31 december 2019

Satellitparad!

Lustigt nog avslutades året med en helt klar kväll, och innan nyårsfirandet passade jag på att ta några blandade kamerabilder. Kvällens höjdpunkt var att  jag trots att de var osynliga för blotta ögat kunde fotografera rad på rad av Starlink-satelliter.

Först passade jag på att ta säsongens första bilder av Venus. (Eftersom det nu efter åtta år åter är det perfekta Venusåret blir det garanterat fler…) Här först ett par 35mm-bilder med Venus mitt i Stenbocken. Redan med 2s exponering lyser Venus rejält starkt

och på en 10s-bild lyser den helt upp några svaga molnstråk

Med 135mm brännvidd är detaljerna tydligare

Samma objektiv mot vintergatan i Svanen visar det vanliga stjärnmyllret. Chi Cygni har i vart fall ljusnat mycket sedan 29 oktober !

Mira har i stället minskat lika mycket sedan 29 november, så att grannstjärnan syns. Bilden med lite ful drift fick också av misstag brännvidden minskad till 100mm.

Ett mål var ju att få en till bild medan småplaneten Hygiea fanns i trakten av Plejaderna, och det blev två lite halvdana. Först en 30s-exponering med denna för korta 100 mm brännvidd. (Satellitspåret går inte att identifiera).

Här så en bild med 200mm brännvidd. Liksom 7/12 hade jag problem med glapp i monteringen, och fick bara en användbar bild. Hygiea syns, men det hade varit bra med fler exponeringar.

Dagens mer spännande uppgift var att försöka se en rad av Starlink-satelliter. Jag bytte tillbaka till 35mm-objektivet och testade med högsta ISO mot ett fält med alfa i Vattumannen där jag visste att en stor grupp av satelliterna skulle passera i tät följd. En bara 29% belyst månskära var ett förvånansvärt stort problem, och med blotta ögat var bara de ljusaste stjärnorna synliga i motljuset. En tidig testbild från 17.42 med 3s exponering visade svagt Starlink nummer 1045, och jag hade inga stora förväntningar när jag ca 18.25 började exponera för att följa huvudgruppen. Denna förvånande första bild är alltså inte flera exponeringar av en satellit, utan en 4s-exponering med 6 olika objekt!

På nästa bild (tagen 22 s senare) har SL 1027 redan försvunnit  i jordens skugga, men två nya satelliter kommit fram till höger.

Fast jag inte såg något alls med blotta ögat bara fortsatte bilderna att visa många satelliter, och för att göra det ännu tydligare ändrade jag efter en stund exponeringstiden till 2s, och försökte att typ var 10:e sekund ta en ny bild. Trots att jag inte kunde se något alls visuellt syntes nu på varje bild ett stort antal satelliter, och detta höll på ända tills de två sista i raden försvann i jordskugga.

Jag har sedan experimenterat med att animera bildserierna, men eftersom intervallet mellan exponeringarna råkade bli lite kortare än är intervallet mellan två satelliter blir resultatet tyvärr (stroboskopiskt) att de ser ut att röra sig baklänges…

Först när man kan skilja dem åt, t.ex. när två stycken bildar ett tätare par, ser man att de faktiskt rör sig framåt (åt vänster)

på Här är seriens slut, med till sist bara två satelliter kvar

På bilden från 18.33.11 syns två satelliter

7 sekunder senare är den första på väg att försvinna

och 18.33.26 var båda borta. Förutsägelserna från heavens-above som tycktes passa bra i början stämmer inte lika bra hela vägen, och dessa två kan jag därför inte identifiera säkert. Under de 8 minuter jag tog bilder passerade nog över 30 Starlink-satelliter, och lärdomen inför en eventuell ny chans att observera blir att jag måste ta bilderna tätare!

Som avslutning tog jag ett par bilder av Orion på uppgång. Samtalsämnet just nu är varför Betelgeuze är så ovanligt ljussvag. Här ser vi den först på en klassisk bild, där den inte är mycket starkare än Bellatrix till höger.

Här ser vi hur Aldebaran är klart ljusstarkare, även om man får tänka på att atmosfären försvagar Betelgeuze mycket kraftigare 17 grader över horisonten (mot Aldebarans 35 grader)

7 december 2019

Planerad bild på usel himmel

Lördagens uppklarning varade inte länge och på kvällen var himlen full av dismoln. Eftersom de lystes upp av månen var förhållandena egentligen bedrövliga, men jag hade en bild att försöka ta. Småplaneten nr 10 Hygiea rör sig fram mot Plejaderna, och med tanke på det usla vädret var det hög prio att försöka få en första bild. Jag satte kameran med 200mm objektiv på iOptron-vridaren och siktade mot Plejaderna. Himlen var så mjölkvit att även det var svårt, och sen var det något glapp så att flera bilder fick stjärnorna som streck

Det bättrade sig dock, och jag fick till sist fyra användbara 30s-bilder. Hygiea är av magnitud 10,6 och trots månljuset någorlunda urskiljbar

En DSS-summa av de fyra bilderna är ännu bättre, och man ser förvånande mycket av nebulositeterna kring Plejad-stjärnorna.

Nu behöver jag bara en klar kväll till för en bild med Hygiea längre fram i banan.

 

29 oktober 2019

Uranus månar ffg

Det var samma klara och frostdisiga väder, och jag kom ut i tid för att se Saturnus. Den är kvar under Teskeden, men är tydligt på väg åt vänster. (Nere till höger har vi det obligatoriska flygplanet…)

Sedan glappade drivningen på några bilder, så att alla ljusa stjärnor fick en liten extrakomponent till vänster. Det var hanterligt  här i Norra Kronan, där man ser att variabeln R CrB är kring magnitud 8, svagare än sitt maximum, men väl synlig.

Likaså går det bra att urskilja Barnards stjärna i Ormbäraren

Men när glappet kombinerades med en tydlig drift i det täta vintergatsfältet vid chi Cygni kändes bilden förlorad. Den räddas dock intressant nog av chi Cygnis extremt röda färg, som gör att den faktiskt går att urskilja i röran!

Sen kunde jag ta en glappfri bild upp mot norra delen av Svanen. Till höger om  xi (inte chi…) Cyg kan man svagt ana Nordamerikanebulosan, men det var egentligen 61 Cygni som jag siktade på, som det andra exemplet (efter Barnards) på stjärnor med stor egenrörelse. I denna bildskala ser man dock inte ens att 61 Cyg är dubbel, och uppgiften är förstås att ta bilder av båda med SW200

Sen gick jag in en stund, för att låta himlen vrida fram ny mål. Först en defokuserad bild av Algol vid normal ljusstyrka. Trots lite olika exponering är det tydligt att Algol var betydligt ljusare nu än vid gårdagens minimum.

Sen kunde jag ta en ny bild av Vesta, där jag till min förvåning fann att den inte hade rört sig? Det visade sig att jag hade slarvat med uppdateringen av Vestas banelement och därför markerat en stjärna som Vesta igår. Jag har nu korrigerat gårdagens bild och det är ingen tvekan om att Vesta rört sig

För nr 9 Metis var identifieringen korrekt, och även den har förstås rört sig ett litet stycke

Kvällens huvudplan var sen att (för första gången?!)  ta ordentliga stillbilder av Uranus med SW200. Jag hade startat teleskopet och justerat sökaren, så bortsett från is- och disproblem var jag beredd. Innan jag satte dit kameran skulle jag bara ta en översiktsbild med 85-mm objektivet, men bommade snöpligt eftersom jag inte hade några ljusstarka stjärnor att sikta mot. Som tröst finns Uranus faktiskt med i kanten av Metis-bilden

Med lite möda kunde jag (4 grader norrut från xi1 Cet) så småningom få in planeten visuellt i synfältet i SW200, men det krävdes 200x förstoring för att jag skulle vara säker på att jag var rätt. Uranus är liten, och jag fylls alltid av beundran för William Herschel som utan att ana vad han såg 1781 ändå kunde säga att det inte var en stjärna. Med kameran skulle jag alltså inte försöka upplösa den minimala skivan, utan målet var de svaga månarna (som inte syns visuellt i mina teleskop). Med alltför lång exponering riskerar man att de drunknar i den överexponerade skivan, men med för kort förblir de osynligt ljussvaga. Jag vred upp ISO-känsligheten tll 6400, och testade igenom ett antal exponeringstider. Det visade sig att redan 2 sekunder var tillräckligt för att se de två största (och yttersta) månarna, Titania och Oberon, och att de sedan syntes ungefär lika bra upp till 15 sekunder. Vid alla 4 exponeringstider ser man tre ”månar”, men bara två stämmer med efemeriderna, så den tredje bör vara en bakgrundsstjärna? Sättet att testa är förstås att ta nya bilder av stjärnfältet när Uranus flyttat sig, dvs nästa klara kväll. Bilderna här är från DeepSkyStacker som fått kombinera mina exponeringar

men man får snyggare resultat med bara en eller max två bilder kombinerade. Här t.ex. två 4s-bilder och enskilda 8s och 15s-exponeringar som igen tydligt visar tre ”månar”.

Det är också klart att 1000mm är för kort brännvidd för att man ska ha en chans på de inre månarna, dvs jag ska försöka använda kamerans 2x extender. Jag har bara använt den för månbilder och inte insett att den kan behövas även i ett sånt här fall. Fortsättning följer förhoppningsvis.

PS. Som avslutning på kvällen chansade jag med SW200-bilder mot chi Cygni, och trodde att jag (som ofta) missat. Med hjälp från det fantastiska astrometry.net visade det sig dock att chi Cygni visst var med på bilderna. De markerade TYC-stjärnorna närmast nedanför till höger har V-magniutder på 10,6 resp 9,2, så chi ligger kring magnitud 10 och ljusnande, så fortsättning följer här också

28 oktober 2019

Småplaneter och nytt Algolminimum

Oktober har varit frustrerande grå, men efter mycket regnande kom nu äntligen en klar kväll. Luften var fuktdisig, och jag hade inte mer ambitioner än att ta några bilder med 85mm-objektivet på driven kamera. Mira har som sagt ett ovanligt ljusstarkt maximum, och fältet är det för mig så välbekanta, alltsedan mina första fotoförsök 1965. Den optiska dubbelkomponenten till vänster om Mira är nästan dränkt, men syns tydligt om man klickar på (förstorar) bilden.

Ovanför alfa i Fiskarna (Psc) finns småplaneten nr 9 Metis

och lite över gränsen mot Oxen(Tau) nr 4 Vesta, som ofta är ganska ljusstark

Sen passade jag på att apropå  omröstningen om namn på stjärnan HD102956 och dess planet ta en bild av Karlavagnens ”vagn”. Jämfört med hörnstjärnorna (där jag får erkänna att jag aldrig lagt namnet Phecda på minnet) ser HD-stjärnan (=HIP 57820) vid frågetecknet ganska oansenlig ut. Den är dock i verkligheten  både större (4,4 gånger i diameter) och ljusstarkare (10 gånger) än solen, så att den stackars planeten med ett ”år” på bara 6,5 dygn verkligen har det hett. Sett från planeten upptar stjärnan en vinkel på 30 grader, jämfört med vår sols 0,5 grader! Tillägg 17/12: Stjärnan heter nu officiellt Aniara, och planeten Isagel.

Sen slumpade det sig så konstigt att precis som den 5 oktober Algol befann sig nära minimum. Åtta  perioder för Algol är just 23 dygn minus 1,5 timme, dvs Algol förutsades vara vid minimum omkring 22.42. Jag var inte heller nu beredd att följa förmörkelsen i flera timmar, men tog i alla fall lite fler bilder och ska se om jag kan mäta på dem. För att inte få överexponering i cen trum av små stjärnbilder är det bra att defokusera, och här ser vi en bild från 22.54, nästan precis vid minimum, där Algol återigen är mest lik rho Per. Brännvidden 85 mm är i alla fall mycket lämpligare än de 200mm jag använde 5 oktober.

Jag ska uppdatera med eventuella resultat

 

23 september 2019

För dålig himmel

Det såg ganska klart ut, men några få kamerabilder avslöjar direkt hur disigt och molnigt det egentligen är. Först försökte jag få en ny bild av småplaneten Laetitia i Stenbocken

Det verkade inte lätt i diset, men ett utsnitt visar att bilden är så skarp att Laetitia nästan syns bättre än den 21/9. Det är uppenbart att den har rört sig sedan dess, även om det går sakta.

Småplanet nummer 15 Eunomia rör sig ännu saktare, när den retrograda rörelsen efter oppositionen är på väg åter bli direkt (28/9). På detaljbilderna syns rörelsen i alla fall även här tydligt.

Spåren från de geostationära satelliterna är ganska svaga, men på en summa av två bilder kan man åtminstone urskilja fyra par 20s-spår

Som avslutning på en kort kväll tog jag en bild av Norra Kronan för att kunna konstatera att R CrB fortfarande lyser starkt, trots rykten om motsatsen.

 

21 september 2019

Fin kväll

För första gången på länge var det både klart och månfritt, och dessutom ovanligt milt, så jag gjorde ett tredje försök med kamera plus 85mm-objektiv. Nu kunde jag faktiskt se vart jag pekade, så utom vintergatsbilder blev det både fler asteroidbilder och en svag komet.

Först måste jag förstås ta en bild av Saturnus nere vid horisonten. Ett par flygplan ger fula streck, men man ser stjärnan Nunki (sig Sgr) i Tekannans handtag, och den stora klothopen M22. Även om Saturnus förstås är mycket överexponerad kan man ana att dess måne Titan tittar fram till vänster.

Sen tog jag en del vintergatsbilder, se nedan, men skyndade mig också att leta upp kometen C/2018 W2 Africano i Andromeda. Den har sitt perihelium långt utanför jordbanan, och kan därför ses bekvämt hela natten. I gengäld blir den inte ljusstarkare än ungefär magnitud 9, och syns bara som en minimal suddfläck på bilden.

En summa av 4 exponeringar (totalt 3 minuters exponering) ger en tydligare bild, men det är mest den typiska gröna färgen som avslöjar att det är fråga om en komet.

 

Sen siktade jag mot några småplaneter. Nr 16 Psyche kan åter ses nära ypsilon Cap, men på en förstoring ser man att den rört sig ett stycke sedan den 18/9. Man ser också hur mycket fler stjärnor som syns på bilden från i kväll med 30s exponering i stället för 10.

En annan asteroid som just nu syns i främre delen av Stenbocken är nr 38 Laetitia.

Nära ovanför Stenbocken finns också asteroiden nr 15 Eunomia, och i samma synfält ett antal geostationära satelliter

En summa av tre bilder visar hur satellitspåren förskjuts från bild till bild, men samtidigt minskar kontrasten så att det är svårt att se annat än de ljusaste av dem. Här är några typiska identifieringar via theSky

Även fältet med Neptunus har ju satellitspår

och här gjorde jag tricket att stänga av kameravridningen så att satelliterna blir prickar och stjärnorna spår. På bilden kan man räkna till 15 geostationära satelliter, där många (men inte den allra ljusaste längst till höger?) går att identifiera via theSky. Eftersom jag observerade tidigare på kvällen än den 18/9 är det andra satelliter som syns nu.

Sen var det vintergatsbilderna. Även om DeepSkyStacker inte är det idealiska programmet kan man i alla fall få en översiktlig mosaik av vintergatan mellan Örnen och Skytten.

Det blir bara marginellt snyggare om man delar upp det i två bilder. Med början vid Teskeden (med Saturnus just under kanten) har vi alltså uppåt höger de rödaktiga gasnebulosorna M16 (Örnnebulosan) och M17(Svannebulosan), som här totalt fått 3 minuters exponering. (De mystiska trädsilhuetterna med stjärnor under beror på kombinationen av exponeringar med fältet olika nära horisonten).

Högre upp har vi ett ”hål” i de mörka stoftmolnen så att man ser ovanligt många vintergatsstjärnor i Scutum(Skölden). De mörka molnen finns runtomkring i komplicerade mönster. Den öppna stjärnhopen M11 är en av himlens stjärnrikaste, men syns i denna skala bara som en ljus fläck.

Det är dock mest DeepSkyStacker som suddar till det, och en enda 30s-bild visar mycket mer detaljer

Men så kom jag igen ihåg alternativet Autostitch, som ger ett mycket snyggare skarvfritt panorama

Detaljerna är också kvar på ett helt annat sätt, som syns av detta utsnitt kring M11

 

På slutet tänkte jag ta fler bilder av komet Africano, men jag slarvade och fick till sist bara en enda överexponerad bild. Om man jämför kvällens två bilder ser man att kometen rört sig så att den hamnat nästan på en stjärna, och när dessutom följningen var dålig (så att stjärnorna blir streck) syns den knappt.

 

 

 

18 september 2019

Neptunus i mjölken

Jag gjorde ett nytt försök med kameran, och fick inse att månen plus dis fortfarande gjorde himlen mjölkvit. Nu såg jag i alla fall de ljusa stjärnorna i Pegasus och kunde sikta lite mer infomerat. Med Neptunus nära phi, som i sin tur finns rakt ovanför den karakteristiska trippeln psi i Vattumannen hittade jag dit ganska snabbt, men fick inse att det (på grund av den ljusa bakgrunden) inte kunde bli så mycket annat än en kortexponering på 10s. Som jag märkte förra året ligger planeten nära bandet av geostationära satelliter, och man ser här också ett tydligt spår av en av dem.

Med bara 10 sekunders exponering är spåret kort, men på en summa av tre bilder ser man rörelsen. Dvs egentligen är det ju satelliten som ligger stilla och kameran och stjärnfältet som rör sig…

Jag är ofta frustrerad över mitt astronomiprogram ”the Sky”, men när det gäller att identifiera de geostationära satelliterna fungerar det väldigt smidigt. Det är alltså den relativt moderna (2017) Hellas SAT3 som syns tydligast, medan man mycket svagt till vänster också kan ana den ryska Express-AM7. När månen tillåter längre exponeringar ska jag följa flera.

Trots att jag alltså bara tog 10s-exponeringar är det slående hur pass svaga stjärnor som ändå är synliga på bilderna. Asteroiden nr 16 Psyche finns just nu nära stjärnan ypsilon i Stenbocken, och även om den är nästan tio gånger ljussvagare än Neptunus kan man se den svagt på denna bild med (de optiska) dubbelstjärnorna alfa och beta.

Nu dröjer det inte så länge innan månen slutar störa, så jag återkommer även till Psyche.