23 november 2017

Vinterhimmel

Efter snö och regn och gråväder klarnade det oväntat upp en stund på sen kväll, och Orion lockade förstås. Jag tog iOptron-stativet och kamera+85mm-objektiv och började med en bild av en (fortfarande ljusstark) chi Cygni innan den gick ner bakom skogskanten

Jag kan heller aldrig låta bli att ta en bild av Mira, som nu sakta ljusnar

Stjärnan 71 Cet är av 7 magnituden, så det är ungefär där Mira befinner sig

Jag har också länge försummat Uranus, som fortsätter i sin bakåtslinga efter oppositionen 20 oktober. Den rör sig i ett lite ”tråkigt” himmelsområde, utan ljusa stjärnor att ta sikte på

Jag tog tidigare i höst en bild av den ljusa asteroiden Nr 7 Iris när den befann sig till vänster om Hamal (alf Ari). Nu ligger den till höger om gamma Arietis, och är fortfarande lätt att urskilja, åtminstone på detaljbilden

 

Kvällens huvudattraktion var dock Orion, och jag fick direkt fem användbara bilder, trots vissa problem med följningen. En DSS-summa (4,7 minuter) är inte vacker, men visar de många nebulositeterna nära Orions bälte. Själva Orionnebulosan (M42) är överexponerad, och det intressantaste området är kring zeta Ori.

På detaljbilden anas även Hästhuvudnebulosan, trots att himlen inte alls var så vinternattsklar som den kan vara

Jag ville också kolla vad man kunde se av Rosette-nebulosan (i Enhörningen, nedanför t.v. om Betelgeuze), som kanske kräver ännu mörkare himmel. När jag höll på att ta bilder av den också så märkte jag plötsligt att kameran var strömlös. Jag visste egentligen att batteriet var nästan slut, men hade glömt att byta…De fyra bilder jag hann med visar en svag men omisskänlig nebulosa på DSS-summan(4,7 minuter). Ovanför t.v. ligger den mycket unga stjärnhopen NGC 2264.

Jag hade lyckligtvis ett laddat extrabatteri, så det gick bra att börja igen efter en kort paus. Fem nya bilder gav nu denna 6-minuterssumma, med lite bättre (fast fortfarande fel) färgskala

När jag summerar alla nio Rosettebilderna (totalt 10,7 minuter)  blir det förstås ännu en gnutta bättre, men bara en gnutta…

Till sist blev det Orion igen, nu tre bilder med lite längre exponering, totalt 4,2 minuter. Bilden är som väntat mycket lik den tidigare, bara med en pittoresk gran i kanten

Även i detta fall blir summan av alla åtta Orion-bilderna (8,9 min)  bara marginellt bättre. För att få snygga bilder krävs många exponeringar!

Med mina mått är jag i alla fall mer än nöjd. För några år sen visste jag inte ens att jag kunde tänka på att ta sådana här bilder med bara ett litet kameraobjektiv. Nästa natt med bra väder ska jag använda något större, 200 mm teleobjektiv eller Megrez-teleskopet.

17 september 2017

Fin himmel innan dimman

Jag var egentligen bara ute för att kolla var jag kunde få fri sikt mot morgonens fina möte månen+Regulus+Venus, om den klara himlen höll i sig. (Det gjorde den förstås inte, vid 4-tiden var det bara grå dimma…) Jag tog i alla fall några snabba bilder med ett kort tele (70 mm f/4) på iOptron-monteringen. Här först en förstoring av Svanens hals med variabeln chi Cygni, som är nära ett maximum i sin mer än årslånga period.

Likaså är R CrB fortfarande ljusstark

Sen siktade jag lågt i diset nere mot horisonten och lyckades hitta den ovanliga nova som synts ett par månader nära gamma Scuti i stjärnbilden Skölden. Den ljusnade till ett maximum i juli, föll sedan tillbaka, men är nu ljusstark igen (ca V=9.0). Här syns först hela fältet, med M11 och M16, och sedan en förstoring kring själva novan.

Sedan siktade jag lite snett mot Uranus. Förra hösten syntes den nära zeta i Fiskarna (Psc), men har nu vandrat vidare till i närheten av omikron Psc.

På en förstoring (från en annan bild) syns den bättre

Neptunus är också lätt att hitta nära lambda i Vattumannen. Den råkar ligga mycket nära en nästan lika ljus stjärna, så en ny bild kan snabbt avslöja rörelsen. Man ser också (svagt) streck från geostationära satelliter.

Jag var inte ute för att fotografera nebulosor i vintergatan, men en 70 s-exponering av Deneb och Nordamerikanebulosan visar att himlen var klar och mörk

Jag tänkte i stället ta stjärnbildsbilder med vidvinkelobjektiv, men fick snopet nog stoppa nästan medsamma när minneskortet var fullt. Här är i alla fall stjärnbilden Stenbocken (Capricornus), med sin optiska multipelstjärna alfa Capricorni uppe till höger.

24 februari 2017

Venus m.m.

Huvuduppgiften denna kväll var återigen att filma Venus, och här ser vi hur det går till: Teleskopet pekar mot Venus på himlen, i fokus finns en filmkamera kopplad till datorn, och man ser (och kan fokusera) skäran på datorskärmen medan filmen lagras på hårddisken.

ca6425

Planeten är så ljusstark att man kan låta varje filmbild exponeras bara 1/1000 sekund, och på några minuter har man tusentals bilder. Sen kör jag filmerna genom programmen Autostakkert och Registax och korrigerar den slutliga bilden i PaintShop Pro. Det finns många parametrar att variera på vägen, men med Venus fungerar nästan allt. Skäran blir både större och smalare kväll för kväll, och jag hoppas på fler klara kvällar framåt…

n3352 n3353

På en kamerabild ser vi att Mars nu tydligt dragit ifrån i sin rörelse åt vänster längs ekliptikan, så att avståndet till Venus är större än det var sist (den 15 februari)

ca6435

Mars ligger nu nära ovanför stjärnan zeta i Fiskarna (Psc) och är snabbt på väg mot Uranus. (Jag misslyckas tråkigt ofta med iOptron-monteringen, det blir glapp eller skakning så att stjärnorna blir streck, detta var det bästa försöket…)

ca6430

Mira har snarast fortsatt att ljusna

ca6431

och Vesta har rört sig ett stycke till i Tvillingarna

ca6434

Mitt vidvinkelobjektiv täckte sedan inte hela vinterhimlen. Här fattas framför allt södra Orion med Rigel och norra Kusken med Capella, medan Sirius ändå var skymd av träd. Satellitspåret som jag kunde följa på flera bilder är enligt Heavens-above från den ryska raketen Cosmos 2219.

ca6438

 

15 februari 2017

Tillägg..

Eftersom jag ännu inte hunnit kolla mina bilder från den 13/2 passade jag bara på att komplettera med ett par bilder som jag visste att jag ville ha. Jag hade 85mm-objektiv på kameran och ett fungerande iOptron-stativ. Först Mars och Uranus, med tanke på den kommande närpassagen

ca6412

Så en detaljbild av Mira, där man anar den svaga stjärnan tätt till vänster

ca6414

Men särskilt denna bild av Gemini och Vesta

ca6416

För att göra det tydligare har jag kombinerat med bilden från 13/2 så att man ser Vestas rörelse

vesta_feb17

26 november 2016

Kvällsplaneter

När det klarnat upp passade jag på att tidigt på kvällen ta några översiktsbilder med kameran på iOptron-stativet.

Mars är fortfarande förvånansvärt ljustark 6 månader efter oppositionen 22 maj, och står mitt i Stenbocken (Capricornus). Denna rätt oansenliga stjärnbild har dock som rolighet stjärnan Algedi (alfa Capricorni) som av personer med god syn kan ses som dubbel. Detta är ett bra exempel på en s.k. ”optisk” dubbelstjärna, där de två komponenterna ligger på helt olika avstånd från oss (100 resp 600 ljusår). Även beta Capricorni är en gles dubbelstjärna, men där är komponenterna i omlopp kring varandra, dvs det är en ”fysisk” dubbelstjärna.

ca6132

Bilden av Neptunus blev misslyckad på grund av glapp i stativet, men Uranus ligger fint upplinjerad i raden av stjärnor i Fiskarna.

ca6135

Det slumpar sig så att även dvärgplaneten Ceres är i dessa trakter på himlen, så med lite mer vidvinkel kommer den också med på bilden

ca6140

Också i samma krokar (nära alf Psc) finns den berömda variabeln Mira som ännu är ljussvag och inte syns för blotta ögat

ca6141

Med 85mm brännvidd ser man också Mira som en optisk dubbelstjärna, fast den intressant nog även har en äkta fysisk följeslagare

ca6137

 

28 oktober 2016

Lite stjärnor till sist

Efter ett par gråmulna veckor klarnade det till sist (några timmar för sent för månen+Jupiter…), så jag behövde ta några bilder för att ha koll på läget. Det blåste en jobbigt kall vind, så det blev ingen lång första utflykt med kameran på iOptron-stativet. Mars lyser fortfarande tydligt nere under vintergatan i skymningen, nu en bra bit från närpassagens lambda Sgr.

ca6076

ca6068.

När jag skulle ta en ännu vidvinkligare översikt kom ett irriterande flygplan och ritade spår, så först på tredje bilden är det (i stort sett) borta. Himlen är dock fortfarande ljus, för att se mer vintergata hade man fått vänta ytterligare en halvtimme.

ca6080

Det gjorde jag inte, utan planerade att gå ut senare.

Jag fick då bilder av en svag Mira (tydligt rödare än följeslagaren tätt till vänster)

ca6084

av Uranus i Fiskarna (som rört sig en bra bit åt höger jämfört med bilden från 3/10)

ca6085

och av en nu avtagande chi Cygni

ca6086

Himlen såg ganska gråtrist ut, och det tog en stund innan jag insåg att ett konstigt blinkande ljus var Altair insvept i dismoln. Det var nu (23.15) moln på fler ställen, och jag anade att det inte skulle klarna upp för ett nytt morgonförsök på Jupiter och en tunn månskära.

Det gjorde det inte heller, men nu när solen är uppe är det klart och fint…

3 oktober 2016

Spridda telebilder

Kvällen var så klar att jag måste utnyttja den till något, men jag hade inte energi att få igång GoTo-systemet utan försökte sikta genom kamerasökaren, vilket inte är så lätt…Redan vid 20-tiden passade jag i alla fall på Mars nere vid lambda Sgr. Jag körde med fast stativ, så det blev bara en 4-sekunders kortexponering (f=70 mm) där Mars ännu är väl till höger om stjärnan. (Det blir en närpassage 6/10, se Himlascener)

ca5972

Med kameran (f=135mm f/4) på stativet kan jag exponera längre, och ett uppenbart lockande motiv var förstås dubbelhopen h+chi i Perseus. (Av tekniska skäl har alla bilder ett lite opraktiskt höjdformat, också en eftergift åt minsta motståndets lag…)

ca5977

Jag tog flera vintergatsbilder nästan i zenit, där pekningen är som svårast, här t.ex. en bit av Cassiopeia

ca5980

och här cepheidprototypen delta Cephei. Den lilla ”asterismen” vid A är mycket iögonenfallande i en 20×80 kikare minns jag från mina första observationer på 1960-talet, och av nyfikenhet kollade jag parallaxer och egenrörelser i de nyss släppta Gaia-resultaten. Det är inte en verklig liten hop, utan stjärnor som bara råkar synas i samma riktning.

ca5993

Jag observerade fler fält utan att veta var jag siktade, vet inte om jag fångade något intressant…

Tillagt 29/10: En intressant sak var förstås planeten Uranus som hamnade i kanten av bilden. I denna skala (130mm teleobjektiv) är den förstås helt stjärnlik.

ca5990

En intressant stjärna (en av de största vi känner till) är den starkt röda my Cephei (ganska nära delta på himlen)

ca5994

Ett fält som t.o.m. tjänsten astrometry.net först fick problem med (på grund av den ovanligt jämna stjärnfördelningen) visade sig vara från stjärnbilden Ödlan (Lacerta).

ca5989

Fältet med chi Cygni hittade jag iaf, men då blev det något glapp så att alla stjärnor blev dubbla. Man ser att chi Cygni fortfarande är mycket ljusstark.

ca5987

Asteroiden Pallas som jag observerade i augusti har flyttat sig en bra bit samtidigt som den blivit ljussvagare. Den går dock fortfarande att identifiera nere i Vattumannen, söder om Lilla Hästen (Equleus)

ca5982

Neptunus rör sig betydligt långsammare, så den finns fortfarande nära lambda Aqr. Där finns också bandet med geostationära satelliter, och man ser utom flera enskilda spår en tydlig ansamling med fyra stycken tätt intill varandra.

ca5983

När jag 50 minuter senare riktade kameran mot den karakteristiska ”trippel”-stjärnan psi Aqr ser man också många geostationära spår, och faktiskt precis i bildkanten samma fyrgrupp som ovan. Om man tittar noga ser man att den ligger kvar ovanför samma gran, dvs det är bara himlen (=jorden) som rört sig i mellantiden.

ca6001

Med 135mm brännvidd ser Barnards stjärna ut att ligga ungefär där den låg i november 2015, men jämför man med augusti 2014 kan man kanske ana en liten rörelse norrut. På bloggen för 28 augusti 2014 finns en bild från 1978 som tydligt visar att denna stjärna faktiskt har en extremt stor (10″ per år) egenrörelse. Det beror på att den dels är mycket närbelägen (6 ljusår), dels verkligen har en hög transversalhastighet (90 km/s).

ca5988