29 januari 2019

Vinterkväll igen

Klart och kallt, men moln på gång, så jag passade på att snabbt ta några kamerabilder. (Teleskopstativet står på fel plats i snön och är jobbigt att flytta tillbaka sedan den missade månförmörkelsen). Med 85mm-objektivet vid f/2,0 blev Orion överexponerad redan på 30 sekunder, stjärnorna fick fula lilastick, och bilden blev kraftigt vinjetterad.

Jag bländade sedan ner till 2,8, men det räckte ändå inte. ”Missen” häromdan med bl 4,5 var faktiskt inte så dum. Här är två bilder med asteroiden Hebe nära Betelgeuze, och man ser hur mycket större och fulare stjärnbilderna blev denna kväll. Man kan i alla fall kolla att Hebe finns som en extra stjärna på två olika ställen.

Jag slarvade och missade Juno, och Eros har förstås rört sig långt från bilden den 23/1. Den finns nu nära gamma Aurigae(=beta Tauri), i ett område med få stjärnor eftersom där finns närbelägna interstellära moln. Detta är ett intressant område av himlen där man ser färre stjärnor eftersom där finns närbelägna interstellära moln. Det som ser ut som en stjärnhop (NGC 1746) är bara ett hål i molnen.

Bilden ovan togs klockan 20.26, och innan jag gick in 20.42 tog jag en bild till av samma område. Trots att den senare bilden är lite oskarpare kan man faktiskt ana att Eros rört sig en liten aning neråt.

Som exempel på teknikens framsteg kan jag visa ett utsnitt från en gammal diabild, tagen den 7 februari 1975. Eros passerade då bara 0,15 a.e. från jorden, och genom att göra en lång exponering med ett 300 mm teleobjektiv kunde jag se asteroidens rörelse. Kameran var monterad på ett litet teleskop i observatorieparken, och har inte följt perfekt. Bilden av Eros har dock blivit ett streck vinkelrätt mot stjärnornas, dvs den har definitivt rört sig. Det med dagens ögon häftiga är exponeringstiden 45 minuter(!). Jag kunde från centrala Lund exponera 45 minuter, medan även 45 sekunder med dagens teknik skulle vara en grav överexponering! Så okänslig var den diafilm jag använde då…

För att återgå till nutiden så var det för kallt och besvärligt för några större projekt. Utom asteroidbilderna tog jag bara ett antal 30s-exponeringar av några uppenbara paradobjekt. Främst lockade förstås Orion, och redan en 3-minuters summabild visar de större nebulositeterna. Orionnebulosan har två Messier-nummer fast den på bilder som denna flyter ihop till en. Det är också tydligt hur det även denna kväll är ett tydligt dis mot horisonten som lyses upp av Rigel.

När jag lägger till en ytterligare 30s-exponering med ett annat utsnitt får jag även med den saknade stjärnan i Orions bälte. (Genom en mindre kontrast kan man även precis ana den mörkare fläck som med längre brännvidder blir Hästhuvudnebulosan.)

Sen råkade jag se att M31 och M33 fortfarande stod rimligt högt, så det blev några bilder av dem också. Två minuter mot Andromedagalaxen M31 (med en mörk trädsilhuett t.v.) blev så här

och 2,5 minuter mot Triangelgalaxen M33 så här. Med 85 mm brännvidd är M33 för liten för att göra sig på bild, men det är som vanligt intressant att se den så tydligt. Med blotta ögat anade jag den inte alls.

Även om jag bara var ute i 25 minuter är en sejour under vinterhimlen med snö och kyla något speciellt som man aldrig ångrar

 

23 januari 2019

Vinterkväll med Eros

Efter en fin vinterdag var det fortfarande i huvudsak klart, men också mycket kallt och frostdisigt. Det kändes för jobbigt att dra ut ett teleskop, utan blev en kort vända med kamera på iOptron-stativet. Vidvinkelbilderna visar den fula och upplysta himlen, här mot Mars

och här ner mot Granbacken, som i detta ljus inte verkar vara en bra plats för astronomi…

På en trist brun himmel är inte ens Orion och Plejaderna roliga

Jag tog sen några bilder med längre (85 mm) brännvidd. Först siktade jag mot chi Cygni på nergång i tjockt horisontdis. Stjärnan är dock fortfarande väl synlig, efter ett ganska svagt maximum i mitten av december

Även Mira hade sitt maximum i december, och också det svagare än normalt. Den är fortfarande synlig för blotta ögat och mycket starkare än sin optiska följeslagare.

Jag slarvade i kylan och fick för liten bländare, så helbilden är tråkigt underexponerad. Förstoringen visar Mira tydligare.

Sen försökte jag sikta mot några ljusa småplaneter, men även de bilderna är snålt exponerade, så det gäller att hitta rätt bland svaga stjärnor. Asteroiden nr 3 Juno finns inte så långt från Mira, på gränsen mellan Taurus och Eridanus.

Fältet med nummer 6 Hebe var ännu lättare att hitta, precis ovanför till vänster om Betelgeuze.

Här fanns många svaga stjärnor, och det fordrade noggrann kartläsning för att se vilken som är Hebe

Den tredje småplaneten är den intressantaste. Nummer 433 Eros, blev snart efter sin upptäckt 1898 berömd när man insåg att den kunde komma inom 0,15 astronomiska enheter från jorden. Genom att vid en sådan närpassage observera den från olika delar av jorden kan man bestämma ett bra parallaxavstånd, och härigenom en storlek för den astronomiska enheten. Numera är detta bara av historiskt intresse, eftersom vi har mycket noggrannare (radar-)metoder att bestämma avstånden i solsystemet. Vi känner också nu till många fler asteroider som kan passera (farligt) nära jorden. Precis som Mars har Eros gynnsamma (nära) oppositioner och ogynnsamma, och nu under januari är Eros ca 0,21 astronomiska enheter från jorden, vilket för en asteroid är ganska nära. Trots att den är betydligt mindre än Juno eller Hebe ser den ungefär lika ljus ut, där den nu passerar nära en av de ljusa stjärnorna (iota) i Kusken (Auriga).

Vitsen med att ta bilder av asteroider är förstås att snabbt få en ny bild som visar att de rört sig, i Eros fall snabbt, så jag hoppas på en ny lucka i vintermolnen.

25 december 2018

Komet på kass himmel

Juldagens utlovade uppklarning blev inte tillräcklig för vettig astronomi. Jag tog ut SW200-teleskopet, men både sökare och okular  isade snabbt igen, och det kändes chanslöst att försöka hitta komet Wirtanen när alla stjärnor också blev dimmiga fläckar. Månen lyste upp diset, och inte heller med fältkikare kunde jag se någon komet. Jag visste ju att den var där i alla fall, så till sist nöjde jag mig med att sätta kameran med ett 85 mm objektiv på iOptron-monteringen och sikta där den borde vara ovanför till vänster om Capella. Och som vanligt såg kameran mycket mer än ögat, den grönaktiga kometen var uppenbar på en 30-sekunders exponering

Jag tog tio bilder till, men summabilden (5,5 minuters exponering) visar egentligen bara samma sak, att kometen finns där som ett grönt sudd.

Objektivet ger en skarp bild, så det är lönt att titta i detalj på ett utsnitt kring kometen

Avståndet mellan de markerade stjärnorna är 21 bågminuter, så kometen är ännu ett stort objekt. Det är bara att hoppas på lite verkligt klart väder till nästa gång, nu när månen blir ett allt mindre problem.

PS. Som ‘testbild’ tog jag en bild av Mars som var ännu mer störd av moln.

Av en trevlig slump räcker bilden ända upp till TX Psc, där jag tidigare i höst tog några bilder med småplaneten nr 10 Hygiea. Denna befinner sig fortfarande i trakten, och kan faktiskt anas på en detaljförstoring, trots att magnituden nu är nere kring 11,6.

15 oktober 2018

Asteroider och geostationära satelliter

Det är klart och fint (om än lite disigt) kväll efter kväll, men jag nöjer mig med korta utflykter med kameran på iOptronstativet. Med 200 mm brännvidd är de två svaga asteroiderna från i förrgår väl synliga, särskilt med flera exponeringar kombinerade. Här alltså först nr 5 Astraea på en  145 s summabild

Lustigt nog får jag också direkt spår av två geostationära satelliter. De tre paren spår visar förstås att bilden är sammansatt av tre separata exponeringar.

En mer detaljerad jämförelsebild visar tydligt hur Astraea rört sig på två dygn

Även asteroiden nr 12 Victoria syns nu tydligt bredvid Hyadstjärnorna ypsilon och tau Tauri

Här syns den lilla rörelsen mer i detalj

När jag skulle ta bilder av Mira hamnade jag för lågt (glapp i monteringen), men fick i stället åter in bandet med geostationära satelliter, där många verkade starkare än de vid Neptunus och Astraea. Här en summa av två enminutsbilder där satelliterna ritat sina spår

Jag stängde sen av drivningen, så att de flesta satelliterna (s1-s9) blir prickar, men intressant nog är det en grupp av fyra stycken (t1-t4) som tydligt rört sig vinkelrätt mot banplanet

Åtta minuter senare gick jag tillbaka till ungefär samma riktning och såg delvis samma satelliter mot en ny stjärnbakgrund

Neptunus står nu på ett annat ställe av himlen än häromdagen, men där finns förstås också satelliter, det geostationära bandet är i princip täckt varvet runt

Jag hittade förstås till sist den ljussvaga Mira, som i alla fall är tydligt röd

Som sista punkt ville jag kolla om Fomalhaut (alfa i Södra Fisken) möjligen skulle kunna synas i en trädlucka. Det är den ljusstarkaste sydliga stjärnan som man kan se från södra Sverige, med en deklination på -29,6 grader. Bilden med en stjärna vid deklination -29,5 visar att det troligen borde gå att se även Fomalhaut. Vid tiden för bilden befann den sig rakt under HIP 113562, men man kan förstås få den mer precis i luckan. Jag kommer att försöka igen…

 

13 oktober 2018

Helixnebulosan

Denna mycket välkända planetariska nebulosa (NGC 7293) har en  ovanligt stor vinkelutsträckning på himlen, ungefär en halv måndiameter. Ytljusstyrkan är däremot mycket låg, och eftersom den dessutom ligger på 21 grader sydlig deklination är den för svenska observatörer ett knepigt objekt. Jag tror mig ha sett den visuellt i en 11×70 fältkikare (från Lunds observatorium på Jävan?) någon gång på 1970-talet, men har ett tag nu tänkt fånga den på bild här från Granbacken. Jag trodde att vädret skulle behöva vara riktigt helklart, så att man kunde se bra ända ner till horisonten, men efter att den 10/10 ha anat den på en bild full med dismoln gjorde jag nu ett försök igen. Även om himlen var molnfri var den snarast grådisig, och så långt nere mot horisonten såg jag ingenting, vare sig med blotta ögat eller genom kamerasökaren.

Jag hade iOptronstativet och kameran med det vanliga 70-200 teleobjektivet, men insåg att jag med 200 mm troligen skulle ha svårt att hitta den. Med 125 mm gick det dock efter ett par försök att faktiskt ana en svag rundel som måste vara nebulosan

En summa av fem lite bättre centrerade bilder (5 minuters exponering) visar helt klart en stor nebulosa, där man t.o.m. anar lite färger.

Naturligtvis krävs egentligen både bättre väder och längre exponeringar, men nu vet jag att nebulosan är väl inom räckhåll. (Särskilt om jag kunde använda annat än teleobjektiv, men från kikarplatsen är träden mycket för höga…)

Annars tog jag bara några positionsbilder med samma 125 mm f/4 objektiv. Uranus ligger i stjärnbilden Väduren (Aries), liksom den felbenämnda 54 Ceti

Småplaneten nr 5 Astraea kräver egentligen teleskop, men syns i alla fall svagt på denna slarviga (skak) bild

Även nr 12 Victoria (i Hyaderna) är svår att urskilja, och jag ska följa dem vidare med bättre instrument

 

 

10 oktober 2018

Satelliter i Jönköping och Värnamo

Den tidiga kvällen tillbringade jag på Råslättsvägen i södra Jönköping, med en förstås mycket upplyst himmel. Ändå kan man även här fotografera stjärnor och andra himlakroppar: På denna 15 s vidvinkelbild syns både Andromedagalaxen M31 och (minst) två satellitspår

Genom att kolla på heavens-above kan man se att de är från ett kinesiskt raketsteg (CZ-2C R/B) och en rysk satellit (Resurs 1-3), och de finns båda med också på en bild tagen 40 sekunder senare

Det är de närmaste ljuskällorna som stör mest, och om man bara kan skärma bort dem finns både Mars och Saturnus att se mot söder

Kvällen var fortsatt klar, och kring midnatt tog jag en del bilder från Värnamo. Den dåliga fokuseringen på en bild av Neptunus (200 mm teleobjektiv) har som positiv bieffekt att man på en förstoring anar att planeten har en dragning åt grönt som de omgivande stjärnorna saknar

Huvudskälet att peka mot Neptunus var dock återigen att jag visste att bandet med geostationära satelliter syns precis här. Genom att helt simpelt stänga iOptron-drivningen framträder satelliterna som punktobjekt medan stjärnorna (och Neptunus) blir streck. Här syns minst 6 ‘stillastående’ satelliter, medan strecket t1 kan vara någon slags manöver på väg till geostationär bana.

Två ytterligare minutlånga exponeringar visar hur satelliterna ligger kvar medan stjärnorna driver förbi. (Objektet ‘t1’ rör sig snabbt och verkar också variera snabbt i ljusstyrka, som om det roterar utom kontroll).

Asteroiden nr 10 Hygiea har flyttat sig ytterligare ett stycke åt höger i trakten av TX Psc som syns av dessa lite omaka bilder

Sedan kollade jag bara himlens två kändaste variabler. Chi Cygni är ännu oansenlig, men avslöjar sig även i Svanens stjärnmyller genom sin röda färg

Inte heller Mira är nu annat än en svag röd stjärna

Så här dags började himlen kännas för disig för mera observerande så det fick vara allt

 

1 oktober 2018

Oväntat klart

Himlen var så klar att jag i alla fall måste ta några bilder med teleobjektiv (200 mm) och kameran på iOptronstativet. Första mål var Neptunus i Vattumannen, och på köpet svaga streck från geostationära satelliter

Två bilder kombinerade (41 resp 57 s exponering) visar tydligt två grupper av streck, förskjutna åt vänster när kameran följt himlen åt höger.

Småplaneten nr 10 Hygiea befinner sig nära den röda variabeln TX i Fiskarna. Tyvärr var följningen lite dålig, men den är ändå lätt att identifiera. (Jag har ett gott öga till Hygiea alltsedan jag omkring 1969 gjorde en banbestämning för den med klassisk Gauss-metodik. Det var innan miniräknare slagit igenom, och jag minns att jag använde tjocka tabeller med logaritmer och trigonometriska funktioner…)

Följningen var dålig även när jag siktade mot chi Cygni. Den är ännu ljussvag (kring magnitud 9), men den röda färgen avslöjar att det är rätt stjärna i Svanens myller

Sen fortsatte jag med Nordamerikanebulosan. Den är lite jobbig att sikta mot när den står så högt på himlen, och jag fick ett antal snedpekningar innan den blev rätt placerad bredvid Deneb. De finare nyanserna anas egentligen bäst på en enkelbild (86 s exponering)

men den blir förstås mycket tydligare på en 10-minuters summabild

Här avbröt jag för att eventuellt kunna gå ut igen senare på natten och filma månen, men det blev i slutänden inget av med det