18 oktober 2020

Dis direkt

Med för mycket ryggskott för att våga teleskopobservationer(Mars!) tänkte jag ta enkla himmelsbilder med 85mm-objektivet, men kom ut en halvtimme för sent. Det var ännu rätt klart nere vid Jupiter och Saturnus, som bara långsamt rör sig åt vänster bland stjärnorna. Jupitermånen Callisto anas till höger om planeten

men Teskeden (med pi Sgr) hade hunnit försvinna i träden

Sen slarvade jag grovt, och trodde att jag pekade mot Fomalhaut (med Ceres i närheten) när det var Deneb Kaitos (beta Ceti) i stället. Där syntes ett par geostationära stelliter långt under huvudbältet, här som korta spår på två kombinerade 30s-bilder

Jag fortsatte med bilder högre upp på himlen, nu igen av en slump mot det geostationära huvudbältet. Det syns dock bara tre tydliga satelliter på denna summa av sex exponeringar. I bildens nederkant syns två längre spår, antagligen av en sond på väg ut mot geostationär bana.

Nu hade diset tjocknat betydligt, så att Mars blivit en stor skiva bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids mot de små vattendropparna i diset, och i princip kan man uppskatta dropparnas storleksfördelning från ljusfördelningen i skivan, ju mindre droppar desto större skiva.

En bild mot alfa Ceti fick på grund av något glapp fult avlånga stjärnbilder. Där finns småplaneten nr 8 Flora, som jag faktiskt också fick på bild den 14/10, och på denna jämförelse kan man se hur Flora rört sig, (”bakåt” nära sin opposition).

Nära alfa Psc fanns småplaneten nr 11 Parthenope, som här skymtar svagt  i diset. Jag ska snarast försöka få den på bild igen

Här ser vi till sist Uranus som fortfarande rör sig bland ganska svaga stjärnor i Väduren.

 

 

21 april 2020 (natt)

Från Starlink till galaxer

Jag räknade med att se några Starlinksatelliter även denna kväll, men började med att försöka få en sista glimt av Aldebaran över skogskanten. Tyvärr doldes den på en bättre exponerad bild och framträder här bara på en underexponerad (Bländare 8 för att minska ner Venus). Här har man i alla fall lite koll på Oxens huvud, med ögat(Aldebaran) och hornspetsarna (beta och zeta Tauri).

Sen blev jag tagen på sängen när jag plötsligt såg flera Starlinksatelliter i rad, och försökte snabbt rikta kameran ditåt

En halv minut senare hade den första redan försvunnit

Medan jag var kvar i trädgården, med för många träd ivägen, såg jag sen bara max två Starlink-satelliter samtidigt, även om de ibland (som här) kom tätt efter varandra

Jag chansade på att de skulle fortsätta att komma tätt, och gav mig ivär uppåt vägen med friare utsikt. Då var det dock slut på det roliga, och jag såg bara enstaka. Här är en summa av fyra bilder där man ser en Starlink-satellit passera under Lejonet

På en sista bild mot väster när jag är tillbaka i trädgården igen ser man ytterligare ett svagt Starlink-spår längs samma stråk under Regulus som de tidigare.

Sen bestämde jag mig för att utnyttja den stora monteringen (som utan extra injustering följer himlens rörelse) för några bilder med 200mm teleobjektiv. Första mål var gårdagens två asteroider som praktiskt nog fanns vid varsin ljus stjärna i Jungfrun, och som jag därför lätt kunde hitta. Jag tog två 30s-bilder mot varje och kombinerade dem i DeepSkyStacker. Jämfört med gårdagens 50mm-bilder blev det förstås nu mycket bättre, och med lite pyssel har jag fått fram följande jämförelser. Vid delta Virginis rör sig asteroiden nr 3 Juno, och man kan lätt övertyga sig om identifieringen på de båda delbilderna. (Nära där Juno befann sig den 20/4 ser man på den högra bilden en ovanligt röd stjärna. Det är den långperiodiska variabeln RU Vir, en s.k. kolstjärna).

Nära epsilon Virginis finns asteroiden nr 6 Hebe. Trots den dåliga kvaliteten på gårdagens bild kan man även här säkert  identifiera småplaneten.

På den högra bilden anar man ett litet sudd, och detta är faktiskt i verkligheten en stor spiralgalax, NGC5020. Vårhimlen är ju galaxernas, och som jag brukar göra siktade jag på måfå lite mera åt höger från epsilon Virginis och tog tre 30s-bilder. DSS-summan är i förstone inte så uppseendeväckande, men jag pekade ganska optimalt in mot Virgohopens centrum. Var och en av dessa ‘suddfläckar’ är alltså en stor galax, samlade i en stor hop ungefär 55 miljoner ljusår bort. Jag har identifierat de ljusaste, varav alltså tio(!) är Messier-objekt, men där det också finns många mindre och svagare. Nära hopens centrum ligger den enorma elliptiska galaxen M87, som väl är mest berömd för sitt centrala svarta hål, som blev det första man kunde avbilda med interkontinentala radioobservationer 2019.

Jag avslutar med samma bild utan etiketter, för vidare kontemplation (klicka för förstoring). Var och en av de små suddfläckarna är alltså en galax med miljarder stjärnor och planeter, och varför inte här och där några varelser som också funderar på sin plats i kosmos. Så långt som till Virgohopen lär vi aldrig kunna skicka några meddelanden, och om vi kunde är det stor risk att mänskligheten var borta innan vi om 100 miljoner år fick ett svar…

Det slutar inte att fascinera mig att man på 1 1/2 minut med ett enkelt teleobjektiv faktiskt kan få fram en sådan bild. På samma kväll har jag alltså avbildat Starlinksatelliter typ 100 mil bort, och sedan asteroiderna 30 miljoner(3×10^7) mil bort, en faktor 300000 gånger längre. Sen kommer det stora språnget ut till vintergatans stjärnor, som typiskt ligger 10^15 mil bort. Det är alltså 30 miljoner gånger längre än asteroidernas 30 miljoner mil! Sen är det ‘bara’ att hoppa 50000 gånger längre igen så är vi ute vid Virgohopen, 50000000000000000000 (5×10^19) mil bort…

 

 

 

 

 

13 mars 2020

Klart!

I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor

Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite ”skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är ”astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.

Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.

Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.

Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara ”blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken  i fel ordning, det vänstraste först.

Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).

Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden

Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än  Bellatrix.

Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av ”dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.

Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.

Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här

och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn

Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.

Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.

På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).

 

11 mars 2020

För sent ute

Det var kanske klart en liten stund kring Rapport, men jag kom inte ut förrän efter 20, och då hade redan molnen dragit in i väster. Så kring Venus i Väduren var det kört, här anar man knappt ens gamma Arietis på en bild med 85mm objektiv. Under Venus, där Uranus befinner sig, syntes bara moln…

I sydost var det klarare, och jag lyckades sikta mot Praesepe, mitt i Kräftan. En DSS-summa av fem 20s-bilder visar en trevlig stjärnhop, med den karakteristiska (liggande) ”husgaveln” i centrum

Att jag siktade ditåt berodde dock också på asteroiden nr 37 Fides, som man på en uppförstoring tydligt kan se i närheten av gamma Cancri. Den rör sig bara sakta, i änden av sin oppositionsslinga, och jag ska sikta ditåt igen när det blir klart nästa gång.

Medan molnen steg hann jag också ta tre exponeringar mot södra Tvillingarna för att försöka se asteroiden nr 5 Astraea. Summabilden är inte vacker, med både bildkant och tätare moln nere till höger,

men på förstoringen kan man i alla fall urskilja asteroiden. Den är förbi sin bakåtslinga och rör sig snabbt framåt i banan igen, så jag hoppas det inte dröjer för länge till en ny klar kväll.

Mer än så blev det inte, men jag är glatt överraskad att jag med en sådan ”hopplös” himmel öht kunde få några bilder!

 

 

19 februari 2020

Klar kväll, från Venus till minikomet…

Denna extremblöta februari är klar natthimmel ett stilla mirakel, och jag vågade inte tro att den skulle vara så länge att det var lönt att sätta igång ett teleskop. Jag satte bara kameran (med 85mm objektiv) på iOptron-vridaren och tog några bilder, först av Venus som nu vandrar framåt i stjärnbilden Fiskarna. Jämfört med de ganska oansenliga stjärnorna är förstås Venus extremt ljusstark, och det är svårt att ta en rättvisande bild. Med Venus någorlunda snygg (15s f/4) är stjärnorna bleka

och med tydligare stjärnor (30s f/2,8) blir Venus en ful blaffa

Den röda Mira är fortfarande ganska ljusstark

medan Betelgeuze ännu är påtagligt svag. Kameran framhäver röda stjärnor, och visuellt är nu Betelgeuze inte ljusare än Bellatrix.

Sen ville jag ta en bild av asteroiden nr 512 Davida som befinner sig nära Tvillingarna Castor och Pollux. Den anas redan på en 30s-bild

men på en 2-minuters summa av fyra bilder blir det mycket tydligare. Här först hela bilden, där man nu tydligare ser fägskillnaden mellan Castor och Pollux

och här ett förstorat utsnitt. Utom Davida kan man lägga märke till en liten prick i en speciell grön färg som indikerar emissionslinjer av syre. Det är den planetariska nebulosan NGC2371 som egentligen är för liten och ljussvag för att synas på en sån här kamerabild, men som genom färgen sticker ut.

Samma gröna emissionslinjer brukar synas för kometer, och jag hoppades att C/2017 T2 skulle vara tydlig redan på en 30s-bild mellan Cassiopeias vänstra V och Dubbelhopen (h+chi Per)

Det var den inte, utan det krävdes en summa med 4 minuters totalexponering för att se den lilla gröna fläcken. I det stjärnrika vintergatsfältet vinner man mycket på att förstora bilden, men jämfört med den magnifika Dubbelhopen är detta en mycket ynklig liten komet. Det är dock den ljusstarkaste som varit synlig på flera månader, och det var roligt att nu få den på bild.

Jag gjorde sen en lång paus för att Stora Hunden och Sirius skulle komma över träden. Dismolnen hade  stigit så att horisonten var dold, men i stort sett var det fortfarande klart (och månfritt), så att jag kunde ta några vidvinkelbilder. Här ser man igen hur Betelgeuze uppe till vänster i Orion är mycket svagare än Aldebaran (uppe till höger vid Hyaderna), medan det normalt varit tvärtom. Sirius (nederst t.v.) är ostörd av horisontdiset.

Med 10mm brännvidd i stället för 20 får man med mera av himlen

och genom att sikta lite högre når man också Capella, dvs hela ”Vintersexhörningen”

Tillsist  ökade jag också ISO-talet, så att man ser att det finns lite vintergata även på vintern (fast inte alls så fin som sommarens och höstens).

 

22 januari 2020

Ny mild ”vinterkväll”

När jag kom ut lite för sent var Orionnebulosan precis i en trädlucka sett från kikarplatsen, och jag satte igång att ta bilder med Megrez-teleskopet (f=360mm f/5). Det blev som vanligt med förhinder: Först var det den elektroniska självutlösaren som vägrade komma ur sitt gamla program av kortexponeringar, så att jag inte kunde ta längre exponeringar innan jag bytt ut den. Och sen visade det sig (som så många gånger förut!) att monteringen inte var tillräckligt injusterad mot polen, så att de längsta  exponeringarna ändå gav oanvändbart avlånga stjärnor, tablå… Det blev ändå en summabild (totalt 6m45s exponering), och med fyra gånger längre brännvidd förstås mycket mer imponerande än gårdagens.

Himlen var klar och fin långt ner mot horisonten, och jag kunde ta nya bilder med 85mm-objektivet. Här först Uranus med Metis (och faktiskt en skymt av galaxen M74, 30 miljoner ljusår bort!)

och här fältet kring mu Ceti (med Vesta)

Båda är med 1 minuts total exponering och stor bländare, så man ser tydligt svagare stjärnor än på gårdagens (där jag av misstag bländat ner). Här ser vi detaljjämförelserna, för Vesta på ovanligt olika bilder

för Metis på lite mer jämförliga, om än båda ganska fula.

19 januari 2020

Klart och milt, ingen vinter

Eftersom träden söder om huset växt år för år är det inte riktigt roligt att sätta igång ett teleskop när så mycket är skymt. Mitt vanligare observationssätt har i stället blivit att ta kameran plus iOptronmonteringen 100 m bort längs vägen, där det är mycket bättre utsikt.

Ett första mål var förstås Venus, men med lite dis i luften blir det absurda bilder där man tror det är en fullmåne som syns.

Som syns är Venus inte så långt från Neptunus, och den kommer att vandra tätt förbi redan 27/1. Om mötet hade skett idag hade man förstås inte kunnat urskilja båda planeterna, men problemet är både dis och kort brännvidd (85mm). En bild från ikväll med 200mm tele visar att det nog kan fungera, men att man kanske måste se till att Neptunus inte hamnar precis på en av strålarna (åstadkomna av kamerans kantiga bländare).

Jag fick också skynda mig att ta bilder av den långperiodiska variabeln chi Cygni på väg ner bland träden i nordväst. Den ökar stadigt i ljusstyrka och är nu lätt att hitta på bilden.

Prototypvariabeln Mira minskar i stället, men är fortfarande också lätt synlig i botten av den ”skål” där jag av tradition vill se den.

Sen slumpar det sig så att småplaneten nr 9 Metis rör sig nära Uranus på himlen, och jag tänkte mig bilder med  200mm brännvidd. Problemet är att Uranus ligger långt från någon ljus stjärna, så att jag hade stora problem att hitta den. Här på en ful mosaikbild med 85mm-objektivet ser man omgivningarna

och på en förstoring även Metis

I efterhand ser jag att Uranus finns med på några 200mm-bilder, men ingen av dem lyckad. Här har något glappat så att det finns dubbla bilder av alla ljusa stjärnor. För de svagare är extrabilden osynligt svag, och Metis syns ungefär lika bra som på kombinationsbilden härovan.

Jag insåg också i efterhand att även småplaneten Vesta fanns nära mu Ceti, i kanten av mina bilder mot Uranus.

När Orion syns är det svårt att inte sikta ditåt. Den stora nebulosan var först skymd, men jag fick några bilder av ”Flame”-nebulosan (NGC 2024) bredvid bältet. På 30s syns den svagt

men redan på en summa av tre sådana bilder anar man också Hästhuvudneulosan. Stjärnfältet kring den lilla reflektionsnbulosan M78 är skymt av mörka stoftmoln, och det var antagligen denna kontrast som gjorde att den upptäcktes redan 1780.

Med 85mm-objektivet får man bättre överblick, med den stora nebulosan (M42) nere i svärdet. Diset ger falska nebulosar också kring de ljusa stjärnorna i bältet.

För ännu bättre överblick över hela Orion har jag kombinerat tre 85mm-bilder. (Det hade varit smartare att byta till ett vidvinkligare objektiv, men jag var lat och ville inte trassla med fler objektivbyten). Man ser att Betelgeuze fortfarande är ovanligt ljussvag och mer lik Bellatrix (övre högra hörnet) snarare än den ljusa Rigel (nedre högra hörnet).

Med större bländare och längre exponering (totalt 2 minuter) blir nebulosorna lite tydligare, men också diset i luften.

Även om Orions nebulosor alltid imponerar blev resultatet av ett par timmar under stjärnorna ganska magert. En anledning är att det går för länge mellan de klara kvällarna, så att jag hinner glömma lämpliga inställningar och handgrepp, en annan min tilltagande fysiska skröplighet. För att sikta måste man  ner på marken bredvid stativet, och för att ställa in tid och bländare måste man upp igen, och varje gång är det på gränsen att det går utan att jag rubbar stativet (som måste vara inställt mot Polstjärnan)…

 

 

 

 

 

 

 

31 december 2019

Satellitparad!

Lustigt nog avslutades året med en helt klar kväll, och innan nyårsfirandet passade jag på att ta några blandade kamerabilder. Kvällens höjdpunkt var att  jag trots att de var osynliga för blotta ögat kunde fotografera rad på rad av Starlink-satelliter.

Först passade jag på att ta säsongens första bilder av Venus. (Eftersom det nu efter åtta år åter är det perfekta Venusåret blir det garanterat fler…) Här först ett par 35mm-bilder med Venus mitt i Stenbocken. Redan med 2s exponering lyser Venus rejält starkt

och på en 10s-bild lyser den helt upp några svaga molnstråk

Med 135mm brännvidd är detaljerna tydligare

Samma objektiv mot vintergatan i Svanen visar det vanliga stjärnmyllret. Chi Cygni har i vart fall ljusnat mycket sedan 29 oktober !

Mira har i stället minskat lika mycket sedan 29 november, så att grannstjärnan syns. Bilden med lite ful drift fick också av misstag brännvidden minskad till 100mm.

Ett mål var ju att få en till bild medan småplaneten Hygiea fanns i trakten av Plejaderna, och det blev två lite halvdana. Först en 30s-exponering med denna för korta 100 mm brännvidd. (Satellitspåret går inte att identifiera).

Här så en bild med 200mm brännvidd. Liksom 7/12 hade jag problem med glapp i monteringen, och fick bara en användbar bild. Hygiea syns, men det hade varit bra med fler exponeringar.

Dagens mer spännande uppgift var att försöka se en rad av Starlink-satelliter. Jag bytte tillbaka till 35mm-objektivet och testade med högsta ISO mot ett fält med alfa i Vattumannen där jag visste att en stor grupp av satelliterna skulle passera i tät följd. En bara 29% belyst månskära var ett förvånansvärt stort problem, och med blotta ögat var bara de ljusaste stjärnorna synliga i motljuset. En tidig testbild från 17.42 med 3s exponering visade svagt Starlink nummer 1045, och jag hade inga stora förväntningar när jag ca 18.25 började exponera för att följa huvudgruppen. Denna förvånande första bild är alltså inte flera exponeringar av en satellit, utan en 4s-exponering med 6 olika objekt!

På nästa bild (tagen 22 s senare) har SL 1027 redan försvunnit  i jordens skugga, men två nya satelliter kommit fram till höger.

Fast jag inte såg något alls med blotta ögat bara fortsatte bilderna att visa många satelliter, och för att göra det ännu tydligare ändrade jag efter en stund exponeringstiden till 2s, och försökte att typ var 10:e sekund ta en ny bild. Trots att jag inte kunde se något alls visuellt syntes nu på varje bild ett stort antal satelliter, och detta höll på ända tills de två sista i raden försvann i jordskugga.

Jag har sedan experimenterat med att animera bildserierna, men eftersom intervallet mellan exponeringarna råkade bli lite kortare än är intervallet mellan två satelliter blir resultatet tyvärr (stroboskopiskt) att de ser ut att röra sig baklänges…

Först när man kan skilja dem åt, t.ex. när två stycken bildar ett tätare par, ser man att de faktiskt rör sig framåt (åt vänster)

på Här är seriens slut, med till sist bara två satelliter kvar

På bilden från 18.33.11 syns två satelliter

7 sekunder senare är den första på väg att försvinna

och 18.33.26 var båda borta. Förutsägelserna från heavens-above som tycktes passa bra i början stämmer inte lika bra hela vägen, och dessa två kan jag därför inte identifiera säkert. Under de 8 minuter jag tog bilder passerade nog över 30 Starlink-satelliter, och lärdomen inför en eventuell ny chans att observera blir att jag måste ta bilderna tätare!

Som avslutning tog jag ett par bilder av Orion på uppgång. Samtalsämnet just nu är varför Betelgeuze är så ovanligt ljussvag. Här ser vi den först på en klassisk bild, där den inte är mycket starkare än Bellatrix till höger.

Här ser vi hur Aldebaran är klart ljusstarkare, även om man får tänka på att atmosfären försvagar Betelgeuze mycket kraftigare 17 grader över horisonten (mot Aldebarans 35 grader)

7 december 2019

Planerad bild på usel himmel

Lördagens uppklarning varade inte länge och på kvällen var himlen full av dismoln. Eftersom de lystes upp av månen var förhållandena egentligen bedrövliga, men jag hade en bild att försöka ta. Småplaneten nr 10 Hygiea rör sig fram mot Plejaderna, och med tanke på det usla vädret var det hög prio att försöka få en första bild. Jag satte kameran med 200mm objektiv på iOptron-vridaren och siktade mot Plejaderna. Himlen var så mjölkvit att även det var svårt, och sen var det något glapp så att flera bilder fick stjärnorna som streck

Det bättrade sig dock, och jag fick till sist fyra användbara 30s-bilder. Hygiea är av magnitud 10,6 och trots månljuset någorlunda urskiljbar

En DSS-summa av de fyra bilderna är ännu bättre, och man ser förvånande mycket av nebulositeterna kring Plejad-stjärnorna.

Nu behöver jag bara en klar kväll till för en bild med Hygiea längre fram i banan.

 

29 oktober 2019

Uranus månar ffg

Det var samma klara och frostdisiga väder, och jag kom ut i tid för att se Saturnus. Den är kvar under Teskeden, men är tydligt på väg åt vänster. (Nere till höger har vi det obligatoriska flygplanet…)

Sedan glappade drivningen på några bilder, så att alla ljusa stjärnor fick en liten extrakomponent till vänster. Det var hanterligt  här i Norra Kronan, där man ser att variabeln R CrB är kring magnitud 8, svagare än sitt maximum, men väl synlig.

Likaså går det bra att urskilja Barnards stjärna i Ormbäraren

Men när glappet kombinerades med en tydlig drift i det täta vintergatsfältet vid chi Cygni kändes bilden förlorad. Den räddas dock intressant nog av chi Cygnis extremt röda färg, som gör att den faktiskt går att urskilja i röran!

Sen kunde jag ta en glappfri bild upp mot norra delen av Svanen. Till höger om  xi (inte chi…) Cyg kan man svagt ana Nordamerikanebulosan, men det var egentligen 61 Cygni som jag siktade på, som det andra exemplet (efter Barnards) på stjärnor med stor egenrörelse. I denna bildskala ser man dock inte ens att 61 Cyg är dubbel, och uppgiften är förstås att ta bilder av båda med SW200

Sen gick jag in en stund, för att låta himlen vrida fram ny mål. Först en defokuserad bild av Algol vid normal ljusstyrka. Trots lite olika exponering är det tydligt att Algol var betydligt ljusare nu än vid gårdagens minimum.

Sen kunde jag ta en ny bild av Vesta, där jag till min förvåning fann att den inte hade rört sig? Det visade sig att jag hade slarvat med uppdateringen av Vestas banelement och därför markerat en stjärna som Vesta igår. Jag har nu korrigerat gårdagens bild och det är ingen tvekan om att Vesta rört sig

För nr 9 Metis var identifieringen korrekt, och även den har förstås rört sig ett litet stycke

Kvällens huvudplan var sen att (för första gången?!)  ta ordentliga stillbilder av Uranus med SW200. Jag hade startat teleskopet och justerat sökaren, så bortsett från is- och disproblem var jag beredd. Innan jag satte dit kameran skulle jag bara ta en översiktsbild med 85-mm objektivet, men bommade snöpligt eftersom jag inte hade några ljusstarka stjärnor att sikta mot. Som tröst finns Uranus faktiskt med i kanten av Metis-bilden

Med lite möda kunde jag (4 grader norrut från xi1 Cet) så småningom få in planeten visuellt i synfältet i SW200, men det krävdes 200x förstoring för att jag skulle vara säker på att jag var rätt. Uranus är liten, och jag fylls alltid av beundran för William Herschel som utan att ana vad han såg 1781 ändå kunde säga att det inte var en stjärna. Med kameran skulle jag alltså inte försöka upplösa den minimala skivan, utan målet var de svaga månarna (som inte syns visuellt i mina teleskop). Med alltför lång exponering riskerar man att de drunknar i den överexponerade skivan, men med för kort förblir de osynligt ljussvaga. Jag vred upp ISO-känsligheten tll 6400, och testade igenom ett antal exponeringstider. Det visade sig att redan 2 sekunder var tillräckligt för att se de två största (och yttersta) månarna, Titania och Oberon, och att de sedan syntes ungefär lika bra upp till 15 sekunder. Vid alla 4 exponeringstider ser man tre ”månar”, men bara två stämmer med efemeriderna, så den tredje bör vara en bakgrundsstjärna? Sättet att testa är förstås att ta nya bilder av stjärnfältet när Uranus flyttat sig, dvs nästa klara kväll. Bilderna här är från DeepSkyStacker som fått kombinera mina exponeringar

men man får snyggare resultat med bara en eller max två bilder kombinerade. Här t.ex. två 4s-bilder och enskilda 8s och 15s-exponeringar som igen tydligt visar tre ”månar”.

Det är också klart att 1000mm är för kort brännvidd för att man ska ha en chans på de inre månarna, dvs jag ska försöka använda kamerans 2x extender. Jag har bara använt den för månbilder och inte insett att den kan behövas även i ett sånt här fall. Fortsättning följer förhoppningsvis.

PS. Som avslutning på kvällen chansade jag med SW200-bilder mot chi Cygni, och trodde att jag (som ofta) missat. Med hjälp från det fantastiska astrometry.net visade det sig dock att chi Cygni visst var med på bilderna. De markerade TYC-stjärnorna närmast nedanför till höger har V-magniutder på 10,6 resp 9,2, så chi ligger kring magnitud 10 och ljusnande, så fortsättning följer här också