27 augusti 2013

Jag justerade mitt stativ någorlunda genom observationer av solen på dagen, så på kvällen ger jag mig på att ta bilder genom SW200 (1000mm f/5). Under 30 sekunder kan drivningen följa med hyfsat, medan efter 1 minut stjärnorna börjar bli korta spår. Jag får (som vanligt) inte GoTo-systemet att fungera, och har det ganska jobbigt bara att hitta paradobjekten. Men när det lyckas är det  alltid lika roligt att få ‘egna’ bilder även av kändisarna.

Först ut var M13 (se gårdagen…), innan den försvann bakom höga träd i väster. Jag jobbar på en kombinerad bild, men redan en 30s-exponering visar de enskilda jättestjärnorna kring en oupplöst kärna.

CA0641

Sedan blev det Ringnebulosan (M57), som exempel på en ganska liten planetarisk nebulosa. Den svaga stjärnan mitt i ‘ringen’ har kastat av sig det mesta av sin atmosfär, som nu bildar det expanderande skal som vi ser. Exponeringstiden är fortfarande 30 sekunder.

CA0653

En äldre planetarisk nebulosa är Hantelnebulosan (M27). Den är större och ytljussvagare, och jag får exponera 80 sekunder för att få med detaljerna i form och färg. Hantelnebulosan var ett av de första objekt jag lärde mig hitta på himlen i en 20×80 kikare (i Kiruna hösten 1964), och upplevelsen var att överhuvudtaget se den som en svag färglös dimfläck. Nu 50 år senare kan jag på en dryg minut  få en färgbild som då hade krävt långa exponeringar med ett stort teleskop…

CA0665

26 augusti 2013

Klart kväll, kameran på drivet stativ, flera motiv:

Asteroiden Juno finns i närheten av den optiska multipelstjärnan alfa Capricorni. Här på en 30s-bild med 100mm teleobjektiv, där också den kinesiska satelliten Fengyun 3A börjar rita ett spår uppåt.

CA0573

På nästa bild ser man detta spår fortsätta, och kan ana ett annat nere till höger. Nuförtiden är det svårt att undvika satellitspår, men det kan också vara roligt att vis Heavens-above identifiera dem.

CA0574

Nova Delphini tog jag förstås bilder av, dels med 100mm-objektivet

CA0579

dels med 50mm. För att få jämförlig fotometri med det tidigare är exponeringen bara 8 sekunder, som med 5 bilder ger en magnituduppskattning kring 6.3

CA593

En sensommarkväll utan månsken är förstås också idealisk för att studera vintergatan. Här är en enkel 1-minutsexponering med ett 18mm f/2.8 vidvinkelobjektiv som visar massor av detaljer i Sommartriangeln.

CA0622

En annan 30s-bild råkar visa en intressant blixtrande satellit. Det är den japanska ALOS som man förlorat möjligheten att kontrollera. Den ‘tumlar’ oregelbundet i sin bana, och blixtrar då och då till som en Iridiumsatellit, men med skillnaden att blinkningarna fortsätter oregelbundet längs hela banan. Den första exponeringen visade en stark blixt, medan en senare bara visar lugnare blinkningar.

CA0617

CA0619

Av en lustig slump passerar satellitspåret nästan precis över den stora klothopen M13, som om man tittar noga avbildas en gnutta större än stjärnan strax bredvid.

15 augusti 2013

Åter lite stjärnmörker efter alla ljusa sommarnätter.

Jag har kameran på fast stativ och tar dussintals vidvinkelbilder av himlen i hopp om att  fånga någon eftersläntrande Perseidmeteor. Jag märker inget medan jag står och fotograferar, men på en av bilderna finns faktiskt en Perseid! Tack vare känsligheten hos en modern digitalkamera är detta inte längre något att skryta över, men det är faktiskt första gången jag fångar ett stjärnfall på bild.

CA0492

Man ser att den kommer just från Perseus (bakom trädet t.v.) och känner lätt igen dubbelhopen och Andromedagalaxen. Canon 60D-kameran vid ISO3200, 15s exponering (klockan 00.36 den 16:e) med 18mm f/2.8 optik.

Meteoren på bilden ovan har ett typiskt utseende där den ljusnar och sedan snabbt slocknar (och där inget syns på en bild 20s före eller 20s efter). På många av mina andra bilder ser man spår av satelliter, som sedan oftast kan identifieras från förutsägelserna på heavens-above. Här exempelvis två bilder av området under Polstjärnan (mellan Stora och Lilla Björnen), där man ser ett raketsteg från den ryska satelliten Cosmos 2227 röra sig åt höger. Första bilden är tagen klockan 00.31.48, den andra (med hela Karlavagnen synlig) 00.32.26 (16/8), båda med samma optik och exponeringstid som Perseidbilden. Spåren är här jämna, och man ser att det är samma objekt som fortsätter i sin bana. Ljuset från Värnamo (norrut från Granbacken) är mycket påtagligt, särskilt med lite molndis i luften.

CA0482CA0483

En ytterligare orsak att fotografera himlen var den nyupptäckta novan i stjärnbilden Delfinen. En nova är en kärnexplosion i ett dubbelstjärnsystem som gör att ljusstyrkan ökar tiotusen gånger eller mer på timmar eller dagar. Stjärnan är nu synlig för blotta ögat, men kommer successivt att bli svagare igen. Här är den markerad på en bild med 50mm f/2.8 och 8 sekunders exponering, och den är nästan av magnitud V=5. Jag kommer att försöka följa förloppet under kommande dagar och veckor.

CA0445

En annan stjärna med stor variation är chi Cygni, som i våras var av tredje magnituden. Nu börjar den bli svår att urskilja på så här kortexponerade bilder, men den utmärker sig genom sin röda färg. Samma objektiv och exponeringstid som för novabilden.

CA0446