18 april 2018

Nymåne och småplaneter

Gårdagens nymåne hade varit lite närmare Venus, men dagens var mycket lättare att se över trädtopparna. Med 1/4 sekunds exponering ser man landskapet och jordskenet utan att skäran blir helt överexponerad. Zoom-objektivet är på sin kortaste brännvidd (70 mm), vilket var precis vad som behövdes för att få med Venus i fältet.

Med maxbrännvidden (200 mm) kan man få lite mer detaljer på månen, men man får välja kort (1/500 s) eller lång (1/4 s) exponering beroende på vilken del av månen man vill se

 

Med 120 mm brännvidd och 1 s exponering ser man att månen inte heller är långt från Aldebaran och Hyaderna, liksom den var för en månad sedan( 22 mars).

När mörkret faller blir månen och Venus allt vackrare, här till sist en bild från 21.50

Senare fortsatte jag att ta bilder med 200 mm-objektivet för att försöka hitta Ceres och Kalliope igen. Den ljusstarka Ceres syntes lätt nära iota Cancri redan på en 30 s-bild, och med tre stycken kombinerade kan man jämföra med Megrez-bilden från den 13/4 och lätt se rörelsen.

Kalliope vid epsilon Virginis är nu bara nätt och jämnt synlig, och har rört sig över kanten av Megrez-bilden, så jämförelsen fungerar inte riktigt

Så småningom kom också Jupiter upp, men i kraftigt horisontdis, så att bara de starkaste stjärnorna lyste igenom. På en uppförstoring av en 30 s-bild kan man i alla fall se flera av månarna. (Jupiter rör sig i retrograd led och kommer den 3 maj att att passera nära ovanför nu Librae.)

 

13 april 2018

Alltid något roligt bara stjärnorna syns…

Himlen var tråkigt disig, men jag ville ändå passa på att titta på något när stjärnorna i alla fall syntes. Utan större planering satte jag gamla 450D-kameran med vidvinkelobjektiv på iOptron-monteringen och 60D-kameran på Megrez-teleskopet, och försökte hitta lämpliga motiv. Med vidvinkel såg himlen ganska trist ut (med Värnamos ljus i stället för vintergatan i nordost)

och med täta passager av flygplan

När jag sedan (efter koll på heavens-above) skulle sikta mot satelliten Lacrosse5 (som jag såg härom morgonen) glömde jag att släcka min röda pannlampa…Bilden visar i alla fall dess spår genom Karlavagnen, och dessutom en samtidig passage av satelliten NOSS 2-1 (C). Mer om NOSS följer…

Jag gick bara runt husknuten och fick en andra 30s-bild av Lacrosse5 på väg ner mot Norra Kronan

Jag har fortfarande inte fixat en bra sökare till Megrez-teleskopet, utan koncentrerade mig på att hitta ett par ljusa stjärnor med asteroider i samma fält. Inte ens det var enkelt, men så småningom kom jag till epsilon i Jungfrun med småplaneten 22 Kalliope i närheten. Den har en magnitud kring 11, och syns lätt med en minuts exponering.

Sen gjorde jag likadant med iota i Kräftan, där Ceres råkar befinna sig. Ceres är av magnitud 8, och syns därför mycket tydligt bredvid en 11 magnitudens Tycho-stjärna. Turligt nog fångade jag också spåren från satellitparet NOSS 3-4 (A)+(C). Dessa amerikanska signalspaningssatelliter kommer ofta i par (eller tretal!) och ett sådant par råkade alltså passera det lilla teleskopfältet precis när jag tog bilden.

Som jag varit med om många gånger drar kameran i fokuseraren (trots att jag försökt låsa alla skruvar) så att bilderna blir ofokuserade, och redan min följande bild av Ceres visade sig vara klart sämre

(Jag vet att mitt program för att kombinera bilder är kitsligt med avlånga bilder, men nu vägrade det till min förvåning även att acceptera detta som för ögat är fullt användbart!?)

Jag hade ändå i stort sett gett upp Megrez-observerandet och hade bara ytterligare en måfå-bild mot Berenikes hår (där det kan finnas intressanta galaxer). Riktningen (som jag fick fram via astrometry.net) var dock långt från några intressanta objekt, så den dåliga fokuseringen är inte så mycket att gräma sig över.

Mer än så blev det alltså inte av teleskopbilder, men redan tidigare hade jag igen sett från heavens-above att man på 10 minuter skulle kunna se tre Iridiumblänk ovanför Procyon. Jag missade den första klockan 23.47, men sen kom en rejält stark (magnitud -7) från Iridium 31  som nummer två klockan 23.50.

Sedan kom redan 23.56 ett tredje mycket liknande, men ljussvagare, blänk från Iridium 45

Nu var det såpass sent att Jupiter gått upp, men bara nätt och jämnt synlig över trädtopparna. Spica och Jungfrun syns bättre.

När jag sedan ska följa upp med en bild av Jungfrun plus Lejonet ser jag plötsligt ett nytt par NOSS-satelliter. Det ser nästan ut som den ena bogserar den andra, ett par grader framför bara. Innan jag hinner följa efter med kameran ökar plötsligt den efterföljande drastiskt i ljusstyrka, till ett blänk i Iridiumklass (typ -10!). Paret är precis i bildens överkant, och man ser hur ljusstyrkan börjat avta igen.

När jag följer spåren vidare är de påtagligt svaga, men det är helt klart enligt heavens-above att de kommer från NOSS 3-3 (A)+(C). (För att krångla till det ytterligare skärs deras bana av satelliten USA 267…)

Så roligt blev det att observera till sist, dvs man ångrar sig sällan

 

 

20 mars 2018

Bara för att det är klart…

Först måste jag ju fånga den fina månskäran. Med Megrez-teleskopet (360 mm f/5) på fast stativ kan man med korta exponeringar (1/100 s resp 1/500 s) se en del detaljer på skäran

men det är jordskenet som är det fina. Här är exponeringstiden 1/4 s, så att själva månskäran förstås blir gravt överexponerad.

Eftersom månen är huvudmotivet är bilderna ovan kraftigt beskurna. En helbild med 1/2 sekunds exponering visar trots den ljusa kvällshimlen också en del stjärnor. Om några dagar är månen själv så ljusstark att den dränker stjärnorna i närheten.

Senare på kvällen drog jag igång SW200-teleskopet mest för att se att monteringen fortfarande var OK efter många köldnätter ute.  Det som inte var OK var rödpunktssökaren, där jag försummat att byta batterier. Den vanliga optiska sökaren har så litet synfält att det var klart svårt att hitta ens ljusstarka stjärnor (så att en bild av Castor visade sig vara Pollux…). På epsilon Geminorum kom jag rätt, och här finns nu småplaneten Flora redan en bra bit bort vidare ‘åt vänster’. Med 1000 mm brännvidd är synfältet så litet att man bara har några få dagar på sig om man vill se planeten en gång till.

Ett lättfunnet objekt i närheten är förstås den stora stjärnhopen M35. Denna gamla favorit passar precis i kikarens synfält, och som bonus får man med den mycket avlägsnare hopen NGC 2158. Bilden är en summa av sju 30 s-bilder, eftersom längre exponeringar riskerar att få avlånga stjärnbilder.

Den mycket närbelägnare hopen Praesepe är däremot för stor för denna utrustning och blir en mycket ointressantare grupp av ljusa stjärnor.

En tredje öppen stjärnhop som jag lätt hittade är den intressant gamla M67, med stjärnor av ungefär solens ålder och kemiska sammansättning.

Med dessa lite halvhjärtade tester nöjde jag mig för kvällen. Nu håller jag tummarna för klart väder även natten torsdag/fredag då månen passerar genom Hyaderna…

 

 

 

 

 

 

 

18 mars 2018

Uppföljning

Vädret var fortsatt klart, så jag tänkte kolla Venus och Merkurius från mitt ‘gamla’ ställe med västutsikt mot närliggande vindkraftverk. Det var ingen god idé, träden hade växt, och det blev en jobbig vandring hit och dit (på skare som inte bar) för att få båda planeterna i synfältet samtidigt. Här är det mycket kvistar i vägen, men båda planeterna syns i alla fall.

Den sista bilden med Venus över horisonten hade varit fin om inte monteringen glappat och gjort planeterna till streck.

Lite senare var det lätt att ta bilder med bara Merkurius, men inte så spännande

Nästa uppföljning gällde småplaneterna som jag observerade den 14/3.  Jag använde samma (85 mm f/2.8) objektiv och korta (30 s) exponeringstid som då, så bilderna är ganska jämförbara. Ceres finns fortfarande norr om iota Cancri,

och en detaljförstoring visar rörelsen på 4 dygn. Ceres är i slutet av sin bakåtslinga efter oppositionen den 3 februari och rör sig därför bara långsamt ”bakåt” (åt höger) på himlen.

Den nya bilden av Hyaderna med asteroid nr 7 Iris är lite tråkigt disig, men förstås mycket bättre än den ”spåriga” från 14/3.

På detaljjämförelsen ser man att det verkligen är Iris som syns på bilden från 14/3, precis  till vänster om den lite svagare stjärna som syns på den nya bilden. Iris är långt från  sin opposition (27/10 2017) och rör sig därför snabbt i ”direkt” led.

När det gäller nr 8 Flora råkade den just i kväll 18/3 passera mycket nära epsilon Geminorum, så det är bäst att ta detaljbilderna direkt. Flora var i opposition den 3 januari, så även den rör sig i direkt led.

Jag var faktiskt osäker på hur nära passagen skulle ske, så jag tyckte det var bäst att ta en bild med 200 mm teleobjektiv också. Eftersom jag slarvade med fokuseringen blev bilden inte alls bättre än den med 85mm-ojektivet ovan

 

 

 

14 mars 2018

Stjärnorna finns kvar…

Efter massor av mulna kvällar klarnade det upp en stund, och jag tog några snabba bilder med kamera på iOptronstativet. Först med det mycket vidvinkliga 10 mm-objektivet, för att få överblicken över hela vinterhimlen som börjat gå ner i sydväst.

Med längre exponering kan man ana vintergatsbandet diagonalt över bilden, men nere till vänster dominerar den lokala upplysningen från Åminne och Hånger.

 

Sen bytte jag till ett 85mm-objektiv och tog bilder av himmelsområden med ljusstarka asteroider (som jag sedan ska försöka följa). Asteroiden nr 1 Ceres står bra till, men i ett himmelsområde i norra Kräftan utan ljusstarka stjärnor.

Stjärnan intill Ceres har Flamsteed-numret 4 i Lilla Lejonet (Leo Minor), men ligger enligt nutida definitioner i Kräftan. Norr om Kräftan ligger en annan stor men oansenlig stjärnbild, Lodjuret (Lynx).

Ioptron-drivningen glappar ibland, så på bilden av området mellan Plejaderna och Hyaderna har stjärnorna blivit streck. Där befinner sig asteroiden nr 7 Iris som ändå är ljus nog att synas.

Vintergatsfältet nära my och eta i Tvillingarna innehåller många fler stjärnor, trots samma korta (30 s) exponeringstid. Där finns också den fina öppna stjärnhopen M35.

För att tydligt se asteroiden nr 8 Flora har jag förstorat området kring epsilon Geminorum. (Flora är det ljusare objektet).

När himlen är klar kan man se långt ner till en låg horisont i sydsydost. Här ser man på en dålig bild (med strejkande iOptron) till vänster om Stora Hunden (CMa) stjärnor i stjärnbilden Puppis, bl.a. stjärnhopen M93.

Det blev bara en kort sejour under stjärnorna, men kändes mycket bra att se dem igen.

12 december 2017

3200 Phaeton (med nöd och näppe…)

Under några dagar har man goda möjligheter att observera den ovanliga asteroid/kometen Phaeton. Denna lilla (ca 5km) asteroid upptäcktes så sent som 1983, och man fann att banan mycket nära motsvarar den för meteorer i Geminidsvärmen. Den logiska tolkningen är alltså att meteorerna är stoft från Phaeton, vilken dock aldrig visat några kometliknande gasutbrott. Banans perihelium är dock bara 0,14 a.e., och den starka upphettningen nära solen ger troligen ändå upphov till stoftutbrott. ”Närpassagen” av jorden sker nu på 15 miljoner km (0,10 a.e.) avstånd, men det räcker för att man lätt kan se och fotografera den genom måttligt stora teleskop.

I alla fall, efter en helmulen dag förutsades en möjlig kort uppklarning före nästa mulnande, och vid 22-tiden såg det faktiskt helt klart ut. Jag ställde upp Megrez-teleskopet med kamera, fokuserade mot Capella, och kunde snabbt hitta rätt fält genom att bara vrida en timme i rektascension med Capellas deklination. Redan nu så jag diset komma igen, och hann ta två 30s-exponeringar innan fältet försvann bakom moln. Jag höll utkik, och fick en ytterligare bild i en molnlucka, och sedan inget mer…Det kändes mycket snopet, men var ju i alla fall ett resultat, för Phaeton finns med på bilderna. Här syns först hela Megrez-fältet, på Capellas deklination, och därför med Phaeton i nedre bildkant.

Rörelsen under 7 minuter blir tydligare om man förstorar den delen av bilden, och man kan till och med ana att Phaeton-bilderna inte är så runda som stjärnorna under 30s-exponeringen.

Jag testade också att låta DeepSkyStacker addera mina tre bilder. Det blir som vanligt lite fult, men man ser tre separata Phaeton-bilder från ca 21:23, 21:24, resp. 21:31 UT

Detta var alltså Phaeton, nästa fråga är om det kan bli några Geminidobservationer, molnen ligger täta…

Lustigt tillägg: Jag tog inledningsvis som fokustest en bild av Capella

och upptäcker att förmörkelsevariabeln IM Aur ligger alldeles intill. Detta råkar vara en intressant trippelstjärna, där en del av mina gamla arbeten från 1970- och 80-talet faktiskt citeras i en studie från 2002(!)

 

23 november 2017

Vinterhimmel

Efter snö och regn och gråväder klarnade det oväntat upp en stund på sen kväll, och Orion lockade förstås. Jag tog iOptron-stativet och kamera+85mm-objektiv och började med en bild av en (fortfarande ljusstark) chi Cygni innan den gick ner bakom skogskanten

Jag kan heller aldrig låta bli att ta en bild av Mira, som nu sakta ljusnar

Stjärnan 71 Cet är av 7 magnituden, så det är ungefär där Mira befinner sig

Jag har också länge försummat Uranus, som fortsätter i sin bakåtslinga efter oppositionen 20 oktober. Den rör sig i ett lite ”tråkigt” himmelsområde, utan ljusa stjärnor att ta sikte på

Jag tog tidigare i höst en bild av den ljusa asteroiden Nr 7 Iris när den befann sig till vänster om Hamal (alf Ari). Nu ligger den till höger om gamma Arietis, och är fortfarande lätt att urskilja, åtminstone på detaljbilden

 

Kvällens huvudattraktion var dock Orion, och jag fick direkt fem användbara bilder, trots vissa problem med följningen. En DSS-summa (4,7 minuter) är inte vacker, men visar de många nebulositeterna nära Orions bälte. Själva Orionnebulosan (M42) är överexponerad, och det intressantaste området är kring zeta Ori.

På detaljbilden anas även Hästhuvudnebulosan, trots att himlen inte alls var så vinternattsklar som den kan vara

Jag ville också kolla vad man kunde se av Rosette-nebulosan (i Enhörningen, nedanför t.v. om Betelgeuze), som kanske kräver ännu mörkare himmel. När jag höll på att ta bilder av den också så märkte jag plötsligt att kameran var strömlös. Jag visste egentligen att batteriet var nästan slut, men hade glömt att byta…De fyra bilder jag hann med visar en svag men omisskänlig nebulosa på DSS-summan(4,7 minuter). Ovanför t.v. ligger den mycket unga stjärnhopen NGC 2264.

Jag hade lyckligtvis ett laddat extrabatteri, så det gick bra att börja igen efter en kort paus. Fem nya bilder gav nu denna 6-minuterssumma, med lite bättre (fast fortfarande fel) färgskala

När jag summerar alla nio Rosettebilderna (totalt 10,7 minuter)  blir det förstås ännu en gnutta bättre, men bara en gnutta…

Till sist blev det Orion igen, nu tre bilder med lite längre exponering, totalt 4,2 minuter. Bilden är som väntat mycket lik den tidigare, bara med en pittoresk gran i kanten

Även i detta fall blir summan av alla åtta Orion-bilderna (8,9 min)  bara marginellt bättre. För att få snygga bilder krävs många exponeringar!

Med mina mått är jag i alla fall mer än nöjd. För några år sen visste jag inte ens att jag kunde tänka på att ta sådana här bilder med bara ett litet kameraobjektiv. Nästa natt med bra väder ska jag använda något större, 200 mm teleobjektiv eller Megrez-teleskopet.