21 september 2023

Aktuellt diverse

På dagen försökte jag (ffg sedan i maj) filma solen genom Megrez-teleskopet, men med många tekniska problem. Trots många försök ville FireCapture-programmet inte godkänna ASI färgkameran, bara tvärstopp direkt. Med monokameran (Skyris) kom jag i alla fall igång, men som vanligt med stora problem att se datorskärmen i solskenet. Jag kröp till sist i gräset på marken bakom en stubbe och lyckades (tror jag) ta tre filmer av en solskiva med många fläckar. Men jag har ännu inte hittat filerna på datorn, och bearbetningen kan dröja…

Med EOS-kameran har man samma problem med fokusering i solsken, och det blev  en suddig bild där man bara anar de mindre fläckarna

Tillägg 24/9: Jag hittade till sist fyra filmer, och reducerade snabbt och slarvigt (med programmet Astrosurface som jag upptäckte i våras) till förvånande bra bilder (särskilt jämfört med EOS-bilden ovan!). Utan Barlow blir bilden överexponerad hur man än gör, men ändå helt användbar. (Jag trodde inte ens jag filmade, och hade därför solen i kanten av fältet..)

Med Barlow blev det mycket bättre, och detta är alltså helt ooptimerade reduktioner(!)

 

På kvällen var molnen på ingång, och det var spännande att se vad jag kunde hinna observera. Strax före klockan 22 kunde jag få in Jupiter i Megrez-teleskopet. Den har nu passerat sigma Arietis på väg mot höger, jämför bilden från 15/9

En kortexponering visar tre månar, med Ganymedes(J3) dold för nära skivan till höger

Jag ville sen ta en lite vidvinkligare bild (35 mm brännvidd) av Saturnus i Vattumannen, men hann knappt innan molnen drog in från höger. Vid oppositionen den 27/8 stod  Saturnus nära sigma Aqr, men högerrörelsen vänder i början av november innan den nått tillbaka till iota Aqr.

Min viktigaste uppgift var dock att få andrabilder av 55 Pandora och 97 Klotho, som jag hade bilder av redan från den 13/9. De har hunnit röra sig ganska långt, men liksom 13/9 finns de (samt Neptunus) med i samma 85mm-fält, ännu inte dolda av moln

Med lite pyssel fick jag alltså fram jämförelsebilder för de två asteroiderna, 55 Pandora

och 97 Klotho

och listan växer.

Neptunus var precis i opposition (20/9) och bakåtrörelsen tätt förbi 20 Piscium syns tydligt.

Jag kunde sen avsluta med en vidvinkelbild (35 mm) också av Jupiter. Det är lätt att glömma att Väduren är mer än asterismen alfa/beta/gamma. Ekliptikan går mycket längre ner, ungefär mellan 29Ari och 53 Ari. Uranus råkade också komma med på bilden, och man kunde tro att Jupiter snart “kör om”. Jupiter har dock presis vänt til retrograd rörelse, och kommer successivt allt längre ifrån Uranus. Den vänder inte förrän vid årsskiftet, väl till höger om xi Ari, och hinner sen inte ifatt Uranus förrän på tidig kvällshimmel den 20 april nästa år.

Hade molnen kommit en timme tidigare hade jag missat det mesta, så jag är nöjd med kvällen!

18 maj 2023

Forts solexperiment

Jag förstår till sist att en del av mina problem med solfilmningen är att ZWO-kameran ger så enorma filer att mina datorer får problem…Om man filmar i färg kräver varje pixel 3 byte (8-bit x 3 färger), och med 3864 x 2180 pixlar blir det 25 Mb per filmframe, och typ 500 Mb per sekunds filmning… För solen räcker det helt klart att filma i mono, men det blir ändå 10+ Gb per film.

Denna dag ville jag fortsätta att jämföra olika sätt att filma med FireCapture genom Megrez-teleskopet. Först provade jag Skyris-kameran (1800 x 1200, mono) utan Barlowlins, men bilden blev då så ljus att det inte gick att få tillräckligt kort exponeringstid. Med Barlow fick jag sen mystiska reflexer(???) och de slutliga bilderna har konstiga överexponerade fält. Solfläcksområdena syns tydligt iaf, skärpta med Registax wavelets. Den gula färgen har jag lagt på av estetiska skäl…

Med ZWO-kameran kan jag få in hela ekvatorsområdet i en bild, men både Autostakkert och (särskilt) Registax får hela tiden konstiga problem vid reduktionerna som jag tolkar beror på de stora bilderna(6 Megpixel per frame). Jag har provat i många omgångar, och det är kluddigt att hålla reda på filer och kataloger, så idag (22/5) testar jag ett nytt enklare sätt att reducera filmerna i programmet AstroSurface. Där finns helt klart mycket mer att testa, men de första försöken ger helt rimliga bilder, utom att centrum av skivan är för överexponerad.

 

Det får vara bra så, så länge, forts?

30 augusti 2020

Jupiter och Saturnus

Att jag flyttat min observationsplats opraktiskt långt från huset är i första hand för att jag vill kunna filma Jupiter och Saturnus. Efter mycket trassel med en gammal pensionerad dator kunde jag till sist lägga in två vettiga kamerastyrningsprogram för mina två filmkameror, och tänkte nu prova genom att bara filma genom Megrez-teleskopet. När några envisa moln till sist släppt fram Jupiter fick jag dock hålla på länge för att öht få en bild på datorskärmen. Även en strålande Jupiter krävde mycket längre exponeringstider än jag räknat med, dvs jag fick inse att Megrez-teleskopet är litet. (Nästa gång blir observationerna med den stora SW200-tuben, det är bara lite mer jobb att få ut den också).

Den nyare monokameran (Skyris) är främst avsedd för sol och måne, men jag provade den alltså nu på Jupiter. Det var lätt att få vettiga bilder av månarna, i hela fältet (1600×1200 pixlar) utan Barlow

eller i ett mindre fält (1024×768) med Barlow

När jag sen försökte minska exponeringstiden för att få några detaljer på skivan blev det svårare, och bara med aggressiv wavelet-korrektion kan man se ett grovt bandmönster.

Sen övergick jag till Inova-kameran, som ger lite roligare bilder i färg. Jupiters månar i primärfokus liknar bilderna ovan, men man ser att separationen mellan Io och Europa har ökat lite

När jag sen skulle filma med Barlow missade jag att öka förstärkningen och körde med alldeles för lång exponeringstid, nästan 1/4 s, men förvånande nog kan Autostakkert+Registax ändå få fram en trevlig bild där t.o.m. Röda Fläcken kan anas.

Saturnus är liten och oansenlig, men en vackert öppen ring gör den ändå till det mest spännande motivet. Bara dessa primitiva bilder räcker för att kvällen ska kännas hellyckad.

 

9 augusti 2020

Forts solfläck

Det var mera moln, men jag körde en omgång solfilmer även denna dag. Jag hade nu förstått att jag inte såg hela fältet igår, så nu hade jag lättare att peka rätt. Liksom igår är bildorienteringen på måfå, men enligt jämförelse med SOHO har alltså fläcken roterat fram till ungefär mitt på solskivan.

Detta var alltså bilden utan Barlow, medan jag ägnade mest tid åt filmning med, dvs med bättre upplösning men mindre synfält. Det leder till en del problem med Autostakkert-reduktionerna, som ibland utan anledning ger konstiga redultat. Ibland gick det bra iaf

och det går att se fina detaljer i fläcken

8 augusti 2020

Solexperiment

Den svartvita Skyris-kameran har hittills varit ett sorgebarn. Dels för att jag inte hittat något bra styrprogram, dels för att USB-kontakten med min vanliga ‘obsdator’ inte fungerat. Nu gjorde jag experimentet att installera Windows7 på en gammal Dell-laptop med Windows XP och trilskande hårddisk, och har fått den att fungera oftast iaf. Till den verkar USB-kontakten (igen oftast) fungera, och jag lyckades göra några observationsserier mot solen med Megrez-teleskopet. Solen hade nämligen (äntligen!) en liten fläck att fokusera mot och se detaljer i. Det är jobbigt att observera i full sol, man får gömma sig under ett skynke för att se datorskärmen. Styrprogrammet iCap gillar jag heller inte alls, främst för att den inte sparar någon logg av de inställningar (exponeringstid etc) man använder. Med möda fick jag i alla fall ett antal Gb sparade till hårddisken, vilket i sig kändes som en seger.

Med Autostakkert och Registax har jag sen reducerat fram några solbilder, och är efter omständigheterna nöjd. Utan Barlow får hela solen plats i synfältet, men av någon anledning har den hamnat väldigt snett. Fläcken syns tydligt iaf

Jag hade tänkt mig att solbilderna snarast skulle bli överexponerade, och hade därför satt på ett ganska mörkt gulgrönt filter. Detta tog dock oväntat mycket ljus, och med Barlowlins fick jag köra med långa (1/60 s) exponeringstider eller stor förstärkning. Den längsta exponeringen gav sämst resultat, och trots mycket brus verkar den kortaste tiden (1/300 s) ha fungerat bra. Det vertikala strecket tror jag är en artefakt av reduktionerna, men det är ju mest fäcken som är intressant

Förstoringen är från ‘mellersta’ försöket, exponeringstid ca 1/160 s, och visar samma fina detaljer.

Jag inser att jag behöver utveckla metodiken, men själva Skyris-kameran är det inget större fel på.

31 maj 2020

Riktigt smal Venus!

Den 29/5 misslyckades jag som sagt med Venusfilmningen, så nu blev det ett sista försök före konjunktionen med solen (3/6). Venus är nu redan inne i synfältet från SOHO-satelliten, och separationen när jag observerade på förmiddagen var inte mer än ca 5,5 grader.

Efter svårigheterna den 29/5 insåg jag att jag borde försöka skärma av solen bättre, och en hoprullad affisch som tubförlängning visade sig ge en klar förbättring. Jag kunde utan problem hitta Venus visuellt, och denna gång kunde jag också (med huvudet under ett tygskynke) hitta den på datorskärmen. Det kom dock hela tiden vindbyar som förstörde inriktningen av affischen, så bakgrunden lystes ibland upp lite extra. Seeingen var dålig, och filmerna visar en mycket smal skära  som reduktionsprogrammen har stora problem med. Huvudproblemet är att bakgrunden är så ljus att de smala hornen på skäran drunknar. Efter massor av trial-and-error har jag ännu inte förstått hur hur filmerna bäst ska behandlas, och små ändringar av reduktionsparametrarna ger ibland helt oanvändbara resultat. Här nedan är slutresultaten från sex olika filmer, och grundresultatet är i alla fall ganska likt för fem av dem. Nummer två i övre raden ger helt oklart varför en mycket tydligare skära, trots att exponeringen är oförändrad och antalet bilder bara hälften av de fyra följande?! Jag är i alla fall väldigt nöjd med att ha kunnat observera Venus så nära solen!

 

 

 

 

29 maj 2020

Fin halvmåne

Kvällen var så fin att jag tyckte jag måste utnyttja den till något, och då var det månen som stal showen. Tidigare på dagen hade jag med möda lyckats få in Venus i Megrez-synfältet, trots närheten till solen (8,4 grader) och passerande moln. När jag sedan skulle filma kunde jag dock inte hitta den på datorskärmen. Det är fokuseringen som i primärfokus (f/6) måste vara perfekt, och på den ljusa bakgrunden missade jag den smala skäran trots flitiga försök. Nu på kvällen tog jag revanch genom att i godan ro filma månen. Dvs inte helt i ro, eftersom de första myggen och knotten också hade kommit. Det var inte så illa som det kan vara, men jag nöjde mig med ganska få filmer. Vilka jag sedan inte kunde hitta på datorn?! Av någon anledning hade programmet backat till default-platser som jag aldrig använt, medan jag tippade på tillfälligt datorfel och trodde att filerna var helt borta. När inga filer skrevs även vid nästa filmsejour 31/5 gick jag till botten med saken och  ‘hittade’ dem på det konstiga stället. Så nu har jag filmer från båda tillfällena att reducera, men för månen gick det ganska lätt med en standardgång Autostakkert+Registax+PaintShopPro. Det spännande är om jag har lyckats täcka hela månen, så att Autostitch ger en fin mosaik? Svaret blev ja denna gången, inga fula hack…

För att vara tagna med lilla Megrez-teleskopet är även tre detaljförstoringar intressanta. I norr har vi t.ex. de stora kratrarna  Aristoteles och Posidonius, och vi ser Alpdalen preics på terminatorn. Berget Piton ute på Mare Imbrium är ensamt solbelyst.

På nästa avsnitt neråt kan vi lägga märke till trion Theophilus,Cyrillus och Catharina, vilka ännu syns tydligt väster om Mare Nectaris. Belysningen är också den rätta för den välkända ‘rännan’ förbi Hyginus

Librationen gynnar de södra delarna av månen, så att t.ex. kratrarna Scott och Demonax mot vanligheten syns tydligt. Från Piccolomini utgår den slingrande Altai-förkastningen, som man kan följa ände upp till Catharina (se bilden ovan).  Den stora kratern Stöfler känns lätt igen med sitt släta lavafyllda inre.

Även om jag observerat liknande faser med bättre upplösning (SW200) tidigare, så blev det trevliga månbilder att lägga till samlingarna.

22 maj 2020

Venus och (knappt…) Merkurius

Igår och idag befann sig Merkurius och Venus bara en grad från varandra på himlen, och jag trodde att jag därför ganska lätt skulle kunna hitta Merkurius via Venus. Det visade sig dock vara betydligt svårare än jag anat, och bara efter flera timmar kan jag nu ana Merkurius på några bilder…Grundproblemet är förstås att de två planeterna befinner sig bara 20 grader från solen, så att himmelsbakgrunden är extremt ljus, samtidigt som solen stör observationerna. Jag började med att filma Venus, med Megrez-telsekopet och den gamla välfungerande kameran. Det verkade gå helt enligt plan, men sen blev det ändå konstigheter i reduktionerna. Åtminstone en bild blev bra iaf, och vi ser hur fasen nu bara är ca 5% när Venus kommer allt närmare på väg mot solen innanför jordbanan.

Sen försökte jag spana visuellt med låg förstoring (24x), men lyckades inte hitta Merkurius trots att Venusskäran förstås var intressant stor och tydlig.

Ännu värre blev det med den vanliga EOS-kameran. Jag kunde inte se Merkurius i sökaren, och kunde alltså varken peka eller fokusera. Gången blev i stället att först fokusera på ett ungfär mot den fläcklösa solen, sedan peka mot Venus i stället (via telsekopets skalor), byta till visuellt okular (med annat fokus) och kolla att Venus låg rätt, sen byta till kameran och fokusera ungefär på en millimeterskala. Jag märkte också snabbt att alla exponeringstider över 1/4000 sekund bara visade en överexponerad himmel. Mellan experimentserierna gick jag in till datorn med minneskortet och kollade, och så ut igen och göra om.. Kort sagt, med alla missar och stickspår tog det 87 exponeringar för att få en handfull med en anad Merkurius…

Solen var ju som sagt bara ett mellansteg, och som (sedan månader) fläcklös svår att fokusera

Först använde jag min vanliga coma-korrektor som minskar brännvidden till futtiga f=360 mm. Utom de vanliga dammfläckarna visar den också en extrem vinjettering mot ena kanten som jag inte varit medveten om. En av de bästa bilderna är direkt från kameran fortfarande överexponerad (trots 1/4000 s), men man ser i alla fall tydligt Venus lilla skära

Genom att luskolla och justera ljus och kontrast kan man sen faktiskt just på denna bild hitta också Merkurius, men den gör inte mycket väsen av sig. Diametern (6″) är bara en tiondel av Venus, så den ska i denna skala bara vara en prick

Sen övergick jag till bilder utan coma-korrektorn, men fortfarande bara kort brännvidd (f=430mm). Man ser samma skräpfläckar, och troligen en solreflex till vänster i fältet. Merkurius finns där i alla fall, i rätt läge i förhållande till Venus.

Merkurius finns med på ytterligare några bilder, men jag har sällan fått jobba så mycket för ett så oansenligt resultat.  Det är i alla fall roligt att beväret lönade sig, Merkurius fanns där den skulle!

Naturligtvis hade det varit smartare att ta en bild efter solnedgången, men min nordvästhorisont är ovanligt dålig för ändamålet, dvs där syns bara en massa träd…

18 maj 2020

Venus igen

Jag har haft otur med moln som stört annars klara dagar, och nu var det likadant igen, soligt men moln som snabbt drog upp. Jag tog chansen i alla fall, och trots att Venus nu är bara 23 grader från solen var det inte svårt att hitta den visuellt i teleskopet (Megrez). För att inte tappa bort den igen började jag filma utan Barlow, och planeten är nu så pass mycket närmare jorden att man får en hygglig bild av den smala skäran med bara 430mm brännvidd.

Seeingen var som vanligt usel, men det kändes ändå lönt att försöka med Barlowlins, som ökar brännvidden till ca 1000 mm. Bilderna blev bara marginellt bättre, med dålig skärpa på ‘hornen’

men de visar den snabba utvecklingen sedan 6/5. När jag fortsatte att filma genom tunna moln blev resultatet sedan intressant oanvändbart, med en märkligt deformerad Venus…

 

6 maj 2020

Venus smalnar

När den nya kameran inte vill fungera så får man fortsätta med den gamla…Trots en del irriterande moln kunde jag göra en ny serie Megrez-filmer av Venus, som visar hur fasen smalnat av märkbart sen förra filmningen 21/4.

Tre olika bildserier med lite olika bildbehandling ger lite olika resultat (fastän motivet är identiskt!), och kanske den första (bredaste) skäran är den mest realistiska.