Månadsarkiv: november 2019

30 november 2019

av i Driven kamera, SW200 och märkt , , | Lämna en kommentar

Miss på Uranus…

Det var ännu klarare (och kallare) denna kväll, och jag började med att ta bilder av Saturnus vid månen med 85mm objektiv. Det är den vanliga konflikten om exponeringstid, där nästan bara Saturnus (och inga stjärnor) syns om man vill hålla månen hanterligt ljus

men där månen blir överexponerad om man vill ha med stjärnor.

De program jag har för HDR-reduktion (för att få allt i en bild) har problem när stjärnorna rör sig och träden står stilla…

Om man pekar bara mot Saturnus ser man att den nu rört sig framåt i ekliptikan och nu finns väl till vänster om Teskeden (pi, omikron och xi2 Sgr).

Jag tog också en bättre bild av R CrB innan Norra Kronan sjunker bakom skogen i nordväst. Den är bara något svagare än sin maximala ljusstyrka, dvs försvagningen har åter kommit av sig.

Kvällens huvudmål var Uranus med 2000mm brännvidd, men det visade sig när jag fokuserade på Capella att mitt försök till kollimering inte hade haft någon större effekt på bildkvaliteten. Däremot hade den ändrat geometrin så att jag åter mödosamt fick försöka rikta om sökaren. Uranus ligger lite tråkigt till, som ett av hörnen i en triangel av lika ljusa stjärnor, men jag tyckte att jag hittade rätt. När jag pausade och tittade på de första bilderna fick jag dock ingen positiv feedback. Färgen var alldeles för gul, och jag såg inga spår av någon av de yttre månarna. Enligt sökaren var jag ju rätt, och jag orkade inte i kylan börja om med inriktningen, utan tog fler bilder av vad som nu i efterhand visar sig vara M-stjärnan HIP 9533, ett av hörnen i triangeln 1,5 grader norr om Uranus! (Jag insåg att vad jag observerat måste vara en relativt ljus stjärna, så det fanns egentligen bara två eller tre möjliga felidentifieringar, och här stämde de svaga stjärnorna i närheten).

I motsats till i går hittade jag i alla fall Albireo, som alltid är vacker

och sen också Castor. Förmörkelseparet YY Gem är en fysisk komponent i systemet av totalt sex stjärnor, och rör sig mycket sakta (1 varv på kanske 15000 år) runt AB-paret. De ljusa komponenterna A och B rör sig kring varandra med en period på ca 450 år, medan de var och en också är kortperiodiska spektroskopiska par.

Med teleskopet ordentligt injusterat är det inte svårt att separera AB-paret på korta exponeringar, men här (1/100 s exponeringstid) lider bilden av stark coma, och man får tro på de små blå rundlarna omkring 5,5 bågsekunder från varandra. Castor stod också så lågt på himlen (25 grader) att den s.k. atmosfäriska dispersionen är ett ytterligare problem. Även om luften verkar tunn och genomskinlig så bryts stjärnornas ljus i jordatmosfären, kraftigare ju kortare våglängd det har. Stjärnorna syns lite högre upp på himlen än de egentligen står, och blir till små vertikala spektra med blått överst och rött underst. På denna bild är det svårt att exakt se vad som är skakning eller bildfel eller atmosfärisk oro, men det är klart att dispersionen mellan rött och blått är många bågsekunder.

 

29 november 2019

av i Driven kamera, SW200 och märkt , , , | 1 kommentar

Äntligen klart, men många missar…

När det plötsligt övergick från veckor av gråväder till klart och kallt måste jag förstås observera, men det var inte så enkelt…Jag hade kollat att ISS skulle passera kring 17.40, men i hastigheten blandat ihop spårets början med slutet, så att jag hade kameran pekande åt fel håll. Här syns den alltså en stund, medan maximal ljusstyrka och utslocknande sker längre åt vänster. Vintergatan skymtar över en vintrig väg, så så långt var det en trevlig bild…

När jag kom ut hade jag allra först skyndat mig att ta bilder med Saturnus innan den försvann, och därför inte heller fokuserat ordentligt.

Jag kunde också konstatera att variabeln R CrB i Norra Kronan åter var ganska ljusstark

liksom Mira i Valfisken. Åt detta håll på himlen finns också Uranus, och man kan till och med se den ljusstarka asteroiden Vesta

Bilderna hittills tog jag med ett 20mm vidvinkelobjektiv, med kameran på iOptron-vridaren.

Sen blev det värre när jag skulle öka brännvidden 100 gånger(dvs minska synfältet med en faktor 10000!)  och försöka ta bilder genom SW200-teleskopet med en 2x brännviddsförlängare. Utom att sökaren åter hamnat ur läge märkte jag genast att optiken var sämre injusterad än den borde. Det gick helt enkelt inte att få vettigt fokuserade bilder, så jag insåg att försöken på Uranus månar borde vänta. Jag försökte hitta något annat vettigt att observera, men märkte hur svårt det var att hitta med den glappiga sökaren. Den närbelägna dubbelstjärnan 61 Cygni utmärker sig ju genom sin snabba egenrörelse (och var 1838 den första stjärna man lyckades mäta ett avstånd till), och jag började förra året att ta bilder av den med SW200.  Med 15s exponering är följningen bra, och stjärnorna verkade trots allt inte vara så deformerade som jag trodde.

Vinsten med 2000 mm brännvidd är dock inte så stor, och här kunde jag redan förra året visa hur stjärnparet rör sig sakta åt vänster. Jag kommer i alla fall att fortsätta att observera, med den svaga stjärnan nära dubbeln som ett bra riktmärke.

Sen höll jag länge på att söka efter Ringnebulosan (M57), och när det gäller ytobjekt märker man direkt att det är stor skillnad på effektiv bländare 10 jämfört med normala f/5. Även med 50 s exponering blir nebulosan svag

och jag frestades att exponera en minut eller mer. Då var följningen inte bra nog, och jag fick många bilder som DeepSkyStacker vägrar att kombinera. I slutänden blev det bara bilden ovan plus två andra, total exponering 149 sekunder, och det är i detta fall alldeles för lite.

Det är för dubbelstjärnor och liknande som 2000 mm brännvidd kan vara bra, men problemet är att hitta rätt. Jag lyckades missa t.o.m. dubbelstjärnornas dubbelstjärna Albireo med en halv grad, där denna mycket glesare variant av blått+gult lurade mig

Planen är fortfarande också att försöka på Uranus.

 

 

14 november 2019

av i SW200 och märkt | Lämna en kommentar

Måne i diset

Det var definitivt inte väder för astronomi, med ett frostdis som kändes nästan som regn, men månen sken igenom, och jag kunde kolla hur jag skulle koppla kameran för att få 2000mm brännvidd till nästa försök på Uranus månar. Valet stod mellan att ha med eller inte den coma-korrektor som jag normalt använder i primärfokus, men att sen alltså ha en 2x-extender före kameran. Som jag märkt förut blir bilden med extender inte särskilt skarp, och ingen av varianterna utmärkte sig. Däremot märkte jag nu ffg att den effektiva fokallängden med coma-korrektorn inkluderad blev lite kortare, typ 1800 mm i stället för nominella 2000. (Jag får gå vidare och se om detta gäller även utan extender).

Synfältet är lite för litet för hela månen, så jag tog några bilder medan den drev genom synfältet (eftersom jag var lat och inte dragit ut el till drivningen). Sen satte jag ihop till hela månbilder med autostitch, och utan coma-korrektor blev det så här

Med korrektorn blev bilderna alltså 10% mindre, och inte märkbart av högre kvalitet

Det är ju detaljerna vid terminatorn som är mest intressanta, och inte heller här är det någon systematisk skillnad (övre raden utan korrektor, undre med), utan det kan bero på små skillnader i exponering och fokusering.

Jag fick i alla fall svar på hur jag ska gå vidare med Uranus: Båda sätten fungerar, men eftersom jag vill ha lång brännvidd kan jag lika gärna skippa korrektorn.

 

 

11 november 2019

av i andras observationer och märkt | Lämna en kommentar

Ingen Merkurius från Granbacken

Som väntat låg molnen täta över Småland, så det blev inga egna observationer av Merkuriuspassagen. Nuförtiden är man dock bortskämd med livesändningar på nätet av sådana här begivenheter, och här har jag samlat (med PrintScreeen) några bilder från olika sådana sändningar.

De häftigaste bilderna får man från rymden, Solar Dynamics Observatory, när man t.o.m. ser Merkurius i silhuett mot koronan

 

Näst bäst blir bilden i stora solteleskop på marken, här från 1,5m-teleskopet GREGOR på IAC, Kanarieöarna. Trots att bilderna är tagna i H-alfa är solen väldigt slät och fläcklös, och man ser bara väldigt tydligt hur liten Merkurius är i förhållande till solen.

En mer typisk bild livesändes av Timeanddate.com från Norge, där seeingen förstås var ganska bedrövlig med solen bara 10 grader över horisonten. Infällt syns en skarpare bild från England

Passagen varade 5,5 timmar, och när solen gick ner från Norge (och Kanarieöarna) är den på väg upp i Los Angeles

Här är det en halvtimme kvar av passagen

och här bara 10 minuter

På slutet var seeingen riktigt usel, men ca 180440 UT försvann Merkurius helt, och kommer alltså inte att passera solen igen förrän 13 november 2032.

Det här var många bilder som jag inte tagit själv, och jag lovar att det inte ska bli en vana!

 

 

8 november 2019

av i Megrez och märkt | Lämna en kommentar

Test mot disig måne

Det går ibland länge mellan gångerna för viss optik, och nu ville jag inför Merkuriuspassagen 11/11 vara säker på att jag kan koppla en 2x extender efter Megrez-teleskopet. (Det är träd i vägen från min vanliga kikarplats, så det behövs något portabelt.) Vädret var mycket molnigt, men en måne skymtade i diset, och jag kunde konstatera att tanken fungerade. Utan coma-korrektor har Megrez en brännvidd på 427 mm, så jag förväntade mig 850mm effektiv brännvidd med 2x-extendern.  Bilderna är trist kontrastlösa

men genom att kolla månen diameter kunde jag faktiskt få fram nästan exakt f=850 mm, dvs så långt var det OK. Den lilla Mekurius täcker inte många pixlar, men borde gå att urskilja om det mot förmodan blir klart väder.