24 mars 2022

Uppföljning

Med gårdagens bild 1 av 45 Eugenia och 49 Pales kändes det viktigt att också fixa bild 2, medan vädret stod sig. Himlen var disigare än i går, men känslan var fortfarande att det var helt klart, och jag körde en repris med Megrez-teleskopet. Medan jag väntade på att fältet skulle komma fritt från träden siktade jag mot Krabbnebulosan (M1), som förstås med Megrez är ganska oansenlig. En första 68s-bild blev helt användbar

medan lustigt nog stjärnorna på två följande blev spår. Det måste vara någon obalans som märks precis där på himlen, eftersom jag hade samma problem förut för iota Aurigae (som ligger ganska nära).  Lite högre upp vid M35 märktes i alla fall inget.

Sen letade jag mig via Pollux fram till asteroidfältet, där Eugenia syns lätt och även Pales ganska tydligt.

Jämfört med gårdagens bilder kan man lätt se rörelsen. Både Eugenia och Pales var i opposition redan i januari, så de rör sig nu snabbt i direkt led (åt vänster).

Pales ligger på bilden från 23/3 precis till höger om en svag stjärna, och det är den som fortfarande syns svagt på den nedre bilden.

Två ytterligare asteroider till ”samlingarna”, bra utdelning för en bild.

23 mars 2022

Perfekt vårkväll

Efter en klar helklar dag kom en helklar kväll/natt, och för första gången på länge blev det inte snabbt minusgrader. Jag försökte alltså först följa upp asteroidobservationerna med Megrez-teleskopet, men förstås med vissa förhinder…

Först visade det sig att bilderna av fältet med 96 Aegle vid iota Aurigae igen ( av okånd orsak) gav utdragna stjärnspå. Lyckligtvis kan man ändå urskilja Aegle

så det gick bra att göra en jämförelsebild

Aegle var i opposition redan i januari, och rör sig därför nu snabbt framåt (åt vänster).

Även för 33 Polyhymnia har jag nu bilder från två olika kvällar. Trots samma utgångspunkt vid beta Leonis hamnade fältet lägre än i förrgår, men den finns i alla fall tydligt i bild.

Polyhymnia är den ljussvagaste asteroid jag hittills observerat, nästan nere på magnitud 14, så för jämförelsebilden har jag använt summabilder med flera minuters exponering.

Oppositionen har precis varit (15/3), så Polyhymnia rör sig ”bakåt” (åt höger).

Sen ville jag göra ett nytt försök att få en bild med 45 Eugenia och 49 Pales i samma fält. Jag var nu ute så sent att pekningen från Pollux var långt från träden, och denna gången höll jag reda på plus och minus… Eugenia syns utan problem, men Pales har råkat hamna mycket nära en annan svag stjärna. På en förstorad detaljbild syns det nog tydligare, kommer om/när jag lyckas ta en andrabild.

Den fina kvällen lockade till fler observationer, och jag hade spanat in att jag kunde få galaxerna M95, M96 och M105 i fältet bara genom att vrida 37 minuter i rektascension från Regulus. Det lyckades direkt, och man ser tre ytterligare galaxer i den s.k. Leo I-hopen.

Jag tog fler exponeringar i två olika omgångar, och en 12 minuters summabild börjar (svagt) visa detaljer i de yttre delarna av M95 och M96. Galaxerna i Leo I-hopen ligger ca 37 miljoner ljusår från solen.

Till sist kom också Praesepe fri från träd, så jag slängde in ett par exponeringar där också. En 3 minuters summabild visar den närbelägna hopen. Avståndet är omkring 600 ljusår, dvs galaxerna här ovanför ligger 60000 gånger längre bort. Småplaneterna däremot ligger omkring 13 miljoner gånger närmare än Praesepe, så perspektivet svindlar lite…

En fin kväll som sagt!

21 mars 2022

Asteroidjakt

I min kompletthetsjakt på asteroiderna 1-40 har jag sett att nr 33 Polyhymnia är mycket för svag för 85mm-bilder vid sin nuvarande opposition, så jag ville testa med Megrez-teleskopet. Genom att sikta på Denebola och sen vrida med koordinatcirklarna på monteringen kom jag till rätt fält, och kan se Polyhymnia redan på en enkelbild.

Asteroiden nr 96 Aegle låg i samma fält som den ljusa stjärnan iota Aurigae, så där var pekningen inget problem. Däremot drog en för tung motvikt så att stjärnorna blev spår på två bilder. På en tredje syns dock asteroiden tydligt

Sen tabbade jag mig när jag skulle hitta ett fält med både 45 Eugenia och 49 Pales utgående från Pollux. Jag vred 15 minuter minus i stället för plus i rektascension, och där fanns förstås inga asteroider. Däremot ser man i förstone ovanligt många tydliga stjärnpar (d1-d5), som dock alla visar sig vara  s.k. ”optiska dubbelstjärnor”, dvs två helt orelaterade stjärnor på olika avstånd från oss.

Man ser också skymmande träd nere till vänster, så jag hade ändå fått vänta en halvtimmer innan det rätta fältet hade gått att observera.

Värnamos ljus blir som jag märker allt mer påträngande, men jag tyckte mig en stund ana en grön nyans av norrsken. Kameran visar dock att det var falsklarm, bara det vanliga himmelsljuset som dränker även de starkaste stjärnorna (Vega!).

Asteroidjakten får fortsätta nästa klara kväll.

12 mars 2022

Mera måne

Vädret är extremt, med klara nätter nästan hela mars hittills. Det blir för mycket data och reduktioner att filma månen varje kväll, men nu tyckte jag det var dags igen. Seeingen var lite sämre än den 9/3, men bilderna utan Barlow fungerade bra, så att det blev en fin översiktsmosaik.

Jag fortsatte med Barlow-bilder, tills datorn klagade att disken var full. Då hade jag faktiskt lyckats täcka hela månen med detaljbilder, som syns av denna 17-bilds detaljmosaik

I helbildsskala ser man kanske ingen större skillnad, men från detaljmosaiken kan man göra mycket mer detaljerade utsnitt. Först den mycket klassiska bilden med Plato och Alpdalen i norr, tyvärr överexponerad upptill.

Sedan den långa bergskedjan Apenninerna vid randen av Regnets Hav (till vänster). Uppe till höger ligger Klarhetens Hav och nere tillhöger det mindre Ångornas Hav. I nederkanten av bilden ser vi också Hyginus med sina berömda sprickdalar.

Vidare åt vänster från Eratosthenes kommer vi till en av månens mest imponerande kratrar, Copernicus. Belysningen är perfekt, så att man ser centralberget och de komplicerade detaljerna i området utanför kratern.

En annan isolerad krater på en slätt är Bullialdus på Molnens Hav. Till höger ser vi också den berömda förkastningen ”Raka muren” (Rupes Recta)

Närmare fullmåne utgår ett stort system av ljusa strålar från den unga kratern Tycho, medan den här inte utmärker sig särskilt. Clavius är en av månens största kratrar.

Som exempel på hur snabbt kratrars utseende förändras med belysningen kan vi se på området kring Nektarhavet. Det ser nu väldigt annorlunda ut än för 3 dagar sedan.

Även Janssen är helt försvunnen

Librationen visar lite mer i söder, t.ex. kratrarna Scott och Amundsen, men månens sydpol är ännu dold

Det finns som sagt mycket att titta på, men detta får räcka för nu.

9 mars 2022

Perfekt måne

I skymningen stod den 44%-iga månen högt i söder, och det kändes som ett måste att börja filma, trots hot om dis och dimma. Utan Barlow kan jag täcka månen med två filmer, och de två resulterande bilderna kombineras lätt med Autostitch.

Terminatorområdet blir dock onödigt mörkt, och med ett par mer exponerade filmer blir det lite bättre

Sedan körde jag vidare med Barlow, seeingen kändes fin, och de första resultaten såg mycket lovande ut. När jag nu samlat ihop alla bilderna råkar jag ut för det vanliga snopna att jag missat en liten bit, så att den fulla mosaiken ändå inte är riktigt full…

Från mosaiken kan man välja ut intressanta områden, och eftersom det känns länge sen gör jag lite utsnitt med identifikationer med början i norr:

Librationen gör Humboldthavet svårare att se, men seeingen var nu så bra att man kan ana de tre små kratrarna (svarta prickar) i norra änden av Endymion.

Nästa bild neråt längs terminatorn visar bl.a. den långa ”rännan” in från Ariadaeus samt låga slingrande åsar på både Klarhetens Hav (norr om Plinius) och Lugnets hav (söder om Plinius).

Det lilla Nektarhavet omges av den karakteristiska trippeln av kratrar, Theophilus, Cyrillus och Catharina. Som en yttre rand ligger sedan Altai-förkastningen, ugående från Piccolomini.

Norr om Farornas Hav (Mare Crisium) finns den ”svenska” kratern Berzelius som syns, men inte mycket mer. Den danske astronomen Ole Römer har en mer dramatisk formation med ett stort centralberg. Taruntius nere på Fruktbarhetens Hav är nu bara en ljus ring, jämför bilden den 6 mars.

 

Redan vid denna fas börjar de två stora kratrarna Langrenus och (särskilt) Petavius bli svåra att se som kratrar. I stället blir den lilla kratern Holden B allt ljusare, och Stevinus drunknar i ljuset från ”strålkastarna”

Höglandet  i söder är komplicerat belyst. Anders Celsius har fått en ganska liten krater, som i alla fall här syns tydligt.

Öster om Maurolycus kan vi också se den stora sexhörningen Janssen, och ännu ett stycke åt höger Rheita, med den breda Vallis Rheita ner åt vänster

Det finns mer att grotta ner sig i, men detta får räcka så länge (eftersom jag har en ny natts observationer att ta hand om…)

 

 

7 mars 2022

Kortfilm

Jag tänkte köra månfilm ungefär som igår, men vädret ville annorlunda. Jag hann ta fyra filmer utan Barlow, men sen kom molnen. Det blev en ny autostich-skära i alla fall, som vanligt förvånande olik gårdagens

Och för att baseras på 6 minuters filmande får jag vara helt nöjd!

 

6 mars 2022

Månfilm

En månskära på klar himmel, inom räckhåll för kikarens nuvarande plats vid huset, gick ju inte att går förbi. Jag filmade alltså med Skyris-kameran, först utan Barlow. Det är alltid problem med den stora skillnaden mellan terminatorområdet och den ljusa randen, men en kompromissmosaik visar i alla fall huvuddragen

Sen körde jag på med Barlow också, men problemet med ljusstyrkegradienterna finns hela tiden. Jag försökte överexponera för att få bättre terminatorområde, men det blev sällan bra. Jag har en misstanke att jag inte ännu använder FireCapture-programmet optimalt, och rent allmänt är nog teleskopet också ur kollimation. I alla fall är bilderna sämre än de borde vara…

Några exempel

I norr var librationen gynnsam så att man ser hela Mare Humboldtianum omgivet av berg, men de små kratrarna i Endymion är helt osynliga. Ljuset faller också så att man ovanligt tydligt ser randen av Berzelius.

Sen följer Mare Crisium med tydliga ringberg

Ett försök att överexponera visar i alla fall Taruntius som en tydlig krater. När den är mer belyst verkar den mer vara bara en ljus ring på Mare Fecunditatis.

De två stora och spännande kratrarna på en ung måne är Langrenus och Petavius, den senare med en karakteristisk ”ränna” på botten mellan centralberget och randen.

Vid denna belysning är det svårt att förstå att två områden på var sin sida om Stevinus närmare fullmåne är så ljusa att de kan kallas ”(bil)strålkastarna”

Det är avtagande månar jag saknar bilder av, men jag kunde alltså inte motstå en vårnymåne.

4 mars 2022

Kvällsmåne

En smal nymåne är alltid vacker, och jag tog bara kameran plus 200mm-objektiv på fast stativ för att ta några bilder. Månen var på väg ner mellan träden, och då vägrade plötsligt kameran att känna igen minneskortet. Efter omformattering gick det igen, men jag fick leta en stund efter en lucka med fri sikt. En trädinramning är egentligen bara extra snygg, men det var lite stressigt innan jag hittade den.

Det är jordskenet som är finessen, så själva skäran blir alltid överexponerad. Med lite för lång exponering även för jordskenet (1/4 s) kan man dock här se en 6 magnitudens stjärna (14 Ceti) precis till höger om månranden.

Ett steg kortare exponering (1/8 s) var ganska optimalt

medan ytterligare ett steg (1/15s) inte var lika fint

Även 1/6 s ger en fin bild, med tydlig 14 Ceti

Först med så kort exponering som 1/500s kan man ana detaljer på själva månskäran

Hur som helst har man inte lång tid på sig att ta horisontnära bilder i en skogstrakt som Värnamo…

3 mars 2022

Komet+fokusslarv

Vädret verkade stabilt klart, och jag satte igång Megrez-teleskopet bara för två korta uppgifter. Dels ville jag ta fler bilder av komet Borrelly, dels ville jag ta en andra bild av asteroiden 91 Aegina.

Eftersom kometen råkade ligga precis en timme väster om (och på precis samma deklination som!) Plejaderna startade jag där, och kunde förstås inte låta bli att ta fler Plejadbilder. Megrez-teleskopet har perfekt avpassat synfält, och i bra väder räcker en enkelbild för att visa den karakteristiska interstellära nebulositeten.

På en summabild (4,7 minuters exponering) blir det en mer dramatisk illustration till att rymden mellan stjärnorna inte överallt är tom. Hitom Plejaderna finns en interstellär ”stoftdimma” som lyses upp av Plejadstjärnorna, men som alltså inte hör till själva hopen.

Komet Borrelly syntes sedan som väntat en timme bort, men helt oväntat drog det upp en bank dismoln i väster, som tidvis skymde. De rörde sig dock ganska snabbt, och det gick att undvika de större sjoken. Redan en enkelbild (69 s exponering) av kometen visar en osymmetri och anad svans upp åt vänster

som på en 8,6 minuters summabild är helt uppenbar. Det stämmer ju också med att solen befinner sig neråt åt höger, relativt nyss nedgången. Det märkliga med kometer är ju att deras kärna är så liten, Borrellys som sagt typ 5 km i diameter. En asteroid av den storleken är hundratals gånger ljussvagare än de asteroider jag  tar bilder av, men tack vare en mängd solupplyst stoft runt kometkärnan blir den synlig.

Kvällens tabbe kom sen när jag skulle ta bilder av Aegina. Jag såg ju direkt att bilderna på kameraskärmen var konstiga, och började mistänka att monteringen vridit sig så att det var stjärnspår. Jag kunde dock se Polaris i polsökaren, och borde då ha förstått att det var fokus som rubbats. Det hade krävt en pekning tillbaka på Regulus, eftersom bara ljusa stjärnor går att fokusera, och sen flytt till Aegina-fältet igen, och jag var mot bättre vetande för lat för att ändra något. Bilderna blev alltså extremt ofokuserade, och jag trodde chansen var noll att se ett så svagt objekt som Aegina. När jag sen började titta i detalj fann jag till min förvåning att stjärnor av magnitud 12 visst kunde anas, och faktiskt Aegina också!

Det var faktiskt så att  en enkelbild från i går (med 85mm objektiv) visade färre stjärnor än den ofokuserade bilden här ovan, så för jämförelsen fick jag fixa en summabild för att få den tillräckligt tydlig. Det är inte vackert, men om man tittar noga är det helt tydligt att Aegina finns med och har rört sig mellan dagarna

2 mars 2022

Kort sejour med trevliga resultat

Himlen var klar, men jag tänkte bara ta några få bilder av Parthenope och Ianthe, så jag satte kameran med 85mm-objektivet på iOptron-monteringen. (När jag sen skulle ställa in det ordentligt mot Polstjärnan märkte jag dock att mekaniken låst sig, ny grej att åtgärda…)

Jag kunde peka hyggligt mot polen ändå, och drivningen fungerade, så bilder på 1 minut eller kortare blev helt OK. Och 85mm-objektivet är som sagt effektivt, redan en 36s-exponering visar 98 Ianthe i Lejonet. (I fältet finns också en stor galax, NGC 2903, omkring 30 miljoner ljusår från solen.)

Jämförelsebilden visar den tydliga bakåtrörelsen (opposition ca 16/2)

Nr 11 Parthenope syns även nu i samma fält som Praesepe, och lite nedanför kan man också ana den betydligt svagare nr 91 Aegina. Man lägger också märke till den ovanligt röda färgen hos variabeln T Cancri.

Även Parthenope har rört sig tydligt bakåt på 3 dygn, opposition ca 10/2.

Sen har jag ju börjat kolla kometer också, och fann att den kortperiodiska komet Borrelly möjligen kunde synas i Väduren. Jag pekade ditåt på måfå, och den fanns där mycket riktigt, till och med aningen ”kometgrön”. Kometen var i perihelium 1 februari, och står bra till på kvällshimlen några veckor till, dock snart störd av månsken. Rymdsonden Deep Space 1 flög 2001 förbi komet Borrelly, och det finns närbilder av en avlång kometkärna ca 4x4x8 km.

Så märkte jag ju häromsistens att ”California”-nebulosan, NGC 1499, faktiskt anades på några bilder, så jag testade igen bara för skoj skull. En minuts exponering ger ingen imponerande bild, men nebulosan syns i alla fall, som en rödaktig båge ovanför xi Persei.

En summabild (2,5 minuters exponering) är fulare, men tydligare

Vätgasen kring den mycket heta och ljusstarka O-stjärnan xi Persei joniseras, och när elektronerna åter fångas in utsänds bland annat ljus vid den röda H-alfa våglängden. Avståndet till stjärnan och nebulosan är omkring 1200 ljusår.