Mönstret ändrar sig från dag till dag, och i morse var höstträden vackert belysta av månen
Med 85mm blev det så här, inklusive den vanliga gröna Venusreflexen
Månen lyste alltså starkt (96% från full), på väg mot kvällens Hyadockultationer. Med 4s exponeringstid ser man Aldebaran och stjärnhopen tydligt, medan månen förstås är hopplöst överexponerad.
Jag hoppas på klart väder även i kväll
(MEN, så blev det inte; ännu en gång missar jag en Aldebaranockultation…)
Morgonen var klar, med bara lätt dis, men jag var alldeles för sent för sent ute… Himlen hade börjat ljusna betänkligt innan jag kunde ta en första bild med 80mm objektiv
De tre ljusaste objekten på bilden är förstås Venus, Jupiter och Mars, men så pass “förstorat” att man inte förstår hur tät gruppering det egentligen var. En vidvinkelbild gör det mer rättvisa, men himlen är för ljus och jag hade för bråttom för att sikta ordentligt, så Lejonets huvud blev kapat.(Jämför bilden från 23/10).
Sen hämtade jag 200mm teleobjektiv, så att man ser tre Jupitermånar (liksom en illgrön reflex av Venus)
Så märkte jag att Mars (under stjärnan sigma i Lejonet) nästan hamnat utanför bild och tog ett par nya. Sen var det definitivt för ljust, och jag var nöjd att jag trots allt hann se det fina planetmötet.
När jag kom ut vid 6-tiden hade det just börjat klarna, och man ser Venus i en tunn molnrest. Planeterna ligger snyggt uppradade under Lejonet: Venus i moln, Jupiter och (lite gulare) Mars
Lejonet, med Regulus, syns tydligare på en vidvinkelbild. Den glesa hopen till vänster är Berenikes Hår.
En bild med 85mm brännvidd visar Mars färg ännu tydligare, och man ser också Jupiters yttersta måne Callisto. (Det som ser ut som en måne på andra sidan planeten är en stjärna). Den gröna fläcken ovanför till vänster om Mars är en reflex av Venus inuti objektivet.
Sedan började jag titta efter Merkurius nere vid horisonten, men insåg att det var för tidigt (plus att det är för mycket skog ivägen…)
Dagen var fortsatt klar, och på kvällen kunde jag observera en 80% full måne. Här först en direkt kamerabild (genom SW200)
Sedan filmade jag som vanligt, men med låg måne och bedrövlig seeing blev bilderna ganska usla. Jämfört med direktbilden ser man ju mycket iaf, här först Plato i norr
Copernicus förstås
Här lägger jag för första gången märke till kemisten Scheeles diminutiva krater
Den stora kratern Gassendi i kanten av Vätskornas Hav visar komplicerade skuggor
Nere i söder har vi som vanligt Tycho, Clavius och Moretus med ett karakteristiskt centralberg
När jag kom ut 06.20 såg det ganska klart ut, och jag kunde ta bilder av de tre planeterna som hela tiden närmar sig till varandra medan de lämnar Regulus bakom sig
Fem minuter senare var österhimlen full av moln, och det fanns ingen möjlighet att eventuellt få syn på Merkurius nere mot horisonten
Det var klart i flera riktningar, men just i öster tätnade molnen när jag väl kom ut med kameran. På två dygn har månen rört sig från ovanför till höger om Venus till nedanför Jupiter, men problemet är att även få Mars och Jupiter i molnluckor
Jag tog många bilder, men egentligen är det bara på denna (tagen 05.45) som man ser ungefär hur geometrin är denna morgon
Himlen ljusnar men molnen ligger obönhörligt kvar, så det blev inte bättre än så
De tre morgonplaneterna fortsätter sin dans, nu också med månen. På bilden (tagen 05.24) gör diset dem till stora blaffor, och man ser den tydliga färgskillnaden mellan den blå stjärnan Regulus och planeten Mars
Månen är ju egentligen en skära, och med 100 gånger kortare exponeringstid ser vi här bara månen och Venus
Asteroiden Pallas är ofta mycket ljussvagare än man förväntar sig av upptäcktsnumret (2, andra efter Ceres!). Jag tog några bilder av den i början av september, men nu kräver den egentligen längre exponering eller större objektiv. Den finns fortfarande i trakten av alfa Herculis, men var på gränsen till synbar på 30s med 135mm f/4
Då är nummer 15 Eunomia mycket lättare att se (med samma utrustning och exponering). Den ligger mycket nära rektascension 0 grader, som man ser av “skarven” i Hipparcosnumren (som går från 1-118322)
Så konstaterade jag bara att R CrB fortfarande är osynlig (V>11)
och att chi Cygni bara långsamt blir ljussvagare, magnituden nu ungefär V=7
