12 oktober 2017

Komet ASSASN, men svagt

Med månen borta och himlen klar testade jag igen med teleobjektiv (160 mm f/4) mot komet ASSASN (C/2017 O1). Jag såg inget genom fältkikare, och inget på bilderna medan jag tog dem, men kometen är precis där den ska i gränsområdet Auriga/Perseus. Här först på en 1-minuts enkelbild, där man också ser den öppna stjärnhopen NGC 1545

och här på en 6,5-minuters DSS-summa. Jag tog bilder med flera olika orienteringar/centreringar, och i detta fall klarade DSS inte att sammanföra dem utan att många stjärnor får dubbla bilder. Kometen har i alla fall blivit mycket tydligare

Jag visste att småplaneten nr 7 Iris skulle vara nära alfa i Väduren, och den hamnade precis innanför bildkanten

Jag lyckades också turligt fånga en svag Mira i en glugg mellan två träd

medan jag slarvade och siktade långt ovanför Uranus i Fiskarna. Där bredvid eta Psc ligger galaxen M74, som var så lik komet ASSASN att jag i första vändan försökte kombinera bilden med dem av kometen…

 

Sedan hade jag planerat för att filma månen tidig morgon, dvs jag hade ställt iordning SW200-teleskopet och steg upp klockan 5 med klar himmel. Då hade emellertid nätsladden till datorn halkat lite ur transformatorn utan att jag märkte det, så att datorn (med urladdat batteri) verkade mystiskt heldöd. Det blev alltså ingen månfilmning denna gång, tråkigt nog, eftersom jag nästan aldrig gjort goda observationer vid 46% avtagande fas…

29 april 2017

Lite astronomi mellan molnen

Kvällen såg ut att bli fin, och jag kunde ta bilder av en fin måne genom Megrez-teleskopet (placerat ute på gräsmattan för att få fri sikt). Som vanligt krävs kort exponering (1/200 s)  för detaljer på skäran och mycket längre (1/4 s) för jordskenet, medan man visuellt upplever båda i varje titt.

 

Stjärnan 130 Tauri är (svagt) synlig för blotta ögat, och det hade blivit en trevlig ockultation om inte månen gått ner innan den nådde fram till stjärnan

Jag satte så upp SW200 och valde bort Jupiterfilmning, eftersom inget särskilt spännande verkade hända med månarna. En kortexponerad kamerabild (tyvärr skakig) visar dem alla på rad.

En 30s-bild visar förstås en totalt överexponerad planet samt en del svaga stjärnor. Normalt finns ingen ljusstark stjärna i fältet, utan månarna är de ljusaste objekten utom Jupiter själv. Det unika på bilden är i stället det vertikala spåret av en svag satellit. Man får ju ofta störande satellitspår på sina bilder, men att den nu precis vid Jupiter också blinkade till (bredare spår) måste vara väldigt ovanligt. (Man kunde i förstone ta det för ett meteorspår, men då skulle blinkningen varit slutet när man nu i stället ser spåret fortsätta).

 

Jag tänkte i stället försöka hitta komet Johnson, men hann inte mer än leta upp den innan molnen började dra upp. Några bilder med fisheye-objektivet visar hur det såg ut

Jag kunde hjälpligt parera genom att bara exponera när kometen låg i en klar lucka, men var som vanligt för optimistisk med exponeringstiderna. Monteringen var inte så väl injusterad, och stjärnorna blev ibland så avlånga att DSS vägrar ta dem för stjärnor. Det blev i alla fall några användbara summabilder som åter klart visar en kort svans. Denna första är från ungefär 23.04

och denna sista från ungefär 23.54

Om man tittar noga ser man att kometen har rört sig ett litet stycke åt höger på dessa 50 minuter, men inte alls så snabbt som den mycket närbelägnare 41P.

Jag ska försöka få till en summa av alla bilderna, men det är lite pysseljobb och kan dröja…

Sen hade jag också tänkt köra galaxtricket med SW200 (måfåpekning), men de fyra bilder jag hann ta var alla helt ur fokus, så det får bli en annan gång.

22 april 2017

Några kamerabilder

Det blir mörkt så sent nu att jag inte orkade sätta upp något teleskop. Den klara himlen lockade i alla fall ut mig, och jag provade vidare med de nya kameraobjektiven. På iOptron-stativet (med drivning) placerade jag EOS60-kameran med 85 mm f/2, medan 450-kameran med 10 mm f/3.5 fick sitta på ett fast stativ. Jag tänkte väl naivt att med så kort brännvidd kommer inte himlens rörelse att märkas, men det var lite fel tänkt. Med 30 s blev det trevliga ‘hus under stjärnhimmel’-bilder

men när jag sedan brassade på med 90 s uppåt zenit blev himlens rörelse plötsligt väldigt påtaglig

Nära Polstjärnan är rörelsen liten, men ju längre åt höger (lägre deklination) desto längre stjärnspår. (Eftersom ett så vidvinkligt objektiv inte kan teckna perfekt ute i hörnen blir det effekter av det också…). Med blotta ögat hade jag sett ett par ”Lyrid”-meteorer (en svärm med maximum just nu), så det var därför jag ville ta dessa längre övervakningsbilder. Ingen Lyrid fastnade dock på film.

Om dessa bilder var lite av en besvikelse blev de få 85mm-bilderna mycket bättre. (Delvis beroende på att jag av misstag hade bländat ner objektivet till f/3.5, vilket bidrar till bildkvaliteten…). Huvudmålet var som vanligt kometen 41P, och en DSS-summa med 4,5 minuters total exponering vis.ar den fint under Drakens huvud (nu i norra Herkules). I förstone ser det ut att ligga en ljusstark stjärna i höger bildkant, men om man tittar noga saknar den de små ‘taggar’ som syns ut från beta och gamma Draconis. Det är alltså ingen stjärna, utan en miljon stjärnor i klothopen M92! För blotta ögat är den inte så ljusstark, men här blir den en lagom liten skiva som då ser ut som en ljusstark stjärna.

Småplaneten Vesta har gjort sin oppositionsslinga i Tvillingarna vid Castor och Pollux, och är nu på väg vidare mot Kräftan

Stjärnbilden Norra Kronan är lagom liten för att få plats på en 85 mm-bild, med variabeln R CrB just nu tydligt synlig (magnitud ca 7). Den är intressant oberäknelig och kan i månader vara så ljus som magnitud 6, och lika långa tider svagare än magnitud 13.

De geostationära satelliter som syntes bredvid Jupiter häromdagen låg flera grader ovanför huvudbandet. Jag gjorde nu experimentet att bara exponera en minut med fast kamera, vilket direkt visar en rad svaga prickar.

Här först helbilden, med spår av en ‘vanlig’ satellit.

Om man förstorar nederdelen av bilden ser man tydligt raden av geostationära satelliter

Det gick till och med att få DeepSkyStacker att godkänna satelliterna som stjärnor och addera två bilder. Summan är inte vacker, men den visar ännu tydligare att satelliterna ligger stilla medan stjärnorna rör sig förbi.

 

19 april 2017

2014 JO25

En kilometerstor asteroid som passerar ”bara” 1,7 miljoner kilometer från jorden är en ovanlig händelse, och den förutsades att den 19 april bli så ljus som magnitud 10,7. Den skulle också synas högt på himlen på lagom kvällstid, så det var förstås spännande att se om vädret skulle samarbeta. Det gjorde det delvis i alla fall, och vid 23-tiden hade jag teleskopet inriktat mot ungefär rätt plats på himlen. Där fanns få ljusa stjärnor, så jag hade startat vid stjärnan 23 CVn en bit bort och bara vridit teleskopet 12 minuter i rektascension. Molnen kom ungefär samtidigt som asteroiden, men jag fångade dess spår på flera (ungefär minutlånga) bilder, här överlagrade med DSS. Asteroiden rör sig neråt (söderut) i bilden, och det fjärde spåret är nästan osynligt

Sen var det mer moln en stund, men jag hade nästa teleskopläge 32 minuter från alfa CVn dit asteroiden borde komma omkring 23.40. Det lyckades ännu bättre nu, utan störande moln.

Men när jag sen skulle försöka se den visuellt tappade jag bort mig. Det är krångligt att byta från foto till okular (skruva bort/skruva dit hållare) och jag var osäker på om den var kvar i synfältet. Utan förberedda detaljkartor kändes det hopplöst att söka vidare, så jag tänkte ta bilder av komet 41P i stället. Då blev det dock ännu värre. Trots att kometen låg mycket nära beta Dra (se gårdagen), och trots att jag lätt såg den visuellt, tyckte jag inte att jag hittade den med kameran. Så kvällen slutade i frustration, men när jag nu tittar på bilderna ser jag faktiskt kometen på ett par av bilderna.  Felet var att jag exponerade bara typ 15 sekunder för att hitta rätt fält, och det var helt enkelt för kort. Kometen är stor och diffus, och hade krävt mycket längre tid för att bli tydlig. En DSS-summa på 36 sekunder visar i alla fall att den var där den skulle…

Kvällens behållning var i alla fall 2014 OP25, och jag kan inte låta bli att länka till de spännande radarbilder som visar hur den verkligen ser ut!

18 april 2017

Jupiter och komet bland moln

Efter flera filmkvällar med oläsliga filer hade jag uppdaterat själva filmningsprogrammet, och på dagen inomhus verkade det fungera bättre. Nu ville jag gärna se om det blev någon skillnad under realistiska förhållanden med datorn ute i kylan, men vädret var lustigt oberäkneligt, moln och klara perioder om vartannat. Det kändes inte lönt att sätta igång med SW200, utan jag filmade Jupiter genom Megrez-teleskopet, med både moln och träd i vägen…Det viktiga resultatet var att alla filmerna i alla fall blev läsbara, så att filproblemet kanske bara var tillfälligt? Med Barlow får jag ungefär samma brännvidd som med SW200 utan Barlow, dvs det är lagom för månarna. En överexponerad bild visar de inre månarna, med Callisto utanför synfältet.

Med kortare exponering kan jag få både månar och detaljer på skivan, och vi ser tydligt Röda Fläcken

Det blev inte många användbara bilder, men om man jämför den sista, tagen 22.49, med den ovan, tagen 22.32, så ser man i alla fall tydligt hur Europa(J2) närmat sig skivan samtidigt som Röda Fläcken rört sig åt höger med planetens rotation

Efter filmningen tog jag några direkta kamerabilder. Med 1 sekunds exponering ser vi J1 och J3, liksom J4 längre från planeten. 

En 15s-exponering visade oväntat och intressant spåren av ett par geostationära satelliter precis vid Jupiter och nästan precis vid midnatt (klockan 00.01)!

Sen siktade jag mot rho Leonis, där de två asteroiderna Amphitrite och Psyche  som jag observerade 15 april fortfarande borde vara synliga. Psyche hamnar nära kanten, men båda finns med på denna DSS-summabild

Med bilder så nära inpå varandra i tid kan man lätt åskådliggöra småplaneternas rörelse, och det är sådana differentiella bilder jag egentligen är ute efter när jag observerar småplaneter. Frustrerande ofta ställer väder eller andra problem till det så att tidsavståndet blir för stort, men här har vi ett fint exempel med ‘lagom’ rörelse.

Det jag egentligen mest var ute efter var i alla fall kometen 41P, som denna kväll skulle finnas nära stjärnan beta Draconis (och därför vara lätt att hitta). Det dröjde innan molnen försvann just där, men jag kunde samla ihop till 7 minuters exponering. Diset i luften gör även den ljusstarka stjärnan kometlik, men den gröna färgen avslöjar vad som är vad…

 

22 mars 2017

Komet 41P

Trevligt nog klarnade det upp just när komet 41P (-Tuttle-Giacobini-Kresak) skulle passera nära både en av stjärnorna i Karlavagnen (så att fältet var lätt att hitta) och dessutom nära två kända Messier-objekt. För att få komet och Messierobjekt i samma synfält använde jag det ”lilla” teleskopet (72 mm f/5), och testade först på några enklare mål: Innan det ännu var mörkt siktade jag på Orionnebulosan (på väg ner och delvis skymd av träd), där man redan med 5s exponering ser de centrala delarna kring Trapetset.

Sedan tog jag några exponeringar mot Plejaderna, och fick en fin 7-minuters summabild med tydliga nebulositeter

Sedan var det dags att sikta mot Karlavagnen och kometen. Det gick över förväntan, och med nästan 11 minuters exponering ser man kometens stora gröna coma bredvid galaxen M108 och den planetariska nebulosan M97

När jag efter en liten paus skulle fortsätta att observera började stativet att krångla. Utan anledning slutade motordriften att fungera gång på gång, och många bilder blev bara stjärnstreck. Med möda kunde jag ta bilder av ytterligare två öppna stjärnhopar. Praesepe som är så lockande när man ser den med blotta ögat gör sig bäst med korta brännvidder. Redan här vid 360mm blir kontrasten mellan hop och omgivning för dålig

Däremot framträder M67 som jag observerade med SW200 häromdagen mycket tydligt  mot en stjärnfattigare bakgrund

En oväntad sak hände när jag tog en bild av småplaneten 29 Amphitrite nära stjärnan rho i Lejonet. När jag kollade kartorna visade det sig att nummer 16 Psyche låg precis bredvid på himlen, så det blev två ljusstarka asteroider på en bild! De följs åt i ett par veckor, så jag hoppas få till någon mer bild.

Jupiter hade nu kommit fram, och på en kortexponering (5s) ser man alla fyra månarna

När jag sen tog längre exponeringar visade det sig att en ljusstark geostationär satellit befann sig i fältet. Man ser hur den under exponeringar på 58 resp 63 sekunder ser ut att röra sig, fast det egentligen är den som ligger still och himlen (och teleskopet) som roterar.

Men åter till komet 41P. Utom driftproblemet hade jag nu också stora problem att öht hitta den. Den stod så nära zenit att jag inte längre kunde använda den raka sökaren och jag hamnade ett tag vid alfa i stället för beta i Stora Björnen. Så det tog sin tid att hitta fältet igen, men jag kunde till sist samla ihop ytterligare 14 minuters exponeringar. Nu skymtar även beta UMa(=nedersta högra stjärnan i Karlavagnen) i överkanten av bilderna.

Det påtvingat långa uppehållet mellan de två bilderna (3,2 timmar) har dock det goda med sig att det är mycket lätt att se kometens rörelse. Redan på 15 minuter ser man att kärnan blivit lite utdragen, och om man tittar på stjärnfältet ser man hur långt kometen kommit på 3 timmar. I morgon är den långt från sina trevliga grannar…

 

24 februari 2017

Venus m.m.

Huvuduppgiften denna kväll var återigen att filma Venus, och här ser vi hur det går till: Teleskopet pekar mot Venus på himlen, i fokus finns en filmkamera kopplad till datorn, och man ser (och kan fokusera) skäran på datorskärmen medan filmen lagras på hårddisken.

ca6425

Planeten är så ljusstark att man kan låta varje filmbild exponeras bara 1/1000 sekund, och på några minuter har man tusentals bilder. Sen kör jag filmerna genom programmen Autostakkert och Registax och korrigerar den slutliga bilden i PaintShop Pro. Det finns många parametrar att variera på vägen, men med Venus fungerar nästan allt. Skäran blir både större och smalare kväll för kväll, och jag hoppas på fler klara kvällar framåt…

n3352 n3353

På en kamerabild ser vi att Mars nu tydligt dragit ifrån i sin rörelse åt vänster längs ekliptikan, så att avståndet till Venus är större än det var sist (den 15 februari)

ca6435

Mars ligger nu nära ovanför stjärnan zeta i Fiskarna (Psc) och är snabbt på väg mot Uranus. (Jag misslyckas tråkigt ofta med iOptron-monteringen, det blir glapp eller skakning så att stjärnorna blir streck, detta var det bästa försöket…)

ca6430

Mira har snarast fortsatt att ljusna

ca6431

och Vesta har rört sig ett stycke till i Tvillingarna

ca6434

Mitt vidvinkelobjektiv täckte sedan inte hela vinterhimlen. Här fattas framför allt södra Orion med Rigel och norra Kusken med Capella, medan Sirius ändå var skymd av träd. Satellitspåret som jag kunde följa på flera bilder är enligt Heavens-above från den ryska raketen Cosmos 2219.

ca6438