20 november 2020

Måne och stjärnor

Kvällen var helklar och frostigt kall, och egentligen bäst lämpad för kamerabilder. Med tanke på ett planerat (men inställt) besök för att se på måne och planeter satte jag i alla fall igång SW200-teleskopet, men seeingen var som väntat usel. Jupiter och Saturnus stod hopplöst lågt, och även den höstliga månen (se Nordiskt problem på astrokonsult.se). Jag provade i alla fall att filma (utan Barlow), och via Autostakkert och Registax blev det sju halvdana bilder. Och även ganska suddiga bilder ser i förstone trevliga ut sammansatta med Autostitch till en komplett skära.

Bara för att ha gjort det filmade jag lite med Barlow också, men det var omöjligt att fokusera, och resultatet  inte alls bättre. I själva verket blev det mycket sämre! Det är seeingen som begränsar, och att öka brännvidden kräver längre exponeringstider som sen ger ännu sämre bild. Här har jag förstorat upp den vänstra bilden (1000 mm brännvidd), och det är slående hur mycket sämre det blir med 2500mm (t.h.). (Det är det arketypiska nybörjarfelet, att tro att man ska se mer med större förstoring… )

Här ser vi samma område i liknande belysning men bra seeing (13/2 2016), och det är förstås ojämförligt mycket detaljrikare!

Klokt nog gav jag mig inte på Mars högt på himlen, dels för att den redan är tråkigt långt från oppositionen, och dels för att jag märkte hur dålig seeingen var.

Jag packade alltså undan SW200-tuben och filmutrustningen, men ville testa en idé jag haft länge, att använda den stora monteringen till att lite mer systematiskt ta kamerabilder av vintergatsfält. Med kameran fast inriktad kan man lätt ändra siktet mellan bilderna med konstanta skillnader i deklination och/eller rektascension. Det var inte helt enkelt att fästa kameran, men jag kunde börja sikta mot Pilen för att sedan gå uppåt i deklination. De första två bilderna visar principen, och utom den gröna Hantelnebulosan(M27) syns också klothopen M71. Exponeringstiden är 1 minut per bild, och man ser tydligt de många mörka molnen nära vintergatsplanet.

När jag fortsatte uppåt märkte jag plötsligt att en bild var helt misslyckad med bara stjärnspår, och fann att jag råkat ställa mig på en strömbrytare som släckte teleskopets drivning…Även bilden innan är påverkad, och det råkade vara den med chi Cygni, den långperiodiska variabeln som jag tycker om att följa. Praktiskt nog kan man  (precis som för drygt ett år sedan !) identifiera chi genom dess röda färg även på en så störd bild.

Jag återkommer med fler av vintergatsbilderna, men det verkar som DSS inte klarar stora mosaiker(?)

För att kunna peka friare tog jag senare fram iOptron-stativet igen. Ett väderomslag var på gång, och det var redan mer dis i luften. Ett mål var småplaneten Parthenope, som jag observerade i går, och den syns svagt idag också.

Om man förstorar fältet ordentligt blir planeten mycket tydligare, och vi ser hur den rört sig på (drygt) ett dygn.

Så var jag mycket nyfiken på om kometen C/2020 M3 (ATLAS) kunde synas i Orion. Jag tog sex 30s-bilder och adderade i DSS, men i förstone ser (på grund av diset i luften) alla stjärnor ut som små nebulosor. Kometer får dock på färgkamerabilder en speciell grön nyans som ingen stjärna har, och det är inte svårt att identidfiera komet Atlas på sin förväntade position. Bilden råkar även ha med Krabbnenulosan (M1) i övre vänstra hörnet, fast den här ser helt stjärnlik ut. Där finns också en avlägsen öppen stjärnhop (NGC1807), en halvregelbunden röd variabel (CE Tau), samt  den intressanta asteroiden nr 16 Psyche, som jag får återkomma till.

En ytterligare asteroid som detta blev första bilden av är nr 13 Egeria. Den befinner sig till vänster om Kusken (Auriga), och syns svagt på en 30s helbild. I närheten finns den röda och variabla kolstjärnan UU Aur

En kombinationsbild visar även beta Aurigae (övre vänstra hörnet i Kusken), och hur faktiskt nio(!) stjärnor får dela på beteckningen psi Aurigae. Diset gör alla ljusa stjärnor till fläckar, men där finns också den öppna stjärnhopen NGC 2281.

 

19 november 2020

Kallt och klart

Mycket lägligt klarnade det upp en stund just denna kväll, och man kunde se månen tillsammans med Jupiter och Saturnus. En enskild 0,5s-bild är en möjlig kompromiss

men Jupiter och Saturnus kommer bättre till sin rätt på en 8s-exponering

Det behövs HDR-teknik, men jag lyckas sällanfå programmen att göra som jag vill. Nu blev det t.ex. plötsligt en vinterbild, långt från verkligheten…

 

Sen siktade jag på fältet i Vattumannen där Ceres nu befinner sig nära den stora planetariska nebulosan NGC7293. Nebulosan är stor som halva fullmånen, men står lågt på himlen med låg ytljusstyrka, så att den alltid är svår att få på bild. En 30s enkelbild visar en antydan till nebulosa

och inte ens på summan av nio sådana bilder är den särskilt tydlig.

Högre upp i Vattumannen finns Neptunus, som lätt syns på en 30s enkelbild

På en 3 minuters summabild ser man svagare stjärnor, men bara svagt småplaneten nr 19 Fortuna.

Den röda variabeln Mira (omicron Ceti) är fortfarande ljusstark

Stjärnbilden Fiskarna är stor och oformlig, och som historisk rest finns stjärnan 51 Ceti (som på Flamsteeds tid alltså räknades till Valfisken) i Fiskarnas nuvarande område

Bilderna vid alfa Piscium tog jag på jakt efter småplaneten nr 11 Parthenope, som syns svagt.

Det blåste starkt och iskallt, och jag flydde in efter en halvtimme för att prova igen senare. Då var himlen övertäckt av moln, och jag var mest lättad att slippa ge mig ut igen…

14 november 2020

Dimsyner…

Efter all gråmulenhet måste jag ju chansa när det faktiskt syntes stjärnor på himlen, men det kändes hopplöst när jag märkte den våta dimman, och hur varje utandning adderade ett nytt jättemoln.  Jag använde min favoritutrustning för snabba bilder, EOS60-kameran med 85mm-objektiv på iOptronmonteringen. Om man håller exponeringstiderna väl under en minut kan man bara höfta till monteringens inställning och behöver inte försöka sikta mot Polstjärnan, vilket är ett knepigare företag.

Förvånande nog syntes Jupiter och Saturnus bra nere vid horisonten, sakta på väg allt närmare varandra.

På detaljbilden av Jupiter ser man tre av månarna, som faktiskt (även J2) denna kväll alla råkade synas på samma sida av planetskivan,

Sen siktade jag på måfå nere i Vattumannen, men diset låg tätt, och inte ens på en summa av fyra 30s-bilder kan man mer än mycket marginellt urskilja dvärgplaneten Ceres. Den ligger nu långt från både jorden och solen, och är inte ljusare än ungefär magnitud 8,9.  Inte heller den stora planetariska nebulosan NGC 7293 syns fast den också ligger precis i närheten.

Lite högre upp på himlen kunde man i alla fall se Neptunus till vänster om phi Aqr (där den förra året syntes till höger). Diset är för tjockt för att man ska se spåren av de geostationära satelliter som brukar synas mellan psi och phi Aqr

Mars blir förstås en stor blaffa i diset. Den börjar precis vända uppåt och åt vänster när det nu är slut på oppositionsslingan. Den kommer att passera ovanför zeta Piscium ungefär 12 december.

Uppåt Svanen var himlen klarare, men det är hopplöst att försöka sikta så högt genom kamerasökaren. Jag tog bilder på måfå, och kunde sen med Autostitch känna igen Svanen och se vartåt jag pekat

Ett av målen med att ta bilder i Svanen var ju den långperiodiska variabeln chi Cygni, som senast jag tog en bild var för ljussvag för att synas. Trots dålig bildkvalitet (avlånga stjärnor) har den nu precis ljusnat nog för att åter (marginellt) vara synlig.

Slutbilden fick bli Vega och Lyran, åter med lyckad måfåpekning.

Allt i allt en häpnadsväckande lyckad kväll med tanke på förutsättningarna!

3 november 2020

Mars och månen i diset

Kvällen var mild och extremt fuktig och disig. Bara de ljusaste stjärnorna syntes svagt, men också Mars och förstås månen. Med tanke på det långa uppehållet sen sist (10 oktober!) och det snabbt ökande avståndet till planeten var jag förstås mycket motiverad att filma Mars, och satte igång trots hotande moln. Jag fick några sekvenser i relativt klara luckor, innan sedan de synliga molnen drog förbi. Efter det blev det mer jämntjockt, och jag fick öka exponeringstiden från 15 till 50 ms. Seeingen var i alla fall (som ofta i disigt väder) ganska bra, men jag hade ändå (som vanligt) svårt att fokusera. Man måste hålla upp datorskärmen, täckt av imma och vattendroppar, nära ögat samtidigt som teleskopet darrar för minsta beröring när man vrider fokusratten, så man är alltid osäker.  Jag ändrade ofta, i hopp om att det skulle bli perfekt någon gång.

Trevligt nog syntes Mars tydligaste albedoformation Syrtis Major, och under de 90 minuter jag filmade ser man tydligt hur den ändrar läge. Bilderna här är tagna 20.27, 21.25 resp. 22.00

 

och jag ska göra en ännu tydligare serie så småningom.

Sen kunde jag ju inte låta bli att filma månen också. Med teleskopet riktat mot månen skulle jag behövt flytta datorn (inkl bord) för att kunna fokusera, men jag chansade och bara filmade vidare utan att kolla. Seeingen blev successivt sämre när jag följde terminatorn från söder mot norr, och på sista bilden kom det nya moln och störde. En Autostitch-mosaik visar i alla fall trevligt mycket detaljer, och det kommer detaljbilder så småningom