27-28 september 2015

Total månförmörkelse och perfekt väder, ibland har man tur!

Ställde upp “stora kikaren” (SW200) på kvällen, på ett ställe med fri sikt mot förmörkelsen. Gick också att ta en testbild av den nästan fulla månen, men man anar att vänsterranden inte är fullt belyst

CA4612

Vid 3-tiden började jag sedan observera, visuellt med blotta ögat och “lilla teleskopet” (Megrez), och hela tiden med kameran kopplad till SW200. Just under den partiella delen av en månförmörkelse är det stor skillnad mellan ögat och en kamera, som inte alls har tillräckligt dynamiskt omfång. Kameran ser en kontinuerlig mörkning, med en utsträckning som bestäms av exponeringstiden, medan ögat kan uppfatta en ganska skarp skuggkant och sedan ändå se detaljer inuti skuggan. Det är kort sagt svårt att göra rättvisande bilder!

Innan månen når kärnskuggan är den inne i halvskugga, och på en normalt kortexponerad bild kan man lätt få för sig att förmörkelsen redan börjat. Här två bilder från ungefär klockan 3.00, där det räckte att öka exponeringen från 1/2000 till 1/500 sekund för att få ett helt annat intryck

CA4615CA4614

Klockan 03.07 börjar den partiella fasen, men en bild på 1/500 s visar hur gradvis halvskuggan mörknar

CA4620

Två nästan samtidiga bilder från 03.17 visar hur exponeringstiden bestämmer hur mycket skugga man upplever på bilden

CA4627CA4628

Först om man ökar exponeringen så att de ljusa partierna blir helt vita kan man börja se detaljerna inne i den röda kärnskuggan. Här två bilder från 03.21-22

CA4631CA4632

Vårt öga har däremot den fantastiska förmågan att samtidigt se detaljer både i det ljusa och det mörka, trots att ljusstyrkan skiljer flera hundra gånger, och det krävs avancerad bildbehandling (som jag avstår från) för att eventuellt försöka illustrera upplevelsen. På dessa bilder från 03.48 är det oförmörkade området egentligen lika stort, men intrycket ett annat

CA4650CA4653

Även inom skuggan ändras ljusstyrka och färg drastiskt, från en ljusgrå kant in mot en allt rödare interiör. På denna bild från 04.00 är exponeringstiden 2 sekunder.

CA4659

Här 04.09 är det bara en mycket liten remsa av månen som ännu inte är inne i kärnskuggan

CA4675

Under totaliteten rör sig månen genom jordskuggan så att det ljusa partiet ändrar läge i förhållande till månytans detaljer. Färgerna påverkas också av exponeringstiden. Här först en bild från 04.20 med 6s exponering

CA4686

Nästa är från 4.31, exponering 13 sekunder, och man ser flera svaga stjärnor i fältet. Stjärnor bredvid en måne är ju något man bara kan se vid en total förmörkelse, i vanliga fall är månskenet så starkt att det dränker allt

CA4691

Nära totalitetens mitt ser vi 4.45 en bild med 16s exponeringstid, med ytterligare tydligare stjärnor

CA4700

Jag hade min andra kamera på iOptron-stativet, och med kortare brännvidd får man en helt fält med måne och stjärnor, här först en stund  innan totaliteten, när den fortfarande belysta delen av månen  ännu bländar(och ger en grön reflex i objektivet), 04.03, 53 mm brännvidd

C_4983

Under den totala fasen kan man exponera längre, här 90 sekunder med med 85 mm f/5,6 klockan 04.29C_4993

Månen ligger i ett område i Fiskarna (Psc), nära Valfisken (Cet), utan ljusstarka stjärnor, så man kan behöva en vidvinkelöversikt (17mm) för att orientera sig. Trots att månen alltså var “super”-stor ser man hur pass liten den är i förhållande till stjärnbilderna och himlavalvet.

C_4997

Klockan 4.58 har det ljusa området på månen flyttat sig åt vänster, och tittar man noga ser man hur månen har rört sig i förhållande till stjärnorna på bilden 04.48

CA4712

Hoppar vi fram till 05.15 har månen rört sig ytterligare åt vänster (se stjärnorna), och vänsterkanten ljusnar när den närmar sig kanten av jordskuggan

CA4716

Här är vi (05.22) precis framme vid totalitetens slut

CA4720

Utträdet ur skuggan liknar inträdet, och är lika svårt att ta bilder av. Här 05.33 ser man fortfarande flera stjärnor till vänster

CA4721

varav bara den ljusaste kan anas på en kortare exponering från 05.41

CA4730

Klockan 05.47 var det slut på det roliga, när den sjunkande månen slår i en närbelägen trädtopp

CA4740

Men innan dess har jag också haft utkik åt öster, där tre planeter så småningom syns. Redan 4.24 kunde man se Venus och Mars gå upp med Lejonets skära och Regulus

C_4990

En timme senare (05.21) har jag genom att flytta runt iOptron-stativet lyckats hitta en perfekt trädlucka även för Jupiter, så att jag fångar tre planeter plus stjärnan Regulus i öster, bara det en sevärdhet denna häftiga natt

C_5001x

Sen kommer gryningen snabbt, och klockan 05.45 är himlen inte längre mörk. Man ser också tydligt (på fläcken kring Venus) hur det nu blir allt disigare, och kan åter konstatera hur vädret för en gångs skull samarbetade snällt…

C_5003

TILLÄGG när jag fixat lite mer med förmörkelsebilderna:

Med programmet “Rot’n’Stack” kunde jag i några omgångar lägga många månbilder på varandra fixerat till de få stjärnor som syntes på teleskopbilderna. Slutresultatet är en ful men illustrativ bild som visar månens rörelse under förmörkelsen i förhållande till ett antal rätt svaga stjärnor. Jordskuggan symboliseras av cirkelbågen, och man ser lite oförmörkad månrand i början och slutet av förmörkelsen.

månförm150928

Jag försökte sedan göra om hela proceduren med ett lite annat urval bilder, men grundproblemet med ojämn exponering (kortare tider i början och slutet) kvarstår. Man kan dock se skuggkanten lite bättre även utan hjälpcirkel.

månförm_150928_ver2

26 september 2015

Fortsatt nedräkning mot förmörkelsen

Månen blir fullare, vädret klarare

CA4610

Jag filmar lite längs den obelysta randen, men seeingen är bedrövlig. Liksom vid gårdagens observationer räddas bilderna delvis av Registax, men kvaliteten är klart under genomsnitt. I norr har nu den stora kratern Pythagoras blivit synlig, men librationen gör den inte full rättvisa

N2652

Den låg i går dold i skugga bakom Babbage, vilken också nu syns mycket tydligare

N2651

Vid randen av “Stormarnas Ocean” syns flera stora kratrar, men det är förstås fortfarande Aristarchus som är mest iögonenfallande

N2648

Galileis oväntat lilla krater förklaras av att namnet egentligen var tänkt för det “fiskliknande” ljusa området till vänster om Reiner, som eftersom det inte var en krater sedan valdes bort

N2647

Rännan vid Sirsalis går fortfarande att se, liksom paret Billy/Hansteen

N2645

Idag är också “platåkratern” Wargentin helt belyst, och man ser att den är fylld till randen med lava

N2641

I söder är Moretus nu ganska otydlig, men precis på randen i trakten av kratern Cabeus syns en tydlig ljus “bergstopp” som vid observationerna var mycket iögonenfallande

N2643

25 september 2015

Lite månfilm i väntan på förmörkelsen

En del moln och allmänt dålig seeing, så jag väntade mig inga höjdarbilder. Men eftersom det var 3 1/2 månad sen jag hade ute stora kikaren så kändes det viktigt att kolla att det fungerade. Först tog jag direktbilder med kameran (f=1000) för att få översikten.

CA4596

Sen blev det den vanliga (tidsödande)  behandlingen i Registax, och med lite wavelet-skruvande blir bilderna i vart fall användbara (förutom att stativet var dåligt inriktat så att månen rörde sig i fältet). Några exempel från norr till söder:

Plato och det vanliga paret Anaxagoras/Philolaus

N2629

Längst upp den stora kratern Babbage, och ute på Mare Imbrium en tråkigt liten krater åt William Herschels viktigt medarbetande syster Caroline

N2627

Aristarchus förstås, med Schröters slingrande dal

N2625

Det karakteristiska paret Billy/Hansteen, med ett triangelformigt ljust berg mellan sig, samt den långa rännan uppkallad efter kratern Sirsalis (här i skugga)

N2624

Nere vid randen i sydväst det stora ringberget Schickard och den karakteristiskt långsmala kratern Schiller(nere t.v. på översiktsbilden ovan). Ännu nästan helt i skugga finns den intressanta kratern Wargentin, uppkallad efter Pehr W. (1717-1783), svensk astronom och statistiker

N2622

I söder till sist ser man som ofta Moretus, med centralberg, och kan som kontrast lägga märke till den lavafyllda och släta Klaproth

N2623

 

Till sist riktade jag kikaren på måfå mot några stjärnor, varav en trevligt dubbel, men kunde sedan inte själv lista ut vad jag observerat. (Fältet var nära månen, och jag var inte riktigt där jag trodde.) Det finns dock en häpnadsväckande smidig webtjänst på astrometry.net där man bara laddar upp en godtycklig himmelsbild och på några sekunder får fältet identifierat.  I detta fall låg det i Pegasus och inte i Vattumannen där jag sökt på kartan, med dubbeln 3 Peg, ca 40 bågsekunder från sin fysiska följeslagare. Det jag ville kolla var att en exponering på 20 sekunder inte ger några större driftproblem, vilket ger god marginal även för en mörk förmörkelse.

CA4600

8 september 2015

Fin klar kväll, blandade kamerabilder

Fortsatte att köra kamera med iOptronstativet placerat en bit bort från huset, med nymodig söderutsikt. Tyvärr blev flera bilder misslyckade på grund av dålig följning, troligen pga dåliga batterier. (Batteriutrymmet är för trångt, så det är ett litet företag att byta…).

Vintergatans sydliga delar i Scutum och Sagittarius har jag sällan kunnat observera, men på bilder med 135mm-objektivet syns ett antal kända djuprymdsobjekt. Här först den ovanligt stora och närbelägna klothopen M22, som genom sin sydliga deklination (-24 grader) sällan kommer till sin rätt. Både den och den tre gånger avlägsnare M28 ligger nära “Tekannans lock” (lam Sgr).

CA4471

Likaså långt sydliga (se lam Sgr nere t.v.) är M20 och M8, Trifidnebulosan resp. Lagunnebulosan (skymd av träd). På bättre bilder ser man att M20 består av en sydlig (röd) emissionsnebulosa och en nordlig (blå) reflektionsnebulosa, vilket man här bara anar med mycket god vilja…

CA4491

Den stora öppna stjärnhopen M23 ligger ganska ensam i ett område med många mörka interstellära moln. En ful men instruktiv mosaikbild (DeepSkyStacker) visar hur komplicerade de mörka molnen är, och man börjar uppe till vänster se M17, “Omega”- eller “Svan”-nebulosan

CA447y

På denna  bild ligger M17 mer centralt, med en annan stor öppen hop, M25, nedanför till vänster.

CA4480

Sen missade jag lite, och fick inga telebilder av M16 (med Hubbleteleskopets  berömda “Pillars of Creation”). På en översiktsbild med 35mm-objektiv syns den ett stycke ovanför M17

CA4548

Mitt emellan lambda i Örnen (Aql) och alfa i Skölden (Sct) på bilden ovan syns en ljus prick. Det är den öppna stjärnhopen M11, som är en av himlens vackraste. På en dålig telebild ser man bara ett vitt töcken, men det är alltså några tusen stjärnor i en tät hop.

CA4498

Det ljusstarka (f/2) 35mm-objektivet ger fula röda ringar kring ljusa stjärnor, men ger på en minut intressanta vintergatsbilder. Först (kanske lite uttjatat) norra Svanen med Nordamerikanebulosan (NGC7000) till vänster om Deneb

CA4551

Om man går lite mer åt vänster kan man till och med ana den bågformiga östliga delen av Slöjnebulosan

CA4555a

En summa av tre enminutsexponeringar i DSS blir (som vanligt) fulare utan att tillföra många detaljer

CA455x

Sen tog jag några bilder av “vintergatan i helfigur” med fisheye-objektivet. Kvaliteten i detaljerna är dålig, men man får en bra helhetsbild av en galax full av mörka skymmande interstellära moln. (De konstiga slingorna på den andra bilden kommer från min röda pannlampa. Jag borde också ha gått undan från det överhängande trädet som skymmer onödigt mycket…)

CA4560

CA4564

Häromkvällen missade jag Mira, men nu siktade jag lite bättre med 135mm-objektivet. Stjärnan är nu av magnitud 7-8, och sjunker ner mot 9-10 under höstens lopp. Detta är förstås ljust nog att följa med enkla foton, särskilt som man har en 9:e magnitudens stjärna tätt intill att jämföra med.

CA4570

Och på tal om variabler så upptäckte jag plötsligt att Algol var i minimum. Jag har ett långsiktigt projekt att komma på hur man bäst ska observera en så ljusstark variabel, så jag ägnade en del tid åt korta, ofokuserade bilder av Algol och några jämförelsestjärnor. Problemet är att lämpliga jämförelsestjärnor ligger tiotals grader bort, och att man med vidvinkeloptik har stora vinjetteringseffekter som är svåra att kontrollera. Jag tänker mig att det är bättre att använda teleoptik och peka omväxlande på Algol och på jämförelsestjärnorna, men det krävs observation under flera timmar för att få ett aktuellt värde på extinktionen i atmosfären. Denna gång blev bilderna nog för ofokuserade för att kunna användas.

 

6 september 2015

Sen uppklarning, några fler kamerabilder

Jag fortsatte att experimentera lite med 70-200 mm teleobjektivet. Häromdagen tog jag bilder av Neptunus, Pallas och Eunomia med 100mm brännvidd, och nu gjorde jag om det med 135mm.  Synfältet blir mindre, men det går fortfarande att höfta till ganska grovt och ändå få med det man vill. Neptunus har rört sig ganska lite på 4 dygn, men eftersom den är nära en stjärna syns rörelsen tydligt jämfört med bilden från 2 september. Om man tittar noga (klicka på bilden) kan man också se ett antal geostationära satelliter som lämnat långa spår medan kameran följt stjärnhimlens rörelse.

CA4441

Asteroiden nr 2 Pallas har däremot rört sig ett bra stycke neråt jämfört med läget den 2 september

CA4446

Även nr 15 Eunomia har rört sig tydligt, uppåt åt höger sedan 2 september

CA4443

Jag var för sent ute för att få bra bilder av vintergatans sydligare delar, men här ser man ganska tydligt kontrasten mellan “stjärnmolnet”  i Scutum  (i mitten av bilden) och de mörka interstellära molnen till höger. Vi kan urskilja den öppna stjärnhopen M26 och klothopen NGC6712

CA4447

Jag kunde sen inte låta bli att ta några bilder av mer iögonenfallande objekt, här först klothopen M13.  Redan med denna korta brännvidd kan man se några ljusstarka jättestjärnorna som en krans runt hopens oupplösta centrum (klicka på bilden).

CA4440

Fem bilder (total exponering 4,5 minuter) av Andromedagalaxen blev så här med DeepSkyStacker (förvånansvärt bra med tanke på att objektivöppningen bara är ungefär 3,4 cm!)

CA445x

En motsvarande summabild av M33 visar i alla fall att även den helt klart hör till Vintergatans närmaste grannar

CA445y

Allra snyggast är nog “dubbelhopen” (h+chi Persei), där den ligger som ett smycke mitt i vintergatsbandet

CA446x

Bilden mot stjärnbilden Pilen (Sagitta) har bara 30 sekunders exponeringstid, men man ser ändå lätt den dubbla gröna fläcken i närbelägna Lilla Räven. Det är den ovanligt stora planetariska nebulosan M27 (“Hantelnebulosan”). Man ser också klothopen M71.

CA4437

Till sist chansade jag på Mira i Valfisken (Cetus), men eftersom de vanliga ledstjärnorna var bakom träd missade jag och hamnade lite ovanför. Intressant nog anar man även här en geostationär satellit (ovanför 69 Cet), mycket lägre över horisonten än de vid Neptunus, eftersom den står mycket längre åt öster

CA4467

 

4 september 2015

Månen vid Hyaderna, nya molnproblem

Jag fortsätter att ha otur med mina observationer av månen vid Aldebaran och Hyaderna. Lite efter midnatt denna kväll skulle gamma Tauri dyka upp vid den avtagande halvmånens mörka rand, och ännu en halvtimme innan var det klart på himlen i öster, medan molnen tätnade åt väster. Vi ser Hyadernas karakteristiska V men med spetsens gamma dold av månen. En 5s-exponering med 200 mm f/4 visar stjärnor, medan månens ljusa halva är helt överexponerad. (Objektivet ger en falsk grön reflex till vänster i fältet).

CA4419

Man får exponera tusen gånger kortare (1/200 s) för att se några detaljer på månskivan, men till och med det är lite för mycket.

CA4432

Flera mindre molnstrimmor passerade

CA4420

CA4421

CA4429

CA4430

men 23.59 kom en helmörk skärm ner och hindrade vidare observation. (Aldebran syns fortfarande, men inte de “övre” stjärnorna delta och epsilon Tauri).

CA4436

2 september 2015

Klart men månljust, diverse kamerabilder

Jag var i fjällen den klara fina perioden utan måne, och nu känns det som man får göra vad man kan även om månen stör…Här följer alltså några kortexcponerade (30s) bilder tagna med 100 mm f/4-objektiv, på iOptronstativet.

Först variabeln chi Cygni, som blivit svagare men troligen ännu nätt och jämnt är synlig för blotta ögat

CA4401

Likaså är R CrB fortfarande osynlig, dvs svagare än ungefär magnitud 10,5

CA4403

Norra Kronan (CrB) på bilden ovan är en liten stjärnbild som passar fint på en 100 mm-bild. Det gör också Delfinen

CA4408

och Lyran. Lägg märke till att Ringnebulosan (M57) som är alldeles för liten för att urskiljas till formen ändå sticker ut genom sin gröna färg

CA4404

Jag kunde också hitta Neptunus lågt i Vattumannen

CA4409

medan Vesta (i Valfisken, Cetus) hamnat för lågt i trädtopparna

CA4410

Asteroid nr 15 Eunomia är just nu ljusstark, och syntes bra trots att den stod nära månen på himlen, i Andromeda, men på gränsen till både Fiskarna (Psc) och Pegasus (Peg).

CA4402

Nr 2 Pallas är ljussvagare, men var lätt att hitta nära alfa Herculis (Rasalgethi)

CA4400