Testobservationer
Kvällen var inte kyligt höstklar, men praktiskt varm och i alla fall användbar. För att slippa vänta på en repriskväll tänkte jag köra tricket att vänta ett par timmar mellan två asteroidobservationer och se rörelsen på det tidsintervallet. Det fordrar rimligt lång brännvidd, i detta fall Megrez-teleskopets 360mm, och synlighet över de höga träden hemifrån. I praktiken hade jag bara två mål, asteroiderna nr 170 Maria och nr 1001 Gaussia. Båda två låg rimligt nära alfa Pegasi på himlen, så jag siktade först mot den, och vred sen teleskopet via de grova inställningscirklarna på monteringen. Det känns som det bör fungera, men i praktiken kan man lätt komma flera grader fel.
Det spännande objektet var 1001 Gaussia, eftersom den är den första asteroiden med ett nummer över 1000 som jag har försökt mig på. Vid de första observationerna omkring 20.15 hamnade den långt i kanten av bilden, men i alla fall i fältet (puh), och när jag snabbt kollar är den med även på bilderna från 2 timmar senare. En summa av tio 30s-bilder visar stjärnor svagare än magnitud 15, så det är inga problem med Gaussia vid 14,3. Här är först hela Megrez-fältet från 20.19, med några identifieringar
Nästa försök kring 20.13 hamnade lite bättre, och på jämförelseutsnitten ser man nästan övertydligt hur Gaussia rört sig relativt den svaga stjärnan i närheten. Helt klart över förväntan, och förstås den metodik jag bör använda för asteroider som syns hemifrån!
Den andra asteroiden var alltså 170 Maria, som på den första bilden kring 20.31 kom med bara med ett nödrop, också nästan dold vid en ljusare stjärna
På den andra bilden 22.24 var den bättre centrerad, och jämförelsebilden är igen tydlig och bra
När Saturnus tittade fram testade jag med många olika exponeringstider. Vid 1/250 s är fortfarande själva skivan lite överexponerad, men vi ser en förvånande tydlig Saturnus med ring. Sen blir det bara sämre tills vi vid 1 sekund börjar se svagae månar än den ljusa Titan
Vid 2,5 sekunder anas en femte måne, så detta var ungefär optimalt för att se Saturnus månar
På en 30s-bild syns bara Titan bredvid den överexponerade planeten
Sen testade jag för skoj skull att ta många exponeringar mot galaxen M33. Den är iofs mycket ytljussvag, men jag blev ändå chockad när inte ett spår av den syntes ens efter 10 minuters exponering, och fick för mig att himmelsbakgrunden verkligen var så upplyst. Det visade sig dock bara vara ett slarvfel från min sida, jag hade skrivit upp att jag skulle vrida 12,5 minuter i rektascension, men när jag nu kollar skulle det varit 24,1 minuter, oklart hur det kunde bli så fel…Så om jag hade pekat rätt hade jag nog sett något, nu blev det observationer av ett ganska anonymt fält. (Dubelstjärnan STT30 är ett glest fysiskt par omkring 200 ljusår från solen, där stjärnorna i paret tar mer än 100000 år för att göra ett varv kring varandra).
Jag är helt nöjd med asteroidobservationerna i alla fall, fler sådana bör följa ( i vart fall för de med deklinationer över +10 grader som klarar träden…)
