30 januari 2023

Fin kväll!

Den tidiga kvällen var helt klar, med svag vind och plusgrader, och det var bara roligt att vara ute. Jag hade inte planerat något, men vågade mig på Megrez-teleskopet från start. Venus var på väg ner i västsydväst, och jag tog några bilder. Brännvidden är för kort för att visa en skiva, och planeten var skymd i träd, men en 2s-bild visar ett par stjärnor i närheten på den ljusa himlen.

Ett utsnitt av Jupiter med samma exponering visar tre månar plus ett antal (förvånansvärt väl synliga) svaga stjärnor

Med 8s exponering börjar himlen redan bli för ljus

Sen var jag lite mer systematisk när jag skulle leta upp kometen. Den låg nu på deklination 80 grader, och jag insåg att jag måste ligga ungefär rätt i rekatascension för att kunna vrida teleskopet rätt. I månskenet var jag osäker på om jag ens såg den diffusa kometen i en 10×50 fältkikare, dvs jag måste snarare ha koll på stjärnorna i närheten. När jag förstått  läget nära en magnitud 4-stjärna kunde jag så via sökaren (idag inte nedisad) rätt snabbt få den i kamerafältet, och sedan med teleskopets finrörelser justera till centralt läge.

Sen tog jag ett antal bilder med olika exponeringstid, de flesta med 30s. Det visade sig vara ett lagom val, för en 60s-bild gav tydliga stjärnspår på grund av det dåligt inställda stativet. (Tyvärr visade det sig också att alla bilder var för dåligt fokuserade. Jag har många gånger varit med om samma sak när jag pekar uppåt, någonstans ”släpper” fokuslåsningen trots att jag tycker att alla skruvar är hårt åtdragna.)

Redan på denna enkelbild anar man den smala jonsvansen (neråt i bild), så den borde synas tydligt på summerade bilder. Här tillkommer dock problemet med kometens egen snabba rörelse relativt stjärnorna. En direkt summabild utan korrektion för detta ger gör komethuvudet till ett streck och suddar helt ut jonsvansen. DeepSkyStacker har en specialmetod för detta, men det är frustrerande svårt att i varje bild markera kometens precisa läge. Detta extrapyssel var nu klart värt besväret, och summabilden med totalt 12 minuters exponeringstid visar en oväntat lång (och anat dubbel) jonsvans.

Rent estetiskt är kometen tråkigt osymmetrisk både i färg och form, men att kunna få denna bild på en så månupplyst himmel var långt över mina förväntningar!

Jag hade fortfarande 70-200mm teleobjektivet parallellt med teleskopet, och passade på att ta en 70mm-bild där man ser hur nära Polstjärnan kometen ligger

En telebild med ca 135mm brännvidd (lämpligt uppskalad) jämförs här med en tidigare bild genom teleskopet, så att man igen ser kometens snabba rörelse.

Med 70mm brännvidd får man fler (svaga) stjärnor kring Jupiter

Det som också lockade för ett större synfält var månens konjunktion med Mars, för blotta ögat en trevlig syn. Med just detta objektiv anade jag dock att det skulle bli problem, eftersom det är extremt känsligt för reflexer. Med 1/15s exponering syns motivet i princip, en överexponerad måne och en underexponerad Mars, och redan en månreflex till vänster om Mars.

Med 1 sekunds exponering börjar stjärnorna framträda, och reflexen är rimligt tolerabel.

Utan denna successiva förklaring ser ju en 4s-bild helt obegriplig ut, fast synen med blotta ögat är en vacker kombination med bara månen och en ljusstark planet.

En förstorad 200mm-bild av månen blev rätt suddig, men exponeringstiden 1/8000 s (!) skvallrar om månens ljusstyrka ännu så här långt från full.

Jag var ute i nästan 1 1/2 timme, men det var tack vare vädret  bara ett nöje jämfört med den 26/1.

27 januari 2023

Komet och asteroider

Även den 27 januari höll det rimligt klara vädret i sig, men med mer dis och en 42% belyst måne var förhållandena klart sämre. Med tanke på det och med omtanke om ryggen var jag bestämd på att inte utmana ödet med nya teleskopförsök, utan gick bara ut en kort stund med kamera+85mm och iOptron-stativet.

Kometen hade som väntat flyttat sig  vidare uppåt, och syntes fortfarande inte med blotta ögat. På en 15s-bild ser man den grönaktiga nyansen, men också hur diset i luften ger en halo även kring de två ljusa stjärnorna i Lilla Björnen.

Jag tog totalt 15 sådana exponeringar, men den summerade bilden ger inte mycket mer. Dis och månsken döljer den smalare svans som troligen fortfarande varit  tydlig mot en mörkare himmel.

Det spännande är ju farten i förflyttningen över himlen, som beror på kometens närhet till jorden, just nu ”bara” 50 miljoner kilometer (en tredjedels astronomisk enhet).

Utom kometen hade jag uppgiften att ta nya bilder av två asteroider. Nr 532 Herculina var igen lätt att peka på under Hyaderna, men man ser diset kring Aldebaran, och med en magnitud på 10,8 är Herculina inte helt lätt att identifiera.

När man har bilder från två närliggande dagar kan man dock förstora rejält, och här är nu jämförelsebilden ovanligt tydlig.

Däremot är nr 57 Mnemosyne så svag att det blev mer av ett gränsfall. Jag slarvade och fick bara två exponeringar av rätt fält, och Mnemosyne är bara nätt och jämnt urskiljbar på en DSS-summa. Lite onödigt gjorde jag en liknande summa  av två bilder från den 26/1 där den syns utan problem. (För att förtydliga har jag markerat stjärnorna a och b så man lätt ser rörelsen.)

Det var kvällens uppgifter, så efter en kvart avslutade jag nöjd.

 

 

 

 

26 januari 2023

Framgång och frustration

Väderleksrapporterna stämde, så att det efter klockan 20 faktiskt klarnade upp, så jag ville förstås fortsätta att observera kometen (C/2023 E3). Den syntes tydligt i en fältkikare men inte alls med (mina) blotta ögon, i en rätvinklig triangel med beta och gamma i Lilla Björnen. Med säkert väder och siktad komet kunde jag börja med några andra bilder, med den vanliga 85mm-utrustningen.

Den dominerande synen på himlen var en tjock månskära plus Jupiter på väg neråt i väster. Jag tog en serie med olika exponeringstider (för ev HDR-reduktion), men en kompromissbild med 1/15 s exponering visar i alla fall rimligt väl både månen och en svag Jupiter nere till höger.

Med tydligare Jupiter och stjärnor (4s exp) blir månen förstås helt överexponerad.

Sen tog jag några småplanetbilder. För nummer 64 Angelina blev det en bra andrabild, så här ser vi rörelsen på 6 dygn i ett litet fält i Tvillingarna.

Nummer 532 Herculina fanns i samma synfält som Hyaderna, och syns utan problem. Nr 57 Mnemosyne är mycket svagare, men ska nog gå att få fram på en summabild. Dessa båda finns nu på priolistan för en snar andrabild.

Sen var det dags för kometen. Det var ingen konst att hitta rätt, men den upplysta himlen (Värnamo+månsken+dis) gjorde alla bilder alldeles för ljusa. Med bildbehandling ser det vettigare ut, men 30s exponering var för mycket också på grund av stativinställningen. Tittar man noga är stjärnorna korta spår.

För att säkert få skarpa bilder nöjde jag mig sedan med 10s-exponeringar, men ökade (onödigt) samtidigt ISO-talet så att överexponeringen fortsatte. Jag fick ihop 17 kometbilder totalt, som jag sen får kombinera med DeepSkyStacker. Det finns många parametrar att variera, och det är svårt att få snygga summabilder. Här en summa av alla utom en av bilderna (totalt nästan 4 minuters exponering) som visar kometen precis ovanför det värsta diset. Den är tydligt osymmetrisk, med antydan till svansar åt två håll.

Sen ville jag förstås också observera kometen med teleskop, och valde det lilla Megrez (360mm f/5) just för att säkert hitta den. Men trots massor av försök så blev resultatet noll. Problemet är som vanligt mest en dålig sökare som både glappar i fästet och som dessutom snabbt immade igen. Men också kometens läge på hög deklination som gjorde det kontraintuitivt att vrida det ekvatoriella teleskopet (dessutom inte ens ordentligt polinställt…).

Jag hade fler problem med Megrez. De månbilder jag tog var slarvigt ofokuserade

och Jupiterbilderna sen fulla med konstigt bakgrundsljus (månsken spritt i frost på objektivet?). Tre månar syns i alla fall fint uppradade

Orionnebulosan var sig någorlunda lik, men det är tydligt att stativet är så felinställt att man kan exponera max 30 sekunder

medan redan en 45s-bild har tydligt avlånga stjärnor

Men det var kometsökandet som blev frustrerande omöjligt. Jag lyckades aldrig ens hitta beta eller gamma UMi som jag hade tänkt utgå från, utan tog till sist bara bild på bild på måfå där kometen ”borde” vara. En bild visade lite konstigt sudd i överkanten, men det var (enligt astrometry.net som knäcker allt!) spritt ljus från M-stjärnan RR UMi, 4 grader från kometen. Jag fortsatte sen att ladda upp fler bilder dit, och hade tydligen antingen pekat för lågt, som i fältet kring RR UMi.

eller också för långt åt vänster, som kring gamma UMi (som jag alltså visst hade pekat mot utan att märka det!).

Detta är efterhandsutredningar som jag kan göra nu, men vid teleskopet märkte jag bara att jag hela tiden missade kometen.

Jag fick till sist bita i det sura äpplet och ge upp, men kom i stället på den goda idén att i stället använda mitt 70-200 mm teleobjektiv. Med 70mm brännvidd var det lätt att hitta kometen och jag kunde successivt justera stativet tills den var central i bild. Då var det bara att zooma till 200mm, i alla fall ett bra steg upp från 85mm. Himlen var fortfarande för ljus, så jag fortsatte att ta mest 10s-bilder, många dock med alldeles för högt ISO(6400). En 30s-bild visar bara en kort stoftsvans

medan en 160s DSS-summa visar en svag aning av den långa smala ”jonsvans” som kan ses på bilder tagna under mörkare förhållanden. (Vinjetteringen i teleskopet ger ett nyckelhålsintryck som man förstås egentligen ska anstränga sig att få bort med flatfältsbilder)

Inklusive bilderna med ISO6400 fick jag följande totala summabild (5 min exponering), som minskar kornigheten men inte ger mer information.

Jag var ute i nästan 2 timmar, så att det till sist  bara blev några få minuters kometbilder kan på ett sätt ses som ett misslyckande. Jag väljer att ändå se det positivt, eftersom jag fick intressanta kometbilder med två olika brännvidder, plus nya och meningsfulla asteroidbilder.

Tillägg 30/1: Kometen rör sig ju snabbt över himlen, men på mina få minuters summabilder märks det knappast alls. Däremot har jag här jämfört en tidig och en sen enkelbild, den första med 85mm brännvidd, den andra med ca 125mm (fast minskat till samma skala), så att man väldigt tydligt ser rörelsen över ett längre tidsintervall

Tillägg 6/2: En intressant summa av 70mm-bilder visar kometen tillsammans med hela Lilla Björnen

 

20 januari 2023

Komet C/2022 E3

Vädret tillåter fortsatt bara korta glimtar av stjärnhimlen, och denna kväll var jag mest nyfiken på om jag kunde få en bild av den komet som nu förekommit flitigt även i radio/TV. Vid 19-tiden stod den lågt i norr, helt skymd från kikarplatsen och mina vanliga utsiktspunkter mot söder. Jag tog alltså min mobila standardutrustning, kamera+85mm objektiv+iOptorn kameravridare, och tänkte gå ett stycke till ett fält där jag har stått ibland för att få sikt åt väster. Redan efter 200 meter märkte jag dock att träden var lägre, så jag ställde mig, med uppsikt,  på vår lokala väg, och tog testbilder mot norr. Redan på första försöket såg jag något som inte var en stjärna, och kunde ta några bilder. Jag tyckte sen att jag hade monteringen felriktad och ändrade mig, men de nya bilderna blev alla sämre med stjärnspår. Jag insåg ju att så lågt på himlen och rakt mot Värnamos ljus kunde det inte bli annat än testbilder, så när jag fick flytta undan för grannens bil gav jag upp för tillfället. Här syns först hur turligt över trädtopparna kometen hunnit. Den befinner sig fortfarande i Björnvaktaren, men redan i morgon i Draken. HIP-stjärnorna är ungefär av magnitud 6, dvs från en mörk plats bör kometen vara synlig för blotta ögat.

Jag fick få användbara bilder, men en DSS-summa med 85 sekunders total exponeringstid visar i alla fall tydligt en kort svans.

Jag gick sen 200 meter åt andra hållet längs vägen för att få bättre sikt åt söder och väster, men märkte direkt att det började dra upp moln. Efter mindre än en kvart var åtminstone kometfältet helt täckt, så jag hade turen med mig för en gångs skull…

Som ett led i mitt ständigt pågående asteroidprojekt kunde jag ta bilder av småplaneten nr 64 Angelina i Tvillingarna (att kompletteras nästa klara kväll). I ett vintergatsfält är det gott om stjärnor, så jag hoppas jag snart kan få en andrabild innan Angelina försvinner i mängden. Stjärnhopen M35 är alltid tacksam, lätthittad nära paret eta och mu Gem.

Jupiter är ju absurt ljusstark jämfört med de många oansenliga stjärnorna i närheten. Den rör sig snabbt framåt (åt vänster) i Fiskarna (Pisces) men passerar 6-18/2 ett hörn av Valfisken (Cetus).

En kortexponering visar bara två månar, eftersom Io och Ganymedes var nära eller på planetskivan.

Sen var himlen som sagt full av molnsjok, men jag var helt nöjd med kometbilderna.

3 januari 2023

Liten lucka i molnen

Innan nästa lågtryck kommer med utlovad snö var detta en dag med lite sol, och en tidig kväll med en vacker konjunktion mellan månen och Mars. Min primära uppgift var dock först att kolla att iOptronvridaren åter fungerade. Sist (23/12) var den ju helt död, och gick inte att ladda, så det enda jag kunde göra var att beställa hem ett nytt batteri från min vanliga källa i Tyskland (astroshop.de). Det var förvånansvärt litet och billigt, 25 €, och förvånansvärt krångligt att montera. Men med instruktioner från tillverkaren och tur med lämpliga verktyg så fick jag faktiskt dit det, och det såg ut att ladda som det skulle.

Nu hade jag alltså chansen att testa. Som vanligt höftade jag bara till med en mycket ungefärlig inställning mot polen, för det viktiga var ju att se att kameran öht följde himlens rotation. Den 91% fulla månen lyste upp himlen mer än jag först förstod, men jag fick i alla fall först några användbara bilder av Saturnus på nedgång. Den rör sig nu åter åt vänster på himlen och har kommit tillbaka till trakten av gamma och delta i Stenbocken.

Även Jupiter har vänt åt vänster i sin rörelse bland svaga stjärnor i Fiskarna. Även den 11 oktober var den nära stjärnan HIP 417, fast då på väg åt höger

På en 1s-exponering syns tre månar och den lika ljusa stjärnan.

Som avslutning på iOptronbilderna vände jag kameran mot Svanen (på väg ner i västnordväst), och där märktes tydligt den dåliga polinställningen på en 30s exponering. (Kameran har följt, men med polriktningen fel blir det en mindre drift ändå). Det är också ett dismoln som stör, men i vilket fall är chi Cygni nu mycket för svag för att observera med 85mm-objektivet.

Det mest iögonenfallande på himlen denna kväll var Mars bredvid månen, ett månvarv efter ockultationen den 8 december. Med blotta ögat var det en vacker syn, men tyvärr nästan omöjlig att fotografera. Jag kunde ha Megrez-teleskopet på ett fast stativ, eftersom det var bara korta exponeringar som behövdes, men ingen enskild exponeringstid ger en bra bild. För att få detaljer på månen kunde jag inte exponera längre än 1/8000(!) s, och Mars anas knappt.

Med 30 gånger längre exponering (1/250 s) syns både månens ovala form och Mars tydligt, så det får väl gälla som vettig kompromiss trots att det inte alls motsvarar det visuella intrycket.

Med ytterligare 15 gånger längre exponering (1/15 s) kan man urskilja de ljusaste stjärnorna i fältet, men månen blir en stor ljus blaffa.

Jag brukar misslyckas med HDR-reduktioner, men i princip ska man kunna kombinera många olika exponeringstider till en snyggare bild, att göra…

Det viktiga var som sagt att iOptron-monteringen nu är igång igen. Men innan jag kan använda den har vi en fortsatt vecka med för starkt månsken…