14-15 augusti 2022

Forts obevakade observationer

Jag var lat, och tänkte göra ett nytt försök med obevakad självutlösare+fisheye-kamera. Först skulle jag bara ta några 85mm-bilder av Saturnus på oppositionsdagen, eventuellt med Vesta i närheten. Där tycktes dock molnen ligga tjocka, och jag tog bara ett par bilder. Här ser vi att molnen var så tunna att nog även Vesta lyst igenom om jag försökt sikta lite lägre. Saturnus fortsätter att röra sig åt höger relativt gamma och delta i Stenbocken.

Månen och Jupiter låg i en klarare lucka, och med 1/15 s exponering kan man åtminstone se att den (fortfarande gravt överexponerade) avtagande månen bara är 89% full.

Med  mer normal exponeringstid (8s) är månen förstås bara en jätteblaffa, men man kan urskilja några svaga stjärnor nära planeten som nu passerar ett hörn av Valfisken innan den åter kommer in i Fiskarna

Till vänster om planeten är två månar också uppenbara, och ett utsnitt av en 1s-bild visar tydligt tre. Europa(J2) syns också nästan, ovanför till vänster om Io(J1).

Sen gav jag upp och gick in och la mig, men lämnade som sagt lite lättsinnigt min äldre EOS450-kamera på en trädgårdsstol med fisheyeobjektivet pekande uppåt. Självutlösaren var inställd på att ta en 30s-bild var 45:e sekund, och allt jag behövde göra var att  rädda in kameran före soluppgången. Denna gång var det inga problem att läsa minneskortet, och batteriet hade räckt till över 360 bilder(!)

På den första testbilden (23.36) ser man flera flygplansspår och kanske en satellit (i vart fall inte en Perseidmeteor)

och så fortsätter det på 100 bilder, en del med bara stjärnor, en del med flygplansspår och en del med satelliter. Bästa sättet att åskådliggöra det är som film, och jag har preliminärt använt en nättjänst (clideo.com) för detta.

Som syntes tätnade molnen rätt snabbt, och redan från klockan 01.00 täcker diset hela himlen

Efter 01.30 är också objektivet immigt, och man kan nästan bara urskilja Vega och Capella, dvs de två starkaste stjärnorna.

Klockan 03.00 ser man Mars, och himlen börjar allmänt ljusna allt mer. Den konstiga bågen runt Vega är antagligen reflektion i en daggdroppe på objektivet

Klockan 03.33 lyste månen upp stolsryggen genom en ljucka i träden

och efter 04.00 (när denna bild är tagen) är himlen alldeles för ljus för astronomi, även utan dagg och dis

Utom för meteorövervakning kan man ju på detta sätt åskådliggöra stjärnhimlens rotation, och en mörkare kväll kan man öka exponeringstiden och försöka hålla på ett par timmar, forts. följer…

 

12-13 augusti 2022

För mycket månsken!

En måne bara ett dygn från full lyser mycket starkt, och med tunna dismoln på himlen blev det en mjölkvit bakgrund där det var väldigt svårt att uppfatta eventuella Perseidmeteorer.  Med blotta ögat såg jag ingen säkert på den knappa timme jag var ute, möjligen en som bara flammade upp hastigt och sen var borta. Jag hade vidvinkel(10-20 mm)-objektiv på EOS60-kameran och testade olika brännvidder och olika synfält. Överallt var himlen mycket ljus, och jag körde med ISO800 (i stället för 1600 som jag brukar) för att kunna exponera 30s vid f/3.5. Objektivets kortaste brännvidd (10mm) ger lite för konstig geometri i hörnen, så jag körde först med ca 12 mm och riktning Andromeda (med galaxen M31).

Sen testade jag mot Sommartriangeln, och på en bild från 23.49 finns ett spår som har rätt riktning för att vara en Perseid. Det är dock lite för likformigt, och är enligt  heavens-above rätt säkert spåret av ”Cosmos 1844 Rocket”.

Vidvinkel och stora skillnader i ljushet över fältet ger problem för DeepSkyStacker, så en stor summa av 14 bilder ger  inte mer vintergata än enkelbilden ovan (och är mycket fulare!)

Med 16mm brännvidd får man en bra bild av Stora och Lilla Björnen, och här fanns en till bild med ett möjligt  Perseidspår. På heavens-above finns ingen misstänkt satellit, så oddsen för att det är en Perseid är ganska bra, särskilt som båda ändarna av spåret verkar avsmalnande.

Månen var precis full och på en bild av Saturnus är den förstås helt överexponerad. På denna bild med objektivets största brännvidd (20mm) syns ändå de ljusare stjärnorna ganska bra.

Längre åt vänster finns Jupiter som är på väg åt höger i Fiskarna

Mot slutet riktade jag liksom i början kameran (12 mm brännvidd) mot Pegasus och Andromeda, nu även med Jupiter och månen vid horisonten, men utan fler Perseidspår.

Jag la också som förra gången den gamla EOS450-kameran (med fisheye-objektiv) på en sten riktad mot zenit, nu med programmerad självutlösare som tog en 45s-exponering varje minut. Jag hade dock problem när jag skulle läsa minneskortet, så bara en tredjedel av bilderna gick att rädda till datorn. Där fanns dock denna bild med ett Perseidliknande spår. En satellit kan ju vara ett alternativ, och heavens-above listade faktiskt ”H-2A Rocket booster”, precis med den riktningen och vid den tidpunkten (00.13). Den borde ha varit för ljussvag (mag 4) för att synas på bilden, men det är väl tänkbart med något extrastarkt blänk i detta japanska raketsteg, så jag får stryka även detta från Perseidlistan.

Redan på nästa bild finns dock en ny kandidat vid gamma i Draken som jag tror mer på. Inget på heavens-above, och klar ökning av ljussyrkan mot höger som man förväntar av en Perseid som här kommer från Perseus till vänster.

När jag gick in vid 1-tiden lämnade jag kameran på en stol utanför huset. Det är fler träd som skymmer runt horisonten, men det kändes betydligt mörkare med månen dold.

Intressant nog immade sedan objektivet igen när så småningom först Mars

och sedan även Jupiter kom över horisonten

Batteriet tog slut 02.14. Jupiter är åter försvunnen, men övriga stjärnor anas fortfarande på den sista bilden

9 augusti 2022

Daphne x2

Innan det gick för länge ville jag försöka få en andra bild av asteroiden nr 41 Daphne, men utsikterna var inte lovande. Stora sjok av månskensbelysta moln täckte himlen i väster, men jag ställde upp kameran i alla fall. I sökaren var det egentligen bara vitt, och jag fick försöka känna igen vart jag siktat via ljusa stjärnor på bilderna. Min mörkersyn är numera inte den bästa, men jag köpte i våras en lustig ”modern teaterkikare” med 2 gångers förstoring som verkligen underlättar. Med den ser jag stjärnorna som med unga ögon, och kunde jämföra med kamerabilderna för att säkert hitta rätt fält. Jag visste alltså att jag några gånger pekat rätt, men var ändå mycket osäker på om Daphne skulle synas.

Nu när jag kollat ser jag att Daphne faktiskt kan urskiljas på alla de fem exponeringar som pekar rätt, och faktiskt nästan tydligast på den allra första, ovanför molnkanten.

Jämförelsebilden är gjord från en 30s-observation som tycktes orimligt överexponerad i kameran, men där Daphne framträder klart och tydligt. Eftersom oppositionen var redan för ett par månader sedan rör sig Daphne i direkt led (åt vänster) på himlen.

 

5-6 augusti 2022

Efter en molnig dag verkade himlen sen ändå klar, och jag gick ut med kameran på iOptronstativet, och med det vanliga 85mm-objektivet. Tio över elva var det inte särskilt mörkt, men jag passade på att ta en bild mot Norra Kronan. Där händer inget, R CrB är ljus och T CrB svag, men jag har i alla fall kollat.

Så tog jag bilder mot  två asteroider som jag observerade den 1 augusti. Här syns först nr 409 Aspasia i helbilden under theta Aquilae

och jämförelsen visar hur den rör sig ’bakåt’ (åt höger) efter oppositionen den 29juli

Sen har vi nr 704 Interamnia under Enif

och även den rör sig åt höger inför en opposition den 18 augusati

En anledning att vara ute tidigt var att få en bild av nr 41 Daphne (som med lågt nummer har hög prio i min kompletthetsjakt på nr 1-50). Här i Ormbäraren fanns ingen ljus stjärna att sikta mot, men den hamnade i stället i bild tillsammans med de två klothoparna M10 och M12

Som kuriosum kan man också på en bild lågt över horisonten skönja (svagt!) kometen C/2017 K2.

På en förstoring ser man att den suddiga kometen precis enligt förutsägelsen passerar till höger om en svag (mag 10) stjärna.

Kometen är tyvärr fortsatt på väg söderut på himlen, och går inte att se från min kikarplats.

Med Svanen högt på himlen tog jag också en bild mot chi Cygni som efter ett maximum i april kring magnitud 5 nu åter är 100 gånger svagare (kring magnitud 10). Den röda färgen avslöjar direkt chi i myllret av lika svaga stjärnor.

En 30s-bild högre upp mot Deneb börjar redan visa Nordamerikanebulosan, så jag kunde ha tagit fler och längre exponerade bilder

Perseidernas maximum är bara en vecka bort, och jag såg åtminstone en (svag) meteor på den halvtimme jag var ute. Jag testade också att ta zenitbilder med min gamla kamera med fisheye-objektiv. Jag hade dock förlagt självutlösaren med timer, och det blev inte så många manuella bilder. Ingen av dem visade några meteorspår, och jag hade av misstag bländat ner så att 30 sekunders exponering var lite knappt. Med DeepSkyStacker kan man lägga ihop till fula men intressanta summabilder med 3 resp 3,5 minuters total exponering. Vad man framför allt ser är att himlen bara är mörk rakt uppåt, medan horisonten är mycket ljusare varvet runt, inte bara mot Värnamo uppe t.v. Den första bilden är tagen 23.18, den andra 23.36, och man märker att det på den korta tiden har mörknat så att framför allt södra vintergatan framträder bättre. Solen var 12,5 resp. 13,5 grader under horisonten, och det är tydligt att det inte riktigt räcker.

Den enskilda fisheye-bilderna är av lite bättre kvalitet, och man kan se Capella i norr, den tredje ’extra starka’ stjärnan i bild.

1-2 augusti 2022

Augustinatt nr 1

Ännu är det mycket nymodigt med natthimmel, och jag hade bara som plan att gå ut en sväng med kameran när jag som vanligt ändå hade vaknat till vid halvtvå-tiden. Det var klart och månfritt, men med dis som gjorde himlen grå och vintergatan föga imponerande. Jag använde det vanliga 85mm-objektivet, och jämfört med förra gången (19-20 juli) var det iaf ett stort steg framåt. Saturnus har backat lite i Stenbocken, på väg mot oppositionen om två veckor.

På en detaljförstoring kan man bland bakgrundsstjärnorna också se den stora månen Titan till höger om planeten

Jupiter har bara rört sig lite åt vänster sen julibilden, men är sedan ett par dygn nu på väg i retrograd led (åt höger) i Fiskarna.

På 41s har Jupiter blivit en överexponerad blaffa, och även en 9s förstoring visar bara nätt och jämnt den kombinerade bilden av månarna Europa och Callisto

Mars har rört sig snabbt framåt genom Väduren. På bilden från 19-20 juli låg den ungefär i nedanstådende bilds övre högerkant, och i diset då syntes inte den röda färgen som nu blivit tydlig. Just nu råkar Mars också passera Uranus, som annars är ganska anonym bland stjärnorna. Jag insåg sen att man även (svagt) kan urskilja asteroiden nr 27 Euterpe.

Jag har ju som alltid ett öga på ljusstarka småplaneter, men för 41 Daphne i Ormbäraren var jag för sent ute och den var redan dold bakom träd. I stället kunde jag ta förstabilder av två asteroider med högre upptäcktsnummer. Nr 704 Interamnia syns nu nära sin opposition i  Pegasus, långt ovanför ekliptikan och nära den ljusa stjärnan Enif.

Nr 409 Aspasia var också lätt att hitta nära stjärnan theta i Örnen (som också har den ljusstaka cepheiden eta Aql som granne).

Nu ligger det på att göra-listan att ta nya bilder av dessa fält, så att jag kan visa rörelsen.