14 oktober 2026

Testobservationer

Kvällen var inte kyligt höstklar, men praktiskt varm och i  alla fall användbar. För att slippa vänta på en repriskväll tänkte jag köra tricket att vänta ett par timmar mellan två asteroidobservationer och se rörelsen på det tidsintervallet. Det fordrar rimligt lång brännvidd, i detta fall Megrez-teleskopets 360mm, och synlighet över de höga träden hemifrån. I praktiken hade jag bara två mål, asteroiderna nr 170 Maria och nr 1001 Gaussia. Båda två låg rimligt nära alfa Pegasi på himlen, så jag siktade först mot den, och vred sen teleskopet via de grova inställningscirklarna på monteringen. Det känns som det bör fungera, men i praktiken kan man lätt komma flera grader fel.

Det spännande objektet var 1001 Gaussia, eftersom den är den första asteroiden med ett nummer över 1000 som jag har försökt mig på. Vid de första observationerna omkring 20.15 hamnade den långt i kanten av bilden, men i alla fall i fältet (puh), och när jag snabbt kollar är den med även på bilderna från 2 timmar senare. En summa av tio 30s-bilder visar stjärnor svagare än magnitud 15, så det är inga problem med Gaussia vid 14,3. Här är först hela Megrez-fältet från 20.19, med några identifieringar

Nästa försök kring 20.13 hamnade lite bättre, och på jämförelseutsnitten ser man nästan övertydligt hur Gaussia rört sig relativt den svaga stjärnan i närheten. Helt klart över förväntan, och förstås den metodik jag bör använda för asteroider som syns hemifrån!

Den andra asteroiden var alltså 170 Maria, som på den första bilden kring 20.31 kom med bara med ett nödrop, också nästan dold vid en ljusare stjärna

På den andra bilden 22.24 var den bättre centrerad, och jämförelsebilden är igen tydlig och bra

När Saturnus tittade fram testade jag med många olika exponeringstider. Vid 1/250 s är fortfarande själva skivan lite överexponerad, men vi ser en förvånande tydlig Saturnus med ring. Sen blir det bara sämre tills vi vid 1 sekund börjar se svagae månar än den ljusa Titan

Vid 2,5 sekunder anas en femte måne, så detta var ungefär optimalt för att se Saturnus månar

På en 30s-bild syns bara Titan bredvid den överexponerade planeten

Sen testade jag för skoj skull att ta många exponeringar mot galaxen M33. Den är iofs mycket ytljussvag, men jag blev ändå chockad när inte ett spår av den syntes ens efter 10 minuters exponering, och fick för mig att himmelsbakgrunden verkligen var så upplyst. Det visade sig dock bara vara ett slarvfel från min sida, jag hade skrivit upp att jag skulle vrida 12,5 minuter i rektascension, men när jag nu kollar skulle det varit 24,1 minuter, oklart hur det kunde bli så fel…Så om jag hade pekat rätt hade jag nog sett något, nu blev det observationer av ett ganska anonymt fält. (Dubelstjärnan STT30 är ett glest fysiskt par omkring 200 ljusår från solen, där stjärnorna i paret tar mer än 100000 år för att göra ett varv kring varandra).

Jag är helt nöjd med asteroidobservationerna i alla fall, fler sådana bör följa ( i vart fall för de med deklinationer över +10 grader som klarar träden…)

 

25 september 2021

Jupiter m.m.

Kvällshimlen var någorlunda klar, men med fula dismoln upplysta av månen. Jag ville åtminstone filma Jupiter (för första gången detta år) så jag hade satt igång SW200-teleskopet. Nere vid Saturnus var diset så tjockt att jag inte ens försökte filma, men medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram bakom träden tog jag några bilder i primärfokus.

Dis och månsken är ingen bra kombination, och med sökaren nästan igenimmad kunde jag bara hitta himlens ljusaste stjärnor. Från Vega gjorde jag ett tappert försök att hitta chi Cygni via vinkelskalorna på monteringen, men avståndet var för långt, så jag vred en grad för långt i rektascension. Däremot kunde jag via Deneb komma fram till 61 Cygni, berömd i astronomihistorien som den första stjärna man kunde mäta en parallax för (Bessel 1838). Bessel valde den för att den har en så snabb egenrörelse över himlen att den också borde  vara ovanligt närbelägen. Det är den också; Bessel fann avsåndet 10,4 ljusår, nära det korrekta 11,4. Som syns av bilden är 61 Cygni också en dubbelstjärna, där de två komponenterna långsamt rör sig kring sin gemensamma tyngdpunkt, med en ännu ganska osäkert bestämd period omkring 700 år.

Även för tre år sedan tog jag en bild genom SW200-teleskopet, och vi kan se dem förstorade bredvid varandra här nedan. Det räcker att se på läget av den svaga grannstjärnan precis till höger så ser man att 61 Cygni faktiskt rört sig ett litet stycke.

Det är ett ringa fåtal stjärnor där man så enkelt kan se deras egenrörelser. De svagare stjärnorna på dessa bilder ligger antagligen tusen gånger längre bort än 61 Cygni, med motsvarande mindre parallaxer och egenrörelser. Vår tids fantastiska teknik för positionsastronomi(=ESA:s Gaia-satellit ) gör att man ändå kan mäta dem på mindre än en procent när!

Den 13/9 och 14/9 såg vi Saturnus nära stjärnan HIP 101922, men planeten har nu rört sig en bra bit längre åt höger. Den stora månen Titan syns förstås också tydligt på en 15s-bild.

Jupiter lyser upp diset ännu mer extremt, och alla svaga stjärnor drunknar på en (skakig) 15s-exponering.

Man får dra ner till 1s exponering för att se alla månarna, ovanligt nog med den yttersta (Callisto) närmast den fortfarande gravt överexponerade planetskivan.

Sen övergick jag till filmning med Inova-kameran och den gamla datorn. Det tjocka diset visade sig direkt genom att jag fick använda mycket längre exponeringstider än normalt för Jupiter. Först ville jag ha med månarna, så skivan är här överexponerad. Man kan ana att Europa(J2) rört sig lite mer åt vänster relativt Io(J1) mellan stillbilden ovan från 22.20 och filmen 22.43. (Den passerade sedan tätt ovanför omkring 23.05)

En till film utan Barlow visar skivan (inklusive Röda Fläcken!) och fortfarande tre av månarna. (Det är typiskt att en bara lite mindre ljusstyrka gör att Callisto här försvunnit helt). Exponeringstiden är redan så lång som 1/20 s, så jag anade att det skulle bli problem med längre brännvidd.

Med Barlow fick jag både förlänga exponeringstiderna och öka förstärkningen drastiskt, och resultatbilderna är inte mycket att skryta med. Preliminära slutbilder från 4 filmsekvenser ses här i tidsordning, med vänstra bilden tagen 22.51 och den högra 22.58. Man kan ana att Röda Fläcken rör sig åt höger med planetens rotation, och den verkar ganska central på den sista bilden.

Jag är nöjd i så måtto att utrustningen fungerade, men hoppas på klarare väder nästa gång.

14 september 2021

Uppföljning

Vädret var lite disigare, och min fokusering lite sämre, men här är några fler bilder av Jupiter och Saturnus genom SW200-teleskopet. En 15s-exponering visar ungefär samma stjärnfält som i går, men Saturnus har flyttat sig lite åt höger relativt HIP101922.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En förstorad 4s-bild med dåligt fokus visar bara nätt och jämnt månen Rhea, medan Thetys och Dione hamnat på för ljus bakgrund. (En finess med dåligt fokus är att man ser färgskillnader tydligare. De två TYC-stjärnorna har B-V 0,29 resp. 1,27 och man ser tydligt den rödare färgen på den undre av dem).

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram försökte jag sikta mot ljusa stjärnor, men även det var svårt med en immig sökare. Kamerans synfält är ungefär en grad i diameter, och det är svårare än man kan tro att hitta rätt. Jag har alltsedan mina nybörjardagar haft ett gott öga till alfa i Stenbocken, som jag då genom min 20×80 kikare såg som en lustig stjärnrad lågt över Kirunavaara. Här ser man att de fyra (helt orelaterade!) atjärnorna nästan fyller synfältet

Beta i Stenbocken är däremot en äkta, men mycket gles, dubbelstjärna. Det kan ta stjärnorna i paret någon miljon år att gå runt varandra, men de håller ihop.

En annan klassisk gles dubbel är paret Mizar/Alcor i Karlavagnen, där omloppstiden också kan vara någon miljon år. Den spännande fortsättningen är ju sedan att Mizar själv redan i ett litet teleskop är en visuell dubbel, vars båda komponenter i sin tur är mer kortperiodiska spektroskopiska dubblar.

 

 

Som exempel på problemet att skilja äkta och falska(optiska) dubbelstjärnor kan man ta stjärnan 54 Oph som jag också råkade sikta på utan avsikt. Nära ovanför till vänster (ca 23 bågekunder) från den ljusa huvudstjärnan syns en betydligt svagare följeslagare, och det är lätt att tro att de är ett fysiskt par. Enligt noggranna mätningar med Gaia-satelliten befinner sig dock den svagare stjärnan ca  3300 ljusår bort  jämfört med huvudstjärnans 450 ljusår!

 

En Jupiterbild med 15s exponering har lite skakdarr på de ljusa stjärnorna, men visar tydligt att planeten relativt HIP 107567 rört sig lite åt höger sedan gårdagen. Nere till höger syns nu också 45 Cap. De två yttre månarna Ganymedes och Callisto syns tydligt utanför det hopplöst överexponerade området kring planetskivan

Med 1/4s exponering är det överexponerade området mindre, och man ser nu även Io. Den fjärde månen, Europa, är dold bakom Jupiterskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer blev det inte denna kväll.