29 september 2020

Jupiter, månen och Mars

Det var klart även ner mot horisonten, så jag ville försöka igen med Jupiter, där jag hittills denna höst knappt fått ens halvdana observationer. Jag körde direkt med Barlowlins, och även om seeingen var lite bättre än förut så såg jag på skärmen inget spår av månen Europa eller dess skugga på skivan, som jag visste skulle finnas där. Jag filmade på, och efter den vanliga bildbehandlingen kommer som med trolleri detaljerna fram. På bilder från 20.24, 20.33 resp 20.40 ser man hur både fläckarna på Jupiter, månen, och månens skugga har rört sig lite åt höger.

För att visa alla fyra månarna tog jag också en överexponerad film utan Barlow

Sen råkade jag stöta till sökaren så att den hoppade helt ur läge, och efter det kunde jag inte ens få in Saturnus i synfältet. För att återställa fick jag utnyttja månen, och den lockade så till observation att jag tog sex filmer innan den försvann igen bakom träd. Den första bilden har precis rätt belysning för Aristarchus och Schröters dal t.v., men utan Barlow kan man inte utnyttja det riktigt.

Jag kunde sen också med det trogna Autostitch-programmet sätta ihop de sex delbilderna till en mosaik som  täcker den intressantaste halvan av månen. (Om inte månen försvunnit igen bakom träd hade jag förstås ansträngt mig att täcka hela…)

Månen var ett oplanerat stickspår, och det var nu för sent för Saturnus på nedgång. Mars är fortfarande huvudmotivet, och även här blev jag glatt överraskad av slutresultatet. Det är igen en ny sida av planeten vi ser, med många detaljer, så seeingen var inte så tokig trots allt.

27 september 2020

Mars

Med en svag vind var kvällen ovanligt trevlig för observatören, klar, mild och daggfri. Tyvärr var seeingen i stället så usel, så att jag efter bara en 90s-film var beredd att ge upp. Trekvart senare var det i stort sett lika illa, så jag nöjde mig med två korta filmserier till. Och hur illa det än ser ut vid teleskopet blir jag nästan alltid glatt överraskad av slutresultaten efter Autostakkert+Registax. I detta fall kan man också utnyttja tidsluckan till att visa Mars rotation. Det är igen Syrtis Major man ser på väg att rotera in på skivan.

 

Jämfört med bilderna 24/9 har Syrtis Major i stället ”roterat bakåt”, eftersom Mars rotationstid är lite längre än ett jorddygn (24h 37m).

En annan intressant sak är att södra polarkalotten nu är klart mindre än på de första bra bilderna 10/9. Mars vintersolstånd inträffade 3/9, och solen har nu töat bort den temporära större kolsyreis-kalotten, och vad som är kvar är en liten kalott av vattenis.

24 september 2020

Syrtis Major åtminstone

Jag hade räknat med dis (och därför ingen filmning av Jupiter eller Saturnus), men himlen var när jag skulle börja observera nästan helt övertäckt av moln. Mars glimtade bara till ibland, försvann igen, och det kändes som jag skulle behöva ge upp för andra kvällen i rad. Jag framhärdade dock, och efter 20 minuter blev det en mer varaktig lucka så att jag kunde ta tre hela 90s-filmer med iNova-kameran på SW200, med Barlow (f=2500 mm). Seeingen var usel, men jag insåg att Mars vände sin mest fotgeniska sida till, med Syrtis Major mitt på skivan. Det blev verkligen inga höjdarbilder, men med tanke på utgångsläget är jag nöjd.

17 september 2020

Nya försök

Himlen var inte helklar, men jag körde en serie 85mm-bilder (som jag hade tänkt igår om inte batteriet varit slut).  Jag tycker om detta objektiv, men vill också ha översikter, så en viktig fråga är om 85mm är tillräckligt lång brännvidd för att DeepSkyStacker ska klara att sätta ihop till vettiga mosaiker. Med kortare brännvidd får man  ofta dubbla stjärnbilder i kanterna, vilket förstås är helt oacceptabelt, men med 85 mm borde det gå bättre.

Även om stjärnföljningen fungerar finns det också andra problem vid själva bildtagningen. Kalhygget som jag observerar över växer snabbt igen med björksly, och i mörkret råkade jag välja en dålig observationsplats just för Jupiter. Jag fick vänta en kvart, men här är en horisontnära mosaik. Sagittarius ”Tesked” finns mitt i bilden, men båda planeterna har nu vänt och rör sig åt vänster igen relativt stjärnorna. Jupiter rör sig snabbare, och den kör om Saturnus i ett tätt möte i slutet av december.

På en kortexponering ser man tre Jupitermånar. Io (J1) ligger nära högra kanten av skivan och är osynlig här.

På översiktsbilden ser man ett smalt moln, troligen rest av en kondensstrimma. Samma strimma syns högre upp på ett tidigare bildpar, där man fortfarande kan se den stora klothopen M22 nere över horisonten. Trots att exponeringstiden bara är 45s per bild ser man de komplicerade mönstren av mörka moln, samt de rödaktiga nebulosorna M16 och M17.

Flyg- (och satellit-) trafiken är tät, och en annars fin bild av M16 förstörs helt av fula spår

Slutsatsen av kvällens DSS-försök är tyvärr att redan tre bilder kan vara svåra att kombinera (med Jupiter/Saturnus-mosaiken ovan av fem olika bilder som undantag). Par av två fungerar nästan alltid, men skarven syns, och de enskilda bilderna är snyggare var för sig. Kombibilderna ger dock översikten, här vintergatans fortsättning från M16 uppåt mot Örnen, med mängder av mörka moln. Den ljusaste fläcken är den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11.

En fungerande kombination av tre bilder lite längre åt höger visar de mörka molnens dominans

medan man längre mot vänster (med M11 i högerkanten) har en mycket jämnare stjärnfördelning.

Liksom igår tog jag också bilder av Norra Kronan, där man kan se att inget dramatiskt hänt heller med den rekurrenta novan T CrB.

Och just när skarpa bilder skulle behövts i Svanens stjärnmyller fick jag ett glapp och stjärnor som små streck. Den långperiodiska variabeln chi Cygni är helt osynlig på bilden (och i själva verket befinner den sig nära minimum vid 13:e magnituden..)

En slutsats från kvällens experiment  är att det behövs bättre kontroll av bildpekningen om det ska bli en snygg mosaik. Med iOptron-monteringen siktar jag bara grovt genom kamerasökaren, och har ingen ordentlig plan. Nästa projekt är att utnyttja den stora monteringen, med skalor i RA och dec, för att ta bilder i ett förbestämt mönster. Detta kräver dock stabilt klart väder och mörk himmel, så det dröjer några veckor nu när månen strax är tillbaka.

Tillägg 21/9: Som jag egentligen visste är det programmet Autostitch jag ska använda för mosaiker! Här får man både översikten och snyggheten på en sömlös summa av nio bilder (tyvärr med en minimal saknad flisa som stör intrycket).

Här är Jupiter framme igen, och bilden igen mycket snyggare än DSS med sina skarvar

Tillägg 24/9:

Jag tog ju också en bild av Mars på sin väg åt höger i Fiskarna. Den 6/10 kommer den att passera nära mu Psc, och sen står den vid oppositionen den 14/10 ungefär halvvägs till 89 Psc.

16 september 2020

Snopen fotosession

Det var en helt annan typ av klar himmel än de senaste dagarnas milda dis, och jag gladde mig åt att kunna ta en serie 85mm-bilder av vintergatan (för att kanske sen sätta ihop till en mosaik). Jag tar iOptron-stativet och kameran och går iväg till ett ställe med bra sikt mot Jupiter och Saturnus. Redan på den lilla kameraskärmen ser jag att stjärnorna är spår, dvs motorn verkar inte gå.

Jag kollar förstås strömbrytaren som visar sig vara avslagen, trots att jag vet att jag satt på den. Den trista förklaringen är att den har stått kvar i på-läge sen jag var ute sist vid Perseiderna i augusti. Nu är batteriet tomt, laddning tar minst en halvtimme, och det är nu jag vill observera, inte kul…

För att utnyttja den fina himlen byter jag till ett 20mm objektiv, men även nu blir stjärnorna spår på 30 sekunder, och det blir bara tråkigt halvdana bilder. Att det hade gått att få fina vintergatsbilder syns i alla fall, här först med Jupiter och Saturnus nere i sydväst

och här längre upp mot zenit, mot en skymmande trädkrona

Jag kollar också som vanligt att RCrB är ljus, men sen har jag tappat sugen för kvällen

 

15 september 2020

Lyckad planetkväll

Jag fick igång datorn, vädret var milt och lugnt, med mycket mindre dagg, så jag kunde filma tre planeter utan större problem. Jupiter och Saturnus går förstås inte att få skarpa bilder av när de står så lågt, men det är trevligt att få fram något alls.

Med överexponering får man bilder av Jupiters månar, och när de passerar nära varandra ser man den snabba ändringen på en halvtimme. Övre bilden är tagen 21.23, den undre 21.52

Skivans detaljer framträder bara med aggressiv bildbehandling, och det blir långt från realistiska bilder. Om man jämför denna (med tre månar svagt synliga), tagen 21.37

med denna, tagen 21.48 kan man av den mörkaste fläckens läge se hur tydligt Jupiter roterat på bara dessa 11 minuter!

Trots att även Saturnusbilderna är påtagligt suddiga förfelar de inte sin verkan. Så här två månader  efter oppositionen kastar planeten en tydlig skugga på ringarna, dvs vi ser Saturnus lite grann från sidan när jorden rört sig snabbare framåt i sin bana.

Men jag har nu i stort sett gett upp att få några bättre bilder av Jupiter och Saturnus, utan det är Mars som är den spännande planeten. Här experimenterade jag med exponeringstiderna, med slutsats att det inte lönar sig att ha så korta tider att ‘gain’-värdet måste sättas nära maximum. Skillnaderna är dock inte stora, och jag fick igen bättre Mars-bilder än någonsin trots att höjden över horisonten fortfarande bara var kring 20 grader.

 

 

 

14 september 2020

Datorstrul

Kvällen var lugn, klar och mild, men också så fuktig att all utrustning bara dröp av vatten. Jag tänkte fortsätta att filma planeter, och gick upp till kikaren med den vanliga lilla HP-datorn som brukar vara så pålitlig. Nu ville den inte ens starta, och strömkontaktens lampa lyste inte fast den bevisligen hade ström. Jag provade en stund, men fick ge mig och hämta den gamla Dell-datorn, som bara till nöds fungerat lite på sistone. Det gick bra en stund, men både Jupiter och Saturnus var så försvagade av diset att det inte var lönt att fortsätta. När jag väl fått in Mars i synfältet vägrade datorn med det vettiga programmet. Jag provade sen igenom två andra program, men kom aldrig så långt att jag kunde börja observera, så det kändes ganska hopplöst. När jag sen efter ytterligare några Windowsomstarter var tillbaka till program 1 (PlxCapture) lyckade jag filma en 90s-film innan datorn vägrade igen, och då var jag så trött på strulet att jag bröt för kvällen. På 2 timmar hade jag fått 4 filmer på totalt ca 5 minuter, men dessa små snuttar gav i alla fall bilder av alla tre planeterna, så kvällen blev inte det totala misslyckandet som först hotade.

Med dålig fokusering är det t.o.m. knepigt att få fram Jupiters månar från en överexponerad film, men med diverse tricks gick det i alla fall att få även Callisto (J4) att synas.

Bilden av Jupiterskivan (utan Barlow) visar inte mycket detaljer

liksom inte heller bilden av Saturnus

Kvällens behållning blev den enda bilden av Mars, där fler försök verkligen hade varit lönt, om inte om hade varit…

 

10 september 2020

Planeter i dis

En gammal tumregel säger ju att lite dis i luften ger bättre seeing än en riktigt klar himmel. Denna gång fungerade det dock inte så, utan det var både dis och dålig seeing. För Jupiter och Saturnus var det en extra dålig kombination, eftersom diset försvagade dem mycket, så att exponeringstiderna måste förlängas, så att den dåliga seeingen blev ännu uppenbarare. Det blev i praktiken omöjligt att fokusera när jag försökte med Barlow (=förlängd brännvidd), och de enda användbara filmerna blev i primärfokus, f=1000 mm. Jag slarvade med pekningen så att den överexponerade bilden bara visar två månar, de övriga fanns längre till vänster.

Med lätt övervåld i bildbehandlingen kan man se ekvatorsbanden och en mörk fläck i NEB, men definitivt inte mer.

Saturnus är Saturnus, men som sagt denna kväll omöjlig att filma i detalj

Höstens huvudmål för planetobservation är dock Mars, som med mycket större ytljusstyrka även nu var ett tacksammare motiv. Här var det inga problem att använda Barlow, och redan dessa bilder är bland mina bästa hittills av Mars.

 

 

6 september 2020

Månen vid Mars

Jag visste att månen skulle stå nära Mars på morgonen den 6/9, så när jag ändå var vaken vid 5-tiden passade jag på att ta några hastiga bilder med 200mm teleobjektiv. Med blotta ögat var det en fin syn, och med Mars nästan av magnitud -2 var det inga problem att se den nära en såpass full måne. Det brukar vara värre att ta vettiga bilder av en sån här månkonjunktion, eftersom man både vill hålla exponeringen mycket kort för månen, och lite längre för en planet eller stjärna i närheten. Den här gången gick det dock ovanligt bra, och Mars syns tydligt redan på en kortexponerad (1/500 s) bild som visar detaljer på månskivan

Tre gånger längre exponering ger en tydligare Mars, och fortfarande inte helt överexponerad måne

medan månen på 1/60s nästan saknar detaljer

Man ser dock att molnen börjat komma, så jag var ute i sista minuten, men hade turen på min sida

Det är i såna här lägen man vill prova HDR(HighDynamicRange)-reduktioner, men eftersom jag använde ett rangligt stativ och pekade lite olika med olika exponeringar lyckades jag (med EasyHDR) inte få till något bättre än denna bild, där både Mars och månen blivit utsmetade.  Man förstår principen i alla fall, man ska kombinera en stark Mars och en detaljrik måne i samma bild.

 

 

1 september 2020

Planetrepris

Främst ville jag se vad som eventuellt var Dell-datorns extra problem, så jag använde min vanliga uppställning för Inova-filmning. Mycket riktigt gick det smidigare, men jag insåg också att Jupiters låga höjd med usel seeing och stark atmosfärisk dipersion gör det nästan omöjligt att fokusera, så bilderna blev lika dåliga som igår.

Den överexponerade ”Jupitermånbilden” visar denna kväll bara en av månarna, Europa.  Io(J1) är osynlig planetskivan, Ganymedes(J3) är dold bakom, och Callisto(J4) hamnade genom förbiseende utanför bildkanten till höger.

Med wavelets får man också idag de grova detaljerna redan i primärfokus (f=1000 mm). Sen filmade jag flera serier med Barlow (f=2500 mm), men utan att få fram annat än större versioner av samma grova utseende. Man ser i alla fall att den största mörka fläcken har roterat tydligt åt höger på bara 24 minuter mellan den första (22.11) och den sista (22.35) bilden.

Då är det roligare med Saturnus, och här lönar sig Barlowlinsen bättre. Även om bilderna är suddiga ser man skuggan av planeten på ringen, dvs det är lätt att se att det är Saturnus nordpol vi ser.

Från en serie överexponerade Saturnusbilder kunde jag också med extrema wavelet-korrektioner få fram månen Titan på rätt ställe, men mer som kuriosa än som vettig observation.

Jag får nog inse att det ska till speciella väderförhållanden för att få fram detaljer på Jupiter och Saturnus när de står så lågt. Denna höst är det i stället Mars jag får koncentrera mig på, på väg mot en av sina bästa oppositioner öht för svenska förhållanden. Ännu stod planeten lågt när jag filmade den kring 23.15, men de betydligt kortare exponeringstiderna ger en klart detaljrikare bild. Man anar den södra polarkalotten och ett mörkare område på den ännu inte helt belysta skivan

Eftersom Mars roterar kring sin axel på 24h 37m blir det samma sida man ser flera kvällar i rad, dvs bilden är ganska lik gårdagens.