20 april 2022

Fem asteroider på fyra bilder

Med fortsatt klar himmel gick jag ut för att bara ta uppföljande bilder av gårdagens fem asteroider. Jag slarvade med  stativets polinställning, och bildkvaliteten är genomgående lite sämre.

Först ut nr 16 Psyche nära rho i Lejonet. På en helbild (se 19/4) är den oansenligt svag, men när man plockar ut ett litet utsnitt ser man betydligt svagare stjärnor. Eftersom oppositionen var redan i början av mars är högerrörelsen långsam, men klart märkbar om man jämför med de svagaste stjärnorna i närheten. (Psyche har nästan precis 5 års omloppstid runt solen, och jag observerade den på precis samma ställe på himlen i april 2017!)

Småplaneten nr 8 Flora är ljusstark och tydlig nära sin opposition (11/4). Den är lätt att hitta nära zeta i Jungfrun, och rörelsen uppenbar.

En exponering mot 51 Nemausa nära phi i Jungfrun blev denna gång mer lyckad, utan glapp och dubbelbilder.

På gårdagens utsnitt har jag retuscherat bort dubbelbilderna vid de ljusaste stjärnorna, vilket gör det helt användbart. Oppositionen inträffar den 24/4, dvs Nemausa rör sig snabbt åt höger.

Nära Spica fanns ju två asteroider i samma fält. Nr79 Euronyme är i svagaste laget för 85mm-objektivet, men på de förstorade utsnitten syns den utan problem. Oppositionen inträffade den 15/4 och Eurynome rör sig snabbt åt höger. (Lägg märke till spåren av geostationära satelliter nära 77 Vir).

Nr 82 Alkmene är lite ljusstarkare. Även den är nära sin opposition (17/4), och högerrörelsen snabb.

Med mycket plock efteråt fick jag alltså spännande resultat av fyra snabba (1 minuts exponering) kamerabilder.

19 april 2022

Det klara vädret från mars har hållit i sig så länge att klar kväll inte nödvändigtvis har betytt krav på observation. Så inte förrän den månljusa perioden nu är över har det blivit av för mig att åter tänka på stjärnor. Min enkla favoritutrustning är kamera med 85mm objektiv på iOptron-monteringen, bärbar till valfri plats med fri horisont.

Först ville jag spana in möjligheterna att observera Merkurius gynnsamma kvällssynlighet. Horisonten mot nordväst är helt skymd från nära vårt hus, men från ett öppet fält en bit bort syntes i alla fall Plejaderna bra. Om fem dagar (24/4) står Merkurius nära 63 Ari, men nu hade den redan försvunnit under trädhorisonten.

Den bästa horisonten fanns lite längre åt höger, och jag kan i princip gå lite längre in på fältet om det behövs.

 

Senare på kvällen var det dags för asteroidjakt igen. Nära Regulus finns just nu nr 16 Psyche, svagt men tydligt synlig.

Nummer 8 Flora är mycket ljusstarkare och lätt synlig nära zeta Virginis.

Sen blev det något glapp så att alla stjärnor på nästa bild har en svag kopia till höger om sig. För svagare stjärnor märks dock kopian knappt, och småplaneten nr 51 Nemausa går att hitta.

Spica stod ännu lågt, men man kan urskilja  nr 82 Alkmene och (svagt) nr 79 Eurynome. (I bildens överkant syns också spår av  några geostationära satelliter).

Som vanligt tog jag en bild av Norra Kronan bara för att konstatera att variabeln R CrB fortfarande är maximalt ljusstark medan T CrB inte fått något utbrott

Sen tog jag också några bilder mot Berenikes hår(Coma Berenices). Många av de ljusa stjärnorna under gamma Comae ingår i den närbelägna stjärnhopen Melotte 111(ca 280 ljusår från solen), men Coma är också känt som ett område med många galaxer. Med det lilla 85mm-objektivet kan de ljusaste av dessa bara anas, t.ex. NGC 4559, 4565 och 4725.  Avståndet till dessa är omkring 45 miljoner ljusår, dvs de ligger mer än 150000 gånger längre bort än hopstjärnorna…

Kameran strejkade för en av fyra bilder, men en begränsad summabild visar även galaxen M85 längre ner i fältet.

Lågt i söder ser man det karakteristiska ”storseglet” i Corvus (Korpen), med en svårbegriplig ordning på stjärnbeteckningarna. Åminnes ljus stör påtagligt.

 

24 mars 2022

Uppföljning

Med gårdagens bild 1 av 45 Eugenia och 49 Pales kändes det viktigt att också fixa bild 2, medan vädret stod sig. Himlen var disigare än i går, men känslan var fortfarande att det var helt klart, och jag körde en repris med Megrez-teleskopet. Medan jag väntade på att fältet skulle komma fritt från träden siktade jag mot Krabbnebulosan (M1), som förstås med Megrez är ganska oansenlig. En första 68s-bild blev helt användbar

medan lustigt nog stjärnorna på två följande blev spår. Det måste vara någon obalans som märks precis där på himlen, eftersom jag hade samma problem förut för iota Aurigae (som ligger ganska nära).  Lite högre upp vid M35 märktes i alla fall inget.

Sen letade jag mig via Pollux fram till asteroidfältet, där Eugenia syns lätt och även Pales ganska tydligt.

Jämfört med gårdagens bilder kan man lätt se rörelsen. Både Eugenia och Pales var i opposition redan i januari, så de rör sig nu snabbt i direkt led (åt vänster).

Pales ligger på bilden från 23/3 precis till höger om en svag stjärna, och det är den som fortfarande syns svagt på den nedre bilden.

Två ytterligare asteroider till ”samlingarna”, bra utdelning för en bild.

23 mars 2022

Perfekt vårkväll

Efter en klar helklar dag kom en helklar kväll/natt, och för första gången på länge blev det inte snabbt minusgrader. Jag försökte alltså först följa upp asteroidobservationerna med Megrez-teleskopet, men förstås med vissa förhinder…

Först visade det sig att bilderna av fältet med 96 Aegle vid iota Aurigae igen ( av okånd orsak) gav utdragna stjärnspå. Lyckligtvis kan man ändå urskilja Aegle

så det gick bra att göra en jämförelsebild

Aegle var i opposition redan i januari, och rör sig därför nu snabbt framåt (åt vänster).

Även för 33 Polyhymnia har jag nu bilder från två olika kvällar. Trots samma utgångspunkt vid beta Leonis hamnade fältet lägre än i förrgår, men den finns i alla fall tydligt i bild.

Polyhymnia är den ljussvagaste asteroid jag hittills observerat, nästan nere på magnitud 14, så för jämförelsebilden har jag använt summabilder med flera minuters exponering.

Oppositionen har precis varit (15/3), så Polyhymnia rör sig ”bakåt” (åt höger).

Sen ville jag göra ett nytt försök att få en bild med 45 Eugenia och 49 Pales i samma fält. Jag var nu ute så sent att pekningen från Pollux var långt från träden, och denna gången höll jag reda på plus och minus… Eugenia syns utan problem, men Pales har råkat hamna mycket nära en annan svag stjärna. På en förstorad detaljbild syns det nog tydligare, kommer om/när jag lyckas ta en andrabild.

Den fina kvällen lockade till fler observationer, och jag hade spanat in att jag kunde få galaxerna M95, M96 och M105 i fältet bara genom att vrida 37 minuter i rektascension från Regulus. Det lyckades direkt, och man ser tre ytterligare galaxer i den s.k. Leo I-hopen.

Jag tog fler exponeringar i två olika omgångar, och en 12 minuters summabild börjar (svagt) visa detaljer i de yttre delarna av M95 och M96. Galaxerna i Leo I-hopen ligger ca 37 miljoner ljusår från solen.

Till sist kom också Praesepe fri från träd, så jag slängde in ett par exponeringar där också. En 3 minuters summabild visar den närbelägna hopen. Avståndet är omkring 600 ljusår, dvs galaxerna här ovanför ligger 60000 gånger längre bort. Småplaneterna däremot ligger omkring 13 miljoner gånger närmare än Praesepe, så perspektivet svindlar lite…

En fin kväll som sagt!

21 mars 2022

Asteroidjakt

I min kompletthetsjakt på asteroiderna 1-40 har jag sett att nr 33 Polyhymnia är mycket för svag för 85mm-bilder vid sin nuvarande opposition, så jag ville testa med Megrez-teleskopet. Genom att sikta på Denebola och sen vrida med koordinatcirklarna på monteringen kom jag till rätt fält, och kan se Polyhymnia redan på en enkelbild.

Asteroiden nr 96 Aegle låg i samma fält som den ljusa stjärnan iota Aurigae, så där var pekningen inget problem. Däremot drog en för tung motvikt så att stjärnorna blev spår på två bilder. På en tredje syns dock asteroiden tydligt

Sen tabbade jag mig när jag skulle hitta ett fält med både 45 Eugenia och 49 Pales utgående från Pollux. Jag vred 15 minuter minus i stället för plus i rektascension, och där fanns förstås inga asteroider. Däremot ser man i förstone ovanligt många tydliga stjärnpar (d1-d5), som dock alla visar sig vara  s.k. ”optiska dubbelstjärnor”, dvs två helt orelaterade stjärnor på olika avstånd från oss.

Man ser också skymmande träd nere till vänster, så jag hade ändå fått vänta en halvtimmer innan det rätta fältet hade gått att observera.

Värnamos ljus blir som jag märker allt mer påträngande, men jag tyckte mig en stund ana en grön nyans av norrsken. Kameran visar dock att det var falsklarm, bara det vanliga himmelsljuset som dränker även de starkaste stjärnorna (Vega!).

Asteroidjakten får fortsätta nästa klara kväll.

3 mars 2022

Komet+fokusslarv

Vädret verkade stabilt klart, och jag satte igång Megrez-teleskopet bara för två korta uppgifter. Dels ville jag ta fler bilder av komet Borrelly, dels ville jag ta en andra bild av asteroiden 91 Aegina.

Eftersom kometen råkade ligga precis en timme väster om (och på precis samma deklination som!) Plejaderna startade jag där, och kunde förstås inte låta bli att ta fler Plejadbilder. Megrez-teleskopet har perfekt avpassat synfält, och i bra väder räcker en enkelbild för att visa den karakteristiska interstellära nebulositeten.

På en summabild (4,7 minuters exponering) blir det en mer dramatisk illustration till att rymden mellan stjärnorna inte överallt är tom. Hitom Plejaderna finns en interstellär ”stoftdimma” som lyses upp av Plejadstjärnorna, men som alltså inte hör till själva hopen.

Komet Borrelly syntes sedan som väntat en timme bort, men helt oväntat drog det upp en bank dismoln i väster, som tidvis skymde. De rörde sig dock ganska snabbt, och det gick att undvika de större sjoken. Redan en enkelbild (69 s exponering) av kometen visar en osymmetri och anad svans upp åt vänster

som på en 8,6 minuters summabild är helt uppenbar. Det stämmer ju också med att solen befinner sig neråt åt höger, relativt nyss nedgången. Det märkliga med kometer är ju att deras kärna är så liten, Borrellys som sagt typ 5 km i diameter. En asteroid av den storleken är hundratals gånger ljussvagare än de asteroider jag  tar bilder av, men tack vare en mängd solupplyst stoft runt kometkärnan blir den synlig.

Kvällens tabbe kom sen när jag skulle ta bilder av Aegina. Jag såg ju direkt att bilderna på kameraskärmen var konstiga, och började mistänka att monteringen vridit sig så att det var stjärnspår. Jag kunde dock se Polaris i polsökaren, och borde då ha förstått att det var fokus som rubbats. Det hade krävt en pekning tillbaka på Regulus, eftersom bara ljusa stjärnor går att fokusera, och sen flytt till Aegina-fältet igen, och jag var mot bättre vetande för lat för att ändra något. Bilderna blev alltså extremt ofokuserade, och jag trodde chansen var noll att se ett så svagt objekt som Aegina. När jag sen började titta i detalj fann jag till min förvåning att stjärnor av magnitud 12 visst kunde anas, och faktiskt Aegina också!

Det var faktiskt så att  en enkelbild från i går (med 85mm objektiv) visade färre stjärnor än den ofokuserade bilden här ovan, så för jämförelsen fick jag fixa en summabild för att få den tillräckligt tydlig. Det är inte vackert, men om man tittar noga är det helt tydligt att Aegina finns med och har rört sig mellan dagarna

2 mars 2022

Kort sejour med trevliga resultat

Himlen var klar, men jag tänkte bara ta några få bilder av Parthenope och Ianthe, så jag satte kameran med 85mm-objektivet på iOptron-monteringen. (När jag sen skulle ställa in det ordentligt mot Polstjärnan märkte jag dock att mekaniken låst sig, ny grej att åtgärda…)

Jag kunde peka hyggligt mot polen ändå, och drivningen fungerade, så bilder på 1 minut eller kortare blev helt OK. Och 85mm-objektivet är som sagt effektivt, redan en 36s-exponering visar 98 Ianthe i Lejonet. (I fältet finns också en stor galax, NGC 2903, omkring 30 miljoner ljusår från solen.)

Jämförelsebilden visar den tydliga bakåtrörelsen (opposition ca 16/2)

Nr 11 Parthenope syns även nu i samma fält som Praesepe, och lite nedanför kan man också ana den betydligt svagare nr 91 Aegina. Man lägger också märke till den ovanligt röda färgen hos variabeln T Cancri.

Även Parthenope har rört sig tydligt bakåt på 3 dygn, opposition ca 10/2.

Sen har jag ju börjat kolla kometer också, och fann att den kortperiodiska komet Borrelly möjligen kunde synas i Väduren. Jag pekade ditåt på måfå, och den fanns där mycket riktigt, till och med aningen ”kometgrön”. Kometen var i perihelium 1 februari, och står bra till på kvällshimlen några veckor till, dock snart störd av månsken. Rymdsonden Deep Space 1 flög 2001 förbi komet Borrelly, och det finns närbilder av en avlång kometkärna ca 4x4x8 km.

Så märkte jag ju häromsistens att ”California”-nebulosan, NGC 1499, faktiskt anades på några bilder, så jag testade igen bara för skoj skull. En minuts exponering ger ingen imponerande bild, men nebulosan syns i alla fall, som en rödaktig båge ovanför xi Persei.

En summabild (2,5 minuters exponering) är fulare, men tydligare

Vätgasen kring den mycket heta och ljusstarka O-stjärnan xi Persei joniseras, och när elektronerna åter fångas in utsänds bland annat ljus vid den röda H-alfa våglängden. Avståndet till stjärnan och nebulosan är omkring 1200 ljusår.

27 februari 2022

Uppföljning

Det var nästan lika klart som i går, och jag gick ut innan det blev frostkallt. Jag märkte i går att det fungerade bra med 70-200mm objektivet direktmonterat på stora stativet, och tänkte nu se hur långt det räckte.

Jag började med 200mm brännvidd för de svagaste objekten. Först asteroiden Leto till vänster om Castor, som syns tydligt

Den lilla kometen 67P var svag även med Megrez-teleskopet, så den är förstås svår med bara 200mm-objektivet. På ett utsnitt från en 6,5 minuters summabild är den emellertid uppenbar, och har flyttat sig neråt sedan gårdagens bild.

Bara som jämförelse siktade jag också mot kometen C/2019 L3 (ATLAS), som anas redan med 1 minuts exponering

Den är ovanlig genom ett perihelium så långt som 3,55 a.e. från solen (i januari), och måste vara ovanligt stor för att synas så här bra 3,00 a.e. från jorden. Av kartor framgår att det man ser på en förstorad summabild är själva kometen, tätt till höger om en 12 magnitudens  bakgrundsstjärna, och att den definitivt är ljusstarkare än förutsagda magnitud 9.

Sen var det bara att minska objektivets brännvidd till 85mm och fortsätta med samma uppställning. Småplaneten nr 20 Massalia är lätt synlig,  och i samma fina synfält (tillsammans med Praesepe och M67) finns faktiskt också nr 11 Parthenope

Under Regulus syns nr  19 Fortuna och (svagt) nr 34 Circe

Jag har fler exponeringar och får göra en summabild för jämförelserna. En bild i norra Lejonet visar svagt den missade nr 98 Ianthe

Bilden mot nr 7 Iris är väldigt lik gårdagens, eftersom Iris precis håller på att vända efter sin oppositionsslinga, men jag tror en detaljförstoring kan visa den lilla skillnaden

Jag har alltså nu material för flera jämförelsebilder, och publicerar nu preliminärt  bara för att det ska hamna under februari…

Fortsättning 1/3:

För asteroiden 68 Leto visar jämförelsen på dåligt fokus för Megrezbilden(26/2) och ful skakning(?) på dagens 200mm-bild. Rörelsen är i alla fall uppenbar.

Jag blev också nyfiken på dubbelstjärnan HIP 38317/38329, som faktiskt är ett fysiskt par ungefär 700 ljusår från solen. Separationen är minst 15000 a.e., dvs perioden i deras bana kring varandra är kanske 1 miljon år!

Bilderna av nr 19 Fortuna visar den tydliga retrograda rörelsen, och en intressant skillnad i gränsmagitud. Båda bilderna är tagna med ca 85mm brännvidd och knappt en minuts exponering, den vänstra med 85mm-objektivet, Bl 2,8, den högra med zoom 70-200, Bl 4,0. Det är klart större skillnad än ett bländarsteg, dvs jag bör fortsätta att hellre använda 85mm-objektivet än ett  zoom-objektiv med många linser som stjäl ljus.

Samma effekt syns i nästa jämförelsepar, för 34 Circe. Här har den högra bilden dubbelt så lång exponeringstid, vilket skulle kompensera för den mindre bländaren, men inte gör det.

Småplaneten nr 20 Massalia syns fint på följande bildpar

Apropå glesa dubbelstjärnor så verkar även omicron1/omicron2 Cancri vara ett  fysiskt par, med en separation på minst 60000 a.e. och en period på flera miljoner år! Den svaga dubbeln nedanför till vänster om Massala är däremot bara optisk, med komponenterna på helt olika avstånd från solen. I fältet finns också variabeln X Cancri, som är en ovanligt röd s.k. ”kolstjärna”.

Slutligen var det då nr 7 Iris som rör sig opraktiskt sakta just nu. Med rejäl förstoring kan man dock se rörelsen i förhållande till bågen av svaga bakgrundsstjärnor ovanför till vänster.

Nästa klara kväll får det bli uppföljning av Ianthe och Parthenope.

Extra 2/3: På extremt fula detaljbilder syns ännu tydligare hur kometen 67P rörde sig mellan 26/2 ocvh 27/2

26 februari 2022

Jobb för resultaten…

Kvällen var klar och fin, och jag satte igång Megrez-teleskopet. Några snabba testbilder av Orionnebulosan (inklusive geostationär satellit) blev bra, så jag var optimistisk och lämnade allt igång.

När jag sen äntligen fortsatte efter 22 var det minusgrader, med isbildning och allmänt jobbigare förhållanden. Jag hade optimistiskt tänkt mig att hitta några asteroidfält genom att utgå från ljusa stjärnor och sen vrida teleskopet via skalorna i rektascension och deklination. Skalorna är dock ganska grova när synfältet bara är ca 2,5×3,7 grader, och jag borde ha försökt kontrollera pekningen bättre. Jag utgick först från Regulus, och det visar sig nu när jag kollar bilderna (med hjälp från astrometry.net) att jag snopet nog missade både nr 98 Ianthe i norra delen av Lejonet och nr 34 Circe i södra. Sen var det som vanligt extra svårt att sikta högt på himlen, och det tog en bra stund att hitta Castor. Småplaneten nr 68 Leto fanns inte långt till vänster, och trots lite halvdant fokus  går den i alla fall lätt att hitta. (Med magnitud kring 12,0 är den på gränsen för 85mm-bilder).

När jag hittat Castor kunde jag komma ockå till Pollux. Därifrån räckte det med en vridning bara i rektascension för att komma till komet 67P/Churyumov-Gerasimenko. Detta är den berömda kometen runt vilken ESA:s Rosetta-sond 2014-16 gick i bana och tog närbilder, och där landaren Philae kraschlandade. Kometen nådde perihelium i augusti 2016 och sedan nästa gång i november 2021, och har sedan dess stått bra till på himlen. Jag har länge försummat att ta en bild, och nu kändes det som sista chansen. Avståndet från solen har växt från 1,21 till 1,83 a.e., men den är fortfarande bara 0,94 a.e. från jorden. En summa av tre bilder, total exponering 4,3 minuter, visar något som man anar är lite suddigt, men jag ska försöka få en bild till för att visa rörelsen.

Sen var det några ljusare asteroider som jag bara hade tänkt fota med det vanliga 85mm-objektivet, och jag borde kanske ha använt också den vanliga kameravridaren. Eftersom den stora monteringen var igång tänkte jag att den följde stjärnorna bättre, men då kunde jag plötsligt inte montera kameran vettigt. Den bra kulleden gick inte att skurva fast med fel skruv, två andra som jag testade satt inte heller fast ordentligt, men jag kunde i alla fall få en bild mot Regulus, så asteroiden nr 19 Fortuna blev tydlig. Fältet fungerade också för nr 34 Circe, så det gjorde faktikt inget att jag missade den med Megrez(!)

Sen övergick jag till det stora 70-200mm objektivet, som går bra att fästa stadigt. Jag ställde in brännvidd ca 100mm, men enligt EXIF blev det närmare 85.  Asteroiden nr 20 Massalia befinner sig nedanför till vänter om Praesepe. Jag hade inte tänkt på att bländaren minskat till 4 (från 2,8 med 85mm-objektivet), och förstod inte varför bilderna blev så mörka. Jag tog bara 20s-bilder, men Massalia syns i alla fall tydligt

Jag trodde som sagt det var något  konstigt med objektivet, men siktade ändå också mot nr 7 Iris i Tvillingarna. I verkligheten märktes inte mycket av träden, men jag märkte demju genast på bilderna. Turligt nog syns  Iris  precis.

Sen gav jag mig för kvällen, utan veta vad som hade fungerat. Egentligen var det ju bara 98 Ianthe som jag inte fick på bild, så i slutänden blev det ändå ganska bra.

8 februari 2022

Andrabild av Pomona

Vädret höll på att slå om, och det var klart bara i luckor mellan snabbt förbidrivande dismoln. Jag ville väldigt gärna ha en andrabild av Pomona, så jag gjorde som i går med Megrez-teleskopet, utgick från Betelgeuze för att hitta fältet. Så passade jag på och exponerade i de klara luckorna, och fick ihop flera oväntat bra bilder där man lätt ser en 12 magnitudens Pomona.

Eftersom observationen dröjt sedan oppositionen vid nyår har Pomona saktat in för att snart börja röra sig åt vänster igen, men på de förstorade jämförelsebilderna ser man den lilla rörelsen uppåt höger sedan i går.

Pomonabilden var det viktiga, men naturligtvis tog jag också några bilder av den fina halvmånen. För allmänna detaljer är ca 0,003 s exponering lagom

men ökar man till 1/8 s kan man fortfarande ana den obelysta halvan som alltså lyses upp av det svaga skenet från den ”halvjord” som nu ses från månen.