s) visar ‘flame’-nebulosan (och antydan av Hästhuvudnebulosan) bredvid den vänstra bältesstjärnan (zeta Ori), men det lönar sig helt klart att ta fler bilder. Tyvärr ökade diset i luften märkbart när det gick mot minusgrader, men en 5-bildssumma (7,5 minuters exponering)

ger en mycket mer dramatisk bild. De stora blå reflektionerna kring de ljusaste stjärnorna beror på dis i jordatmosfären, men man ser även ‘äkta’ reflektionsnebulosor i fältet, t.ex. ovanför till vänster om Hästhuvudet.

Att man ser Hästhuvudnebulosan såpass bra visar att kvällens himmel var så fin som det kändes, och trots problemen har jag  anledning att vara nöjd.

27 november 2018

Astronomisk helkväll

Kvällen var liksom dagen klar och lugn (och kall!), och jag gjorde lite varierade observationer. Först hittade jag en bra plats med sydutsikt och märkte att det inte alls var svårt att se Fomalhaut (alfa i Södra Fisken, PsA) , på deklination -29,6 grader. Den syns här 5 grader från sin meridianpassage (azimut 175 grader),  3 grader över horisonten, och det är ingen tvekan om att det är en första magnitudens stjärna. Optiken är ett 100 mm f/4 teleobjektiv, med kameran på iOptron-monteringen.

Mars rör sig snabbt vidare genom Fiskarna, och kommer den 7/12 att passera nära Neptunus. Den finns redan nu i samma telesynfält

Bara för sakens skull tog jag också en bild av Uranus som närmat sig stjärnan omikron i Fiskarna men fortfarande formellt är kvar i Valfisken (Cetus). Stjärnfältet är ovanligt tråkigt, utan ljusa stjärnor att sikta mot.

Sedan kollade jag Mira, som den 15 oktober inte var mycket ljusstarkare än sin närbelägna grannstjärna. Nu är bilden en helt annan, och man får anstränga sig för att se den svaga stjärnan bredvid.

Även den andra långperiodiska variabeln jag försöker följa, chi Cygni, har ljusnat, men inte alls lika fort. På en knapp minut får man i vintergatan ett tätt stjärnfält, här förvärrat av lite glapp i följningen. Variabeln är dock nu så ljusstark att den går lätt att hitta i stjärnmyllret. (Den mörka trädsilhuetten är ett verkligt träd, men på en längre exponering hade man kunnat se liknande mörka moln i vintergatan.)

Jag fick söka runt lite innan jag siktade rätt, och med så många stjärnor kan DSS-programmet sätta ihop bilderna till en vettig ‘mosaik’. Man ser nu tydligt hur stjärntätheten ökar dramatiskt från uppe till höger ner mot vintergatsplanet til vänster. Den öppna stjärnhopen NGC 6819 är tillräckligt långt från vintergatsplanet för att synas tydligt.

Efter att nyss ha läst om Seyfert-galaxen M77 kom jag på att den ju nästan ligger i Miras synfält, nära delta Ceti, men en 4-minuters summabild visar bara den ljusstarka galaxkärnan. Med denna korta brännvidd (100 mm) är den oskiljaktig från en stjärna, medan dess svaga granne NGC1055 är mer tydligt galaxlik.

 

Senare på kvällen gick jag ut igen, men nu hade månen gått upp och gjorde himmelsbakgrunden mycket ljusare. Målet var kometen 46/P Wirtanen, som verkar kunna bli synlig med blotta ögat senare i december. Den står ännu mycket lågt på himlen, och jag vågade knappast hoppas att den skulle vara synlig på en så ljus himmel. Precis över trädtopparna, nära stjärnan kappa i den sydliga stjärnbilden Smältugnen (Fornax) syntes dock det avslöjande gröna skenet från kometen redan på en 40-sekunders exponering.

En 6-minuters summa av nio bilder är inte vackrare, men visar kometen och stjärnfältet tydligare

Om någon vecka kan kometen vara en fin syn även i en mindre fältkikare.

Källan till det starka himmelsljuset, en stor avtagande måne, lockade nu även i sig själv, och jag böjade en omgång filmning genom SW200. Först filmade jag utan Barlow (f=1000 mm) så att jag kunde täcka hela månen. De reducerade bilderna kan sen sättas ihop med Autostitch till en fin helbild. (Inom parentes kan jag erkänna att jag som vanligt hade slarvat med täckningen så att det ändå blev ett ‘hack’ nere till vänster, vilket jag här helt fräckat har retuscherat bort…)

Seeingen var bättre än medel, och jag körde ett tjugotal filmer med Barlow (effektiv brännvidd f=2500 mm). Sedan jag fått fram de enskilda bilderna från dessa filmer satte jag ihop även dem med Autostitch och fick då ett sammanhängande terminatorområde i stor detalj. Sedan har jag delat upp denna storbild igen i sex mindre delar, större än de enskilda bilderna och lättare att orientera sig i (jämför med översiktsbilden ovan!).

Här först området i norr, med de stora kratrarna Aristoteles och Eudoxus. Kratern Bürg ligger på en gammal igenfylld kraterbotten (Lacus Mortis), och längre till vänster ser vi Alpdalen och Plato.

Nästa bild visar Klarhetens Hav med slingrande åsar och den stora Posidonius precis på terminatorn. Bortanför Apenninerna ligger så Mare Imbrium till vänster, med den karakteristiska trion Archimedes, Aristillus och Autolycus.

Nedanför Plinius ligger i stället Lugnets Hav, och innanför till vänster syns de kända förkastningarna vid Ariadaeus och Hyginus.

Sedan kommer vi till det mest dramtiska området. Theophilus ligger helt i skugga, medan man ännu ser mer av Cyrillus och Catharina. Nedanför dessa tre ser man långa skuggor från den slingrande Altai-förkastningen. Från Abulfeda mot Altai sträcker sig en ovanlig rad av kratrar, som antagligen bildades i en sammanhängande serie av nedslag.

Sedan är vi nere i de kratertäta södra delarna av månens hitsida, med många stora kratrar

Vi ser Tycho, den stora Clavius, och längst ner i söder Moretus.

Allt i allt en mycket givande astronomikväll!

 

 

3 oktober 2018 (kväll)

Perfekt höstkväll

Natten 3-4 oktober förutsades bli helklar, och jag gick först ut på kvällen i ett par omgångar. Först lite hastigt för att hinna se ISS passera ovanför Mars och Saturnus, med vintergatan som snygg bakgrund. Kameran (med 20mm objektiv) är monterad på fast stativ, så stjärnorna är lite utdragna på 30 sekunders exponeringar. (Som vanligt passerar ocskå flyg och andra satelliter…)

Jag borde genast ha ordnat med iOptron-monteringen (som följer himlen), eftersom vintergatan var så fin, men tog bara några ytterligare kortexponerade (30 s) vidvinkelbilder, här med brännvidd 10 mm.

När jag senare kom igång med ordentlig följning blev det detaljbilder i stället, med 70-200 mm teleobjektiv. Mars är fortfarande så ljusstark att man med 200 mm får den lustiga gröna reflexen som jag varit ut för flera gånger. Planeten står (se bilden ovan) i en del av Stenbocken som saknar ljusa stjärnor, så kontrasten till Mars är extra stor

Först med objektivet utzoomat till 70 mm börjar det finnas igenkännligare stjärnor, och här ser vi uppe till höger de glesa dubblarna alfa och beta i Stenbocken, plus det vanliga störande flygplanet…

Sen siktade jag mot Neptunus där jag visste att man också kan se spåren av geostationära satelliter. Med bara 70 mm brännvidd syntes spåren dock bara svagt, här på tre kombinerade 30s-exponeringar

Om man i stället fixerar kameran blir satelliterna punktformiga medan alla stjärnor blir streck. På denna summa av tre minutlånga bilder kan man se ett tjugotal satelliter, längs ett smalt band på himlen. (Grovt sett kanske bilden täcker 10 grader av den geostationära cirkeln, så extrapolerat borde det bli omkring 700 geostationära satelliter totalt, vilket nog är en rimlig siffra)

Sedan ville jag ha igång stora SW200-teleskopet, eftersom jag tänkte filma månen på morgonen. Ett första motiv blev den kända dubbelstjärnan gamma Arietis (separation omkring 10 bågsekunder), som är väl upplöst redan utan Barlow (f=1000 mm).

Resultatet med längre brännvidd är inte bättre, eftersom man också måste öka exponeringstiden så att varje delbild får större seeingpåverkan.

Alltsedan jag såg Stockholmsamatören Peter Roséns bilder av Uranus och Neptunus har jag velat försöka filma åtminstone Uranus. Nu stod den lämpligt placerad, och jag fick oväntat in den i synfältet på första försöket. Även utan Barlow krävs exponeringstider kring 1/10 s, och seeingen suddar ut rejält. Bildskalan är dock identisk med den för gamma Arietis här ovan, så en apparent diameter för Uranus omkring 4 bågsekunder verkar rimligt. Den grönaktiga färgen finns redan i kameran, så även om den iofs är realistisk är det mest en slump…(Bilden av gamma Ari var lika grön innan jag godtyckligt ändrade färgbalansen)

Alla försök med längre brännvidd gav bara en större men lika suddig skiva, så eventuella fler försök får avvakta en kväll med bättre seeing.

15-16 september

Klar natt till sist

På kvällen såg det nästan helt klart ut, och jag tog kamerabilder (f=125 mm) ner mot Saturnus i södra vintergatan. Där fanns också småplaneten Vesta, som pendlade mellan att synas och skymmas av kvarvarande moln vid horisonten.

Förbidrivande moln och ljus himmel är normalt ingen bra input till stackningsprogrammet (DSS), men en 6-minuters summabild blev oväntat bra. Jag ändrade kamerainriktningen flera gånger, men Saturnus och nebulosorna fanns hela tiden med och fick full exponering. (Som vanligt passerade ett flygplan och gjorde fula streck…). Lagunnebulosan (M8) är stor, och om man vet hur Trifidnebulosan (M20) ser ut kan man t.o.m. ana det blå ovanför det röda. Vesta syns tydligt, och jag hoppas hinna ta en ytterligare bild innan den försvinner för säsongen.

Mars ligger i en mycket tristare omgivning, men precis som förra gången gav detta objektiv en grön reflex som nu bildar en ”dubbelstjärna” med stjärnan 62 Sgr.

Jag passade också på att ta en bild av Neptunus bland stjärnorna i Vattumannen. Den befinner sig fortfarande nära lambda Aquarii, som jag ofta siktat på för att få syn på geostationära satelliter. Denna gång är det bara en som ritat ett tydligt streck i höger bildkant, men man kan ana många svagare i ett band ner mot chi Aqr.

På en summa av fyra bilder har den geostationära satelliten successivt flyttat sig åt vänster (dvs den står kvar medan kameran följer stjärnorna åt höger…). Man kan ana tre ytterligare grupper av fyra bilder, men bara med möda.

Här bröt jag för kvällen, med planen att i stället stiga upp på morgonsidan för att passa på komet 21P nära M35.

Jag vaknade redan vid två, och eftersom det fortfarande var klart gick jag ut igen med samma miniutrustning (kamera+teleobjektiv på iOptron-stativet). Jag ökade till max brännvidd (200 mm), och började med bilder av chi Cygni. Den är på väg att ljusna, men syns ännu bara som en svag rödaktig stjärna i vintergatans myller.

Jag tog också en slarvig bild av M57 (Ringnebulosan) för att visa hur liten den är även med 200 mm brännvidd.

Huvudmålet var dock som sagt komet 21P i närheten av M35. En 8-minuters summabild visar utom den stora M35 två mindre stjärnhopar, samt kometen med tydlig svans. Objektivet lider av stark vinjettering (ljust centrum, mörk bildkant) som jag borde kunna korrigera bort med hjälp av flatfältsbilder.

Jag hade också spanat in att asteroiden nr 6 Hebe skulle finnas nära Betelgeuze, men hade inte riktigt tålamod att vänta tills den gick helt fri från träd. Turligt nog (!) är den ändå precis synlig i kanten av en grangren på denna 2-minuters summabild.

Sen ändrade jag brännvidd till 70 mm och tog min standardvy av Mira. Den är nära minimum men (liksom chi Cyg) på väg att ljusna

En detaljbild (100 mm brännvidd) visar tydligare att Mira är den högra (röda!) stjärnan i ett optiskt par

Inte så långt från Mira finns Uranus. Den befinner sig i Vädurens stjärnbild (Ari), men nära både Fiskarna(Psc) och Miras(=omi Cet) Valfisken(Cetus).

Himlen kändes nu mer disig och Värnamos ljus gjorde nog himlen gråaktig även en månfri natt? Jag tog några bilder mot Deneb, men Nordamerikanebulosan framträder bara mycket svagt även på en 4 minuters summabild. (Jag försökte också med 90 s exponeringar, men då blev stjärnorna för avlånga för att DSS ska godkänna dem, som vanligt mycket frustrerande…).

När jag återvände till kometen var det uppenbart att vädret var sämre. Trots att M35 nu stod högre över horisonten hade jag svårare att se den i kamerasökaren, och bilderna hamnade mycket ocentrerat och med stora tidsluckor. På summabilden (7 minuter totalt) ser man att kometen är mycket svagare, och den har också tydligt rört sig ‘neråt’ eftersom bilderna är utspridda över mer än 16 minuter.

Om jag bara tar de fem sista bilderna blir komethuvudet mer koncentrerat, och man kan jämföra med den tidigare bilden för att både se hur mycket sämre vädret blivit och hur snabbt kometen rört sig på en timme

Trots denna lite tristare avslutning var det en mycket givande observationskväll och natt!