11 augusti 2026

Soltest och asteroiduppföljning

På dagen ville jag inför solförmörkelsen 12/8 kolla  att jag kunde lura även R10-kameran med lite tejp på objektivkontakterna. Nu kan jag ha 2x-extendern inkopplad utan att få ’err 01’ vid varje exponering, vilket underlättar betydligt. Tråkigt nog är solen nästan men inte helt fläcklös, med bara en liten fläck vid den kommande randen. Megrez-teleskopet med extender får öppning ca f/12, så det är ganska svårt att fokusera. Jag gjorde bara några få försök, och här (1/1250 s exponering) syns i alla fall den lilla fläcken

På kvällen var det fortsatt klart och jag ville få andrabilder av de fem asteroiderna från den 8/8. Jag märkte då att jag nog inte borde cykla i mörkret, utan tog mig nu till min observationsplats till fots. Det kändes drygt men gick på mindre än en kvart. Sen gick själva observerandet utan större problem. Jag började med horisontbilderna mot Skytten, där jag tyckte 30s exponering gav en för ljus bild, så att jag bytte till 15 sekunder, vilket kändes mer lagom. (Först i efterhand har jag förstått att objektivet antagligen var fullt öppet vid f/1,8, medan jag brukar blända ner till f/4. De övertejpade kontakterna gör att jag inte vet säkert.) För en nordbo är det alltid spännande att se Skyttens ”Tekanna” lågt över horisontdiset i söder, idag utan några diskreta moln.

Det är svårt att observera på så låga deklinationer, men här fungerade det alltså fint för småplaneten nr 8 Flora, som rört sig ’lagom’ på 3 dygn.

Sen tog jag fältet i Scutum, där vintergatan anas redan på 15 sekunder, men där nästan varje bild också är full av satellitspår.

I ett så här tätt vintergatsfält skulle jag behövt blända ner objektivet för att få tydligare bilder. Nu är det lite svårt att urskilja asteroiden bland de många bakgrundsstjärnorna.  Utsnitten kring delta Scuti visar i alla fall rimligt tydligt hur nr 409 Aspasia rört sig mellan dagarna, men också hur mycket skarpare optiken är vid f/4 än vid (troligen) f/1,8

Även högre upp i Örnen vimlade det av satelliter

men på en summabild stör de inte nämnvärt. Däremot ser man objektivets besvärande stora vinjettering (mörkt mot kanterna) vid full öppning.

I det lilla fältet kring asteroiden nr 3 Juno märks inget. Den är så ljusstark att jämförelsebilden är tydlig trots lite felorientering och sämre skärpa.

Sen var det då asteroiden nr 354 Eleonora som står så trevligt till i en av de tydligaste asterismerna längs hela ekliptikan. Stjärnan 42 Cap ligger bara 0,2 grader, och delta och gamma bara ca 2,5 grader söder om ekliptikan, så måne och planeter passerar ofta förbi.

Så var jag helt säker på att jag tagit bilder av Saturnus (med småplaneten 192 Nausikaa) men kunde inte hitta rätt utsnitt av bilden för småplaneten. Saturnus såg också konstigt blå ut, och det visade sig att jag pekat helt fel mot gamma Pegasi i stället?! Så går det om man känner sig för säker och bara trycker av bilder..

Jag avslutade med Norra Kronan där R och T lyser precis som förut…

 

9 juli 2026

Solbild

Jag hade lagt av lite för mycket med astronomin märkte jag när jag skulle ta några enkla solbilder. Enligt erfarenheter den 1 april i år skulle den bästa utrustningen vara R10-kameran med 2x-extender kopplat direkt till Megrz-teleskopet (utan coma-korrektor). Det tog dock ändå en stund att inse att det behövdes en förlängningstub i okularhållaren innan fokus hamnade rätt. Likaså var det länge sen jag drev monteringen med batteri, eftersom jag nu har den så nära huset att sladden räcker. Så plötsligt fattade jag inte heller att jag letade efter en koppling från batteriet till ett cigarettändarurtag, eftersom kabeln till teleskopet behöver det. I stället gick jag över ån efter vatten, kopplade en 220V-sladd från mitt vanliga nätaggregat till urtaget på batteriet, dvs omvandling 12V till 220V och sen tillbaka till 12V. Det fungerade, men förstås en väldigt onödig omväg.

Solen hade en stor fläck på sig, så det var lätt att fokusera, men efter varje exponering säger kameran ’error’ (pga 2x-extenderns saknade kontakt med ett objektiv), så det är lite extra pyssel att stänga av/sätta på mellan bilderna. Exponering 1/1000 s var ungefär lagom, så här är de två bilder jag tog med den exponeringen.

 

 

 

24 april 2026

Experiment

Jag märker hur lite jag använt det ’stora’ SW200-teleskopet, eftersom jag då vill filma och jag vet hur mycket jobb det blir med reduktionerna. Jag har också haft en känsla att 2x-extendern för vanliga foton inte egentligen gav något, men nu ville jag testa igen när jag märkt att R10-kamerans felmeddelande inte hindrade att bilden i alla fall togs.

På dagen testade jag mot solen bara för att se hur jag skulle koppla, men med bara en 5cm-öppning för solfiltret blev det effektivt f/40 och helt omöjligt att fokusera. Det är svårt nog öht med solen på dagen, och nu kändes all fokusering helt på måfå eftersom solen också var skymd bakom trädgrenar.

Månen i dagsljus var lika illa, men jag var nöjd att ha principen klar, coma-korrektorn kvar närmast teleskopet, så 2x-extendern och kameran, fokusering OK utan någon förlängning.

På kvällen hade jag sen också fått idén att testa att observera småplaneten 133 Cyrene med så stor tidslucka att jag kunde se rörelsen direkt. Då körde jag utan extender, men slarvade (igen!) med fokuseringen. Jag hittade i alla fall rätt fält strax ovanför Jupiter och Cyrene finns med på en ful mosaik, totalt 60s exponering. (Det ljusa strecket är diffraktion pga Jupiter)

Två Jupitermånar befann sig nära skivan, Io på väg att försvinna och Europa på väg åt höger (med sin skugga på skivan), och krävde kort exponering för att synas. Exponeringstiden är här bara 1/60 s vid ISO 3200, medan t.ex  1/8s och 1/4 s gav skakoskärpa.

Sen kom jag till testerna med 2x-extendern, och problemet är då att kamerans ’error’ gör att man får bryta och börja om efter varje exponering och inte enkelt kan kolla bilderna förrän retroaktivt. Jag försökte ta bilder med så kort exponeringstid att även själva Jupiterskivan skulle bli lagom exponerad. Med ISO 800 gav 1/100 eller 1/200 s exponering bilder där de två ekvatorsbanden syns tydligt. Jupiter stod ganska lågt på himlen, och man ser en tydlig effekt av atmosfärisk dispersion, med blå överkant och röd underkant på skivan.

   

När jag sen ställde in längre exponeringstider bröt tydligen error-meddelandet ändå efter ungefär 1/100 s, så jag fick aldrig några bilder av månarna med längre brännvidd (om jag hade insett problemet skulle jag ha använt högre ISO). Bara för att testa tog jag också bilder av dubbelstjärnan gamma Leonis. Här är de inställda  exponeringstiderna från vänster 1/10s, 1/40s resp 1/160 s, men alla verkar ha hamnat kring 1/100s. Paret är väl upplöst (separation ca 5 bågsekunder) men magnitudskillnaden verkar mycket större än när man tittar genom teleskop

Med månen högt på himlen (om än bakom en del trädgrenar) måste jag förstås ta bilder av den också. Med extendern passar kamerans synfält väldigt lagom så länge fasen är bara måttligt över halv. Här var det dock extra frustrerande att inte se bilden innan man kunde ta en ny med annan exponeringstid, och jag underexponerade systematiskt. Detta blev den enda rimliga bilden, 1/250s exponering vid ISO 800, men den är inte särkilt skarp och verkar ha mycket spritt ljus. (Utom teleskopets två speglar passerar ljuset dels coma-korrektorn, dels 2x-extenderns många linser, så det är kanske inte så konstigt).

Så gick jag tillbaka till normal brännvidd (1000 mm), fokuserade noga och försökte hitta Cyrene-fältet igen. Nu räckte det med två 15s-exponeringar för att Cyrene skulle synas tydligt, och det roliga är att man faktiskt ser att Cyrene på 36 minuter rört sig tydligt åt vänster. Med småplaneter som är lätta att hitta nära någon ljus stjärna är detta alltså ett smidigt sätt att slippa en andra observationskväll.

Sen testade jag också att ta några Megrez-bilder mot Jupiter för att kolla de mystiska reflexerna som som väntat nu var borta igen. Förklaringen måste vara någon slags imma i teleskoptuben (som då varit ute ett par dygn under en presenning bara)

En kortexponering från 23.11 visar nu bara tre månar, sedan Io försvunnit bakom skivan

Jag flyttade Jupiter till nederkanten av bildfältet och tog en enda 15s-bild. Den visar faktiskt marginellt Cyrene, och helt klart hade bara några få extra exponeringar räckt bra för att visa den tydligt. Slutsatsen är att jag inte behöver krångla med det stora teleskopet för att göra fler ’enkvällsobservationer’. Och förvånande slött att jag inte ens tänkt tanken tidigare..

 

1 april 2026

Solbilder

Jag ville som sagt få klarhet i hur man bäst observerar solen med Megrez-teleskopet och R10-kameran, och på dagen var det klart och fint. Det går på fyra olika sätt, med och utan coma-korrektor och med och utan 2x extender, så här följer jämförelsen

a) utan korrektor och utan extender, dvs i primärfokus för Megrez-teleskopet (f=427 mm)

b) med coma-korrektor, min vanliga utrustning för Megrez (f=360mm), tyvärr överexponerad i original, men troligen inte bättre än a)

c) med extender och utan coma-korrektor (f=850 mm), som verkar enklast och bäst

d) med extendern efter coma-korrektorn (f=720 mm), bättre än a) och b) men inte bättre än c)

På min gamla kamera måste jag tejpa över en rad kontakter för att kunna använda extendern. Här blir det Error, men bilden tas, så c) är nu det aktuella sättet att snabbt ta översiktliga sol- eller månbilder.

Jag fick däremot inte igång kamerakopplingen till mobilen, så mer experiment behövs, dag som natt.

31 mars 2026

Testbilder med träd

När vädret samarbetar får jag fortsätta med fler tester av den nya kameran. Jag var upptagen på förmiddagen när solen syntes från min kikarplats, men satte på kvällen i alla fall igång Megrez-teleskopet och tog några fler bilder med träd i förgrunden. Här först med den vanliga coma-korrektorn som ger en effektiv brännvidd på 360 mm. Liksom häromdan är det gott om små fläckar som syns ganska tydligt trots skymmande kvistar i förgrunden.

Sen försökte jag öka brännvidden genom att koppla in en 2x extender, och trots att kameran säger ERROR tar den bilder. Vinsten med den längre brännvidden är dock marginell, men jag får testa vidare med solen högre på himlen

På kvällen är det sen Plejaderna och Uranus som försvinner i träd innan det är riktigt mörkt.

Uranus vandrar nu vidare åt vänster, och detta är antagligen sista bilden för denna säsong.

Bara för att jag lätt kunde sikta mot zeta Tauri  tog jag sen sex 30s-bilder av Krabbenbulosan (M1). Den syns bara svagt på en enkelbild

och jag hade som vanligt tänkt addera bilderna i DeepSkyStacker. Det gick dock inte alls, trots att filformatet från R10-kameran verkar läsas ok, att jobba vidare med alltså…Senare visade det sig att det bara behövdes en ny version av DSS, som då gav en vettigare summa. Det är dock fortfarande alldeles för kort totalexponering (3 minuter) för den svaga Krabbnebulosan

Även Jupiter var skymd bakom grenar i en trädtopp, men man ser månarna bra på en 2 s bild

medan en 30s-bild visar problemen tydligare

Jag fortsatte envist att trotsa träden när jag såg en chans för Orionnebulosan

På en 10s-bild kan man nästan urskilja de fyra stjärnorna i Oriontrapetset (theta1 Ori)

men de syns ännu tydligare på en 5s-bild

Här bröt jag för kvällen, med frusna fingrar

27 mars 2026

Ny kamera

Jag har länge varit nyfiken på helelektroniska kameror och när min EOS 60D gav upp beställde jag snabbt en Canon R10. Första intrycket är litet och plastigt, men med spännande möjligheter att se svagare stjärnor på skärmen. På eftermiddagen kunde jag (med Megrez-teleskopet) se solen bakom träd och moln, och tittar man noga syns ganska många solfläckar.

På tidig kväll var månen fin

En kortexponering visar fyra Jupitermånar

medan en längre var ganska meningslös på den molniga himlen

Det jag mest ville visa var Uranus rörelse relativt 13 och 14 Tauri, och då behövdes först Plejaderna som skymtade fram i diset

Därifrån kunde jag så komma ner till Uranus, som nu rört sig förbi även 14 Tauri

Molnen var så tjocka att det kändes meningslöst att testa något mer, men jag var helt nöjd så långt.

12 maj 2024

Solen igen

Denna förmiddag använde jag gårdagens lärdomar, men det var ändå en jobbig observation. Jag får krypa med datorn på marken i skuggan bakom en buske täckt av presenning för att ha en chans att se något i solskenet. Det största problemet är den helt manuella fokuseringen. Jag måste resa mig med presenningen över huvudet för att komma så nära teleskopet att jag försiktigt kan skruva på fokusratten medan jag tittar på solbilden på datorskärmen. Nu visste jag i alla fall att jag skulle använda ZWO-kameran med Barlowlins, och hade bättre koll på observationsfältet.

Jag är ännu inte alls vän med Autosurface, så här bara ett par första försök som igen visar AR3664 vid solranden, fler kommer förhoppningsvis så småningom…

 

21 september 2023

Aktuellt diverse

På dagen försökte jag (ffg sedan i maj) filma solen genom Megrez-teleskopet, men med många tekniska problem. Trots många försök ville FireCapture-programmet inte godkänna ASI färgkameran, bara tvärstopp direkt. Med monokameran (Skyris) kom jag i alla fall igång, men som vanligt med stora problem att se datorskärmen i solskenet. Jag kröp till sist i gräset på marken bakom en stubbe och lyckades (tror jag) ta tre filmer av en solskiva med många fläckar. Men jag har ännu inte hittat filerna på datorn, och bearbetningen kan dröja…

Med EOS-kameran har man samma problem med fokusering i solsken, och det blev  en suddig bild där man bara anar de mindre fläckarna

Tillägg 24/9: Jag hittade till sist fyra filmer, och reducerade snabbt och slarvigt (med programmet Astrosurface som jag upptäckte i våras) till förvånande bra bilder (särskilt jämfört med EOS-bilden ovan!). Utan Barlow blir bilden överexponerad hur man än gör, men ändå helt användbar. (Jag trodde inte ens jag filmade, och hade därför solen i kanten av fältet..)

Med Barlow blev det mycket bättre, och detta är alltså helt ooptimerade reduktioner(!)

 

På kvällen var molnen på ingång, och det var spännande att se vad jag kunde hinna observera. Strax före klockan 22 kunde jag få in Jupiter i Megrez-teleskopet. Den har nu passerat sigma Arietis på väg mot höger, jämför bilden från 15/9

En kortexponering visar tre månar, med Ganymedes(J3) dold för nära skivan till höger

Jag ville sen ta en lite vidvinkligare bild (35 mm brännvidd) av Saturnus i Vattumannen, men hann knappt innan molnen drog in från höger. Vid oppositionen den 27/8 stod  Saturnus nära sigma Aqr, men högerrörelsen vänder i början av november innan den nått tillbaka till iota Aqr.

Min viktigaste uppgift var dock att få andrabilder av 55 Pandora och 97 Klotho, som jag hade bilder av redan från den 13/9. De har hunnit röra sig ganska långt, men liksom 13/9 finns de (samt Neptunus) med i samma 85mm-fält, ännu inte dolda av moln

Med lite pyssel fick jag alltså fram jämförelsebilder för de två asteroiderna, 55 Pandora

och 97 Klotho

och listan växer.

Neptunus var precis i opposition (20/9) och bakåtrörelsen tätt förbi 20 Piscium syns tydligt.

Jag kunde sen avsluta med en vidvinkelbild (35 mm) också av Jupiter. Det är lätt att glömma att Väduren är mer än asterismen alfa/beta/gamma. Ekliptikan går mycket längre ner, ungefär mellan 29Ari och 53 Ari. Uranus råkade också komma med på bilden, och man kunde tro att Jupiter snart ”kör om”. Jupiter har dock presis vänt til retrograd rörelse, och kommer successivt allt längre ifrån Uranus. Den vänder inte förrän vid årsskiftet, väl till höger om xi Ari, och hinner sen inte ifatt Uranus förrän på tidig kvällshimmel den 20 april nästa år.

Hade molnen kommit en timme tidigare hade jag missat det mesta, så jag är nöjd med kvällen!

18 maj 2023

Forts solexperiment

Jag förstår till sist att en del av mina problem med solfilmningen är att ZWO-kameran ger så enorma filer att mina datorer får problem…Om man filmar i färg kräver varje pixel 3 byte (8-bit x 3 färger), och med 3864 x 2180 pixlar blir det 25 Mb per filmframe, och typ 500 Mb per sekunds filmning… För solen räcker det helt klart att filma i mono, men det blir ändå 10+ Gb per film.

Denna dag ville jag fortsätta att jämföra olika sätt att filma med FireCapture genom Megrez-teleskopet. Först provade jag Skyris-kameran (1800 x 1200, mono) utan Barlowlins, men bilden blev då så ljus att det inte gick att få tillräckligt kort exponeringstid. Med Barlow fick jag sen mystiska reflexer(???) och de slutliga bilderna har konstiga överexponerade fält. Solfläcksområdena syns tydligt iaf, skärpta med Registax wavelets. Den gula färgen har jag lagt på av estetiska skäl…

Med ZWO-kameran kan jag få in hela ekvatorsområdet i en bild, men både Autostakkert och (särskilt) Registax får hela tiden konstiga problem vid reduktionerna som jag tolkar beror på de stora bilderna(6 Megpixel per frame). Jag har provat i många omgångar, och det är kluddigt att hålla reda på filer och kataloger, så idag (22/5) testar jag ett nytt enklare sätt att reducera filmerna i programmet AstroSurface. Där finns helt klart mycket mer att testa, men de första försöken ger helt rimliga bilder, utom att centrum av skivan är för överexponerad.

 

Det får vara bra så, så länge, forts?

13 maj 2023

Minitest

För att bli klokare på hur FireCapture fungerar satte jag mitt gamla C5-teleskop med egentligen defekt solfilter på ett fast stativ och filmade lite på skoj, med solen tidvis skymd av buskar, med både Skyris- och ZWO-kamerorna. Det blev bara några få användbara filmsnuttar, men mitt nya analysprogram (AstroSurface) kunde ändå få fram helt rimliga bilder av en stor solfläcksgrupp. Orienteringen är helt på måfå, men detaljerna åtminstone lika bra som med Megrez-teleskopet.

Allt som sagt mkt provisoriskt, så kul att det blev några bilder alls!