14-15 augusti 2020

Södra vintergatan

Kvällen var underligt varm och fuktig, och trots en del dismoln ville jag börja använda den nya platsen för teleskopstativet för att observera sydliga delar av vintergatan med Megrez-teleskopet. Jag har ofta tagit sådana bilder med telobjektiv och kameran på iOptron, men nu ville jag prova med teleskop. För att ha koll på Perseiderna lät jag igen 450-kameran ta fisheye-bilder i bakgrunden för sig själv.

Genom att utgå från Jupiter försökte jag leta mig fram via monteringens skalor i stället för att krångla med GoTo-systemet. Första anhalt var Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna, men besviket kunde jag konstatera att de trots att de var över skogshorisonten skymdes av halvavlägsen björksly. Bilden visar dock att det bara gäller att parera tiden, tio minuter tidigare hade fungerat…

Det gick bättre med den lika sydliga klothopen M22. Det är en närbelägen och stor klothop, men alltså på -24 graders deklination och aldrig möjlig att se ens 10 grader över horisonten. En summa av sju 30s-bilder visar vad man oftast missar

Lite högre upp på himlen ligger Svan(M17)- och Örn(M16)-nebulosorna. Det är trevligt med röda (väte-)emissionsnebulosor, som även med en ”omoddad” kamera skiljer ut sig från bakgrunden. Bilden av M17 är med totalt 6,6 minuters exponering

medan M16 bara fick 3,3 minuter (eftersom jag först missade den).

Jag missade även den stora stjärnhopen M25, och fick bara en svag exponering (15s) av en mycket oansenligare hop, NGC6645. M25 ligger aningen längre södrut.

Jupiters månar syns bäst med kort exponering (1s). Redan här är J3 försvunnen bakom den överexponerade planetskivan

och på 15 sekunder har även J1 och J2 försvunnit. Jupiter fortsätter ytterligare tre veckor att röra sig åt höger, men vänder innan den når fram till i höjd med HIP 94494

När jag skulle ta liknande bilder av Saturnus hade jag tyvärr rubbat fokus, men de två ljusstarkaste månarna, Titan och Rhea kan i alla fall urskiljas på en 8s-bild

Titan syns även på 1s-bilden, och man ser tydligt (liksom ovan) att den överexponerade Saturnus är elliptisk. Ringen är mycket mindre, men avslöjas av den elliptiska konturen.

Även Saturnus stannar i detta Megrez-fält i många veckor framåt

När jag sen skulle ta en bild av den ovanligt röda variabeln V Aql märkte jag fokusfelet (som då blivit mycket värre), men här är det nästan en bonus, eftersom färgerna framträder extra tydligt på utsmetade skivor.

Mars små månar kräver ett stort teleskop, och bilden av stjärnfältet blir snabbt  inaktuell. Inom en vecka har Mars försvunnit utanför bildkanten neråt till vänster.

Mer än så blev det inte av Megrez-observationer, och eftersom jag var fullt sysselsatt hade jag inte märkt en enda Perseidmeteor på över en timme. En hastig koll av fisheye-bilderna visade bara en enda, men när jag tittat noggrannare har jag faktiskt hittat fyra stycken.

När man har kontinuerlig täckning går det lätt att skilja ett Perseidstreck från ett satellitspår. Utom att Perseiden förstås ska komma från radianten i Perseus så syns satelliten ofta också på föregående eller efterföljande bild. Här har vi exempel på båda i samma bild. (”Satelliten” kan förstås också vara ett flygplan, denna finns inte med på förutsägelserna från heavens-above. )

Mot slutet var dismolnen så tjocka att man knappt urskiljer Cassiopeia, och denna Perseid bör ha varit ganska ljusstark

De många bilderna kan också summeras, här till en bild med 30 minuters total exponeringstid. Åt nordost (uppåt i bild har man Värnamos ljus, som denna kväll med mycket dis blir extremt störande. I zenit och ner mot sydväst ser man dock förvånande tydligt vintergatans komlicerade detaljer. En klarare kväll kan det bli ännu bättre.

En ytterligare rolig biprodukt är att man kan sätta ihop bilderna till en animering som visar hur himlen tycks vrida sig kring Polstjärnan under en timme. Orienteringen är tvärtom mot summabilden ovan, med norr och Värnamo neråt i bild. Karlavagnen syns i trädtopparna nere till vänster, och Capella i nederkanten. Satelliter och flygplan passerar förbi, och mot slutet kommer allt mera moln

 

12-13 augusti 2020

Perseider m.m.

Kvällen var mild och hyggligt klar, och jag försökte ha tre kameror igång för att kolla både Perseider och annat. Det var klart  överoptimistiskt, och blev nästan som ”…mister hela stycket.” Först hade jag hittat en timer-inställning på  Lumix-kameran, men då försvann också fokus, så de bilderna blev helt oanvändbara.  På EOS60-kameran hände något när jag skulle läsa minneskortet, så att minst 15 bilder saknas(?!) Förhoppningsvis var det inget omistligt som försvann, men det visar vad som kan hända. Fisheye-övervakningen med 450-kameran fungerade bäst, men (som ofta! ) hade jag glömt att vrida motljusskyddet till rätt läge, vilket ger fula avskurna hörn på bilderna (se nedan).

Jag hade börjat med teleobjektiv på EOS 60 (135mm f/4), här först Jupiter vid Teskeden

Åter finns den med en stjärna som lustigt felplacerad ”fjärde måne”, medan i verkligheten Europa(J2) befinner sig för nära planeten för att synas vid en överexponerad Jupiterskiva.

Sen tog jag några bilder av det sydliga vintergatsfältet vid M8 och M20, som på en 60s DSS-summa blev så här. Horisontdiset är påtagligt, men gasmolnens röda färg är verklig.

Längre norrut finns Svan( M17)- och  Örn(M16)-nebulosorna, och på denna 45s summabild är det mycket uppenbart hur oregelbundet stoftmolnen skymmer dessa delar av vintergatan

Jag hade inte ro att ta fler identiska bilder, utan fortsatte att peka runt lite på måfå (eftersom jag knappt såg något i kamerasökaren). Så såg jag plötsligt kvällens första Perseid och hann tänka ”vad snopet nära kamerafältet”, innan jag såg strecket på kameraskärmen och förstod att den ändå hamnat rätt. Det blev kvällens bästa Perseidbild, och alltså osannolikt turligt med teleoptik och så litet synfält! Den hade ungefär följt vintergatsplanet från Perseus innan den flammade upp och slocknade här i gränsen mellan Scutum och Sagittarius

Sen övergick jag till 35 mm f/2 optik, ljusstark men av ganska dålig kvalitet, och tog igen bilder lite på måfå. Ett 15-tal bilder är alltså borta, men typiska bilder är sådana här av vintergatan i Svanen. Den första relativt ostörd

medan nästa, tagen en minut senare, har tre satellitspår. De skiljer sig från Perseidspår genom att vara mycket mer jämnljusa, medan meteorerna just flammar upp och slocknar med större variation

I Herkules, långt från vintergatan, har man betydligt färre stjärnor. Optikens dåliga kvalitet märks genom fula lilastick för de ljusare stjärnorna, men man kan lägga märke till en lika stor men mycket gulare prick. Det är den stora klothopen M13, som i denna skala inte är större än så, trotas att den kanske innehåller en miljon stjärnor…

Men ingen av de bevarade 35mm-bilderna har några Perseidspår, och jag trodde först att detsamma gällde serien med fisheye-bilder. Jag hade bara lämnat 450-kameran liggande på en pall riktad uppåt, med självutlösaren inställd på att ta en 30s-bild var 35:e sekund, dvs kameran var en flitig och samvetsgrann observatör under ca 45 minuter. Och när jag nu tittar igenom bilderna noggrannare ser jag att den fångat minst fyra(!) ytterligare Perseider:

Även detta till synes obetydliga spår måste ha varit väl synligt för blotta ögat

Nästa är snarast starkare, men ganska kort nära radianten

Här är ett längre spår längre från radianten

och här följer ytterligare en!

Visuellt såg jag på en timme inte mer än fyra Perseider, och här har jag alltså fem på bild, vilket framför allt visar vidvinkelobjektivets förmåga att övervaka hela himlen.  Trots en mängd problem visade sig kvällen alltså i slutänden bli ganska lyckad, med fler Perseider på bild än något tidigare år. Jag ska förhoppningsvis snart försöka upprepa övervakningen, kanske med 10mm-optik?

14-15 augusti 2019

Perseid och bolid utan observatör..

När det åter verkade bli hål i molnen var jag lat och la bara ut kameran pekande mot zenit och med automatiska exponeringar var 40:e sekund. Mycket obetänksamt hade jag liksom häromdan kopplat på den automatiska bruskompenseringen, dvs varje 15s exponering åtföljs av 15s mörkbild redan i kameran. För  övervakning är detta ju ovanligt dumt, eftersom man då missar mer än hälften (i detta fall 25/40=62%) av observationstiden! I alla fall tittade jag inte alls på himlen själv, utan satt inne i godan ro (och jobbade med bilderna från den 12/8…)

Bilderna från den 14/8 visar ungefär lika mycket (månbelysta) moln och satellitspår som mina tidigare försök. Här i alla fall för en gångs skull en säker identifiering av satelliten Landsat 4, som röde sig från Draken förbi Vega på en summa av två bilder från omkring 23.45

Omkring 23.28 syntes dock något som verkar vara en äkta Perseid. Den kommer från Perseus nere till höger, och är så ljusstark att det troligen är kameran som brutit och förkortat spåret. Till höger syns ett lättidentifierat flygplansspår, med blinkande lampor.

Lite senare (233127-42) fångade kameran en mycket ljusstarkare bolid, som av riktningen att döma inte härrör från Perseidsvärmen. Även här väntar man sig ett längre spår, dvs kameran har tyvärr brutit i förtid. På efterföljande bild (233207-22) syns ingenting.

 

Med DSS kan man lägga ihop bilder, men summabilderna visar mest bara hur molnen tätnar. Här först en tidig summa från omkring 23.26

20 minuter senare såg det ut så här

och efter ytterligare 10 minuter så här. Molnen är ändå ganska genomskinliga, som man kan se t.ex. på Capella som skiner igenom nere till höger

 

På de sista mycket molniga bilderna (omkring 00.03) lyckades DSS alltså ändå hitta stjärnor, och Cassiopeia och Lilla Björnen syns fortfarande i det mörkare området.

Som ett första experiment med oövervakad observation var detta en intressant övning, och visar på möjligheter som jag försummat när jag inte orkat förstå självutlösarens (faktiskt ganska enkla) bruksanvisning. Att jag missade boliden var dock lite frustrerande…

12-13 augusti 2019

Fortfarande för mycket moln!

Vädret började ganska klart och fint, och med fisheye-objektivet fick jag en bild av en trolig satellit.

Frustrerande nog kan jag inte identifiera ens detta ljusstarka spår, men det känns konstigt om det återigen var en icke Perseid-meteor just den 12 augusti?!

Molnen nedanför Arkturus börjar stiga högre, men det är fortfarande klart mot zenit

  Här kom kvällens troligen enda Perseidspår, tyvärr avklippt i bildkanten. Spåret till vänster är från en (oidentifierad…) satellit, eftersom det fortsätter uppåt på två följande bilder.

  Det blev fler satellitspår, här två på samma bild, en på väg uppåt, en på väg neråt (som framgår av föregående och följande bilder)

Bland tätnande moln hittar jag sen på en bild ett ”UFO”, en liten lustig krok som saknas på bilderna före och efter.

Förstorar man blir tolkningen lätt att det är någon slags blinkande ljus på ett flygande föremål

  men det konstiga är att den försvinner under nästan två minuter, för att sedan återkomma och åter försvinna.

  I stället för ett vanligt flygplan kanske man ska gissa på en liten hobbydrönare?

Med Lumixkameran började jag med att ta ett par överexponerade bilder av Jupiter innan den gick ner. Med max brännvidd (34 mm) får man inte med många stjärnor på den ljusa himlen. Jupiter är mycket försvagad av tjockt dis vid horisonten.

Sen lurade jag mig själv att blända ner till f/4 för att minska himmelbakgrunden även för vidvinkelbilder med f=11 mm. Resultatet blev oväntat trista bilder där den ljusa bakgrunden fortfarande dominerar eftersom själva stjärnorna tack vare nedbländningen är mindre. Jag hittar inga Perseider på någon bild, men ett lustigt satellitmöte omkring 23.10

 

Tidigare och senare bilder visar att båda spåren fortsätter, men en DSS-summa blir oanvändbar. Den enda satellit jag (nästan) kan identifiera är Terra, men det oregelbundet blinkande objekt som här passerar i Hercules omkring 23.14 kommer en minut för tidigt och ett par grader fnorr om banan enligt heavens-above.

 

Roligare än så blev det inte, bara fler svåridentifierade satellitspår. Saturnus stod i samma fält som månen, som förstås blir helt överexponerad redan på 1 sekund, medan ”Teskedens” stjärnor bara nätt och jämnt syns.

Jag såg under kvällen bara en Perseid ”live”, och den missade båda kamerorna. Med fortsatt dåligt väder börjar jag nu misströsta om att kunna observera fler.

6-7 augusti 2019

Meteor men inte Perseid…

Väderutsikterna framåt är inte uppmuntrande, så trots att det fortfarande var mycket moln på himlen försökte jag spana lite efter Perseider. Lumixkameran har ett praktiskt multiexponeringsläge där den fortsätter att ta bild efter bild, vilket betydde att jag inte nödvändigtvis måste titta dit kameran var riktad. Resultatet blev att kameran faktiskt fångade en meteor på bild, medan jag inte märkte någon enda. Det lustiga är dock att det inte var en Perseid.

Bilden visar ett vintergatsfält med Svanen och Lyran, och meteoren kommer tydligt in nerifrån vänster. Perseus ligger dock nästan i vintergatsplanet, långt utanför bild, och en Perseid skulle alltså kommit uppifrån vänster i stället, ungefär som  detta streck

Detta är dock bara den ryska satelliten RESURS DK-1, som framgår av heavens-above, och av en bild tagen 30s tidigare

 

Medan jag väntade på att molnen skulle lätta tog jag några bilder mot Saturnus, som alltså fortsätter fram under Teskeden. Uppe till vänster syns den välkända (optiska) dubbelstjärnan alfa i Stenbocken

Även om det alltså inte blev några Perseider var det trevligt att se stjärnor på mörk himmel. Förhoppningsvis kan det bli någon mer kväll innan månen saboterar helt.

22 april 2019

Från meteorer till galaxer

Påskmånen (full 19/4) har lyst upp många klara natthimlar, men nu går det att få lite mörker igen (om än sent på kvällen med sommartid). Redan när jag just kommit ut såg jag en stark meteor (som till och med lämnade ett rökspår efter sig), och kom då ihåg att Lyrid-svärmens maximum är i dagarna, och faktiskt just den 22/4(!). Riktningen stämde precis, och rätt snart såg jag två svagare Lyrider  också. Jag insåg att jag borde övervaka, så jag tog ut 450-kameran med fisheye-objektiv. Jag bara la den på en pall, pekande mot zenit, och körde 30s-exponeringar. Det blev inga fler starka Lyrider, och de spår som finns på bilderna är från flygplan och satelliter. Ett ljusstarkt satellitspår syns här på fyra bilder, och jag kan konstigt nog inte identifiera det i tabellerna på heavens-above. Antingen är det en ‘hemlig’ satellit, eller ett flygplan med starkt fast sken. (Normalt blinkar flygplanen, som på spåret till höger här på den första bilden.

Den mystiska satelliten rör sig upp från Lejonet , förbi Berenikes Hår

Efter ett par minuters paus rör den sig vidare i Herkules, mellan Norra Kronan och Vega

Inte heller det svagare tvärspåret på bilden ovan finns med på heavens-above, men eftersom bilderna är tagna precis vid midnatt skulle det kunna vara något problem med överlappningen eftersom man får en lista före och en efter midnatt??

Så långt Lyridövervakningen, noll bildbevis alltså, men som sagt en fin visuell siktning.

Mitt mål för kvällen var annars att bli bättre vän med den nya iOptron-monteringen. För att hitta Polstjärnan kom jag på att jag kunde använda den gamla polsökaren, bättre noggrannhet än så är oftast helt onödig. Sen använde jag det nya rödpunktssiktet för att med 200mm tele försöka ta några galaxbilder. Med Virgohopen gick det över förväntan. Andra vårar har jag siktat lite på måfå med mina större teleskop, och oftast hamnat bredvid de större galaxerna. Med så kort brännvidd som 200 mm får man en stor del av hopen på samma bild. Jag rubbade fokuseringen lite, så stjärnorna är för stora, men på denna 3-minuters DSS-summa kan man ändå se många galaxer. Jag har identifierat nio Messier-objekt, men som synes finns det många fler galaxer på bilden, de flesta ungefär 50 miljoner ljusår bort. Giganten M87 är med i nederkant, högaktuell för bilden av det svarta hålet i dess centrum!

Bilden är tagen med full öppning (f/2,8), och visar tydlig vinjettering. Jag tog tre bilder vid f/4 också, och summan av alla sex visar ännu lite fler detaljer (samt ett fult satellitspår). Jag kommer att försöka göra om detta med fler bilder!

Vad som hade inspirerat mig för galaxsökande var dock M81/82. De står så högt att det är hopplöst att försöka sikta genom kamerasökaren, men rödpunktssiktet gjorde det mycket enklare. Jag hamnade lite fel ändå, och eftersom kameran blev konstigt snedbalanserad lyckades jag aldrig få monteringen att följa himlen. Det blev många bilder med mer eller mindre långa stjärnspår, där den sista var den bästa. Stjärnorna är både ofokuserade och ovala, men det är lätt att se de båda galaxerna. Jag tänker förstås försöka igen även med dessa två!

Med de många iOptron-problemen tvekar jag om jag ska ta den med till Chile, men inser också att även vidvinkelbilder vinner mycket på att ha följning. Jag gjorde lite måfå jämförelser med/utan följning, för att få ett bättre beslutsunderlag. Här först 1-minutsbilder med 13 mm brännvidd av området kring himmelspolen, dvs inte med maximal rörelse.

Bilden utan följning är sämre, men i alla fall någorlunda användbar

Om man både ökar exponeringstiden (till 90 sekunder) och pekar mot lägre deklination är det förstås värre. Här ser den odrivna bilden definitivt tråkig ut, även om man lätt känner igen Lejonet med Praesepe nere till höger och Berenikes Hår uppe till vänster.

Med drivningen på är bilden mycket snyggare. Satellitspåret är det mystiska på fisheye-bilderna ovan, när jag råkat exponera samtidigt.

Med minimal brännvidd, 10 mm, är det aningen bättre, men även här blir de ljusa stjärnorna (Castor, Pollux, Arkturus) fula streck

jämfört med den drivna bildens punkter.

Med 20 mm brännvidd blir skillnaden definitivt för stor, nu ser den odrivna bilden ut som mina bilder från 1970-talet…

Så (som jag hade kunnat räkna ut i förväg!), exponeringstider på en minut och mer går förstås inte att använda utan kameravridare. Frågan för nästa testtillfälle är vad man kan göra med många kortexponeringar. Jag har dåliga erfarenheter av att kombinera vidvinkelbilder med DSS, men det kanske finns bättre program?

Det är definitivt slut på vintern nu, inte ens en helklar natt svalnar till minusgrader, vilket förstås är skönt för fingrar och tår. Och börjar man fundera är det ganska otroligt hur mycket man kan se och fotografera med enkla medel. Det lilla gruskorn som brann upp i atmosfären några hundra kilometer bort, stjärnorna, större än solen, några hundra ljusår bort, och så Virgohopens galaxer, hundratusentals ljusår stora,  50 miljoner ljusår bort. Den som håller utkik får se …

 

 

 

 

 

12-13 augusti 2013

Perseider trots moln

När jag tittade ut vid 2-tiden såg det oväntat klart ut, och jag tog fram iOptron-monteringen och kamera med vidvinkelobjektiv (10 mm f/3.5). Som vanligt är det frustrerande att se en fin Perseid åt ett håll medan kameran tittar åt ett annat, och jag såg faktiskt bara tre stycken visuellt under den halvtimme jag var ute. En av dem fångade jag i alla fall på bild ovanför Vega.

Sen är frågan om de två strecken på denna bild båda är Perseider. Trots att det var nästan den första bild jag tog la jag inte märke till någon av dem, men de illustrerar ju skolboksmässigt en riktning ut från radianten i Perseus. Men så är det ju alla satellitspårsom ställer till det… Efter att ha korrigerat en felaktig tid visade det sig till sist att  heavens-above faktiskt berättar att P2 är satelliten USA 32. Så det är bara P1 som (troligen) är en äkta Perseid…

Man ser en tydlig färgskillnad mellan den vita vintergatan och gulaktiga sjok av moln, och de störde nästan lika mycket som häromkvällen. Jag tog många enminutsbilder, men fångade inga fler Perseider, utan ‘bara’ vintergata, moln och horisont

På en bild syns ett svagt spår vinkelrätt mot vintergatan (och alltså helt fel för en Perseid), och även det går via heavens-above att identifiera som ett raketsteg från Cosmos 1238

Det börjar ljusna i nordost, men Plejaderna och Hyaderna syns fint under Perseus

På den allra sista bilden mot sydväst, där Mars (i Stenbocken) gått ner, syns faktiskt igen en svag strimma med korrekt riktning (och ingen id på heavens-above), så jag säger väl tre Perseider på bild på en halvtimme, nytt rekord.

 

14 augusti 2017

Saturnus och Perseidspaning

Natten 13-14 augusti var perfekt klar, men jag var inte beredd med kamera. Vid 3-tiden tittade jag ut och såg inom en minut en fin Perseid, men mer blev det inte. Den 14:e på kvällen var det mycket disigare, som denna vidvinkelbild av Saturnus visar. Planeten är nära den högra vändpunkten i oppositionsslingan, och kommer att befinna sig i Ormbäraren (Oph) så länge den är synbar i höst.

Jag började sedan exponera 30s-bilder med maximal vidvinkel (10mm) i hopp om att få se fler Perseider. Jag såg under 10 minuter en enda, men bilden där den kan anas är ovanligt full av annat ”skräp”

Perseidspåret är svagt, men samtidigt syns ett starkt spår i bildens överkant som jag inte alls märkte visuellt. Det ser ut som ett Iridiumbloss, men fanns inte med på heavens-above. Det passar dock precis in på satelliten SPOT4, som då liksom en Iridiumsatellit måste ha kastat en ”solkatt” så att det blev mycket starkare än det borde varit. Förutsägelsen var ett 4:e magnitudens spår ungefär som det från Cosmos 1238. Utom två typiska flygspår syns också ett horisontellt spår vid Albireo, som man i förstone kan tro är en satellit. Jag kunde dock följa det på flera bilder, och objektet rör sig från öster mot väster. Inga satelliter går i sådana banor, så det borde då också vara ett flygplan, men utan blinkande ljus?

Jag nöjde mig med att (troligen) ha fångat en Perseid på bild, och avslutade med en ny bild av Saturnus. Det är lite mörkare, och jag har brännvidd 20 mm, så man börjar ana södra vintergatans skatter. Jag hoppas återkomma snart…

Tillägg 19/8: En DSS-summa av de enskilda övervakningsbilderna (med totalt 6 minuters exponering) ger en ganska fin vintergata

 

11 augusti 2016

Fortfarande magert med Perseider

Det var klart även denna kväll, och jag började med att på den mycket ljusa himlen få en sista skymt av Mars under månen och Saturnus. Exponeringstiden är bara 2 sekunder, men de båda planeterna syntes tydligt ändå, omkring 22.13.

C_5128

En dryg timme senare började jag spana efter Perseider, men såg på mer än en halvtimme inte mer än fyra eller fem, ingen av dem särskilt ljusstark. Jag hade kamera med fisheye-objektiv igång nästan hela tiden, och de flesta streck på bilderna kommer från satelliter. På en 30s-exponering syns här en stor del av himlen, och jag har markerat Karlavagnen och Cassiopeia på var sin sida om Polstjärnan.

CA5717

På nästa bild syns dock utom den oidentifierade satelliten (heavens-above räcker inte alltid..)  en typisk ”sporadisk” meteor, dvs en av de otaliga stoftpartiklar som jorden hela tiden möter i sin rörelse runt solen. Rörelseriktningen på himlen är nästan vinkelrät mot riktningen till Perseus, så även om det nu är Perseidtid var detta ingen Perseid!

CA5724

På denna bild från 23.49 finns dock till sist (förutom två säkert identifierade satelliter) ett äkta Perseid-spår, med realistiskt ljusuppflammande och korrekt riktning. Tittar man noga ser man ovanför till vänster om Perseiden ytterligare en sporadisk meteor med fel riktning(!)

CA5741

Slutsatsen för min del var alltså att Perseiderna under dessa två kvällar (10 och 11 augusti) inte var aktivare än normalt, men maximum kan förstås ha kommit senare.

Som syns av de enskilda bilderna ovan men blir ännu tydligare på en 12-minuters sammanslagning (med DeepSkyStacker) så är min himmel åt centrala Värnamo till (uppåt vänster) mycket ljusförorenad. Så även om den horisonten är relativt fri från träd så går den inte att använda för att fotografera svaga objekt. Vintergatan i zenit och ner mot sydväst syns mycket bättre.

(Jag hade bättre sikt åt sydväst i går, se denna bild i repris…

Picture saved with settings applied.

 

10 augusti 2016

Stjärnpremiär men dåligt med Perseider

I detta lågtrycksväder tyckte jag det var bäst att kolla efter Perseider vid första klara tillfälle. Först tog jag en titt i sydväst och såg Saturnus men inte Mars. Mars ligger bara en grad nedanför till vänster om delta Scorpii, men horisontträden dolde den effektivt klockan 22.34.  Ska testa tidigare i morgon(?)

C_5075

Trevligt nog passerade ISS ett par minuter senare (för nästan sista gången denna synbarhetsperiod) nära ovanför planeten. Jag var inte beredd, annars hade jag tagit fler bilder…

C_5076

Halvmånen till höger blir överexponerad redan på 15 sekunder

C_5078

Här syns den lite halvdant med 85 mm brännvidd och 1/100 sekunds exponering, men synen kan inte alls mäta sig med verkligheten, där ögat utan problem kan se både svaga stjärnor och en stark måne samtidigt

C_5079

Sen försökte jag då fånga Perseider, med klent resultat. Trots att jag var ute nästan 90 minuter såg jag bara en enda Perseid med blotta ögat, och hade ingen kamera igång åt det hållet…

Jag tog många vidvinkelbilder (EOS450, 18mm f/2,8) mot det klassiska vintergatsfältet med Svanen och Lyran. Satelliter och flygplan ritar då och då spår, men de kan knappast misstas för meteorer

C_5097

Senare siktade jag åt norr med samma otur. Även här är det gott om satellitspår, här ALOS2 som passerade trevligt nära under både Andromedagalaxen t.h. och dubbelhopen h+chi Persei i bildens mitt.

C_5112

Det enda som möjligen skulle kunna vara en  Perseid är detta spår från 23.39, men riktningen är en aning fel?

C_5118

Med min andra kamera (EOS60) körde jag fisheye-bilder av hela himlen där en ljusstarkare Perseid skulle kunna synas. Inte heller på dessa fångade jag något, men det blev ju fina vintergatsbilder. Här först en summabild (DeepSkyStacker, 270 s) från omkring 23.06, med mycket skymningsljus kvar

Och här en från omkring 23.33 (DSS, 770 s ) med ännu tydligare vintergata

Vidvinkelbilderna ovan kan också summeras, så en mer detaljerad vintergata i Svanen blir så här (DSS, 300 s)

Mot nordost försvinner vintergatan ner i den påtagliga ljusföroreningen från Värnamos centrala delar, men vi ser här (DSS, 450 s) ”dubbelhopen” med norra delen av Perseus under sig.