14-15 augusti 2019

Perseid och bolid utan observatör..

När det åter verkade bli hål i molnen var jag lat och la bara ut kameran pekande mot zenit och med automatiska exponeringar var 40:e sekund. Mycket obetänksamt hade jag liksom häromdan kopplat på den automatiska bruskompenseringen, dvs varje 15s exponering åtföljs av 15s mörkbild redan i kameran. För  övervakning är detta ju ovanligt dumt, eftersom man då missar mer än hälften (i detta fall 25/40=62%) av observationstiden! I alla fall tittade jag inte alls på himlen själv, utan satt inne i godan ro (och jobbade med bilderna från den 12/8…)

Bilderna från den 14/8 visar ungefär lika mycket (månbelysta) moln och satellitspår som mina tidigare försök. Här i alla fall för en gångs skull en säker identifiering av satelliten Landsat 4, som röde sig från Draken förbi Vega på en summa av två bilder från omkring 23.45

Omkring 23.28 syntes dock något som verkar vara en äkta Perseid. Den kommer från Perseus nere till höger, och är så ljusstark att det troligen är kameran som brutit och förkortat spåret. Till höger syns ett lättidentifierat flygplansspår, med blinkande lampor.

Lite senare (233127-42) fångade kameran en mycket ljusstarkare bolid, som av riktningen att döma inte härrör från Perseidsvärmen. Även här väntar man sig ett längre spår, dvs kameran har tyvärr brutit i förtid. På efterföljande bild (233207-22) syns ingenting.

 

Med DSS kan man lägga ihop bilder, men summabilderna visar mest bara hur molnen tätnar. Här först en tidig summa från omkring 23.26

20 minuter senare såg det ut så här

och efter ytterligare 10 minuter så här. Molnen är ändå ganska genomskinliga, som man kan se t.ex. på Capella som skiner igenom nere till höger

 

På de sista mycket molniga bilderna (omkring 00.03) lyckades DSS alltså ändå hitta stjärnor, och Cassiopeia och Lilla Björnen syns fortfarande i det mörkare området.

Som ett första experiment med oövervakad observation var detta en intressant övning, och visar på möjligheter som jag försummat när jag inte orkat förstå självutlösarens (faktiskt ganska enkla) bruksanvisning. Att jag missade boliden var dock lite frustrerande…

12-13 augusti 2019

Fortfarande för mycket moln!

Vädret började ganska klart och fint, och med fisheye-objektivet fick jag en bild av en trolig satellit.

Frustrerande nog kan jag inte identifiera ens detta ljusstarka spår, men det känns konstigt om det återigen var en icke Perseid-meteor just den 12 augusti?!

Molnen nedanför Arkturus börjar stiga högre, men det är fortfarande klart mot zenit

  Här kom kvällens troligen enda Perseidspår, tyvärr avklippt i bildkanten. Spåret till vänster är från en (oidentifierad…) satellit, eftersom det fortsätter uppåt på två följande bilder.

  Det blev fler satellitspår, här två på samma bild, en på väg uppåt, en på väg neråt (som framgår av föregående och följande bilder)

Bland tätnande moln hittar jag sen på en bild ett ”UFO”, en liten lustig krok som saknas på bilderna före och efter.

Förstorar man blir tolkningen lätt att det är någon slags blinkande ljus på ett flygande föremål

  men det konstiga är att den försvinner under nästan två minuter, för att sedan återkomma och åter försvinna.

  I stället för ett vanligt flygplan kanske man ska gissa på en liten hobbydrönare?

Med Lumixkameran började jag med att ta ett par överexponerade bilder av Jupiter innan den gick ner. Med max brännvidd (34 mm) får man inte med många stjärnor på den ljusa himlen. Jupiter är mycket försvagad av tjockt dis vid horisonten.

Sen lurade jag mig själv att blända ner till f/4 för att minska himmelbakgrunden även för vidvinkelbilder med f=11 mm. Resultatet blev oväntat trista bilder där den ljusa bakgrunden fortfarande dominerar eftersom själva stjärnorna tack vare nedbländningen är mindre. Jag hittar inga Perseider på någon bild, men ett lustigt satellitmöte omkring 23.10

 

Tidigare och senare bilder visar att båda spåren fortsätter, men en DSS-summa blir oanvändbar. Den enda satellit jag (nästan) kan identifiera är Terra, men det oregelbundet blinkande objekt som här passerar i Hercules omkring 23.14 kommer en minut för tidigt och ett par grader fnorr om banan enligt heavens-above.

 

Roligare än så blev det inte, bara fler svåridentifierade satellitspår. Saturnus stod i samma fält som månen, som förstås blir helt överexponerad redan på 1 sekund, medan ”Teskedens” stjärnor bara nätt och jämnt syns.

Jag såg under kvällen bara en Perseid ”live”, och den missade båda kamerorna. Med fortsatt dåligt väder börjar jag nu misströsta om att kunna observera fler.

6-7 augusti 2019

Meteor men inte Perseid…

Väderutsikterna framåt är inte uppmuntrande, så trots att det fortfarande var mycket moln på himlen försökte jag spana lite efter Perseider. Lumixkameran har ett praktiskt multiexponeringsläge där den fortsätter att ta bild efter bild, vilket betydde att jag inte nödvändigtvis måste titta dit kameran var riktad. Resultatet blev att kameran faktiskt fångade en meteor på bild, medan jag inte märkte någon enda. Det lustiga är dock att det inte var en Perseid.

Bilden visar ett vintergatsfält med Svanen och Lyran, och meteoren kommer tydligt in nerifrån vänster. Perseus ligger dock nästan i vintergatsplanet, långt utanför bild, och en Perseid skulle alltså kommit uppifrån vänster i stället, ungefär som  detta streck

Detta är dock bara den ryska satelliten RESURS DK-1, som framgår av heavens-above, och av en bild tagen 30s tidigare

 

Medan jag väntade på att molnen skulle lätta tog jag några bilder mot Saturnus, som alltså fortsätter fram under Teskeden. Uppe till vänster syns den välkända (optiska) dubbelstjärnan alfa i Stenbocken

Även om det alltså inte blev några Perseider var det trevligt att se stjärnor på mörk himmel. Förhoppningsvis kan det bli någon mer kväll innan månen saboterar helt.

22 april 2019

Från meteorer till galaxer

Påskmånen (full 19/4) har lyst upp många klara natthimlar, men nu går det att få lite mörker igen (om än sent på kvällen med sommartid). Redan när jag just kommit ut såg jag en stark meteor (som till och med lämnade ett rökspår efter sig), och kom då ihåg att Lyrid-svärmens maximum är i dagarna, och faktiskt just den 22/4(!). Riktningen stämde precis, och rätt snart såg jag två svagare Lyrider  också. Jag insåg att jag borde övervaka, så jag tog ut 450-kameran med fisheye-objektiv. Jag bara la den på en pall, pekande mot zenit, och körde 30s-exponeringar. Det blev inga fler starka Lyrider, och de spår som finns på bilderna är från flygplan och satelliter. Ett ljusstarkt satellitspår syns här på fyra bilder, och jag kan konstigt nog inte identifiera det i tabellerna på heavens-above. Antingen är det en ‘hemlig’ satellit, eller ett flygplan med starkt fast sken. (Normalt blinkar flygplanen, som på spåret till höger här på den första bilden.

Den mystiska satelliten rör sig upp från Lejonet , förbi Berenikes Hår

Efter ett par minuters paus rör den sig vidare i Herkules, mellan Norra Kronan och Vega

Inte heller det svagare tvärspåret på bilden ovan finns med på heavens-above, men eftersom bilderna är tagna precis vid midnatt skulle det kunna vara något problem med överlappningen eftersom man får en lista före och en efter midnatt??

Så långt Lyridövervakningen, noll bildbevis alltså, men som sagt en fin visuell siktning.

Mitt mål för kvällen var annars att bli bättre vän med den nya iOptron-monteringen. För att hitta Polstjärnan kom jag på att jag kunde använda den gamla polsökaren, bättre noggrannhet än så är oftast helt onödig. Sen använde jag det nya rödpunktssiktet för att med 200mm tele försöka ta några galaxbilder. Med Virgohopen gick det över förväntan. Andra vårar har jag siktat lite på måfå med mina större teleskop, och oftast hamnat bredvid de större galaxerna. Med så kort brännvidd som 200 mm får man en stor del av hopen på samma bild. Jag rubbade fokuseringen lite, så stjärnorna är för stora, men på denna 3-minuters DSS-summa kan man ändå se många galaxer. Jag har identifierat nio Messier-objekt, men som synes finns det många fler galaxer på bilden, de flesta ungefär 50 miljoner ljusår bort. Giganten M87 är med i nederkant, högaktuell för bilden av det svarta hålet i dess centrum!

Bilden är tagen med full öppning (f/2,8), och visar tydlig vinjettering. Jag tog tre bilder vid f/4 också, och summan av alla sex visar ännu lite fler detaljer (samt ett fult satellitspår). Jag kommer att försöka göra om detta med fler bilder!

Vad som hade inspirerat mig för galaxsökande var dock M81/82. De står så högt att det är hopplöst att försöka sikta genom kamerasökaren, men rödpunktssiktet gjorde det mycket enklare. Jag hamnade lite fel ändå, och eftersom kameran blev konstigt snedbalanserad lyckades jag aldrig få monteringen att följa himlen. Det blev många bilder med mer eller mindre långa stjärnspår, där den sista var den bästa. Stjärnorna är både ofokuserade och ovala, men det är lätt att se de båda galaxerna. Jag tänker förstås försöka igen även med dessa två!

Med de många iOptron-problemen tvekar jag om jag ska ta den med till Chile, men inser också att även vidvinkelbilder vinner mycket på att ha följning. Jag gjorde lite måfå jämförelser med/utan följning, för att få ett bättre beslutsunderlag. Här först 1-minutsbilder med 13 mm brännvidd av området kring himmelspolen, dvs inte med maximal rörelse.

Bilden utan följning är sämre, men i alla fall någorlunda användbar

Om man både ökar exponeringstiden (till 90 sekunder) och pekar mot lägre deklination är det förstås värre. Här ser den odrivna bilden definitivt tråkig ut, även om man lätt känner igen Lejonet med Praesepe nere till höger och Berenikes Hår uppe till vänster.

Med drivningen på är bilden mycket snyggare. Satellitspåret är det mystiska på fisheye-bilderna ovan, när jag råkat exponera samtidigt.

Med minimal brännvidd, 10 mm, är det aningen bättre, men även här blir de ljusa stjärnorna (Castor, Pollux, Arkturus) fula streck

jämfört med den drivna bildens punkter.

Med 20 mm brännvidd blir skillnaden definitivt för stor, nu ser den odrivna bilden ut som mina bilder från 1970-talet…

Så (som jag hade kunnat räkna ut i förväg!), exponeringstider på en minut och mer går förstås inte att använda utan kameravridare. Frågan för nästa testtillfälle är vad man kan göra med många kortexponeringar. Jag har dåliga erfarenheter av att kombinera vidvinkelbilder med DSS, men det kanske finns bättre program?

Det är definitivt slut på vintern nu, inte ens en helklar natt svalnar till minusgrader, vilket förstås är skönt för fingrar och tår. Och börjar man fundera är det ganska otroligt hur mycket man kan se och fotografera med enkla medel. Det lilla gruskorn som brann upp i atmosfären några hundra kilometer bort, stjärnorna, större än solen, några hundra ljusår bort, och så Virgohopens galaxer, hundratusentals ljusår stora,  50 miljoner ljusår bort. Den som håller utkik får se …

 

 

 

 

 

12-13 augusti 2013

Perseider trots moln

När jag tittade ut vid 2-tiden såg det oväntat klart ut, och jag tog fram iOptron-monteringen och kamera med vidvinkelobjektiv (10 mm f/3.5). Som vanligt är det frustrerande att se en fin Perseid åt ett håll medan kameran tittar åt ett annat, och jag såg faktiskt bara tre stycken visuellt under den halvtimme jag var ute. En av dem fångade jag i alla fall på bild ovanför Vega.

Sen är frågan om de två strecken på denna bild båda är Perseider. Trots att det var nästan den första bild jag tog la jag inte märke till någon av dem, men de illustrerar ju skolboksmässigt en riktning ut från radianten i Perseus. Men så är det ju alla satellitspårsom ställer till det… Efter att ha korrigerat en felaktig tid visade det sig till sist att  heavens-above faktiskt berättar att P2 är satelliten USA 32. Så det är bara P1 som (troligen) är en äkta Perseid…

Man ser en tydlig färgskillnad mellan den vita vintergatan och gulaktiga sjok av moln, och de störde nästan lika mycket som häromkvällen. Jag tog många enminutsbilder, men fångade inga fler Perseider, utan ‘bara’ vintergata, moln och horisont

På en bild syns ett svagt spår vinkelrätt mot vintergatan (och alltså helt fel för en Perseid), och även det går via heavens-above att identifiera som ett raketsteg från Cosmos 1238

Det börjar ljusna i nordost, men Plejaderna och Hyaderna syns fint under Perseus

På den allra sista bilden mot sydväst, där Mars (i Stenbocken) gått ner, syns faktiskt igen en svag strimma med korrekt riktning (och ingen id på heavens-above), så jag säger väl tre Perseider på bild på en halvtimme, nytt rekord.

 

14 augusti 2017

Saturnus och Perseidspaning

Natten 13-14 augusti var perfekt klar, men jag var inte beredd med kamera. Vid 3-tiden tittade jag ut och såg inom en minut en fin Perseid, men mer blev det inte. Den 14:e på kvällen var det mycket disigare, som denna vidvinkelbild av Saturnus visar. Planeten är nära den högra vändpunkten i oppositionsslingan, och kommer att befinna sig i Ormbäraren (Oph) så länge den är synbar i höst.

Jag började sedan exponera 30s-bilder med maximal vidvinkel (10mm) i hopp om att få se fler Perseider. Jag såg under 10 minuter en enda, men bilden där den kan anas är ovanligt full av annat ”skräp”

Perseidspåret är svagt, men samtidigt syns ett starkt spår i bildens överkant som jag inte alls märkte visuellt. Det ser ut som ett Iridiumbloss, men fanns inte med på heavens-above. Det passar dock precis in på satelliten SPOT4, som då liksom en Iridiumsatellit måste ha kastat en ”solkatt” så att det blev mycket starkare än det borde varit. Förutsägelsen var ett 4:e magnitudens spår ungefär som det från Cosmos 1238. Utom två typiska flygspår syns också ett horisontellt spår vid Albireo, som man i förstone kan tro är en satellit. Jag kunde dock följa det på flera bilder, och objektet rör sig från öster mot väster. Inga satelliter går i sådana banor, så det borde då också vara ett flygplan, men utan blinkande ljus?

Jag nöjde mig med att (troligen) ha fångat en Perseid på bild, och avslutade med en ny bild av Saturnus. Det är lite mörkare, och jag har brännvidd 20 mm, så man börjar ana södra vintergatans skatter. Jag hoppas återkomma snart…

Tillägg 19/8: En DSS-summa av de enskilda övervakningsbilderna (med totalt 6 minuters exponering) ger en ganska fin vintergata

 

11 augusti 2016

Fortfarande magert med Perseider

Det var klart även denna kväll, och jag började med att på den mycket ljusa himlen få en sista skymt av Mars under månen och Saturnus. Exponeringstiden är bara 2 sekunder, men de båda planeterna syntes tydligt ändå, omkring 22.13.

C_5128

En dryg timme senare började jag spana efter Perseider, men såg på mer än en halvtimme inte mer än fyra eller fem, ingen av dem särskilt ljusstark. Jag hade kamera med fisheye-objektiv igång nästan hela tiden, och de flesta streck på bilderna kommer från satelliter. På en 30s-exponering syns här en stor del av himlen, och jag har markerat Karlavagnen och Cassiopeia på var sin sida om Polstjärnan.

CA5717

På nästa bild syns dock utom den oidentifierade satelliten (heavens-above räcker inte alltid..)  en typisk ”sporadisk” meteor, dvs en av de otaliga stoftpartiklar som jorden hela tiden möter i sin rörelse runt solen. Rörelseriktningen på himlen är nästan vinkelrät mot riktningen till Perseus, så även om det nu är Perseidtid var detta ingen Perseid!

CA5724

På denna bild från 23.49 finns dock till sist (förutom två säkert identifierade satelliter) ett äkta Perseid-spår, med realistiskt ljusuppflammande och korrekt riktning. Tittar man noga ser man ovanför till vänster om Perseiden ytterligare en sporadisk meteor med fel riktning(!)

CA5741

Slutsatsen för min del var alltså att Perseiderna under dessa två kvällar (10 och 11 augusti) inte var aktivare än normalt, men maximum kan förstås ha kommit senare.

Som syns av de enskilda bilderna ovan men blir ännu tydligare på en 12-minuters sammanslagning (med DeepSkyStacker) så är min himmel åt centrala Värnamo till (uppåt vänster) mycket ljusförorenad. Så även om den horisonten är relativt fri från träd så går den inte att använda för att fotografera svaga objekt. Vintergatan i zenit och ner mot sydväst syns mycket bättre.

(Jag hade bättre sikt åt sydväst i går, se denna bild i repris…

Picture saved with settings applied.