24 februari 2016

2016-02-27 av staffastro i SW200film och märkt Jupiter, månen, variabla stjärnor | Lämna en kommentar

Månen och Jupiter, sämre repris

Ville gärna ha månbilder från en dag senare, så jag filmade en stund på samma sätt som igår. Jupiter stod först i kön, och jag tyckte inte seeingen var så mycket sämre. Det var den emellertid enligt Registax, och av många bilder blev det inte bättre än så här till sist

Månen var huvudmålet, men den stod klart lägre än Jupiter på himlen, och även här blev seeingen ett problem. I norr har vi den vanliga uppsättningen tydliga kratrar, och åter med Strabo mycket tydligare än Thales

Endymion ser plötsligt ut att ha höga väggar

vilket man knappast kan säga om Berzelius

Vi ser ännu hela Mare Crisium

och Langrenus och Petavius imponerar alltmer när terminatorn kommer närmare

Vidare åt söder kommer inget särskilt spännande

Som sagt, lite för dålig seeing, men inte bortkastat ändå: Antalet kombinationer av belysning och libration är definitivt så stort att man aldrig ser månen likadan två gånger på några decennier åtminstone…

23 februari 2016

2016-02-25 av staffastro i SW200film och märkt Jupiter, månen | Lämna en kommentar

Månen och Jupiter

En nästan full måne bredvid Jupiter på himlen, omöjligt att inte filma lite, trots usel seeing.

Månen var i verkligheten ett drygt dygn efter full, dvs det fanns skojigheter längs östra randen. Vid de flesta belysningar är Thales mycket tydligare än den stora grannen Strabo, men här visar denna (liksom Endymion) för en gångs skull markerade skuggor.

Lite längre ner är den stora kratern Gauss dramatiskt belyst

liksom kratrarna bortom Mare Crisium

Sen kommer de två stora, Langrenus och Petavius

Längre söderut blir det successivt mer “fullmånekänsla”, dvs svårt att urskilja individuella kratrar.

På Jupiter fanns Röda fläcken i trevligt läge, och bilderna blev bättre än man kunde vänta sig jämfört med månen. Troligen är finessen att man bara behöver korrigera över ett litet fält i taget.

16 februari 2016

2016-02-20 av staffastro i Driven kamera, Megrez och märkt Jupiter, satellit, småplanet, Uranus, variabla stjärnor | Lämna en kommentar

Lite annat än månen

Det är så tidsödande att ta hand om månfilmer att jag inte ville köra ytterligare en omgång. I stället experimenterade jag utan framgång med bättre sätt att montera teleobjektiv och kamera pararellt med Megrez-teleskopet. Det blev mest pekande på måfå, som när jag chansade på att hitta Vesta lågt i väster men (visade det sig efteråt) lyckades pricka Uranus i stället. Denna bild (med 200mm brännvidd) blir den sista för denna säsong.

Asteroiden nr 15 Eunomia följde jag under hösten i Pegasus, och även för den blir det här sista bilden för säsongen. Den låg nu precis bredvid beta och gamma i Väduren, dvs lätt att hitta även med 200mm brännvidd.

Även med Mira hade jag tur och träffade rätt utan någon stark stjärna att sikta mot. Ljusstyrkan har ökat tydligt, men den går inte att observera länge till.

Efter att ha missat asteroid nr 5 Astraea häromkvällen var jag nu omsorgsfullare och siktade längre till höger om Regulus. I samma synfält finns den kända Mira-variabeln R Leonis som även nära minimum omedelbart sticker ut genom sin röda färg.

På en bild med 135 mm brännvidd som bara skulle kolla trädluckan bredvid Alphard (alfa Hydrae) ser man flera geostationära satelliter (som ger streck på bilden medan kameran följer med jordrotationen).

Jag tog också bilder av Jupiter, först med 135mm så att man har några ljusa stjärnor att jämföra med. Man ser att det finns molnstråk på himlen och objektivet ger (som vanligt) en kraftig reflex av den ocentrerade planeten.

Till sist tog jag också ett par bilder genom Megrez-teleskopet. På en sekund får man en bra bild av månarna, här i utsnitt.

På en 30s-bild ser man också den HD-stjärna som låg ovanför till höger på bilderna från 12 februari, dvs vi ser tydligt att Jupiter rört sig åt höger jämfört med stjärnorna.

15 februari 2016

2016-02-20 av staffastro i SW200film och märkt månen | Lämna en kommentar

Månen igen

Kall nordanvind och uppklarnande, egentligen alldeles fel väder för månobservation! Men en halvmåne högt i söder på bekväm tidig kvällstid gick inte att säga nej till, så jag filmade på. Seeingen som väntat dålig, men Registax som väntat bra att reparera, så det blev användbara bilder i alla fall. I norr är polen av librationen lite vänd hitåt, så de polnära kratrarna Byrd och Peary är synliga.

Även östra randen gynnas, så Humboldthavet och den stora kratern Hayn är väl synliga

Alpdalen är precis på terminatorn, och det framträdande kraterparet Aristoteles/Eudoxus är lagom belysta

Lite längre ner på Regnets hav finns trion Archimedes, Aristillus, Autolycus, och vi ser bergskedjorna Kaukasus i norr och Apenninerna i söder med ett “sund” till Klarhetens hav i öster

Belysningen är helt rätt för månens mest berömda system av sprickor vid Ariadaeus, Hyginus och Triesnecker

Vi kan sedan fortsätta åt söder längs terminatorn

På östra sidan av Klarhetens hav finns den stora Posidonius

och i höglandet norr om Mare Crisium finns också t.ex. de “nordiska” kratrarna Römer och Berzelius

Bortom Mare Crisium gör librationen Mare Marginis väl synligt

Langrenus syns nu bara genom sin ljushet

medan man måste veta exakt var den finns för att se Petavius

Nere i sydost ser vi Janssen och Vallis Rheita, med Piccolmini uppe till vänster

Från Piccolomini slingrar sig Altai-förkastningen upp åt vänster, en del av en yttre ring koncentrisk med Nektarhavet som bildades vid ett stor nedfall för 3,8-3,9 miljarder år sedan.

Norr om Nektarhavet ligger Theophilus och Cyrillus, som nu ser mycket mindre dramatiska ut än häromdagen

Från kratern Abulfeda går en lustig kedja av kratrar som bör ha bildats samtidigt och ungefär vid denna tid. Riktningen stämmer dock inte med Nektarnedfallets centrum.

13 februari 2016

2016-02-14 av staffastro i SW200film och märkt månen | Lämna en kommentar

Måne bland lätta moln

Det var mycket mer moln än i går, omöjligt att ta stjärnbilder, men månskäran lockade i sydväst. Just där står det träd, så jag fick göra en lite större expedition ut på gräsmattan, med lång sladd för ström. Eftersom jag har få bilder från denna fas (33% belyst) var det värt mödan fast det inte blev så många bilder. Jag tog inte ens en översiktsbild, utan man får tänka sig en skära sammansatt av bilderna här. I norr finns inte så mycket att se

Sedan har vi den klassiska vyn med Atlas, Hercules och Humboldthavet

Innanför mot terminatorn finns Bürg och den stora Posidonius

och de slingrande åsarna på Klarhetens hav

Ännu fler lustiga höjdformationer syns på Lugnets hav

där den karakteristiska kratern Torricelli visar vägen ner mot Nektarhavet

Där ligger de “tre stora” (Torricelli, Cyrillus och Catharina) ännu mest i skugga

medan Piccolomini längre söderut är upplyst. Den långa förkastningsbranten R.Altai slingrar upp åt vänster.

Nu är vi strax nere vid södra hornet

Om vi nu går uppåt på den belysta sidan ser vi tydligt den stora Janssen och den breda dalen till vänster om Rheita

Vidare uppåt finns Petavius

och Langrenus

samt förstås Mare Crisium

I nordost fattas det bilder, men för att vara gjord på bara 40 minuter är jag helt nöjd med kvällens session.

12 februari 2016

2016-02-13 av staffastro i Megrez och märkt djuprymd, Jupiter, variabla stjärnor | Lämna en kommentar

Måfåbilder med Megrez

Det klarnade upp på kvällen, och jag ville ta några fler bilder med Megrez-teleskopet eftersom det nu åter hunnit bli “månsäsong”, med en snabbt växande månskära. (Jag valde bort stora teleskopet för Jupiterfilmning eftersom Röda fläcken inte var synbar och månarna inte gjorde något roligt). Genom Megrez (360mm f/5) blir förstås Jupiter gravt överexponerad redan på 30 sekunder. Den befinner sig i ett fält ovanligt tomt på ljusa stjärnor, på väg åt höger inför oppositionen om en månad.

En kortexponering på 1 sekund visar vad som döljer sig i centrum: 4 månar plus den 9:e magnitudens HD-stjärna som är markerad ovan

Jag hade kollat att asteroiden nr 5 Astraea befann sig nära Regulus, men missade den precis i övre högra hörnet av bilden. Inget annat roligt finns egentligen att se här…

Jag klagar alltid på mina sökare, och när jag misslyckats att hitta t.o.m. Krabbnebulosan som ligger precis vid en ljus stjärna satte jag desperat fast en 8×30 vinkelsökare för att åtminstone på en höft kunna se var jag var. (Den sökaren, tung och otymplig surplus från andra världskriget, har jag använt i över 50 år nu, och den går alltid att lita på…). Nu var det inte svårt att hitta Krabbnebulosan M1 vid oxens övre hornspets (zeta Tauri). Krabbnebulosan är förstås den berömda resten från 1054 års supernova, där det i centrum snurrar en neutronstjärna med över 30 varv i sekunden. I teleskopet är M1 ett ganska stort och ljussvagt objekt, men med så här kort brännvidd får man ett helt annat intryck.

Jag testade sen också med M51, den berömda spiralgalaxen par preference. Dess spiralstruktur sågs första gången av Lord Rosse omkring 1845 i hans jätteteleskop med 1,8 meters spegel. Nu räcker det alltså med 5 minuters exponering (DSS-summa av fyra bilder) med ett 7 cm teleskop för att se den mycket tydligt. Detta är min första bild av M51, och resultatet är över förväntan. Man kan t.o.m. ana två mycket svagare galaxer, där NGC 5229 ligger på ungefär samma avstånd men NGC 5169 mycket längre bort än M51.

Sen hade jag svårare med M101, åter en nära miss, och när jag kollade ljusstyrkan för RCrB hade fokus blivit dåligt. Stjärnan är i alla fall osynlig, magnitud svagare än ungefär 13.

Kvällens behållning var M51.

4 februari 2016

2016-02-05 av staffastro i Megrez och märkt djuprymd, komet | Lämna en kommentar

Komet och annat med Megrez

Som jag anade i går hade jag svårt att få in komet Catalina i Megrez-teleskopets (f=360mm) mindre synfält, men efter 45 minuters letande gick det till sist. Himlen var fortsatt klar (om än inte perfekt), och jag tog ett dussin bilder. Jag ska bildbehandla mer, men DSS-bilden med nästan 18 minuters total exponeringstid är värd att visa direkt

Kometen har rört sig neråt i deklination, och galaxen NGC 2146 syns nu rakt bakom svansen. Man ser faktiskt också en antydan till en andra (jon-)svans. DSS är ett lurigt program, och detta första stackningsförsök blev ovanligt lyckat. När jag sen ansträngde mig och försökte hålla kometen centrerad i bilderna (så att stjärnorna blev spår) blev bilden mycket fulare

Det var längesen jag tog bilder med denna utrustning, så jag kunde inte låta bli att sikta på Orionnebulosan

och Plejaderna. Här börjar man redan på en 90s-exponering se reflektionsnebulosorna kring hopens ljusa stjärnor

men fyra bilder kombinerade med DSS visar dem ännu tydligare. Tvärtemot vad man tidigare trott är nebulositeten inte relaterad till stjärnhopen, utan denna råkar bara passera genom ett interstellärt stoftmoln.

Sen siktad jag på den lätthittade Rosette-nebulosan som jag aldrig försökt mig på förut. Jag är mycket nöjd med bilden (drygt 10 minuters total exponering), som tydligt visar nebulosaskalet med mörka stoftstrukturer kring en stjärnhop i mitten. Det röda nebulosaljuset är av en våglängd som kameran delvis filtrerar bort, och många amatörer använder ‘astro-moddade’ kameror där detta filter är borttaget.

En liten kortexponerad bild av Mira visar att den är på väg att öka sin ljusstyrka nu. Hipparcosstjärnorna på bilden är av magnitud 7.2-7.4.

3 februari 2016

2016-02-04 av staffastro i Driven kamera och märkt komet | Lämna en kommentar

Komet Catalina tuffar på

När det nu kom en klar natt ville jag ha koll på komet Catalina igen. Den har passerat sin högsta deklination, men ligger fortfarande vid nästan +80 grader och i läge ovanför polen, så förhållandena är ganska idealiska. Jag är dock ovan vid höga deklinationer plus ekvatoriell montering, så jag var ganska nöjd med att få in kometen i 200mm teleobjektiv. Där uppe i Giraffens stjärnbild finns få ljusa stjärnor, men av en slump råkade kometen finnas på linjen mellan ett par 5:e magnitudens Hipparcosstjärnor. (Deras så olika nummer förklaras just av numrering i rektascensionsordning plus hög deklination…). Bilden har norr uppåt, fast det nu alltså är neråt på himlen.

Bilden ovan är en 2 minuters enkelbild, men med 14 minuter adderat i DSS blir stoftsvansen mycket tydligare. Någon jonsvans syns inte längre på mina bilder. (Däremot upptäckte jag ett litet sudd i närheten som visade sig vara galaxen NGC_2146 , vilken alltså är ett ganska intressant objekt i sig.)

Två timmar senare tog jag fler bilder. Himlen var inte lika klar, men de tunna molnslöjorna kom och gick snabbt förbi. En ny summabild (med kometen bättre centrerad) är ganska lik den förra, men man ser tydligt hur kometen rört sig neråt åt höger mellan de två tidpunkterna.

På detaljbilder ser man dels att stativet var dåligt polinställt (stjärnspår!), dels att kometens ljusa kärna nästan passerade rakt över en svag stjärna. (Slarvigt nog har jag heller inte vänt bilderna, så att kometen ju rör sig uppåt här fast det borde varit neråt som på de stora bilderna…)

Astrobilder (mest) från Granbacken

Staffan Söderhjelms nattliga dagbok

Månadsarkiv: februari 2016