11 februari 2022

Månsken och kamerafel

Jag tänkte bara ta några snabba 85mm-bilder, och märkte igen hur redan en 78% full måne hindrade sikten. Med hjälp av beta och gamma i Väduren (placerade i övre högra hörnet av bilden) hittade jag i alla fall Uranus, som nu rört sig märkbart sedan den 30 januari.

En detaljjämförelse visar den tydliga rörelsen i direkt led (åt vänster) efter en opposition redan 5 november förra året. (Notera att den högra bilden tagen med bara 85mm brännvidd är betydligt snyggare än den slarvigare vänstra, med 200mm).

Mira är ganska oansenlig nära minimum, men är lätt att hitta i relation till ljusare stjärnor

Här ser vi den mer i detalj, fortfarande mycket ljusare än sin optiska följeslagare

Jag insåg sedan att jag inte skulle hitta asteroiden nr 7 Iris i Tvillingarna såpass nära månen, men chansade på nr 20 Massalia i området mellan Praesepe och Regulus. När jag nu ska kolla visar det sig att minneskortet plötsligt är oläsligt, och jag får alltså inte fram någon bild! Kvällens resultat var alltså snopet klent, men det kommer fler kvällar…

30 januari 2022

Klart lugn efter stormen

Stormen Malik hade utom soptunnan (med efterföljande skräpjakt) även lyckats välta mitt tunga kikarstativ. Jag har det under en stor presenning, så det blev förstås för stort vindfång. Tanklöst nog reste jag det på morgonen och bredde över presenningen, med resultat att det på eftermiddagen hade vält igen(!) Till kvällen hade det lugnat ner sig, men jag var inte beredd att börja kämpa med ny stativinställning, utan tog bara kameran med 200mm tele på iOptronstativet. Det hade snabbt blivit minusgrader, och även utan vind blir det snabbt kallt . Med iskalla fingrar är det svårt att dra åt alla skruvar, så ca hälften av bilderna hade problem med större eller mindra glapp, medan fuskinställningen av stativet inte var något problem på de 20s-bilder (ISO 3200) jag nöjde mig med.

Orionnebulosan blev förstås första test, och himlen är det inget fel på. Liksom igår syns spår av en geostationär satellit uppe till vänster på en ovanlig deklination långt ovanför det normala bandet vid -8 grader. En koll visar att det som syns troligen är kommunikationssatelliten Thuraya-2, som mycket riktigt går i en ”inclined orbit”.

I alla fall, det viktigaste denna kväll var en andra  bild av asteroiden Thetis, och det lyckades faktiskt

Thetis är ljussvag och det krävs ett bra program (the Sky) och aktuella banelement  för att få identifieringen rätt. Här är då till sist jämförelsebilden som tydligt visar på rörelsen mellan 28/1 och 30/1.

Däremot hade jag inte riktigt kollat hur långt söder om zeta Tauri som 32 Pomona skulle befinna sig, och missade den igen med snopet liten marginal. En bild av Mira blev helt misslyckad genom glapp, men sen hade jag tur och lyckades sikta mot Uranus i ett oansenligt område av Väduren. Snopet nog ligger dock Uranus i nästan precis samma läge som på bilden den 6/1, eftersom den sedan dess gjort en liten högersväng och nu är på väg åt vänster igen.

Plejadbilden har för avlånga stjärnbilder, men det är intressant hur mycket nebulositet som syns på en så kort exponering

En horisontbild mot Diphda (beta Ceti) i sydväst visar ljus men klar himmel bara runt 5 grader över horisonten

Med (som jag trodde) bilder av Thetis och Pomona bärgade var det dock inget mer som höll mig kvar ute i kylan, så trots den ovanligt fina himlen flydde jag in i värmen igen.

 

6 januari 2022

Klar kväll, tekniska problem

Kvällen var helklar, med en 20% månskära fint placerad nära Jupiter, och jag tänkte kolla om monteringens handkontroll och hjärna verkligen var helt oanvändbar. (På juldagen skulle jag visa barnbarnen Venus och Jupiter genom SW200, och då verkade den helt stelfrusen och död). Nu visade det sig att jag trots försiktighet lyckats tappa nätkontaktens opraktiskt lösa spets. Jag hittade 10+ versioner i mina gömmor, men ingen verkade passa?! Så det föll redan där: för att kunna testa handkontrollen krävs ström, och för att få ström till monteringen krävs en liten ynka kontakt, forts följer…

Så det blev bara de vanliga slarvbilderna med 85mm-objektivet, nästan alla med avlånga stjärnor eftersom jag med dålig rygg inte klarar att sikta upp mot polstjärnan för att ställa in stativet ordentligt. Först bara en bild av Lyran, som stod lockande lågt och lätt att sikta mot. 85mm-objektivet är precis lagom för en så liten stjärnbild, och det är alltid nyttigt att kolla hur stjärnorna ligger.

Bredvid Lyran fanns så Svanen med varibeln chi Cygni som bara precis gick att ursklija på bilden från 6/12. På en månad har den ljusnat avsevärt och syns nu direkt, framför allt genom sin röda färg.

Det är extra tydligt på en detaljförstoring

Sen måste jag ju ta bilder av månen+Jupiter. Jag tog en hel serie exponeringar för eventuella HDR-experiment, men i grunden har man tre typiska exponeringstider att välja mellan. Kompromissbilden på 1/8 s visar Jupiter och tydligt jordsken, men inga stjärnor.

Om man vill se stjärnor blir förstås månen totalt överexponerad redan på 8 sekunder

För att se detaljer på skäran hade det krävts både  längre brännvidd och kortare exponeringar, men redan här med 85mm och 1/125 s kan man se en ojämn terminator med antydan till stora kratrar

Även en så här pass smal måne lyser upp himlen, och jag hade hela tiden problem att sikta rätt med kameran. Jag trodde att jag missat Mira när den inte bilde sin vanliga ”skopa”, men hade den med på flera bilder innan den blev uppenbar.

Den har i motsats till chi Cygni sjunkit  i ljusstyrka sedan förra bilden (29/11), men är fortfarande tydlig bredvid sin optiska följeslagare. (Exponeringstiden på detta utsnitt från en av sökbilderna är bara 8 sekunder, vilket ger lite rundare stjärnor).

Uranus ligger i södra Väduren (Ari), med få ljusa stjärnor att sikta mot, och jag fick den med i hörnet av bilden bara med tur…

Det är fortsatt asteroider jag försöker fånga, och nu helst  nummer 17 Thetis (eftersom jag har bilder på alla med lägre nummer…). Den fanns nu nära zeta Tauri, och min 30s helbild visar fint den stora stjärnhopen M35 vid mu och eta i Tvillingarna.

En detaljförstoring visar dock att bildkvaliteten inte räcker för att tveklöst visa Thetis. Det skulle snabbt behövts en uppföljningsbild, men vädret sätter stopp så länge.

Nr 32 Pomona är lite ljusare och syns ganska tydligt, åtminstone på detaljbilden. Även den ligger i ett vintergatsfält med många stjärnor,  i den flik av Orion som kommer upp till höger om Tvillingarna

Till sist chansade jag på 96 Aegle nära epsilon Persei, men den var klart utom räckhåll med detta lilla objektiv. Däremot anas (oväntat!) ovanför chi Persei lite av den s.k. ”Kaliforniennebulosan”, som jag alltså skulle kunna sikta lite bätte mot med längre exponeringar.

2 februari 2021

Minisejour

Även om det var ganska klart var luften full av ett tunt isdis som gjorde himlen mjölkvit redan utan måne. Det var också ogästvänligt kallt, och jag tog bara några snabba kamerabilder (85 mm objektiv) för att hålla rutinerna någorlunda igång, denna hopplöst oastronomiska vinter. Orion visade att det var lite lönt att observera, om man mörkar ner himlen är en 30s-bild helt användbar.

Betelgeuze (t.v.) är i år normalt ljus, dvs överglänser rejält Bellatrix (t.h.)

Mellan dem och lite uppåt finns Orions huvud med lambda Orionis, och denna kväll råkade småplaneten nr 39 Laetitia befinna sig i närheten.

På mjölkhimlen missade jag nästan Mira, men en kombibild visar den vanliga skopan

och Mira med sin (optiska) följeslagare fanns bra med på den undre av bilderna.

Mars är redan långt förbi Uranus

Sen siktade jag lite snett i Tvillingarna också, på jakt efter småplaneten nr 52 Europa (ej att förväxla med Jupitermånen Europa…). Den första bilden har stjärnorna som små streck, och asteroiden går bara nätt och jämnt att urskilja. (Den stora stjärnhopen M35 syns dock bra).

En andra bild har lite bättre kvalitet, men Europa hamnade precis i kanten

Till sist blev det Orion igen (förstås), och den sammanlagda bilden 4x30s visar förstås mer av nebulositeterna.

Allt som allt var jag ute mindre än en kvart, men det räckte för att jag ska känna mig på banan…

12 januari 2021

Vinterhimlen är här

Efter snö och regn kom en liten klar lucka, och med tanke på hur lite stjärnor jag sett de sista månaderna ville jag förstås utnyttja den. Min stora montering har stått ute under en presenning bara, och en viktig uppgift var att kolla så att den var OK. Av lättja hade jag också låtit motvikterna ligga kvar på marken nedanför, och ett första problem var att de frusit fast ihop. Det räckte inte att bräcka med en skruvmejsel, utan jag fick leta upp en stor sten att släppa dem mot för att få isär dem. Men sen kunde jag utan problem montera Megrez-teleksopet (72mm f/5) och få igång drivningen. Himlen var inte klar i alla riktningar, och jag förökte inte ens hitta fältet med Neptunus plus småplaneten Massalia som jag egentligen tänkt mig. Istället blev det två favoriter som jag tog mina första foton av redan 1965…

Först Plejaderna, där jag lyxade till det och tog tio bilder. Redan en enkelbild (40 s exponering) är fin

men summan ( 7 minuter) visar bättre den komplicerade interstellära nebulositeten. Tidigare trodde man att den hörde till stjärnhopen, men det är hela rymden i den riktningen som är full av interstellära moln.

Och har man sagt Plejaderna får man säga Orionnebulosan, så så fort den var fri från en skymmande gran tog jag nio bilder av den också. Igen är redan enkelbilden (43 s) spännande

men med alla summerade (6,3 minuter) ser man förstås nebulositeten ännu bättre

Sen hade jag planerat en bild av småplaneten nr 16 Psyche ovanför Aldebaran, och för att säkert få med den tog jag två fält ovanför varandra. Psyche syntes bra redan på en enkelbild (40s)

men kombinationen ger en bild av ett hörn av Hyaderna.

Som en illustration till att det inte bara är att ta alla stjärnor i trakten som hopmedlemmar kan vi ju ta Aldebaran i förgrunden (65 ljusår) och cepheidvariabeln SZ Tau minst 1000 ljusår bort, medan epsilon, theta1 och theta2 är Hyadmedlemmar ungefär 150 ljusår bort.

Till sist försökte jag lite halvhjärtat på Krabbnebulosan(M1), som dock kräver både längre brännvidd och fler bilder. En enkelbild visar det lilla sudd som egentligen är en av himlens mest spektakulära objekt. Här syntes år 1054 ett supernovautbrott som en kort tid kunde ses även på dagen, och där vi nu har stark energiutstrålning i alla våglängder, från radio till gammastrålning. Energikällan är den snabba rotationen (30 varv i sekunden!) hos en neutronstjärna tung som solen, men bara ett par mil i diameter…

Vad som syns på denna 2,5 minutersbild är bara lite nebulositet, och Messier som gav den nummer 1 sin katalog hade ingen aning om hur spännande den egentligen är. På bilden ser man också  i nederkanten lite spritt ljus från den ljusstarka stjärnan zeta Tauri, Oxens nedre hornspets.

Här tog jag paus, och hoppades att molnen skulle hålla sig borta lite till.

När jag kom ut igen, med iOptron-stativet + kamera var de dock redan på gång. Med 85mm-objektivet tog jag en bild av Mars+Uranus. Mars rör sig framåt, och passerar 19 Ari kring 20/1

Mira har fortsatt att minska i ljusstyrka, men den är fortfarande klart ljusare än sin följeslagare.

Sen siktade jag mot Hyaderna, och redan på ett utnsitt från en enkelbild kan man (jmf ovan) urskilja asteroiden Psyche. (Nästa gång det blir klart ska jag ta en jämförelsebild för att se rörelsen.)

En 2-minuterssumma av 4 bilder ger Hyaderna i helbild. Den lilla hopen till vänster är NGC 1647, och perspektivet är alltså Aldebaran 65 ljusår, Hyaderna 150 ljusår, och NGC 1647 ca 1800 ljuspår.

Medan molnen drog in bytte jag till vidvinkelobjektiv och flyttade mig till en plats med fri sikt mot Orion och Sirius. Brännvidd 20mm är då lagom

men med 13mm får man med också Aldebaran och Tvillingarna

Med 10mm blir perspektivet konstigt i kanterna, men Capella och därmed hela ”vintersexhörningen” är med.

Men med så mycket moln kände jag att det var dags att ge upp, trots allt mycket nöjd att ha fått se lite stjärnor!

 

18 oktober 2020

Dis direkt

Med för mycket ryggskott för att våga teleskopobservationer(Mars!) tänkte jag ta enkla himmelsbilder med 85mm-objektivet, men kom ut en halvtimme för sent. Det var ännu rätt klart nere vid Jupiter och Saturnus, som bara långsamt rör sig åt vänster bland stjärnorna. Jupitermånen Callisto anas till höger om planeten

men Teskeden (med pi Sgr) hade hunnit försvinna i träden

Sen slarvade jag grovt, och trodde att jag pekade mot Fomalhaut (med Ceres i närheten) när det var Deneb Kaitos (beta Ceti) i stället. Där syntes ett par geostationära stelliter långt under huvudbältet, här som korta spår på två kombinerade 30s-bilder

Jag fortsatte med bilder högre upp på himlen, nu igen av en slump mot det geostationära huvudbältet. Det syns dock bara tre tydliga satelliter på denna summa av sex exponeringar. I bildens nederkant syns två längre spår, antagligen av en sond på väg ut mot geostationär bana.

Nu hade diset tjocknat betydligt, så att Mars blivit en stor skiva bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids mot de små vattendropparna i diset, och i princip kan man uppskatta dropparnas storleksfördelning från ljusfördelningen i skivan, ju mindre droppar desto större skiva.

En bild mot alfa Ceti fick på grund av något glapp fult avlånga stjärnbilder. Där finns småplaneten nr 8 Flora, som jag faktiskt också fick på bild den 14/10, och på denna jämförelse kan man se hur Flora rört sig, (”bakåt” nära sin opposition).

Nära alfa Psc fanns småplaneten nr 11 Parthenope, som här skymtar svagt  i diset. Jag ska snarast försöka få den på bild igen

Här ser vi till sist Uranus som fortfarande rör sig bland ganska svaga stjärnor i Väduren.

 

 

13 mars 2020

Klart!

I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor

Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite ”skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är ”astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.

Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.

Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.

Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara ”blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken  i fel ordning, det vänstraste först.

Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).

Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden

Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än  Bellatrix.

Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av ”dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.

Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.

Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här

och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn

Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.

Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.

På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).

 

19 januari 2020

Klart och milt, ingen vinter

Eftersom träden söder om huset växt år för år är det inte riktigt roligt att sätta igång ett teleskop när så mycket är skymt. Mitt vanligare observationssätt har i stället blivit att ta kameran plus iOptronmonteringen 100 m bort längs vägen, där det är mycket bättre utsikt.

Ett första mål var förstås Venus, men med lite dis i luften blir det absurda bilder där man tror det är en fullmåne som syns.

Som syns är Venus inte så långt från Neptunus, och den kommer att vandra tätt förbi redan 27/1. Om mötet hade skett idag hade man förstås inte kunnat urskilja båda planeterna, men problemet är både dis och kort brännvidd (85mm). En bild från ikväll med 200mm tele visar att det nog kan fungera, men att man kanske måste se till att Neptunus inte hamnar precis på en av strålarna (åstadkomna av kamerans kantiga bländare).

Jag fick också skynda mig att ta bilder av den långperiodiska variabeln chi Cygni på väg ner bland träden i nordväst. Den ökar stadigt i ljusstyrka och är nu lätt att hitta på bilden.

Prototypvariabeln Mira minskar i stället, men är fortfarande också lätt synlig i botten av den ”skål” där jag av tradition vill se den.

Sen slumpar det sig så att småplaneten nr 9 Metis rör sig nära Uranus på himlen, och jag tänkte mig bilder med  200mm brännvidd. Problemet är att Uranus ligger långt från någon ljus stjärna, så att jag hade stora problem att hitta den. Här på en ful mosaikbild med 85mm-objektivet ser man omgivningarna

och på en förstoring även Metis

I efterhand ser jag att Uranus finns med på några 200mm-bilder, men ingen av dem lyckad. Här har något glappat så att det finns dubbla bilder av alla ljusa stjärnor. För de svagare är extrabilden osynligt svag, och Metis syns ungefär lika bra som på kombinationsbilden härovan.

Jag insåg också i efterhand att även småplaneten Vesta fanns nära mu Ceti, i kanten av mina bilder mot Uranus.

När Orion syns är det svårt att inte sikta ditåt. Den stora nebulosan var först skymd, men jag fick några bilder av ”Flame”-nebulosan (NGC 2024) bredvid bältet. På 30s syns den svagt

men redan på en summa av tre sådana bilder anar man också Hästhuvudneulosan. Stjärnfältet kring den lilla reflektionsnbulosan M78 är skymt av mörka stoftmoln, och det var antagligen denna kontrast som gjorde att den upptäcktes redan 1780.

Med 85mm-objektivet får man bättre överblick, med den stora nebulosan (M42) nere i svärdet. Diset ger falska nebulosar också kring de ljusa stjärnorna i bältet.

För ännu bättre överblick över hela Orion har jag kombinerat tre 85mm-bilder. (Det hade varit smartare att byta till ett vidvinkligare objektiv, men jag var lat och ville inte trassla med fler objektivbyten). Man ser att Betelgeuze fortfarande är ovanligt ljussvag och mer lik Bellatrix (övre högra hörnet) snarare än den ljusa Rigel (nedre högra hörnet).

Med större bländare och längre exponering (totalt 2 minuter) blir nebulosorna lite tydligare, men också diset i luften.

Även om Orions nebulosor alltid imponerar blev resultatet av ett par timmar under stjärnorna ganska magert. En anledning är att det går för länge mellan de klara kvällarna, så att jag hinner glömma lämpliga inställningar och handgrepp, en annan min tilltagande fysiska skröplighet. För att sikta måste man  ner på marken bredvid stativet, och för att ställa in tid och bländare måste man upp igen, och varje gång är det på gränsen att det går utan att jag rubbar stativet (som måste vara inställt mot Polstjärnan)…

 

 

 

 

 

 

 

8 januari 2020

Teleskopet OK, ny månfilm

Vädret klarnade upp, men med så starkt månsken att jag (igen) misslyckades att hitta ens Plejaderna (+Hygiea) med 200mm teleobjektiv. Venus var dock omöjlig att missa, den är redan framme vid delta (”fören”) av Stenbockens ”båt”.

Med 85 mm siktade jag mot det ganska anonyma stjärnfältet vid Uranus, men fokus blev lite dåligt, så asteroiden Metis (som också finns där) är för svag för att synas

Kvällens huvuduppgift var i alla fall att kolla skicket på SW200-teleskopet. Efter en ny vända av kollimering inomhus var jag spänd på att rikta det mot stjärnor, och första intrycket blev lyckligtvis positivt. Deneb såg fin och symmetrisk ut, även om seeingen var för dålig för att jag skulle kunna säga något definitivt.

Jag har inte filmat genom teleskopet sedan i maj förra året(!), och tyckte jag måste testa mot månen i alla fall. Terminatorområdet är alltid intressant, även vid 95% full fas, och man kan kontra seeingen med korta exponeringstider (1/100-1/200 s). Jag höll på en knapp timme, vilket gav 27 (normalt) 90s-filmer på totalt 55 Gb. Reduktionerna (Autostakkert+Registax+PaintShopPro) är tråkigt tidskrävande, men går numera ganska mycket på rutin. Från de 27 bilderna kan Autostitch lätt sätta ihop ett (bara lite deformerat) randområde

som jag här nedan har delat upp igen i fem delbilder. I norr har vi det vanliga landskapet med Plato och Regnbågsviken (S.Iridum), men den stora kratern Pythagoras är ovanligt väl synlig. Även det oftast osynliga låga bergsområdet M.Rümker är tydligt.

I nästa avsnitt är det Aristarchus med den slingrande Schröters dal som fascinerar mest

Vid randen av Stormarnas Ocean ligger de stora ringbergen Hevelius och Grimaldi dramatiskt belysta, medan Gassendi och Vitello avgränsar det lilla Mare Humorum. Den karakteristiskt mörkbottnade kratern Billy med det ljusa berget M.Hansteen bredvid la jag tidigt märke till när jag började titta på månen för 50+ år sen…

På nästa bild finns utom dubbelkratern Hainzel och den avlånga Schiller också en av de största kratrarna med svensk anknytning, Wargentin (1717-1783, astronom och statistiker). Vid denna belysning ser man att kraterbotten bildar nästan en högplatå i förhållande till nivån längre åt vänster.

Längst ner i söder dominerar Tycho med sitt system av ljusa strålar. Det stora ringberget Clavius är svårt att urskilja, liksom den karakteristiska Moretus, vilka båda syns mycket bättre innan månen blir så full.

Så, som sagt, teleskop och filmutrustning fungerar, det är bara vädret som fortsätter att vara rekorddåligt, någon förmörkelse den 10/1 lär inte bli synlig…

 

29 oktober 2019

Uranus månar ffg

Det var samma klara och frostdisiga väder, och jag kom ut i tid för att se Saturnus. Den är kvar under Teskeden, men är tydligt på väg åt vänster. (Nere till höger har vi det obligatoriska flygplanet…)

Sedan glappade drivningen på några bilder, så att alla ljusa stjärnor fick en liten extrakomponent till vänster. Det var hanterligt  här i Norra Kronan, där man ser att variabeln R CrB är kring magnitud 8, svagare än sitt maximum, men väl synlig.

Likaså går det bra att urskilja Barnards stjärna i Ormbäraren

Men när glappet kombinerades med en tydlig drift i det täta vintergatsfältet vid chi Cygni kändes bilden förlorad. Den räddas dock intressant nog av chi Cygnis extremt röda färg, som gör att den faktiskt går att urskilja i röran!

Sen kunde jag ta en glappfri bild upp mot norra delen av Svanen. Till höger om  xi (inte chi…) Cyg kan man svagt ana Nordamerikanebulosan, men det var egentligen 61 Cygni som jag siktade på, som det andra exemplet (efter Barnards) på stjärnor med stor egenrörelse. I denna bildskala ser man dock inte ens att 61 Cyg är dubbel, och uppgiften är förstås att ta bilder av båda med SW200

Sen gick jag in en stund, för att låta himlen vrida fram ny mål. Först en defokuserad bild av Algol vid normal ljusstyrka. Trots lite olika exponering är det tydligt att Algol var betydligt ljusare nu än vid gårdagens minimum.

Sen kunde jag ta en ny bild av Vesta, där jag till min förvåning fann att den inte hade rört sig? Det visade sig att jag hade slarvat med uppdateringen av Vestas banelement och därför markerat en stjärna som Vesta igår. Jag har nu korrigerat gårdagens bild och det är ingen tvekan om att Vesta rört sig

För nr 9 Metis var identifieringen korrekt, och även den har förstås rört sig ett litet stycke

Kvällens huvudplan var sen att (för första gången?!)  ta ordentliga stillbilder av Uranus med SW200. Jag hade startat teleskopet och justerat sökaren, så bortsett från is- och disproblem var jag beredd. Innan jag satte dit kameran skulle jag bara ta en översiktsbild med 85-mm objektivet, men bommade snöpligt eftersom jag inte hade några ljusstarka stjärnor att sikta mot. Som tröst finns Uranus faktiskt med i kanten av Metis-bilden

Med lite möda kunde jag (4 grader norrut från xi1 Cet) så småningom få in planeten visuellt i synfältet i SW200, men det krävdes 200x förstoring för att jag skulle vara säker på att jag var rätt. Uranus är liten, och jag fylls alltid av beundran för William Herschel som utan att ana vad han såg 1781 ändå kunde säga att det inte var en stjärna. Med kameran skulle jag alltså inte försöka upplösa den minimala skivan, utan målet var de svaga månarna (som inte syns visuellt i mina teleskop). Med alltför lång exponering riskerar man att de drunknar i den överexponerade skivan, men med för kort förblir de osynligt ljussvaga. Jag vred upp ISO-känsligheten tll 6400, och testade igenom ett antal exponeringstider. Det visade sig att redan 2 sekunder var tillräckligt för att se de två största (och yttersta) månarna, Titania och Oberon, och att de sedan syntes ungefär lika bra upp till 15 sekunder. Vid alla 4 exponeringstider ser man tre ”månar”, men bara två stämmer med efemeriderna, så den tredje bör vara en bakgrundsstjärna? Sättet att testa är förstås att ta nya bilder av stjärnfältet när Uranus flyttat sig, dvs nästa klara kväll. Bilderna här är från DeepSkyStacker som fått kombinera mina exponeringar

men man får snyggare resultat med bara en eller max två bilder kombinerade. Här t.ex. två 4s-bilder och enskilda 8s och 15s-exponeringar som igen tydligt visar tre ”månar”.

Det är också klart att 1000mm är för kort brännvidd för att man ska ha en chans på de inre månarna, dvs jag ska försöka använda kamerans 2x extender. Jag har bara använt den för månbilder och inte insett att den kan behövas även i ett sånt här fall. Fortsättning följer förhoppningsvis.

PS. Som avslutning på kvällen chansade jag med SW200-bilder mot chi Cygni, och trodde att jag (som ofta) missat. Med hjälp från det fantastiska astrometry.net visade det sig dock att chi Cygni visst var med på bilderna. De markerade TYC-stjärnorna närmast nedanför till höger har V-magniutder på 10,6 resp 9,2, så chi ligger kring magnitud 10 och ljusnande, så fortsättning följer här också