29 augusti 2022

Vesta

De öländska molnen hade ju hindrat mig att se Vesta mer än en kväll, och när det nu verkade bli klart  ville jag väldigt gärna ha en andrabild. Så det var bara att ta kameran (m. 85mm-objektiv) och iOptronstativet och gå ut och spana efter Saturnus. Björkarna på kalhygget bredvid vårt hus växer snabbt, men det finns ännu små luckor. Jag fokuserade, tog två 30s-bilder och gick in igen, i en av mina kortaste observationssessioner någonsin…

Men som sagt, det enda målet var att ta en bild med Vesta. Här syns den redan på den första exponeringen, med Saturnus uppe till höger. För att vara en asteroid är den osannolikt ljusstark och bildar här en iögonenfallande trippel med 41 Aqr och HIP 109509.

På en mer centrerad bild kan man (mycket svagt!) ana den planetariska nebulosan NGC7293, för eftersom Vesta var målet exponerade jag bara 30s, för kort för nebulosan.

Tillsammans med Ölandsobservationen blev det i alla fall en ovanligt tydlig jämförelsebild. Vesta var precis i opposition den 24/8, 2,29 a.e. från solen och 1,29 a.e. från jorden, och rör sig nu vidare i retrograd led (åt höger) på himlen. Den rör sig också sakta söderut, och jag kommer nog inte att följa den vidare denna opposition.

 

 

25 augusti 2022

Öland_3

Tredje kvällen var molnen mer påtagliga, och jag gav snabbt upp. Just i Skytten (Tekannan) var det dock hyggligt en stund, och man kan igen se M8 och M22, först på en översiktsbild

och sedan på en 85mm-bild

På bilden av M16 och M17 är det fler (orangeaktiga) jordiska moln

medan bilden av stjärnhopen M11 i stället störs av ett fult satellitspår. Den variabla stjärnan V Aql är en kall och mycket röd s.k. kolstjärna.

Vid Saturnus var det klart, och på ett utnsitt från en 85mm-bild ser man månen Titan till vänster om planeten.

Frustrerande nog gick sedan ett smalt molnband precis över Vesta, så att den är nästan osynlig trots magnitud 6.

Eftersom jag haft fina kvällar innan och tagit många bilder var jag inte alltför ledsen och avslutade med detta.

24-25 augusti 2022

Öland_2

Huvuddelen av observerandet gjorde jag alltså denna andra natt på Öland. Jag hade till sist fått igång självutlösaren, och lämnade 450-kameran på en stol vid huset  inställd på att ta minutlånga exponeringar med 75s luckor. Sen letade jag upp en plats med bra sydutsikt, och försökte överlista molnen. Här en bild med delta och zeta Sgr som gör mer av “Tekannan” synlig än jag tidigare sett från Sverige. Klothopen M22 och den stora stjärnhopen/nebulosan M8 är också tydliga bland de rödupplysta jordiska molnen.

Lite senare hamnade just M22 och M8 i luckor sedan molnen tätnat ytterligare. Bilden ovan togs med ca 50 mm brännvidd, den här nedan med 85mm.

Rent allmänt ser jag nu på bilderna att det var mycket fler moln på himlen än jag märkte medan jag var ute, även högre upp på himlen. Här ser vi t.ex. de kända emissionsnebulosorna M16 och M17 lysa rödaktigt i vätets H-alfa spektrallinje, medan stora jordiska moln döljer himlen både uppe till höger och nere till vänster

Jag återkommer med fler vintergatsbilder, men vill först också beskriva planethimlen. Saturnus har vandrat åt höger ovanför gamma i Stenbocken (Cap), och nedanför till vänster finns småplaneten Vesta som under goda förhållanden från en sydligare ort skulle vara synlig med blotta ögat.

Molnen låg envist kvar, men på en 85mm-bild kan man utom Vesta också se den stora men ljussvaga planetariska nebulosan NGC 7293, som jag inte fått så tydligt i bild tidigare

Jupiter befinner sig i ett ovanligt “tråkigt” område i Fiskarna, utan ljusa stjärnor i närheten. Här på bilden stör utom molnen också en satellit och två flygplan…

På ett uppförstorat utsnitt av en kortexponerad(1s) 85mm-bild ser man månarna snyggt uppradade i ordning

Planeten Mars rör sig fortsatt snabbt framåt i Oxen, och fanns denna kväll i ett snyggt läge precis under Plejaderna. Den går upp sent, och den dekorativa bilden (med väderkvarn…) är tagen precis vid midnatt.

Utom molnen på himlen upptäckte jag redan 23.30 att kameraobjektivet plötsligt hade immat igen. Det kom mycket oväntat, eftersom kvällen fortfarande var härligt ljum, med en gräshoppskör a la tropiska cikador. När jag väl insett problemet kunde jag kolla och torka av vid behov, men insåg också att den lämnade fisheyekameran var illa ute (se nedan).

Om vintergatan nere i söder var störd av moln så var det mest klart uppe i Svanen. Till vänster om Deneb anar man Nordamerikanebulosan, först på en översiktsbild med 29mm brännvidd

och här med 50mm

En DSS-summa av flera bilder visar förstås svagare stjärnor och nebulositet, men är estetiskt mycket fulare

En lite udda bild visar vintergatan i Cepheus och Cassiopeia tillsammans med Andromedagalaxen (M31). Jag är van att titta på M31 senare på hösten och från en mer upplyst plats, när man inte lägger märke till hur nära vintergatsplanet den faktiskt ligger.

Karlavagnen och Polstjärnan kan ses varje klar natt, men på vårkvällarna hamnar Karlavagnen i zenit och är jobbig att se ordentligt. På hösten är det mycket lättare, och vi ser här den klassiska vidvinkelbilden där man kan tänka sig linjen upp mot Polstjärnan. Det har här hunnit bli lite disigt nere mot horisonten, vilket gör Karlavagnens ljusa stjärnor extra tydliga.

Så småningom blev molnen allt tydligare när jag försökte ta vidvinkelbilder. Först Mars med både moln, flygplan och satellitspår

Sen igen Andromedagalaxen och vintergatan där man ser molnen komma in från höger

När molnen nådde också vintergatan ovanför Svanen gav jag upp för kvällen och packade ihop

Vid huset fanns den fixa fisheye-kameran, som jag också fick plocka in. De första bilderna blev som jag tänkt mig, med en lång vintergata upp från Skölden, över Örnen, Svanen, Cepheus, Cassiopeia fram till Perseus.

Klockan 22.51 la jag själv märke till ett ovanligt par av satelliter som rörde sig parallellt över himlen och korsade vintergatan i Cassiopeia. De var inte särskilt ljusstarka, men fångades fint av fisheyekameran! Enligt heavens-above är det ljusare spåret från “Cosmos 1634 Rocket”, men där står inget om en parkomponent?

Ungefär 14 minuter senare kom ytterligare en satellit i mycket liknande bana, och gav en stark solreflex ifrån sig, inte heller den lätt identifierbar. (Den tycks av en slump precis vara på väg mot Andromedagalaxen M31..)

Omkring 23.30 börjar man ana imman på objektivet, och efter 23.40 är bilderna helt ointressanta, eftersom man bara ser de ljusaste stjärnorna

Trots allt var det en fin natt.

 

 

 

23 augusti 2022

Öland_1

Under årets bästa tid för södra vintergatan kunde vi hälsa på i min svägerskas hus på norra Öland. Natthimlen var mörk och fin, horisonterna friare än hemma, och vädret samarbetade nästan. Jag hade med mig iOptronstativet, två kameror och tre objektiv, och tog många och blandade bilder. Molnen låg dock envist över horisonten i söder, och just där blev det inte riktigt de bilder jag hade planet.

Första kvällen var Jupiter och Saturnus störda av jordiska moln över havet  i sydost, men jag kunde konstatera en perfekt mörk himmel i vintergatsfälten högre upp. Den här bilden är exponerad 97 sekunder vid f /2,8, ISO 1600, vilket i Värnamo skulle varit helt omöjligt. Den ljusa stjärnan är Altair, och vi ser vintergatsbandet upp mot Svanen, genomkorsat av mörka interstellära moln.

Med lite längre brännvidd (29 mm i st. för 21 mm ovan) blir vyn mot Altair ännu tydligare, och vi ser asterismen “klädhängaren” vid C och kan urskilja Hantelnebulosans (M27) gröna prick.

Jag stod denna första kväll precis utanför huset, så himlen mot söder skymdes av träd

Som jag tyvärr ofta märkt är programmet DeepSkyStacker inte bra på att kombinera vidvinkelbilder. Ett alternativ är autostitch, som dock lätt förvränger geometrin. De två bilderna härovan sammanfogar AS dock ganska bra, så att man bättre kan följa vintergatans här så komplicerade mörka moln.

I efterhand kan jag sen konstatera att himlen denna första kväll var allra finast, och att det var nära till en bättre observationsplats med sikt åt söder…I stället ägnade jag mycket tid åt att försöka programmera om självutlösaren för en ny serie fisheyebilder med 450-kameran. Den är notoriskt svår att programmera, med miniknappar som ibland reagerar ibland inte, så det misslyckades helt. Jag litade på väderrapporten som lovade en lika fin nästa natt, och nöjde mig med denna förövning.

 

14-15 augusti 2022

Forts observationer utan observatör

Jag var lat, och tänkte göra ett nytt försök med oövervakad fisheye-kamera, styrd av en programmerbar självutlösare. Först skulle jag bara ta några 85mm-bilder av Saturnus på oppositionsdagen, eventuellt med Vesta i närheten. Där tycktes dock molnen ligga tjocka, och jag tog bara ett par bilder. Här ser vi att molnen var så tunna att nog även Vesta lyst igenom om jag försökt sikta lite lägre. Saturnus fortsätter att röra sig åt höger relativt gamma och delta i Stenbocken.

Månen och Jupiter låg i en klarare lucka, och med 1/15 s exponering kan man åtminstone ana att den (fortfarande gravt överexponerade) avtagande månen bara är 89% full.

Med  mer normal exponeringstid (8s) är månen förstås bara en jätteblaffa, men man kan urskilja några svaga stjärnor nära planeten som nu passerar ett hörn av Valfisken innan den åter kommer in i Fiskarna

Till vänster om planeten är två av månarna också uppenbara, och ett utsnitt av en 1s-bild visar tydligt tre. Europa(J2) syns också nästan, ovanför till vänster om Io(J1).

Sen gick jag in igen för kvällen, men lämnade som sagt lite lättsinnigt min äldre EOS450-kamera på en trädgårdsstol med fisheyeobjektivet pekande uppåt. Självutlösaren var inställd på att ta en 30s-bild var 45:e sekund, och allt jag behövde göra var att  rädda in kameran före soluppgången. Denna gång var det inga problem att läsa minneskortet, och batteriet hade räckt till över 360 bilder(!)

På den första testbilden (23.36) ser man flera flygplansspår och kanske en satellit , i vart fall inte en Perseidmeteor.

och så fortsätter det på drygt 100 bilder. De flesta är mycket lika varandra, med bara en långsam vridning av himlen, samt en ökande molnighet. Summor av tio bilder ger tydligare stjärnor, men också besvärlig kontrast mellan ljus himmel längs horisonten och mörkare uppåt. En första summabild är från ca 23.41. Tyvärr är kameran lite rubbad, så att bara Karalvagnens bakdel syns

En halvtimme senare (00.11) har Arkturus försvunnit bakom ett träd medan Vega kommit fram på allvar

Efter ytterligare en halvtimme (00.41) har himlen vridit sig lite till, och man kan ana Plejaderna nere till höger

På de enskilda bilderna hittar jag inga Perseider, men på tre stycken från omkring 23.57 passerar en intressant satellit. På den första bilden ser man ett spår uppifrån höger

På nästa bild (45 s senare) passerar spåret vintergatan, men satelliten ger också ifrån sig ett kortvarigt starkt blänk (vid frågetecknet, där det inte ligger någon stjärna)

På den tredje bilden (efter ytterligare 45 sekunder) ser vi ett blänk under Polaris, i det osynliga spårets förlängning.

Det finns ju ett antal ostyrbara satelliter som på detta sätt kan ge slumpmässiga solblänk, men den finns inte med på någon lista på heavens-above. Märkligt nog kom det sedan efter 5 minuter en ny satellit i nästan samma bana, nu utan extrablänk

Båda satelliterna rör sig ovanligt snabbt över himlen, så en spekulativ tolkning är att det rör sig om spionsatelliter (i låg bana över jordytan) som inte finns med på öppna listor(?)

Det är också intressant att försöka omvandla serien av stillbilder till film. Här har jag använt nättjänsten clideo.com och fått mp4-filmen nedan. Den visar stjärnornas (men mest molnens!) rörelser under ungeför 75 minuter, 23.38-00.54.

Som syntes tätnade molnen rätt snabbt, och redan från klockan 01.00 täcker diset hela himlen

Efter 01.30 är också objektivet immigt, och man kan nästan bara urskilja Vega och Capella, dvs de två starkaste stjärnorna.

Klockan 03.00 ser man Mars, och himlen börjar allmänt ljusna allt mer. Den konstiga bågen runt Vega är antagligen reflektion i en daggdroppe på objektivet

Klockan 03.33 lyste månen upp stolsryggen genom en ljucka i träden

och efter 04.00 (när denna bild är tagen) är himlen alldeles för ljus för astronomi, även utan dagg och dis

Nästa gång jag försöker mig på sådana här långserier ska himlen vara mörkare och vädret säkrare, så att man kan följa stjärnhimlens rotation under längre tid.

 

12-13 augusti 2022

För mycket månsken!

En måne bara ett dygn från full lyser mycket starkt, och med tunna dismoln på himlen blev det en mjölkvit bakgrund där det var väldigt svårt att uppfatta eventuella Perseidmeteorer.  Med blotta ögat såg jag ingen säkert på den knappa timme jag var ute, möjligen en som bara flammade upp hastigt och sen var borta. Jag hade vidvinkel(10-20 mm)-objektiv på EOS60-kameran och testade olika brännvidder och olika synfält. Överallt var himlen mycket ljus, och jag körde med ISO800 (i stället för 1600 som jag brukar) för att kunna exponera 30s vid f/3.5. Objektivets kortaste brännvidd (10mm) ger lite för konstig geometri i hörnen, så jag körde först med ca 12 mm och riktning Andromeda (med galaxen M31).

Sen testade jag mot Sommartriangeln, och på en bild från 23.49 finns ett spår som har rätt riktning för att vara en Perseid. Det är dock lite för likformigt, och är enligt  heavens-above rätt säkert spåret av “Cosmos 1844 Rocket”.

Vidvinkel och stora skillnader i ljushet över fältet ger problem för DeepSkyStacker, så en stor summa av 14 bilder ger  inte mer vintergata än enkelbilden ovan (och är mycket fulare!)

Med 16mm brännvidd får man en bra bild av Stora och Lilla Björnen, och här fanns en till bild med ett möjligt  Perseidspår. På heavens-above finns ingen misstänkt satellit, så oddsen för att det är en Perseid är ganska bra, särskilt som båda ändarna av spåret verkar avsmalnande.

Månen var precis full och på en bild av Saturnus är den förstås helt överexponerad. På denna bild med objektivets största brännvidd (20mm) syns ändå de ljusare stjärnorna ganska bra.

Längre åt vänster finns Jupiter som är på väg åt höger i Fiskarna

Mot slutet riktade jag liksom i början kameran (12 mm brännvidd) mot Pegasus och Andromeda, nu även med Jupiter och månen vid horisonten, men utan fler Perseidspår.

Jag la också som förra gången den gamla EOS450-kameran (med fisheye-objektiv) på en sten riktad mot zenit, nu med programmerad självutlösare som tog en 45s-exponering varje minut. Jag hade dock problem när jag skulle läsa minneskortet, så bara en tredjedel av bilderna gick att rädda till datorn. Där fanns dock denna bild med ett Perseidliknande spår. En satellit kan ju vara ett alternativ, och heavens-above listade faktiskt “H-2A Rocket booster”, precis med den riktningen och vid den tidpunkten (00.13). Den borde ha varit för ljussvag (mag 4) för att synas på bilden, men det är väl tänkbart med något extrastarkt blänk i detta japanska raketsteg, så jag får stryka även detta från Perseidlistan.

Redan på nästa bild finns dock en ny kandidat vid gamma i Draken som jag tror mer på. Inget på heavens-above, och klar ökning av ljussyrkan mot höger som man förväntar av en Perseid som här kommer från Perseus till vänster.

När jag gick in vid 1-tiden lämnade jag kameran på en stol utanför huset. Det är fler träd som skymmer runt horisonten, men det kändes betydligt mörkare med månen dold.

Intressant nog immade sedan objektivet igen när så småningom först Mars

och sedan även Jupiter kom över horisonten

Batteriet tog slut 02.14. Jupiter är åter försvunnen, men övriga stjärnor anas fortfarande på den sista bilden

9 augusti 2022

Daphne x2

Innan det gick för länge ville jag försöka få en andra bild av asteroiden nr 41 Daphne, men utsikterna var inte lovande. Stora sjok av månskensbelysta moln täckte himlen i väster, men jag ställde upp kameran i alla fall. I sökaren var det egentligen bara vitt, och jag fick försöka känna igen vart jag siktat via ljusa stjärnor på bilderna. Min mörkersyn är numera inte den bästa, men jag köpte i våras en lustig “modern teaterkikare” med 2 gångers förstoring som verkligen underlättar. Med den ser jag stjärnorna som med unga ögon, och kunde jämföra med kamerabilderna för att säkert hitta rätt fält. Jag visste alltså att jag några gånger pekat rätt, men var ändå mycket osäker på om Daphne skulle synas.

Nu när jag kollat ser jag att Daphne faktiskt kan urskiljas på alla de fem exponeringar som pekar rätt, och faktiskt nästan tydligast på den allra första, ovanför molnkanten.

Jämförelsebilden är gjord från en 30s-observation som tycktes orimligt överexponerad i kameran, men där Daphne framträder klart och tydligt. Eftersom oppositionen var redan för ett par månader sedan rör sig Daphne i direkt led (åt vänster) på himlen.

 

5-6 augusti 2022

Efter en molnig dag verkade himlen sen ändå klar, och jag gick ut med kameran på iOptronstativet, och med det vanliga 85mm-objektivet. Tio över elva var det inte särskilt mörkt, men jag passade på att ta en bild mot Norra Kronan. Där händer inget, R CrB är ljus och T CrB svag, men jag har i alla fall kollat.

Så tog jag bilder mot  två asteroider som jag observerade den 1 augusti. Här syns först nr 409 Aspasia i helbilden under theta Aquilae

och jämförelsen visar hur den rör sig ‘bakåt’ (åt höger) efter oppositionen den 29juli

Sen har vi nr 704 Interamnia under Enif

och även den rör sig åt höger inför en opposition den 18 augusati

En anledning att vara ute tidigt var att få en bild av nr 41 Daphne (som med lågt nummer har hög prio i min kompletthetsjakt på nr 1-50). Här i Ormbäraren fanns ingen ljus stjärna att sikta mot, men den hamnade i stället i bild tillsammans med de två klothoparna M10 och M12

Som kuriosum kan man också på en bild lågt över horisonten skönja (svagt!) kometen C/2017 K2.

På en förstoring ser man att den suddiga kometen precis enligt förutsägelsen passerar till höger om en svag (mag 10) stjärna.

Kometen är tyvärr fortsatt på väg söderut på himlen, och går inte att se från min kikarplats.

Med Svanen högt på himlen tog jag också en bild mot chi Cygni som efter ett maximum i april kring magnitud 5 nu åter är 100 gånger svagare (kring magnitud 10). Den röda färgen avslöjar direkt chi i myllret av lika svaga stjärnor.

En 30s-bild högre upp mot Deneb börjar redan visa Nordamerikanebulosan, så jag kunde ha tagit fler och längre exponerade bilder

Perseidernas maximum är bara en vecka bort, och jag såg åtminstone en (svag) meteor på den halvtimme jag var ute. Jag testade också att ta zenitbilder med min gamla kamera med fisheye-objektiv. Jag hade dock förlagt självutlösaren med timer, och det blev inte så många manuella bilder. Ingen av dem visade några meteorspår, och jag hade av misstag bländat ner så att 30 sekunders exponering var lite knappt. Med DeepSkyStacker kan man lägga ihop till fula men intressanta summabilder med 3 resp 3,5 minuters total exponering. Vad man framför allt ser är att himlen bara är mörk rakt uppåt, medan horisonten är mycket ljusare varvet runt, inte bara mot Värnamo uppe t.v. Den första bilden är tagen 23.18, den andra 23.36, och man märker att det på den korta tiden har mörknat så att framför allt södra vintergatan framträder bättre. Solen var 12,5 resp. 13,5 grader under horisonten, och det är tydligt att det inte riktigt räcker.

Den enskilda fisheye-bilderna är av lite bättre kvalitet, och man kan se Capella i norr, den tredje ‘extra starka’ stjärnan i bild.

1-2 augusti 2022

Augustinatt nr 1

Ännu är det mycket nymodigt med natthimmel, och jag hade bara som plan att gå ut en sväng med kameran när jag som vanligt ändå hade vaknat till vid halvtvå-tiden. Det var klart och månfritt, men med dis som gjorde himlen grå och vintergatan föga imponerande. Jag använde det vanliga 85mm-objektivet, och jämfört med förra gången (19-20 juli) var det iaf ett stort steg framåt. Saturnus har backat lite i Stenbocken, på väg mot oppositionen om två veckor.

På en detaljförstoring kan man bland bakgrundsstjärnorna också se den stora månen Titan till höger om planeten

Jupiter har bara rört sig lite åt vänster sen julibilden, men är sedan ett par dygn nu på väg i retrograd led (åt höger) i Fiskarna.

På 41s har Jupiter blivit en överexponerad blaffa, och även en 9s förstoring visar bara nätt och jämnt den kombinerade bilden av månarna Europa och Callisto

Mars har rört sig snabbt framåt genom Väduren. På bilden från 19-20 juli låg den ungefär i nedanstådende bilds övre högerkant, och i diset då syntes inte den röda färgen som nu blivit tydlig. Just nu råkar Mars också passera Uranus, som annars är ganska anonym bland stjärnorna. Jag insåg sen att man även (svagt) kan urskilja asteroiden nr 27 Euterpe.

Jag har ju som alltid ett öga på ljusstarka småplaneter, men för 41 Daphne i Ormbäraren var jag för sent ute och den var redan dold bakom träd. I stället kunde jag ta förstabilder av två asteroider med högre upptäcktsnummer. Nr 704 Interamnia syns nu nära sin opposition i  Pegasus, långt ovanför ekliptikan och nära den ljusa stjärnan Enif.

Nr 409 Aspasia var också lätt att hitta nära stjärnan theta i Örnen (som också har den ljusstaka cepheiden eta Aql som granne).

Nu ligger det på att göra-listan att ta nya bilder av dessa fält, så att jag kan visa rörelsen.