16 april 2019

Sol och måne

På dagen tog jag nya bilder av solen med 200×2 mm teleobjektiv. Bilderna blev inte bättre än innan, men den (fortfarande ensamma) stora fläcken har nu roterat över mot högerranden.

På kvällen stod månen perfekt till, och jag försökte börja filma utan Barlow. Av någon anledning låste sig programmet efter en 90s-serie, och kom inte igång förrän jag stängt och startat om det. Detta upprepades flera gånger, och jag insåg att en snabb täckning av månskivan skulle bli svår. När jag i desperation började om (nu med Barlow för att åtminstone få några kvalitetsbilder) försvann problemet lika omotiverat. Temperaturen föll snabbt mot minus, och seeingen var ganska dålig, men jag tror jag täckte i alla fall terminatorområdet. Sen frös jag för mycket för att köra en översikt utan Barlow, men denna bild med teleobjektivet (200mm x2) visar fasen och de stora detaljerna. Man kan lägga märke till den vita pricken uppe till vänster, månens ljusaste krater Aristarchus.

En kombination av tre bilder utan Barlow hur bra en full mosaik kunde ha blivit (och eftersom den baserar sig på tusentals individuella filmrutor är det förstås mycket orättvist att jämföra med den enda telebilden ovan…)

Bilderna med full upplösning täcker sen inte hela månen, men åtminstone de mest intressanta (där solen fortfarande står lågt och ger tydliga skuggor).

Librationen gynnar månens södra del, men i norr ser vi den ikoniska Plato, med Alpdalen till höger

I norra kanten av Mare Imbrium finns den lika ikoniska Regnbågsviken (S.Iridum), och ute på ”havet” många mindre kratrar. Jag brukar kommentera Caroline Herschels påfallande lilla krater, liksom de intressanta bergsformationerna norr om Gruithuisen.

Utom en överexponerad Copernicus visar nästa bild det spännande området kring Aristarchus, med den vindlande ”Schröters dal” fram mot Herodotus. Kring Marius har man en stor koncentration av s.k. ”lunar domes”, låga upphöjningar som kan ha vulkaniskt ursprung.

Sydväst om Copernicus är det ont om stora kratrar, men närmare fullmåne lägger man märke till paret Hansteen/Billy, där Billy har en påtagligt mörk och slät botten. Mellan dem ligger det ”klolika” berget M.Hansteen, som i stället utmärker sig som en ljus fläck (som jag särskilt la märke till och försökte observera när jag nyss börjat med amatörastronomi).

Nu är vi nere vid Gassendi och Mare Humorum. Här ser man system av sprickor både i väster och i öster, som säkert hänger ihop med det stora nedslag som bildade havet.

Randbergen kring den stora Schickard kastar långa skuggor, och vi ser två karakteristiskt osymmetriska kratrar, Hainzel och Schiller.

Längst i söder har vi den karakteristiska trion Tycho, Clavius och Moretus.

Trots att seeingen såg typiskt dålig ut är jag mycket nöjd med slutresultatet. Möjligen blev det extra bra för att jag ansträngde mig lite och försökte kollimera teleskopet, dock bara genom att justera sekundärspegeln. Primärspegeln har jag bara rört en gång på 10 år, eftersom det var notoriskt bökigt…

 

 

 

11(+12) april 2019

Mera tester

Sedan jag fått ett paket från Tyskland med lite nya astrogrejor var jag förstås sugen på att testa. En sak var ett nytt solfilter, som jag i förstone inte alls förstod vitsen med, en stor åbäkig ram kring det lilla filtret i mitten. Men så fort jag satt det på objektivet och började peka mot solen förstod jag att det fungerade också som bländningsskärm och i själva verket var mycket funktionellt! Det är ändå svårt att fokusera, och man behöver ytterligare ett skynke att gömma sig under, som forna tiders fotografer. Jag testade alltså 200mm-objektivet med 2x extender, först av ren slentrian med den vanliga ISO800-inställningen. Det blev vettiga bilder, där solen visade sig ha en stor fläck, efter månader av stiltje.

Sen insåg jag att jag förstås kunde köra också med ISO200 och ändå få korta exponeringstider. Skillnaden är påtaglig, med mycket mindre kornighet.

Jag tog solbilder också med KalleAnka-objektivet, men de var klart sämre.

 

På kvällen började jag med att ta månbilder vid ISO200, med olika bländare (och utan 2x-extendern). Slutsatsen är att bilden vid full öppning (f/2,8) är lite mjukare i konturerna

men att nedbländning redan till 5,6 räcker väl för att få full skärpa

(Jag har tyvärr ingen direkt jämförelse med ISO 800, som ju var det intressantare…)

Nästa nya grej var ett rödpunktssikte (egentligen för jakt) som går att sätta i kamerans blixtsko. Utom att rödpunkten även på minsta ljusstyrka (1 av 7) är alldeles för stark är den väldigt användbar. Att titta genom sökaren är ofta fysiskt svårt, och man är osäker på vad man egentligen ser. Nu är det bara att kolla rödpunkten så´vet man precis var man är, och jag ångrar att jag inte skaffat detta smarta hjälpmedel tidigare. Men det jag sett mest fram mot var en uppdaterad version av min iOptron kameravridare. Första intrycket blev dock inte så positivt. På den gamla har en lins fallit bort från polsökaren, så att den inte går att fokusera. Polstjärnan är dock så stark att jag lätt hittar den ändå (med lite vana). Den nya sökaren visade sig ha avancerade cirkelmönster där man med en app ska ställa Polstjärnan i rätt läge i förhållande till polen, MEN synfältet är så litet att det är jättesvårt att alls hitta den! Jag fick fuska och bara titta genom hålet utan kikare för att få något som fungerade för korta brännvidder. Det givna motivet var förstås Aldbaran, Mars och Plejaderna, som sjunker allt lägre mot horisonten kväll för kväl. Månljus och dis lyste upp himlen, och man kunde inte exponera mer än 30s ens med det ljussvagare 17-85mm objektivet vid f/5,6, brännvidd ca 50 mm.

För att se eventuella kvalitetsskillnader tog jag bilder också med ett ljusstarkare 17-50 mm objektiv. Här först en 10s exponering vid f/2,8

en 20s-exponering vid f/4

och till sist en 30s-exponering vid f/5

Slutsatsen är att alla bilderna är nästan lika bra, dvs att det ljusstarka objektivet är klart användbarast.

Nu hade det dragit in mera moln, och när jag äntligen lyckats hitta Polstjärnan med iOptron hade jag ingen nytta av det…Jag tog bara en sista bild mot Arkturus och eta Boo, utan att orka fokusera ordentligt. (De fina ”dubbelstjärnorna” är förstås blinkande flygplansljus).

Som kuriosum ser man att Pallas faktiskt syns även på denna mediokra bild, i par med en lika ljus stjärna. (Närpassagen av eta Boo den 10/4 missade jag som väntat på grund av mulet väder..).

Nästa dag (12 april) tog jag några fler solbilder med samma utrustning som ovan (200mm tele+2x extender), men de blev klart sämre. Det var såpass molnigt att det blev extra svårt att fokusera, och den bästa bilden är inte alls i klass med gårdagens. Den stora fläcken har i alla fall tydligt rört sig framåt över skivan.

Som intressant jämförelse tog jag några bilder också genom Megrez-teleskopet, med den vanliga coma-korrektorn som ger f=360 mm. Med kikaren stadigt på den stora monteringen var det lättare att fokusera i lugn och ro, och trots den kortare brännvidden blev bilderna klart skarpare.

21-22 mars 2019

Slarvbilder

Däckad av en förkylning missade jag gårdagens fullmåne som jag hade tänkt använda som testobjekt för några olika objektiv/teleskop, inför beslut om hur jag (i Chile) ska observera den totala solförmörkelsen 2 juli. Jag var fortfarande inte riktigt igång, och kom t.ex. aldrig på hur jag skulle koppla kameran till mitt minsta 90 mm Maksutov-teleskop. Också i övrigt blev det lite på måfå, när jag t.ex. inte tycks ha ställt in 70-200 mm objektivet på 200, utan bara ca 175. Jag körde så med 2x extender, och kunde iaf jämföra bilden med full öppning (f/4->f/8)

med en efter nedbländning till 5.6->11

Det är en klar skillnad, ännu tydligare om man bara jämför randen med Langrenus och Petavius

Sen gjorde jag samma sak med 200mm-objektivet, där testerna vid bl (2,8/5,6),(4/8),(5,6/11)

igen visar att nedbländning ett steg hjälper, men två steg kanske inte så mkt mer?

Kvällens överraskning var dock mitt gamla ‘KalleAnka’-objektiv (som jag kallar det för att det ser ut som taget ur en serietidning, bara ett långt utdragbart rör med f=420-800 mm). Det saknar bländare och arbetar alltid vid full öppning 50mm. Jag har använt det enstaka gånger, senast vid Venuspassagen 2012, så jag vet att det inte är helksst. Nu tog jag bilder med f=420(bl 8,3) och f=500 (bl10)

och det är slående bra vid f=420, medan ökningen till f=500 inte egentligen ger mer.

Bara på skoj plockade jag också fram min gamla C5:a (årsmodell 1972…), men fick problem med att hålla månen i synfältet med ett glappande stativ. En enda användbar bild (f=1250 mm) blev så här

Även om KalleAnka-bilden nedan (f=420 mm) är av jämförbar kvalitet i kantområdet är den (som sig bör) klart sämre på de mindre kontrastrika delarna av skivan i sin helhet. Man ser också tydliga blåstick (t.ex. vid norra randen) av okompenserad kromatisk aberration

På dagtid en 22 mars tog jag sen några solbilder också, eftersom det faktisk fanns en (dubbel) solfläck vid randen av en annars långvarigt fläcklös sol. Den syntes både med (70-) 200 mm objektivet med 2x extender (nedbländat av misstag till effektivt f/14)

och (igen bättre!) med ‘KalleAnka’ (f=420 mm, f/8,3)

Nu hade jag insett hur jag skulle koppla kameran till 90mm Maksutov-teleskopet, men kunde inte enkelt få dit solfiltret (som är avpassat för Megrez-teleskopet), utan körde med ett sekunda glasfilter för C5:an. (Jag reklamerade det en gång i tiden och fick ett bättre, som jag dock för några år sen tyvärr tappade så att det krossades). Problemet med filtret är att det ger svagt dubbla bilder, men bilderna nu visade dessutom extremt mycket damm någonstans i 90mm-teleskopet(?!).

Vi ser den riktiga fläcken t.h., men dessutom en massa dammprickar som gör bilden oanvändbar. Nästa uppgift är att försöka reda ut varför det blir så illa, och om det kan åtgärad på något sätt

 

9 maj 2016

Merkuriuspassagen

Dagen började klar och fin, och allt verkade redo för en fin passage. Gårdagens fläckar hade roterat fram lite till på solskivan, men annars var det sig ganska likt. Helbilden här tagen klockan 11.42, detaljbilden 11.48.

N3103

N3104

Några småmoln syntes, till synes ganska oskyldiga. MEN så blommade de hastigt upp, så att himlen strax före inträdet vid 13-tiden var nästan helt täckt. Genom en 30s-lucka ungefär 13.13,2 fick jag dock denna första glimt av Merkurius

N3105

Några få sekunder kring 13.16,6 gav med Registax-kombinering följande suddiga bild

N3106

När jag misslyckades med att göra samma sak med en sekvens kring 13.19 testade jag i stället att (med en lite omständlig nättjänst) omvandla enskilda filmrutor till jpg-bilder. Två enskilda bilder från 13.16,5-16,6 ser då ut som

N310x N310y

dvs hela filmning+Registax är faktiskt lite överflödigt…

En liknande enkelbild finns från 13.19,0

N3107

medan det i fortsättningen är Registax-behandlade längre filmavsnitt.

Dessa (från 13.23,8 resp 13.25,4) är fortfarande molnstörda

N3108 N3109

medan det ser klart bättre ut utan moln 13.26,5 resp 13.29,9

N3110 N3111

På bilderna utan Barlow (dvs med en fokallängd av bara 430 mm) får man en bättre överblick, här först 13.36

N3113

Klockan 14.51 resp. 15.31 finns Merkurius fortfarande nedanför till vänster om de två fläckarna

N3130

N3136

Bilden 17.02 har planeten rakt nedanför fläckarna

N3149

och den fortsatte sedan neråt åt höger. Min sista ostörda bild är från 18.42

N3151

Sedan kom solen in i ett träd, och det var inte lönt att fortsätta. (Detta är en enskild frame från ungefär 19.23).

N316x

Medan planeten befann sig någorlunda i mitten av solskivan kunde jag få den i samma fält som solfläckarna, vilket gav de intressantaste bilderna. Här successivt klockan 14.00, 14.48 resp. 15.25

N3121 N3129

N3134

och här sedan med sämre seeing och vertikal orientering klockan 16.17 resp. 17.35

N3142 N3151

Med mindre fält (fler filmbilder) blir det en aning skarpare slutbilder, här den större fläcken 16.23 och den mindre + Merkurius 16.25, och bättre blev det inte, eftersom allt faktiskt är gjort med en 70 mm refraktor med bara 430 mm brännvidd.

N3144 N3145

På kvällen såg man också en fin nymåne, och jag tog några bilder genom SW200. (Någon filmning av detaljerna orkade jag dock inte med). Bilderna här, med 1/15 s resp 1/125 s exponering togs redan 21.54, medan det ännu var för ljust för att få en bra bild av jordskenet.

CA5649 CA5638

8 maj 2016

Testbilder för Merkuriuspassagen

Kollade bara igen att min filmteknik fungerade, hur bildstorleken påverkar bildfrekvensen osv. Helbilden blev överexponerad

N3102

men det är klart att de enda fläckarna är ganska små och att Merkurius kommer att passera långt under dem

N3100

Med minsta ROI-inställning (320×240) får man många bilder på kort tid, för en fläck eller för Merkurius

N3101

 

12 april 2016

Stor solfläck

Det var länge sen jag observerade solen, men inför Merkuriuspassagen 9 maj tänkte jag testa lite. Med solfilter på Megrez-teleskopet plus filmning får man fina bilder, och en översiktsbild utan Barlow visade en intressant stor fläck.

N3010

Med Barlow syns den mer i detalj, och jag lät kikaren följa under flera timmar. Här ser vi först båda fläckarna omkring klockan 11.12. Den lilla är inte mycket att säga om, utan jag koncentrerade mig på den stora.

N3012

Klockan 12.19 såg den ut så här

N3019

och  klockan 14.41 faktiskt en aning annorlunda

N3022

Seeingen försämrades hela tiden, och sista bilden från 15.57 är riktigt dålig. Man kan ändå se att ”jacket” i överkanten av penumbran har blivit lite större, dvs att fläcken faktiskt har förändrats på några timmar. Det blir ännu mer imponerande när man inser att fläcken är ungefär 5000 mil (4 jorddiamterar) tvärsöver…

N3023

1 april 2015

Lite testbilder med en 2x brännviddsförlängare (”Barlow för kameran”)

Första problemet var att kameran klagade på ‘dålig kontakt’, eftersom extendern kopplades till en kikare och inte till ett kameraobjektiv. Efter lite nätforskning fann jag att lösningen (mkt ointuitivt!) är att bryta kontakten helt genom att tejpa över kontakterna…

Med Megrez-teleskopet blir brännvidden nu ca 800mm i st för 400, och man kan ta hyggliga helbilder av solen

CA3712

och månen

CA3721

 

Med SW200 blir bildskalan så stor att månen inte riktigt får plats, men man kan ta två bilder och kombinera med imerge

CA372x

 

Kvaliteten är bättre än med Megrez, men inte i proportion till teleskopstorleken, och går förstås inte alls att jämföra med filmning+Registax.

 

Brännviddsförlängningen ger bra bilder av Jupiters månar, som denna kväll var lustigt placerade alla på en sida av planeten. Här ett utnsitt med identifikationer och där deras olika ljusstyrkor märks tydligt. Planetskivan är gravt överexponerad redan på 1/4 sekund. (Det sneda strecket är den ursprungliga bildkanten där planeten hamnade av misstag).

CA3729c

Hela fältet är större, men ändå så litet att det inte finns några ljusa stjärnor i närheten.

CA3731

 

På en 30s-bild (med dålig följning, stjärnorna som streck) syns stjärnor, men de ljusaste är av 11:e magnituden, dvs 100 gånger svagare än månarna. Det fägglada korset över Jupiter uppkommer genom s.k. diffraktion mot hållaren för sekundärspegeln som finns i strålgången i en Newton-reflektor.

CA3737