Jag justerade mitt stativ någorlunda genom observationer av solen på dagen, så på kvällen ger jag mig på att ta bilder genom SW200 (1000mm f/5). Under 30 sekunder kan drivningen följa med hyfsat, medan efter 1 minut stjärnorna börjar bli korta spår. Jag får (som vanligt) inte GoTo-systemet att fungera, och har det ganska jobbigt bara att hitta paradobjekten. Men när det lyckas är det alltid lika roligt att få ‘egna’ bilder även av kändisarna.
Först ut var M13 (se gårdagen…), innan den försvann bakom höga träd i väster. Jag jobbar på en kombinerad bild, men redan en 30s-exponering visar de enskilda jättestjärnorna kring en oupplöst kärna.
Sedan blev det Ringnebulosan (M57), som exempel på en ganska liten planetarisk nebulosa. Den svaga stjärnan mitt i ‘ringen’ har kastat av sig det mesta av sin atmosfär, som nu bildar det expanderande skal som vi ser. Exponeringstiden är fortfarande 30 sekunder.
En äldre planetarisk nebulosa är Hantelnebulosan (M27). Den är större och ytljussvagare, och jag får exponera 80 sekunder för att få med detaljerna i form och färg. Hantelnebulosan var ett av de första objekt jag lärde mig hitta på himlen i en 20×80 kikare (i Kiruna hösten 1964), och upplevelsen var att överhuvudtaget se den som en svag färglös dimfläck. Nu 50 år senare kan jag på en dryg minut få en färgbild som då hade krävt långa exponeringar med ett stort teleskop…
