21 september 2023

Aktuellt diverse

På dagen försökte jag (ffg sedan i maj) filma solen genom Megrez-teleskopet, men med många tekniska problem. Trots många försök ville FireCapture-programmet inte godkänna ASI färgkameran, bara tvärstopp direkt. Med monokameran (Skyris) kom jag i alla fall igång, men som vanligt med stora problem att se datorskärmen i solskenet. Jag kröp till sist i gräset på marken bakom en stubbe och lyckades (tror jag) ta tre filmer av en solskiva med många fläckar. Men jag har ännu inte hittat filerna på datorn, och bearbetningen kan dröja…

Med EOS-kameran har man samma problem med fokusering i solsken, och det blev  en suddig bild där man bara anar de mindre fläckarna

Tillägg 24/9: Jag hittade till sist fyra filmer, och reducerade snabbt och slarvigt (med programmet Astrosurface som jag upptäckte i våras) till förvånande bra bilder (särskilt jämfört med EOS-bilden ovan!). Utan Barlow blir bilden överexponerad hur man än gör, men ändå helt användbar. (Jag trodde inte ens jag filmade, och hade därför solen i kanten av fältet..)

Med Barlow blev det mycket bättre, och detta är alltså helt ooptimerade reduktioner(!)

 

På kvällen var molnen på ingång, och det var spännande att se vad jag kunde hinna observera. Strax före klockan 22 kunde jag få in Jupiter i Megrez-teleskopet. Den har nu passerat sigma Arietis på väg mot höger, jämför bilden från 15/9

En kortexponering visar tre månar, med Ganymedes(J3) dold för nära skivan till höger

Jag ville sen ta en lite vidvinkligare bild (35 mm brännvidd) av Saturnus i Vattumannen, men hann knappt innan molnen drog in från höger. Vid oppositionen den 27/8 stod  Saturnus nära sigma Aqr, men högerrörelsen vänder i början av november innan den nått tillbaka till iota Aqr.

Min viktigaste uppgift var dock att få andrabilder av 55 Pandora och 97 Klotho, som jag hade bilder av redan från den 13/9. De har hunnit röra sig ganska långt, men liksom 13/9 finns de (samt Neptunus) med i samma 85mm-fält, ännu inte dolda av moln

Med lite pyssel fick jag alltså fram jämförelsebilder för de två asteroiderna, 55 Pandora

och 97 Klotho

och listan växer.

Neptunus var precis i opposition (20/9) och bakåtrörelsen tätt förbi 20 Piscium syns tydligt.

Jag kunde sen avsluta med en vidvinkelbild (35 mm) också av Jupiter. Det är lätt att glömma att Väduren är mer än asterismen alfa/beta/gamma. Ekliptikan går mycket längre ner, ungefär mellan 29Ari och 53 Ari. Uranus råkade också komma med på bilden, och man kunde tro att Jupiter snart “kör om”. Jupiter har dock presis vänt til retrograd rörelse, och kommer successivt allt längre ifrån Uranus. Den vänder inte förrän vid årsskiftet, väl till höger om xi Ari, och hinner sen inte ifatt Uranus förrän på tidig kvällshimmel den 20 april nästa år.

Hade molnen kommit en timme tidigare hade jag missat det mesta, så jag är nöjd med kvällen!

15 september 2023

Disig uppföljning

Vädret är fortsatt svårbedömt, men jag såg stjärnor och chansade på en repris av asteroidkvällen den 13/9. En 8s-bild av Saturnus visar igen både Titan och Rhea

Vid Jupiter låg diset mycket tätare, och på en 30s-bild blir planeten mer än fullmånestor(!)

Med 2s exponering kan man titta genom diset och se månarna och sigma Ari i ett nytt mönster. Io (J1) är dold närmare skivan till vänster.

Asteroiden nr 77 Frigga låg denna kväll otrevligt nära en svag stjärna, men går bra att urskilja på en summabild som syns här tillsammans med gårdagens.

Även nr 81 Terpsichore var väl synlig på dagens och gårdagens summabilder

Chi Cygni börjar bli ljussvag, och vore utan sin röda färg svår att urskilja i vintergatsmyllret. Brännvidd 200 mm börjar vara minimum.

Innan den försvann bakom träden tog jag också en bild mot Norra Kronan. Den “återkommande novan”  T CrB ser bedrägligt oföränderlig ut, fast den har haft (1866 och 1946) och kanske snart igen kan få ett utbrott som gör den starkare än gamma, delta eller epsilon.

Här bytte jag till 85mm-objektivet och försökte sikta först mot nr 69 Hesperia i Vattumannen. Himlen var nu klart disigare, så Hesperia syns opraktist  svagt även på en 90s summabild. (Det hade varit bättre med 200mm-objektivet, men när det inte finns någon ljus stjärna i närheten är det för svårt att sikta.) Det är i alla fall ingen tvekan om att Hesperia nu syns som tredje stjärna i en rad där det var bara två stjärnor den 13/9.

Asteroiden nr 88 Thisbe var mycket ljusstarkare och syntes lätt ovanför diset, omkring 35 grader över horisonten

Men där ungefär gick nu en gräns, så att det kändes hopplöst att ens försöka sikta längre ner i diset mot de två återstående asteroiderna, 55 Pandora och 97 Klotho. Jag var fullt nöjd med detta utfall i alla fall, 4 av 6.

 

13 september 2023

Planetmånar och asteroider

Jag förväntade mig långt om länge en normalt klar höstkväll, och hade tänkt ta kamerabilder av några nya asteroider på min lista. Nummer 77 Frigga skulle vara lätt att hitta nära delta i Stenbocken, men med magnitud 12,5 tänkte jag att det var bäst att dra till med 200mm-objektivet. Jag hade dock knappt kommit ut förrän molnen började dra in. Jag hann också återigen märka hur lätt det är att rubba fokus på objektivet, men det blev till sist ett par användbara Saturnusbilder. Månen Titan har gjort ett halvt varv sen sist, och syns nu till vänster om planeten. Den näst största månen, Rhea, råkar befinna sig som längst åt höger, och syns också på denna förstoring av en 8s-bild.

Stjärnfältet i Vattumannen innehåller inga starka stjärnor, och Saturnus kommer fram till 2 november att bara sakta röra sig vidare åt höger.

Med 200 mm brännvidd syns Frigga vid delta Cap redan på en 30s enkelbild, och jag fick flera bilder ganska fria från moln.

Asteroiden nr 81 Terpsichore var lite ljusstarkare, och kan återigen ses i molnluckor på enkelbilder

Jag lärde mig ingenting av fokusrubbningen vid Saturnus, utan gjorde likadant vid Jupiter… (Kameran med 200 mm objektiv är otympligt tung, och det gäller att,  i mörkret,  skruva åt många skruvar för att den inte ska glappa på monteringen. Det är då lätt hänt att av misstag rubba fokuseringen.) En kortexponering (1 s) visar hur sigma Arietis förvillar bland månarna

medan en 15s-bild visar de fortsatta molnproblemen

I detta läge gick jag in och bytte till 85mm-objektivet, och molnen skingrades också lite oväntat. Nr 69 Hesperia skulle finnas nedanför till vänster om Vattumannens karakteristiska “vattenkrus”-asterism (gamma, zeta, eta och pi)

Den är för svag för att synas på en enkelbild, men finns här på ett utnsitt av en 4-bilds summa.

Sen trodde jag att precis missade nr 88 Thisbe, men den fanns med i underkanten av ett par bilder

Kring “rektangelasterismen” 27,29,30,33 Psc var det slutligen så trevligt ordnat att där förutom Neptunus fanns både 55 Pandora och 97 Klotho. Det är ingen tvekan om identifieringarna och blir lätt att göra detaljbilder av var och en i samband med ytterligare observationer.

Efter den första besvikelsen över molnen visade det sig alltså att jag fick alla de sex planerade asteroiderna på bild trots allt, så jag kan nöjt vänta på nästa fillfälle att ta upföjnngsbilder.

7 september 2023, morgon

Komet C/2023 P1, Nishimura

SMHI hade talat om morgondimma och dis, men jag hade satt mobilen på väckning för att i alla fall ha en chans att få en bild av kometen Nishimura.  Det låg dismoln längs horisonten, men kändes lönt att gå ut och försöka. Kometen skulle ligga nära en ljus stjärna (epsilon) i Lejonet, och jag satsade direkt på kamera med 200 mm objektiv. Problemet var dels diset, dels att jag inte var ute tidigt nog. Himlen nära horisonten var så ljus att jag inte kunde urskilja några stjärnor alls. Jag tog en bild från trädgården som visade stjärnor, men jag kunde inte identifiera dem och uppfattade inte att även kometen fanns där! Denna första 10s-bild blev även den bästa och visar ett litet grönaktigt huvud med en ovanligt smal svans.

Jag bangade ur och bytte till 85mm-objektivet, och även den första bilden där (från en annan plats i trädgården) visade utan att jag förstod det rätt synfält.

I efterhand ser jag alltså att jag dels borde ha behållit 200mm-objektiv, dels borde ha stannat på gräsmattan, så kunde jag ha fått ihop en trevlig serie bilder. Jag visste dock att kometen sedd från gårdagens observationslats skulle ligga ungefär där jag då hade månen och Plejaderna, så jag klättrade upp dit i stället. Det kändes säkert att också se Venus, som lyste till synes helt ensam nere över horisonten.

Med längre exponering och lite förstoring kan man se att Venus faktiskt ligger nära alfa i Kräftan och (den förstås nu helt osynliga) stjärnhopen M67.

Kometen skulle synas till vänster och lite högre än Venus, och den är med på nästan alla bilder jag tog. Dessa är dock så kortexponerade (typiskt 6 s) att det är svårt att summera med DeepSkyStacker. Programmet känner igen för få stjärnor på den ljusa bakgrunden, och jag får kämpa för att få till några summor. Ett första lyckat exempel är denna av 11 bilder med totalt 64 sekunders exponering

men efter fler försök (10/9) kunde jag till sist summera 20 bilder med drygt 2 minuters total exponering. Detta utsnitt från den summan är då ett helt godkänt slutresultat, med tanke på förutsättningarna

Hade inte molnen varit där hade svansen synts ännu bättre, men jag är nöjd att inte helt ha missat denna intressanta komet. Den befinner sig nu bara 0,42 a.e. från solen, på väg mot ett perihelium så nära som 0,23 a.e. den 17 september. Tyvärr blir den nu snabbt svårare att se från Sverige, så detta var nog sista chansen för min del.

 

 

5 september 2023

Månen vid Plejaderna

Denna kväll stod månen rakt under Plejaderna, och eftersom det forfarande var ganska klart gick jag ut med 200 mm-objektivet. Först några bilder av Saturnus, nu med bättre fokus. Här hela (det iofs ganska lilla) synfältet

och här förstorat så att man tydigt ser Titan bland stjärnorna

Sen samma rutin för Jupiter, först översikten

och sen en kortexponering som nu visar alla de fyra “riktiga” månarna plus sigma Arietis.

Kvällens huvudmål var sen månen vid Plejaderna, och återigen är månen alldeles för ljusstark. Med 1/2000 s exponering ser den vettig ut, men man ser inget spå av några Plejadstjärnor.

Först med 1/15 s exponering anas Plejaderna (6 stjärnor och inte 7…),  och faktiskt lite svagt jordsken på månens obelysta del

Vid 1 sekund känner vi igen Plejaderna, men månfasen är helt obestämd

Längre än till 4 sekunder är det meningslöst att fortsätta. Är man energisk försöker man sätta ihop allt till en HDR-bild, men det är för mycket pyssel just nu. Det var i alla fall turligt med klart väder, det är nog mindre chans vid nästa närpassage som kommer den 16 februari nästa år.

 

4 september 2023

Månen vid Jupiter

Det blev lagom klart till detta trevliga möte mellan månen och Jupiter, men myggen la sig i och gjorde kvällen mindre njutbar. Jag hade först det vanliga 85mm-objektivet och tog bilder med drastiskt olika exponeringar. Det är ju tyvärr så att det som man ser med ögat, en 71% belyst måne ovanför en stark Jupiter, inte alls ser ut så på bilder. Med kort exponering (1/500 s) ser man månen bra, och egentligen Jupiter också, det är bara det att Jupiterskivan är så liten att den knappt syns

Med hundra gånger längre exponering (1/4 s) blir Jupiter stark, men månen helt överexponerad

Om man försöker exponera för att se stjärnor (8 s) dränker månskenet allt. Här ser vi hela 85mm-synfältet, bilderna ovan är beskurna.

Saturnus vandrar sakta åt höger i Vattumannen efter oppositionen den 27 augusti. Molnen vid horisonten lyses upp av månskenet.

På ett utsnitt ser man Saturnusmånen Titan som gått nästan ett varv (P=15,945 d) sedan den 21 augusti när den syntes i liknande läge

Den vanliga variabelkollen visar att chi Cygni fortfarande syns bra på en (förstorad) 85mm-bild

och att R CrB fortsatt är tillbaka i sitt ljusa läge

Jag har ju snöat in på att observera asteroider, så jag har hunnit glömma hur kraftfullt det lilla 85mm-objektivet är även för ljusstarka djuprymdsobjekt. En förstorad 30s-exponering visar klothopen M13 med enskilda ljusstarka stjärnor i kanten.

Den stora galaxen M101 är lätt att hitta i triangel ovanför de två bakersta stjärnorna i Karlavagnens tistelstång.

En förstorad 30s-bild visar att den finns där, men (förstås) inga detaljer.

En 120 s DSS-summa är som vanligt fulare, men visar mer tveklöst att galaxen finns där. Det behövs mycket längre exponeringstid (och helst längre brännvidd) för att få en intressantare bild.

En bild av asterismen till vänster om beta i Ormbäraren visar var man har Barnards stjärna, men den ska förstås observeras med längre brännvidd när man åskådliggör den snabba egenrörelsen.

Eftersom månen och Jupiter var såpass nära varandra bytte jag sen till ett 200 mm objektiv. Jupiter syns nu tydligt redan med 1/125 s exponering, innan månen blivit för överexponerad.

Vid 2 sekunder tycker man sig se Jupiter med 4 månar,

men som jag redde ut i augusti är det stjärnan sigma Ari som luras. Den 21 augusti stod Jupiter precis vid stjärnan, och rörelsen åt vänster har sedan saktat in så att den nu precis nått vändpunkten. Den 17 september kommer den åter att passera Jupiter, så den kan agera falsk måne i  flera veckor till. Io (J1) är dold nära till vänster om skivan.

Med 15 s exponering kan man urskilja några få svaga stjärnor, men även en långt ifrån full måne är ett stort hinder om man vill fotografera stjärnor!

När jag sen skulle ta bilder av Saturnus med 200mm-objektivet hade jag mycket frustrerande råkat komma åt fokuseringen. Ljusa stjärnor blir iofs tydliga, men alla svagare är borta. Jag bestämde mig att försöka igen nästa klara kväll.