22 april 2019

Från meteorer till galaxer

Påskmånen (full 19/4) har lyst upp många klara natthimlar, men nu går det att få lite mörker igen (om än sent på kvällen med sommartid). Redan när jag just kommit ut såg jag en stark meteor (som till och med lämnade ett rökspår efter sig), och kom då ihåg att Lyrid-svärmens maximum är i dagarna, och faktiskt just den 22/4(!). Riktningen stämde precis, och rätt snart såg jag två svagare Lyrider  också. Jag insåg att jag borde övervaka, så jag tog ut 450-kameran med fisheye-objektiv. Jag bara la den på en pall, pekande mot zenit, och körde 30s-exponeringar. Det blev inga fler starka Lyrider, och de spår som finns på bilderna är från flygplan och satelliter. Ett ljusstarkt satellitspår syns här på fyra bilder, och jag kan konstigt nog inte identifiera det i tabellerna på heavens-above. Antingen är det en ‘hemlig’ satellit, eller ett flygplan med starkt fast sken. (Normalt blinkar flygplanen, som på spåret till höger här på den första bilden.

Den mystiska satelliten rör sig upp från Lejonet , förbi Berenikes Hår

Efter ett par minuters paus rör den sig vidare i Herkules, mellan Norra Kronan och Vega

Inte heller det svagare tvärspåret på bilden ovan finns med på heavens-above, men eftersom bilderna är tagna precis vid midnatt skulle det kunna vara något problem med överlappningen eftersom man får en lista före och en efter midnatt??

Så långt Lyridövervakningen, noll bildbevis alltså, men som sagt en fin visuell siktning.

Mitt mål för kvällen var annars att bli bättre vän med den nya iOptron-monteringen. För att hitta Polstjärnan kom jag på att jag kunde använda den gamla polsökaren, bättre noggrannhet än så är oftast helt onödig. Sen använde jag det nya rödpunktssiktet för att med 200mm tele försöka ta några galaxbilder. Med Virgohopen gick det över förväntan. Andra vårar har jag siktat lite på måfå med mina större teleskop, och oftast hamnat bredvid de större galaxerna. Med så kort brännvidd som 200 mm får man en stor del av hopen på samma bild. Jag rubbade fokuseringen lite, så stjärnorna är för stora, men på denna 3-minuters DSS-summa kan man ändå se många galaxer. Jag har identifierat nio Messier-objekt, men som synes finns det många fler galaxer på bilden, de flesta ungefär 50 miljoner ljusår bort. Giganten M87 är med i nederkant, högaktuell för bilden av det svarta hålet i dess centrum!

Bilden är tagen med full öppning (f/2,8), och visar tydlig vinjettering. Jag tog tre bilder vid f/4 också, och summan av alla sex visar ännu lite fler detaljer (samt ett fult satellitspår). Jag kommer att försöka göra om detta med fler bilder!

Vad som hade inspirerat mig för galaxsökande var dock M81/82. De står så högt att det är hopplöst att försöka sikta genom kamerasökaren, men rödpunktssiktet gjorde det mycket enklare. Jag hamnade lite fel ändå, och eftersom kameran blev konstigt snedbalanserad lyckades jag aldrig få monteringen att följa himlen. Det blev många bilder med mer eller mindre långa stjärnspår, där den sista var den bästa. Stjärnorna är både ofokuserade och ovala, men det är lätt att se de båda galaxerna. Jag tänker förstås försöka igen även med dessa två!

Med de många iOptron-problemen tvekar jag om jag ska ta den med till Chile, men inser också att även vidvinkelbilder vinner mycket på att ha följning. Jag gjorde lite måfå jämförelser med/utan följning, för att få ett bättre beslutsunderlag. Här först 1-minutsbilder med 13 mm brännvidd av området kring himmelspolen, dvs inte med maximal rörelse.

Bilden utan följning är sämre, men i alla fall någorlunda användbar

Om man både ökar exponeringstiden (till 90 sekunder) och pekar mot lägre deklination är det förstås värre. Här ser den odrivna bilden definitivt tråkig ut, även om man lätt känner igen Lejonet med Praesepe nere till höger och Berenikes Hår uppe till vänster.

Med drivningen på är bilden mycket snyggare. Satellitspåret är det mystiska på fisheye-bilderna ovan, när jag råkat exponera samtidigt.

Med minimal brännvidd, 10 mm, är det aningen bättre, men även här blir de ljusa stjärnorna (Castor, Pollux, Arkturus) fula streck

jämfört med den drivna bildens punkter.

Med 20 mm brännvidd blir skillnaden definitivt för stor, nu ser den odrivna bilden ut som mina bilder från 1970-talet…

Så (som jag hade kunnat räkna ut i förväg!), exponeringstider på en minut och mer går förstås inte att använda utan kameravridare. Frågan för nästa testtillfälle är vad man kan göra med många kortexponeringar. Jag har dåliga erfarenheter av att kombinera vidvinkelbilder med DSS, men det kanske finns bättre program?

Det är definitivt slut på vintern nu, inte ens en helklar natt svalnar till minusgrader, vilket förstås är skönt för fingrar och tår. Och börjar man fundera är det ganska otroligt hur mycket man kan se och fotografera med enkla medel. Det lilla gruskorn som brann upp i atmosfären några hundra kilometer bort, stjärnorna, större än solen, några hundra ljusår bort, och så Virgohopens galaxer, hundratusentals ljusår stora,  50 miljoner ljusår bort. Den som håller utkik får se …

 

 

 

 

 

12-13 augusti 2013

Perseider trots moln

När jag tittade ut vid 2-tiden såg det oväntat klart ut, och jag tog fram iOptron-monteringen och kamera med vidvinkelobjektiv (10 mm f/3.5). Som vanligt är det frustrerande att se en fin Perseid åt ett håll medan kameran tittar åt ett annat, och jag såg faktiskt bara tre stycken visuellt under den halvtimme jag var ute. En av dem fångade jag i alla fall på bild ovanför Vega.

Sen är frågan om de två strecken på denna bild båda är Perseider. Trots att det var nästan den första bild jag tog la jag inte märke till någon av dem, men de illustrerar ju skolboksmässigt en riktning ut från radianten i Perseus. Men så är det ju alla satellitspårsom ställer till det… Efter att ha korrigerat en felaktig tid visade det sig till sist att  heavens-above faktiskt berättar att P2 är satelliten USA 32. Så det är bara P1 som (troligen) är en äkta Perseid…

Man ser en tydlig färgskillnad mellan den vita vintergatan och gulaktiga sjok av moln, och de störde nästan lika mycket som häromkvällen. Jag tog många enminutsbilder, men fångade inga fler Perseider, utan ‘bara’ vintergata, moln och horisont

På en bild syns ett svagt spår vinkelrätt mot vintergatan (och alltså helt fel för en Perseid), och även det går via heavens-above att identifiera som ett raketsteg från Cosmos 1238

Det börjar ljusna i nordost, men Plejaderna och Hyaderna syns fint under Perseus

På den allra sista bilden mot sydväst, där Mars (i Stenbocken) gått ner, syns faktiskt igen en svag strimma med korrekt riktning (och ingen id på heavens-above), så jag säger väl tre Perseider på bild på en halvtimme, nytt rekord.

 

14 augusti 2017

Saturnus och Perseidspaning

Natten 13-14 augusti var perfekt klar, men jag var inte beredd med kamera. Vid 3-tiden tittade jag ut och såg inom en minut en fin Perseid, men mer blev det inte. Den 14:e på kvällen var det mycket disigare, som denna vidvinkelbild av Saturnus visar. Planeten är nära den högra vändpunkten i oppositionsslingan, och kommer att befinna sig i Ormbäraren (Oph) så länge den är synbar i höst.

Jag började sedan exponera 30s-bilder med maximal vidvinkel (10mm) i hopp om att få se fler Perseider. Jag såg under 10 minuter en enda, men bilden där den kan anas är ovanligt full av annat ”skräp”

Perseidspåret är svagt, men samtidigt syns ett starkt spår i bildens överkant som jag inte alls märkte visuellt. Det ser ut som ett Iridiumbloss, men fanns inte med på heavens-above. Det passar dock precis in på satelliten SPOT4, som då liksom en Iridiumsatellit måste ha kastat en ”solkatt” så att det blev mycket starkare än det borde varit. Förutsägelsen var ett 4:e magnitudens spår ungefär som det från Cosmos 1238. Utom två typiska flygspår syns också ett horisontellt spår vid Albireo, som man i förstone kan tro är en satellit. Jag kunde dock följa det på flera bilder, och objektet rör sig från öster mot väster. Inga satelliter går i sådana banor, så det borde då också vara ett flygplan, men utan blinkande ljus?

Jag nöjde mig med att (troligen) ha fångat en Perseid på bild, och avslutade med en ny bild av Saturnus. Det är lite mörkare, och jag har brännvidd 20 mm, så man börjar ana södra vintergatans skatter. Jag hoppas återkomma snart…

Tillägg 19/8: En DSS-summa av de enskilda övervakningsbilderna (med totalt 6 minuters exponering) ger en ganska fin vintergata

 

11 augusti 2016

Fortfarande magert med Perseider

Det var klart även denna kväll, och jag började med att på den mycket ljusa himlen få en sista skymt av Mars under månen och Saturnus. Exponeringstiden är bara 2 sekunder, men de båda planeterna syntes tydligt ändå, omkring 22.13.

C_5128

En dryg timme senare började jag spana efter Perseider, men såg på mer än en halvtimme inte mer än fyra eller fem, ingen av dem särskilt ljusstark. Jag hade kamera med fisheye-objektiv igång nästan hela tiden, och de flesta streck på bilderna kommer från satelliter. På en 30s-exponering syns här en stor del av himlen, och jag har markerat Karlavagnen och Cassiopeia på var sin sida om Polstjärnan.

CA5717

På nästa bild syns dock utom den oidentifierade satelliten (heavens-above räcker inte alltid..)  en typisk ”sporadisk” meteor, dvs en av de otaliga stoftpartiklar som jorden hela tiden möter i sin rörelse runt solen. Rörelseriktningen på himlen är nästan vinkelrät mot riktningen till Perseus, så även om det nu är Perseidtid var detta ingen Perseid!

CA5724

På denna bild från 23.49 finns dock till sist (förutom två säkert identifierade satelliter) ett äkta Perseid-spår, med realistiskt ljusuppflammande och korrekt riktning. Tittar man noga ser man ovanför till vänster om Perseiden ytterligare en sporadisk meteor med fel riktning(!)

CA5741

Slutsatsen för min del var alltså att Perseiderna under dessa två kvällar (10 och 11 augusti) inte var aktivare än normalt, men maximum kan förstås ha kommit senare.

Som syns av de enskilda bilderna ovan men blir ännu tydligare på en 12-minuters sammanslagning (med DeepSkyStacker) så är min himmel åt centrala Värnamo till (uppåt vänster) mycket ljusförorenad. Så även om den horisonten är relativt fri från träd så går den inte att använda för att fotografera svaga objekt. Vintergatan i zenit och ner mot sydväst syns mycket bättre.

(Jag hade bättre sikt åt sydväst i går, se denna bild i repris…

Picture saved with settings applied.

 

10 augusti 2016

Stjärnpremiär men dåligt med Perseider

I detta lågtrycksväder tyckte jag det var bäst att kolla efter Perseider vid första klara tillfälle. Först tog jag en titt i sydväst och såg Saturnus men inte Mars. Mars ligger bara en grad nedanför till vänster om delta Scorpii, men horisontträden dolde den effektivt klockan 22.34.  Ska testa tidigare i morgon(?)

C_5075

Trevligt nog passerade ISS ett par minuter senare (för nästan sista gången denna synbarhetsperiod) nära ovanför planeten. Jag var inte beredd, annars hade jag tagit fler bilder…

C_5076

Halvmånen till höger blir överexponerad redan på 15 sekunder

C_5078

Här syns den lite halvdant med 85 mm brännvidd och 1/100 sekunds exponering, men synen kan inte alls mäta sig med verkligheten, där ögat utan problem kan se både svaga stjärnor och en stark måne samtidigt

C_5079

Sen försökte jag då fånga Perseider, med klent resultat. Trots att jag var ute nästan 90 minuter såg jag bara en enda Perseid med blotta ögat, och hade ingen kamera igång åt det hållet…

Jag tog många vidvinkelbilder (EOS450, 18mm f/2,8) mot det klassiska vintergatsfältet med Svanen och Lyran. Satelliter och flygplan ritar då och då spår, men de kan knappast misstas för meteorer

C_5097

Senare siktade jag åt norr med samma otur. Även här är det gott om satellitspår, här ALOS2 som passerade trevligt nära under både Andromedagalaxen t.h. och dubbelhopen h+chi Persei i bildens mitt.

C_5112

Det enda som möjligen skulle kunna vara en  Perseid är detta spår från 23.39, men riktningen är en aning fel?

C_5118

Med min andra kamera (EOS60) körde jag fisheye-bilder av hela himlen där en ljusstarkare Perseid skulle kunna synas. Inte heller på dessa fångade jag något, men det blev ju fina vintergatsbilder. Här först en summabild (DeepSkyStacker, 270 s) från omkring 23.06, med mycket skymningsljus kvar

Och här en från omkring 23.33 (DSS, 770 s ) med ännu tydligare vintergata

Vidvinkelbilderna ovan kan också summeras, så en mer detaljerad vintergata i Svanen blir så här (DSS, 300 s)

Mot nordost försvinner vintergatan ner i den påtagliga ljusföroreningen från Värnamos centrala delar, men vi ser här (DSS, 450 s) ”dubbelhopen” med norra delen av Perseus under sig.

13 december 2015

Fin Luciakväll med Geminider

Kvällen börjar helklar, och jag hann precis hitta en lucka där jag kunde ta en bild av den smala nymånen innan den gick ner. Jag hade Megrez-teleskopet på ett fast stativ, men en dryg sekunds exponering räckte, så himlen hann inte vrida sig så mycket. Jordskenet är starkt, och man ser en 4 magnitudens stjärna nära till vänster. Sedan är månen borta för resten av kvällen, dvs den stör inte om man vill kolla Geminidmeteorer

CA5017

Jag tog först ett antal bilder med 135mm teleobjektiv, som lagom kompromiss mellan översikt och detaljer. Först ett par ljusa asteroider som jag försökt följa tidigare:

Vesta nere i Valfisken

CA5037

och Eunomia nära nedre vänstra hörnet av Pegasuskvadraten (=gamma Peg)

CA5027

Asteroiden nummer 192 Nausikaa är lite svagare, men finns precis där den ska på gränsen mellan Perseus och Väduren. Jag exponerade 90 sekunder och såg på bilden också ett konstigt sudd som visade sig vara en känd reflektionsnebulosa (NGC 1333) kring en het stjärna i Perseus

CA5030

Jag fortsatte också att följa chi Cygnis avtagande ljusstyrka

CA5019

medan Mira (nästan utanför bild) nog har börjat ljusna en aning sen sist. Precis ovanför syns också liksom sist spåret av en geostationär satellit

CA5029

Sedan tog jag några längre exponeringar av vintergatan nära gamma Cygni, där det finns många röda vätgasmoln. Stativet var dåligt inställt, stjärnorna blev ganska avlånga, och DeepSkyStacker hade därför problem. En 90s enkelbild visar det komplicerade området

CA5022

Plejadbilderna blev bättre, och med totalt 6 minuters exponering är nebulositeten kring hopen slående. Här är det verkligen interstellära moln i Plejaderna, medan man ibland får liknande effekter när det är disigt i vår egen atmosfär.

CA503x

Delvis samtidigt, men även en lång stund efteråt försökte jag spana efter Geminidmeteorer. Med blotta ögat såg jag ett tiotal, men den övervakning jag ordnat med kamera fångade bara en enda. Fisheye-objektivet visar en stor del av himlen, men bara riktigt ljusstarka meteorer ger streck i bilden. Denna var iofs inte så stark, men jag såg hur den rörde sig påtagligt långsamt över himlen nära radianten (vid Castor), och anade att den skulle bli synlig på bild. Jag skymtar själv till höger, med fula röda streck är från min pannlampa…

C_5043

7-8 augusti 2015

Tredje gången gillt, mörker och klar himmel

Jag njuter av synen, men tar bara några 30s-exponeringar med fisheye-objektivet. Från min nya utsiktsplats framför kalhygget kan jag nu se vintergatan nästan ner till horisonten i sydväst

C_4907

Om jag inte duckar kommer jag själv med på ett hörn (uppe t.v.)…

C_4909

 

Med mer än lovlig tur fångar jag också en tidig Perseid på en av bilderna. Den var så ljusstark att jag direkt märkte den i ögonvrån under exponeringen

C_4911

Om man lägger ihop sju exponeringar i DSS blir bilden definitivt mycket fulare, men den oregelbundna vintergatan framträder tydligare, med mängder av mörka interstellära moln i silhuett mot stjärnorna bakom…

C_490x

Med kameran liggande på ett bord (riktad mot zenith) fångar jag på två bilder ett satellitspår som jag för ovanlighetens skull inte hittar på heavens-above. Rörelsen är ganska snabb, så det kan vara en låg satellit med snabbt föränderlig bana(?)

C_491x