10 juni 2021

Solförmörkelse mellan molnen

Efter alla förberedelser var vädret tråkigt molnigt, men solen tittade ändå fram ganska mycket, och jag hann både få och lösa nya problem. Dels med monteringen, när benen hasade iväg mer än de borde, och dels med kameran som vägrade acceptera minneskortet. I god tid före förmörkelsens början klockan 11.36 startade jag i alla fall en självutlösare som i över en timme tog en bild var tionde sekund. Molnen var först täta, men en minut senare kom en lucka, så man kunde se att månen tagit ett första litet bett i solranden.

Hundra sekunder senare var det en bra lucka igen, och nu är förmörkelsen otvetydig

Drygt 5 minuter senare såg det ut så här, genom tjockare moln

och efter 5 minuter till (11.49) så här

Klockan 11.54 är det lite mer moln

 

men 11.59 och 12.04 och 12.09 fick jag också bilder

 

Sen tätnade molnen ännu mer, men med bra luckor 12.17 och 12.24

 

Sen var det mest moln, med en sista användbar bild klockan 12.33

Förmörkelsen är ännu inte riktigt maximal (12.46), men i stort sett är utträdet bara en repetition, och jag är fullt nöjd med att ha fått såpass användbara bilder. Ett första försök att göra en animering blev oväntat ’skakigt’, men man ser hur molnigt det var, dvs att bilderna ovan kommer från sällsynta luckor..

8-9 juni 2021

Inför solförmörkelsen

Jag hade alltså bestämt mig för att använda C5-teleskopet, och tänkte mig en lång serie bilder som det går att göra en animation av. Tester den 8/6 visade dock ett oväntat aber, nämligen att monteringen inte är tillräckligt väl inriktad. Det är också fortsatt svårt att fokusera, och fokus kan ändra sig med tiden. Här är en första rimligt bra bild från klockan 14.26, med en liten solfläck på solens södra halva.

Redan till 14.50 hade solen sedan drivit norrut i teleskopet, i en oacceptabel fart om man vill följa hela förmörkelsen.

Förmörkelsen sker med solen närmare meridianen och det viktiga är då att ha monteringen rätt i nord/syd. Drift norrut betyder att monteringens polaxel är riktad väster om himmelspolen, och jag ska alltså försöka vrida den mer åt öster.

Den 9/6 försökte jag göra detta. Med ett hårkorsokular kan man snabbt märka driften, och jag kunde genom att dra stativets ben åt ena eller andra hållet få driften att gå både söderut och norrut innan jag försökte stanna i ett mellanläge. Tyvärr var det lite för sent på eftermiddagen, och testbilder med mycket mindre drift än i går på de 32 minuterna mellan 15.00

och 15.32

 

är ingen garanti för att det går lika bra under förmörkelsen (11.36-13.56). Jag har nu i alla fall en metodik för att kolla driften, som jag kan köra även i morgon innan förmörkelsens start. Väderleksrapporten är lite dyster, med tal om höga moln som kan skymma solen, men jag hoppas ännu kunna observera.

28-29 maj 2021

Fler solbilder

Jag fortsätter alltså att ta bilder av solen, och efter en molnig dag den 28/5 tittade den mot kvällen fram en stund, och jag kunde ta några bilder genom C5-teleskopet (1250mm, f/10). För några år sen krossade jag ett stort (glas)solfilter som täckte hela teleskopöppningen (125mm), men har haft kvar en (fellevererad) defekt kopia. Jag har alltid trott att detta filter var ganska oanvändbart, men nu överträffade det förväntningarna, så att gårdagens solfläck syns fint nära högra randen. (Ett ljus band är någon slags reflex(?), och längst ner syns skräp på kamerans detektor, vilket man får retuschera bort…).

 

För två år sen skaffade jag också ett 125mm foliefilter, som jag knappt använt eftersom det släpper igenom otrevligt mycket ljus. Det är avsett som en finess, så att man fotografiskt kan använta exponeringstider på bråkdelar av millisekunder, men gör också att man inte kan titta i kamerans sökare utan att bländas. De korta exponeringarna blir i alla fall bra, fläcken syns ännu lite tydligare (liksom kameraskräpet i nederkanten).

 

 

Solen blir också lite trist vit, och man vill nog gärna lägga på lite gul färg i efterbehandlingen.

 

Bilderna ovan tog jag alltså omkring 18.45 den 28/5, och sen fortsatte jag experimenten den 29/5 vid 10-tiden. Då hade fläcken rört sig ännu närmare randen, och dålig seeing gjorde glasfilterbilderna ganska suddiga. Däremot syns inget av ”reflexbandet”, som alltså inte hade med filtret att göra(?)

De kortexponerade bilderna genom foliefiltret blev bättre, så det är nog trots allt det jag ska använda i fortsättningen

kanske bara förbättrade med lite falsk färg och retuschering av kameraskräpet…

Sen bara för skoj skull testade jag också ett mindre 1250mm-teleskop, med bara 90mm öpppning. Brännvidden är alltså densamma, och bilderna kunde ha chans att vara lika bra, men jag har märkt förut hur svårt det är att fokusera, och på fem försök lyckades det inte bättre än så här.

Av mina försök hittills verkar det alltså som C5-teleskopet efter 49 år slår min modernare utrustning, vilket ju är både roligt och uppseendeväckande.

24 maj 2021

Solförsök

Det har varit en lång period med ostadigt väder, och för ljust för nattobservationer. Inför solförmörkelsen 10 juni vill jag prova ut det bästa sättet att ta bilder, eftersom jag har många tänkbara teleskop/filter/kamerakombinationer. Den 19 maj började jag testa med Megrez-teleskopet plus EOS-kameran med 2x extender. Det kom genast moln, och jag fick bara en användbar bild.

Vi ser en större solfläck på väg in över solskivan, och när jag den 24/5 fick lite större luckor mellan molnen fanns den kvar, roterad till längre in på skivan. (Båda dagarna är bildens orientering lite godtycklig, men norr är ungefär uppåt.)

Även om man inte ser molnen finns de där hela tiden, och som här ibland nästan hjälpsamma som extra filter

Den gula färgen kommer från ett klassiskt glasfilter, men jag har också foliefilter som ger en blåvit sol. Estetiskt vinner det gula, och skärpan är ungefär densamma.

I nästa testomgång ska jag ta bilder med mitt ”antika” (49 år, inköpt 1972!) C5-teleskop. Jag tror inte det blir bättre än så här, men det är roligt att försöka.

26 april 2021

Sol, måne, planet och stjärnor

Solen börjar så smått ha fläckar, och jag försökte ta några bilder med Megrez-teleskopet och en 2x extender till kameran. Det ger en effektiv brännvidd ca 850mm, men det var omöjligt att fokusera på kamerans bildskärm i fullt solljus. Jag fick köra på måfå, vrida fokusratten i små steg fram och tillbaka kring ungefär rätt läge. Tricket fungerade någorlunda, om man accepterar 90% svinn…På de bästa bilderna ser man i alla fall tydligt en grupp små solfläckar.

 

Kvällen var klar men disig, och fullmånen dominerade bredvid Spica i sydost. Jag hade nu Megrez-teleskopet i den vanliga konfigurationen med f=360 mm, men månbilden är ändå ganska fin

Problemet är förstås att månsken plus dis ger en så stark himmelsbakgrund att alla försök till längre exponeringar blir meningslösa. Det jag ville visa var framför allt Mars som nu kommit fram till den stora stjärnhopen M35, och här räckte en 15s-exponering trots allt. Man ser tydligt hopens ljusare stjärnor nedanför till vänster om Mars i centrum.

Ett andra mål var novan i Cassiopeia (V1405 Cas), som inte alls verkar avta i ljusstyrka trots att det är mer än en månad sedan utbrottet. Jag hittade fältet genom att bara vrida kikaren i rektascension från gamma Cas, och novan är klart ljusare än jag sett den tidigare. (Det är mycket osäkert att uppskatta magnituder från färgkamerabilder, eftersom jämförelsestjärnorna har olika färg och novan starka emissionslinjer, men novan är helt klart ljusare än HIP 115661, V=7,9 och svagare än HIP 115991, V=6,6)

Det blev en kort kväll, men jag fick se vad jag ville.

OCH, tillägg: I såna här lägen är DeepSkyStacker oväntat användbart. Om jag lägger ihop mina korta exponeringar blev det plötsligt mycket normalare bilder. Fem exponeringar av Mars med totalt 90s exponeringstid visar nu M35 och den lilla grannhopen NGC5128. (Den fula snedlinjen kommer från en 30s- exponering med kameran i annan orientering).

Tre exponeringar av fältet i Cassiopeia (totalt 45 s) ger ingen vackrare bild, men klart fler stjärnor

9 augusti 2020

Forts solfläck

Det var mera moln, men jag körde en omgång solfilmer även denna dag. Jag hade nu förstått att jag inte såg hela fältet igår, så nu hade jag lättare att peka rätt. Liksom igår är bildorienteringen på måfå, men enligt jämförelse med SOHO har alltså fläcken roterat fram till ungefär mitt på solskivan.

Detta var alltså bilden utan Barlow, medan jag ägnade mest tid åt filmning med, dvs med bättre upplösning men mindre synfält. Det leder till en del problem med Autostakkert-reduktionerna, som ibland utan anledning ger konstiga redultat. Ibland gick det bra iaf

och det går att se fina detaljer i fläcken

8 augusti 2020

Solexperiment

Den svartvita Skyris-kameran har hittills varit ett sorgebarn. Dels för att jag inte hittat något bra styrprogram, dels för att USB-kontakten med min vanliga ’obsdator’ inte fungerat. Nu gjorde jag experimentet att installera Windows7 på en gammal Dell-laptop med Windows XP och trilskande hårddisk, och har fått den att fungera oftast iaf. Till den verkar USB-kontakten (igen oftast) fungera, och jag lyckades göra några observationsserier mot solen med Megrez-teleskopet. Solen hade nämligen (äntligen!) en liten fläck att fokusera mot och se detaljer i. Det är jobbigt att observera i full sol, man får gömma sig under ett skynke för att se datorskärmen. Styrprogrammet iCap gillar jag heller inte alls, främst för att den inte sparar någon logg av de inställningar (exponeringstid etc) man använder. Med möda fick jag i alla fall ett antal Gb sparade till hårddisken, vilket i sig kändes som en seger.

Med Autostakkert och Registax har jag sen reducerat fram några solbilder, och är efter omständigheterna nöjd. Utan Barlow får hela solen plats i synfältet, men av någon anledning har den hamnat väldigt snett. Fläcken syns tydligt iaf

Jag hade tänkt mig att solbilderna snarast skulle bli överexponerade, och hade därför satt på ett ganska mörkt gulgrönt filter. Detta tog dock oväntat mycket ljus, och med Barlowlins fick jag köra med långa (1/60 s) exponeringstider eller stor förstärkning. Den längsta exponeringen gav sämst resultat, och trots mycket brus verkar den kortaste tiden (1/300 s) ha fungerat bra. Det vertikala strecket tror jag är en artefakt av reduktionerna, men det är ju mest fäcken som är intressant

Förstoringen är från ’mellersta’ försöket, exponeringstid ca 1/160 s, och visar samma fina detaljer.

Jag inser att jag behöver utveckla metodiken, men själva Skyris-kameran är det inget större fel på.

21 april 2020 (dag)

Venusfilm igen…

Jag fortsatte att filma solen och Venus även denna dag, och lyckades kontrollera utrustningen (Megrez+Skyris-kameran) lite bättre. Solen är fortfarande fläcklös, och det är svårt för Registax eller Autostakkert att lägga delbilderna korrekt över varandra. Utan Barlow kan man i alla fall få en rimlig om än suddig helsol

Med Barlow har man bara en del av randen, och programmen har det ännu svårare

Så fort solen får fläckar igen tror jag dock det kan bli mycket bättre…

Jag tog sen många Venusfilmer, men i slutänden blev alla bilder ganska lika varandra. Jag ska göra reduktionerna lite omsorgsfullare så småningom, men detta är Venus den 21/4, med klart bättre kvalitet än förra försöket (19/4).

 

 

15 maj 2019

Solfläck igen

Den sällsynta solfläck som syntes för en månad sen har överlevt och passerar nu för andra gången över solskivan. Jag passade på att jämföra bilder tagna genom C5-teleskopet och genom den lilla MAK90, båda med otestade solfilter. Den lilla bländaren (f/14) på MAK-teleskopet gör alla fläckar och dammkorn på kamerans detektor ovanligt störande, men man ser i alla fall fläcken tydligt

Det gamla C5-teleskopet har länge saknat solfilter (tappat och krossat…), så det är nygammal premiär för en trotjänare som varit med sedan 1972. Fokuseringen är oprecis, men efter några försök blev det en användbar bild där också, men med nästan lika mycket fula effekter av detektorskräp.

De mest störande ’dammringarna’ kan man dock lätt retuschera bort, liksom den onaturligt blå färgen (från foliesolfilter):

29 april 2019

Klar himmel, blandade tester…

Dagen var solig, och jag tog några solbilder med (70-)200 objektivet plus 2x extender, som jag förummat tidigare. Eftersom solen är helt fläcklös är det svårt att bedöma bildkvaliteten, och en nedbländning från 8(bilden t.v.) till 11(t.h.) hade bara marginell effekt.

Kvällshimlen var lika fin, och problemen med iOptron och M81 sporrade mig att använda ’stora’ monteringen och Megrez-teleskopet. Jag tyckte att jag hade kommit på en fiffig uppställning med 450-kameran+(70-)200mm telebojektiv och rödpunktssökare parallellt med Megrez-teleskopet (med 60-kameran), men det var inte så enkelt i praktiken. Dels var det svårt att hålla dem tillräckligt parallella, dels är rödpunkten så ljus att man inte kan avgöra precis var man pekar. Jag provade direkt mot M81, men märkte hur knepigt det var och försökte i stället med Leo-tripletten. Även där fick jag problem, och bara två användbara Megrez-exponeringar på totalt 195 sekunder. Fast de hamnade i bildkanten ser man dock väl de tre galaxerna

Samtidigt och oberoende kunde jag också exponera genom teleobjektivet, och galaxerna syns bra där också, på sin lättfunna plats nedanför theta Leonis. Man ser också hur kraftigt vinjetterad bilden är på största bländare (f/4).

En kort sidotur till Virgohopen gav fler galaxer, men missade de största. Telebilden identifierar fältet

dvs Megrez-bilden visar NGC 4216, men också flera svagare galaxer

Sen gjorde jag den stora attacken på M81/82. Med teleobjektivet föll galaxerna lite i kanten, men syns förstås ändå väl

När jag väl hittat galaxerna tog jag många Megrez-bilder, och DSS-summan är totalt med 18 minuters exponeringstid. Man ser tydliga spiralarmar i M81, liksom antydan till röd H-alfa emission i den oregelbundnare M82. (På en delbild passerade en blinkande satellit precis under M81, därav det konstiga strecket.)

När M81-bilden slutligen var i hamn övergick jag till enkla kameraobservationer med vidvinkelobjektiv. Jag ville testa hur långt man kommer med fast stativ, hur man kan kombinera korta observationer, och hur ISO-inställningen kan hjälpa. Jag har ju oftast kört med iOptron och inte sett hur långt man kommer utan den. Huvudproblemet är väl att DSS-kombinationer blir ’fulare’ än en direktbild med samma totala exponeringstid. Nu tog jag t.ex. sex 10s-bilder av Lejonet (med f=20mm) och la ihop i DSS. Stjärnorna blir runda och fina, men bakgrunden tristare än på en direktbild.

En kombination av tre bilder med 20s exponering ger aningen avlånga stjärnbilder, men i stort sett samma kvalitet

Så med 14 mm brännvidd är 20s-exponeringar inget problem. Däremot har DSS lite svårt för så vidvinkliga bilder, och den ljusa bakgrunden på denna summa av tre är inte vacker

jämfört med delbilderna

Sen började jag ändra ISO-inställningen. En fördubbling från 800 till 1600 gör de enskilda 20s-exponeringarna tydligare

men en summa av tre baseras fortfarande bara på 1 minuts exponering med samma optik, så det är kanske(?) inte så konstigt att summabildens förbättring är mindre uppenbar

Sen fortsatte jag med ännu större vidvinkel (f=10mm), där enskilda 20s-bilder till synes visar allt mer med större ISO-tal, från 1600

över 3200

till 6400

Detta är alltså den snabba metoden att få många stjärnor med korta exponeringstider. Däremot blir en summa av tre bilder vid ISO 6400 bara ful

och inte alls bättre än en 3-summa vid ISO 1600

 

Slutsats alltså: Summabilder av många korta exponeringar blir sällan bra, medan däremot höga ISO-tal visst kan vara befogade.