25 september 2021

Jupiter m.m.

Kvällshimlen var någorlunda klar, men med fula dismoln upplysta av månen. Jag ville åtminstone filma Jupiter (för första gången detta år) så jag hade satt igång SW200-teleskopet. Nere vid Saturnus var diset så tjockt att jag inte ens försökte filma, men medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram bakom träden tog jag några bilder i primärfokus.

Dis och månsken är ingen bra kombination, och med sökaren nästan igenimmad kunde jag bara hitta himlens ljusaste stjärnor. Från Vega gjorde jag ett tappert försök att hitta chi Cygni via vinkelskalorna på monteringen, men avståndet var för långt, så jag vred en grad för långt i rektascension. Däremot kunde jag via Deneb komma fram till 61 Cygni, berömd i astronomihistorien som den första stjärna man kunde mäta en parallax för (Bessel 1838). Bessel valde den för att den har en så snabb egenrörelse över himlen att den också borde  vara ovanligt närbelägen. Det är den också; Bessel fann avsåndet 10,4 ljusår, nära det korrekta 11,4. Som syns av bilden är 61 Cygni också en dubbelstjärna, där de två komponenterna långsamt rör sig kring sin gemensamma tyngdpunkt, med en ännu ganska osäkert bestämd period omkring 700 år.

Även för tre år sedan tog jag en bild genom SW200-teleskopet, och vi kan se dem förstorade bredvid varandra här nedan. Det räcker att se på läget av den svaga grannstjärnan precis till höger så ser man att 61 Cygni faktiskt rört sig ett litet stycke.

Det är ett ringa fåtal stjärnor där man så enkelt kan se deras egenrörelser. De svagare stjärnorna på dessa bilder ligger antagligen tusen gånger längre bort än 61 Cygni, med motsvarande mindre parallaxer och egenrörelser. Vår tids fantastiska teknik för positionsastronomi(=ESA:s Gaia-satellit ) gör att man ändå kan mäta dem på mindre än en procent när!

Den 13/9 och 14/9 såg vi Saturnus nära stjärnan HIP 101922, men planeten har nu rört sig en bra bit längre åt höger. Den stora månen Titan syns förstås också tydligt på en 15s-bild.

Jupiter lyser upp diset ännu mer extremt, och alla svaga stjärnor drunknar på en (skakig) 15s-exponering.

Man får dra ner till 1s exponering för att se alla månarna, ovanligt nog med den yttersta (Callisto) närmast den fortfarande gravt överexponerade planetskivan.

Sen övergick jag till filmning med Inova-kameran och den gamla datorn. Det tjocka diset visade sig direkt genom att jag fick använda mycket längre exponeringstider än normalt för Jupiter. Först ville jag ha med månarna, så skivan är här överexponerad. Man kan ana att Europa(J2) rört sig lite mer åt vänster relativt Io(J1) mellan stillbilden ovan från 22.20 och filmen 22.43. (Den passerade sedan tätt ovanför omkring 23.05)

En till film utan Barlow visar skivan (inklusive Röda Fläcken!) och fortfarande tre av månarna. (Det är typiskt att en bara lite mindre ljusstyrka gör att Callisto här försvunnit helt). Exponeringstiden är redan så lång som 1/20 s, så jag anade att det skulle bli problem med längre brännvidd.

Med Barlow fick jag både förlänga exponeringstiderna och öka förstärkningen drastiskt, och resultatbilderna är inte mycket att skryta med. Preliminära slutbilder från 4 filmsekvenser ses här i tidsordning, med vänstra bilden tagen 22.51 och den högra 22.58. Man kan ana att Röda Fläcken rör sig åt höger med planetens rotation, och den verkar ganska central på den sista bilden.

Jag är nöjd i så måtto att utrustningen fungerade, men hoppas på klarare väder nästa gång.

14 september 2021

Uppföljning

Vädret var lite disigare, och min fokusering lite sämre, men här är några fler bilder av Jupiter och Saturnus genom SW200-teleskopet. En 15s-exponering visar ungefär samma stjärnfält som i går, men Saturnus har flyttat sig lite åt höger relativt HIP101922.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En förstorad 4s-bild med dåligt fokus visar bara nätt och jämnt månen Rhea, medan Thetys och Dione hamnat på för ljus bakgrund. (En finess med dåligt fokus är att man ser färgskillnader tydligare. De två TYC-stjärnorna har B-V 0,29 resp. 1,27 och man ser tydligt den rödare färgen på den undre av dem).

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan jag väntade på att Jupiter skulle komma fram försökte jag sikta mot ljusa stjärnor, men även det var svårt med en immig sökare. Kamerans synfält är ungefär en grad i diameter, och det är svårare än man kan tro att hitta rätt. Jag har alltsedan mina nybörjardagar haft ett gott öga till alfa i Stenbocken, som jag då genom min 20×80 kikare såg som en lustig stjärnrad lågt över Kirunavaara. Här ser man att de fyra (helt orelaterade!) atjärnorna nästan fyller synfältet

Beta i Stenbocken är däremot en äkta, men mycket gles, dubbelstjärna. Det kan ta stjärnorna i paret någon miljon år att gå runt varandra, men de håller ihop.

En annan klassisk gles dubbel är paret Mizar/Alcor i Karlavagnen, där omloppstiden också kan vara någon miljon år. Den spännande fortsättningen är ju sedan att Mizar själv redan i ett litet teleskop är en visuell dubbel, vars båda komponenter i sin tur är mer kortperiodiska spektroskopiska dubblar.

 

 

Som exempel på problemet att skilja äkta och falska(optiska) dubbelstjärnor kan man ta stjärnan 54 Oph som jag också råkade sikta på utan avsikt. Nära ovanför till vänster (ca 23 bågekunder) från den ljusa huvudstjärnan syns en betydligt svagare följeslagare, och det är lätt att tro att de är ett fysiskt par. Enligt noggranna mätningar med Gaia-satelliten befinner sig dock den svagare stjärnan ca  3300 ljusår bort  jämfört med huvudstjärnans 450 ljusår!

 

En Jupiterbild med 15s exponering har lite skakdarr på de ljusa stjärnorna, men visar tydligt att planeten relativt HIP 107567 rört sig lite åt höger sedan gårdagen. Nere till höger syns nu också 45 Cap. De två yttre månarna Ganymedes och Callisto syns tydligt utanför det hopplöst överexponerade området kring planetskivan

Med 1/4s exponering är det överexponerade området mindre, och man ser nu även Io. Den fjärde månen, Europa, är dold bakom Jupiterskivan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer blev det inte denna kväll.