27 januari 2023

Komet och asteroider

Även den 27 januari höll det rimligt klara vädret i sig, men med mer dis och en 42% belyst måne var förhållandena klart sämre. Med tanke på det och med omtanke om ryggen var jag bestämd på att inte utmana ödet med nya teleskopförsök, utan gick bara ut en kort stund med kamera+85mm och iOptron-stativet.

Kometen hade som väntat flyttat sig  vidare uppåt, och syntes fortfarande inte med blotta ögat. På en 15s-bild ser man den grönaktiga nyansen, men också hur diset i luften ger en halo även kring de två ljusa stjärnorna i Lilla Björnen.

Jag tog totalt 15 sådana exponeringar, men den summerade bilden ger inte mycket mer. Dis och månsken döljer den smalare svans som troligen fortfarande varit  tydlig mot en mörkare himmel.

Det spännande är ju farten i förflyttningen över himlen, som beror på kometens närhet till jorden, just nu ”bara” 50 miljoner kilometer (en tredjedels astronomisk enhet).

Utom kometen hade jag uppgiften att ta nya bilder av två asteroider. Nr 532 Herculina var igen lätt att peka på under Hyaderna, men man ser diset kring Aldebaran, och med en magnitud på 10,8 är Herculina inte helt lätt att identifiera.

När man har bilder från två närliggande dagar kan man dock förstora rejält, och här är nu jämförelsebilden ovanligt tydlig.

Däremot är nr 57 Mnemosyne så svag att det blev mer av ett gränsfall. Jag slarvade och fick bara två exponeringar av rätt fält, och Mnemosyne är bara nätt och jämnt urskiljbar på en DSS-summa. Lite onödigt gjorde jag en liknande summa  av två bilder från den 26/1 där den syns utan problem. (För att förtydliga har jag markerat stjärnorna a och b så man lätt ser rörelsen.)

Det var kvällens uppgifter, så efter en kvart avslutade jag nöjd.

 

 

 

 

26 januari 2023

Framgång och frustration

Väderleksrapporterna stämde, så att det efter klockan 20 faktiskt klarnade upp, så jag ville förstås fortsätta att observera kometen (C/2023 E3). Den syntes tydligt i en fältkikare men inte alls med (mina) blotta ögon, i en rätvinklig triangel med beta och gamma i Lilla Björnen. Med säkert väder och siktad komet kunde jag börja med några andra bilder, med den vanliga 85mm-utrustningen.

Den dominerande synen på himlen var en tjock månskära plus Jupiter på väg neråt i väster. Jag tog en serie med olika exponeringstider (för ev HDR-reduktion), men en kompromissbild med 1/15 s exponering visar i alla fall rimligt väl både månen och en svag Jupiter nere till höger.

Med tydligare Jupiter och stjärnor (4s exp) blir månen förstås helt överexponerad.

Sen tog jag några småplanetbilder. För nummer 64 Angelina blev det en bra andrabild, så här ser vi rörelsen på 6 dygn i ett litet fält i Tvillingarna.

Nummer 532 Herculina fanns i samma synfält som Hyaderna, och syns utan problem. Nr 57 Mnemosyne är mycket svagare, men ska nog gå att få fram på en summabild. Dessa båda finns nu på priolistan för en snar andrabild.

Sen var det dags för kometen. Det var ingen konst att hitta rätt, men den upplysta himlen (Värnamo+månsken+dis) gjorde alla bilder alldeles för ljusa. Med bildbehandling ser det vettigare ut, men 30s exponering var för mycket också på grund av stativinställningen. Tittar man noga är stjärnorna korta spår.

För att säkert få skarpa bilder nöjde jag mig sedan med 10s-exponeringar, men ökade (onödigt) samtidigt ISO-talet så att överexponeringen fortsatte. Jag fick ihop 17 kometbilder totalt, som jag sen får kombinera med DeepSkyStacker. Det finns många parametrar att variera, och det är svårt att få snygga summabilder. Här en summa av alla utom en av bilderna (totalt nästan 4 minuters exponering) som visar kometen precis ovanför det värsta diset. Den är tydligt osymmetrisk, med antydan till svansar åt två håll.

Sen ville jag förstås också observera kometen med teleskop, och valde det lilla Megrez (360mm f/5) just för att säkert hitta den. Men trots massor av försök så blev resultatet noll. Problemet är som vanligt mest en dålig sökare som både glappar i fästet och som dessutom snabbt immade igen. Men också kometens läge på hög deklination som gjorde det kontraintuitivt att vrida det ekvatoriella teleskopet (dessutom inte ens ordentligt polinställt…).

Jag hade fler problem med Megrez. De månbilder jag tog var slarvigt ofokuserade

och Jupiterbilderna sen fulla med konstigt bakgrundsljus (månsken spritt i frost på objektivet?). Tre månar syns i alla fall fint uppradade

Orionnebulosan var sig någorlunda lik, men det är tydligt att stativet är så felinställt att man kan exponera max 30 sekunder

medan redan en 45s-bild har tydligt avlånga stjärnor

Men det var kometsökandet som blev frustrerande omöjligt. Jag lyckades aldrig ens hitta beta eller gamma UMi som jag hade tänkt utgå från, utan tog till sist bara bild på bild på måfå där kometen ”borde” vara. En bild visade lite konstigt sudd i överkanten, men det var (enligt astrometry.net som knäcker allt!) spritt ljus från M-stjärnan RR UMi, 4 grader från kometen. Jag fortsatte sen att ladda upp fler bilder dit, och hade tydligen antingen pekat för lågt, som i fältet kring RR UMi

eller också för långt åt vänster, som kring gamma UMi (som jag alltså visst hade pekat mot utan att märka det!).

Detta är efterhandsutredningar som jag kan göra nu, men vid teleskopet märkte jag bara att jag hela tiden missade kometen.

Jag fick till sist bita i det sura äpplet och ge upp, men kom i stället på den goda idén att i stället använda mitt 70-200 mm teleobjektiv. Med 70mm brännvidd var det lätt att hitta kometen och jag kunde successivt justera stativet tills den var central i bild. Då var det bara att zooma till 200mm, i alla fall ett bra steg upp från 85mm. Himlen var fortfarande för ljus, så jag fortsatte att ta mest 10s-bilder, många dock med alldeles för högt ISO(6400). En 30s-bild visar bara en kort stoftsvans

medan en 160s DSS-summa visar en svag aning av den långa smala ”jonsvans” som kan ses på bilder tagna under mörkare förhållanden. (Vinjetteringen i teleskopet ger ett nyckelhålsintryck som man förstås egentligen ska anstränga sig att få bort med flatfältsbilder)

Inklusive bilderna med ISO6400 fick jag följande totala summabild (5 min exponering), som minskar kornigheten men inte ger mer information.

Jag var ute i nästan 2 timmar, så att det till sist  bara blev några få minuters kometbilder kan på ett sätt ses som ett misslyckande. Jag väljer att ändå se det positivt, eftersom jag fick intressanta kometbilder med två olika brännvidder, plus nya och meningsfulla asteroidbilder.

20 januari 2023

Komet C/2022 E3

Vädret tillåter fortsatt bara korta glimtar av stjärnhimlen, och denna kväll var jag mest nyfiken på om jag kunde få en bild av den komet som nu förekommit flitigt även i radio/TV. Vid 19-tiden stod den lågt i norr, helt skymd från kikarplatsen och mina vanliga utsiktspunkter mot söder. Jag tog alltså min mobila standardutrustning, kamera+85mm objektiv+iOptorn kameravridare, och tänkte gå ett stycke till ett fält där jag har stått ibland för att få sikt åt väster. Redan efter 200 meter märkte jag dock att träden var lägre, så jag ställde mig, med uppsikt,  på vår lokala väg, och tog testbilder mot norr. Redan på första försöket såg jag något som inte var en stjärna, och kunde ta några bilder. Jag tyckte sen att jag hade monteringen felriktad och ändrade mig, men de nya bilderna blev alla sämre med stjärnspår. Jag insåg ju att så lågt på himlen och rakt mot Värnamos ljus kunde det inte bli annat än testbilder, så när jag fick flytta undan för grannens bil gav jag upp för tillfället. Här syns först hur turligt över trädtopparna kometen hunnit. Den befinner sig fortfarande i Björnvaktaren, men redan i morgon i Draken. HIP-stjärnorna är ungefär av magnitud 6, dvs från en mörk plats bör kometen vara synlig för blotta ögat.

Jag fick få användbara bilder, men en DSS-summa med 85 sekunders total exponeringstid visar i alla fall tydligt en kort svans.

Jag gick sen 200 meter åt andra hållet längs vägen för att få bättre sikt åt söder och väster, men märkte direkt att det började dra upp moln. Efter mindre än en kvart var åtminstone kometfältet helt täckt, så jag hade turen med mig för en gångs skull…

Som ett led i mitt ständigt pågående asteroidprojekt kunde jag ta bilder av småplaneten nr 64 Angelina i Tvillingarna (att kompletteras nästa klara kväll). I ett vintergatsfält är det gott om stjärnor, så jag hoppas jag snart kan få en andrabild innan Angelina försvinner i mängden. Stjärnhopen M35 är alltid tacksam, lätthittad nära paret eta och mu Gem.

Jupiter är ju absurt ljusstark jämfört med de många oansenliga stjärnorna i närheten. Den rör sig snabbt framåt (åt vänster) i Fiskarna (Pisces) men passerar 6-18/2 ett hörn av Valfisken (Cetus).

En kortexponering visar bara två månar, eftersom Io och Ganymedes var nära eller på planetskivan.

Sen var himlen som sagt full av molnsjok, men jag var helt nöjd med kometbilderna.

23 december 2022

Nya asteroider på listan

Jag har ju ett ständigt projekt att observera ljusstarka asteroider, men det frustrerande dåliga vädret denna höst har ställt till med extra problem. Det gälleratt ta två bilder ganska nära i tid, så att inte asteroiden hinner flytta sig för långt. Som jag beskrivit förut är asteroiden nr 27 Euterpe den sista som fattas för att jag ska ha bildpar av alla småplaneter mellan nr 1 och nr 45, ett helt oväsentligt men ändå trevligt delmål att ha uppfyllt. Jag har bilder av Euterpe från 19 oktober, 17 november och 13 december, men har på grund av vädret inte kunnat följa upp med en närliggande observation. När det alltså visade sig vara helt klart den 23 december försökte jag ta några snabba bilder som skulle visa även fältet från den 13 december. Utom julstök dan före dan hade jag också problem med ryggskott, så det blev en mycket kort utflykt till trädgården med kameran på iOptronstativet.

Jag märkte direkt att följningen inte fungerade, troligen för att batteriet inte tålt att stå länge i minusgrader (i vårt uterum). Bilden visar en rödaktig och ljusstark Mars som backat närmare Plejaderna, och vi ser hur förvånande mycket himlen tycks röra sig på bara 30 sekunder.

Lite ovanför detta fält fanns asteroiden nr 349 Dembowska, som trots att den blivit ett streck faktiskt går att urskilja tydligt.

Även den observerade jag den 13 december, och kan alltså göra en ful men användbar jämförelsebild.

Även Euterpe syntes svagt på en 30s-bild, liksom Uranus, men då hade jag insett att jag måste övergå till kortare exponeringar.

En summa av fyra 8s-bilder är påtagligt ful, men Euterpe är mycket tydlig, och jag får äntligen min saknade jämförelsebild.

Euterpe är nu så långt från oppositionen att den håller på att vända, dvs bakåtrörelsen på 10 dygn är ganska liten.

Med två bilder av Uranus kan man även se hur jämförelsevist snabbt den har rört sig åt höger. Oppositionen var den 10 november, och den fortsätter  i retrograd led ända fram till 20 januari nästa år.

Så här mycket intressant kunde jag alltså plocka fram från några få ganska misslyckade bilder, det väsentliga är att passa på tillfället!

 

 

 

13 december 2022

Asteroider

Det har inte velat sig alls med mina asteroidobservationer på grund av det dåliga vädret. En klar kväll, och sen flera veckor innan det kommer en ny.  Jag kunde ju bara lägga det på hyllan så länge, men kör envist på: Med observationer av nr 27 Euterpe och nr 30 Urania skulle jag i ett slag ha en komplett lista för alla asteroider upp till nummer 45, och detta har nu lockat mig i flera månader. Det var svårt att kombinera observationer från 19 oktober och 17 november, och nu är det nästan lika lång lucka sen 17 november.

Himlen klarnade en kort stund på luciakvällen, men molnen i väster var redan på gång, och himlen disig och upplyst, så det blev inga vackra bilder. Här är först Jupiter nedanför till vänster om ”the circlet” (lilla cirkeln) i Fiskarna.

Båda asteroiderna har dock magnitud kring 10, och är väl synliga, Urania nära Plejaderna

och Euterpe också nära planeten Uranus

Grundproblemet är sen att även de gamla bilderna måste täcka området för den nya positionen. För nr 30 Urania fungerade det, och trots det långa tidsintervallet har jag alltså nu fått en vettig jämförelsebild som visar asteroidens retrograda rörelse. Oppositionen var den 25/11.

För nr 27 Euterpe saknar den gamla bilden från 17/11 det område där asteroiden är nu, dvs jag måste ha en ytterligare bild, suck… Samma sak med en bild av 349 Dembowska som bör få en efterföljare eftersom bilden från 17/11 har fel utsnitt.

Fortsättning följer…

17 november 2022

Klart?

Efter så lång period med gråväder tar man alla chanser, och när det plötsligt verkade klart tvekade jag inte utan klädde på mig och gick ut. Det visade sig dock vara en kväll med mycket växlande dismolnighet, och den klara himlen fanns bara i mindre luckor. Jag hade standardutrustningen (kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen) och fick nöja mig med några få bilder mot de asteroider som jag fångade den 19 oktober.

Första intrycket av himlen var i alla fall att vintern börjat, med Orion på väg upp i sydost. Mars har börjat sin oppositionsslinga med att backa tillbaka genom ”Ekliptikans port”= Oxens hornspetsar, och lyser nu starkare än någon stjärna.

Sen var ju problemet att det gått nästan en månad sen de tidigare bilderna, vilket innebär att asteroiderna flyttat sig långt sen dess. Jag kunde ta nya bilder av nr 27 Euterpe, nr 30 Urania och nr 349 Dembowska, men det går ändå inte att få  jämförelsebilder: antingen saknas området där asteroiden nu finns på de gamla bilderna eller tvärtom. Nr 46 Hestia missade jag helt nu, och likaså hamnade Uranus bara precis i kanten av en bild med både Plejaderna och 27 Euterpe.

Den enda asteroid som jag fick på två överlappande bilder är nummer 63 Ausonia, men den är lite för ljussvag för att jämförelsen ska bli tydlig i ett så stort fält.

Det är bara att hoppas på fler klara kvällar lite fortare.

 

 

 

19 oktober 2022

Lyckad kväll!

Det är glest mellan de fina kvällarna, men här var det plötsligt klart, lugnt och månfritt, så det var bara att plocka ut grejorna. Jag hade spanat in att Jupiter omkring 20.30 skulle visa en ovanligt spännande skiva med två månskuggor, så huvudmålet var att filma det genom SW200-tuben. Det snabbt kallare vädret trollade fram en massa fukt, men jag orkade inte försöka få igång något värmeband (som jag skaffat men inte testat), utan klarade det ändå. Att hitta Jupiter gick lätt, men sen hade jag problem med FireCapture som tappat mina gamla inställningar (och sparade onumrerade filer på fel ställe…). Det är som vanligt fokuseringen som är det svåraste, eftersom man måste balansera datorn nära ögat samtidigt som man vrider fokusratten utan att mer än nudda det stötkänsliga teleskopet. Jag gjorde så gott jag kunde, men redan efter trekvart började också datorns batteri krokna, så jag  fick gå in och värma upp mig inför kvällens andra huvuduppgift, 85mm-bilder av asteroidfält. Jag såg redan vid observationen de två månskuggorna, och med en kanske överdriven wavelet-reduktion i Registax får jag häftiga bilder av två månar (Europa och Ganymedes) och deras skuggor. Som extra bonus är också Röda fläcken perfekt synlig! Bilderna täcker precis de spännande minuterna när först Europa och sedan Ganymedes skugga lämnar Jupiterskivan. Här först 20.35 resp 20.43

och här 20.51 resp 20.58

Jag har slarvat så att kameran vridit sig mitt under observationerna, och borde väl vrida bilderna lika (kommer kanske i ännu en uppdatering?). Sen hände också något konstigt omkring 20.38. Jag märkte att datorn sparade mycket mindre film än vanligt, och det gick bara att få fram en svartvit resultatbild av ögonblicket när Europa lämnar Jupiterskivan.

Tillägg 27/10: Av en slump märkte jag att jag kunde få ännu mer slående bilder när jag först använde AutoStakkerts skärpningsrutin och sen applicerade Registax wavelets. (Här ovan skippade jag skärpesteget i AS). Här ser vi nu samma fyra bilder som ovan (också vridna till ungefär samma orientering). Färgerna är överdrivna och godtyckliga, men det spännande är ju att se igenkännbara (och alltså reella) detaljer från bild till bild.

 

Vid 22-tiden gick jag sen ut igen med standardutrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Jag hade en planering för ett antal bildfält, och tog snabba 30s-bilder under en knapp halvtimme. Efterarbetet tagit mycket längre tid…

Först de tre stora planeterna: Saturnus är nu nära vändpunkten i sin oppositionsslinga åt höger och kommer inte närmare stjärnan iota i Stenbocken än så här

Jupiter vandrar vidare åt höger mot 27 och 29 Psc, och i fältet finns igen den svaga asteroiden nr 65 Cybele. (Det har gått så länge sen förra Cybele-bilden (3/10) att jag hoppas på en ny snart.)

Den tredje ljusa planeten Mars har nu passerat (åt vänster) ”ekliptikans port” mellan Oxens hornspetsar beta och zeta Tauri. Den fortsätter ett litet stycke till, men kommer sedan att vända tillbaka igen mot sin opposition i december. Den är ljusstarkare än någon stjärna utom Sirius och ökar ytterligare vinterhimlens kommande glans.

Sen hade jag fyra småplaneter observerade 3/10: Nr 31 Euphrosyne observerade har rört sig ett bra stycke åt höger i Valfisken sen dess. Man får därför ta med ett stort himmelsområde på en jämförelsebild, men det fungerar ändå hjälpligt.

Högt ovanför ekliptikan nära epsilon Persei observerade jag den 3/10 också de lite ljusstarkare asteroiderna nr 115 Thyra och 324 Bamberga. De kommer inte till opposition förrän om en månad, och har fortfarande mest rört sig uppåt och åt vänster och lite saktare, så jämförelsebilderna är tydligare

Ytterligare en asteroid, 92 Undina, var detta en andraobservation av. Den finns i samma fält som Mira, och utom asteroidens rörelse visar bilden samtidgt hur Mira sakta avtar i ljusstyrka.

Några småplaneter fick förstabilder: Viktigast (lägst nummer) är nr 27 Euterpe. Bilden här är en ful 2-bildssumma bara för att visa läget nära Plejaderna

Också med lågt nummer är nr 30 Urania. Av en slump ligger också nr 349 Dembowska i samma fält till höger om beta Tauri.

I nummerordning följer sedan nr 46 Hestia. Den hamnade för lågt i bildkanten och kräver en snar ny bild…

Sen siktade jag för högt mot Uranus, men där fanns nr 63 Ausonia

Till sist har vi nr 230 Athamantis som råkade vara i en mycket gynnsam opposition i Väduren och var lätt att få i bild

Övrigt:Tidpunkten råkade också vara nästan precis så att Fomalhaut kulminerade i söder, men träden på kalygget har växt upp så att det är svårt att hitta en bra observationslucka.

Till sist apropå den mycket ljusstarka geostationära satellit jag observerade den 11/10 så kunde jag nu i samma område av himlen se flera andra. De är klart ljusstarkare än normalt, men inte som den ”speglande” från 11/10. Bilden är en ful DSS-summa av tre 30s-exponeringar, och geostationära satelliter blir streck när kameran följer stjärnhimlen.  (Jämfört med bilderna den 11/10 ligger stjärnan HIP4346 här vid azimut 151 grader mot då 141 grader, dvs det är andra satelliter som syns nu).

Slutsats alltså verkligen att jag fick mycket resultat av kanske egentligen bara 60 minuters effektiv observation!

 

11 oktober 2022

Omöjligt uppdrag med oväntade guldkorn

Medan jag grunnar vidare på filmproblemen ville jag utnyttja en halvklar himmel till att försöka ta fler asteroidbilder. MEN, där lyste förstås en fortfararande 96% belyst måne som förvandlade en lite disig himmel till mjölk. Det betydde dels att bara de allra ljusaste stjärnorna syntes, så att kamerapekandet fick ske med trial and error, dels att vanliga 30 sekunders exponeringar var uteslutna.

En kortexponering visar tre av Jupiters månar, även om Europa och Ganymedes nästan sammanfaller med denna korta (85mm) brännsidd.

En obehandlad bild (mot Jupiter) med 20 sekunders exponering fick mig sedan att inse läget

och även med 10 sekunder får man bildbehandla för att få det användbart. Som kuriosum kan man notera de två närbelägna stjärnorna med HIP-nummer 14 resp.  118307. De ligger alltså på varsin sida om gränsen RA(2000.0)=0, HIP 14 på 00h00m12s, HIP 118307 på 23h59m46s.

Jag tog sen några 10s-bilder på måfå tills jag kände igen trippeln psi Aqr, och fortsatte då med 11 likadana bilder till. En DSS-summa blev verkligen inte vacker

och bara med extrem bildbehandling kan man ana asteroiden nr 24 Themis. Liksom den tidigare jämförelsebilden från september (som jag faktiskt hade glömt att jag gjort…) är denna bara med tvekan godkänd just genom att den ena bilden i paret visar så mycket svagare stjärnor.

Asteroiden nr 23 Thalia stod lägre på himlen och närmare månen, och här fick jag korta exponeringstiden ytterligare till 6 sekunder. En DSS-summa av 11 bilder är ful men användbar

och det är inga problem att visa Thalias rörelse

På bilden ovan ser man också konstiga streck uppe till vänster.

Det är andra året i rad som jag ser ovanligt ljusstarka geostationära satelliter just kring denna tid i oktober när solens deklination kring -7 grader ökar chansen för speglingar i satelliternas solpaneler! När man tittar på enskilda bilder ser man att det är en grupp av fyra satelliter där två är ljusare än normat, en är mycket ljusare och den fjärde (G1) extremt ljusstark för att ligga i geostationär bana.

G1-satelliten är klart ljusstarkare än HIP-stjärnan av magnitud 5, dvs den kunde i princip (utan månsken) ses med blotta ögat. Jag var inte helt säker på att ha siktat mot Thalia, så jag tog några ytterligare bilder lite högre upp på himlen. Satelliterna är kvar i fältet, och här ser man igen att satelliten närmar sig iota Ceti(V=3,7) i ljusstyrka.

Om det blir fler luckor i molnen hoppas jag kunna följa upp dessa spånnande observationer under följande dagar.

Jag avslutade den korta (15 minuter!) men givande kvällen med ett par bilder av Mars mellan Oxens horn. Utan bildbehandling får man fina höstträd

men om man vill ha fram stjärnor får man offra träden. (Det är det dock knappast lönt att göra, eftersom ändå bara de ljusaste stjärnorna kommer med på en 6-sekunders kortexponering.)

 

 

3 oktober 2022

Planeter och asteroider

Kvällen var klar, och prio 1 var att ta några fler asteroidbilder innan månskenet dränker allt. Utrustningen är den enkla och snabba, kamera med 85mm objektiv plus iOptron-stativet. Om jag bara tar 30s-bilder räcker det till och med att bara höfta till riktningen mot polstjärnan, så slipper jag krypa och försöka sikta genom polsökaren.

Det var ett tag sen jag såg Saturnus, som dock ännu rör sig sakta åt höger i Stenbocken. Månen Titan syns precis till höger om planeten.

Även Jupiter rör sig åt höger bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids denna kväll helt normalt  i en stor cirkulär blaffa.

På en kortexponering ser vi Ganymedes(J3) och Callisto(J4) snyggt upplinjerade, medan Io och Europa är osynliga längre in. Stjärnorna är kring magnitud 9

Mars har fortsatt sin snabba väg framåt, och närmar sig nu ekliptikans port/Oxens hornspetsar (beta och zeta Tauri). Jag fick vänta lite (till 22.25) för att den skulle komma upp ordentligt.

Det var förstås allra viktigast att ta andrabilder av de två asteroider jag observerade senast. Nr 216 Kleopatra syntes lätt på en 30s-exponering vid  nedre högra hörnet av Pegasus (alf Peg)

medan nr 38 Leda vid nedre vänstra hörnet (gam Peg) är så svag att den bara syns på en summabild

Tillsammans med bilder från 29/9 blev det bra jämförelsebilder som visar hur båda asteroiderna rört sig åt höger nära sina oppositioner.

Sen fick jag flera nya förstabilder att följa upp. På Jupiterbilden finns både nr 48 Doris, som jag observerade redan för en månad sedan, och nr 65 Cybele

men jag var framför allt intresserad av de låga numren 23 Thalia och 24 Themis. Thalia syns direkt på en 30s-bild

medan jag för den svagare Themis igen fick göra en 3 minuters summabild. Observera  stråket med geostationära satelliter

Nära alfa i Fiskarna, men i Valfisken Cetus, fanns nr 31 Euphrosyne, svag men tydlig på en 30s-bild.

Lågt på himlen, i samma fält som Mira kunde man se nr 92 Undina

och högt uppe vid epsilon Persei råkade också två ljusa asteroider befinna sig, 115 Thyra och 324 Bamberga.

På den korta fotosejouren tog jag också en ny bild av Neptunus till höger om Jupiter.

och på en jämförelsebild ser man rörelsen på en månad

Det mest intressanta på den nya översiktsbilden är dock det ovanligt starka spåret av en geostationär satellit. Man ser många betydligt svagare spår, men här har vi tydligen en extra stark spegling i solpanelerna. Förra året den 12 oktober2021 såg jag ett ännu extremare ljusblänk, och jag misstänkte då att datumet var viktigt med solens deklination lika med det geostationära bandets. Jag hoppas kunna observera fler datum denna oktober.

Som sagt, en mycket givande sejour på bara 30 minuter! Problemet är nu att det verkar dröja till nästa klara kväll, så att månen hinner komma och förstöra utsikten.

29 september 2022

Asteroider och ovanligt dis

Efter en molnig dag syntes det på kvällen rätt mycket klar himmel, men jag anade att det inte var att lita på  och tog bara kameran med 85mm-objektivet för att eventuellt ta några bilder med asteroider. Det var mycket riktigt fullt med moln, men också helklara luckor däremellan. Jag stod en stund och försökte ta bilder i luckorna, men gav upp rätt snabbt.

Saturnus var helt molntäckt, och även vid Jupiter var det mycket moln. Diset kring själva planeten är underligt osymmetriskt i en stående oval som jag aldrig lagt märke till förut. Fenomenet verkar ganska ostuderat, men behandlas här

Den ovala formen syns tydligt på en kortexponering för att visa månarna

och kan även anas kring stjärnorna 27 och 29 Psc. Efter sin opposition vandrar Jupiter vidare åt höger och kommer inte att vända förrän i november ovanför den karakteristiska fyrhörningen 27,29,30,33 Psc.

Norra Kronan var nära en lucka, och som sedan ett bra tag nu är variabeln R CrB ljusstark och T CrB normalsvag.

Jag tyckte det var ganska klart också nära gamma Peg, men en summa av sex 30s-bilder visar att molnen fanns där också, liksom det ”ovala” diset.

Målet var den svaga asteroiden nr 38 Leda, och trots att den hamnade opraktiskt nära en stjärna är den väl synlig på ett litet utsnitt från ovanstående bild.

Den andra asteroiden jag siktade mot, 216 Kleopatra, var mycket ljusare, och lätt synlig trots mera moln i trakten.