12 januari 2021

Vinterhimlen är här

Efter snö och regn kom en liten klar lucka, och med tanke på hur lite stjärnor jag sett de sista månaderna ville jag förstås utnyttja den. Min stora montering har stått ute under en presenning bara, och en viktig uppgift var att kolla så att den var OK. Av lättja hade jag också låtit motvikterna ligga kvar på marken nedanför, och ett första problem var att de frusit fast ihop. Det räckte inte att bräcka med en skruvmejsel, utan jag fick leta upp en stor sten att släppa dem mot för att få isär dem. Men sen kunde jag utan problem montera Megrez-teleksopet (72mm f/5) och få igång drivningen. Himlen var inte klar i alla riktningar, och jag förökte inte ens hitta fältet med Neptunus plus småplaneten Massalia som jag egentligen tänkt mig. Istället blev det två favoriter som jag tog mina första foton av redan 1965…

Först Plejaderna, där jag lyxade till det och tog tio bilder. Redan en enkelbild (40 s exponering) är fin

men summan ( 7 minuter) visar bättre den komplicerade interstellära nebulositeten. Tidigare trodde man att den hörde till stjärnhopen, men det är hela rymden i den riktningen som är full av interstellära moln.

Och har man sagt Plejaderna får man säga Orionnebulosan, så så fort den var fri från en skymmande gran tog jag nio bilder av den också. Igen är redan enkelbilden (43 s) spännande

men med alla summerade (6,3 minuter) ser man förstås nebulositeten ännu bättre

Sen hade jag planerat en bild av småplaneten nr 16 Psyche ovanför Aldebaran, och för att säkert få med den tog jag två fält ovanför varandra. Psyche syntes bra redan på en enkelbild (40s)

men kombinationen ger en bild av ett hörn av Hyaderna.

Som en illustration till att det inte bara är att ta alla stjärnor i trakten som hopmedlemmar kan vi ju ta Aldebaran i förgrunden (65 ljusår) och cepheidvariabeln SZ Tau minst 1000 ljusår bort, medan epsilon, theta1 och theta2 är Hyadmedlemmar ungefär 150 ljusår bort.

Till sist försökte jag lite halvhjärtat på Krabbnebulosan(M1), som dock kräver både längre brännvidd och fler bilder. En enkelbild visar det lilla sudd som egentligen är en av himlens mest spektakulära objekt. Här syntes år 1054 ett supernovautbrott som en kort tid kunde ses även på dagen, och där vi nu har stark energiutstrålning i alla våglängder, från radio till gammastrålning. Energikällan är den snabba rotationen (30 varv i sekunden!) hos en neutronstjärna tung som solen, men bara ett par mil i diameter…

Vad som syns på denna 2,5 minutersbild är bara lite nebulositet, och Messier som gav den nummer 1 sin katalog hade ingen aning om hur spännande den egentligen är. På bilden ser man också  i nederkanten lite spritt ljus från den ljusstarka stjärnan zeta Tauri, Oxens nedre hornspets.

Här tog jag paus, och hoppades att molnen skulle hålla sig borta lite till.

När jag kom ut igen, med iOptron-stativet + kamera var de dock redan på gång. Med 85mm-objektivet tog jag en bild av Mars+Uranus. Mars rör sig framåt, och passerar 19 Ari kring 20/1

Mira har fortsatt att minska i ljusstyrka, men den är fortfarande klart ljusare än sin följeslagare.

Sen siktade jag mot Hyaderna, och redan på ett utnsitt från en enkelbild kan man (jmf ovan) urskilja asteroiden Psyche. (Nästa gång det blir klart ska jag ta en jämförelsebild för att se rörelsen.)

En 2-minuterssumma av 4 bilder ger Hyaderna i helbild. Den lilla hopen till vänster är NGC 1647, och perspektivet är alltså Aldebaran 65 ljusår, Hyaderna 150 ljusår, och NGC 1647 ca 1800 ljuspår.

Medan molnen drog in bytte jag till vidvinkelobjektiv och flyttade mig till en plats med fri sikt mot Orion och Sirius. Brännvidd 20mm är då lagom

men med 13mm får man med också Aldebaran och Tvillingarna

Med 10mm blir perspektivet konstigt i kanterna, men Capella och därmed hela ”vintersexhörningen” är med.

Men med så mycket moln kände jag att det var dags att ge upp, trots allt mycket nöjd att ha fått se lite stjärnor!

 

26 november 2020

Luckor i diset

Det är inte lätt att vara astronom i svenskt novemberväder, men den tidiga kvällen 26/11 var helt klar. Jag hade kamera med 85mm-objektiv, men månen lyste upp himlen så att det var svårt att sikta mot annat än de ljusaste stjärnorna. Jag började med att ta bilder av Jupiter och Saturnus, som under veckorna framåt alltmer blir till en ”dubbelplanet”.

På en kortexponerad detaljbild syns två tydliga Jupitermånar, medan Ganymedes(J3) precis kan anas närmare skivan.

Sen pekade jag på måfå uppåt Svanen och chi Cygni, men gick som vanligt vilse i stjärnmyllret. Först efteråt i lugn och ro kunde jag se på vilka av bilderna jag kunde hitta chi.

Efter en avstickare till ett par andra favoritvariabler i Corona Borealis (med stark R och svag T…)

gjorde jag ett försök mot Perseus, där en nova nyligen upptäckts. Trots den ljusa himlen kan man faktiskt lätt se novan på en 30s-exponering mot trakten av Capella

Det är ännu tydligare på en 90s summabild. Nova är uppenbart ljusare än grannstjärnan (TYC…) som har V-magnitud omkring 9,9.

Ännu lägre på himlen befann sig fältet med småplaneten nr 13 Egeria som jag observerade den 20/11. Förvånande nog kunde även den urskiljas svagt

och förstoringarna visar rörelsen

Sen lockade månen själv också som mål för filmning, och jag tänkte försöka observera med den gamla Dell-datorn innan jag kör igång med en ny. Programmet SharpCap har tidigare fungerat för både färgkameran (Inova PLB/C2) och mono-kameran (Skyris 274) och jag började vid 18-tiden med Inova. Det såg ut att fungera, men månen gick snabbt i moln, så jag hann inte mer än tre filmer. Nu efteråt visade det sig att ingen av filmerna var användbar, och det kanske bara var bra att jag avbröt.

Efter klockan 22 hade det oväntat klarnat upp igen, så att det nu var minusgrader och teleskopet täckt av rimfrost. Jag satte ändå igång att filma med Skyris-kameran, och datorn hängde (för det mesta) med. Ibland bröts kontakten dator/kamera utan orsak, men det var oftas bara att ansluta USB-kontakten igen för att få igång det. Jag hade på lite ingivelse satt ett rödfilter på kameran (som annar är känslig över ett stort våglängdsintervall) för att om möjligt förbättra seeingen, men den var ändå dålig, och det var svårt att fokusera. Skyris-kameran täcker ett lite större fält än Inova, och min plan var att försöka täcka hela månskivan, trots 2500mm brännvidd med Barlowlins.  Eftersom jag ännu använt kameran så lite hade jag svårt att få ordentlig täcking, och många bilder blev nära dubletter. När jag omkring 23.20 tagit 24 filmer  kom molnen tillbaka, och nu väldigt definitivt. Jag har så reducerat filmerna den vanliga vägen med Autostakkert, Registax och PaintShopPro, och låtit Autostitch sätta ihop dem till följande mosaik. Det saknas snopet mycket, men kvaliteten är helt godkänd. Månfasen är en som jag ofta filmat, så det mesta längs terminatorn är välbekant. Jag får se om jag lägger hit fler detaljbilder.

 

20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.

 

19 november 2020

Kallt och klart

Mycket lägligt klarnade det upp en stund just denna kväll, och man kunde se månen tillsammans med Jupiter och Saturnus. En enskild 0,5s-bild är en möjlig kompromiss

men Jupiter och Saturnus kommer bättre till sin rätt på en 8s-exponering

Det behövs HDR-teknik, men jag lyckas sällanfå programmen att göra som jag vill. Nu blev det t.ex. plötsligt en vinterbild, långt från verkligheten…

 

Sen siktade jag på fältet i Vattumannen där Ceres nu befinner sig nära den stora planetariska nebulosan NGC7293. Nebulosan är stor som halva fullmånen, men står lågt på himlen med låg ytljusstyrka, så att den alltid är svår att få på bild. En 30s enkelbild visar en antydan till nebulosa

och inte ens på summan av nio sådana bilder är den särskilt tydlig.

Högre upp i Vattumannen finns Neptunus, som lätt syns på en 30s enkelbild

På en 3 minuters summabild ser man svagare stjärnor, men bara svagt småplaneten nr 19 Fortuna.

Den röda variabeln Mira (omicron Ceti) är fortfarande ljusstark

Stjärnbilden Fiskarna är stor och oformlig, och som historisk rest finns stjärnan 51 Ceti (som på Flamsteeds tid alltså räknades till Valfisken) i Fiskarnas nuvarande område

Bilderna vid alfa Piscium tog jag på jakt efter småplaneten nr 11 Parthenope, som syns svagt.

Det blåste starkt och iskallt, och jag flydde in efter en halvtimme för att prova igen senare. Då var himlen övertäckt av moln, och jag var mest lättad att slippa ge mig ut igen…

14 november 2020

Dimsyner…

Efter all gråmulenhet måste jag ju chansa när det faktiskt syntes stjärnor på himlen, men det kändes hopplöst när jag märkte den våta dimman, och hur varje utandning adderade ett nytt jättemoln.  Jag använde min favoritutrustning för snabba bilder, EOS60-kameran med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Om man håller exponeringstiderna väl under en minut kan man bara höfta till monteringens inställning och behöver inte försöka sikta mot Polstjärnan, vilket är ett knepigare företag.

Förvånande nog syntes Jupiter och Saturnus bra nere vid horisonten, sakta på väg allt närmare varandra.

På detaljbilden av Jupiter ser man tre av månarna, som faktiskt (även J2) denna kväll alla råkade synas på samma sida av planetskivan,

Sen siktade jag på måfå nere i Vattumannen, men diset låg tätt, och inte ens på en summa av fyra 30s-bilder kan man mer än mycket marginellt urskilja dvärgplaneten Ceres. Den ligger nu långt från både jorden och solen, och är inte ljusare än ungefär magnitud 8,9.  Inte heller den stora planetariska nebulosan NGC 7293 syns fast den också ligger precis i närheten.

Lite högre upp på himlen kunde man i alla fall se Neptunus till vänster om phi Aqr (där den förra året syntes till höger). Diset är för tjockt för att man ska se spåren av de geostationära satelliter som brukar synas mellan psi och phi Aqr

Mars blir förstås en stor blaffa i diset. Den börjar precis vända uppåt och åt vänster när det nu är slut på oppositionsslingan. Den kommer att passera ovanför zeta Piscium ungefär 12 december.

Uppåt Svanen var himlen klarare, men det är hopplöst att försöka sikta så högt genom kamerasökaren. Jag tog bilder på måfå, och kunde sen med Autostitch känna igen Svanen och se vartåt jag pekat

Ett av målen med att ta bilder i Svanen var ju den långperiodiska variabeln chi Cygni, som senast jag tog en bild var för ljussvag för att synas. Trots dålig bildkvalitet (avlånga stjärnor) har den nu precis ljusnat nog för att åter (marginellt) vara synlig.

Slutbilden fick bli Vega och Lyran, åter med lyckad måfåpekning.

Allt i allt en häpnadsväckande lyckad kväll med tanke på förutsättningarna!

18 oktober 2020

Dis direkt

Med för mycket ryggskott för att våga teleskopobservationer(Mars!) tänkte jag ta enkla himmelsbilder med 85mm-objektivet, men kom ut en halvtimme för sent. Det var ännu rätt klart nere vid Jupiter och Saturnus, som bara långsamt rör sig åt vänster bland stjärnorna. Jupitermånen Callisto anas till höger om planeten

men Teskeden (med pi Sgr) hade hunnit försvinna i träden

Sen slarvade jag grovt, och trodde att jag pekade mot Fomalhaut (med Ceres i närheten) när det var Deneb Kaitos (beta Ceti) i stället. Där syntes ett par geostationära stelliter långt under huvudbältet, här som korta spår på två kombinerade 30s-bilder

Jag fortsatte med bilder högre upp på himlen, nu igen av en slump mot det geostationära huvudbältet. Det syns dock bara tre tydliga satelliter på denna summa av sex exponeringar. I bildens nederkant syns två längre spår, antagligen av en sond på väg ut mot geostationär bana.

Nu hade diset tjocknat betydligt, så att Mars blivit en stor skiva bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids mot de små vattendropparna i diset, och i princip kan man uppskatta dropparnas storleksfördelning från ljusfördelningen i skivan, ju mindre droppar desto större skiva.

En bild mot alfa Ceti fick på grund av något glapp fult avlånga stjärnbilder. Där finns småplaneten nr 8 Flora, som jag faktiskt också fick på bild den 14/10, och på denna jämförelse kan man se hur Flora rört sig, (”bakåt” nära sin opposition).

Nära alfa Psc fanns småplaneten nr 11 Parthenope, som här skymtar svagt  i diset. Jag ska snarast försöka få den på bild igen

Här ser vi till sist Uranus som fortfarande rör sig bland ganska svaga stjärnor i Väduren.

 

 

21 april 2020 (natt)

Från Starlink till galaxer

Jag räknade med att se några Starlinksatelliter även denna kväll, men började med att försöka få en sista glimt av Aldebaran över skogskanten. Tyvärr doldes den på en bättre exponerad bild och framträder här bara på en underexponerad (Bländare 8 för att minska ner Venus). Här har man i alla fall lite koll på Oxens huvud, med ögat(Aldebaran) och hornspetsarna (beta och zeta Tauri).

Sen blev jag tagen på sängen när jag plötsligt såg flera Starlinksatelliter i rad, och försökte snabbt rikta kameran ditåt

En halv minut senare hade den första redan försvunnit

Medan jag var kvar i trädgården, med för många träd ivägen, såg jag sen bara max två Starlink-satelliter samtidigt, även om de ibland (som här) kom tätt efter varandra

Jag chansade på att de skulle fortsätta att komma tätt, och gav mig ivär uppåt vägen med friare utsikt. Då var det dock slut på det roliga, och jag såg bara enstaka. Här är en summa av fyra bilder där man ser en Starlink-satellit passera under Lejonet

På en sista bild mot väster när jag är tillbaka i trädgården igen ser man ytterligare ett svagt Starlink-spår längs samma stråk under Regulus som de tidigare.

Sen bestämde jag mig för att utnyttja den stora monteringen (som utan extra injustering följer himlens rörelse) för några bilder med 200mm teleobjektiv. Första mål var gårdagens två asteroider som praktiskt nog fanns vid varsin ljus stjärna i Jungfrun, och som jag därför lätt kunde hitta. Jag tog två 30s-bilder mot varje och kombinerade dem i DeepSkyStacker. Jämfört med gårdagens 50mm-bilder blev det förstås nu mycket bättre, och med lite pyssel har jag fått fram följande jämförelser. Vid delta Virginis rör sig asteroiden nr 3 Juno, och man kan lätt övertyga sig om identifieringen på de båda delbilderna. (Nära där Juno befann sig den 20/4 ser man på den högra bilden en ovanligt röd stjärna. Det är den långperiodiska variabeln RU Vir, en s.k. kolstjärna).

Nära epsilon Virginis finns asteroiden nr 6 Hebe. Trots den dåliga kvaliteten på gårdagens bild kan man även här säkert  identifiera småplaneten.

På den högra bilden anar man ett litet sudd, och detta är faktiskt i verkligheten en stor spiralgalax, NGC5020. Vårhimlen är ju galaxernas, och som jag brukar göra siktade jag på måfå lite mera åt höger från epsilon Virginis och tog tre 30s-bilder. DSS-summan är i förstone inte så uppseendeväckande, men jag pekade ganska optimalt in mot Virgohopens centrum. Var och en av dessa ‘suddfläckar’ är alltså en stor galax, samlade i en stor hop ungefär 55 miljoner ljusår bort. Jag har identifierat de ljusaste, varav alltså tio(!) är Messier-objekt, men där det också finns många mindre och svagare. Nära hopens centrum ligger den enorma elliptiska galaxen M87, som väl är mest berömd för sitt centrala svarta hål, som blev det första man kunde avbilda med interkontinentala radioobservationer 2019.

Jag avslutar med samma bild utan etiketter, för vidare kontemplation (klicka för förstoring). Var och en av de små suddfläckarna är alltså en galax med miljarder stjärnor och planeter, och varför inte här och där några varelser som också funderar på sin plats i kosmos. Så långt som till Virgohopen lär vi aldrig kunna skicka några meddelanden, och om vi kunde är det stor risk att mänskligheten var borta innan vi om 100 miljoner år fick ett svar…

Det slutar inte att fascinera mig att man på 1 1/2 minut med ett enkelt teleobjektiv faktiskt kan få fram en sådan bild. På samma kväll har jag alltså avbildat Starlinksatelliter typ 100 mil bort, och sedan asteroiderna 30 miljoner(3×10^7) mil bort, en faktor 300000 gånger längre. Sen kommer det stora språnget ut till vintergatans stjärnor, som typiskt ligger 10^15 mil bort. Det är alltså 30 miljoner gånger längre än asteroidernas 30 miljoner mil! Sen är det ‘bara’ att hoppa 50000 gånger längre igen så är vi ute vid Virgohopen, 50000000000000000000 (5×10^19) mil bort…

 

 

 

 

 

13 mars 2020

Klart!

I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor

Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite ”skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är ”astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.

Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.

Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.

Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara ”blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken  i fel ordning, det vänstraste först.

Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).

Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden

Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än  Bellatrix.

Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av ”dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.

Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.

Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här

och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn

Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.

Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.

På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).

 

11 mars 2020

För sent ute

Det var kanske klart en liten stund kring Rapport, men jag kom inte ut förrän efter 20, och då hade redan molnen dragit in i väster. Så kring Venus i Väduren var det kört, här anar man knappt ens gamma Arietis på en bild med 85mm objektiv. Under Venus, där Uranus befinner sig, syntes bara moln…

I sydost var det klarare, och jag lyckades sikta mot Praesepe, mitt i Kräftan. En DSS-summa av fem 20s-bilder visar en trevlig stjärnhop, med den karakteristiska (liggande) ”husgaveln” i centrum

Att jag siktade ditåt berodde dock också på asteroiden nr 37 Fides, som man på en uppförstoring tydligt kan se i närheten av gamma Cancri. Den rör sig bara sakta, i änden av sin oppositionsslinga, och jag ska sikta ditåt igen när det blir klart nästa gång.

Medan molnen steg hann jag också ta tre exponeringar mot södra Tvillingarna för att försöka se asteroiden nr 5 Astraea. Summabilden är inte vacker, med både bildkant och tätare moln nere till höger,

men på förstoringen kan man i alla fall urskilja asteroiden. Den är förbi sin bakåtslinga och rör sig snabbt framåt i banan igen, så jag hoppas det inte dröjer för länge till en ny klar kväll.

Mer än så blev det inte, men jag är glatt överraskad att jag med en sådan ”hopplös” himmel öht kunde få några bilder!

 

 

19 februari 2020

Klar kväll, från Venus till minikomet…

Denna extremblöta februari är klar natthimmel ett stilla mirakel, och jag vågade inte tro att den skulle vara så länge att det var lönt att sätta igång ett teleskop. Jag satte bara kameran (med 85mm objektiv) på iOptron-vridaren och tog några bilder, först av Venus som nu vandrar framåt i stjärnbilden Fiskarna. Jämfört med de ganska oansenliga stjärnorna är förstås Venus extremt ljusstark, och det är svårt att ta en rättvisande bild. Med Venus någorlunda snygg (15s f/4) är stjärnorna bleka

och med tydligare stjärnor (30s f/2,8) blir Venus en ful blaffa

Den röda Mira är fortfarande ganska ljusstark

medan Betelgeuze ännu är påtagligt svag. Kameran framhäver röda stjärnor, och visuellt är nu Betelgeuze inte ljusare än Bellatrix.

Sen ville jag ta en bild av asteroiden nr 512 Davida som befinner sig nära Tvillingarna Castor och Pollux. Den anas redan på en 30s-bild

men på en 2-minuters summa av fyra bilder blir det mycket tydligare. Här först hela bilden, där man nu tydligare ser fägskillnaden mellan Castor och Pollux

och här ett förstorat utsnitt. Utom Davida kan man lägga märke till en liten prick i en speciell grön färg som indikerar emissionslinjer av syre. Det är den planetariska nebulosan NGC2371 som egentligen är för liten och ljussvag för att synas på en sån här kamerabild, men som genom färgen sticker ut.

Samma gröna emissionslinjer brukar synas för kometer, och jag hoppades att C/2017 T2 skulle vara tydlig redan på en 30s-bild mellan Cassiopeias vänstra V och Dubbelhopen (h+chi Per)

Det var den inte, utan det krävdes en summa med 4 minuters totalexponering för att se den lilla gröna fläcken. I det stjärnrika vintergatsfältet vinner man mycket på att förstora bilden, men jämfört med den magnifika Dubbelhopen är detta en mycket ynklig liten komet. Det är dock den ljusstarkaste som varit synlig på flera månader, och det var roligt att nu få den på bild.

Jag gjorde sen en lång paus för att Stora Hunden och Sirius skulle komma över träden. Dismolnen hade  stigit så att horisonten var dold, men i stort sett var det fortfarande klart (och månfritt), så att jag kunde ta några vidvinkelbilder. Här ser man igen hur Betelgeuze uppe till vänster i Orion är mycket svagare än Aldebaran (uppe till höger vid Hyaderna), medan det normalt varit tvärtom. Sirius (nederst t.v.) är ostörd av horisontdiset.

Med 10mm brännvidd i stället för 20 får man med mera av himlen

och genom att sikta lite högre når man också Capella, dvs hela ”Vintersexhörningen”

Tillsist  ökade jag också ISO-talet, så att man ser att det finns lite vintergata även på vintern (fast inte alls så fin som sommarens och höstens).