16 september 2020

Snopen fotosession

Det var en helt annan typ av klar himmel än de senaste dagarnas milda dis, och jag gladde mig åt att kunna ta en serie 85mm-bilder av vintergatan (för att kanske sen sätta ihop till en mosaik). Jag tar iOptron-stativet och kameran och går iväg till ett ställe med bra sikt mot Jupiter och Saturnus. Redan på den lilla kameraskärmen ser jag att stjärnorna är spår, dvs motorn verkar inte gå.

Jag kollar förstås strömbrytaren som visar sig vara avslagen, trots att jag vet att jag satt på den. Den trista förklaringen är att den har stått kvar i på-läge sen jag var ute sist vid Perseiderna i augusti. Nu är batteriet tomt, laddning tar minst en halvtimme, och det är nu jag vill observera, inte kul…

För att utnyttja den fina himlen byter jag till ett 20mm objektiv, men även nu blir stjärnorna spår på 30 sekunder, och det blir bara tråkigt halvdana bilder. Att det hade gått att få fina vintergatsbilder syns i alla fall, här först med Jupiter och Saturnus nere i sydväst

och här längre upp mot zenit, mot en skymmande trädkrona

Jag kollar också som vanligt att RCrB är ljus, men sen har jag tappat sugen för kvällen

 

15 september 2020

Lyckad planetkväll

Jag fick igång datorn, vädret var milt och lugnt, med mycket mindre dagg, så jag kunde filma tre planeter utan större problem. Jupiter och Saturnus går förstås inte att få skarpa bilder av när de står så lågt, men det är trevligt att få fram något alls.

Med överexponering får man bilder av Jupiters månar, och när de passerar nära varandra ser man den snabba ändringen på en halvtimme. Övre bilden är tagen 21.23, den undre 21.52

Skivans detaljer framträder bara med aggressiv bildbehandling, och det blir långt från realistiska bilder. Om man jämför denna (med tre månar svagt synliga), tagen 21.37

med denna, tagen 21.48 kan man av den mörkaste fläckens läge se hur tydligt Jupiter roterat på bara dessa 11 minuter!

Trots att även Saturnusbilderna är påtagligt suddiga förfelar de inte sin verkan. Så här två månader  efter oppositionen kastar planeten en tydlig skugga på ringarna, dvs vi ser Saturnus lite grann från sidan när jorden rört sig snabbare framåt i sin bana.

Men jag har nu i stort sett gett upp att få några bättre bilder av Jupiter och Saturnus, utan det är Mars som är den spännande planeten. Här experimenterade jag med exponeringstiderna, med slutsats att det inte lönar sig att ha så korta tider att ‘gain’-värdet måste sättas nära maximum. Skillnaderna är dock inte stora, och jag fick igen bättre Mars-bilder än någonsin trots att höjden över horisonten fortfarande bara var kring 20 grader.

 

 

 

14 september 2020

Datorstrul

Kvällen var lugn, klar och mild, men också så fuktig att all utrustning bara dröp av vatten. Jag tänkte fortsätta att filma planeter, och gick upp till kikaren med den vanliga lilla HP-datorn som brukar vara så pålitlig. Nu ville den inte ens starta, och strömkontaktens lampa lyste inte fast den bevisligen hade ström. Jag provade en stund, men fick ge mig och hämta den gamla Dell-datorn, som bara till nöds fungerat lite på sistone. Det gick bra en stund, men både Jupiter och Saturnus var så försvagade av diset att det inte var lönt att fortsätta. När jag väl fått in Mars i synfältet vägrade datorn med det vettiga programmet. Jag provade sen igenom två andra program, men kom aldrig så långt att jag kunde börja observera, så det kändes ganska hopplöst. När jag sen efter ytterligare några Windowsomstarter var tillbaka till program 1 (PlxCapture) lyckade jag filma en 90s-film innan datorn vägrade igen, och då var jag så trött på strulet att jag bröt för kvällen. På 2 timmar hade jag fått 4 filmer på totalt ca 5 minuter, men dessa små snuttar gav i alla fall bilder av alla tre planeterna, så kvällen blev inte det totala misslyckandet som först hotade.

Med dålig fokusering är det t.o.m. knepigt att få fram Jupiters månar från en överexponerad film, men med diverse tricks gick det i alla fall att få även Callisto (J4) att synas.

Bilden av Jupiterskivan (utan Barlow) visar inte mycket detaljer

liksom inte heller bilden av Saturnus

Kvällens behållning blev den enda bilden av Mars, där fler försök verkligen hade varit lönt, om inte om hade varit…

 

10 september 2020

Planeter i dis

En gammal tumregel säger ju att lite dis i luften ger bättre seeing än en riktigt klar himmel. Denna gång fungerade det dock inte så, utan det var både dis och dålig seeing. För Jupiter och Saturnus var det en extra dålig kombination, eftersom diset försvagade dem mycket, så att exponeringstiderna måste förlängas, så att den dåliga seeingen blev ännu uppenbarare. Det blev i praktiken omöjligt att fokusera när jag försökte med Barlow (=förlängd brännvidd), och de enda användbara filmerna blev i primärfokus, f=1000 mm. Jag slarvade med pekningen så att den överexponerade bilden bara visar två månar, de övriga fanns längre till vänster.

Med lätt övervåld i bildbehandlingen kan man se ekvatorsbanden och en mörk fläck i NEB, men definitivt inte mer.

Saturnus är Saturnus, men som sagt denna kväll omöjlig att filma i detalj

Höstens huvudmål för planetobservation är dock Mars, som med mycket större ytljusstyrka även nu var ett tacksammare motiv. Här var det inga problem att använda Barlow, och redan dessa bilder är bland mina bästa hittills av Mars.

 

 

6 september 2020

Månen vid Mars

Jag visste att månen skulle stå nära Mars på morgonen den 6/9, så när jag ändå var vaken vid 5-tiden passade jag på att ta några hastiga bilder med 200mm teleobjektiv. Med blotta ögat var det en fin syn, och med Mars nästan av magnitud -2 var det inga problem att se den nära en såpass full måne. Det brukar vara värre att ta vettiga bilder av en sån här månkonjunktion, eftersom man både vill hålla exponeringen mycket kort för månen, och lite längre för en planet eller stjärna i närheten. Den här gången gick det dock ovanligt bra, och Mars syns tydligt redan på en kortexponerad (1/500 s) bild som visar detaljer på månskivan

Tre gånger längre exponering ger en tydligare Mars, och fortfarande inte helt överexponerad måne

medan månen på 1/60s nästan saknar detaljer

Man ser dock att molnen börjat komma, så jag var ute i sista minuten, men hade turen på min sida

Det är i såna här lägen man vill prova HDR(HighDynamicRange)-reduktioner, men eftersom jag använde ett rangligt stativ och pekade lite olika med olika exponeringar lyckades jag (med EasyHDR) inte få till något bättre än denna bild, där både Mars och månen blivit utsmetade.  Man förstår principen i alla fall, man ska kombinera en stark Mars och en detaljrik måne i samma bild.

 

 

1 september 2020

Planetrepris

Främst ville jag se vad som eventuellt var Dell-datorns extra problem, så jag använde min vanliga uppställning för Inova-filmning. Mycket riktigt gick det smidigare, men jag insåg också att Jupiters låga höjd med usel seeing och stark atmosfärisk dipersion gör det nästan omöjligt att fokusera, så bilderna blev lika dåliga som igår.

Den överexponerade ”Jupitermånbilden” visar denna kväll bara en av månarna, Europa.  Io(J1) är osynlig planetskivan, Ganymedes(J3) är dold bakom, och Callisto(J4) hamnade genom förbiseende utanför bildkanten till höger.

Med wavelets får man också idag de grova detaljerna redan i primärfokus (f=1000 mm). Sen filmade jag flera serier med Barlow (f=2500 mm), men utan att få fram annat än större versioner av samma grova utseende. Man ser i alla fall att den största mörka fläcken har roterat tydligt åt höger på bara 24 minuter mellan den första (22.11) och den sista (22.35) bilden.

Då är det roligare med Saturnus, och här lönar sig Barlowlinsen bättre. Även om bilderna är suddiga ser man skuggan av planeten på ringen, dvs det är lätt att se att det är Saturnus nordpol vi ser.

Från en serie överexponerade Saturnusbilder kunde jag också med extrema wavelet-korrektioner få fram månen Titan på rätt ställe, men mer som kuriosa än som vettig observation.

Jag får nog inse att det ska till speciella väderförhållanden för att få fram detaljer på Jupiter och Saturnus när de står så lågt. Denna höst är det i stället Mars jag får koncentrera mig på, på väg mot en av sina bästa oppositioner öht för svenska förhållanden. Ännu stod planeten lågt när jag filmade den kring 23.15, men de betydligt kortare exponeringstiderna ger en klart detaljrikare bild. Man anar den södra polarkalotten och ett mörkare område på den ännu inte helt belysta skivan

Eftersom Mars roterar kring sin axel på 24h 37m blir det samma sida man ser flera kvällar i rad, dvs bilden är ganska lik gårdagens.

 

31 augusti-1 september 2020

Tre planeter

Väderutsikterna talade om en kall och klar natt, vilket iofs inte är det ideala om man vill filma planeter, men jag var ivrig att köra med SW200, och bar upp tuben till den nya observationsplatsen. När Jupiter omkring 22.15 kom fram bakom träden var jag beredd, men tydligen inte datorn. Det var precis som igår, fast jag var säker på att Jupiter var i fältet syntes inget på skärmen. Jag trodde det var mitt fel, men nu skyller jag på något fel på dator och/eller program. Jag övervägde om jag skulle byta dator, men orkade inte genomföra det. Så småningom kom filmningen i alla fall igång, men eftersom Jupiter redan i starten står väldigt lågt var det mycket frustrerande. Seeingen var som väntat extremt dålig, dels allmänt, och dels på grund av den låga höjden över horisonten. Fokusering blir en gissningslek, det man ser på skärmen verkar hopplöst suddigt, och inte förrän man reducerat filmerna vet man vad man fått fram.

Med överexponering av skivan får man den vanliga bilden av Jupiters månar.

och detaljbilderna av skivan tagna i primärfokus (f=1000 mm) ser helt rimliga ut

Men sen måste alltså fokuseringen av den förstorade bilden med Barlow (f=2500 mm) ha blivit fel, för på de bilderna får jag inte fram några detaljer alls

Bilderna av Saturnus är lika suddiga, men ser mycket roligare ut

Och när jag till sist fick denna bild av Mars kändes kvällen halvt räddad åtminstone

Jag ska fortsätta med reduktionerna för att eventuellt få det lite bättre, men framför allt ska jag observera mera…