15 oktober 2023

Uppföljning

Precis lagom 3 dagar efter att jag tog bilder av asteroiderna 135 Hertha och 140 Siwa blev det klart igen, och min första prioritet var att ta nya bilder av dem. Himlen var klar och jag visste var jag skulle sikta i gränstrakterna mellan Väduren och Fiskarna. På tre 30s-exponeringar kombinerade syns asteroiderna lätt, och jämförelsebilderna visar den tydliga rörelsen åt höger nära deras oppositioner. Så här enkelt kan det vara, när vädret samarbetar, men det är ovanligt.

Som en chansning tog jag en bild genom träd mot Mira på uppgång, och med ren tur syns den i en lagom lucka. Mira är på väg mot ett minimum, och lyser inte mycket starkare än sin optiska följeslagare. På samma bild fick jag oplanerat med några tydliga geosatelliter. Efemeriderna på theSky är inte helt perfekta, men med en lätt tidsjustering kan jag identifiera G1 som  ”Intelsat 36” (eller 20)   , G2 som ”COMSAT BW-1”  , G3   som ”WGS10” och G4  som ”WGS F2” . Utom dessa tydliga streck finns det flera svagare, vilket återspeglar att det mellan G1 och G4 i verkligheten ligger minst fjorton andra geostationära satelliter.

Sen bytte jag till det tunga 200mm-objektivet, och som vanligt hade jag problem att balansera och fixera det på den klena iOptron-monteringen. Med 4 sekunders exponering ser man två Jupitermånar tydligt

medan man med 1 sekund (och fult glapp!) ser även en tredje. Io (J1) är osynlig bakom skivan.

Hela 200mm-fältet är tomt på ljusstarka stjärnor, så Jupiter strålar mycket ensam

Sen upptäckte jag plötsligt att Algol såg påtagligt svag ut, och försökte få några ofokuserade bilder som skulle gå att göra fotometri på. Där (högre upp på himlen) var det ännu svårare att rikta och fästa kameran, och det blev något i den här stilen. Med stjärnorna som skivor ser man mycket tydligare skillnaden mellan den blåvita Algol och den mycket gulrödare och variabla M-stjärnan rho Persei.

Även med Saturnus slarvade jag. På en 8s-exponering med för liten bländare(5,6) kan man i alla fall tydligt se Titan och ana Rhea till höger om planeten.

Även det fulla 200mm-fältet är litet, och en 30s-bild ger ingen överblick. Det har också fortsatt glappat (eller polinställningen varit för dålig) så att stjärorna är små streck.

En andra huvudanledning att observera var ju fortfarande geosatelliterna, som borde synas tydligare med 200mm-objektivet. Just nu (22.42)  i riktning mot theta Aqr var de dock  inte alls särskilt påtagliga jämfört med dem jag såg vid Mira med 85mm-objektivet, även om man anar några fler än de två jag identifierat här

Jag tog några fler 20s-bilder, och efter knappt 2 minuter är vyn densamma, utom att satelliterna tycks ha rört sig åt vänster när himlen rört sig åt höger.

Sen siktade jag för högt i Fiskarna, och hamnade norr om det geostationära bandet. Lustigt nog fanns det dock även här,  vid den karakteristiska rektangeln 27-33 Psc, en geostationär satellit. Den syns här tydligt på en summa av två 20s-bilder, men fanns inte med bland de nästan 600 som theSky visar(?)

Sedan märkte jag att det började komma moln, och jag trasslade för att få fler bilder av Algol. Denna tyckte jag togs i en klar lucka, men sådant är förstås svårt att bedöma.

Enligt efemeriden borde Algols minimum inte ha kommit förrän ungefär 23.20, så den borde vara lite svagare nu (22.52) än på bilden ovan från 22.30. Fotometri kräver mycket mer data för kalibrering, men jag ska i alla fall försöka någon slags analys

Tillägg 18/10: De tidigare bilderna (från omkring 22.29) är lite för svagt exponerade för att ge bra värden för pi Persei. Med ett grovt medelvärde är Algol ca 1,58 magnitud ljusare, dvs ca V=3,11 med V(pi)=4,69, vilket verkar mycket rimligt. Variabeln rho Per ligger då på 3,53, också helt rimligt. Den sista bilden här ovan (från 22.52)  ger en nästan 0,2 magnituder ljusare Algol, vilket inte alls stämmer med ett minimum 23.20. Antingen är efemeriden gravt fel (minimum 21.30) så att båda observationerna är på den uppgående kurvan, eller troligare, molnen stör osynligt! Jag blir i alla fall sugen på att göra ett försök att observera ett minimum över minst ett par timmar. Nästa gång  7 november, min kl 20.50 eller 27 november min 22.33

12 oktober 2023

Observationer trots moln

Lite efter fem gick jag ut för att se om månen och Venus skulle vara värda ett foto denna morgon, men de tunna drivande molnen molnen skymde den smala månskäran nere vid horisonten. Venus och Jupiter strålade fint, och trots att himlen borde varit mörkare än den 10/10 lystes den upp av dis och moln (som alltså bara lystes upp av Värnamos ljus).

Väderrapporten lovade uppklarning till kvällen, men när jag gick ut vid 22-tiden var moln och dis kvar. Det är just kring 12 oktober som jag sett geostationära satelliter bli mycket ljusare än normalt när solen speglas i deras solpaneler. Jag såg inget särskilt med blotta ögat, och inget direkt på kameradisplayen på de bilder (30s exponering) jag tog i det hyggligt klara området kring theta Aqr. Nu efteråt märker jag att jag på den sista bilden fick med ett starkt blänk (G1) som jag borde ha följt upp. När kameran följer himlen ritar geostationära satelliter karakteristiska korta streck i ett band över himlen. På bilden har jag markerat fyra streck till, men där finns i princip många fler. Synbarheten beror förstås på satelliternas verkliga storlek, men just nu alltså mest på hur solpanelerna är inriktade för att kunna ge solblänk ner mot jorden. G1 är troligen satelliten Astra 1KR, men Astra 1L ligger så nära att den inte kan uteslutas. G2 är den israeliska AMOS-17, G3 Echostar-21, G4 Eutelsat 10A och G5 Meteosat 11.

I en simplistisk modell borde ’solkatten’ som speglas ner på jorden vara en cirkel (solbild) ca 350 km i diameter, som rör sig ungefär 150 km per minut, dvs blänken borde vara över på några få minuter. Detta tycks bekräftas av summabilden där vi har fyra successiva spår av G2 där  ljusstyrkan tydligt minskar från det högra(första). En liten del av ett G1-blänk har kommit med precis i kanten av bild 3, och man kan ana svaga spår under det starka som bör vara från Astra 1M och Astra 1N.

Detta med geosatelliterna är ju av föga astronomiskt intresse, men jag kan inte låta bli att fascineras.

Saturnus kom med på en av bilderna

och på en förstoring kan man se månarna Titan och Iapetus.

Sen ville jag vänta en stund för att se om andra geosatelliter skulle bli synliga, och tog i stället bilder av två asteroider i närheten av omikron i Fiskarna. Nr 135 Hertha är lätt synlig på en enkelbild

medan nr 140 Siwa bara anas svagt på en summa av tre bilder

Diset gjorde Jupiter fullmånelik, men vi ser att den redan rört sig långt från sigma Arietis som den var nära kring den17  september.

Månarna råkar denna kväll alla ligga nära skivan, och är svåra att urskilja även på en kortexponering.

Lite till vänster om Jupiter hittar vi en anonym Uranus

När jag sen skulle gå tillbaka till fältet med geosatellier var där så mycket moln att jag gav upp och gick in igen.Totalt var jag bara ute i drygt en kvart, men att ta hand om och smälta bildernas innehåll tog som vanligt timmar…

10 oktober 2023

Vacker morgon (rekommenderad på Himlascener)

Det bästa får ju inte bli det godas fiende. Om man är för trött för att klä på sig och plocka fram grejor kan man i alla fall dra en jacka över sig och gå ut några minuter när man ser att himlen är klar. Med sommartid var det nattmörkt vid 05.30-tiden, och Venus strålade i öster under Regulus. Hade månskäran ytterligare ett stycke upp varit lite smalare (nu 19% belyst) hade jag hämtat kameran, men just en sån kontrastrik syn från stark måne till svag Regulus är ögat bättre på. I söder strålade Orion och vinterhimlen, och jämfört med månen och Venus verkade till och med Jupiter i sydväst lite dämpad. Efter att så länge ha sett Karlavagnen horisontell  i norr på kvällarna var det också spännande att se den uppsvängd mot vinterläget. En kort utflykt i natten som kändes mycket värd besväret.

5 oktober 2023

För disigt

Om det hade varit klart nog hade jag velat söka efter solblänk i någon geostationär satellit. Den 12 oktober för två år sen och den 11 oktober förra året såg jag ju flera, och det är intressant att kolla nu dag för dag när spegelgeometrin närmar sig. Men molndiset hade redan dragit in, och man ser först inga spår av några geosatelliter där de (praktiskt nog) skulle synts nära theta Aqr rakt ovanför Saturnus.

När jag kollar nogare kan jag i alla fall urskilja två svaga spår, och med theSky kan jag (kanske) identifera G1 som Eutelsat 7B, G2 som överlappande spår av Eutelsat  Hotbird 13F+13G. I området finns många andra satelliter, och det är alltså ännu inte en geometri som ger solblänk i större skala.

Med kameran utan drivning ger stjärnorna spår, men orimligt många ’hot pixels’ gör det omöjligt att a priori urskilja de stationära satelliterna. Det går att identifiera fler när man har ’facit’, men det är inte värt besväret

Jupiter blev förstås bara till en fullmåne i diset

men på en kortexponering kan man i alla fall urskilja tre månar. Ganymedes (J3) är dold ännu närmare den överexponerade skivan

Det var som sagt fel väder för denna utflykt, men jag kunde (som väntat) utesluta spegeleffekter så här långt från de kritiska datumen 11-12 oktober.