15 januari 2021

För kallt!

När det plötsligt är minus 10 och man inte observerat ordentligt på månader är det ganska tufft. Lyckligtvis hade jag en ”värmepåse” med något järnpulver som man skakar varm, perfekt att ha i vanten för att tina upp handen som måste ut för att sköta kameran. Jag hade lite övermodigt tagit ett större teleobjektiv i stället för det smidiga 85mm, och körde med f=125mm. Vinsten mot 85mm åts med råge upp av problem med pekningen, och jag ägnade större delen av tiden åt att ta bilder på måfå mot trakten av Neptunus utan att se ett dugg vare sig med ögat eller genom sökaren…

Det enda som fungerade någorlunda var nya bilder av Hyaderna och Psyche. Fem 30s-bilder gav denna kombination, där hopen NGC 1647 till vänster framträder extra tydligt

För att se Psyche räcker det med ett utnsitt från en enkelbild

och jämförelsen med 12/1 visar en fortfarande långsam retrograd rörelse efter oppositionen den 7 december 2020.

Men sen var det alltså problemet att hitta Neptunus plus asteroiden nr 20 Massalia. Jag borde ha insett hur omöjligt det var, eftersom himlen var isdisig och grå på såpass låg höjd i väster. Jag såg inte ens stjärnmönstret vid zeta Aqr, utan chansade för att försöka hitta den karakteristiska trippeln psi1-psi3. Jag tog bild efter bild utan att se den, och pekade till slut medvetet långt ifrån bara för hitta något jag kände igen. Det blev nästan 20 bilder, och jag har nu med hjälp från astrometry.net gått igenom fälten. Hur det nu gick till tycks jag precis ha missat det intressanta fältet och hela tiden hållit mig ovanför och för långt åt vänster. Här är en autostitch-mosaik från en del av bilderna, som visar hur denna del av Fiskarna är fattig på ljusa stjärnor eller karakteristiska mönster.

Bilderna var också från början av usel kvalitet eftersom jag inte märkte när stativet gled iväg på det isiga underlaget så att polinställningen (som jag bara höftat till) ibland var grovt ur läge. Som en liten tröst ser jag att jag råkat få en bild av asteroiden nr 19 (Fortuna!) i stället för nr 20.  Fältet ligger nära rektascension 0, som syns av diskontinuiteten i HIP-numren (som bara går från 1-118322).

Fortuna är ganska ljussvag (mag 11,8), men syns tydligt på ett utsnitt av bilden ovan (där f.ö. den dåliga bildkvaliteten är mycket uppenbar).

Sen var stativet tydligen helt felinställt även för några bilder av Mars+Uranus, där stjärnorna bara blev streck.

Även Orion-bilderna har dålig kvalitet, men själva stjärnfältet är så spännande att varje bild känns befogad. En 30s-bild visar redan mycket nebulositet

och en ful DSS-summa av fyra bilder betydligt mer

Jag var för frusen och Orion stod fortfarande för lågt för att det skulle bli något mer avancerat, men som sagt, Orion på klar himmel lockar till något slags observerande…

12 januari 2021

Vinterhimlen är här

Efter snö och regn kom en liten klar lucka, och med tanke på hur lite stjärnor jag sett de sista månaderna ville jag förstås utnyttja den. Min stora montering har stått ute under en presenning bara, och en viktig uppgift var att kolla så att den var OK. Av lättja hade jag också låtit motvikterna ligga kvar på marken nedanför, och ett första problem var att de frusit fast ihop. Det räckte inte att bräcka med en skruvmejsel, utan jag fick leta upp en stor sten att släppa dem mot för att få isär dem. Men sen kunde jag utan problem montera Megrez-teleksopet (72mm f/5) och få igång drivningen. Himlen var inte klar i alla riktningar, och jag förökte inte ens hitta fältet med Neptunus plus småplaneten Massalia som jag egentligen tänkt mig. Istället blev det två favoriter som jag tog mina första foton av redan 1965…

Först Plejaderna, där jag lyxade till det och tog tio bilder. Redan en enkelbild (40 s exponering) är fin

men summan ( 7 minuter) visar bättre den komplicerade interstellära nebulositeten. Tidigare trodde man att den hörde till stjärnhopen, men det är hela rymden i den riktningen som är full av interstellära moln.

Och har man sagt Plejaderna får man säga Orionnebulosan, så så fort den var fri från en skymmande gran tog jag nio bilder av den också. Igen är redan enkelbilden (43 s) spännande

men med alla summerade (6,3 minuter) ser man förstås nebulositeten ännu bättre

Sen hade jag planerat en bild av småplaneten nr 16 Psyche ovanför Aldebaran, och för att säkert få med den tog jag två fält ovanför varandra. Psyche syntes bra redan på en enkelbild (40s)

men kombinationen ger en bild av ett hörn av Hyaderna.

Som en illustration till att det inte bara är att ta alla stjärnor i trakten som hopmedlemmar kan vi ju ta Aldebaran i förgrunden (65 ljusår) och cepheidvariabeln SZ Tau minst 1000 ljusår bort, medan epsilon, theta1 och theta2 är Hyadmedlemmar ungefär 150 ljusår bort.

Till sist försökte jag lite halvhjärtat på Krabbnebulosan(M1), som dock kräver både längre brännvidd och fler bilder. En enkelbild visar det lilla sudd som egentligen är en av himlens mest spektakulära objekt. Här syntes år 1054 ett supernovautbrott som en kort tid kunde ses även på dagen, och där vi nu har stark energiutstrålning i alla våglängder, från radio till gammastrålning. Energikällan är den snabba rotationen (30 varv i sekunden!) hos en neutronstjärna tung som solen, men bara ett par mil i diameter…

Vad som syns på denna 2,5 minutersbild är bara lite nebulositet, och Messier som gav den nummer 1 sin katalog hade ingen aning om hur spännande den egentligen är. På bilden ser man också  i nederkanten lite spritt ljus från den ljusstarka stjärnan zeta Tauri, Oxens nedre hornspets.

Här tog jag paus, och hoppades att molnen skulle hålla sig borta lite till.

När jag kom ut igen, med iOptron-stativet + kamera var de dock redan på gång. Med 85mm-objektivet tog jag en bild av Mars+Uranus. Mars rör sig framåt, och passerar 19 Ari kring 20/1

Mira har fortsatt att minska i ljusstyrka, men den är fortfarande klart ljusare än sin följeslagare.

Sen siktade jag mot Hyaderna, och redan på ett utnsitt från en enkelbild kan man (jmf ovan) urskilja asteroiden Psyche. (Nästa gång det blir klart ska jag ta en jämförelsebild för att se rörelsen.)

En 2-minuterssumma av 4 bilder ger Hyaderna i helbild. Den lilla hopen till vänster är NGC 1647, och perspektivet är alltså Aldebaran 65 ljusår, Hyaderna 150 ljusår, och NGC 1647 ca 1800 ljuspår.

Medan molnen drog in bytte jag till vidvinkelobjektiv och flyttade mig till en plats med fri sikt mot Orion och Sirius. Brännvidd 20mm är då lagom

men med 13mm får man med också Aldebaran och Tvillingarna

Med 10mm blir perspektivet konstigt i kanterna, men Capella och därmed hela ”vintersexhörningen” är med.

Men med så mycket moln kände jag att det var dags att ge upp, trots allt mycket nöjd att ha fått se lite stjärnor!