4 september 2021

Klar kväll med vintergata

En ny fin vintergatskväll, och jag håller mig nu till mitt favoritobjektiv med 85mm brännvidd. Skyttens Tekanna är i år skymd av många småbjörkar, medan Teskeden (pi,omi,xi2) är ostörd. Turligt nog skymtar också den stora klothopen M22 fram i en lucka.

 

 

 

 

 

Med DSS kunde jag sätta ihop fyra exponeringar till ett panorama över södra vintergatan, där man åtminstone kan ana de komplicerade mörka molnstrukturerna. I centrum av bilden syns ”stjärnmolnet” i Skölden, och den stora öppna stjärnhopen M11.

RS Ophiuchi syns fortfarande bra, här liksom 30/8 tillsammans med klothopen M14

 

 

 

Gårdagens miss i Vattumannen kunde jag reparera med en bild som visar både alfa och beta, inklusive klothopen M2 och asteroiden 89 Julia.

I denna skala är M2 stjärnlik, men det är alltså en klothop med hundratusentals stjärnor. Julias rörelse på 5 dygn visas här i detalj. (Observera att kameran den 30/8 skakat så att alla ljusa stjärnor ser dubbla ut…)

 

 

 

 

Det är hopplöst att sikta högt uppåt mot zenit, men på en bild fick jag Svanen fint  mellan eta och Albireo.

Till vänster om 17 Cyg finns den långperiodiska variabeln chi Cygni, som man på den förstorade bilden faktiskt kan urskilja svagt. Chi, som vid maximum syns för blotta ögat, är på väg mot ett minimum , och kräver snart ett större objektiv/teleskop.

Sen kunde jag faktiskt kombinera många av bilderna med Autostitch, utan att geometrin blev så konstig. Det visade sig alltså nu efteråt att jag hade pekat mer höger om Svanen än jag trodde.

 

Senare på kvällen fick jag för mig att ta en bild av vägen där jag står och tar bilder, och när den knappt syntes ändrade jag ISO från 1600 till 6400. När jag sen behöll det för vintergatsfälten i zenit var det lite av en uppenbarelse. Jag kunde plötsligt i många fall direkt identifiera de ljusa stjärnorna i bilden, och pekningen blev mycket mindre på måfå. Det kändes dock som vanligt som ”fusk” att dra upp ISO-talet så. och jag tog inte så många bilder innan jag sett resultaten mer i detalj. Här först en jämförelse mellan hur DSS och Autostitch sätter ihop tre bilder av området mellan Altair och Albireo. Först DSS

och sen samma scen med Autostitch

Så länge Autostitch inte deformerar mer än så här är den absolut att föredra eftersom den ger en mer sömlös slutbild. Man kan dock inte förutse vilka kombinationer av delbilder som det ska fungera för. Här kunde jag till exempel få en fin DSS-mosaik av norra Svanen, med Nordamerikanebulosan (NGC 7000) bredvid Deneb, och t.o.m en båge av supernovaresten Slöjnebulosan (NGC 6992) tydligt synlig.

Samma delbilder sätter Autostitch ihop med lite för deformerad geometri, så i detta fall är det DSS man ska använda

Även för området kring eta Cygni ger DSS en fin mosaik

Detaljbilden av chi Cygni visar dock inte så mycket svagare stjärnor än enkelbilden ovan, så ISO6400 är snarare en hjälp vid observerandet än en verklig förbättring.

 

 

 

Man kan fortsätta länge att  efterbehandla dessa bilder, men jag ska koncentrera mig på att göra bättre grundobservationer i stället….

3 september 2021

Lovande kväll som kraschar snabbt

Himlen var till en början klar och fin, utan det dis som förstärker alla ljusföroreningar. Jag testade vidvinkelbilder av vintergatan (20 mm f/4), men fick direkt problem med en självutlösare så att jag (dumt nog) bara kunde ta 30s-exponeringar. Himmelsbakgrunden hade klarat längre exponeringar, så de enskilda bilderna är ganska torftiga. Idén var att göra mosaiker, antingen med DeepSkyStacker eller med autostitch. DSS har notoriskt svårt med vidvinkelbilder, och klarar ofta inte ens några få i taget, och jag tröttnade snabbt på att försöka. Autostitch fungerar ju ibland strålande, men med dessa underexponerade bilder fick också den problem. Inte ens när jag först bildbehandlade och förstärkte de enskilda bilderna klarade autostitch att identifiera stjärnorna rätt, och slutresultatet blev en himmel med mängder av falska dublettstjärnor.

Några enskilda bilder får illustrera i stället. Jupiter och Saturnus till vänster

 

och sen södra vintergatan med ett störande flygplan

och till sist den klassiska Sommartriangeln

 

Lärdom alltså bara: längre exponeringar krävs med detta objektiv!

Med så fin himmel tänkte jag sen också köra telebilder(135mm f/4), men så fort jag kom ut med det nya objektivet hade det dragit upp moln, och jag fick panikobservera utan att ge mig tid att rikta in iOptronstativet ordentligt.  Först förstås Jupiter, som vandrar bakåt  i Stenbocken. (Den 19/9 kommer den att passera nära under 45 Cap).

Med lite kortare exponering ser man månarna bättre, men Io och Europa är så nära varandra att de ändå sammanfaller

 

 

 

Saturnus rör sig långsammare, och i ett fält med svagare stjärnor, men kommer den 13/9 att passera intressant nära stjärnan HIP 101922, som är bara något ljusstarkare än månen Titan. (På bilden här är Titan för nära norr om planetskivan för att synas).

 

 

Sedan tabbade jag mig i brådskan och siktade mot beta i stället för alfa i Vattumannen, så att jag missade asteroiden 89 Julia. Däremot gick det bättre med 12 Victoria nära theta Aquilae och 6 Hebe nere i Sagittarius. Bildkvaliteten är usel både 30/8 och 3/9, men på dessa uppförstorade jämförelsebilder ser man tydligt asteroidernas rörelser under 4 dygn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillägg 10/9: Nära beta Aqr fanns faktiskt den ljusa asteroiden 43 Ariadne (som av någon anledning saknades i mitt kartprogram). Jag missade dock även den, både 3/9 och 4/9, men ska snarast ta fler bilder av trakten.

Sen tog jag några fler bilder mot södra vintergatan, hopfogade med DSS som nu fungerade bättre. Här först tre med M16 i nederkanten

och sen två sydligare med M16 och M17 tillsammans

Som vanligt ger det mersmak när enkla 30s kamerabilder visar såpass mycket. Om mitt stativ var bättre inställt skulle jag försöka ta bilder genom SW200, men får väl vara nöjd om jag kan använda Megrez.

Tillägg 10/9: Med lite envishet kan man få till användbara autostitch-mosaiker av vidvinkelbilderna, medan DSS får för stora problem.

Här t.ex. en bra översikt mot söder (hopsatt av fyra 20mm-bilder). Stjärnidentifieringarna visar t.ex. hur den stora Ormbäraren (Ophiuchus) håller upp Ormens svans (Serpens Cauda), som går i ett mörkt stråk av vintergatsbandet.

Vintergatan vidare upp genom Svanen och vidare mot Cepheus syns (för svagt) på denna fortsatta mosaik, där Sommartriangeln nu finns i sitt större sammanhang. Prototypen för de viktiga Cepheidvariablerna, delta Cephei, ligger nära vintergatsplanet.

 

Med lite andra bilder kommer man ända till Cassiopeia, och ser Pegasus och Andromeda (med galaxen M31!) nere till vänster.

Nästa mörkperiod ska jag göra längre exponeringar!

 

 

30 augusti 2021

Asteroider och vintergata

Kvällen var klar och fin, men jag orkade bara ta några snabba bilder med kamera och 85mm-objektiv på (slarvigt inställt) iOptronstativ. Först förstås Jupiter till vänster om gamma och delta i Stenbocken. Med bara 10s exponering ser man också några av månarna

 

Saturnus står längre till höger i stjärnbilden, under dubbelstjärnorna alfa och beta. Även här ser man den stora månen Titan till höger om planeten

 

Sen kan fortsatte jag att följa hur RS Ophiuchi både blivit rödare och minskat i ljusstyrka. På bilden syns också en tydligt ”suddig stjärna”, vilket Messier såg redan 1764,  klothopen M14.

Apropå avtagande novor har vi den extremt långsamma V1405 Cas. Bilden blev tyvärr av dålig kvalitet (med stjärnorna som spår), men det går lätt att ändå hitta novan som nu är i sjätte månaden(!) sedan utbrottet 18 mars.

En förstoring visar de fula spåren, men det är det lättare att jämföra med tidigare observationer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tog jag rutinbilden mot Norra Kronan, där varibeln R CrB som vanligt var ljusstark och den rekurrenta novan T CrB som vanligt inte hade utbrott. Om RS Oph haft 7 säkra utbrott sedan 1898 är T CrB ännu exlusivare med bara två, 1866 och 1946. Ett nytt kommer ganska säkert förr eller senare, så det är bäst att ha koll…

Sedan försökte jag observera asteroider i närheten av ljusstarka stjärnor (för att lätt hitta fältet), men jag var lite för optimistisk, så att flera var för ljussvaga för dessa 30s kamerabilder. Här syns i alla fall nummer 89 Julia tydligt nära alfa i Vattumannen

 

 

 

 

 

Kameran har skakat så att stjärnorna är lite dubbla, och samma sak hände när jag siktade mot theta i Örnen. Jag tror ändå jag kan identifiera asteroiden nr 12 Victoria, men är inte helt säker förrän jag tagit en ny bild om några dagar.

Inte heller nr 6 Hebe är helt lätt att identifiera säkert, lång nere i Sagittarius ”tesked”

 

 

Övriga asteroider var för svaga, men här i Triangelns stjärnbild kan man se både galaxen M33 och den stora öppna stjärnhopen NGC 752

I detta fält i Fiskarna kan man också se Neptunus

 

 

 

 

 

Sen tog jag ett antal bilder mot södra vintergatan, för att sen på något sätt pussla ihop till en mosaik. Med DSS får man som vanligt problem med dubbelbilder, och man får ta mindre områden separat. En summa av fem ger en hygglig bild av de komplicerade mörka stoftmolnen samt det kontasterande ljusa ”stjärnmolnet” i Scutum (Skölden), med den kompakta öppna stjärnhopen M11 centralt

Även ner mot den buskiga horisonten fungerade det ovanligt bra, och från åtta delbilder ser man bl.a. de karakteristiska gasnebulosornana M17 och M16.

 

 

17 april 2021

Småplaneten nr 511 Davida

Kvällens himmel var täckt av tjockt dis, upplyst av månen som redan var 27% belyst. Med kort exponeringstid (1/500 s) kan man se månens detaljer, här dock bara som ett utsnitt från en bild tagen med det vanliga 85mm-objektivet.

 

För att se Mars och stjärnor tydligt måste man exponera mycket längre (här 4s), och då blir månen bara en stor blaffa som lyser upp långt ikring sig. Stjärnhopen M35 är helt osynlig på denna ljusa himmel, men den ligger nära ovanför till höger om eta Geminorum.

 

Det som gjorde att jag ändå ville försöka observera var småplaneten nr 511 Davida, som jag hade fått en bild av den 15/4. Den var lätt att hitta nedanför Arkturus (som också blivit en stor blaffa i diset), och syntes svagt redan på första bilden

Med min standardutrustning (85 mm objektiv) är det en stor finess att observera en asteroid två gånger inom några få dagar, eftersom man då kan koncentrera sig på ett litet utsnitt av stjärnfältet. Här är vi dessutom långt från vintergatsplanet, så att stjärnorna är få och asteroiden lätt kan identifieras. (Naturligtvis har jag dock precisa efemerider och vet var den finns).

Nr 511 Davida är intressant genom att den trots ett ganska högt upptäcktsnummer ändå är en av solsystemets tio största asteroider. Se vidaredenna sida.

15 april 2021

Megrez igen

När man ser en vacker nymåne är det en bra påminnelse att redan i skymningen sätta upp teleskopet. Kameran verkade fungera, så jag körde på. För en måne med jordsken är det som vanligt svårt med exponeringstiderna, så jag körde hela vägen från 1/500 till 1 sekund (för att ha meterial för eventuella HDR-reduktioner). Här syns till vänster en del detaljer (1/500s) på skäran, medan högerbilden visar jordskenet (1/8 s)

Med 1s exponering ser man stjärnor, särskilt omega_2 Tauri av magnitud 5,0.

 

Så fick jag först en ingivelse att försöka observera M104 innan en 3-timmars trädridå säkert döljer den. Det var ett ganska fruktlöst företag, men galaxen skymtade i alla fall (väldigt turligt!) fram ett par gånger precis i botten av trädluckor. På denna bild kan man identifiera stjärnor 

och på denna, tagen 100 sekunder senare, anar man galaxen, som lika gärna kunde varit nätt och jämnt osynlig! Jag får inse att M104 nu får observeras till höger om trädridån, tidigast klockan 00.45.  

Som vanligt har jag problem med en dålig sökare på Megrez-teleskopet, och M104 hittade jag genom att utgå från Spica och sedan använda monteringens gradskalor. Jag gjorde sen samma trick med klothopen M53, fast då utgående från Arkturus. En summa av fyra bilder visar M53 och en antydan av den mycket oansenligare klothopen NGC 5053. De båda hoparna ligger på ungefär samma avstånd från solen, bortåt 60000 ljusår, men de ligger alltså ganska nära varandra i rymden. På djupexponeringar kan man se en materiebrygga mellan hoparna, som alltså bevisligen växelverkar med varandra.  Fokuseringen (som borde varit låst) hade börjat släppa, så stjärnan alfa Comae ser nästan ut som ett ytobjekt.

När jag sen (från Regulus) hade hittat fältet med galaxerna M95 och M96 var fokus oanvändbart dåligt och bilderna rejält suddiga. Jag ville inte flytta tillbaka kikaren mot någon ljus stjärna, utan skruvade lite på måfå på fokusratten. Det verkade bli bättre bild för bild, och en summa av de fyra bästa visar en fin samling av minst fem galaxer i vad som brukar kallas Leo I-gruppen. De ligger alla omkring 35 miljoner ljusår från solen.

Som avslutning tog jag den mer lättfunna Krabbnebulosan (som faktiskt kunnat anas svagt bredvid zeta Tauri på mina Marsbilder). Några av exponeringarna blev misslyckade när drivningen glappade, men en summa av tre visar den lilla men spännande supernovaresten.

Det fick räcka så med Megrez-bilder, men jag tog ytterligare några bilder med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-stativet. Jag lyckades direkt hitta fältet med småplaneten nr 511 Davida, som nu är svagt men otvetydigt synlig

Sen blev det en miss, med Bellona ovanför bilden, men räddat till nästa där både småplaneten och den stora klothopen M5 syns tydligt.

Detaljbilderna visar Bellonas tydliga rörelse sedan igår. (Den bruna himmelsbakgrunden visar att himlen var disigare och mera upplyst denna kväll, dvs att jag exponerade för länge.)

14 april 2021

Nya missar

Med det sena mörkret är det allt jobbigare att sätta igång ett teleskop, så jag skyllde på för dålig himmel och skulle igen bara ta några kamerabilder med 85mm-objektivet. Då sa kameran stopp, minneskortet krävde omformattering (och en opraktisk nollställning av alla filnummer). När jag sen kollar de sex bilder jag tog är det fortfarande stora problem med filerna, så att de delvis är oläsbara. (Och när jag kan läsa minneskortet bättre från min bärbara dator så vägrar kameran sen att erkänna kortet, opraktiskt!)  Bilderna av Mars, som nu kommit igenom ”ekliptikans port”, blev i alla fall OK

Planen var sen bara att ta några nya asteroidbilder. Jag hade dock inte kollat tillräckligt för att sikta rätt, så nr 511 Davida hamnade utanför en bild och precis i kanten av nästa. Stativinställning och/eller glapp har också gjort stjärnorna till spår, så asteroiden är i praktiken osynlig.

Nästa kamerabild var först oläsbar, men när jag får fram den pekar den långt från asteroid nr 28 Bellona som jag trodde mig sikta på. Sista bilden, som skulle visa 69 Hesperia, är bara halvt läsbar, avskuren i höjdled. Min klantiga pekning gjorde att denna sista bild nu faktiskt i alla fall visar Bellona(!)

Med tanke på kameraproblemen är jag i alla fall glad att jag inte hade satt igång med teleskopobservationer, där besvikelsen över en oläsbar bild hade kunnat vara större.

 

5 april 2021

Asteroider

Det var inte alls lika klart som de tidigare aprilkvällarna, men jag ville försöka få tre nya asteroidbilder och gick ut ändå. Man såg tydliga molnstråk, men med klarare luckor att sikta mot. I Lejonet var det hyggligt klart, och jag lyckades få en ny bild som till sist visade asteroiden 113 Amaltheas rörelse, om än liten

Mars rör sig också vidare, och man kan nu utom den falska hopen NGC1746 även uppe i vänstra hörnet ana den stora (äkta) stjärnhopen M35, vartåt Mars är på väg.

Nästa småplanet var nr 9 Metis som är tydlig även på en disig bild av Jungfrun.

På detaljbilderna syns den snabba rörelsen för denna ljusstarka asteroid. Ett lustigt sammanträffande är att just asteroiden 113 Amalthea (se ovan) verkar ha samma kemiska sammansättning som Metis, dvs de kan båda vara delar av samma större asteroid.

Sen var frågan om även nr 192 Nausikaa skulle vara synlig nere bland molnen nära Spica. Jag tog många bilder, men det visade sig att redan den första faktiskt visade en svag Nausikaa

Det krävs förstorade bilder för att se det säkert, och med den tveksamma himlen var detta mer än jag väntade mig!

Kvällen korta utflykt gav alltså precis de nya bilder jag önskade mig.

3 april 2021

Uppföljning

Jag ville bara kort ta nya bilder av 1 aprils asteroider, så jag gick ut med samma utrustning, kamera med 85mm-objektiv. Himlen var inte fullt lika klar, men i gengäld ställde jag upp stativet bättre, så att stjärnorna blev rundare och tydligare.

Mars hade förstås rört sig märkbart närmare Oxens horn och bildar nu ett lustigt triangulärt mönster med hornspetsarna beta och zeta Tauri.

Det inre av triangeln är påtagligt stjärnfattigt, eftersom där ligger närbelägna mörka stoftmoln som skymmer bort avlägsnare stjärnor. Antagligen är det ett ”hål” i molnen som skapat något som ser ut som en stjärnhop (NGC 1746) men som bara är orelaterade stjärnor på olika avstånd.

Sen tog jag några nya bilder av den svaga asteroiden 113 Amalthea i Lejonet, men tvingas inse att den är precis i vändpunkten av sin rörelse från retrograd till direkt.

Positionen den 3 april ligger ca 20 bågsekunder norr om läget den 1 april, vilket bara är 2 pixlar och knappt märkbart på en bild tagen med så kort brännvidd. Jag får vänta på nästa observationskväll, eftersom Amalthea nu rör sig tydligt åt vänster kväll för kväll.

På bilden av Lejonets skära råkade jag också nära lambda Leo få syn på den ljusstarka galaxen NGC2903, som åtminstone ser avlång ut

Då gick det bättre med nr 409 Aspasia som rört sig ett tydligare stycke i Sextantens stjärnbild

Även nummer 35 Leukothea i Jungfrun har rört sig tydligt, och man kan på detaljbilderna också se flera geostationära satelliter som lämnat spår när kameran följt himlen.

Åt andra hållet från Porrima fanns den ljusstarkare småplaneten nr 9 Metis, där jag får vänta på en framtida jämförelsebild

Mer spännande var det att se om jag lågt bredvid Spica också kunde hitta småplanet nummer 192 Nausikaa, och det visade sig inte alls vara något problem. Det för mig oväntade var att den häftiga Sombrerogalaxen (M104) kunde urskiljas på samma bild, om än bara som en aning. Jag har tidigare aldrig riktigt kollat upp var den ligger, bara trott att den var för sydlig för mig. Nu kanske den hamnar på min ’att observera’-lista för SW200…

1 april 2021

Det var helklart, och fast jag inte hade ork att sätta igång något teleskop gick jag ut med kameran på iOptron-stativet och det vanliga 85mm-objektivet. Planen var att dels kolla novan (V1405 Cas) och dels ta några asteroidbilder. Ett första givet motiv är också Mars, som nu tagit sikte på ekliptikans port/Oxens horn, dvs beta och zeta Tauri.

Cassiopeia stod på sin lägsta punkt i norr, men jag siktade mot den västra delen för att kolla novan (V1405 Cas). Följningen är dålig, men en 2-minuters summabild visar i alla fall de två tydligaste stjärnhoparna i denna del av vintergatan, NGC 7789 och M52.

Novan ligger ju nära M52, och det räcker med utsnitt från en enkelbild för att se att inte mycket hänt sedan den 21/3, novan är fortfarande ganska lik grannstjärnan HIP 115661.

Sen tog jag en bild mot Lejonet, där asteroiden 113 Amalthea nätt och jämnt kan anas, om man vet precis var den är. Detaljbild kommer när jag tar en uppföljningsbild.

Lite lättare att se var asteroiden nr 35 Leukothea, som fanns i trakten av Porrima (gamma Virginis). Detta råkar också ungefärr vara riktningen mot bandet av geostationära satelliter, så man kan se flera typiska korta streck (och ett längre från någon satellit på väg ut till geostationär bana).

Jag lyckade också (på två försök) hitta småplaneten nr 409 Aspasia nere i stjärnbilden Sextanten. Trots sitt höga nummer är den inte ljussvagare än de andra två

Sedan hände det som inte borde fått hända. Jag hade känt att stativet stod lite ostadigt, med ett ben för dåligt utfällt, men hade inte brytt mig om att justera. Nu föll det plötsligt rakt ner på den hårda vägen, med kamera och objektiv först. Det kunde ha slutat med kraschad optik om där legat en liten sten, eller med någon annan trasighet, men jag tycks ha haft mer än lovlig tur. Jag fäste kameravridaren (som lossnat från stativet) igen, fokuserade och kunde ta en synbarligen normal bild av Norra Kronan. Där hade heller inget hänt, R CrB är fortsatt ljus och T CrB fortsatt svag.

 

För att inte riskera att tabba mig ytterligare lät jag detta avsluta en kort sejour.

5 mars 2021

Asteroiduppföljning

Huvuduppgiften denna lika klara kväll som gårdagen var att ta nya bilder av de fyra asteroider jag observerade då. För Vesta är det så klart ”overkill” att observera med 85mm brännvidd, men hellre övertydlighet än tvekan, så här en första jämförelsebild

Näst i tydlighet kommer nr 29 Amphitrite, men den gillar tydligen sällskap och bildar dubbelpar med bakgrundsstjärnor båda dagarna

Asteroiden nr 26 Proserpina har saktat in efter sin oppositionsslinga och har på ett dygn inte flyttat sig långt, men om man förstorar tillräckligt så blir det ändå tydligt.

Till sist gällde det den svaga nr 36 Atalante, som är på gränsen för ljussvag för dessa enkla kamerabilder. Att den vid magnitud 12,5 tydligt syns på 60s-exponeringar genom en lins bara 21mm i diameterär för mig fortfarande ett under, i jämförelse med den analoga teknik jag förr var van vid.

Utom asteroiderna hade förstås även Mars flyttat sig, men den är fortfarande ett vackert par med Plejaderna.

Mellan några träd åt öster fick jag också syn på Norra Kronan, och kunde konstatera att R CrB är fortsatt ljusstark.

Jag tog också några fler bilder av Rosettenebulosan, men summabilden inklusive gårdagens (totalt 9,5 minuters exponering) är fortfarande inte särskilt vacker.  Nebulosan är ytljussvag och vintergatsfältet fullt av stjärnor, så kontrasten blir för svag. Återigen är det Megrez-bilder som behövs.

Tillägg 11/3: Jag hade missat att utom Vesta och Atalante fanns det två ytterligare asteroider i samma 85mm-fält som jag observerade 4/3 och 5/3! Nr 116 Sirona och nr 93 Minerva är båda ljusstarkare än nr 36 Atalante, och alltså lätt synliga på bilderna! (Ju svagare stjärnor man kan observera desto fler asteroider kan man också se. I ett fält som detta kan det finnas tusen kända asteroider, men de kräver då förstås större teleskop för att ses…)

Sirona är i en gynnsam perihelieopposition och är med magnitud 10,7 lätt att hitta. Jämförelsebilden visar den tydliga rörelsen

Nr 93 Minerva är en magnitud svagare, men syns även den tydligt på detaljförstoringarna